Bebop

Isses... tur att jag inte räknar mig som audiofil. Det hjälper ju heller inte att vara humanist... Jag fortsätter att fokusera på musik med min 20+ år gamla anläggning med undantag för min SME och Lumïn. De är endast 3 år gamla så det låter väl rätt så kass idag det också. Problemet är snarare att jag inte upptäckt det och inte heller mina vänner Programvaran till Lumin startade med ver 12, om jag minns rätt. Nu är det v.23.2. Tänk att logistikprogramvaror idag räknas in i hifi. Markligt. Ännu märkligare är att de som sjunger dessa programvarors lov står ut med att hantera och spela LP. 😉

Ibland botaniserar jag lite i mina "utsorteringshyllor". Ibland hittar jag album som kommer till nåder igen. Igår grävde jag fram ett par soulalbum inom det s k philly-soundet (soulen) från 1975-76 då den stod högt på himlen. Det Harold Melvin & The Blue Noted respektive Ron Banks & The Dramatics. Min databas säger att jag köpte dem på loppis i Helsinborg 1985 för 5 respektive 10 kronor. Inte riktigt min favoritsoul men ändå kul att höra tidstypiska representanter för denna smäktande soul med "överorkestrerade" arrangemang.

Vi är alla barn av vår tid och präglas av den. På 70-talet fanns ett par svenska fusiongrupper som etsade sig fast lite extra hos mig. Den ena var EGBA och den andra var dagens val från 1976 med Made in Sweden. I denna upplagan hade de tagit med Tommy Körberg vilket inte uppskattades av de renläriga. Han var ju pop - och svensktoppare. Tommy har berättat att han just vunnit uttagningen Eurovisionsschlagertävlingen när han gjorde debut på scen med Made in Sweden. När Tommys namn ropades ut buade publiken av besvikelse. Men han fick dem med sig. Jag gillar albumet skarpt.

Jag bodde under en period i en äldre patricierlägenhet från början av 1900-talet med fiskbensgolv på reglar med sågspån/luft mellan reglarna. Då (90-talet) predikades att spikes var det aboslut bästa, vilket var det jag hade på mina dåvarande Dynaudio Contour 3.3. Det lät utmärkt förutom att jag fått en alltför bumlig och oprecis bas utan attack och upplösning mot innan. Jag köpte ett set Sonic Design (SD-kuddar) som var i ropet då vilket också löste problemen där. Det blev betydligt bättre och mer likt hur det lät i vår förra boning med cementplatta och spikes. Jag fick en del mothugg om att det kan inte stämma men efter hembesök höll de med mig. När vi byggt hus hade vi flytande trägolv på cementplatta och det har vi även där vi bor idag. Där var SD ingen hit. Men nu har jag helt andra högtalare (Dynaudio Temptation à 110 kg) som har egen lösning med spikes rätt ner i golvet eller på en platta med gummiring (t.h. nedan). Med olika metaller med olika egenreferenser. Jag har provat båda och jag är inte människa att höra några skillnader. OBS i det rum jag har nu. Jag har även provat Stillpoints och jag hör inget särskilt annorlunda med de heller så det blev inget köp. Dynaudio säjer själva att med parkett på cementplatta i ett akustikbehandlat rum så har jag normalt en bra dämpning och de menar att deras lösning är väl anpassade för ett rum som mitt. Men de är också öppna med att andra rum kan kräva andra lösningar. Det är väl där jag har hamnat, dvs det finns inga universallösningar. I mitt rum har de varit viktigare och mer givande att få kontroll över resonanser kring skivspelarna.

⁹Jag försökte med 57 grader i ugnen under 2 timmar och sedan avkylning under press. Inget hände. Nu ligger den i restavfallsfacket. Finns på Discogs om jag skulle vilja ha den igen. 20261024_101355.mp4

På tal om Coltrane som influencer... här är en av hans mer framträdande bärare av hans tradition; Chris Potter med albumet Vertigo som höjdes till skyarna när det kom 1998. Det är fortfarande ett kanonalbum där f ö en annan maestro med Coltrane i venerna är med. Joe Lovano är med på tre spår. En annan rese är Kurt Rosenwinkel. Spår 6; This Will Be träffar mitt i prick hos mig. Det här jazz för digitalvänner. Såvitt jag vet har den aldrig getts ut på vinyl.

Smaken är, som bekant, som baken. I min bak är mitt senaste inköp med Branford Marsalis Quartet and Diane Reeves Dedicated to You årets jazzalbum utan större konkurrens. Det är en hyllning till John Coltrane, den mest inflytelserika tenorsaxofonisten från framför allt slutet av 50-talet fram till sin död 1967, endast 40 år gammal. I år är det 100 år sedan han föddes. Han inspirerar fortfarande, han är en stor milstolpe också utanför jazzen. Här lyfter de fram Coltranes mer "gentle" sida som du bl a kan höra på albumen Ballads och på John Coltrane And Johnny Hartman. Båda är måsten i varje jazzbibliotek, tycker jag. Branford Marsalis sammanfattar sin mening om Coltrane på albumet:

Jag streamar både hårddisk-lagrad (i Synology NAS) musik och från Qobuz. Mina lagrade musikfilerna går in i routern liksom musiken från Qobuz via fibernätet. Därefter ut i mitt fasta nätverk, ca 20 meter, till en EE-switch 30 cm från min Lumïn U2Mini via en Chord Epic ethernet (RJ45). Ibland går jag in i perioder där jag mest spelar silverdiskarna. (Det är som med konst, alla tavlor och metodik behöver inte vara identiska för att kunna njuta). Först lämnade jag USB-överföring från PC laptop direkt till DACen. Det var den sämsta lösningen. Det lät direkt illa. Därefter gick jag över till att köra ethernet från PC till router och därifrån till streamern utan extra switch Nu ville jag bli av med PC'n i kedjan och ersätta den med en dedikerad NAS. Det blev en Linuxstyrd Synology med programmet MinimServer för filhantering (Lumïns rekommendation). Jag styr den med en laptop (rippning, dowload, taggar, backup...) i samma nätverk. Jag använder NASen enbart till musikfiler). Jag blev riktigt nöjd med denna lösning. Framför allt enklare gandhavande och logistik. Plötsligt blev switchar populärt. Jag följde flocken och köpte en EE-switch som jag inte med säkerhet tyckte bidrog med något i sammanhanget med de RJ45-kablar jag fick med mig. Det var först när jag satte in Chord Epic som jag upplevde en förbättring. Det lät renare på något sätt. Ingen jätteskillnad men tillräckligt för att jag kunde försvara köpet av både kabel och switch. En välmeriterad bekant i ämnet misstänker att den viktigaste skillnaden är Epics metallkontakter(?) Vad som gjort och betytt mest kan jag inte reda ut. Den Windowsbaserade PC'n är ju ersatt med en Linuxbaserad dator (Synology), andra typer av hårddiskar, JRiver filhantering har ersatts av MinimServer2, en EE-switch har tillkomit liksom en "fin"-kabel Jag har alla mina CD (ca 5,000) rippade och uppskattningsvis 500 köpta album (Hi-Res och/eller DSD) i min NAS. Låter det bättre att streama från Qobuz eller från mina rippade filer eller rentav att spela mina "original"-cd? Det är svårt att jämföra eftersom jag inte har koll på om jag jämför samma mixning/mastring/utgåva och i samma volym. Skillnad mellan dessa kan betyda en hel del. Samtidigt har jag inte djupdykt i problematiken. Om det är skillnader så är de för små för mig för att uppröras av. Jag tycker det låter makalöst bra just nu oavsett teknik förutsatt att tekniken matas med bra mastringar/utgåvor. Om jag gav mig tid att sätta upp en jämförande lyssning med exakt samma volym och säkerställa att det handlar om samma originalutgåvor så är det möjligt att något stuckit lite mer än annat. Men för att motivera mig att göra det krävs att jag upplever att något inte stämmer. Om det skiljer tror jag mer det handlar annorlunda än bättre/sämre. Jag har också två dacar som arbetar lite annorlunda och påverkar mixen, men det är en annan historia.

Idag dök det upp en trio album varav Branford Marsalis är ny och en hyllning till John Coltranes 100-årsdag där Branford spelar många av Coltranes lugnare låtar; inte minst från albumet "Ballads". Israel Nash' album är också nytt där han tolkar mina gamla idolet Byrds "Sweethart of the Rodeo". Lite countryrock à la Neil Young över Israel Nash Gene Clark startade Byrds tillsammans med Roger (Jim) McGuinn 1964. De var mina första riktigt stor idoler. Han lämnade senare och körde solo. 1974 kom albumet "No Others" som saknats i mitt diskotek. Men nu är den på plats.

Minnen tränger på. Jag köpte allt med VSOP som var en megagrupp på 70-talet. De var de största av alla när det gällde akustisk jazz kring 1978. Jag hävdar att det var de som skakade liv i den "riktiga" jazzen igen. Jag köpte mitt japanska ex på Kulturcurkeln i Sthlm. Det sved till i börsen. Dubbeln kostade 130:-

Min genomspelning av alla mina Sonny Rollins-album fortsätter. Idag dessa båda från 70talet. Nucleus t.v. spelades in 1975. Det var min första Milestone-platta med honom. Den andra The Way I Feel spelades in året efter. Det är inte Rollins bästa album men innehåller en del rätt bra låtar men det är inte det vanliga jazzidomet som Rollins normalt förknippas med och det finns anledningar till det. I mitten av 70-talet var den traditionella jazzen som vi kände från bl a Blue Note, Verve och Prestige lite på dekis. Nu var det framför allt Chick Corea/Return to Forever, Herbie Hancock, Weather Report, John McLaughlin/Mahaishnu, Chuck Mangione, Brecker Brothers, George Duke som tagit över populariteten. Lägg till detta den nya vågen av soul/funk med Brothers Johnson, Earth, Wind & Fire, Michael Jackson och en hel drös till som @lindome har bättre koll på. Under en period fick många av de klassiska jazzprofilerna problem. Skivbolagen tog till klassiska knep. De hyrde de nya/blivande stjärnorna. Milestone satsade hårt på det. Till Nucleus engagerade man George Duke, Bennie Maupin, Mtume, Raul DeSouza (kända från bl a Zappa, Hancock eller Flora Purim). På The Way I Feel spelar bl a Billy Cobham (från Mahavishnu Orch.), Bill Summers (Herbie Hancock) Lee Ritenour och Patrice Rushen (två av västkustens mest kända studiomusiker som var på väg att slå igenom med egna album). Idag katalogiseras dessa album ofta som Jazz-Funk, Jazz-Soul eller omvänt. Jag tycker de är lite ojämna men för mig är de ändå rara klenoder från en tid när mycket kretsade kring fusion mellan jazz, soul, funk och rock. Det är nästan bara angenäma minnen som poppar upp.

Grattis... en resa på omkring 3 år om jag minns rätt. Jag impas lite av din envishet. Ett tips är att informera HiFi-News när du är klar och i synnerhet Ken Kessler som varit frusterad i sin spalt över avsaknad av bra verktyg för optimering av pickuper.

Nej. Mitt mono-innehav är begränsat och då menar jag "äkta" mono graverade med monograverhuvud som enbart rörde sig lateralt. Nyare monoutgåvor typ Blue Note är graverade med stereograverhuvud, d v s det är stereo med samma innehåll i båda mex rörelser både vertikalt och lateralt vilket sterepickuper är optimerade för. I min värld baserad på det jag hört är inte monopickuper något som inspirerat mig till köp. Den är såld. Såg inget behov av den efter jag uppgraderat min SME 12A till MkII. Den blev en dammsamlare på ovanplan. Istället streamar jag från min NAS över min Marantz Stereo 70S och B&W 602 S2 som också tjänstgör TV-ljud via hdmi/arc. Jag är lite impad över dessa B&W som jag köpte när jag tjänstgjorde i Belgien i slutet av 90-talet. De hamnade senare hos min dotter där de spelade i 20 år. Då undrade hon om det var ok att köra dem på tippen. Det var det inte. Jag tog hem dem och de fick bli TV-högtalare. De låter kanonbra med tanke på för det ändamål jag gar dem till. De kräver en hel del volym för att spela ut ordentligt och det händer ibland. Mina gamla Carlsson OA51 fick nya ägare.

Jag är mer nyfiken på Ortofons MC X50 som är Ortofons första med microridge-slipning. Ett par andra som gör mig nyfiken är Audio Technicas nya AT33xMLD och AT33xMLB för drygt 8-9,000:- Följande kommunikation tilltalar mig då Audio Tecnicas mc-pickuper tenderar att ha lite för mycket energi för min smak. Det är en egenskap de lyfter fram som säljargument för nästa modell AT33MLB, som verkar vara samma pickup men med nålarm av boron istället för duralumin. Jag får för mig att MLD kan passa bättre för alla mina jazzalbum före 1970 (och de är många) där MLB skulle mer passa nyare alster. Det är så jag i huvdsak använder Ortofon Winfeld i SME'n och Koetsu Rosewood i Simon Yorken redan idag. I verkligheten tror jag skillnaden mellan de båda är ganska små. MLD: Featuring a microlinear nude stylus set to a duralumin tapered pipe cantilever, the AT33xMLD delivers warm, detailed sound, making it an excellent choice for rock and jazz records. MLB: This capacity for high-resolution tracking is particularly noticeable when listening to orchestral recordings, allowing you to discern each instrument on a piece, or when playing records made since the late 1970s, which benefit from high-fidelity recording and manufacturing advancements.

Fötter är intressant. Jag har provat flera olika och tyckt de ändrat karaktär på ljudet varje gång jag bytt. Till slut tröttnade jag och plockade bort allt under elektroniken och satsade istället rack med hyllplan på "spikes". Därefter har jag inte kunnat notera några skillnader med att lägga på ytterligare lager av "fötter". En annan variant skulle kunna vara att avkoppla sittytan... Ai-genererad teckning