Peo

Artikelgruppen
  • Content Count

    528
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    22

Everything posted by Peo

  1. Peo

    Peo's prylar

    Som nybliven medlem här på forumet kan det vara på sin plats med en presentation av mig och min anläggning. För vissa av er är jag en ny bekantskap. Jag heter Tomas och är instrumettekniker till yrket och bor i Blekinge. Ålder 50+. Jag har haft musik och HiFi som en stor hobby i hela mitt liv. Det har varit allt från maffiga 70-tals receivrar med många knappar till hembyggda rörförstärkare. Eftersom jag har den åldern som jag har, är jag ju uppvuxen med vinylskivor och det är fortfarande min passion. Givetvis spelas det även CD och från dator, men oftast som bakgrundsmusik. Jag är ingen fotograf, men jag hoppas ni ser vad bilderna föreställer. Vi börjar väl med den huvudsakliga signalkällan: Jag misstänker att den är bekant för några av er. En Kuzma Stabi. Denna spelare har jag haft i min ägo sedan tidigt 90-tal, och har väl aldrig ens funderat på att byta ut den. Visst det finns sexigare skivspelare, men den gör det som jag förväntar mig av en skivspelare, och den gör det bra. De förändringar som gjorts från originalet är att jag monterat de "nya" gångjärnen med fjädrar och bytt till en nyare tonarm. I änden på tonarmen, som är en en Kuzma Stogi Reference (nu med Nordost kabel), sitter det en Lyra Kleos. Jag ersatte min gamla Van den Hul MC One (tillverkad av Benz Micro) för några år sedan mot en Lyra Argo i, ett stort steg mot mitt ljudideal. Detta byte fick hifi/vinylintresset att blomma upp igen. Argo’n ersattes efter något år av en Delos på grund av ett nålhaveri. Efter ett år blev nyfikenheten på ”hur mycket bättre kan det bli” för stor, så det blev en Kleos. Definitivt inget jag ångrar. Det blev bättre. ....fortsättning följer. /Tomas
  2. Peo

    Peo's prylar

    Jag har också ställt mig den frågan och givetvis finns den risken och den borde nog t.o.m. vara ganska stor, men jag kan faktiskt inte mäta någon ökad HF-störning i IEC-kontakterna relativt hifi-uttaget. Jag har inte en susning om varför det blir så, men det är bara att tacka och ta emot. Jag läste en teori som en "snubbe" hade och han påstod att raka kablar (väl förlagda) skulle vara mer känsliga än anslutningskablar som oftast har en hyfsat jämn radie. Om det finns någon substans i det påståendet vill jag inte ens spekulera i.
  3. Peo

    Peo's prylar

    Del 4. fortsätter på strömtemat. Stömförsörjningens infrastruktur: Det var länge sedan jag experimenterade med hur anläggningen ska matas för att varje enhet ska prestera så bra som möjligt. Skicket på den nätspänning som finns i mitt hifi-uttag idag har förändrats till det bättre under de senare åren och därmed borde det vara dags för en ny kontroll. En del teorier om vilken burk som borde vara känsligast för nätstörningar och valet av nätkabel har cirkulerat i huvudet på mig under lång tid och nu det dags att testa dem. Först en beskrivning på hur min hifi-matning ser ut idag. I centralen avsäkras hifi-matningen med en s.k. klangmodul (16AT) och matningen från centralen till hifi-uttaget sker via en 8 m lång kabel från GigaWatt med det "sexiga" namnet LC/Y (3x4 mm2) . Matningskabeln avslutas med ett dubbelt vägguttag från FuruTech. Bilden nedan visar hur anläggningen matades innan jag började. Från vägguttaget via en NordOst QX2 vidare till en NordOst THor som agerar den förgreningspunkt som övriga hifi-apparater är matatade från. Samtliga kablar är NO Brahma. QX2 tillsammans med Thor (och en liten QV2 i det tomma vägguttaget) är den enda formen av "rening" som finns och jag verkar inte behöva något tyngre artilleri. Hittills har ingen konventionell strömrenare gjort det bättre, det blir för mycket biverkningar hos mig. En av mina teorier är att den apparat som borde vara känsligast för nätstörningar är den apparat som behandlar den minsta signalen, vilket i mitt fall är riaa-steget. Jag började därför med att mata Thor direkt från vägguttaget och lägga QX2 i serie med bara riaa-steget i stället. Bredvid nätbrunnen på QX2 sitter en brytare, men den stänger inte av utspänningen, den styr "reningen". Stäng av och reningen upphör, starta och reningen går igång. Smidigt när man ska testa om den gör någon nytta, eller inte. Konstigt nog blev det inte någon större skillnad, på eller av. Riaa-steget är tydligen inte känsligt för den typen av nätstörningar som QX reducerar. Nästa steg var att testa QX2 till enbart försteget. Något större skillnad, men fortfarande väldigt lite. Närmast försumbart. CD-spelare och DAC är ointressant att testa på, eftersom jag inte använder dem för lyssning. Då var det bara slutsteget kvar. Nu hände det saker, här blev det en tydlig skillnad och jag & frugan roade oss med en enkel blindtest en kväll. Inga problem att höra om den var på eller av. Full pott för oss båda. Det hade nog gjort den mest inbitna skeptiker nöjd. Tillbaka med QX2 mellan vägguttag och Thor igen. Visst tusan gör den nytta i den positionen också, men den ska utan tvekan vara dedikerad till slutsteget Detta resultat resulterade i följande koppling. Varför slutsteget skulle vara den känsligaste apparaten för den typen av nätstörningar har jag bara en svag teori om. Varning! Följande text kan upplevas flummig och har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. (texten är relativt teknisk och kan med fördel hoppas över) Det blir först en liten omväg innan jag kommer till själva kärnan. Om vi tittar på t.ex. ett halvledarförsteg så är ofta spänningsmatningen väl reglerad/stabiliserad. Nätdelen med sin/sina spänningsregulatorer har till uppgift att vara förstegets leverantör av spänning och ström och har som regel en hyfsad god störningsundertryckning. En reglerad nätdel genererar alltid värme, men i ett halvledarförsteg är både spänningarna relativt låga (~15-20 V) och strömmarna små (< 1A), så det ställer sällan till med några större värmeproblem. Om man hade byggt ett slutsteg på samma sätt som ett försteg, d.v.s. att alla spänningar, även spänningen till slutstegstransistorerna är reglerad, hade effektförlusterna och därmed också värmen varit ett hett problem. Jag tar mitt eget slutsteg som räkneexempel. Steget är klassat att ge 400W vid 8 ohm vilket kräver en tillgänglig spänning på omkring +/-60 Volt ( plus 5-10 V för stabiliseringen). Vid 400W / 8ohm blir strömmen som nätdelen ska leverera omkring 7 A per kanal och vi får då en värmeutveckling i spänningsregulatorerna på storleksordningen 35-70W/kanal (beroende på konstruktionslösning). Nu är mina högtalare nominellt på 4 ohm och uppvisar 2,2 ohm som lägst. När slutsteget levererar 60 Volt till en högtalare på 2,2 ohm blir det en ström på styvt 27 A (1600 W uteffekt). Denna ström kommer att generera en effekt på ~250 Watt som blir till ren värme och nu talar jag bara om den värme som utvecklas i själva nätdelen, inte om den värme som utvecklas i själva slutsteget och detta är bara för en kanal. Och nu kommer jag äntligen till själva kärnan i mitt resonemang: Slutstegens effektdel är väldigt sällan spänningsstabiliserad just på grund av värmeutvecklingen och det gör samtidigt att den inte är speciellt immun mot störningar i nätspänningen heller. Man kan tycka att t.ex. en 6 mV (0,006V) störning på en 60 V spänning inte borde spela någon roll. Översätter vi det till dB så ligger störningen på -80 dB. (6 mV är inte taget rakt ur luften, det var den störningsampliud som jag mätte på mitt slutstegs utgång när det var matat direkt från ett standard vägguttag) -80dB-värdet relaterar till full signalamplitud, men om jag spelar på låg volym ligger uteffekten kanske bara på max 1 W vilket gör att signaltopparna ligger på -36dB relativt slutstegets spänningskapacitet på 60 V. Musiken har kanske en dynamik på 60dB och då kommer de minsta signalerna att ligga 16 dB under störningsnivån (80dB - (60+36dB) = -16dB). Störningarna borde rimligtvis degradera en signal som ligger så långt under. En oreglerad nätdel bestående av transformator, likriktare och glättringskondensator(er) kommer inte att kunna filtrera bort alla störningar. Stora glättringskondensatorer är avsedda för att filtrera den pulserande likspänning på 100 Hz som likriktaren levererar, men stora kondensatorer är erkänt dåliga på högfrekventa störningar. Man brukar därför parallellkoppla med ett antal mindre kondensatorer för att försöka filtrera bort lite högre frekvenser, men det finns ganska komplexa störningsmönster som är svåra eller närmast omöjliga att filtrera bort med en helt passiv lösning. Den kapacitiva kopplingen som alltid finns mellan transformatorns primär- och sekundärsida kan leda en del högfrekventa nätstöriningar och snabba transienter direkt över till sekundärsidan och klarar då inte nätdelens kondensatorbank av att filtrera bort dessa, ja, då har vi dem ofelbart på effektdelens ostabiliserade matningsspänning. Detta är som sagt bara en teori, tolka dem som du vill och hittar ni några tankevurpor skulle jag uppskatta ett påpekande. Det är ju så man lär sig. ..nu är vi tillbaka till tråden När resultatet blev så här bra kände jag ett oemotståndligt behov att testa med någon annan nätkabel än NO Brahma. En låda kom och i den fanns en.. Efter en rejäl kamp (den är väldigt bångstyrig att få på plats) hade jag testat den på samtliga positioner (utom CD och DAC) och den gjorde tveklöst mest nytta mellan vägguttag och NO Thor, inte så förvånande kanske. Den här testen var fysiskt jobbig och genererade många svordomar, men den gav också många "aha" och "de va som f_n" tillbaka. Det var helt klart en vinstlott att byta ut QX2 mellan uttag och Thor mot den här kabeln. Flytten av QX2 till slutsteget och utbytet av 1:a kabeln känns som att 1 + 1 = 3. Mycket vill ha mer, som ordspråket säger, så ytterligare en liten trälåda knackade på dörren. Nu fick jag börja om igen och resultatet var otvetydigt även denna gång. Den hamnade till riaa-steget. Den placeringen hade jag definitivt inte förväntat mig, jag trodde mer på för- eller slutsteg. Jag väljer givetvis att använda kabeln där den gör mest nytta, inte där jag tror att den ska vara och mitt tips är att testa med era kablar på olika positioner, den kanske inte alls ger bäst resultat där den sitter idag. Med min möblering är det ett rent he..te att skifta bångstyriga nätkablar och tiden mellan de olika alternativen var lite för lång för att jag säkert kan avgöra om det var för- eller slutsteg som vann mest. Det får väl bli nya kablar till båda två, så småningom. så, nu är det bara ett avsnitt kvar av denna uppdateringspentalogi.
  4. Peo

    Peo's prylar

    Ja, om det hade varit så enkelt att "rent elektriskt" hade kunnat definierats med bara impedans, kapacitans och ev. förstärkning. Det är som att beskriva en högtalare utifrån nominell impedans, känslighet och frekvensgång som enda parametrar. Nej, antagligen inte. Jag bara spånar fritt om vad som som ev. skiljer en- och flerkardeliga kablar och vad som kan vara orsaken till den upplevda skillnaden. Jag tror inte att de upplevda skillnaderna mellan en- och flerkardeliga kablar kan framkallas/korrigeras med komponentbyte eller kretsförändringar i en förstärkare. Nu är jag antagligen ute på tunn is, men jag ser det snarare som det fenomen att ett vin kan smaka relativt annorlunda beroende på vilket glas det serveras i. Betraktningsavståndet kan nog också avgöra om skillnaderna mellan en- och flerkardeliga kablar blir en parameter att räkna med, eller inte. Jag försöker mig på en liknelse. Här har vi en bild på en Jaguar E-type. En riktig fullpoängare, eller? Går vi lite närmre så ser det kanske ut så här. Helt plötslig är det inte en fullpoängare längre. Det finns uppenbara defekter när man kommer nära. Jag upplever att många flerkardeliga kablar ger en förnimmelse av apelsinskalslack, eller en krackelerad yta, men så gränsar det också till närfältslyssning hemma hos mig. Jag har väldigt svårt att sätta ord på hur jag upplever det och det är en av anledningarna att jag var tveksam till att överhuvudtaget nämna det. Det är kanske bäst att lämna ämnet, vi lär aldrig hitta ett svar. Möjligheten att öka ingångskapacitansen brukar bara vara aktuellt på MM-riaa, så jag förstår inte heller varför. Jag hade en NO Tyr hemma under testen, den var 1,25m lång och mätte 109pF inkl. kontakter. Vad är nästa steg över 200 ohm? Testa, det är ju inte säkert att ditt riaa-steg är så känsligt för högfrekventa resonanser .
  5. Peo

    Peo's prylar

    Nätkablar är nog det som jag tycker påverkas mest. Det känns löjligt att att det skulle vara någon skillnad på antalet kardeler, men det är ändå min klara uppfattning efter alla olika kabeltyper som har passerat. Givetvis har jag funderat över det och kommit fram med en del teorier, men inga som jag kan bevisa i dagsläget. Flerkardeliga ledare kan nog vara ganska inkonsekventa vad gäller hur de beter sig cm för cm. Hur många kardeler har en fullgod kontakt i anslutningsstället? Hur kontakteringen är gjord, lödning, kontaktpressning eller skruvförband påverkar garanterat hur många kardeler som är 100% aktiva. Övergångsresistansen mellan kardelerna kan nog vara relativt stor i vissa kablar och det påverkar antagligen också på något vis. Den mekaniska stabiliteten (och därmed mikrofonin) i en flerkardelig kabel är helt annorlunda mot en enkardelig, o.s.v.
  6. Peo

    Peo's prylar

    Nej, jag hoppade över en hel del av informationen för att inte bli för teknisk. Det är nog få läsare som orkar ta sig igenom texten ändå. I tabellen jag bifogade är det höga värdet för 3dB och det låga för 0dB. Det enda jag ville visa med tabellen var hur stor skillnaden var mellan olika kapacitansvärden. Det var intressant att se hur mycket det skiljer på min Kleos och din Atlas. Jag ligger idag på ganska exakt 100pF och tabellen ger mig då spannet 205 - 382 ohm för Kleos, hade jag haft en Atlas hade spannet varit 249 - 448 ohm för 0dB - 3dB. 360 ohm fungerar ypperligt hos mig, men med 470 ohm blir det mindre bra. Med Atlas hade det kanske fungerat alldeles utmärkt med 470 ohm.
  7. Peo

    Peo's prylar

    Kul att du har kommit fram till i stort sätt samma resultat som jag har. Jag trodde aldrig att en resonans så högt upp i frekvens kunde påverka, men det kan den bevisligen. Spekulationer och tester är det gott om hela tiden och just nu lägger jag sista handen vid ett långvarigt projekt med "motorstyrning till skivspelare". Det har blivit en del spin off och jag har just börjat bygga en nätregenrator (PowerPlant) fast i mindre skala. Den är tänkt att användas till lågförbrukande apparater typ CD-spelare, riaa-steg, försteg eller en DAC. Det första bygget dimensioneras för att klara 50W kontinuerligt och utfallet avgör om det blir en större. Det är svårt och dyrt med komponenter, bl.a. transformatorer när man kommer upp i en, eller ett par kW. Vem vet, jag kanske skriver en redogörelse för hur det har gått.
  8. Peo

    Peo's prylar

    Vi följer slaviskt en standard som utarbetats under många år på mitt jobb. Med analoga signalkablar ska bara biledaren/skärmen bara anslutas i t.ex. styrsystemet, inte i transmittern. Alla automatikskåp är jordade med minst 10mm2 jordkabel och därför anses de ha lägst impedans. Vid skärmade nätkablar till lab-instrument, analysatorer, vågar och liknande apparater är bara skärmen anslutet i stickkontakten/centralen, aldrig i instrumentet. Med kabel för digital kommunikation, typ profibus, är det annorlunda. Skärmen ansluts till jord i båda ändar omedelbart när kabeln kommer in i skåpen med en överfallsklammer i jordskenan, eller via en EMC-förskruvning, men skärmen fortsätter obruten fram till anslutningspunkten där den jordas i kontakten eller i plinten på sändare/mottagare. Vinsten jag gjorde med att byta ut husets originalmatning (1,5 mm2 FK i rör) mot Ölflex 2,5 mm2 härrör nog enbart från areaökningen, d.v.s. en lägre förimpedans och därmed också lägre THD. Vinsten med att byta Ölflex mot LC-Y ligger nog mer mot störningsreducering. Jag upplever som att det senaste bytet (jag höll på att skriva sista bytet och det tror inte ens själv på) gav förändringar på ett helt annat plan än vad bara en ren areaökning bruka göra. Jag har, som jag skrev, svårt att avgöra vad som gjorde vad och jag kan tänka mig att resultatet blir väldigt skiftande beroende på miljön. Jag bor i ett hyreshus där jag ser 23 olika wifi-nät och det finns garanterat minst lika många mobiltelefoner, BT-uppkopplingar och drivdon till belysning inom bara en 20 meters radie. Som villaboende ser det nog helt annorlunda ut. Det är svårt att råda, men det kommer säkert inte att bli sämre om du byter ut den oskärmade kabeln mot en som är skärmad med folie/fläta.
  9. Peo

    Peo's prylar

    Jag har lite av det tänket också i vissa lägen. För- och slutsteg (även CD-spelare) från samma tillverkare borgar för att prylarna fungerar tillsammans, både vad gäller signalstyrka, impedansanpassning och karaktär. Nu har jag ju både pickup och kabel från samma tillverkare också och hade jag varit tvungen att använda en SUT är väl risken stor att jag testat med en Erodion från Lyra.
  10. Peo

    Peo's prylar

    Skärmen är bara ansluten i den ände som har lägst impedans, d.v.s. i centralen.
  11. Peo

    Peo's prylar

    Nu är det väl föga förvånande att Ortofon rekommenderar sina egna produkter, det vore väl konstigt annars. Tolka det inte som att jag misstror deras produkter, vilket jag inte gör. Jag har testat ST-80 SE och det är definitivt en av de bättre SUT jag har provat och 6NX-TSW1010 ingick i ovanstående test. 6NX-TSW1010 var där en av de billigaste kablarna och den gjorde definitivt inte bort sig i det sällskapet, så jag förstår att du är nöjd. Den hade för hög kapacitans (uppmätt till 87pF inkl. kontakter) för mitt syfte, men jag tror inte att kabelkapacitansen spelar någon större roll när man använder en SUT. En transformator är i sig ett effektivt bandpassfilter med begränsad frekvensgång både uppåt och neråt.
  12. Peo

    Peo's prylar

    Då förra inlägget om "resan" som resulterade i en ny tonarmskabel inte verkade engagera publiken nämnvärt, höjer jag spänningen i ett nytt försök. Här kommer del 3. Kraftmatningen: "Polenkabeln, officiellt kallad Swe-Pol Link, är en kraftledning för likström på Östersjöns botten mellan Sverige och Polen. Den går mellan Stärnöhalvön utanför Karlshamn och Bruskowo Wielkie nära Slupsk i Polen. Från Karlshamnsverket till den svenska Östersjökusten går en 2 kilometer lång undermarkskabel. Sedan sträcker sig sjökabeln 239 kilometer lång till där den går i land nära Ustka i Polen. Därifrån sträcker sig en 13 kilometer lång undermarkskabel till elverket i Bruskowo Wielkie. SwePol Link började läggas ut i maj 1999 och togs i drift 2000 och har 450 kilovolts spänning och kapacitet på 600 megawatt." Nej, det här ska inte handla om den s.k. Polenkabeln, men väl om en kabel från Polen. Som en fortsättning på mitt konstant pågående experiment med strömförsörjningen har jag nu bytt ut kabeln mellan central och hifiuttag. Min befintliga Ölflex 3 x 2,5 mm2 har ersatts av en GigaWatt LC-Y mk3 3 x 4 mm2. Närmare beskrivning av LC-Y finns på GigaWatts hemsida. Nu var inte areaökningen från 2,5 mm2 till 4 mm2 den primära orsaken till bytet, den fick jag så att säga på köpet, däremot var en av anledningarna valet av skärm. Ölflex är skärmad med en relativt kraftig, men inte speciellt tät skärmfläta. Denna skärmning är framförallt avsedd att förhindra utgående strålning från kabeln så att den inte ska sprida smitta omkring sig till närliggande kablar och apparater. Vi använder den på jobbet som anslutningskabel till bl.a. frekvensomriktade motorer. De störningar som just den applikationen alstrar brukar ligga i frekvensområdet 50 Hz - 50 kHz och där är en skärmfläta riktigt effektiv. Ju högre ström som går genom kabeln, desto kraftigare fält, men jag har inga problem med utstrålade fält från min hifi-matning, strömmen är för låg och kabeln ligger alldeles för långt ifrån min anläggning för att kunna påverka. LC-Y är skärmad med aluminium-polyesterfolie i stället och den här typen av folieskärm har sitt arbetsområde betydligt högre upp i frekvens. Vi snackar om > MHz-området och avsikten är att alla de högfrekventa störningar från vår moderna och våldsamt HF-besudlade omgivning inte ska ta sig in i kabeln. Jag har tidigare konstaterat att majoriteten av de högfrekventa störningarna som jag hittar i hifi-uttaget har tillkommit efter centralen, d.v.s. i matningskabeln och det är alltså eterburna störningar från min närmiljö som är den största boven. Det är allt från modern belysning, via mobiler, wifi, bluetooth till mikrovågsugn, vartalsstyrda motorer (tvättmaskinen) och vidare till strömställare, programverk, termostater och en uppsjö av diverse switchade nätdelar som också kan agera HF-sändare. En utvändigt förlagd kabel kan vara en utmärkt antenn som riktigt suger åt sig av eterns gigantiska smörgåsbord av alla möjliga elektromagnetiska fält om den inte har en ändamålsenlig skärm. Man måste alltså se till att välja kläder efter väder. Det utstrålade fältet från LC-Y har mycket riktigt ökat jämfört med det från Ölflex och den mängd strålning som fanns direkt mot Ölflexen's hölje tidigare har jag nu på 25 mm avstånd från LC-y. Det orsakar inga problem i mitt fall, fältet är försumbart redan efter 80-100 mm och jag har gott mått till närmsta apparat eller kabel. En annan anledning (som jag hittills har varit väldigt tveksam att avslöja) är att jag på fullaste allvar föredrar enkardeliga kablar ... (eller kablar med parallellkopplade individuellt isolerade kardeler) ....framför flerkardeliga och det gäller såväl strömkablar som signalkablar och högtalarkablar. Jag har inga som helst belägg för det, eller ens någon logisk förklaring till att en enkardelig kabel skulle vara bättre, men år av tester har satt sina tydliga spår och ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Det är ju knappast ett ämne man tar upp till diskussion på ett forum om man inte vill bli offentligt avrättad, eller i bästa fall bara bli idiotförklarad, men jag tror faktiskt inte att jag är helt ensam på klotet om böjelsen att föredra enkardeliga kablar. Synpunkter? Blev det någon skillnad då? Ja, mätmässigt (och därmed också bevisbart) har jag sänkt förimpedansen från 0,38 ohm till 0,33 ohm i hifiuttaget och THD mätaren visar nu 1,1% mot tidigare 1,6%. Mängden HF-störningar i hifi-uttaget har jag lite svårare att kunna ge er några exakta värden på. Jag har inga verifierade instrument för den här typen av mätning och därför presenterar jag inga mätvärden. Jag gör givetvis mätningar och de talar sitt tydliga språk, men öronen får vara min enväldiga domare tillsvidare. Första provlyssningen resulterade i både jag och frugan tittade på varandra med ett löjligt flin i ansiktet, redan efter 10-15 sekunder. Nu är jag väl medveten om att det är lätt att överdriva hur man upplever den här typen av förändringar mitt i all upphetsning och därför kommer jag bara att sammanfatta utslaget med en enda mening: Resultatet blev klart över förväntan. En irriterande faktor är dock att jag inte kan avgöra vilken parameter som gör vad. Är det den ökade arean (med lägre förimpedans och lägre THD), är det bytet till en enkardelig kabel eller är det den HF-täta skärmen som gör skillnaden. Det troligaste är väl att var och en av dessa parametrar påverkar sin lilla del och att det är summan av dem som ger det positiva resultatet. En annan misstanke (som jag inte heller har några belägg för) är att det nu inte finns så mycket HF-störningar i de strömkablar som går kors och tvärs bakom anläggningen och att det i sin tur minskar de högfrekventa störfälten i apparaternas och signalkablarnas omedelbara närhet. Sammanfattning: Det här kabelbytet var väl värt både den ringa kostnaden och arbetsinsatsen, åtminstone för mig. Minst ett halvt steg framåt för mig och ett helt steg för min anläggning. Det återstår fortfarande ett par delar i det här uppdateringspaketet och nästa del fortsätter på kabelspåret.
  13. Peo

    Peo's prylar

    Jag kompletterar inlägget ovan med ett av de uttalande av Jonathan Carr (Lyra) som fick igång min experimentlusta. "I should now debunk another myth regarding loading, which is that low-impedance MC cartridges are insensitive to capacitive loading. OK, the MC cartridges themselves aren't particularly sensitive to capacitance, but the inductance of the cartridge coils will resonate with the distributed capacitance of the coils and the capacitance of the tonearm cable to create a high-frequency spike, and this spike certainly is sensitive to capacitance. In general, the less the capacitance the better. Having more capacitance (across the plus and minus cartridge outputs) will increase the magnitude of the high-frequency spike and lower its frequency, neither of which is good news for phono stage stability or phase response. Generally speaking, the greater the capacitance across the plus and minus cartridge outputs, the heavier the resistive loading needs to be to control the resulting high-frequency spike. Conversely, less capacitance allows the resistive load on the cartridge to be reduced, which will benefit dynamic range, resolution and transient impact. From the above we can deduce that tonearm cables for low-impedance MCs should have low capacitance. The possible frequency range occupied by the high-frequency resonant spike also includes the frequency range encompassed by LP pops and ticks, and these can likewise be of quite large magnitude (larger than any music signal inside the groove). Just as with the high-frequency resonant spike, controlling pop and tick energy is the task of the phono stage (although it is a big help if the cartridge has a low-mass moving assembly). The phono stage and cartridge can have an immense influence on how "noisy" your LPs appear to be. If the phono stage does not have high overload margin at ultrasonic frequencies, or not-so-favorable linearity at ultrasonic frequencies, the ultrasonic spike resulting from high-value resistive loads (the spike can be in excess of 30dB at 5-7MHz) can easily result in ringing and intermodulation distortion which will obscure real information."
  14. Peo

    Peo's prylar

    Taggad av ert positiva gensvar är det nu dags för del 2 och jag traskar vidare i vinylavspelningens spår. Phonokabel: En motsägelsefull teori, en del mätningar, några simuleringar, en hel drös beräkningar och som vanligt en massa jämförande tester resulterade så småningom i en ny kabel mellan tonarm och riaa-steg. Jag ska försöka göra en lång historia så kort som möjligt. Upprinnelsen till det här projektet är en teori om att inte bara MM-pickuper, utan även MC-pickuper påverkas av sin kapacitiva last. Jag vet att många inte håller med mig, men problemet är nog lite komplexare än bara ett kategoriskt ja, eller nej. Jag ville förvissa mig om och hur förhållandet mellan pickupens belastningskapacitans och dess belastningsimpedans påverkar ljudet. Min gamla tonarm (Kuzma Stogi Ref) hade en kabelkapacitans på totalt 114 pF inklusive den interna tonarmskabeln och kontakter, med den armen/kabeln föredrog jag en belastningsimpedans på 135 ohm till min pickup (Lyra Kleos). Höjde jag impedansen till 220 ohm började ljudet bli lite "frissigt" i det övre registret. Det blev inte en ökad betoning av diskantregistret som med en felanpassad MM-pickup, utan det kändes mer som att en liten mängd okontrollerad, hyperaktiv energi adderades till toppen. Det är svårt att sätta ord på fenomenet och begreppen som brukar användas för att beskriva ljud räcker inte riktigt till, men jag hoppas ni kanske förstår vad jag menar. Bilden nedan är ett annat försök att beskriva vad jag menar. Oavsett om ni köper min flummiga beskrivning eller inte så orsakade den där extra "energin" kort o gott, lyssningströtthet. Ljudet blev på något vis lite livligare (alertare) och diskantregistret blev kanske något mer utsträckt uppåt, men samtidigt, ack så jobbigt att lyssna på i längden. För ett par år sedan bytte jag tonarm till en Kuzma 4-Point och den levereras med en Cardas-kabel som har en kapacitans på 74 pF inkl. kontakter. Med denna tonarm/kabel fungerade det däremot alldeles utmärkt att höja belastningen till 220 ohm och jag gillade verkligen vad jag hörde, men med 360 ohm kom tendenser till "frissigheten" tillbaka. Eftersom kabeln är fast monterad i tonarmen är det inte så lätt att byta, men jag testade med att addera en 39 pF kondensator till befintlig kabel och då kom problemet tillbaka. Det blev en tydlig och odiskutabel skillnad, inte vansinnigt stor, men heller inte försumbar. Här finns helt klar ett hörbart samband mellan kapacitans och impedans och det behövde redas ut för att jag skulle få lugn i sinnet. Efter några samtal med Franc Kuzma skickades tonarmen till Slovenien för modifiering. Originalkabeln från Cardas avlägsnades och ersattes med en 5-pol kontakt och nu kan jag enkelt testa med vilken kabel jag vill, nu blir det Playtime. Jag hade en hel del ångest innan jag bestämde mig, för visst vet jag att kontaktytor är av ondo, men samtidigt misstänkte jag att "rätt" kabel skulle kompensera den eventuella förlust som en extra kontakt medförde, med råge. Originalkabeln som amputerats från armen försågs med en 5-polig Furutech FP-kontakt hos Kuzma och jag behöll den mest för jämförande bruk. Armen med originalkabeln på plats igen efter resan. Hade det blivit någon försämring med de extra kontakt? Jag kunde definitivt inte höra någon skillnad utifrån mitt ljudminne, skönt. Nu var det äntligen dags att börja testa teorin på allvar. Första steget blev att hitta en kabel med så låg kapacitans som möjligt och efter en tids sökande hade jag bestämt mig för en lämplig kandidat. Det var inte en problemfri jakt, till slut lyckades jag ändå landa en Lyra Phono Pipe, men jag var tvungen att gå under radarn. Branschen har lite (i mina ögon) korkade regler om vem som får sälja till vem. Nog om det här. Phono Pipe är en riktigt lågkapacitiv kabel med en totalkapacitans på endast 32 pF, inkl kontakter och helt enligt både mina och Jonathan Carr's (Lyra) teorier kunde jag nu höja belstningsimpedansen ett pinnhål. Jag kunde lätt öka impedansen till 360 ohm utan några som helst biverkningar. Vinsten med den högre belastningsimpedansen blev ett påtagligt öppnare/luftigare och mer dynamiskt ljud, men utan att orsaka några tendenser till lyssningströtthet. Lyra skickar med en tabell till sina pickuper för att användas som riktlinje vid valet av belastningsimpedans. Lägg ihop kapacitansen på tonarmens interna kablage (~20pF om ni inte vet värdet), din kabels kapacitans och riaa-stegets ingångskapacitans. För min del blir det 18+32+47 = 97pF med Lyra Phono Pipe. Om tabellens värden är tillämpbara på andra pickuper än Lyra Kleos, det vet jag inte, men den ger ändå en hint om att det faktiskt finns en relation mellan kapacitans och impedans och den borde rimligtvis finnas hos alla MC-pickuper. Eftersom möjligheterna till ett enkelt kabelbyte nu erbjuds kunde jag givetvis inte låta bli att låna hem ett antal olika kablar för jämförande test. Det var kablar från bl.a. Black Rhodium, Ortofon, Chord, Kimber, Origin Live och tre olika från Nordost som testades och teorin om kapacitans vs impedans höll hela vägen. Många av kablarna hade dock en likvärdig kapacitans och då var det bara kabelns egensignatur som var intressant. Majoriteten av kablarna funkade bäst med impedansen 220 ohm, men några var så kapacitiva >90pF att jag fick välja 135 ohm. Ingen av dessa fungerade dock helt tillfredsställande med 360 ohm. Metodik: (detta avsnitt kan med fördel hoppas över) Samtliga kablar var begagnade/använda och förhoppningsvis inspelade (om det nu behövs). Kabeln installerades och därefter gjordes upprepade provlyssningar med impedanserna 135, 220 och 360 ohm. Samma musik och samma volym vid alla tillfällen. Efter avslutad lyssning mätte jag kapacitansen i respektive kabel. En del tillverkare anger kapacitansen i sina datablad, men inte alla och dessa värden går inte alltid att lita på ändå. De flesta verkar har glömt att lägga på momsen, värdet som anges är oftast bara omkring 75% av det uppmätta. Jag skickade en fråga om detta till flera av tillverkarna, men fick bara svar från en. "Värdet som anges i specifikationen är pF/m och utan kontakter. Eftersom kabeln kan levereras i valfri längd och med olika kontakter, har vi valt att göra så." Det hade väl varit klädsamt om man angivet detta i specen. Just denna kabel som jag refererar till råkade vara 1,5m lång, alla andra har varit 1,2 m. Databladet sa tydligt "Parallel capacitance - 47 pF", vilket var lockande lågt, men i verkligheten uppvisade kabeln (inkl. kontakter) en kapacitans på 88 pF. Hade jag vetat detta från början hade jag inte ens lånat hem den. Jag vill kanske inte sträcka mig så långt som att anklaga dem för att ljuga, men att som tillverkare vilseleda konsumenten med otillräcklig information är svindlande nära lögn i min värld. Detta fenomenet gäller nog för de flesta tillverkare. Ni ska inte tro att en förstärkares S/N-värde är uppmätt i ett vanlig rum och med förstärkaren spänningsmatad från ett vanligt vägguttag. O nej, mätningen är gjord i ett mätlab uppbyggt som en Faradays bur för att eliminera alla störfält och är spänningsmatad från en PowerPlant eller motsvarande nätregenerator som står i ett annat rum. Ortofon och Lyra var faktiskt de enda som höll vad de lovade. Valet var enkelt, Lyra Phono Pipe får stanna tillsvidare, jag gillar den skarpt. Den gav klart bäst totalresultat (pris/prestanda) av alla de testade kablarna och den verkar dessutom vara helt immun mot störningar utifrån (vilket definitivt inte alla kablarna var). Jag hatar när elektriska störningar, typ brum och knäppar, besudlar musiksignalen och stör lyssningen. Slutsats: Jag är helnöjd med operationen och det blev ett prisvärt slutresultat utifrån mina värderingar. Detta var en typiskt givande "övning" som både lyfte ljudkvalitén ett snäpp och samtidigt lyfte min kunskaps och erfarenhetsnivå ett snäpp. Två flugor på smällen alltså. I del 3 spinner jag vidare på ämnet "kabel".
  15. Peo

    Peo's prylar

    Tack. Det är inte så många riaa-steg som klarar +60dB utan att använda stepup och att göra det med en brusnivå motsvarande ett lågbrusigt MM-riaa är utan tvekan en bedrift. För mig är det ingen tvekan. Det stämmer. Marten var generalagent när detta utspelade sig, men verkar ha släppt eller eventuellt tappat agenturen. Nu är det alltså fritt fram att göra affär direkt med Whest igen och James Henriot är en mycket sympatisk herre att ha att göra med. När jag köpte mitt första Whest-riaa fans det heller ingen distributör i Sverige, inga problem svarade han, jag skickar ett till dig för provlyssning. Några dagar senare dök det upp ett paket och i paketet låg förutom riaa-steget en "pre paid" fraktsedel tillbaka till England. När vi senare gjorde upp affären frågade jag honom om varför han t.o.m. bjöd på returfrakten, och fick svaret: "No problem, no one has ever used it".
  16. Peo

    Peo's prylar

    Tack, det känns positivt att höra. Vi får se hur det går. Riaa-stegen är hos många en förbisedd lite burk som "bara" ska lösa problemet med att förstärkaren saknar Phono-ingång. Nästan som en kabeladapter. Det är ju ingen lätt uppgift att vara riaa-steg, framför allt inte när det gäller att ta hand om MC-pickuper med låg utsignal och det är där man verkligen märker skillnaden mellan olika konstruktioner. 40 dB klarar många riaa-steg med hedern i behåll, men behövs >60-65 dB förstärkning är det betydligt färre som fortfarande står upp efter 1:a ronden. "SRX-kuren" lär vara en riktigt bra uppgradering, så varför inte. Idel positiva recensioner. Tack.
  17. Peo

    Peo's prylar

    Nu var det ett tag sedan jag skrev något om mina förehavanden och hur min anläggning har utvecklats. För mig innehåller den här hobbyn två viktiga ingredienser, musiken och tekniken. Musiken och upplevelsen av densamma är huvudskälet till att jag håller på med hifi, men tekniken och framförallt viljan att försöka förstå tekniken bakom god/bra musikåtergivning är också en stor del av hobbyn. Många av de tester och experiment som jag sysslar med handlar inte nödvändigtvis bara om jakten på det perfekta ljudet, det är minst lika mycket jakten på kunskap och förståelse som driver mig. Det blir förvisso många blindskär, mycket baxande på prylar, många timmars pluggande, knepiga beräkningar att tampas med, otaliga mätningar och f.f.a. många jämförande tester för att komma vidare, men tillfredsställelsen när polletten ramlar ner och allt faller på plats är både berusande och beroendeframkallande. Denna "kick" resulterar i att det händer lite smått o gott på hifi-fronten mest hela tiden och jag tänkte presentera några av de mest avgörande händelserna sen jag senast uppdaterade tråden. Några direkta lyssningsintryck kommer jag däremot inte att förmedla här och jag hoppar över alla de apparater, kablar, högtalare, fötter och övriga små tweaks som som bara har passerat, men inte har tillfört något positivt till min anläggning. Del 1: Riaa-steget Jag citerar mig själv från ett inlägg som jag skrev här på Euphonia 2013. När det skrevs var det min fulla övertygelse, men nyfikenheten tar ibland överhand och resan får en annorlunda riktning. Jag har länge varit nyfiken på om nästa pinnhål upp i Whest Audio's hiraki skulle innebära några större förbättringar, men det är tyvärr ont om sådana riaa-steg i det här landet. Det jag syftar på är ett PS.30RTD SE (Special Edition) Whest Audio saknade länge en generalagent här i Sverige och den som tog upp bollen verkar tyvärr inte prioritera marknadsföringen av de här produkterna speciellt högt. Jag tycker det är synd, för enligt mitt tycke tillverkar de bland de mest välljudande och i mina ögon (öron) bland de mest prisvärda riaa-stegen på marknaden. Prisvärt så tillvida att inget annat riaa-steg som jag har testat har haft en chans, oavsett prislapp. Så småningom dök ett PS.30RTD SE upp på radarn och nu har jag äntligen fått svar på min fråga. Testen pågick några dagar, men det hade egentligen räckt med 5 minuter. Under testtiden var det ett flertal intresserade hifi-kompisar som kom på besök och vi var ovanligt överens om utfallet av jämförelsen. Att Whest Audio är duktiga på att göra Riaa-steg, det visste jag sen tidigare, men att mitt hittills oöverträffade PS.30RTD skulle bli besegrat med så stor marginal var oväntat. Jag kan inte annat än lyfta på hatten för James Henriot och hans skapelse med suffixet SE. Nu gällde det bara att hitta ett PS.30RTD SE som var till salu också. Modellen hade nyligen utgått, men Whest Audio erbjuder begagnade och uppgraderade enheter till hyfsat pris, s.k. "B-graded deals", i mån av tillgång. Det är alltid en framkomlig väg om man vill bekanta sig med ett Whest-riaa. Lite teknik. Steget är uppbyggt av diskreta bipolära transistorer, men är extremt lågbrusigt. Whest's så kallade DBPM (discrete bipolar module) är ett arv från deras referensmodell. En detaljbild av innehållet. Kondensatorn med blå gavel är från ClarityCaps. Förstärkningen är valbar mellan 43, 50, 55, 60, 65 och 72 dB och belastningsimpedansen är valbar mellan 100 Ω, 220 Ω, 470 Ω, 1,6k Ω, 15 kΩ och 47 kΩ med dip-switchar. Man kan även parallellkoppla dessa resistansvärden för att fintrimma impedansen. Vill jag ha t.ex. 150 Ω väljer jag in 220 Ω och 470 Ω. Väljer man in samtliga får man 56 Ω. Det finns såväl RCA som balanserade utgångar. Nog med teknik, vill ni ha mer tekniska data så finns det en hel del information på nätet. Det tog några månader, men idag står det ett PS.30RTD SE på hyllan. Jag anser att riaa-steget är den, eller åtminstone är en av de enskilt viktigaste komponenterna i vinylkedjan och möjligheten att kunna anpassa sitt riaa-steg till den pickup man vill ha, i stället för tvärt om, är för mig en självklarhet. Ett annat av mina grundkrav är det gör sitt jobb utan att tillföra något irriterande brus, brum eller andra olater typ frekvens och/eller dynamikbegränsningar. Jaha, vad har jag lärt mig av detta då? Jo, som jag ser det vinner man mer med ett riktigt bra riaa-steg och en halvmedioker pickup, än tvärtom. Slut på del 1, del 2 kommer så småningom.
  18. Peo

    Nordost Quantum QX4 säljes

    Felpostat, sorry.
  19. Inom Hifi brukar man normalt bara tala om THD när det gäller musiksignalen, men det finns även harmonisk distorsion i vår elförsörjning. THD = Total Harmonisk Distorsion är förenklat ett mått på mängden (summan av) alla jämna och ojämna övertoner som grundtonen (50Hz) har blivit "besudlad" av. Övertoner alstras av icke-linjära laster som drar en ström som inte linjärt följer spänningens sinusform. Här är ett exempel på en linjär last där strömmen (blå) följer spänningen (röd) och så tar vi ett exempel på en s.k. icke-linjär last: Ovanstående bild visar ett typiskt utseende för en enfasig helvågslikriktare med glättringskondensator (d.v.s. en traditionell nätdel). Några andra typer av kraftigt övertonsalstrande förbrukare i våra hem är: Lågenergilampor, datorer, mobilladdare, TV-apparater, LED-drivdon, dimmer's mm Varvtalsstyrda (frekvensomriktade) motorer är en annan stor störkälla (tvättmaskiner, ventilationsaggregat, mm). Jag har gjort några mätningar på olika typer av vardagliga förbrukare och dokumenterat övertonshalten på belastningsströmmen, inte spänningen. . Nu får ni inte tolka mina mätresultat som en absolut sanning, de gäller bara vid detta mättillfället och med de apparater som jag mätt på. Först ut har vi ett standard nätaggregat med helvågslikrikting och glättringskondesatorer (det kunde ha varit en förstärkare). Transformatorn är på 120VA och jag har belastat aggregatet med ungefär 80W. Som vi ser dominerar den 3:e och 5:e, följt av den 7:e övertonen (150Hz, 250Hz och 350Hz), men övertonerna fortsätter högt upp i ordningen. Mätinstrumentet visar inte högre övertoner än den 20:e (1000Hz), men det kan finnas mycket "skit" högre upp i frekvens också. I takt med att vi byter ut våra "vanliga" glödlampor mot lågenergi- eller LED-lampor har vi fått en helt annan störningsprofil i våra hem. Den gamla hederliga glödlampan är att betrakta som en rent resistiv och linjär last och genererar därför inga övertoner alls. Samma sak gäller även för halogenlampor. Först ut av lamporna är en högst ordinär lågenergilampa på 12W. I förhållande till den gamla vanliga "tysta" glödlampan så skitar den här ner ganska mycket. Här ser vi hur en LED-lampa på 2,2W med inbyggt drivdon beter sig. Det är alltså en helt vanlig glödlampsersättare med E27 sockel. Den är betydligt snällare än lågenergilampan, men ,,,,,,, Vi avslutar ljuskällorna med en dimmad LED-spot på halvlyse. Dimmer'n gör att vi får betydligt kraftigare övertoner. Övertonerna blir som värst vid 50% pådrag. Nästa mätning är på en stationär dator (Intel I5) som spelar FLAC-filer från en NAS till en DAC (jag tror det var Supertramp). Här ser vi en övervikt av den 3:e övertonen, men den genererar ovanligt nog lite 2:a och 4:e övertoner också. Då avslutar vi med en vanlig 40" LCD-TV som vid testtillfället visade en repris av "Morden i Midsomer". Även nu är det den 3:e, 5:e och 7:e övertonen som dominerar. (Här skrev jag en syrlig kommentar om att ha datorer och bildskärm/TV tillsammans med sin ljudanläggning, men jag raderade den.) Jag tror att det räcker så här, det blir liknande resultat på de flesta av våra prylar där hemma. Som ni ser är majoriteten av övertonerna ojämna multiplar (3, 5, 7, o.s.v.) av grundtonen (1), så kallade udda övertoner. Jämna övertoner genereras normalt bara när den positiva och den negativa halvperioden belastas osymmetriskt (se bild nedan). Här är det bara den positiva halvperioden som levererar ström. Frugans hårtork är ett lysande exempel på det. För att få läge I och II på värmen så har man lagt en diod i serie med värmeelementet i läge I. Det blir ju bara den ena halvperioden som belastas av elementets strömförbrukning (halvvågslikriktning) och då kommer de jämna övertonerna. Efter en långt ifrån komplett och antagligen något förvirrande redovisning av elnätets övertoner blir antagligen den logiska frågan: Varför i ¤@*§# tar du upp plats med detta, spelar verkligen dessa övertoner någon som helst roll för vår hifi-hobby? Mitt svar är utan tvekan JA!, men beroende på en rad omständigheter kan det bli olika stor påverkan. Finns det något intresse för en fortsättning? I så fall tänkte jag redovisa lite resultat från mätningar i några olika bostäder. /PEO
  20. Under den här rubriken tänkte jag presentera vad jag kom fram till vid en lyssningsjämförelse mellan två olika apparater från samma tillverkare, men jag har just insett det menigslösa med att lägga tid och energi på en sådan tråd. Det känns alltså helt meningslöst att skriva något eftersom jag inte la upp övningen som en regelrätt blindtest och därmed kan ju knappast resultatet anses vara adekvat heller. Jag kan inte heller uppvisa några mätningar som skulle kunna förklara de upplevda skillnaderna och därför kommer de med stor sannolikhet bara att tillskrivas självsuggestion eller placebo. Sorry, men det blev inte mer än så här. /PEO
  21. Jodå, jag är kvar, men vardagens alla göromål som t.ex. arbetet inkräktar lite för mycket på min tillgängliga tid just nu. Det känns som att jag borde förklara mig och varför jag gjorde så här, men först vill jag bara kommentera ett par av inläggen ovan. @Morello. Jag kan nog hålla med om att det är ett lågvattenmärke, men så är även din formulering. Det är just den typen av osympatisk attityd som gör att jag och många andra tappar motivationen att delta aktivt. Varför skulle administrationen slå på hänglåset? Jag har inte brutit mot några forumregler och jag har definitivt inte gått till några personangrepp. Det kan väl inte vara så illa att du kände dig träffad? @RydbergDet är faktiskt något av en "vi och dem" känsla som jag känner när jag ideligen läser dessa trista attityder som besudlar, förstör och dödar många intressanta trådar. Det är tur att jag upplever att det är fler på vi-sidan annars hade jag lagt av för länge sedan. Det kanske inte heller är din paradgren, att se sån't menar jag . Alla har vi ju våra begränsningar. Problemet för mig var att skiva en redovisning av det tänkta slaget som är så pass vattentät och korrekt formulerad att det inte finns något att hacka på och det är inte lätt. Avvikande åsikter är en bra och nyttig näring till en för övrigt god och utvecklande diskussion, men ett otrevligt bemötande är definitivt inte konstruktivt och kommer effektivt att punktera den. Hur är man skapt om man inte blir stött av det? @Bebop, Du uppfattar det helt rätt och jag vet att jag inte är ensam om att tycka så. Frustration är en bra sammanfattning av vad jag känner. ----------- För mig är det här en hobby som ger mycket glädje och tillfredsställelse tillbaka i form av bl.a. bra musik, många (och oftast) trevliga bekantskaper, en fantastisk källa till ny kunskap, nya friska infallsvinklar som kan hjälpa till att rasera gamla invanda fördomar, nya influenser och inte minst får jag utlopp för min teknikkåthet. Kan jag då även dela denna glädje med andra så är den dubbelt värd för mig och det är därför som jag är medlem här på Euphonia. Jag har försökt att bjuda på så mycket jag kan under åren och jag suger gärna åt mig av alla andras erfarenheter med ett relativt öppet sinne, men visst förkommer det uttalanden, påståenden och värderingar som jag inte ställer mig bakom. Det är hur man förhåller sig till dessa situationer som gör skillnaden. Vissa rycker bara lite på axlarna och låter allt gå vidare utan åtgärd, andra försöker föra en vänlig och saklig diskussion för att på så sätt utveckla situationen till något positivt för båda parter och så finns det alltid någon som bara måste attackera varenda liten detalj som inte överensstämmer med deras egen uppfattning eller gällande normer. Kan man då även göra det med en extra liten "knorr" i form av mer eller mindre osmakliga uttryck så verkar lyckan vara total. (Givetvis finns det flera olika sätt att bemöta det på än de jag har beskrivit.) ----------- Som jag redan har avslöjat så var tråden tänkt att handla om en utvärdering/test av två olika objekt från en och samma tillverkare. Jag har haft tillgång till de här båda objekten en tid och under den tiden har ett flertal lyssningstester utförts. Vid vissa tillfällen har jag varit själv och vid andra har det varit flera lyssnare inblandade. I vanlig ordning har jag dokumenterat varje lyssningstillfälle, vad som spelats och hur jag och mina eventuella medlyssnare har upplevt det aktuella objektet. Det har även förekommit några jämförelser av motsvarande objekt från andra tillverkare och de båda huvudobjekten har även jämförts i andra anläggningar än min, även det har dokumenterats. Givetvis har det utförts ett antal mätningar också för att försöka detektera eventuella olikheter på det sifferbaserade planet. Som ni säkert förstår blev det en hel del anteckningar och när jag började koka ner mängden till en hanterbar volym kom problemen. Jag strök alla noteringar som som jag inte hade bevis för och nu var det betydligt mindre text att handskas med. Rena spekulationer ströks också och nu var jag nere på mindre än en sida text förutom listan över spelad musik och använd kringutrustning. Jag vände och vred på texten som var kvar, men hur jag än formulerade mig så fanns det fortfarande blottor som garanterat hade blivit angripna. När textmassan var färdigkokt bestod den mest av: jag, det, och, eller, kanske, att, men, så, , , , , o.s.v. Det fanns ju till slut inget kvar att posta. Jag blev så j___a trött och besviken på att det blev så här att jag postade den här tråden i ren frustration och tydligen lyckades jag reta upp en och annan ändå. Majoriteten av er medlemmar hade säkert inte brytt er det minsta om mina formuleringar även om de ibland inte håller sig helt på rätt sida om vad som kan anses vara objektivt, men det räcker ju med en liten spik i däcket för att få punktering och bli stående. Jag väljer hellre bort mitt aktiva forumdeltagande än att bli utsatt för det dåliga bemötande som faktiskt existerar här ibland och jag antar att de flesta av er redan har sett det vid flera tillfällen. Det är helt OK att radera tråden, den tillför ju inget gott till forumet. Jag har under alla års läsande här på Euphonia aldrig sett att någon enskild medlen har bett administrationen att "slå på hänglåset per omgående" som @Morello gjorde trots en bitvis riktigt låg nivå på inläggen, jag måste verkligen ha lyckats med ett hejdundrande upptåg. Syftet år uppnått och jag har fått skriva av mig den värsta frustrationen. Radera skiten och glöm att jag sa något. Tack för ordet. /PEO
  22. Peo

    Lyssningskväll med Classic Design

    @Classic DesignJag vill tacka för en trevlig kväll med bra musik/ljud och ett gott sällskap. Det gör jag gärna om.
  23. Signalförlusten är ju i sig inget problem under förutsättning att man har tillräcklig förstärkning i signalkedjan. Det stora problemet uppstår om belastningsimpedansen varierar med frekvensen. @MatsT dina tidigare SUT-mätningar visar ju på en klart olinjär impedans och har man då en pickup med relativt hög inre impedans kommer utsignalen att variera flera dB beroende på frekvens, vilket inte sker med den rent resistiva lasten som ett aktivt MC-steg utgör. Jag använder inte SUT, men jag har testat med ett flertal SUT:ar av olika fabrikat och omsättning. Jag har dock inte hittat någon fördel med att använda en transformator istället för mitt aktiva MC-steg. Samtliga transformatorer har orsakat mer eller mindre färgning och alla har både försummat de allra minsta detaljerna i signalen och även känts något avslagna eller avtrubbade i attacken. Vissa givetvis mindre än andra, men ingen av de testade SUT:arna har varit helt utan dessa begränsade olater. Om det beror på att jag bara har haft oturen att testa undermåliga transformatorer, eller om det är ett allmänt SUT problem, det vet jag inte. Däremot vet jag flera avspelningskedjor som har vunnit rejält på att använda en SUT (och riaa-steget i MM-läge). Detta tolkar jag bara som att det befintliga riaa-steget inte klarar av att hantera den aktuella MC-pickupens låga signal tillfredsställande, men jag kan givetvis ha fel.
  24. Peo

    Cable guy

    Jag har en Philips PE1401 isolationstransformator/"Power Conditioning Transformer" som jag använder för att skilja oscilloskopet från nätet vid vissa mätningar. Den har jag givetvis testat att driva diverse mindre hifi-apparater med. Den är specad för 200VA (1,4A) så det är inget som funkar till slutsteget, men till CD, Riaa eller DAC har den effekt nog. Störst nytta gjorde den på skivspelarens motorstyrning, men ett vanlig litet Schaffner-filter ger samma resultat som den här 10kg klumpen så den blev förpassad till verkstan igen.
  25. Det är exakt samma resultat som jag har upplevt när jag lastar en SUT lite tuffare än de vanliga 47 kOhm på sekundärsidan. Jag föredrar absolut att belasta pickupen direkt genom att parallellkoppla primärlindningen med en resistor istället. Jag har inga mätningar som bekräftar eventuella skillnader, men jag har ett par hyfsat fungerande öron som utan tvekan detekterar skillnaden med de båda alternativen. Du verkar få i stort sätt samma simuleringsresultat som jag får, höjningen kommer någonstans över 1 MHz. Jag tror också att det är diverse mekaniska parametrar som påverkar "in real life" -mätningarna och att man på något vis förändrar deras förutsättningar med olika pickup-belastningar. En generator går ju tyngre desto mer man belastar den, borde då inte pickupen få en skenbart lägre komplians (bli styvare) vid en lägre belastningsimpedans? Har man då en last som inte är konsekvent kommer det att bli olika resultat vid olika frekvenser.