calle_jr

Ric Ocasec har avlidit. https://www.dn.se/kultur-noje/nils-hansson-ric-ocasek-personifierade-new-wave-pa-tva-helt-olika-satt/

Man är ju extremt misstänksam till detta av gammal vana, där liknande mjukvara sköljer ut ungen med badvattnet. Alltså att mjukvaran sabbar audiosignalen när den gör declicking och denoising. Jag vet inte. Skulle vara intressant att få reda på lite mer i detalj vad mjukvaran gör.

Jag med. Det har varit mitt mål, men det är inte så lätt Den beräknade resonansen för LP skulle innebära att vinylmaterialet komprimeras och dekomprimeras motsvarande 8 ggr spårmoduleringens amplitud vid 24kHz. Normal amplitud för spårmoduleringen är ca 50µm, vilket med förstoringsfaktorn vid resonans skulle ge väldigt stor växlande intryckning (~0.5mm). Detta ihop med mycket höga accelerationsnivåer (vilket det blir högfrekvent) är orealistiskt. I praktiken sker inte det utan den kommer dämpas och ge förluster i överföringen. Och jag tror att man har likartade förluster i nålarmsinfästningen. Amplituder som är flerfalt större än LP-skivors maxamplitud i spåret får även rent geometriska konsekvenser för spolarna och magnetiska konsekvenser så att spolarna kommer utanför magnetfältets linjära område. Dessa frekvensberoende dämpningar kan gemensamt kallas för skanningsförluster. De ökar olinjärt med frekvens och ett sätt att betrakta dem är att multiplicera överföringsfunktionen med ett lågpassfilter, tex A*(1+f2/B2)-1 där A och B måste baseras på mätning. Det finns alltså på ett sätt en fördel att resonanserna finns där, eftersom de kompenserar för skanningsförluster. Fasvridningarna går dock inte kompensera för, men jag tror inte det spelar någon roll så högfrekvent. Precis! Och eftersom konstruktörerna numera inte redovisar ett skvatt så blir det nästan omöjligt.

Det är en jättesvår fråga att svara på. Hur viktigt är det för mig att veta vad någon annan tyckte om en högtalare? Det finns t.o.m högtalarbyggare som inte har en aning om hur en högtalare fungerar, och inte behöver veta det heller. Så ur den aspekten är det helt oviktigt. Trial and error är nog den vanligaste "vetenskapen" inom hifi och ska inte underskattas. Men jag ska försöka svara vad jag tycker Ponera att man är intresserad av pickuper helt allmänt. Man läser om olika materialval och lösningar som olika tillverkare gör. Tex hur man slipar nålar, vad man väljer för magneter, hur man utformar kompliansen, spolarna och tar hand om stötenergin till pickuphuset. Om det är värt att satsa på en dyrare modell för att man valt bor i stället för aluminium i nålarmen osv osv. Allt detta är ganska meningslöst om man inte känner till grundkarakteristiken - hur vågformen i LP-skivan fortplantas till mitt riaa och vad det är som påverkar den på vägen. Om man inte vet det så vet man i bästa fall att något är bättre eller sämre, men inte i absoluta termer eller om det alls spelar någon roll. Visst, man kan lyssna, men det är mycket osäkert och svårt att plocka ut vad en enskild ändring gör om man ens får till en sådan test. Detta exempel har ingenting att göra med bra och dåligt. Det är bara till för att reda ut hur det fungerar. Du känner ju till Jim Lesurf, och han undersöker pickuper som en transmission line med input och output. Dvs pickupen är en svart låda där han struntar i hur den är byggd. Han är genom detta något superintressant på spåret genom att matcha "impedanserna" i pickupen (S är nål, L är komplians och C är nålarm). Det fungerar i teorin men det återstår att se om det går att bygga i praktiken. Bild: Jim Lesurf Med exemplet ser man att det är en väldig skillnad på avspelningen av LP idag jämfört med för 30-40 år sedan. Dubbelpuckeln är uppflyttad över hörbart område, medan den var ganska kritiskt placerad på äldre pickuper. Jag har ju visat denna tidigare: Med detta i bagaget skulle man kunna gå vidare och jämföra en modern enklare pickup med Lyran som jag testat. Är det någon egentlig skillnad i grundkarakteristiken?

Här tänker vi oss spela en LP som innehåller en 1kHz-ton modulerad med en amplitud 100µm: (Det är ingen idé att visa verklig hastighet eftersom det inte går att se 1kHz, så animeringen är nedsaktad ca 300 ggr) Modform för input 1kHz med amplitud 50µm (förstoring X100) Modform för input 24kHz med amplitud 50µm (förstoring X100) Modform för input 59kHz med amplitud 50µm (förstoring X100)

Jerry Jeff Walkers S/T med klassiker som Hairy Ass Hillbillies och Curly And Lil. Här den senare, vald mest pga backing vocals; Jag imponeras mest av körvokalisten och söker med ljus och lykta efter Joanne Vent. En brittisk sångerska som gav ut endast en LP, A&M Records - SP 4165. Men vilken LP! Undrar vad som hände.

Sorry. Nu är det fixat.

Nu har jag äntligen fått ordning på en beräkning av lilla systemet med hjälp av Kent Persson. Såhär ser systemet ut i förenklad form: Såhär har jag idealiserat modellen: Det är mycket svårt att välja egenskaper egentligen för alla ingående delar eftersom de inte är kända, men speciellt svårt att bestämma styvhet och dämpning för LP-skivan. Men vi har anpassat egenskaperna baserat på gamla mätningar i litteraturen och egna mätningar med Ortofons testskiva som ju har ett rakt svep till 50kHz. Här är den beräknade frekvensgången för överföringsfunktionen mellan LP och spole (v=1), och observera att jag startar vid 1kHz eftersom det inte händer ett skvatt under 8-10kHz. Här ser man den typiska dubbelpuckeln som funnits med sedan kristallpickupernas tid, men som med åren flyttats högre och högre upp i frekvens. På 50-talet låg den första puckeln vid 4-5kHz. I mitt exempel med Lyra Atlas som förlaga ligger den vid 24kHz. Pucklarna måste finnas där. Den första är resonans pga själva LP-skivan, dvs nålspetsen kommer i resonans pga LP-skivans elasticitet. Den andra puckeln är resonans i nålarmen. Som syns är den uppflyttad till 60Hz. Jag ser början på den vid mätning med Ortofons testskiva. Snart kommer animeringar...

Ja, olika tillverkare har ju olika lösningar och jag menar alltihop som utgör infästning, fjädring och dämpning till pickuphuset. Jag kan också tänka mig att själva infästningen av nålen i nålarmen utmattas mer än nålspetsen. Exakt. Bra synpunkt också. Det är ju industridiamant vad jag hört, och det finns olika kvaliteter även där. Och som nämnts måste typen av nålslipning spela roll både vad gäller nötning av vinyl och diamant. Det skulle vara intressant att få lite fördjupad förstahandsinformation från tex Ortofon. De om någon har ju hela historiken.

De som knastrar rakt igenom blir sällan eller aldrig spelade även om de är bra. Skivor med djupa repor som hörs konstant spelar jag inte. Men om det bara är lite skivbrus och enstaka knaster tycker inte jag att man störs. Jag har några undantag som knastrar högt rakt igenom men som spelas ändå. Man får leta upp nya ex.

Jättefint system Skulle gärna lyssna på detta.

Jag blev lite fundersam eftersom det blev en diskussion kring hur länge en pickup håller i en annan tråd. Vill inte spamma den tråden, men kopierar mitt inlägg därifrån; Den finns en uppfattning att "droppen urholkar stenen", dvs att det handlar om erosion. Jag tror som sagt att det oftare handlar om mekaniskt slitage i nålarmen och kompliansen snarare än nålslitage som sätter livslängden. Den allra mesta energin som blir en skanningsförlust vid energiomvandlingen från rörelseenergi blir till värme och skivbrus, men en liten liten del blir mekanisk nötningsenergi. Och en liten liten del av den lilla lilla delen nötningsenergi nöter på diamanten och inte bara på vinylen. Men inte heller det slitage som sker på nålen skulle jag klassa som erosion, utan en kombination av skavning och utmattningsnötning eller skrubbning. Skavning sker pga den åkande friktionskraften som skaver av ytorna ungefär som mot en slipsten. Det fenomenet är beskrivet av Archards nötning: där W är nötningen i m3 material (wear), k är en nötningskoefficient, F är nåltrycket, s är hur många mil nålen har gått och H är vinylen/diamantens hårdhet. Utmattningsnötning/skrubbning sker pga den ständiga lastväxlingen framför allt vid högfrekventa moduleringar. Högfrekventa accelerationer i spåret ger mycket höga växlande kontakttryck som sliter på både vinyl och nål. Svårt att rita en illustration med normal lateral modulering och kontaktmekanik, men om jag överförenklar ser jag det principiellt såhär både vad gäller skavning och utmattningsnötning: ...eller i praktiken såhär för att använda samma figur och en mer realistisk skala:

Om @Peo får ordning på att mäta friktionskoefficienten för en modern nål så går det ju att bedöma nötningen på diamant Men jag skulle säga att slitaget på komplians och mekanisk åverkan på nålarmen (mikrosprickor, böjning) är större än slitaget på nålen. Kontaktytan är deformerad, så om man tittar på skanningsförluster måste det beaktas, och tribologin blir inte så enkel. Distorsionen blir mindre om nålen har kort anliggning i spårets riktning och stor anliggning tvärs spåret. I min värld spelar därför byggkvalitet, materialval, ålder, mekanisk åverkan på nålarm och komplians och smutsiga skivor in mer än rena speltimmar och nålslitage. Det är väl kanske därför det förekommer så olika uppgifter, dvs att bunka ihop alla pickuper och bara ange antal speltimmar blir ett för trubbigt mått.

Du verkar veta mycket väl vad som krävs @Bolstad. Man behöver en ingång. Du har ju försökt på alla sätt. Det är nog bara att bita i det sura och medge att det inte triggar dig. Det finns mängder av band, musiker och producenter som jag känner likadant för. Stones, Oasis, Def Leppard, Phil Spector tex. Det som rotat PF för min del är David Gilmours första soloalbum. Jag gillar även Roger Waters, men förstår att man tycker det handlar mer om effekter än musik.

Aha, då förstår jag dina diagram bättre