Jorma Hifi historia

[Jorma]

Då är vi tillbaka igen och vi ska nu till Japan och Hongkong.

Jag var i helgen en sväng i Hongkong som är ett ställe där jag gärna landar och mellanlandar.

Det är mitt favoritställe på detta klot. Men som vanligt om man är ny på en ny plats så begår man en del misstag i början.

Då är vi tillbaka år 2006, min första resa till Japan, där jag började sälja ett år tidigare.

Jag hade en inbjudan från min Japanska distributör om att komma dit och dema i en del butiker runt om i Japan och framförallt i Tokyo.

Jag hade inte bokat flyget ännu, men jag talade om för dom att jag tänkte vara där en vecka i början på april.

Dom kom med en plan, och den var i sann Japansk stil fullsmäckad med första dagen då flyget landade klockan 11 på förmiddagen:

Vi åker till ditt hotell och slänger in ditt bagage och vi hinner besöka 3 hifi butiker den första dagen!!

Jag svarade att då bokar jag en dag tidigare och gjorde detta.

Det skulle jag aldrig ha sagt till dom.

Svaret kom direkt att vad bra att du kommer en dag tidigare, vi hade bekymmer med 2 butiker som vi kanske inte hade hunnit med annars.

Så du kommer kl. 11.00, vi slänger in dina grejer på hotellet och så åker vi och besöker endast 2 butiker första dagen!!!!!! Puh!!!

Ja, det är rätt intensivt att besöka Japan för första gången och det blev en intensiv vecka.

Jag hade förberett lite innan, då min frus chef hade varit Volvos kontorschef i 4 år i Tokyo, och innan jag reste dit ringde jag upp honom och

och bjöd hem honom och hans fru på middag hemma hos oss.

Han är vaken och frågade direkt om det fanns något speciellt skäl till denna inbjudan.

Jag svarade då att jag ska till Japan i affärer och ville veta lite mer om hur man beter sig och ville ha lite synpunkter från honom som hade arbetat i Japan.

"Yes, sa han, vi kommer gärna på middag hos dig och Ewa"

Han gav mig en hel del tips som jag hade nytta av på denna första resa.

Bland dom viktigaste var att när du får ett visitkort och lämnar över ditt så släng inte ned det i fickan, Ta emot det med bägge händerna och läs högt vad det står där. Ställ lite frågor om adresser och namn och kanske en del annat, så att dom ser att du är uppmärksam. Lämna seda över ditt visitkort med bägge händerna och svar på deras frågor.

En annan sak var att om Japanerna säger ja till ett affärsförslag, så betyder det inte att dom har accepterat detta.

Det betyder bara att, ja vi har förstått vad du har föreslagit.

En affär där ar inte en affär därför att dom säger ja, det ska vara på papper och undertecknat.

Detta och en del annat som han berättade har varit användbart och denna middag var bra då jag slapp att begå en del misstag som jag kanske annars hade fått lära på ett hårdare sätt.

Väl i Tokyo så mötte Hideki, vice VD för mitt distributionsföretag upp och vi var runt i 2 butiker första dagen, 3 butiker nästa dag, vi skakade hand och utbytte visitkort med butikscheferna och den 3,e dagen var det dags för den första demodagen i en av dom tyngre butikerna.

Dom hade skickat ut inbjudningskort till sina VIP-kunder där det stod att dom var välkomna till:

1 night show med Jorma from Jorma Design from Sweden!

På trottoaren var det en skylt med en bilda av mig och i hissen upp till butiken fanns jag och ett välkomnande på all sidor i hissen.

Jag behövde ingen spegel, jag fanns ju runt om överallt.

Demot i Tokyo gick bra och dagen efter flög vi tvärs över Japan till Toyama, det är staden där min distributör har huvudkontoret och också en egen butik.

Där mötte Youshinori, VD och ägare av företaget.

Samma sak där som i Tokyo, dom hade skickat ut inbjudan till VIP-kunder med "one night ........."'

Men skillnaden var att det var VD,n himself so jag hade att göra med.

Han frågade om jag hade förberett vad jag skulle tala om.

Mitt svar gjorde honom nervös:

"jag förbereder aldrig något, så vi får se hur det går ikväll"

Ja, han blev nervös och vankade runt och undrade hur det skulle gå, han hade ju bjudit in sina viktigaste kunder för ett 2-timmars demo och dom förväntade sig nog en hel del. In på gården kom det Mercor, en Ferrari och tom. en Volvo, ja det var inga fattiga personer som kom.

18.00 drog jag igång, dom flesta kunde ingen engelska, men Hideki, sonen i familjen hade studerat 7 år i USA så han var min tolk.

Som sagt var, jag hade inte förberett något, ja jag är kass på att förbereda och om jag hade gjort det så hade det antagligen inte gått så bra.

Jag började med att presentera mig själv och sedan lite om mina produkter, det gick lite trögt i början och när jag behövde tänka över nästa del,

så plockade jag fram lite svenska skivor och körde igång musik. Adolfsson och Falk gick hem hos japanerna, och sedan höll det på så i 2 timmar,

När jag väl kommer igång så kan jag snacka och Youshinori fick viska i mitt öra, att det är slut nu, du har fixat denna show på 2 timmar, dags att avsluta,

Han sa sedan att detta var lysande, du måste ha skojat om att du inte har förberett något.

Mitt svar var att jag hade inte en aning om att det skulle bli en sådan här show, och att det nog var bäst så.

Om jag hade vetat innan så hade jag nog blivit nervös och då kanske det hade gått åt skogen

På kvällen när vi var ute på middag frågade Youshinori mig om jag hade haft några förutfattade meningar om Japan som inte stämde när jag nu var där.

Ja, sa jag, Jag trodde att bara Yakuzan-medlemmar (Yakuza = Japanska maffian) körde Mercedes. Både vd,n och sonen Hideki har Mercedes:

Hans svar var: "så hur vet du att vi inte tillhör Yakuza"?

På dina tatueringar som jag inte ser några av, jag har mer tatueringar än du Yoshinori.

Ja, jag har en liten en som jag gjorde med nål och tusch när jag var 13 år på min vänstra tumme.

Det hände en del mer på denna min första intensiva resa till Japan.

Det var när jag ett par dagar senare var tillbaka i Tokyo hos Mr. Kawamata som är chef på 7,e våningen i en av Dynamic Audio,s butiker som heter 5555.

7,e himlen kallas detta också, det är den absolut tyngsta plats i hifi himlen man kan komma till i Japan.

Fortsättning följer i nästa kapitel

[calle_jr]

Jag hade en piratkopia av en Jorma JPC en gång, kanske 10 år sedan. Kommer inte ihåg var den kom ifrån, men det kom fram att en svensk kille tillverkade dem i den vevan och min kom antagligen därifrån ursprungligen.

Kanske jag tar upp nåt som man helst vill glömma, men stöter du på liknande nu för tiden?

[Adagio]

Sent inlägg: ang konflikten med de där "typerna" i USA.

Att hota folk och vara otrevlig är väl ingen bra lösning. Dialog är alltid bättre, uppenbarligen finns det två olika synvinklar, det gör det alltid och när någon blir hotad o trängd låser det sig. Det gäller att alltid "sätta på sig den andres skor" att försöka förstå varför personen känner och upplever det den gör. Först när man förstår och känner vad den personen upplever kan man lösa situationen.

Här kommer bara Jorma till tals, det är ju hans historia. I USA är ju lobbying en stor grej såväl innom politik som affärer, dessa personer, som nu blir kallade för typer och svin här, känner sig uppenbarligen frustrerade och förfördelade, det finns säkert en anledning till varför.

Jag säger inte att det de säger är sant, men i deras upplevelse av det som hänt är det det.

Sen sympatiserar jag absolut inte med deras metoder att få kompensation. Det är bättre att komma överens innan. Nog kan man ha förståelse för att man känner sig lurad av att distrubitören sålt direkt till en kund de bearbetat och etablerat ett förtroende med, OM det nu är så. Jag har ju bara läst dessa två synvinklar och problemet verkar ju vara att det inte funnits någon överenskommelse eller riktlinjer från början. Dom har ju gillat Jorma och Mårten och verkligen i deras verklighet jobbat hårt för dom. Hur mycket detta genererat i faktisk försäljning vet ju inte vi.

Tråkig situation, jag kan bara beklaga att det fått en sådan här utveckling. Lite latjo om dessa bara fått för sig att de ska lobba för Mårten o Jorma och sedan ska ha någon form av extra kompensation utan att någon form av avtal slutits, muntligt eller skriftligt.

Det är ju som att måla om någons hus utan dennes vetskap och sedan debitera detta arbete, bättre att ha dialog innan.

Sorry. Hoppas det inte eskalerar, de enda som vinner på det är advokaterna, det är iaf sant i USA.

Intressant lärdom och spännande historier du ger oss Jorma.

Edited January 24, 2016 by Adagio

[dr moureau]

Ibland hjälper det inte att ha en dialog, bättre att ha en bra advokat

Tyvärr är det advokaterna som har "makt" i USA.

Oftast mot en väl tilltagen %

Sedan görs många av stämningarna upp i godo.

Edited January 27, 2016 by dr moureau

[K-man]

Vad kul att läsa detta Jorma! Har ju följt din resa på rätt nära håll och minns tillbaks på de händelser som du återberättar här, klart kul!

...och att det finns hela spektrat av personligheter och typer i hifibranschen är ju bara precis som i alla andra branscher.

Följer vidare!

Calle, jag hade också en kopia...och några original. Hade dem hemma hos Jorma för genomgång, och det var rätt så lätt att identifiera vilka som var original och vilka som var fejk, när man hade originalmannen sittandes jämte!

\\K-man

[Adagio]

Stor vadå?

Puffra!!!?

Eller egen plånbok?

Jo det klart, men vad jag förstår är det civilrätt som gäller i USA, duktigt med pengar som rullar, det är en industri i sig. Vill man stödja dom så... Utgången är väl vad jag förstår aldrig given ens när en så solklar grej som utebliven betalning för ett företag föreligger. Har nyligen fått en ganska hårresande beskrivning av en bekant. Om jag minns rätt blev han snuvad på över en halv miljon. En billig advokat skulle debitera 300$ i timmen och 3000$ för att sätta sig in i fallet. Med reservation för summorna, det var en muntlig berättelse, men jag vill minnas den storleksordningen.

Edited January 26, 2016 by Adagio

[Jorma]

Jag hade en piratkopia av en Jorma JPC en gång, kanske 10 år sedan. Kommer inte ihåg var den kom ifrån, men det kom fram att en svensk kille tillverkade dem i den vevan och min kom antagligen därifrån ursprungligen.

Kanske jag tar upp nåt som man helst vill glömma, men stöter du på liknande nu för tiden?

Jag har inte sett några piratkopior efter den gången för 10 år sedan, jag visste vem det var då och behövde inte gå längre än att varna honom.

[Jorma]

Vi tar en liten historia utanför Jorma Design history, det är en liten överlevnadshistoria som är en av dom värsta som jag har varit med om, det är som frugan brukar säga att det är ett under att jag lever idag.

Det finns fler historier om mina makalösa överlevnadstillfällen, men det här var nog min värsta hittills.

Vi är tillbaka i mitten av 70-talet, Vi är ett gäng som seglar och brukar segla till Anholt på midsommar, en liten ö som tillhör Danmark och det är en liten ö, 5-6 timmars segling från Varberg.

Jag missar seglarna den här gången och hänger med en liten motorbåt, 5,6 m. snipa och vi går ut trots en varning om hårda vindar framåt natten

.

Vi drar iväg vid 18-tiden och det ska ta ca. 7 timmar till Anholt.

Efter 3 till 4 timmars gång börjar det att blåsa mer och det ökar hela tiden. Jag hänger utanför relingen och spyr. Sjön piskar i ansiktet och den lilla båten hoppar runt i sjön. Janne som äger båten försöker hela tiden att styra upp den mot sjöarna som spolar över oss.

Vi hörde senare att det var full storm med mer än 25 sekundmeter i byarna.

Helt plötsligt märkte jag som hängde på vindsidan att motorn lade av.

Uffe som var på vindsidan hade hört ett vrål, när Janne som körde båten flög överbord och han hade genast slängt sig på motorreglaget och stoppat motorn.

Vi glömde våran sjösjuka, Var fan tog Janne vägen, vi drev i sjön och plötsligt ser vi Janne simmandes med roderförlängaren i ena handen.

Den hade gått av när vi träffades av en monstervåg och han hade helt enkelt flugit u baklänges överbord.

Vi hade gått mot vågorna och vinden, vilket var det enda logiska, och när det blev stopp i maskinen så drev vi tillbaka till Janne.

Han var (är) en stor kille, och vi hade fullt upp att få honom ombord igen, han kunde lika gärna ha blivit knockad av båten som rullade vilt runt i sjön.

Så småningom landade vi på Anholt vid 5-tiden på morgonen, den resan tog 11 timmar istället för beräknade 6-7 timmar, men den kändes som mycket längre än så.

Ja ibland kan man vara lycklig att man lever idag, en sådan här seglats ger lite ödmjukhet

[Apexorca]

Vi tar en liten historia utanför Jorma Design history, det är en liten överlevnadshistoria som är en av dom värsta som jag har varit med om, det är som frugan brukar säga att det är ett under att jag lever idag.

Det finns fler historier om mina makalösa överlevnadstillfällen, men det här var nog min värsta hittills.

Vi är tillbaka i mitten av 70-talet, Vi är ett gäng som seglar och brukar segla till Anholt på midsommar, en liten ö som tillhör Danmark och det är en liten ö, 5-6 timmars segling från Varberg.

Jag missar seglarna den här gången och hänger med en liten motorbåt, 5,6 m. snipa och vi går ut trots en varning om hårda vindar framåt natten

.

Vi drar iväg vid 18-tiden och det ska ta ca. 7 timmar till Anholt.

Efter 3 till 4 timmars gång börjar det att blåsa mer och det ökar hela tiden. Jag hänger utanför relingen och spyr. Sjön piskar i ansiktet och den lilla båten hoppar runt i sjön. Janne som äger båten försöker hela tiden att styra upp den mot sjöarna som spolar över oss.

Vi hörde senare att det var full storm med mer än 25 sekundmeter i byarna.

Helt plötsligt märkte jag som hängde på vindsidan att motorn lade av.

Uffe som var på vindsidan hade hört ett vrål, när Janne som körde båten flög överbord och han hade genast slängt sig på motorreglaget och stoppat motorn.

Vi glömde våran sjösjuka, Var fan tog Janne vägen, vi drev i sjön och plötsligt ser vi Janne simmandes med roderförlängaren i ena handen.

Den hade gått av när vi träffades av en monstervåg och han hade helt enkelt flugit u baklänges överbord.

Vi hade gått mot vågorna och vinden, vilket var det enda logiska, och när det blev stopp i maskinen så drev vi tillbaka till Janne.

Han var (är) en stor kille, och vi hade fullt upp att få honom ombord igen, han kunde lika gärna ha blivit knockad av båten som rullade vilt runt i sjön.

Så småningom landade vi på Anholt vid 5-tiden på morgonen, den resan tog 11 timmar istället för beräknade 6-7 timmar, men den kändes som mycket längre än så.

Ja ibland kan man vara lycklig att man lever idag, en sådan här seglats ger lite ödmjukhet

På sätt och vis en härlig historia, eftersom allt gick bra.

Jag älskar havet och har seglandes vuxit upp med det, både med praktiskt sjömanskap och på elitnivå. Jag är inte rädd för havet men har grym stor respekt för det. När man är på sjön, varje gång, är man där på den råa naturens villkor. Hur vacker den än är. Kanske just därför är den så vacker. Den är lätt att underskatta och man skall inte en sekund lita på turen. Man måste veta vad man gör och vara förberedd på all eventualiteter. Inte ens då vet man säkert hur det kommer att gå. Det är lite av charmen. Horisont 360 grader utan land, stilla guppandes i bleke, är magiskt

Den enklaste och mest trygga situationen i en båt på sjön kan på ett ögonblick bli livsfara. Marginalerna är stora då all fungerar, men de kan lätt rivas ner till en nivå som man nästan aldrig kan riskera att hamna i på landbacken.

Man måste ha ett annat förhållningssätt på sjön. Fatta kloka beslut innan och på de grunder som går att förutse. tex väder, båt och utrustning, vilka man har med sig (manskapet), sjömanskap och kunskap om havet. Tex befälsordning har stor funktion och kan vara livsviktig även en söndagssegling till en holme där Rose' och snittar väntar.

Även när det går dåligt går det oftast bra, till slut... om man har tur.

Jag drar mig till minnes en dyktur vi var på i Karibien. Personalen som hade hand om den ca 60 fot stora katamaranen kunde allt om dykning men mycket lite om sjömanskap. det märktes med en gång. Det först jag lade märke till var när vi lade ut var at bara en av 2 motorer fungerade. Bråten var påtagligt svårmanövrerad.

Efter dykningen på en fantastisk plats hade vi några timmar tillbaka. Frånlandsvinden tilltog till dryga 10m/s, den sista motorn dog och solen började gå ner. Och då blir det kolsvart. Vi hade barn mellan 8-10 år med oss så marginalerna var små. Att klara sig själv var besvärligt, att ta hand om barn samtidigt... inte så bra. På denna ö fanns ingen sjöräddning... som vi är vana vid hemma. Vi drev handlöst ut på öppet hav någon timma medan de fullständigt inkompetenta dykarna försökte laga motorn där de stod i 3 dm bränsle och försökte få i gång skiten. Varken livbåtar gick att få ordning på eller flytvästar. De vi fick tag i satte vi på ungarna och ställde oss på bästa ställe ifall det skulle ta eld i maskinrummet.

Vi lyckades kontakta en liten båt för fisketurer som kom till undsättning precis innan solen gick ner. Den var omkring 27 fot och fick slita som ett djur för att släpa oss mot vågor och vind. Vågor på 2 meter och hård vind gör de enklaste manövrer svåra, som att få en tamp över till en annan båt utan att slå sönder båtarna och sjömän mot varandra. Inte ens knopar för att bogsera oss klarade dykarna av. Jag fick ta över hela proceduren från den påfallande inkompetensen. Det fattades urusla beslut gång efter annan och det var tydligt. Vi fick byta befälsordning och det praktiska arbetet, så att dykarna/sjämännen fick bli tysta åskådare.

Väl i land insåg vi alla hur nära det var att vi drivit planlöst i hård vind med en stor båt utan säkerhetsutrustning med sårbara familjer och medpassagerare genom den kolsvarta natten. Det hade kunnat gå hur illa som helst. Med hjälp av tillfälligheter, och tur kom vi alla helskinnade i land. Så skall man aldrig ha det på sjön och det går att undvika.

MEN man skall inte behöv räkna med turliga tillfälligheter. Det går att ha koll på detta innan. Vi fick utstå denna händelse pga av dålig ordning på utrustning, felaktiga beslut och inkompetens. Jag går aldrig på en sådan båt med familj och barn igen.

Kanske Jorma, hade ni inte kollat vädret, varit förberedda med utrustning och kompetens? Kanske klarade ni er med hjälp av slump och tur. Till slut kommer sannolikheter ikapp. Då vill jag vara framför stereon i soffan och inte i händerna på okunniga och oförberedda "sjömän" som "FIXAR ALLT".

Edited February 6, 2016 by Apexorca

[calle_jr]

En snipa från Varberg till Anholt kl 18 med stormvarning.

Det kan bara vara 70-tal

[Jorma]

70-tal, ja det var 1975 Calle_jr.

Jag har varir värre ute än denna historia, men det tar vi en annan gång.

Tillbaka i Japan 1 2006. Till Dynamic Audio och Kawamata.

Jag hade en inbjudan 2006 i April att besöka Japan och att få hälsa på i en del butiker.

Jag tackade ja och innan jag hann att boka resan så sa jag att jag kan komma den 3.e april.

Svaret kom att då kommer vi att efter din ankomst 11.00 hinna med 3 butiker.

Att besöka 3 butiker efter en hel natts flyg verkade inte så positivt.

Då svarade jag att jag kommer en dag tidigare och gjorde misstaget att boka flyget också.

Svaret kom att det var bra att du kommer en dag tidigare för då hinner vi med ett par butiker till!!!!!

PUH! Man slipper inte undan så lätt i Japan.

OK, då jag kom till Tokyo så mötte dom upp och vi åkte till mitt hotell slängde av bagaget och åkte ut till butikerna för att ¨

skaka hand med butiksägarna.

Det var den lätta biten, nästa dag hade dom planerat in en "1 night show with Jorma" och skickat ut inbjudan till sina VIP-kunder från

en av dom tyngre butikerna i Tokyo.

Det gick bra och jag snackade via en tolk ock spelade en del svensk musik. Adolfsson och Falk var det som dom gillade bäst.

Nästa dag anlände min distributör Yoshinori Imai. Hittills hade det varit hans son Hideki Imai som hade tagit hand om butiksbesöken.

Men denna dag gällde det ett besök i en butik som Yoshinori,s son aldrig hade fått besöka, Inte heller deras anställda i Tokyo där dom hade ett kontor.

CS Field Associates heter deras företag och dom är 75 år gamla i hififöretagsamheten i Japan. Alltså i topp i hierarkin som är det som gäller i Japan.

Försök att byta distributör i Japan lyckas enbart om dom får göra upp sinsemellan!

Ok, på väg till Dynamic Audio 5555 så berättade Yoshinori Imai att vi får bara en chans. 10 minuter så kan vi bli bedda att avlägsna oss.

Om vi får 1 timma med Kawamata så är han intresserad, men vi får se!! (Vi blev där 3 timmar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

Väl inne och vi hade med oss en omgång av mina Primekablar så var det inte ett ögonkast åt mina kablar.

Jag blev ombedd att sätta mig i en stol i främsta raden och Yoshinori och Hideki bakom mig.

Mr. Kawamata sa att lyssna nu, jag kommer att ställa lite frågor efter denna session:

Och han började att spela några bitar från norsk Kirkelig, och Bjork och det är inte mer än kanske 20 sekunder av varje låt.

Så håller han på i kanske 20 minuter.

Anläggningen han spelar på en hög volym är ett par NEO Mosquito högtalare och jag sitter där klistrad i stolen och undrar vad detta går ut på????

När han slutligen är färdig med att skyffla skivor så vänder han sig mot mig och vill veta vad jag tycker om ljudet.

Jag sitter där och undrar om han vill att jag ska smörja honom, eller om han vill veta vad jag verkligen tycker.

Jag har aldrig smort någon, så jag bestämmer mig snabbt att han ska få veta vad jag tycker.

Jag säger till honom att det spelar dynamiskt, men med rösterna låter det en hel del burk, Jag håller händerna för munnen för att visa detta.

Och så tillägger jag att det svider en del i öronen i dom övre registren, annars är det helt ok.

Hans svar är att detta är ett helt nytt system och det är första gången jag spelar med dessa högtalare, din syn på detta stämmer helt med min.

Låt oss gå vidare och jämföra dina kablar med det bästa jag har här

Edited March 6, 2016 by Jorma

[calle_jr]

Om du tillåter - Här är en bild på Toshiaki Kawamata från 2009;

[Jorma]

Om du tillåter - Här är en bild på Toshiaki Kawamata från 2009;

Ja, det var trevligt med en bild på honom

Edited March 5, 2016 by Jorma

[Jorma]

Vi går vidare på 7,e himlen som denna våning också kallas i Japan.

Kawamata plockar fram ett par högtalarkablar från Esoteric/Teac.

Jag har inte sett eller hört dessa då eller efter detta, men nu ska det jämföras.

Kawamata sitter i den stolen som jag satt i nyss, och han skiftar mellan Esoteric och mina Prime.

Han säger inget, men han går bort till dörren och in kommer Esoteric/TEAC,s President (VD) Motoaki Ohmachi.

Han går rakt fram till mig och bugar och räcker fram sitt kort. Det är ett sätt att säga sin aktning.

Han säger inget till dom övriga i rummet och går sedan ut igen. !!!!!!!

Han är ingen dålig förlorare och jag har hans fulla aktning efter detta

Sedan är det Grand Finale, mellan Kawamatas tidigare toppreferenser, Transparent Opus.

Det är spelning i jämförelse med högtalarkablar och signalkablar ett par timmar, Kawamata visar inget i uttrycket under

dessa timmar tills han slutligen tar sig för bröstet och säger till Yoshinori på Japanska (Kawamata snackar inte engelska) att dessa kablar spelar rakt in i hjärtat. Jag vill låna dom ett par månader så att jag vet om detta sitter i.

Detta kändes faktiskt rakt in i hjärtat, det var en erkännelse att jag var i rätt riktning

3 månader senare fick jag ett mejl från Japan att Kawamatas högsta referens var mina Primekablar!

Efter dessa timmar med Kawamata klev vi ner en våning, där fanns Azumo. Japans främsta vinylexpert.

Han hade bla. en vinylrigg med Thorens Reference, den var mer som ett museiföremål, Men han spelade med Rolf Kelch 2.

Rolf Kelch var mannen bakom Thorens Reference och när Thorens gick i konkurs köpte Rolf Thorens lager och vidareutveclade Thorens Reference som han döpte till Rolf Kelch 2. (Rolf var en himla trevlig ochg ödmjuk person som tyvärr lämnade jorden för några år sedan).

Azumo spelade då på Rolf Kelch 2 och han bad ´mig att sitta ned och lyssna på hans favoritlåt.

Det var en inspelning från 60-talet. En förtvivlad kvinna som sjunger och gråter så det nästan skvätter om högtalarna.

(Jag har en kopia hemma som när jag spelade den för min svärmor så började hon att gråta.)

Det är hjärtskärande, förtvivlan, gråt och bedrövelse, snyft!

Azumo säger till mig efter att jag har fått lyssna till dett att,

"Jag har dina No.1 kablar hemma nu och jag kan inte lyssna på denna låt varje dag längre som jag har gjort i många år innan,

Varför frågar jag:

Därför att jag börjar att gråta värre än någonsin med dina kablar i anläggningen, och jag som ska vara en hård tuff Japan kan ju inte gråta varje dag, svarade han och log.

Kan man få bättre betyg än detta!

Edited March 6, 2016 by Jorma

[sprudel]

Härlig läsning Jorma.

Japanen du pratar om har en skön inställning i sitt sätt att utvärdera, hur mycket triggas känslorna?

Sympatiskt.

[Jorma]

Härlig läsning Jorma.

Japanen du pratar om har en skön inställning i sitt sätt att utvärdera, hur mycket triggas känslorna?

Sympatiskt.

Japaner som jag har träffat när jag har varit där borta har denna sköna inställning, det var lite överraskande då jag hade förväntat mig att dom skulle vara lite hårdare och tuffare. Det är så klart tufft att erkänna att man kan gråta till ett musikstycke eller som Kawamata ta sig för hjärtat när han tycker att något är bra. Men detta hör jag aldrig i västern där vi finns, det heter bara att detta låter bra. Detta är inget som dom verkar låtsas utan dom agerar verkligen som om dom menar detta ifrån sitt hjärta. Med lite tårar när dom säger det, så jag tror verkligen att dom menar allvar.

Dom är ju buddister och om jag någonsin skulle bli religiös, så tror jag att buddist är det som ligger närmast mitt ideal.

[Jorma]

Härlig läsning Jorma.

Japanen du pratar om har en skön inställning i sitt sätt att utvärdera, hur mycket triggas känslorna?

Sympatiskt.

Din fråga är lite tvetydig, så du kanske menar hur mycket triggas mina känslor inför mötet med Japans mäktigaste

hififolk.

Svaret är att det var mycket hjärtklappning inför mötet med Kawamata, men Azumi tog mig direkt och fick mig att slappna´

av direkt, han var så självklar att vi fann varandra inom ett par minuter och hjärtklappningen försvann direkt.

Det var trevligt i slutminuterna hos Kawamata, men det var 3 stressiga timmar innan vi kom till dessa slutminuter.

Man kan säga att det är hårt med ett hårt träningspass som jag går igenom ett par gånger i veckan nu efter en liten hjärtinfarkt i höstas, men det känns gott efter detta träningspass. Man är helt slut, men det känns gott efteråt.

[sprudel]

Nu har du svarat på båda tolkningarna! :-)

Vad jag menade var nog min förtjusning i de japanska lyssnarnas sätt att utvärdera, i vilken grad de blir känslomässigt engagerade.

Det är ju detta musiken handlar om, i alla fall för min del.

[Jorma]

Vidare I Japan 2006,

Jag flyger tvärs över Japan från Tokyo till Toyama.

Det är staden där min distributör finns, och där dom har en butik.

På flygplatsen i Toyama där jag och Hideki (sonen till Youshinori Imai som är är VD för distributörsföretaget i Japan)

anländer, väntar Youshinori med fru i en Mercedes. Vi ska inte jobba denna dag, vi ska koppla av. Yoshinori kör och det är ett par timmars resa upp i bergen. Vi kommer till en liten stad eller by ? som är som dom säger från 1500-talet och

från Samurai-tiden. Det finns en liten källa med varmt vatten naturligt där vi sätter oss oss. det är varmt och gott i den 0-gradiga omgivingen.

Youshinori som jag har träffat ett år tidigare i Las Vegas frågar mig om det är efter några dagar i Tokyo och Japan något som jag har haft förutfattade meningar om som jag har haft rätt eller fel om.

Jag svarar då att jag hade hört om Japan att det är oftast Yakuza (Japanska maffian) som kör Mrcedes.

Youshinori ler och svarar att hur vet du om jag tillhör Yakuza då?

Mitt svar är att jag har fler tatueringar än du!

Dom är inte nog för at du eller jag skulle kunna vara medlemmar i Yakuza.

Du har också alla fingrar kvar, det har inte högt i hierarkin i Yakuza.

Yoshinori ler och svarar att: Jorma, du är påläst om Japan och det gillar jag

Vi anländer sen till det lilla hotellet och där blir det bad i dom varma källorna.

Svinkallt i duschen innan och en promenad naken utomhus i ett par grader i minusgrader och sedan kokning i en kok varm (det kändes så först) grop med naturvarmt vatten från underjorden.

Kändes skönt efteråt, då vi satte oss för en middag, som dom sa var ungefär samma som samurajerna åt för 500 år sedan.

Det första som kom in var en liten lila bläckfisk, ja dom sa att den levde för en minut sedan.

Färsk och fin, slängde in den i munnen och svalde den.

Tanken är alltid i Asien, om dom mår bra så kommer jag inte att må sämre!!

Natten sedan var på ett golv av bambu och madrassen och kudden var av bambu, låter hårt men det var riktigt skönt att sova på denna madrass med kudde.

Tidigt på morgonen öppnades väggarnas gardiner upp runt om mig och jag hade glasfönster runt om mig i min bambubädd.

Jag var helt plötsligt utomhus, i en skogsdunge med sjungande småfåglar och genom grenverket en milsvid utsikt över dom Japanska alperna.

Jag brukar vara seg på morgonen, men inte nu, detta var en sådan överraskning att jag låg kvar i min bädd och bara kände

att såhär vill jag vakna flera gånger i min levnad.

Ja, flera gånger, om jag har råd, Jag har kollat upp vad detta skulle kosta, Ca. 10 000 kr för en natt på detta ställe.

Japanerna bjuder storstilat måste jag erkänna.

Edited March 13, 2016 by Jorma