Bebop

Man får framför allt välja ett format som har den musik vi gillar. Jag spelar musik, inte format. Jag började med CD 1987 då jag köpte min första CD-spelare. Jag höll imot några år och huvudskälet till det var att allt mindre mysik gavs ut på LP och än fler annonserade att de skull lämna. Att då stå vid sidan och avstå ny spännande musik enbart pga format var helt främmande för mig. Jag har mängder av CD som aldrig gar kommit ut på vinyl. Det rör sig om flera tusen. Att då stå i diket och tjura om format tycker jag är rena tramset om musiken står i förgrunden. Det är kanske det även Z-generationen inser; att det finns mängder av fantastisk musik på CD för småpengar Här ett utdrag från min databas med mina första CD-inköp

Inte alls, like lite som att Count Basie eller Franz Schubert skulle vara för gammalt. Stor konst blir aldrig gammal. Den får ständigt nytt liv via nya tolkningar och upplevelser av nya generationer. Ett bra exempel på det är Frank Zappas musik och inspelningar som står för något helt annat idag mot när jag vandrade omkring med fjunmustasch och polisonger på 70-talet. YouTube är full av "Jag lyssnar på xxx"

Befriande att höra... att inte vara ensam. Jag har förvisso rippat alla mina CD men jag har de kvar. De står i bokstavsordning i mina hyllor och jag spelar de mer och mer istället för att streama dem från min NAS. Inte för att det låter annorlunda. Handlar mer om känslor. Rick Beato tycker implicit att jag skall föra över alla mina köpta hires-filer till t ex Blue Ray eller DVD-skivor. Jag nöjer mig dock med mina back up-discar. På mitt kontor där jag köper in och hanterar mina köpta filer (justerar omslagsbilder och eller taggar) på en 4TB WD har jag också en 4TB WD för backup plus 4TB HD i min NAS samt spegling i likadan HD. Mina köpta filer finns därmed på 4 st HD. Det känns tillräckligt säkert.

Här kommer mer i ämnet... Jag tycker det är ett sundhetstecken. Det blir en annan känsla, kärlek och värdering i ett fysiskt ägande tror jag. Plus att det på sikt kan slå sönder myten om vinylens förträfflighet över digital förvaring. Z-generationen tycks inte sitta fast i äldre generationers "sanningar" vilket också är sunt.

Sett från helikoptern så var jazzens utgåvor relativt sparsamma 1972-73. Albumen ovan gjorde stora intryck internationellt. På hemmaplan fanns också klassiker som står sig än idag som Kebnekaise, Pugh, Nationalteatern, Hola Bandola, Bo Hansson m fl. För egen del blev det betydligt intressantare ett par år senare med fantastiska album från Zappa, Gene Clark, Supertramp, Queen, Neil Young, Steely Dan, Van Morrison, Stevie Wonder m fl. Åtta av albumen ovan finns/fanns även hos mig men då var jag mer inne på soul och blues.

Det finns betydlig billigare CD-spelare för ungdomar (och andra) som är alldeles utmärkta instegsmaskiner att börja med. Vi har alla varit nybörjare med hårda krav på prioriteringar. För egen del satsade jag mest på högtalarna som jag bytte sådär vartannat år innan jag gick vidare med elektronik och pickuper/skivspelare. Kablar var inte ett ämne inom hifi då. Det kom senare. Samma sak med CD. Här är några exempel där den billigaste kostar 3,490:- (Project) och den dyraste 7,290:- (Marantz). Övriga kring 4,500- 5,500:-. Jag har inte hört alla nen några stycken. Det ger mycket och bra ljud för pengarna. I takt med intresse och fåfänga ökar så finns det som bekant ingen limit. Men då handlar det inte enbart om musik och ljud

Det har det gjort, åtminstone här i Blekinge. Reptil Audio berättade för min kompis Nisse att de aldrig sålt så många CD-spelare som nu

Han hade väl tjänstefolk till sitt förfogande och hans tid var kanske inte så rolig alltid...

Jag håller med. Det krävs en viss "administrativ förmåga" Dina teorier och kunskapsförmedling har jag försökt omsätta till rutiner med enkla medel och verktyg så att det inte blir en börda. En av mina drivkrafter har alltid varit att först göra och rafsa undan det som är tråkigt för att sedan njuta av det roliga och goda. Det lyckas dock inte alltid...

Om även ni fastnar eller redan gjort det för Cassandra Wilson så kan jag varmt rekommendera att lyssna på hennes stora förebild Betty Carter. Hon var en riktig ekvilibrist och som i sin tur var en "förlängning" av Sarah Vaughan. Betty slog igenom för en större publik tillsammans med Ray Charles men hennes större impact rörde sig inom den då moderna jazzen, hur hon arrangerade och tolkade och gav sina versioner av kända låtar; precis som Cassandra. Här några album som jag rekommedera att lyssna på från början till slut för att få helheten. Jag tycker Betty Carter är viktig för att förstå och få större insikt i Cassandra Wilsons musik. Så här uttryckte hon det själv 2025 i Blindfold Test på www.danoulette.medium.com: Betty Carter was a huge influence on me, not only for her music, but also for the way that she led her own band. She was a trailblazer. She was in the trenches with the musicians. Most of the time you see a singer in front of a trio or quartet and not enjoying being with the musicians supporting her. But Betty was one of the first singers I saw who was a musician onstage. She was having conversations with everyone in the group. That turned me on to jazz. De tre första är nog lättast att hitta. Dessa två kan kräva lite mer, men de finns på bl a Discogs.

Jag har sedan ca 1990-talet hållt CD och LP på samma nivå även om jag föredragit LP för inspelningar gjorda analogt, dvs från före 1980. Istället för det, som jag upplevt det, ständiga hackandet på CD-mediet och det "digitala" har jag försökt fokusera på att få ut det bästa av respektive media. På annan plats radade jag upp ett antal album med Cassandra Wilson. En hel del av dessa gavs aldrig ut på vinyl, andra långt senare än när albumet släpptes. Risken är alldeles för stor att missa stor och betydande musik om man sätter formatet före musiken. Det är som med mode; om man håller fast vid sina vanor blir man till slut trendig. Kanske blir även rörförstärkare trend igen... Vårt intresse handlar ju en hel del om att få ut det bästa av musiken.

Jag har en gammal pickup, Empire 2000Z, som tillhörde toppskiktet på sin tid på 70-talet. Den levererades en gång i tiden till Empire Troubadour-spelare. Jag har inte hört den sedan 1978 då ägaren bytte skivspelare. Hos mig hamnade den efter ägarens död. Skivspelaren sålde jag för dödsboets räkning men pickupen utan nål blev kvar. Frågan är om det är mening att skaffa en nål till den Gemini fiskar upp följande information: Är det värt att köpa nya nålar? Empire 2000Z — Ja, definitivt (med förbehåll) Det är i högsta grad värt att väcka liv i denna generator. Utmaningen ligger i att hitta en nål som gör pickupkroppen rättvisa: - Eftermarknad: Billiga piratnålar (bonded elliptiska för ett par hundralappar) gör att pickupen tappar sin magi. - Rekommendation: Satsa på en högklassig nål insatt från Japan eller Tyskland. Nålar med Nude Elliptical, Shibata eller Line Contact slipning (exempelvis från JICO eller specialserier från LP Gear / Thakker) plockar fram pickupens fulla potential. Räkna med runt 1 000–2 000 kr, men då får du också prestanda som spöar det mesta du kan köpa nytt för samma peng. Vad tror du eller ni andra? Har ni erfarenhet av Jico och LP Gear? En stor utmaning kan vara den höga compliancen (30 um/mN). Den är gjord för lätta tonarmar. Hur funkar det med nya ersättningsnålar, följer de originalens specar avseende compliance? Det är kul om det går att få skapligt liv från den, om inte annat så för att uppleva gamla minnen.

Hur är det med antal Kg per Watt?

Framför allt när de recenserar sådant de inte "förstår". Det är lätt att fastna i dåtiden och i den egna förträffligheten typ musiken var bättre och mina högtalare är bäst. Miles Kind of Blue rosade inte hela marknaden. Bl a förstod man inte varför han plockat in en jöns till pianist som inte kunde spela jazz. Det var Bill Evans som blev stilbildare i det som kallas modal jazz. Men det var ju nytt... Samtidigt är recensenter viktiga, de skapar trots allt plats, utrymme och intresse. Om de sågar något andra tycker om så blir det skriverier om det och om de hissar något för högt så rycker andra ut. All publicitet är bra reklam, påstås det ibland. Men forskning konstaterar att det är en myt. Sambanden är lite knepigare än så. Men ibland stämmer uttrycket faktiskt. Lite intressant är det när man läser om klassiska kompositörer. En del blev stora och t o m legendariska i sin livstid (även om det ibland tog tid). Exempel på sådana är Bach, Haydn, Verdi, Beethoven, Brahms, Mendelssohn, Sibelius, Dvorak, Schumann och Wagner. Andra hade inte riktigt samma lycka där deras framgång och storhet upptäckts och lyftes fram långt efter deras död. Inte sällan via influencers som solister och dirigenter. Jag tänker på bl a Schubert, Mahler, Berlioz, Mozart, Bruckner, Stravinsky, Debussy... Alla fick både bra och dålig kritik, nu som förr, men det har inte hindrat kompositörernas framgångar förr eller senare. Det är på något sätt så att det finns en objektivt hög kvalitet som alltid överlever "skräpet". Problemet är att veta vad det är när det är nytt men när vanans makt bryts ner och nyfikenheten spirar brukar det klarna vilka som kvalat in i respektive fack för sina genrer. Cassandra Wilson och hennes avtryck tillhör definitivt den kvalitativa delen. Albumet ovan är redan 27 år gammalt. När jag första gången kom i kontakt med Miles Davis Kind of Blue och Dave Brubecks Time Out år 1975 så var de 16 år gamla. Idag är det 67 år sedan de släpptes och säljs fortfarande i stora upplagor. Det är album med hög objektiv kvalitet... Cassandra Wilson har också album som hör dit.

Håller helt med... en av hans bästa. Eftersom du gillar den tipsar jag dig om Intercontinental. Inspelad 1970 och gavs ut året efter. Den har släppts ett antal gånger och är inte så svår att få tag på. Finns på lager hos iMusic och beställningsbar hos Bengans. Mitt ex hittade jag i Montreal 2006. Det är ett riktigt referensalbum för gitarrister som vill tränga in i Joe Pass värld.