Jump to content

Bebop

Moderator
  • Posts

    12 726
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    204

Everything posted by Bebop

  1. Absolut, men system byggs ju oftast av en del i sänder. Mindre vanligt att man byter allt. Så om man vill gå i en viss riktning är det inte alltid så självklart vad som står på tur. Jag har gammal sann historia som jag tror jag nämnt på forumet tidigare. Vi hörde på en anläggning bestående av WilsonWatt Puppy Krell monoblock, Transparent, Thorens dåvarande värsting och Ortofon Jubilee. Personen tyckte det mesta lät si så där och skulle inte vilja ha det. Det fanns ett undantag och det var pickupen som han tyckte lät riktigt bra.
  2. Jag är på semester. Stör ej
  3. Alla dacar är ju beroende av någon form av filter. HQ Player gör ju ett stort nummer av det. Med deras upsampling går man t ex förbi det s k FIR-filtret i bl a Burr-Browns dacar. Det gör man även om man upsamplar till 24/384 via Lumïn. Om de låter bättre är en annan femma. Det finns olika röster om det. Det är upp till betraktaren. ESS Sabres dacar har ju en liten annan filosofi om jag har förstått det rätt. De har integrerat dsp’n i själva dacen. De gör också om all inkommande digitalflöde, både pcm och dsd, till pcm 32/768 och sedan något de kallar ”dynamic matching 8x” vad det nu är. Det låter säkert annorlunda i sig men sen är ju frågan hur de matchar före och efter. I slutändan kan det låta rätt lika andra chip ändå beroende vad man vill åstadkomma.
  4. Håller med. Visst låter många enheter olika varandra men en hel del låter också rätt så lika. Olika behöver heller inte betyda bättre eller sämre utan just bara annorlunda. Desstom påverkas det som hörs vilka enheter burken är samspelar med i kedjan. Däremot tycker jag det är intressant vad som gör att det låter olika. Är det t ex dac-chippet? Då måste man också titta lite på hur det är applicerat. Mitt eget chip t ex är i själva verket två med balanserad koppling. DSP finns i ett par olika varianter beronede vilken version av dacen man har (Standard - Signatur eller Eclipse). På motsvarande sätt erbjuds ett par olika USB-kort. De olika versionerna har också olika komponentval på kondensatorerna, olika analogdelar och nätdelar. Men dac-chippet är de samma. I den senaste uppgraderingen är det i huvudsak nätdel och analogdel som uppgraderas. Så vad innebär begreppet "en bättre dac"? Och vad är det man vill uppnå? Annorlunda ljudbild? Att de matchar övriga anläggningen på ett för mig mer tilltalande sätt? Högre upplösning? Bättre dynamik? Större "innerlighet"? Svaren är inte självklara och definitivt inga "sanningar" om vad som är bäst.
  5. Ja det låter märkligt. Eller så är det inte det. Det låter ju skillnad mellan rör men det är det kanske lättare att förstå varför. De är ju lite ett mellanting mellan elektronik och mekanik. Men hur är det mellan t ex olika MOSFET-transistorer från Diodes Inc., Infineon, IXYS, Microchip, Nexperia, ON Semiconductor, STMicroelectronics, Texas Instruments, Vishay? Det är sällan man läser om entusiaster att byta transistorer för att få bättre eller annorlunda ljud.
  6. Tekniken är en sak och det är inte det stora problemet. Redan idag finns ju haloteknik och animeringsteknik som påminner om detta men varför visa sig som de såg ut för 40 år sedan? Det tycker jag snarare är Antik Intelligens. Jag får t ex direkt avsmak av ansiktslyftningar, boutexutfyllnader som verklighetsflykt och lögnaktig reklam för ansiktskrämer med förföriska bilder och kända influencer. Förljugenhet och påhittade sanningar har blivit ett gissel, tycker jag. För många, framför allt i USA, har det blivit en social press att man skall fila bort sitt åldrande med kirurgi och för de som inte har möjlighet eller vågar kan det bli en ohälsosam psykisk press. Att framtiden blir annorlunda än dåtiden är jag helt på det klara med men jag tycker inte det är hugget i sten att ny teknik måste innebära en åldersnoja, att man skall ha dåligt samvete för att man blir äldre och att det syns. Jag tycker man skall vara ärlig mot sig själv och mot andra inte gömma sig bakom en artificiell dekor. Ungefär samma krav som vi har på en bra hifi-anläggning. Var och en gör som de vill men jag imponeras inte. Jag tar exemplet med Willie Nelson en gång till. Vilka av dessa båda Willie vill du eller förväntar du dig att se på scen (oavsett AI eller på riktigt)? Eller Bob Dylan?
  7. Det är ju intressant rent tekniskt men samtidigt känns det inte så inbjudande med "remote" underhållning. Dessutom gillar jag inte deras åldersnoja. Jag tycker det är rätt charmigt att se en rynkad ärrad artist som fortfarande kan presetera i mogen ålder. Tänker på Willie Nelson, BB King och en hel hord av jazzmusiker. Hade kännts väldigt främmande att fixera ett utseende för eviga tider. En sorts flykt från verkligheten eller en modern variant av Oscar Wildes Dorian Greys Porträtt. Historien om Dorian Gray tar sin början i England, där konstnären Basil Hallward målar ett porträtt av den unge, sköne och ack så naive Dorian Gray. När Dorian, med hjälp av målarens porträtt, får upp ögonen för sin egen skönhet, önskar han att porträttet ska åldras istället för han själv. Efter hand märker Dorian att hans önskan gått i uppfyllelse; han behåller sin ungdomliga skönhet medan porträttet märks av tidens gång. Samtidigt som Dorian fått upp ögonen för sin egen skönhet och charm, blir han bekant med Lord Henrys dekadenta teorier som avslöjar det viktorianska samhällets hyckleri. Stärkt av sin nya medvetenhet låter Dorian sig inte stoppas av moralisk tveksamhet, utan lever sitt liv i synd och lust, med skönheten som högsta ideal. Efter ett tag märker Dorian att tavlan inte bara vittnar om hans fysiska åldrande; den visar även hans själs förändring. Grymhet, sarkasm, cynism och alla onda handlingar Dorian utför återspeglas i porträttet, medan Dorian själv ser precis lika oskyldig ut som när det målades. Trots denna möjlighet till insikt i sitt eget själsliv håller han tavlan gömd och ser den inte som ett problem. Allteftersom tiden går ansätts Dorian dock alltmer av sin egen fruktan för en eventuell upptäckt. I takt med att hans synder blir fler och värre, får han allt sjukare samvete och blir alltmer desperat. Till slut bestämmer han sig för att göra sig av med det enda synliga vittnesbördet om hans syndiga liv – tavlan.
  8. Det är väl det som är tycke och smak, vilket också är en realitet. Det finns ju också märkliga människor som inte tycker om isterband trots att den har samma objektiva smak, inbillar jag mig.
  9. Jag använder TP mellanrumsborstar för tänder. Finns i många storlekar. Den gröna färgen tror jag oxidation som blir lite grönaktig på koppar och även på mässing (som innehåller koppar).
  10. Debussys mest älskade pianostycke och flitigt spelade med eller utan orkester. Även Victor Borge hade det i sin repertoar...
  11. Fy för satan… det var länge sedan jag hörde fräsch blues av det här slaget. Sånt här diggade jag under 70-talet. Riktigt bra fredagsmys med Ron Wood och där Mick Taylor har en bärande roll med sin formidabla bluesgura. 24-96-utgåva.
  12. Det hade varit en dödssynd att säga att man gillade Abba i mina gäng. Abba var en stark markör för att visa vem man var eller inte var. Då var det proggen, blues och allt mer jazz som gällde för mig. Då gick det inte an att tycka om Abba. Liknande kamp var det mellan Stones- och Beatlesanhängare. Jag tillhörde Stonesgänget men det var helt OK att även gilla Beatles, framför allt efter Sgt Pepper och Revolver.
  13. Det är för tidigt att säga. Hur ser det ut om 10, 20, 50 år…? Vilka av 80-talisternas favoriter finns då med? Många av mina favoritjazzalbum är 50-60 år gamla. Det finns i min hylla. Många av RCA’s kanonalbum finns inte med vare sig hos Tidal eller Qobuz (och det är inte deras fel). Fina japanska skivbolag som East Wind, TBM, Trio och Baystate finns inte heller. Vem vill vara utan Tsuyoshi Yamamotos ”Midnight Sugar”. På Tidal fanns inte Neil Young och Frank Zappa med något undantag. Men hos Qobuz finns de i 24/96 senaste ommastringarna men orginalmastrarna. Ett tag fanns det även 24/192-mastrar av Zappas album men de verkar vara bortplockade nu. På motsvarande sätt har Tidal utgåvor som inte Qobuz har. Det är skivbolag och rättighetsinnehavare som bestämmer vilka som skall få distribuera deras album samt vilka versioner och format. Redan nu kan man stöta på album hos Qobuz och Tidal där vissa låtar är gråmarkerade p g a något musikförlag sätter sig på tvären. Som bekant säljs rättigheter, skivbolag läggs ner eller köps upp osv. De driver ingen välgörenhetsverksamhet. Vill man säkerställa sitt framtida musikbibliotek får man nog se till att bygga det själv. Så tänker jag.
  14. En lite justering eller förtydling. Jag har ju valt VTL och Aesthetix för att jag gillar det de presterar (och att VTL inte sysslar med dacar). Så när de aviserar att de gjort en del förändringar och varför så hänger jag gärna på och uppgradera med förhoppning om att få ännu mer av det jag uppskattar. Så långt har det funkat utmärkt. Under åren har det poppat upp en del jag retat mig på typ sibilanter, konstigheter i ljudbilden men det brukar handla om inställningar, rör och placering av högtalare och mig själv. Men att uppgradera till något helt nytt är en helt annan femma. Valet av VTL föregicks av massor av tester och jämförelser under ett par år. Ibland hemma men inte alltid. Bl a lyssnade jag en hel del på Mark Levinson, Audio Research, Lamm, Classé och McIntosh. Inget lät dåligt och det var i hög grad subtila skillnader som handlade om ljudbild och klang och i synnerhet då på jazz och klassiskt. Det finns något hos VTL som tilltalar hos mig. Det var VTL som först rekommenderade mig att prova Aesthetix rördrivna dac. Både Mark Levinson och Classé hade mer uttalad bas och ”pang på rödbetan” McIntosh upplevde jag lite för mulligt, det släppte inte loss riktigt. Audio Research hade inte den ”rätta” dynamiken på lite mer dynamiska stycken men det hade VTL och dessutom, vad jag tyckte, mer tilltalande balans mellan register. Sedan dess har det ju kommit nya modeller som säkert låter lite annorlunda och det gäller ju även VTL och Aesthetix och har dessutom erbjudit uppdateringar för att ”hänga med”. Jag är inte beredd att gå ett helt varv igen. Det tar tid och tar fokus från musiken. Jag har inte ändrat mina ideal och det har inte VTL och Aesthetix heller. Vad skulle incitamentet då vara? För mig handlar det mer om att förbättra det jag har, att få ut max. Jag har samma prylar men det låter inte som för 10 eller 5 år sedan. Jag lyssnade på @Daniel system för lite sedan. Det var också helt i min smak och det beror på att jag hörde en grundklang och ton som jag redan har men ännu lite mer av samma vara. Det lät mycket bra. Men hur mycket berodde på rummet? På pickupen? Högtalarna? Elektroniken? Är jag beredd att ta motsvarande steg? Nej. I min bok är prislappen för hög att för att nå den extra nivån. Och skall jag kunna dra fördel av den måste jag sannolikt bygga ut huset och det finns inte på min göra-lista. Begränsningar sitter inte enbart i burkar och sladdar. I yngre dagar var jag i ständig byteskarusell. Så fort det kom en ny och större Kenwood var jag redo för att byta upp mig och högtalare byttes sådär vartannat år. Pickup bytte jag varje år osv. Men då var resan fortfarande lång mot det ”onåbara”. Idag tycker jag att jag nått dit jag velat, ungefär som ett resmål vilket som helst. När man är framme är det dags att stiga av.
  15. Hösten är tid för soppor och soppar. Om kantareller är skogens guld så är sopparna dess diamanter och ett absolut måste för oss. Jag och min bättre hälft gav oss ut i skogen och kom hem med en korg full av olika soppar och en del annat godis. Det blev en blandning av Karl Johan, brunsopp, tegelsopp, smörsopp, sammetssopp och några till. Soppar är perfekta svampar för den ovane. Kännetecknet är att undersidan har porer (ungefär som en disksvamp) istället för skivor/lameller. Alla är inte lika goda men om man torkar dem är det ingen jätteskillnad. Bäst är Karl Johan, brun- och smörsopp om man skall steka dem, tycker jag. Men jag torkar dem och då minskar skillnaderna. Men finns det inga giftiga soppar? Jo, det finns en, djävulssoppen, men den är inte så lätt att hitta och man nästan ser på den att den skall man inte plocka med. Det finns också en som heter gallsopp. Den är inte giftig men smakar ordentligt illa. Den är svagt rosa undertill. Är man osäker kan man bita av en bit och smaka. Du lär spotta ut smakprovet illa kvickt. Många soppar ändrar färg när man tar och skär i dem, ofta till grön eller blå ton. Det är ett gott tecken, inget farligt. Jag rensar dem och skär upp dem i ca 3-4 mm tjocka skivor och lägger ut dom på tidningar som jag lägger ut på golvet. I rumstemperatur torkar de normalt på 3-4 dagar. Jag brukar låta de få en vecka och sedan lägger jag dem i rena glasburkar med tät förslutning. Där klarar de sig flera år. Jag sorterar och lägger Karl-Johan och brunsoppar (de ljusa på bilden) i en burk och övriga blandsoppar (gult och brunt) i en annan. Smakmässigt är det inte några större skillnader som torkade. De ljusa har dock lite mer arom och en renare smak men det handlar om nyanser. Ofta tar jag lite av båda. om Jag använder den torkade svampen framför allt som krydda i såser, i risotto och hemmagjord ravioli (med mascarpone, persilja och lite tryffelolja). Jag tycker det är en fantastisk krydda. Jag tar torkad svamp antingen som den är och smular i eller kör dem först i en mixer till ett pulver. Det är betydligt lättare att hitta soppar än kantareller. Håll dig till lite mindre exemplar typ hattdiameter kring max 10 cm. De brukar vara bäst. Om sniglar ätit på dem är inga problem. Lite maskgångar i foten är heller inget större problem. Skär av foten tills det ser rent ut. Kanske dags för en skogsrunda?
  16. Ja, jag har köpt hans Bach-inspelning och Debussy/Rameau som jag också gillar skarpt. Han har gjort några till men de har jag inte lyssnat på ordentligt ännu. Jag är lite nyfiken på hans Philip Glass-album men har inte lyssnat in mig ännu om den faller mig i smaken. Men den borde gå hem även om jag inte är fullständigt såld på Glass repeterande teman. Kan dock tänka mig att Víkingur gör stor konst även av det.
  17. Om du går tillbaka ca 10 år i tiden resonerade jag på exakt samma sätt men inte idag. Men vi har alla våra små nojor, även jag. Som exempel ”tål” jag inte att servera mat från grytor. Den skall läggas upp på fat. För mig är det likgiltigt vilket format det är. Det är vad som kommer ut ur högtalarna som räknas. Däremot har jag inte bytt fot när det gäller ägandet. Bra album vill jag ha i mina ägor oavsett format. Det är väl en generationsgrej. Rullband är det optimala för analoga inspelningar men tillgången är för skral och det är för dyrt. Jag är hänvisad till det som finns snarare än det jag vill ha. Mycket låter bra även på välproducerad vinyl eller cd men inte som på band. Dagen högupplösta filer är ju det som ligger närmst studiokvaliteten på motsvarande sätt som banden. I stort sett all musik idag är inspelad, mastrad och mixad i 24/48-192. Ibland mer som t ex Patricia Barbers nya där man använt 32/384 och sedan dragit ner till 24/192 respektive DSD64. För att göra en digital studiomaster till vinyl måste man först göra en vinylmaster av den digitala mastern där man får dra ner lite på nivå, dynamik och justera frekvensomfånget för att gravernålen inte skall få spader. Därefter ett par mellansteg för att få själva pressmatrisen. Det är fantastiskt att det fortfarande låter bra men jag vill ha musiken så nära studiomastrarna det går. Förr vad det rullband men nu är det högupplösta filer i pcm eller dsd (absolut inte MQA). Vill man tvunget ha en fysisk kopia kan man ju bränna en dvd-skiva så att man kan ta ”ett steg tillbaka”
  18. Isländske pianisten Víkingur Ólafsson har blivit en av mina samtida störste favoriter. Normalt har jag lite svårt att behålla koncentrationen för solopiano men det finns några undantag och Víkingur är definitivt en av dem. Hans anslag och ton är fullständigt avväpnande och jag dras in i musiken på ett sätt som få lyckas med. Repertoaren spelar naturligtvis roll men jag har andra Mozarttolkningar med t ex Alfred Brendel och Mitsuki Uchida. De är mycket bra de också men det är en ny nivå av magik med Víkingurs spel eller hur jag skall uttrycka det, som ger mig en ny dimension av njutning. Det här är ingen bakgrundsmusik. Lägg ifrån dig läsplattor, mobiler eller andra distraktioner och tillåt dig följa med på Víkingurs resa med Mozart (och ett par andra samtida kompositörer). Det här är musik där jag kommer ut som en bättre människa efter genomlyssning. På Qobuz ligger den upplagd som 24/192 och om några minuter har jag den i mitt eget bibliotek. Jag vill inte riskera att den försvinner från nätet eller dyker upp senare i en sämre utgåva. Den här typen av album är ett måste för mig. Det är ett dubbel-cd-album som kostar ca 290:-. På Qobuz finns den att köpa både som 24/192 eller 24/96 för 392 kr respektive 340 kr. Med sublime-abonnemang är priserna 196 kr respektive 170 kr. I CD-upplösning kostar den 284 kr. Qobuz promotar Hi-res i första hand.
  19. Tack. Det var jazzkopplingen och en koll på vilka som deltagit på ”Så mycket bättre” som hjälpte mig. Nu får jag grunna lite och försöka bredda lite. Pop och rock är inte riktigt min grej.
  20. Jag föredrar Qobuz alla dagar i veckan. Dels kan man köpa hires-filer av den musik man gillar mest och säkra utbudet även framöver. Jag ser de också som mer dedikerade åt bra ljud, de är genuint fokuserad mot välljud. Dessutom har de en erfarenhet av att syssla med musik och inspelningar. De har också startat i liten skala att ge sig in i musikbranschen och göra egna inspelningar. T ex denna som är en kanoninspelning: Tidal ser jag mer som Qobuz med den största skillnaden att Tidal satsar på ett komprimerat format (MQA) medan Qobuz satsar på pcm hires upp till 24/192 och det betalar jag gärna för. Apple, Microsoft och Spotify ser jag enbart som distributörer. Många inlägg här på forumet vittnar om investeringar på 10-tusentals kronor och ibland 6-siffriga belopp. Men när det gäller musiken som borde ligga i förgrunden vrids det på 100- och 50-lappar. 1,500 spänn… det är ungefär vad 5 vinyl kostar eller 8 CD. Det är ju småpengar i sammanhanget.
  21. Det där med att rör låter varmt och mysigt är en myt, menar jag. I vart fall som en generell sanning. De jag känner till bäst är VTL, Lamm, Aesthetix och Jadis och att de skulle låta otydligt eller mjukt och lulligt är inte sant. En del tycker t o m att Aesthetix kan låta lite väl mycket pang på rödbetan. Dessa har ett bett som placerar dem jämsides med de flesta av de bästa oavsett vad de drivs med. Det gäller troligen även nyare Audio Research men jag vet inte. McIntosh typ deras MC275 levde upp till det mjuka och bulliga under 90-talet. Men sedan dess är den ju uppgraderad många gånger. Jag vet inte hur de låter idag. Tack för den. Legendaren inom svensk hifi Kjell Stensson hade detta som ett mantra. Med det vet idag så var han kanske lite överfokuserad på hörselgränser. Men han fick rätt om de låga svajvärden på de direktdrivna skivspelarna som han menade var en teknisk bedrift men hade ingen avgörande betydelse för det vi hörde. Sedan svängde det över till remdrivna skivspelare och svajet ökade med 400% och det var inga problem. Jo, de kämpar för att alla skall kunna behålla sina jobb och då måste prylarna säljas.Samtidigt kan allt för utsvävande påståenden skapa förutsättningar för nya produkter och kommunikation typ ”tillräckligt bra” och ”baserad på forskning om vad som är viktigt för att uppleva musik på riktigt”… I min verklighet var det snarare så att vi på marknads- och kommunikationsavdelningen försökte bromsa allt för vidlyftiga löften för att inte skapa reklamationer och badwill. Ofta lyckades vi men ibland blev vi överkörda. Bra marknadskommunikation skall var uppriktig men också adekvat, dvs viktig för köparen och det är nog den delen som brister mest. Hur mycket av det som ingenjörer tar fram är adekvat för lyssnaren? Vad skall man lyfta fram och vad kan man strunta i?
  22. Det är lite det som är grejen. Det handlar om helheter. Jag har tunat mitt system så att digital och analog källa låter väldigt nära varandra. Min referens är min Simon York skivspelare med Ortofon Winfeld och sedan elektronikkedjan till denna. Idag låter min digitala rigg nästintill lika med den analoga. Det är svårt att vara hundra procent säker eftersom mastringar skiljer sig lite emellan men jag har några album som jag använder som referens. När jag använder min Koetsu-pickup blir det lite för livlöst i jämförelse med Winfeld. För andra är Koetsu kult och det finns inget annat. Vem har rätt? Det låter säkert annorlunda med Innous Statement eller Aries G2 men det är ju inte säkert att jag tycker om det men troligen skulle jag gilla även dessa. Men de skall ju samspela med min dac och övriga enheter inklusive mitt rum och min smak. Hur blir det då? Inte vet jag. Det finns ju ingen objektiv sanning om vad som är rätt. Rent allmänt så tycker jag skillnader överdrivs men det är möjligt att Innous Statement och Aries G2 sticker ut lite extra. Men jag drivs inte så hårt som av ständiga förändringar (längre). För min del startar det först med ett missnöje som jag vill förändra och just nu känns det lugnt förutom att jag uppgraderar min dac. Mycket pga de erfarenheter jag läst i tysk highend-press som jag sätter hög tilltro till. Min elektronik är från 2006 och samma modeller säljs fortfarande. En del uppgraderingar har gjorts men de har även jag i stora stycken gjort eller kan göra. Jag tycker de fortfarande sticker ut lite mot deras konkurrenter. Jag var hos en handlare i Småland i somras och lyssnade på en mångmiljonanläggning med mycket erkända produkter. Det lät bra, ungefär som hemma. Framför allt saknade jag den ljudbild jag fått till hemma. Men hos mig hade det kanske låtit ännu bättre(?). Det som betytt mest hos mig och gett mest valuta för pengarna är utan tvekan akustikbehandlingen; långt mer än något annat jag köpt, möjligen med undantag för högtalarna. Det kostade inte ”mer” än ett par Valhalla 2 inklusive plats för 5,000 cd-skivor.
  23. Nej, du kör din linje och det har jag full respekt för. Men jag vet att vi har en hel del läsare/följare som ställer sig frågan vad som krävs för att få ut full potential eller i vart fall väldigt nära utan att betala en ”förmögenhet” eller att förköpa sig med prylar som inte tillför några påtagliga förändringar. Det är en dimension som jag vill lyfta fram och det är en anledning till att jag vill ställa en del frågor på sin spets. Jag tycker att många av de tester t ex @AlfaGTV bidragit med sina jämförelser mellan billigt och dyrt är värdefulla för de som inte är beredda eller kan spendera fullt ut, i vart fall inte just nu. Samma sak med @octavia rs kabeltester och DIY-kablar som tar lite udden av de mest absurda påståenden kring kablar. Därmed inte sagt att det kan vara skillnader mellan kvalitetsmaterial. Jag var hemma hos @Daniel för ett tag sedan och han kopplade mellan en Valhalla 2 och en Odin signalkabel. Visst var det skillnad. Det var bra båda men olika. Jag har arbetat en hel med layouter och grafik med riktiga bamsefiler där flera verktyg kräver väldigt mycket CPU. 10 år gamla normala processorer inom grafiska industrin klarar inte av de krav som ställs idag. Jag är ganska säker på att det är samma sak inom film och konstruktionsprogram. Jag är dock tveksam till att det är samma sak när det gäller att skyffla ett digitalt flöde om 0,5 mbps (dsd256) till en dac via USB eller en streamer via ethernet. Det är ju trots allt väldigt liten datamängd och standarden på pcm och dsd har ju inte ändrats direkt.
×
×
  • Create New...