Jamo

I somras saknade jag en annan variant, nämligen USB-C till USB-B, den behöver man om man vill spela Apple Music via iPad till DAC.

Jag fick en Wiim Pro i julklapp av min son. Vi kopplade in den med medsända väggbulan vid sidan av nätrenaren. Vi kopplade till DAC::en med medsända Toslink-ledaren. Den spelar magiskt, jag behöver inget bättre på länge.

Varmt tack alla för värdefulla tips och synpunkter, det blir 19 mm MDF i lådan. Intressant att lära sig att man påverkar bandbredden med utformningen av öppningen.

Har inte valt portöppning ännu. Endera använder jag en basport med variabel längd på röret, en typ som Biltema sålde för många år sedan. Väljer jag 30 mm MDF så lämnar jag en öppen spalt på ca 30 mm, och sedan stämmer jag av resonansfrekvensen helt enkelt genom att fylla spalten till lagom öppen längd.

Puckeln är ganska smal kring 35 Hz, bara ett fåtal Hz upp och ned. Jag räknar med att lite dämpmaterial i lådan räcker för att få önskad dämpning. Jag har ett par Excel-snuttar som beräknar resonansfrekvensen för både cirkulär och rektangulär öppning, däremot har jag inget som beräknar Q-värdet.

Vi har en elak resonans vid 35 Hz som vi tänker dämpa med en Helmholtz-resonator i form av en tät låda på ca 150 - 200 liter med en lagom stor öppning i ena ändan. Problemet är val av skivmaterial för lådan. Det ringer i bakhuvudet att "välj så stabilt som möjligt, gärna 30 mm MDF", men jag kan inte hitta igen varifrån "tipset" kommit. Vet någon på forumet vad som är optimalt, ska man dra till med 30 mm MDF eller nöja sig med 19 mm spånskiva?

Off topic, men kan inte låta bli: Typiskt exempel på att en dålig kabel i själva verket är en utmärkt antenn för radiofrekvens (RF) som leds in i elektroniken och skapar intermodulationsdistortion som mattar ner musikåtergivningen. Har sett samma fenomen när dålig kabel används för t.ex. en subwoofer. Sens moral 1: Inte en enda onödig kabel i anläggningen. Sens moral 2: Håll jämn kvalitet på kablarna, sämsta kabeln sätter nivån på lyssningskvaliteten.

Jag instämmer helt, allt som förhöjer musikupplevelsen är välkommet. Producenterna skickar gärna med lite över-realism då och då, för min del är det bara bra så länge det låter trovärdigt och inte ”tippar över” i något absurt. Typiskt exempel på över-realism är när man kan pricka exakta läget hos en solist eller ett instrument när man lyssnar på inspelad musik. Det är omöjligt i en konsertsal, men där har man hjälp av synsinnet, så över-realismen är ett gott substitut för ett uteblivet sinnesintryck. Exempel på när det ”tippar över” kan till exempel vara släggan i Mahlers 6:a, som ofta återges väldigt spektakulärt på inspelningar, men som uppenbarligen låter tämligen måttfullt i konserthusmiljö (har ej hört Mahlers 6:a live själv).

Ta den här filmen med en jättestor nypa salt, Ohms lag gäller fortfarande. Möjligen kan det föreligga någon slags dualism, jämför våg- partikeldualiteten för ljus. Radarvågor flyttar energi i vågledare och radiofrekvensenergi leds med små förluster på transmissionsledningar med elektromagnetiska fält, men närmar vi oss likström är filmens synsätt helt oanvändbart. Det påminner om en tentauppgift på Chalmers på våg-partikeldualiteten där vi skulle beräkna frekvensen hos ett 300 ton tungt snälltåg som gick i 130 km/timmen.

Det beror nog på att de bästa kablarna tillämpar andra metoder för att eliminera HF, t.ex. fläta som "nollar ut" störningarna, eller kombination av skineffekt och högresistivt skikt på ledarytorna.

... och även sortera bort störande inslag. När jag använder hörapparat så märker jag hur mycket störande ljudreflexer och fladderekon som finns men som man normalt inte detekterar.

Här tror jag du rör vid en mycket viktig faktor. Våra förstärkare är vanligtvis inte linjära, vilket innebär att intermodulationsprodukter bildas när flera frekvenser hanteras samtidigt. Audiofrekvenserna brukar inte vålla problem, undantagandes kanske på en del triodförstärkare där det gärna "grötar ihop sig" vid komplex musik. Men antagligen är det fritt fram för andra frekvenser i förstärkarna, även i megahertzområdet och kanske till och med högre, och även med dessa bildas intermodulationsprodukter, inte hörbara men de finns där. Dåligt skärmade kablar (speciellt nätkablar) fungerar som antenner och leder in högfrekvensen (HF) in i elektroniken. Resultatet kan liknas vid dis och dimma, där man inte ser de enskilda vattendropparna, men sammantaget påverkar klarheten hos musikåtergivningen.

Fick tag på årgång 2018, kolossalt prisvärt, tack för tipset!

Jag är nog den typiske bredbandaren. Alltsedan en magisk upplevelse på en hifi-mässa i Malmö i slutet av 90-talet där ett par Dynaudio Confidence 3 spelade så tårarna rann av rörelse så har jag lyssnat efter anläggningar som lyckas förmedla magin/emotionella dimensionen i musiken.

"Det ska inte smaka senap, den ska bara finnas där" sade vår matlagande bekant när hon lade en klick fransk senap i dressingen. Utan att veta så kan jag mycket väl tänka mej att en utökad bandbredd är en krydda som bidrar till en förhöjd musikupplevelse genom att släppa fram lite mer "sting" i transienterna och lite mer "skimmer" i de mera uthålliga tonerna, helt enkelt att anläggningen förstör mindre i musiken.

När man är på Hörcentralen och kollar hörseln så får man lyssna på sinustoner, och då kommer man inte över 20 kHz, snarare tar det stopp vid betydligt lägre frekvens. Men musiken är inte sinustoner, musik är komplexa vågformer och transienter, och för att återge dessa korrekt behövs stor bandbredd. Det finns vågformer som teoretiskt kräver oändlig bandbredd för att återges korrekt. Således anser jag att man skall vara öppen för att det kan göra skillnad om en förstärkare eller pickup eller annat har en bandbredd långt över 20 kHz.

Apropå illusioner, några av er har säkert redan sett den här artikeln, den har några år på nacken, men den har några trevliga infallsvinklar: http://www.nutshellhifi.com/library/illusion-engines.html

Nu är det väl så att ordet illusion innebär att lura sinnena. För egen del vill jag söka illusionen för att förhöja min musikupplevelse med en extra dimension av närvarokänsla, "att vara där", att höra var artisterna står, att höra "hur rummet ser ut", att höra de subtila nyanserna från instrument och artist, "luftens daller", känslan att kunna gå fram och ta på instrumenten, allt detta trots att jag sitter hemma i källaren och lyssnar via ett par högtalare. Illusion innebär alltså inte nödvändigtvis sanningsnärmande, tvärtom kan över-realism hjälpa till att förstärka upplevelsen, givet att det framstår som trovärdigt. Någon som känner igen sig?

På min alldeles egen personliga skala når illusionen nivån God när jag blir fuktig i ögonvrån av musikupplevelsen. När jag torkar tårar på halsen är illusionen Mycket God. Vid de sällsynta tillfällen när illusionen är så stark att det påverkar andningen får man nog anse att nu kan det nog inte bli bättre.

Undrar just hur utbrett det är att ha den goda illusionen som mål för musikupplevelsen. Det är märkligt tyst på våra fora om den typen av spörsmål. Man kan tycka att bland de som lyssnar på akustiskt framförd musik borde finnas åtskilliga som strävar åt det hållet.

Intressant ämne du tar upp. Min son och jag har, efter ett par imponerande demonstrationer, haft just förmedling av illusion som mål sedan tidigt 2000-tal. Under några lyckliga år 2006 - 2008 var vi faktiskt framme vid målet (fast det var lite svajigt). Sedan har resan varit kringelikrokig med arbete med ett akustiskt svårt rum och med apparater som vi hoppades kunna förmedla illusionen men som kanske inte riktigt förmår det. Att ha ett mål underlättar kolossalt. Att bara vara icke-tillfreds men inte ha någon tydlig riktning för att komma vidare är nog en frustrerande situation. Samtidigt tror jag att förmedling av illusion är ett av de besvärligare målen man kan ställa upp för sin musikupplevelse. Vår erfarenhet är att alla länkar i musikförmedlingskedjan måste vara starka, och har man svaga länkar så kan de vara svåra att identifiera. Dina tankar kring klarhet och distraktion instämmer jag helt i. Min egen uppfattning är att det är främst i mellanregistret som den viktiga informationen finns för illusionsupplevelsen. En av de värre distraktionerna för mej är knäppar och knaster från vinyluppspelning. Jag vet att det finns personer som är helt oberörda av att det låter lite extra vid vinylspelning, det visar bara att hela ämnet är starkt subjektivt.

En akustiker vi varit i kontakt med var av uppfattningen att sneda väggar löser inga problem, de bara flyttar problemen. Dessutom är det betydligt svårare att räkna på rum med sneda väggar än parallella, när man vill korrigera de problem som finns.

Om mål: Det är nog svårt för de flesta att formulera ett specifikt mål för musiklyssningen. Samtidigt, om man har ett formulerat mål vart man vill komma så underlättar det kolossalt vid beslutsfattande och vid kontakt med handlare. Kanske våra handlare på forumet kan bidraga med typiska mål som kunder kan ha och som man kan identifiera sig med.

Bra att veta, tack! Jag får hitta på något annat. För ett antal år sedan diskuterades ämnet på ett amerikanskt forum och då landade vi på "the emotional dimension of music reproduction", en lite tung definition av illusionen "att vara där".

Med illusorisk musikåtergivning menar jag att jag utöver att höra själva musiken också upplever en närvarokänsla, att sitta bland musikanterna, känna var solisten står, att känna rummet som inspelningen sker i osv. För en del av oss (inte alla dessvärre) kan det innebära en stark emotionell upplevelse, en lyckokänsla så att tårarna rinner eller att man får gåshud eller rysningar längs ryggraden. Det här är säkert löjligt snack för en del (vilket jag respekterar), medan andra känner igen situationen väldigt väl.