Bebop

Jag började också så fast på 70-talet. Det var via blues och olika typer av fusionjazz med Hancock, Corea, Zawinul m fl som fick mig intresserad att söka deras ursprung med benägen hjälp av mer insatta äldre kompisar. Jag upptäckte Abbey 1991 då Verve släpte ett nytt album, "You Gotta Pay the Price" med henne då hon gästades av en annan rese, Stan Getz. Det ledde bl a till att jag sökte mig bakåt till hennes Riverside-inspelningar. Detta album har aldrig släppts på vinyl men det är tillräckligt bra på CD. Rekommenderas för en spottstyver. Hon var väldigt aktiv under de värsta rasoroligheterna på 60-talet. Hennes man, den legendariske trummisen Max Roach var rent av militant. Jag var på en konsert med honom i Köpenhamn då han läste lusen av några "vita apor" som inte kunde hålla tyst.

Handlar det inte mer om att veta var brytpunkten går för det hörbara ungefär som djupgåendet för en segelbåt som vattendjupet måste klara. Samtidigt är det väl helt olika referenser och standarder för distorsion och vad de betyder för upplevelsen i LP. Det blir rätt tydligt när man jämför värden från pickuper/vinyl med CD och rör- kontra transistorsteg. Det är som gjort för att man inte skall kunna jämföra och dra slutsatser om hur det påverkar det man hör. På 70-talet var det Matti Otalas TIM-fria förstärkare som diskuterades och ifrågasattes. Bl a med följande inlägg. Ofta var det ju sk “guld-öron” som bestämde vad som lät bra och dåligt. Jag kommer ihåg att min pappa, just Bengt G. Olsson en gång sa till att “nästa förstärkare som jag konstruerar ska ha inbyggd distorsion så folk tycker att den låter bra!”… Det är hämtat från följande länk: https://adelsfors.se/2026/04/24/tim-debatten-under-70-talet-otala-vs-olsson/

Eller säger de som en gemensam bekant uttryckte det: Fördelen med stort urval av standarder är att det finns många olika att välja ...🙄

Eller en önskan om att göra som med högtalare; ange hur stark utsignal (förstärkning) man får vid påförande av x mV. Det är lite märkligt att branschen, alltså tillverkare av förstärkare inklusive riaa och pickuper inte kan enas om en standard för hur specar skall anges. Men det är väl att begära för mycket. Jag tror inte ens att det finns några internationella samordningsorgan som på den tiden då riaa-kurvan definierades som standard.

Woody Shaw inledde sina första 12 år som musiker på Västkusten som till slut ledde till de två första albumen på Contemporary ovan. Problemet där var brist på speltillfällen trots att hans namn började nämnas allt mer efter hans medverkan på allt fler Blue Note-album samt att han då och då ingick i Art Blakeys Jazz Messengers. Woody ville nå en större publik och funderade på att sätta ihop en egen grupp att presentera sin musik med. Flyttlasset gick till New York mot slutet av 1974. Woody fick avtal med skivbolaget Muse Records som hade ungefär samma upplägg som Blue Note. De fångade upp musiker som inte lyckades signa med bl a Blue Note. Muse Records fick aldrig riktigt samma aura som de stora bolagen, framför allt inte hos publiken. Muse hade heller inte samma finansiella möjligheter att markandsföra sig då de inte hade någon pop/rock/folk-musik som kunde dra in kapital till bolaget.. Det var ren jazz. Jag har många album på Muse-etiketten och en hel del av dessa är idag rariteter, bl a Woody Shaws tre första nedan. För er som vill läsa mer om Muse Records och deras utgivning rekommenderas t ex Wikipedias sammanställning. Bildexempel på deras etiketter hittar du på här på LondonJazzCollector Den första utgåvan på Muse Records var The Moontrane med en större grupp på mellan 6-8 medspelare som släpptes 1975. Senare fick dessa större sättningar namnet Woody Shaw Concert Ensemble. Låten The Moontrane är Woodys mest kända och spelade låt och gjorde entré redan på Larry Youngs Blue Note-album Unity (se tidgare). På bilden nedan så är det det översta albumet. Jag tycker fortfarande att det är ett av hans bästa. I albumtexten på The Moontrane sägs: "Gigging as a sideman in New York is one of the quickest routes to dying poor and unnoticed". Vidare att framgång som kompositör och solist kräver en egen grupp på den hårt konkurrensutsatta östkusten. Han samlade musikkompisar han träffat på Blue Note, på klubbar och när han spelade med Art Blakey och Horace Silver. Hans musik blommade ut än mer på uppföljaren Love Dance från slutet av 1975. Det är inte vanlig "stänkarjazz" eller hardbop. Det är istället mer arrangerad egen musik en oktett/nonett. Jag gillar det skarpt och de gjorde kritikerkåren också. Wood Shaws karriär hade nu fått skjuts framåt och han gjorde entré även på den europeiska jazzscenen. Hans europeiska debut gjorde han på The Berlin Jazz Festival i november 1976 med sin Concert Ensemble. Den blev mycket omtalad och gjorde stor succé. Musiken sågs som nyskapande och något nytt och fräscht. Det blev också min ingång till Woodys egna grupper och hans musik då jag köpte liveutgåvan från den konserten The Woody Shaw Concert Ensemble at the Berliner Jazztage (ovan till höger). Albumet släpptes 1977. Framgång föder mer framgång sägs det ibland. I Woodys fall var det i vart fall så. I legendariska amerikanska jazzmagasinet Down Beat röstades han 1977 fram som den främsta trumpetaren som är värd mer uppmärksamhet. Han fick ett exklusivt kontrakt med Columbia som gav ut 5 album med honom. De fyra första hittade även hem till mig. Det översta på bilden, Rosewood kom 1978 och det lanserades stort med en världsturné. Bl a spelade hans kvintett på Jazzfestivalen i Kristianstad 1978. Jag var där och föll pladask för hans grupp. Albumet är mer "rakt" på än hans tidigare Muse-utgåvor. Det är musik som är lättare att ta till sig för många men inte på något sätt urvattnat. Många jämför honom med Freddie Hubbard och det är inte helt fel. Det är det mest sålda albumet med Wood Shaw och bara det faktum att tenoristen Joe Henderson är med gör den till "måste-inköp" för mig. Woody Shaw stod nu på toppen av sin karriär vilket illustreras av de utnämningar har fick 1978-80: Jazz Album of the Year, Downbeat Readers Poll: Rosewood (Columbia 1978) Best Trumpeter, Downbeat Readers Poll (1978) Grammy Nomination – Best Jazz Instrumental Performance, Soloist: Rosewood (1979) Grammy Nomination – Best Jazz Instrumental Performance, Group: Woody Shaw Concert Ensemble, Rosewood (1979) Best Trumpeter, Downbeat Readers Poll (1980) Av de övriga albumen på Columbia gillar jag Woody III bäst från 1979 (mitten undre raden ovan). Live at Village Vanguard - Stepping Stone, från 1978 OK men jag har ibland ilite svårare för live-album. Solon kan bli för utdragna och tjatiga kan jag tycka ibland. Men som alltid finns det undantag. Detta hamnar i mitten på min skala. Det högra albumet For Sure (1980) gillar jag inte alls. Det säger kanske mer om mig än om albumet. Kritiken var heller inte helt entydig. En liten parentes i sammanhanget är att det är ett album som väl illustrerar hur illa musik kan låta på vinyl med mediokra hantverkare. Det amerikanska original jag har låter oerhört pressat och med en överstyrd diskant. Det påverkar möjligen mitt omdöme. Efter albumet Untied från 1981 var Woody Shaws tid över på Columbia. Jag har inte hört det själv men det skall vara ett mer "straight ahead"-album och ett bra sådant, enligt All Music. Han var nu en etablerad stjärna på jazzestraderna.

Vad finns det för logik med att t ex japanerna oftast utgår från 3,54 cm/s och Europa 5,0 cm/s? Slumpens skördar, tradition... eller? I det här fallet skiljer det ju ett par tiondelar. Om de hade angett vid 0,5 cm/s som t ex Ortofon gör hade det gett en utnivå på ca 0,7 mV. Jag blev själv lurade av detta med min Koetsu-pickup som angavs ge en utspänning på 0,4 mV. Men jag upptäckte snabbt att detta knappast stämde. Men referensen 5 cm/s var det snarare 0,6 mV, vilket gjorde min SUT oanvändbar för den puppan.

Ja, vårt forum har några som alltid hör stora och t o m enorma skillnader på saker få reagerar på. Och för det mesta tycks allt vara bättre än det var förr. Sen finns det ett gäng som botaniserar i äldre lösningar som tycker det är bättre. Våra verktyg i sammanhanget är till för att lyssna på konst och få en upplevelse av konstnärens kreation och tolkningar. Den typen av upplevelser menar jag sitter i helt andra parametrar på samma sätt som upplevelsen av en målning i olika ljus och stämningar kan ge olika upplevelser. Men allt detta är OK. Se det inte som kritik utan mer som ett inlägg om att det finns även meningar/åsikter/erfarenheter om att sanningar och verkligheter inte är så objektiva, mätbara och entydiga. Det är precis som med mat recept. Ingredienserna känner vi till men resultaten är inte entydiga och inte heller omdömena.

Han är fantastisk… Jag och @calle_jr körde ner till Lepzig och lyssnade på honom med Gewandhausorchester. Det var en fantastisk upplevelse. https://www.euphonia-audioforum.se/forums/index.php?/forums/topic/12924-en-resa-i-musik-och-några-av-dess-giganter/ Dessvärre är han inte i form nu. Flera konserter i sommar har ställts in både i Europa och Asien. En förhoppning är att han kan komma i form igen till hösten. Hur oddsen är för det kan man fundera på. På flera ställen ställen har man satt in andra dirigenter men i Bamberg ställde man in helt då konserten byggde på Herberts medverkan.

Det är områden som även jag provat och testat en hel del genom åren både för kablar, elektronik och högtalare. Alla lösningar har ansetts som mer eller mindre banbrytande produkter. Det tyckte jag också men insåg långt senare att jag snarare påverkats av förföriska berättelser, tester och influencers. För 7-8 år skaffade jag ett ”vettigt” rack (sommdet finns massor av till rimliga priser), plockade bort alla ”banbrytande” upphängningar och dämpningar. Jag kan inte höra någon direkt skillnad; i vart fall ingen som påverkar upplevelsen av musik och lyssnande. De enda undantagen är uppställning, materialval och dämpning av skivspelare. Där tillför dämpning med fötter och/eller materialval till underlag skillnader. Men där tar jag hjälp av de som kan räkna på mina grejer snarare än produktkommunikatörers ”sanningar” om produkter som passar allt lika bra. De har inte en susning om mina prylar och mitt rum samt vad som är bäst för mig. När det gäller högtalarna går jag på Dynaudios rekommendationer. Jag tror de är tillräckligt kompetenta. De känner dessutom till min elektronik och rum.

Jag har arbetat inom områden som handlar mycket om form och färg både på produkter, miljöer och i marknadsföring. De diskussioner vi haft om rätt vit färg under åren tangerar det som nu diskuteras. Att hitta den fysiska sanningen/definitionen på "vitt" är inte så svår. Svårigheten är att hitta den vita nyans som människor får en behaglig upplevelse för det syfte som avses och i den miljö den skall verka. Det är inte så enkelt som det kanske kan verka. Uppgiften blir snarare att valet skall tilltala tillräckligt många för kunna sälja valet, snare än vara objektivt korrekt. För att klara det måste man också ha en tydlig story, känsla för timing, känna tidsandan osv. Bäst blir det när ingenjörer och humanister arbetar tillsammans. Att enbart förlitar sig på tekniker eller komnikatörer är normalt ingen bra framgångssaga.

Bättre ljud kan lika gärna vara annorlunda ljud som kan upplevas som bättre enbart för att det låter annorlunda. Om 14 dagar kan det "gamla" åter låta bättre. Jag tror ni sätter för stor tilltro och tillit att lösningar sitter i tekniken. Det vi har mellan öronen påverkas av så mycket mer än ren teknik. Orsaken kan ligga på ett helt annat plan. Om ni söker det "perfekta" kanske ni skall prova i en helt annan ände, t ex mäta upp ert rum och få ett åtgärdsprogram. Då får ni också en övning att sätta ord på vad ni menar är det bästa och perfekta.

Enbart musik och album är kanske lite enahanda för många så jag slänger in ett par hifi-bilder också. Det är ett tag sedan jag skrev om det. Inför denna tråd har spelat igenom en mängd album (och fortsätter med de övningarna) Det är i huvudsak vinyl. För det ändamålet har jag två olika skivspelare med två olika pickuper. För album från 60-talet fram till ca 1985 och då i synnerhet akustisk jazz från de klassiska bolagen Blue Note, Impulse!, Contemporary, Atlantic, Prestige och några till så spelar jag av dem med min Koetsu Rosewood Std. För nyare album och nymastrade så spelar jag med Ortofon Windfeld (första versionen, inte "Ti"). Rutinen är inte huggen i sten och jag är inte så principfast i vilka jag spelar med. Det handlar lika ofta om spontana val. Mina puppor ersatte Lyra Kleos och Benz Ruby som jag också gillade. Båda pickuperna har varit med i många år. Om inte annat syns det på Ortofonen där en del bladguld har falnat. Innanmätet är dock färskt. De har båda varit hos respektive tillverkare för renovering. Det innebär att hela innanmätet (motorn) byts inklusive nålarm och nål. Endast skalet består. Såhär långt har den uppgraderade Koetsun gått mindre än 200 timmar och Ortofonen mindre än 500 timmar (jag har exakt koll via räkneverk där jag registrerar antal spelade album). Vilken är bäst? Den typen av frågor brukar jag inte ställa längre. I min värld handlar det mer om systemberoende olikheter som är lika bra, typ färger. Om jag tvingas avge ett svar så är det precis lika bra men lite olika. Det är dock inga "enorma" skillnader. Och de skillnader som ändå består påverkas ju av mer än enbart pickuperna, t ex inställningar, anpassningar, kablar och skivspelare och det skiljer sig hos mig. Ofta blir också jämförelser helt galna där man t ex jämför en väl använd pickup efter en sådär 1500 - 2000 timmar mot en helt ny och drar slutsatser från det. Däremot använder jag samma riaa, VTL TP 6.5 men ändå olika. Ortofonen går via Ortofons SUT ST80 SE och dess MM-ingång medan Koetsun går via MC-linjesteget. I båda fallen passerar signalen stegets MM-delens 6 smårör (4 st 12AT7 och 2 st 12AX7). MC-signalen går först in i MC-steget där två 12AU7 först förstärker signalen). Det är kul att köpa nya prylar men jag känner inget behov utifrån mina lyssningsupplevelser. Det låter fortfarande kanonbra i mina öron. Pickuperna är lika bra idag som de en gång var. Kanske t o m mer i överensstämmelse med hur jag tycker det skall låta än många av de nya som i flera fall uppvisar ljudsignaturer som jag kan ha lite "problem" med. Eller är det kringutrustningen och anpassningar?

Så var det även för mig, kanske än mer eftersom jazzen var rätt så ny för mig. Jag började intressera mig mer på allvar i början av 70-talet via s k fusionjazzen från Miles Davis, Weather Report, Herbie Hancock, Chick Corea. Det fick upp mitt intresse för deras förebilder och jag började gå baklänges via skivbolagen Atlantic, Verve, Impulse!, Blue Note, Contemporary, Prestige m fl. Men det är en annan historia. Det var först 1978 när Woody och hans kvintett spelade på Jazzfestivalen i Åhus/Kristianstad som jag blev fångad av honom och hans musik. Jag köpte då hans då relativt nya album på Muse Records och fortsatte sedan att köpa hans släpp. Mer om det senare. Woodys första album i eget namn var överraskande nog på etiketten Contemporary. Överaskande eftersom det var ett bolag som var mest dedikerad och känd för det vi idag kallar "västkustjazz" från Los Angeles/California med artister som Art Pepper, Barney Kessel, Shelly Manne, Terry Gibbs m fl. Woody jazz stämde inte in med Contemporarys katalog stilmässig. Det var detta album från 1971 som han debuterade med. Det är ett album som aldrig hittat in till mitt diskotek. Inte förrän idag. Det har släppts i en nymastrad versiosn av Craft som äger etiketten idag. Jag blev nyfiken och har lyssnat på albumet från laptopen. Om jag gillar det eller inte är för tidigt att säga. Kollade på nätet om albumet (dubbel-LP) var tillgängligt och det finns att tillgå. Men nästan 800:- är det inte värt i mina öron. Jag fick "nöja" mig med en högupplöst 24/96 version via Qobuz och sparade därmed en sådär 730:- Däremot äger jag sedan tidigare hans andra album som också kom ut på Contemporary. Det släpptes 1973. Det finns olika sätt att lyssna på och ta till sig musik eller inte. Den ena metoden är "gillar jag det eller inte?" och ge ett snabbt omdöme. Ungefär på samma sätt som folk på hifimässor som ställer sig innanför dörren i ett rum och hissar eller dissar ett system. Lite så kan jag också agera ibland men när det gäller musik så vill jag också sätta det i ett sammanhang och försöka förstå varför det låter som det gör. Vem och vad har påverkat och liknande frågor. Det kan göra även knepig eller "jönsig" musik intressant. Åren innan 1970 hände många saker som påverkade hela USA. John F Kenney mördades 1963, raskravallerna i södern 1965 och några år framåt. Martin Luther King och Robert Kennedy mördades 1968 och Vietnamkriget pågick för fullt. Detta påverkade både konst, musik och litteratur. Miles Davis kom med sitt Bitches Brew album 1970 och vände upp och ner på mycket inom jazzen. Woody Shaw tillhörde också gänget av upproriska färgade musiker. Dessa två album innehåller både "vanlig" hardbopjazz som präglade mycket av 60-talet men även friare former av jazz. Jag kan tänka mig att Contemporary kände att de också måste hänga på. Allt tilltalar inte mig men jag tycker ändå det är intressant att höra hur den nya jazzen växer fram. Det är m a o album som innehåller mer än enbart underhållningsvärden. Parallella rörelser hittar vi också inom rock-, soul och folkmusiken. Och när jag plockar fram album för denna tråd och hamnar på bolaget Muse Records så hittar jag ett av deras första från 1970 (Muse MR 5003) av Roy Brooks The Free Slave. Det är Woodys debut på det bolaget som han går till efter Contemporary. Jag har inget positivt minne av Roy Brooks album, eller rättare sagt, inget minne alls. Något märkvärdig lär det ha över sig. När jag tittar på Discogs så är originalet, som jag har, en riktig dyrgrip. Min gissning är att det inte har så mycket med musiken att göra. Jag köpte albumet på Ginza 1981 på rea för 15:- Det åker ner i hifi-grottan för genomlyssning

@calle_jr ringde mig och undrade lite om Woody Shaw och hans album. Bl a efterlyste han albumet Love Dance. Mer om det längre ner. Det var länge sedan jag spelade något album med Woody så jag fick bläddra... och det fanns i min hylla plus drygt 10 album till. Att köpa albumet begagnat kan bli en dyr affär men det visade sig att det har kommit ett nymastrad utgåva som skall hålla hög kvalitet. Mer om även detta senare. Calle inspirerade mig att fylla min "konsertlokal" med Woody Shaw under en period. Allt tilltalar mig inte. Så är det med det mesta oavsett genre. För min del har det varit så att jag köpte i stort sett allt av de musiker/grupper jag föll för. Då får man finna sig i ett och annat stolpskott. Allt Woody gjort faller mig inte i smaken men det som är bra är fantastiskt bra i min bok, bl a albumet ovan som reprensenterar en av de stilar med lite större sättningar som Woody hade. Jag fick också inspiration att skriva denna tråd. Woody Shaw föddes 1944 och dog endast 44 år gammal i sviterna efter en olycka där han blev påkörd i en tunnelbana. Exakt hur detta gick till har aldrig klarlagts. Han led också av en ögonsjukdom som gjorde att han tappade synen bit för bit och var näst intill blind då han dog. Han led också av ett heroinberoende hela sitt vuxna liv. Trots sitt tragiska liv hann Woody göra betydande avtryck inom jazzen; framför allt var han en musikers favorit och påverkade starkt både med sin teknik, kompositioner och arrangemang. Jag är inte tillräckligt tekniskt bevandrad i musikens innersta väsen för att klarlägga hur men vittnesmålen om hans betydelse från de innersta kretsarna av jazzmusiker intygar hans betydande insatser, inte minst hans sätt att spela trumpet. Wikipedia sammanfattar det så här: He is often credited with revolutionizing the technical and harmonic language of modern jazz trumpet playing, and is regarded by many as one of the major innovators of the instrument. He was an acclaimed virtuoso, mentor, and spokesperson for jazz and worked and recorded alongside many of the leading musicians of his time. Hans skolning inleddes på anrika Juliard School där han studerade klassisk musik och trumpet men jazzbacillen tog över och han fortsatte sina studier med jazzen i fokus. Han skrev, konserterade och spelade in för lite andra sättningar än enbart typiska kvartetter och kvintetter. På Wikipedia (engelska versionen) finns en hel del att läsa om hur han sedan kom ut i det verkliga jazzlivet med start hos Eric Dolphy. Han hamnade snart som studiomusiker i Blue Notes stall där Horace Silver gav honom plats i sin kvintett med bl a J.J. Johnson på trombon och Joe Henderson på tenorax. Det ledde till det klassiska Silver-albumet Cape Verdean Blues från 1966. Ett av hans bättre, tycker jag och som har en självklar plats i min hylla. Samma år (1966) släppte Blue Note också ut ett annat album som blivit en riktig klassiker (som så mycket annat från Blue Note; både musiker, grupper och album). Det är organisten Larry Youngs Unity. Även här är Joe Henderson med plus John Coltranes trummis Elvin Jones. Ett "måste album" för hardcore fans av den "nya" hardbopen. Det blev dock aldrig något eget album med Woody Shaw på Blue Note. Var det för att "skydda" Freddie Hubbard och Lee Morgan som var de stora stjärnorna på bolaget då? Den mer eller mindre officiella versionen är att när Alfred Lion sålde Blue Note till Liberty 1965 så hamnade Woody utanför diskussionen under den omorganisation som skedde. Det fanns en inspelning som var tänkt att ges ut men den föll bort också. Den gavs dock ut långt senare på skivbolaget Muse Records som var ett skivbolag med ungefär samma affärsidé. Mer om det senare. Det finns dock många inspelningar med Woody Shaw i andras sättningar gjorda på Blue Note. Spotify säger sig har gjort en spellista med alla dessa, nästan 100 stycken. Jag har inte Spotify själv men jag inbillar mig att det finns mycket godis i den listan.

Woody Shaw - en trumpetare, jazzmusiker, kompositör, arrangör stilbildare och innovatör av rang När det pratas om jazz och trumpetare så har de flesta jazzdiggare någon gång hört talas om och diggat någon av de stora "elefanterna" som jag inleder denna tråd med att visa upp: Om du inte hört någon av dessa och är öppen för och intresserad av jazz, är din framtid säkrad. Samtliga har alla gett ut magiska album i eget namn eller fantastisk musik i andras grupper där Art Blakey & his Jazz Messengers och Horace Silvers grupper förmodligen sticker ut som de främsta talangscouterna genom åren(?) Under detta gäng finns/fanns en hel drös av trumpetare som är väl så stora musiker men som av olika själ typ otur, personlighet, ohälsa, fel sällskap, timing, konkurrens och liknande inte lyckades lika bra. De har inte tagit samma plats i historieböckerna och hos publiken. Åtminstone inte då. En del har fått senare erkännande och lockat ny publik via inspelningar och med musik som kommit ifatt samtiden. Det blir ett långt inlägg om alla dessa skall listas. Men jag tar upp en av dem som tillhör en av mina favoriter - den amerikanska trumpetaren Woody Shaw som levde ett tufft liv fram till sin död 1989 endast 44 år gammal. Förhoppningsvis kan jag inspirera någon till lite nya musikupplevelser/-kunskaper. För inbitna jazzdiggare som håller den s k hardbop-skolans musiker högst; från slutet av 50-talet fram till ca 2010 så går det knappast att hoppa Wood Shaw.