Peo

Artikelgruppen
  • Content Count

    556
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    25

Everything posted by Peo

  1. VTF = vertical tracking force Att ställa in ett korrekt VTF a.k.a nåltryck kan tyckas vara en enkel operation och så kan det mycket väl vara, men givetvis kan man driva även detta moment till sin spets. Varför är det viktigt med rätt VTF och vad händer om man gör fel? Ett för lågt VTF riskerar att förstöra både nål och skiva på grund av spårningsproblem. Risken finns alltså att nålen graverar om skivan med permanenta skador som följd om nålen helt okontrollerat hoppar omkring i spåret. Ett för högt VTF ger ett onödigt skivslitage vilket ger sig tillkänna som ett ökat bakgrundsljud (vinylbrus) och ett avslaget övre register. Det finns ytterligare en parametrar som man bör beakta, nämligen pickupens (generatorns) symmetri. Nålens viloläge (när den ligger an mot skivan) kommer att påverka hur magneten ligger i förhållande till spolarna. Ett för lågt eller ett för högt VTF gör att magneten inte ligger korrekt i förhållande till spolarna med olinjäritet som följd (MM). Samma sak gäller även för MC-pickuper, men då är det spolen som inte ligger rätt i magnetgapet. Många pickuper har ett ganska brett område för VTF angivet, men var ska man lägga sig? I de fall där tillverkarna rekommenderar ett VTF-värde så ligger det nästan alltid i mitten av det angivna området (eller något över) och det är nog där man har den bästa linjäriteten. Hur går man tillväga? Den enklaste formen av VTF-inställning är nog att använda den graderade motvikten som finns på många armar. (bild:vinylengine.com) Balansera armen med motvikten tills nålspetsen ligger i luften ett par millimeter över tallriken/mattan (en skivas tjocklek). Nollställ skalan och vrid motvikten så att skalan visar det önskade värdet. Klart. Hur pass exakt är detta då? I bästa fall något bättre än SMHI's väderprognoser. Räcker det med denna metoden? Nja. Olika pickuper har olika toleranser, t.ex. för Ortofon OM30 anges spannet 1,25 - 1,75 g, men för Lyra Kleos är det betydligt tajtare med 1,65 - 1,75 g. Det är pickupens uppbyggnad som avgör, ju mindre avstånd mellan magnet och spole, desto snävare span har man att hålla sig inom. Mitt svar på frågan ovan: Sitter det en Ortofon OMxx i nosen på armen så fungerar troligtvis den här metoden tillfredsställande, men jag hade inte litat på den om det sitter en Lyra Kleos där istället. Saknar du graderad motvikt eller vill vara lite mer noggrann bör du använda en s.k. nålvåg. Det finns många olika modeller, allt från enkla balansvågar med ungefär samma träffsäkerhet som skalan på motvikten och till digitala vågar med tre, eller fler decimaler. Bara för att det är många decimaler innebär det automatiskt inte att vågen mäter rätt. Innan mätning bör man alltid göra en kontroll mot en känd kontrollvikt som bör ligga i närheten av det aktuella mätområdet, en 2 - 5 gram's vikt är lämplig i detta fallet. Så, om jag inhandlar en digital våg med 2 -3 decimaler, är jag på banan då? Inte nödvändigtvis, det beror på din tonarm. Vågens mäthöjd är en viktig parameter att ta hänsyn till, i vissa fall är det viktigt att nålen befinner sig på exakt samma höjd över tallriken vid justeringen, som när du spelar en skiva. Varför är det så viktigt då? Beroende på tonarmens konstruktion så kan arm/pickupkombinationen den vara antingen NEUTRALT-, STABILT- eller NEGATIVT-balanserad. En neutralt balanserad arm/pickupkombination har sin tyngdcentrum (Center Of Mass) rakt igenom armens lagringspunkt (Center Of Pivot). Detta är väldigt svårt att uppnå eftersom tonarmstillverkaren inte kan förutsäga vikten på den pickup som du tänker använda. En stabilt balanserad arm/pickupkombination innebär att tyngdcentrum (COM) ligger under armens lagringspunkt (COP). De flesta tonarmar landar under den här kategorin när pickupen är monterad. Unipivot-armar är av naturen stabilt balanserade, annars hade de inte fungerat. Tyngdcentrum ligger långt under lagringscentrum. ett collage av några olika unipivot-armar. En negativt balanserad tonarm har tyngdcentrum (COM) ovanför armens lagringspunkt (COP). En tonarm som är neutralt balanserad i sig själv kan bli mer eller mindre stabilt balanserad beroende på pickupens vikt och pickupinfästningens beskaffenhet. Hur var det nu då med nålvågens tjocklek? Om du har en stabilt balanserad arm/pickup-kombination, vilket majoriteten av pivot-armarna i praktiken blir med pickupen monterad, kommer nålvågen att visa ett större värde ju högre upp nålspetsen befinner sig eftersom armen vill tillbaka ner mot skivan. Detta innebär att om du ställer in korrekt VTF med en nålvåg som har för hög mäthöjd kommer VTF att bli för låg när nålen ligger på rätt höjd (mot skivan). Här är nog anledningen till att så många rekommenderar högsta tillåtna VTF. Har de justerat till högsta rekommenderade VTF med en för hög nålvåg (vilket nästan alla är) kommer kanske nåltrycket att bli perfekt när nålen ligger mot skivan. På en negativt balanserad tonarm, t.ex. Kuzma 4-point blir resultatet tvärtom. Ju högre upp nålen befinner sig när du kontrollerar VTF, desto lägre värde visar vågen. Råkar du ha en helt neutralt balanserad tonarm/pickupkombination spelar det ingen roll på vilken höjd nålen befinner sig. Det påverkar inte avspelningen om arm/pickup-kombinationen är NEUTRALT-, STABILT- eller NEGATIVT-balanserad, kärnan i mitt budskap är att mäta VTF under rätt premisser. Här kommer ett rykande färskt exempel som är anledningen till att jag skrev tråden: Jag installerade en pickup åt en "kund" för någon månad sedan. Härom dagen ringde han och undrade om jag kunde titta på hans skivspelare igen, den distade på vissa skivor. En kontroll av VTF visade på 1,482 gram och jag vet att jag lämnade den med 1,731 gram (jag skriver alltid ett mätprotokoll). Har du varit här och pillat? Det visade sig att ägaren blev så intresserad av vad jag gjorde under pickup-installationen att han köpte sig en egen digital nålvåg och hade justerat VTF på egen hand. Med hans våg visade VTF hel rätt värde, 1,73 gram, men med min våg visade det bara 1,482 gram. På med en 2 gram's kontrollvikt, båda vågarna visade exakt, hans våg visade 2,00 g och min visade 2,000 g. Skillnaden är att hans våg har 8,2 mm mäthöjd och min våg har 3,1 mm. Den aktuella spelarens matta plus en standard "gammal" LP-skiva ger avspelningshöjden 2,5 mm över tallriken och med en 180 g skiva blir avspelningshöjden 3,1 mm. Han mätte alltså 5,1 mm över avspelningshöjden, därav felvisningen. Det spelar alltså ingen roll hur bra våg man köper och hur noggrann man är med VTF-justeringen om vågen inte har någorlunda samma mäthöjd som avspelningshöjd. I detta fallet blev faktiskt resultatet så illa att pickupen inte ens spårade på vissa skivor. Ju större skillnaden är mellan Center Of Mass och Center Of Pivot, desto större blir felvisningen när mäthöjden inte stämmer. Unipivot-armar brukar ha relativt stor skillnad mellan COM och COP vilket gör att VTF-justeringen kan bli helt galen med felaktig mäthöjd. Det måste givetvis inte stämma på tiondelarna, men om en 5 mm för hög våg gav en felmätning på 0,25 gram på en "vanlig" pivot-arm, vad händer då på en unipivot-arm?. Det finns tillverkare av vågar som har anammat problemet och tillverkar en vågar med samma mäthöjd som en standardskivas tjocklek. Bilden visar en våg från Riverstone Audio Glöm inte det sista steget. Efter grundinställning kan det vara lämpligt med en provlyssning för att finjustera VTF. Testskivor med spår som är inspelade med +10 till +12 dB brukar avslöja om VTF ligger rätt. Lycka till.
  2. Peo

    VTF - En parameter av vikt!

    Tack. Kul att få det förklarat från en annan synvinkel och matematiskt bekräftat. Jag konstaterade för många år sedan att mäthöjden spelade stor roll på vissa arm/pickupkombinationer och jag har därefter varit noga med att mäta VTF på rätt höjd. Det är många som har idiotförklarat mig när jag beskriver mätproblemen vid VTF-justering. JA, Jag känner igen storleksordningen på dina siffror, men det är väldigt stor skillnad på vilken arm/pickupkombination som används. Vissa armtillverkare verkar ha fattat problemet och anpassat pickupmonteringen för att inte få för så stor avvikelse mellan Conter Of Pivot och Center Of Mass, men som jag skrev innan, de kan ju inte förutsäga hur mycket din pickup väger. Bilden nedan visar en tonarm som är NEUTRALT balanserad i sig själv, men med pickupen monterad blir det en ordentligt STABILT balanserad kombination. Ju tyngre pickup, desto större skillnad mellan COP och COM, vilket gör den känsligare för mäthöjden. Nästa bild visar en tonarm som är NEGATIVT balanserad utan pickup, men med pickupens vikt kommer den att bli hyfsat NEUTRALT balanserad. Med denna kombinationen ger mäthöjden en försumbar avvikelse. Min arm/pickupkombination (Kuzma 4-point + Lyra) ger en NEGATIVT balanserad arm, d.v.s. ju högre mäthöjd, desto mindre visar vågen. Här kommer ett exempel: Bilden nedan visar när jag mäter VTF på 3,1 mm höjd över tallriken. 3,1 mm motsvarar originalmattan och en medeltjock skiva. Vågen står här direkt på tallriken. På nästa bild har jag lagt den 1,3 mm tjocka originalmattan under vågen. Jag har alltså bara ökat mäthöjden med mattans tjocklek (1,3 mm) och det gör 0,11 gram. (vågen är en standardvåg som jag har fräst bort några millimeter på) Kuzma 4-point har ovanligt stor avvikelse mellan center of mass och center of pivot och därför ger det också ett stort avläsningsfel när mäthöjden ändras. Jag tror dock inte att avvikelsen mellan COM och COP är större på 4-point än hos en "vanlig" unipivot, men avvikelsen är på andra hållet. Bilden nedan visar principen för en Unipivot-arm av känt fabrikat. A= Spetsen (pivot) som armen balanserar på. B= Motvikten C= Ballastvikten som gör att armen håller sig på pinnen. Hela pickupens vikt finns under COP, nästan hela ballastvikten (C) finns också under COP och det gröna strecket är min uppskattning av var COM borde hamna. Jag tror inte att 20 mm differens mellan COP och COM räcker i detta exempel. En tung pickup flyttar ner COM ännu lägre. Nu vill jag poängtera att detta inte har några ljudmässiga nackdelar så länge geometrin inte påverkas, men en justering av VTA utan efterföljande korrigering av VTF kan nog ställa till med problem. Är man bara medveten om hur ens tonarm beter sig och mäter VTF på rätt höjd så spelar det ingen roll. Skulle man få för sig att testa olika mattor på tallriken så bör man nog kontrollera VTF om tjockleken skiljer mer än några 10-delar.
  3. Jag har blivit mer och mer nyfiken på om/hur driften av en synkronmotor påverkas av matningsspänningens kvalitet och hur det påverkar slutresultatet d.v.s. var går gränsen för hörbara skillnader. En synkronmotor roterar ju synkront med frekvensen och en stabil frekvens ger ett stabilt varvtal. (lite mer om synkronmotorn finns att läsa här) Rent teoretiskt ska varvtalet vara helt okänsligt för spänningsvariationer så länge det inte inkräktar på momentet, d.v.s. att motorn blir så svag att den inte längre orkar driva tallriken med rätt varvtal. Det finns dock en del frågor att besvara, t.ex: Vad händer om spänningen innehåller övertoner? (mer info om övertoner hittar du här) Påverkar nättransienter en motor? (mer info om nättransienter hittar du här) Vad händer om matningsspänningen är asymmetrisk, d.v.s. att positiv och negativ halvperiod inte är lika stora (DC-offset)? (lite mer info om DC-offset finns här) Det finns flera tillverkare som sänker motorspänningen rejält för att minska vibrationerna i motorn, hur mycket gör det och var går gränsen? Ganska ofta sitter det bara ett förkopplingsmotstånd för att sänka spänningen från våra 230 VAC till den av tillverkaren valda spänningen. Problemet med en resistor i serie är att när motorn behöver ström som mest (vid uppstart) blir spänningen till den ännu lägre p.g.a. att spänningsfallet över förkopplingsmotståndet ökar med ökad strömförbrukning. Många skivspelare har en 2-fas 110 VAC motor, exempelvis min Kuzma. För att fixa den 2:a fasen använder man oftast en kondensator som teoretiskt ska ge den 90º fasförskjutning som önskas. (även detta förfarande finns omnämnt i denna länk) Kondensatorns värde är inte vansinnigt kritiskt, men en för stor kondensator är lika illa som en för liten. För liten "konding" gör den förskjutna fasen svagare än den andra, motorn tappar därför moment och går "ryckigt". Det blir som en tvåcylindrig motor med dålig kompression på den ena cylindern. En för stor kondensator orsakar oönskade vibrationer ("cogging"). Det är näst intill omöjligt att perfekt anpassa en kondensator för att både få ett tillräckligt jämt moment, men utan att driva motorn till "cogging" och samtidigt uppnå "exakt" 90º fasförskjutning. Frekvensvariationer påverkar givetvis motorns varvtal, men hur snabba variationer filtreras bort av driftens tröghet? (det borde rimligtvis inte gå att förändra tallrikens varvtal 100 gånger/sekund) Hur små frekvensvariationer hör vi? (hör vi t.ex 2 sek 49,95 Hz omväxlande med 2 sek 50,05 Hz) För att söka svaret på bl.a. dessa frågor har jag börjat bygga en motorstyrning. Nu har jag redan en mycket bra motorstyrning (tror jag) till min skivspelare, men den ger mig inte några svar. Jag är alltså inte ute efter att bygga något som ska ersätta min befintliga, utan bara i rent experimentsyfte. Jag baserar bygget på en Arduino DUE som är en enkortsdator med två inbyggda 12-bitars DACar. Den har en tillräckligt hög klockfrekvens (84MHz) för att jag ska slippa lägga orimligt mycket tid på att tidsoptimera koden. Sinuskurvan skapas genom att programmet läser av en tabell (en array) med kurvans olika samplevärden och skickar detta till respektive DAC. Jag har valt en samplingsfrekvens på 36 KHz (justerbar) och jag använder 12 bitar (+/- 2047 steg). Detta borde räcka för att åstadkomma en tillräckligt bra sinuskurva för att driva en motor. Data-utmatningen till DAC:arna sker med timerinterrupt, för den som undrar. Sinustabellen innehåller 720 värden (samplingar) för en komplett period och fas 2 ligger normalt 180 samplingar efter "huvudfasen" vilket då ger en fasförskjutning på exakt 90º, men jag kan enkelt ändra fasförskjutningen i steg om +/- 0,5º under drift. 36 KHz samplingsfrekvens ger mig en finjustering av frekvensen i steg om 0,0014 Hz. Amplituden på utgående sinuskurva avgörs av respektive samplings bitvärde, jag kan därför enkelt styra utspänningen under drift men som vanligt i den digitala värden tappar man upplösning när man sänker bitvärdet. Det verkar dock inte som att det blir någon större påverkan av signalkvalitén vid rimliga dämpningar (en av anledningarna till att jag valde 12-bitars DAC). Motorstyrningen manövreras med en s.k. "rotary encoder" vilket är en 2-bitars roterande pulsgivare som kan detektera rotationsriktning och som även är utrustad med tryckknappsfunktion. Det visuella sker med en 1,77" TFT-skärm för visning av aktuell status och för menynavigering. Alla parametrar är även justerbara från soffan medelst fjärrkontroll. Eftersom allt är mjukvarustyrt kan jag påverka samtliga parametrar under drift och jag kan även tillföra div. "störsignaler" som t.ex. addera en 3:e överton eller få frekvensen och/eller amplituden att variera enligt ett visst mönster. Det är bara fantasin som begränsar. Här är ett blockschema över kopplingen. Jag fyller på med mer information under byggets gång. Koden är i princip klar, lite små finesser återstår. När hård- och mjukvaran är klar tänkte jag börja med att mäta motorns vibrationer vid olika spänningar på resp. fas, med tillskott av div. övertoner och transienter och med olika fasförskjutningar. Som vibrationsgivare kommer jag att använda en vanlig pickup. Pickuphuset blir fast monterat utanför skivspelarens vibrationer och nålen vilar mot motorn. Det borde fungera, jag har använt mätprincipen tidigare för att mäta vibrationer på högtalare och apparater när jag har utvärderat olika typer av fötter. Efter mätning blir det spännande att undersöka vad som verkligen påverkar slutresultatet, d.v.s. hur det låter, inte bara göra "torra" mätningar. Det blir antagligen (åtminstone enligt vissas sätt att se det) en alldeles för trubbig analys för att ha något större värde eftersom det bara kommer att ske i min anläggning och med mina öron, men jag litar på min hörsel. //PEO
  4. Mina experiment har i första hand utgått ifrån de olika avvikelserna som jag har lokaliserat på elnätet. Jag har loggat nätet under otaliga dygn för att på så vis försöka bilda mig en relevant uppfattning om hur nätet ser ut och sedan simulerat motorspänningen/frekvensen för att kunna reproducera de olika scenarierna. Frekvensvariationer pågår hela tiden, men de är oftast långsamma och stör inte min lyssning. En frekvensdrift på +/- 0,3 Hz utdragen på 15 minuter kan jag inte höra, men ett frekvensdropp från 50,1 Hz till 49,9 Hz (grön kurva) på under 30 sekunder hörs ganska väl. Periodiska frekvensvariationer (typ grön kurva) med periodtider under 2 minuter verkar vara extremt sällsynta på det Svenska elnätet och svaj med den frekvensen (eller snabbare) kommer mest sannolikt från mekaniska problem Ett dåligt tallrikslager, ocentrerade skivor, eller en dåligt tillverkad skivtallrik brukar generera ett svaj med periodtiden 1,8 sekunder vid 33.3 rpm. Denna frekvensdrift gick lätt att återskapa genom att modulera motorstyrningens frekvens och redan vid 0,1% frekvenssvvikelse blir det hörbart, men det är inte all musik som är känslig. Piano är extremt avslöjande och en ren sinuston avslöjar obönhörligen den typen av svaj direkt. Jag har även testat med att modulera frekvensen ut från från motorstyrningen för att efterlikna ett excentriskt remhjul eftersom det inte är ovanligt. Jag har utgått från ett motorhjul på 20 mm och en undertallrik på 150 mm och simulerat en excentricitet på både 0,2 mm och 1 mm (centrumhålet 0,1 mm resp. 0,5 mm "off center"). (Ursäkta den dåliga animationen.) För mig var det närmast osannolikt att motorn skulle hinna accelerera och retardera tallriken med den höga frekvensen, men jag hade delvis fel. Med en 24-polig motor kommer motoraxeln att snurra 7,5 gånger fortare än tallriken och ett excentriskt remhjul ger svajet en periodtid på 0,24 sekunder. På en skivspelare med lätt tallrik (< 1,5 kg) och med full motorspänning har jag faktiskt fått de här snabba variationerna att slå igenom och svajet kan faktiskt bli både klart hörbart och fruktansvärt irriterande, men med en tung tallrik (8 kg) jämnas det ut för att bli ohörbart för mina öron. Däremot blev skillnaden på de två olika "felborrningarna" betydligt mindre än förväntat. Jag misstänker att motorn aldrig hinner accelerera tallriken till rätt varvtal innan det är dags att bromsa igen. Tyvärr har jag inte lyckats bygga någon mätare som mäter hastighetsavvikelserna under ett pågående tallriksvarv, inte med tillräckligt hög precision i alla fall, så jag kan tyvärr inte säga hur stort svajet blir. Jag vet dock av erfarenhet att ett 0,2 mm excentriskt remhjul ger ett klart hörbart svaj, även med lite tyngre tallrik, typ Thorens TD-160 (~3 kg). Det var bara några månader sedan jag hade en patient med det problemet.
  5. Min telefon bryr sig inte alls om den är perfekt centrerad över centrumpinnen eller ligger vid sidan om. Jag har gjort samtidig mätning med appen RPM i en telefon, en testskiva med 3150Hz och appen PlatterSpeed i en annan telefon och min hembyggda RPM-mätare i motorstyrningen. Motorstyrningens mätning gav resultatet 33,3281 rpm, appen RPM visade 33,32 rpm och PlatterSpeed gav 33,34 rpm. Jag anser att det är inom felmarginalen för mätprinciperna och att den avvikelse som mätningarna uppvisar är försumbar. Oavsett vilken av mätningarna som jag justerar min skivspelare mot, så blir det tillräckligt bra. Ja, det gäller att tänka till innan man handlar. Jag har ju labbat en del med en Thorensspelare och kommit fram till att just den spelaren presterade bäst med följande parametrar. Jag tror dock inte att dessa värden är direkt applicerbara på nästa spelare. Spänning fas-1 = 88 V Spänning fas-2 = 91 V Fasvinkel = 92° Vibrationsvärde = 279 (-10 dB från originalet) Rotationsstabilitet (motor) = +/- 0,004% (under 24 timmar) Man får kompromissa med fasspänningen för att få både lågt svaj och minimalt med vibrationer. Sänker jag spänningen till 77/79 V så minskar vibrationerna med ytterligare -4dB till värdet 176, men då ökar svajet till +/- 0,11% i stället (under 1 minuts mätning). Med original spänningsmatning, förkopplingsresistor och fasförskjutningskondensator såg det ut så här: Nätspänningen vid mättillfället var 228 V. Spänning fas-1 = 107 V Spänning fas-2 = 88 V Fasvinkel = 86° Vibrationsvärde = 886 Rotationsstabilitet (motor) = +/- 0,46% (under 24 timmar)
  6. Motorstyrningen är baserad på Arduino, inte på Pi. Jag valde Arduino eftersom jag är bekant med det konceptet. Här kommer en sammanfattning av hur experimentet utvecklade sig och jag börjar med ett blockschema. Hjärtat (eller hjärnan) är en enkortsdator av modellen Arduino DUE. DUE har två inbyggda 12-bitars DAC:ar och klarar att sampla med tillräckligt hög frekvens för det här ändamålet. Jag har valt att sampla med 36 KHz för 33 rpm och öka till 48,6 KHz för 45 rpm. Signalen från DAC:arna (+/- 1 V) måste på något sätt förstärkas till de 115 VAC som motorn behöver. Det var faktiskt det "lilla" problemet som kostade mest tid/bekymmer och jag testade med allt från diskreta transistorsteg till rör. Oavsett vilka förstärkande komponenter som användes hade jag hela tiden problemet med den höga likspänningen och det är inte så lätt att hitta komponenter som tål minst 200 V längre. Att aktivt förstärka signalen från DAC:arna till 115 VAC fungerade visserligen riktigt bra, men det blev både onödigt komplicerat och det genererade onödigt mycket värme. En positiv sak som kom ut ur experimenten är att katten aldrig kommer att hoppa upp på min arbetsbänk igen och att jag nu vet hur Tudor kom på sin logga. Hade syftet varit att bygga en kommersiell produkt hade jag tveklöst fortsatt på rör-spåret. Jag är nämligen helt övertygad om att det hade varit betydligt enklare att ta ordentligt (t.o.m. oskäligt mycket) betalt om det satt ett par rör i den, även om slutresultatet till och med hade blivit sämre än med modern halvledarteknik. Jag valde att ta den "fega" vägen och jobba med en relativt låg spänning och sedan höja den med en transformator istället. Till slut landade det på en färdig förstärkarmodul baserad på kretsen TPA3116D2 från Texas Instruments. TPA3116D2 har lovprisats och höjdes till skyarna av "DIY-nissarna" för några år sedan. Givetvis kunde jag inte låta bli att testa en också, men det var definitivt inte något som kunde konkurrera med en hyfsad hifi-förstärkare. Den blev liggande i "bra o ha"-lådan och det var tur, för nu har jag äntligen hittat ett lämpligt användningsområde för den också. Den blir bara svagt ljummen när jag driver en 28 W motor. Klass D tekniken har helt klart sina fördelar. Jag tog några genvägar under utvecklingen och började med att att spänningsmata förstärkaren med ett switchat nätaggregat från en HP-laptop. Det visade sig under resans gång att det inte fanns något att klaga på med den matningen, så jag har fortsatt på det spåret. Aggregatet levererar 19 Volt 65 W och det behövs bara en utsignal från förstärkaren på omkring +/- 8 V. Förstärkarens utsignal transformeras sedan upp med ett par "vanliga" nättransformatorer (230/15V), fast på "fel" håll (T1 och T2 på blockschemat) till önskad spänning. Jag har begränsat signalen så att utspänningen inte kan bli högre än 130 VAC per fas. Nu kunde jag äntligen påbörja mätningarna. I första hand fokuserade jag på att mäta frekvens/rotations-stabiliteten, vilket också krävde någon form av noggrann rpm-mätare. Inget vi hade på jobbet dög till uppgiften, så det var bara att lösa det på egen hand. Eftersom det handlar om en motorstyrning var jag bara intresserad av motorns varvtal, inte tallrikens, så jag monterade en liten flagga av eltejp på motoraxeln och använde en läsgaffel som givare. En läsgaffel fungerar som en fotocell och när ljusstrålen bryts av eltejpen startar en timer som räknar antalet µS (1 mikrosekund = 0,000001 sek) till nästa gång eltejpen åker förbi. Att sedan omvandla tid till varvtal är ju inget större matematisk bedrift och därför ansåg jag glatt att uppgiften var fullbordad. Men, ack vad jag bedrog mig, det går givetvis inte att använda samma dator (klocka) för att både takta ut data till DAC:arna (och därmed indirekt även motorns varvtal) och att mäta resultatet. Driver datorns klocka kommer varvtalet att förändras, men så gör ju även tidbasen för rpm-mätningen. Tillbaka till ruta 1. Den enklaste lösningen var att komplettera motorstyrningen med ytterligare en "dator" som var dedicerad till att bara mäta varvtal. Till denna uppgift valdes en Arduino NANO. Nono är en löjligt liten enkortsdator som på Ebay bara kostar några tior. Jag köpte en 5-pack för 120:- (free shipping). Först var jag tvungen att kontrollera hur stabil den är beroende på omgivningstemperatur och matningsspänning. Vid rumstemperatur (24°C) kontrollerades den mot en pulsgenerator med extremt hög precision och jag fick då resultatet 1000004 µS ( 1,000004 sekunder) med en 1-sekundspuls. Efter en natt på balkongen med temperatur omkring nollan gjordes en andra mätning som gav resultatet 1000001 µS. Den tredje mätningen utspelade sig i ett torkrum i föreningens gemensamma tvättstuga. Gissa om "kärringarna" tittade konstigt på mig när jag låg där på alla fyra med spänningsaggregat, mängder av kablar, pulsgenerator, laptop och ett oscilloskop på golvet utanför torkrummet. Det var ingen mening att ens försöka förklara, de får tro vad de vill. Nåväl, denna tredje mätning gav resultatet 1000008 µS vid en temperatur på 46°C. Den är alltså inte riktigt temperaturstabil, däremot verkar den helt immun mot rimliga förändringar av matningsspänningen (+/- 0,5 V). Varje mätning bestod av tio serier och varje serie bestod av tio 1-sekundspulser. Spridningen var förvånansvärt liten och i de flesta fall var det bara +/- 1-2 µS. Med en 24-polig motor som roterar med 250 rpm blir det en felvisning vid 0°C på 0,00025 rpm (0,0001%), vid 24°C på 0,001 rpm (0,004%) och vid 46°C blir det 0,002 rpm (0,008%). Nu var frågan om jag skulle behöva temperaturkompensera mätningen, eller inte. Jag konstaterade snabbt att sannolikheten för att omgivningstemperaturen i min verkstad ska variera i en omfattning som påverkar är minimal och att en statisk felvisning på t.ex. 0,001 rpm vid 24°C inte spelar någon som helst roll för mina fortsatta mätningar. Nästa problem var att lösa informationsöverföringen från rpm-mätningsdatorn (NANO 1 i blockschemat ovan) till huvuddatorn (DUE). Valet föll på en internbuss som går under namnet "Inter-Integrated Circuit", IIC eller allmänt kallad I²C. I²C använder tvåvägskommunikation via två ledare och jobbar enligt master/slav-principen. I mitt fall är huvuddatorn (DUE) master och rpm-mätningsdatorn är slav. Omvandling från tid till varvtal sker i slaven och resultatet skickas som ett 32-bitars värde till mastern (på begäran) med överföringshastigheten 100 kb/s. Smidigt, snabbt och elegant. Under utvecklingstiden hade jag även en USB förbindelse från rpm-mätningsdatorn till min PC för kontinuerlig dumpning av mätdata till Excel. 250 värden i minuten orkar man inte hantera manuellt om man vill ha lite längd på mätserien, en 5 minuters mätning ger 1250 mätvärden och på ett dygn ger det 360 000 mätvärden. Nu fick jag äntligen till en tillräckligt noggrann och konsekvent mätning och märkte snabbt skillnaden mellan att driva motorn via min motorstyrning vs vägguttaget. Jag har till största delen använt motorn från en Dual 505 och den har en 16-polig motor som snurrar med 375 rpm. Med motorstyrningen ligger varvtalet och pendlar mellan 374,99 och 375,01 rpm vilket är nära upplösningen i själva mätprincipen, men matad direkt från vägguttaget varierade varvtalet mellan 373,18 och 376,75 rpm vid en slumpmässigt vald 5 minuters mätning. Den korta serien representerar inte den största avvikelsen jag har mätt upp, vid en heldygnsmätning hade jag varvtalsvariationer mellan 370,09 och 379,11 rpm vid nätdrift. Det är alltså en avvikelse på styvt +/- 1%. Hörs det någon skillnad med stabilare motorrotation? Ja det gör det verkligen, men det är helt beroende på hur snabbt frekvensen ändrar sig och vad man lyssnar på. Jag kan generera ett förutbestämt frekvenssvaj med hjälp av motorstyrningen och ett frekvenssvaj på +/- 0,5Hz med en periodtid på 1-5 sekunder är utan tvekan hörbart (t.o.m vansinnigt irriterande), men låter jag periodtiden vara över 40-60 sekunder kan jag inte alltid med säkerhet detektera det, valet av musik avgör. Pianomusik visade sig vara väldigt avslöjande. (den genererade frekvensavvikelsen ändrar sig sinusformat, inte till/från) Röda kurvan visar styrsignalen för frekvenssvajet och den blå visar utfrekvensen. Bilden är kraftigt överdriven av pedagogiska själ. Vad händer om vi har ett statiskt frekvensfel då? Jag hör definitivt inte skillnad om motorn snurrar med 373, 375, eller med 377 rpm så länge den roterar stabilt, det är de snabba variationerna som hörs. Jag märkte att den utspänning som jag justerar in när motorstyrningen är obelastad och vad det blir för spänning när jag ansluter motorn kan skilja en hel del. Vissa motorer drar bara 3-5 W och andra drar >10 W. Det krävs alltså någon form av mätning/återkoppling för att få en konsekvent utspänning. Problemet var att jag ville hålla de utgående faserna galvaniskt skilda från övrig elektronik och den enklaste lösningen var då ett par transformatorer till. T3 och T4 i blockschemat. Jag transformerar ner fasernas 120 VAC till mer hanterbara 12 VAC. Den vanligaste mätmetoden är att omvandla växelspänningen till likspänning med en likriktare, filtrera den med en glättringskondensator och mäta likspänningen med en AD-omvandlare. Givetvis var det också den första metoden som testades, men det blev inte alls bra. För det första blev det en fördröjning/tröghet av mätvärdet och för det andra blev inte mätningen linjär, ju lägre fasspänning, desto mer avvek mätvärdet från det verkliga värdet. Att redogöra för orsaken känns lite onödigt här och nu. Lösningen blev att AD-omvandla direkt på den positiva halvperioden av sinuskurvan och plocka ut det högsta värdet (toppvärdet). Det kräver tyvärr att en ansenlig mängd AD-omvandlingar måste göras varje sekund. För att hitta toppvärdet med någorlunda repeterbarhet behövde jag sampla minst 40 gånger på en halvperiod, vilket innebär 2000 AD-omvandlingar per sekund och fas. Nemas Problemas, eller? Arduino DUE har inbyggda AD-omvandlare som med råge är tillräckligt snabba för ändamålet, men problemet var att AD-omvandlingen störde taktningen av DAC:arna som genererar sinusspänningen till motorn. Kontentan blev att motorn svajade mer än vid nätdrift. Shit!!! På det igen. Ny lösning. Det slutade med ytterligare en Arduino Nano dedicerad till att bara kolla utgående fasspänning. Nu kan jag göra 100 samplingar / halvperiod utan att det påverkar DAC:arna. Även denna Nano hamnade på samma I²C-buss som rpm-mätningsdatorn. Själva regleringen av utspänningen sker i huvuddatorn och den får de aktuella spänningsvärdena skickade till sig via bussen. Så länge fasspänningen ligger inom +/- 0,5 V från det önskade värdet kommer ingen ny data att skickas och ingen korrigering kommer heller att göras. På så vis kommer huvuddatorn (DUE) bara att syssla med sin huvduppgift, (d.v.s. genereringen av de båda 50 Hz faserna) så fort motorn har kommit upp i varv (vilket tar 3-5 sekunder på min Kuzma). Det verkar inte behövas inte någon spänningskorrigering under tiden som skivan spelas, det är bara under uppstart/acceleration som korrigeringen har behövt jobba. Teoretiskt kan alltså motorspänningen få svaja med +/- 0,5 volt under spelning utan att motorstyrningen lägger sig i, men i gengäld kan nätet svaja med +/- 10 volt under samma tid. En klar förbättring alltså. Jag lägger till en bild som visar innehållet i lådan. Det blev lite trångt, men det fick plats. Jaha, och hur viktigt är det att spänningen hålls kontant då? Jag börjar med att citera en tidigare mening. "Rent teoretiskt ska varvtalet hos en synkronmotor vara helt okänsligt för spänningsvariationer, så länge det inte inkräktar på momentet, d.v.s. att motorn blir så svag att den inte längre orkar driva tallriken med rätt varvtal." Mäter jag på en obelastad motor kommer rotationshastigheten att svaja märkbart redan vid +/- 3-4 Volt spänningsvariation, men ju tyngre tallrik den driver, desto mindre påverkan blir det. En periodisk (0,5Hz) sänkning/höjning med +/- 5 Volt på Dualen med sin lätta tallrik ökade svajet från 0.003% till 0.021 % på motoraxeln, samma förfarande men med +/- 10 volt på min Kuzma ökade bara svajet från 0,002 % till 0,003 %. Tung tallrik (stor roterande massa) är alltså att föredra i det här läget. Amplitudmoduleringen gjordes i tvära steg av den enkla anledningen att det är så nätet oftast beter sig. Vid start av en tung last kommer spänningen att sjunka omedelbart. Sänker jag spänningen till stabila 90 Volt kommer varken DUALen eller Kuzma'n att påverkas nämnvärt, men under 85 Volt börjar DUALen att bära sig riktigt illa åt. Kuzma'n går att köra ner till 70 Volt innan motorn börjar "kogga". Nu hör det till saken att DUALen har en 16-polig motor, medan Kuzma'n har två 24-poliga motorer. Det är nog inte helt rättvist att jämföra deras beteende. Jaha, och varför bry jag mig om hur mycket man kan sänka matningsspänningen? Jo, det visar sig att motorvibrationerna minskar drastiskt redan vid en ganska moderat spänningssänkning, det är inte linjärt. Vibrationerna i Dual-spelarens motor mer än halveras vid en sänkning från 115 VAC till 95 VAC och fenomenet fortsätter ner till ungefär 85 Volt. Där börjar motorn "kogga" och vibrationerna ökar drastiskt igen. På Kuzma'n händer inte lika mycket, men en sänkning av spänningen från 115 Volt till 90 Volt minskar motorvibrationerna med 20-25 %. Vibrationerna mäter jag med en vanlig pickup, en Ortofon OM10 där nålspetsen vilar mot motorn. Signalen förstärks med ett MC-riaa och utsignalen skickas till ett oscilloskop för visning. När jag skriver att vibrationerna minskar till hälften, är det signalamplituden efter riaa-steget som har minskat till hälften. Hörs det någon skillnad? Både ja och nej. Om vi börjar med DUALen, så är den största skillnaden att det mekaniska oljudet från själva skivspelaren nästan försvinner helt. Jag har även testat med att haka av drivremmen, lägga ner pickupen på en stillastående skiva, starta motorn och höja volymen på förstärkaren tills motorvibrationerna hörs tydligt i högtalarna. Det krävs förvisso en relativt hög volym för att oljudet ska bli mer än bara förnimbart i lyssningsposition, vilket jag tolkar som att vibrationerna inte borde påverka musiksignalen nämnvärt. Däremot minskar den elektromagnetiska strålningen från motorn med 40 % vid en spänningssänkning från 115 till 90 Volt. Detta kan säkert spela en större roll beroende på hur välskärmade signalkablarna är, hur nära motorn som riaa-steget står o.s.v. Kuzma'n har inget hörbart motorljud oavsett spänning och jag kan inte höra något i högtalarna oavsett volym, men det elektromagnetiska fältet minskar här också i proportion med spänningssänkningen. Inget gott utan att det har något ont med sig, sänker jag spänningen gör det att skivspelaren har svårt att starta på egen hand. Jag måste alltså hjälpa den igång och det stör jag mig på. Gamla slutkörda mopeder fick man springa igång och det var väl OK, men att skivspelaren inte startar utan assistans känns definitivt som ett misslyckat steg i utvecklingen. Lösningen för min del var att låta motorstyrningen leverera 115 Volt vid uppstart, för att sedan successivt sänka den till 90 volt efter ett valbart antal sekunder. Jag kallar funktionen med fullgas vid uppstart för "Boost" och både startspänning och tid är konfigurerbart via menyn. Efter boost kommer spänningen att rampas ner till den valda drivspänningen under en valbar tid för att eliminera svaj. Nu fick jag det bästa ur två världar, skivspelaren startar utan personlig assistent och det elektromagnetiska fältet kunde reduceras planenligt. Jag har målmedvetet under lång tid försökt att eliminera så mycket elektromagnetiska fält som möjlig i anläggningens omedelbara närhet och jag tycker det har gett ett mycket positivt resultat. Det så ofta använda uttrycket "svärtan", eller tystnaden som jag väljer att kalla den för, är beroendeframkallande när man väl har upplevt den. Störfältet jag talar om påverkar alla övriga apparater i sin närhet, men inte tallrikens hastighet, såvida de inte stör ut själva motorstyrningen. Jag kollar störfältet på ett väldigt primitivt sätt med en typ av faspenna och mäter avståndet där pennan tystnar. Vid 115 V fasspänning ut till motorn ligger pennans avkänningsgräns på 335 mm och vid 90 V fasspänning ligger den på 195 mm. Störfältet har ett pulserande utseende med fyra pulser på en sinusperiod. Dessa "elaka" störningar kan ju/kommer att induceras i både signalkablar, nätkablar och apparater som befinner sig tillräckligt nära om skärmningen inte är 100%. Mitt riaa-steg befinner sig 160 mm från motorn, signalkabeln mellan pickup och riaa-steg är bara 200 mm från motorn och försteget som står jämte skivspelaren blir ju helt överöst av motorns störfält. Pickupen klarar sig bra eftersom tallriken skärmar av fältet förvånansvärt bra och det är knappt mätbart på ovansidan av tallriken. 40 mm aluminium gör bevisligen nytta. Jag kan tänka mig att en bristfälligt skärmad SUT skulle fungera som en utmärkt mottagare. Det är inget som hörs i högtalaren, typ ett brum, men det solkar (finns det ordet?) tveklöst ner bakgrunden. Det är faktiskt skillnad på svart och väldigt mörkgrått, eller det är kanske bättre att skriva tyst och nästan tyst. Det blev ingen vacker skapelse, men det är ju bara en prototyp för labbändamål. Förutom huvudbrytaren finns det en liten TFT-skärm och en ratt på fronten. Skärmen visar normalt vald hastighet, drift-mode, aktuell frekvens, spänningen för respektive fas och vinkeln mellan faserna. Även varvtalsmätningen kan presenteras på skärmen. Förutom start/stopp och hastighetsval används ratten för att via ett menysystem ställa in frekvens, spänning, fasvinkel och diverse mer eller mindre onödiga finesser. På bakre panelen finns kontakter för matningsspänning in, ut till motorn, den 5-pol DIN-kontakten som Kuzma använder och en kontakt för anslutning av rpm-sensorn. I kontakten för motorn finns några extra stift som jag använder för funktionsväxling av motorstyrningen. Byglas två stift kommer utsignalen att bli en 1-fas spänning med valbar amplitud mellan 24VAC till 260VAC. Boost och rampfunktionerna fungerar som vanligt och frekvensbyte för 33/45 rpm likaså. Detta är ett läge som jag använder när jag inte kan/vill bygga om testobjektet.Vinsten att få en amplitudstabil, frekvensstabil och störningsfri matningsspänning bruka vara relativt stor, men vill man få ut maximalt av en motorstyrning ska man tveklöst avlägsna resistorn och kondensatorn som till 99% används för spänningsanpassnig och för att skapa den 90° fasförskjutningen som krävs. Slutsats: Om jag äger en skivspelare med synkronmotor som drivs av nätspänning, direkt eller via transformator, hade jag utan tvekan satsat på en bra motorstyrning. De störningar/avvikelser som vi har i nätet idag ställer till med både mätbara och hörbara problem redan nu och värre kommer det att bli. Tack vare att jag har kunnat simulera både frekvensvariationer och amplitudvariationer med min motorstyrning, har jag också kunnat få en hyfsat god uppfattning om hur och vad störningarna påverkar samt var gränsen går. Jag har lekt med en DUAL 505 som har en relativt lätt tallrik och jag har även jämfört med min Kuzma Stabi Reference som har en medeltung tallrik. Nätets frekvensvariationer påverkar utan pardon motorns varvtal och därmed också tallrikens varvtal. Motorns moment vs den roterande massan avgör hur snabb och hur stor avvikelsen på tallriksrotationen blir. Dynamiska frekvensvariationer på mindre än +/- 0,3 Hz är utan tvekan hörbart, men ett statiskt frekvensfel på 0,5 Hz skulle jag lätt kunna leva med. En motorstyrning som genererar en stabil frekvens och stabil spänning oavsett vad nätet håller på med räcker för mig, jag känner inget större behov av en varvtalsåterkopplad motorstyrning som strävar efter att ställa in exakt 33,33333 rpm. Hade jag haft absolut gehör hade nog önskemålet funnits där, men så är inte fallet. Risken finns att en varvtalsreglering ställer till med mer problem än vad den gör nytta. Teoretisk skulle den kunna orsaka en dynamisk frekvensvariation som är långt värre än nätets om förutsättningarna ändras, t.ex. en tung skivpuck. Vartalsåterkoppling är när det uppmätta (aktuella) varvtalet styr utgående frekvens. För lågt varvtal, höjer frekvensen så att motorn snurrar snabbare och tvärtom. Jag har givetvis också testat att köra med varvtalsåterkoppling, men både DUALen och Kuzma'n är så pass stabila att det inte behövs kontinuerlig passning. En initialmätning av tallrikens varvtal räcker för att avgöra hur skivspelarens tillverkningstoleranser ligger. Snurrar tallriken med t.ex. 33,355 rpm vid 50 Hz, så är det bara att sänka frekvensen lite och den mekaniska avvikelsen som är orsaken till felet finns ju kvar även vid nästa skiva, nästa dag och nästa år. Diametern på remskivorna ändrar sig inte med tiden och är bara frekvens och spänning till motorn konstant, så snurrar den också med samma varvtal varje gång. Att kunna påverka motorns drivspänning kan minska motorvibrationerna markant, men uppbyggnaden av skivspelaren avgör om det är en nödvändig funktion. Min Kuzma isolerar motorvibrationerna tillfredsställande, DUAL:en var väl sådär, men jag har även testat på en äldre ProJect Debut med 230 V motor och där var skillnaden häpnadsväckande. I stort sätt allt rumble försvann och det blev som en helt ny spelare när vi sänkte spänningen från 230 VAC till 180 VAC och därmed blev den av med det konstanta bakgrundsljudet (morrandet) som motorn orsakade. Ett stelt verk med motorn monterad i plinten tycks vara betydligt känsligare för motorvibrationer än vad ett flytande verk är, vilket också känns ganska logiskt. För min egen del är det viktigare att kunna sänka drivspänningen för att minska på det elektromagnetiska fältet som motorn avger, än att minska vibrationerna, eftersom min skivspelare inte kopplar motorvibrationerna vidare till avspelningen. Nackdelen är (som jag skrev tidigare) att motorn inte orkar dra igång tallriken på egen hand när jag sänker spänningen för mycket. För vissa av er är det kanske inget problem att behöva hjälpa till, men för mig är det en helt otänkbar manöver. Jag har ju även skapat möjligheten att finjustera fasförskjutningen med min motorstyrning och beroende på motor kan faktiskt några graders fintrimmning åt endera hållet göra ganska mycket på vibrationerna. Jag har inte forskat vidare på anledningen, men jag har mina teorier. Det finns gott om mätresultat som ligger till grund för mina slutsatser, men jag tror inte att någon av er blir lyckligare av att läsa dem och de gäller ju bara för just den specifika skivspelaren och med min hembyggda motorstyrning. Några frågor? Jag kör oftast med Kuzmas original motorstyrning, mest för att mitt hembygge har varit på vift mest hela tiden. Ljudmässigt kan jag inte påstå att det spelar någon större och avgörande roll vilken av dem jag använder. Hembygget har bara använts till min Kuzma i 2-3 veckor totalt, men jag ska göra en längre test när det finns tid och bygget är hemma. Orkar jag göra ett snyggare chassi så blir det nog den som används, men den ser lite väl amatörmässig ut just nu för min smak. Jag hoppas det har varit en intressant läsning och att jag t.o.m. kanske har sått några nya frön i ert hifi-grubbleri. //PEO
  7. Under de två åren som gått sen jag senast skrev i tråden har jag gjort många och långa mätningar på nätkvaliten. Det har inte blivit bättre, men kanske inte riktigt så illa som jag trodde. Det svenska nätet håller fortfarande en relativt hög klass och det har vi vår vatten- och kärnkraft att tacka för. Jag vill passa på att göra en omformulering av det jag skrev för två år sedan, från till, "Problemet för oss är att om frekvensen har halkat efter i 3 minuter kommer man att "brassa" på lite extra för att antalet perioder/dygn ska stämma. 3 minuter med 49,9 Hz kan mycket väl kompenseras med 1 minut 50,3 Hz, eller ännu värre." Dessa frekvensavvikelser kommer garanterat att bli allt vanligare och än kraftigare i framtiden, tendenserna är väldigt tydliga redan idag. Följande text är en del av ett halvfärdigt inlägg som var tänkt till tråden "Det smutsiga nätet". Mina mätningar och experiment visar tydligt att en synkronmotor faktiskt påverkas av flimmer. En statisk höjning/sänkning av spänningen spelar ingen roll (inom vissa gränser förstås), men flimmer får motorn att gå oroligt med ökat svaj och ökade vibrationer som följd. Ju tyngre tallrik motorn driver, desto mindre blir påverkan. Nu är det säkert flera av er som bara ser mig som en tramsig domedagsprofet, men ju mer man sätter sig in i ämnet, desto fler potentiella problemkällor hittar man. Att nätets kvalité kan vara annorlunda vid olika tidpunkter på dygnet och framför allt på olika platser i landet är det väl ingen som tvivlar på längre, men hur stor påverkan har det egentligen på skivspelaren? Vissa spelare är hyfsat immuna mot t.ex. flimmer, men andra är väldigt känsliga. Det som alla skivspelare med synkronmotor har gemensamt är att frekvensen avgör varvtalet. Oavsett hur fint nätet än är vad gäller övertoner, DC, flimmer, transienter och oavsett hur exklusiva strömrenare/filter som friserar skivspelarens matningsspänning, så kommer nätets frekvensavdrift ändå att finnas kvar och påverka motorns varvtal. Enda sättet att komma ifrån det problemet är med en ny och stabil 50Hz nätspänning, t.ex. en s.k. nätregenerator eller motorstyrning. Mitt projekt "motorstyrning" är avslutat och resultaten talar sitt tydliga språk. Jag uppnår en rotationsstabilitet på motoraxeln på 0,004% och en sänkning av motorvibrationerna med -10 dB på en gammal nätmatad Thorens TD-160. Motorsvajet låg på mellan 0,15% och 0,25% med original nätdrift (beroende på när mätningen gjordes) . En spännings- och frekvensstabil matningsspänning kan faktiskt göra underverk, även på en gammal skivspelare, ingen tvekan. Hade vårt elnäts beskaffenhet varit så oväsentligt som vissa skeptiker vill hävda, ja, då hade det ju inte blivit någon skillnad. Eller hur? Det finns en publik frekvensmätning att tillgå hos Svenska Kraftnät. Mätningen är förvisso en medelvärdesberäkning, men den ger ändå en bild av hur det ser ut. Det är ganska långsamma förändringar under stora delar av dygnet, men plötsligt vaknar hela Sverige och ska koka morgonkaffe samtidigt och då minskar frekvensen markant. Oftast har man gasat på lite extra innan för att möta den plötsliga belastningsökningen som kommer. //PEO
  8. Peo

    Peo's prylar

    Som nybliven medlem här på forumet kan det vara på sin plats med en presentation av mig och min anläggning. För vissa av er är jag en ny bekantskap. Jag heter Tomas och är instrumettekniker till yrket och bor i Blekinge. Ålder 50+. Jag har haft musik och HiFi som en stor hobby i hela mitt liv. Det har varit allt från maffiga 70-tals receivrar med många knappar till hembyggda rörförstärkare. Eftersom jag har den åldern som jag har, är jag ju uppvuxen med vinylskivor och det är fortfarande min passion. Givetvis spelas det även CD och från dator, men oftast som bakgrundsmusik. Jag är ingen fotograf, men jag hoppas ni ser vad bilderna föreställer. Vi börjar väl med den huvudsakliga signalkällan: Jag misstänker att den är bekant för några av er. En Kuzma Stabi. Denna spelare har jag haft i min ägo sedan tidigt 90-tal, och har väl aldrig ens funderat på att byta ut den. Visst det finns sexigare skivspelare, men den gör det som jag förväntar mig av en skivspelare, och den gör det bra. De förändringar som gjorts från originalet är att jag monterat de "nya" gångjärnen med fjädrar och bytt till en nyare tonarm. I änden på tonarmen, som är en en Kuzma Stogi Reference (nu med Nordost kabel), sitter det en Lyra Kleos. Jag ersatte min gamla Van den Hul MC One (tillverkad av Benz Micro) för några år sedan mot en Lyra Argo i, ett stort steg mot mitt ljudideal. Detta byte fick hifi/vinylintresset att blomma upp igen. Argo’n ersattes efter något år av en Delos på grund av ett nålhaveri. Efter ett år blev nyfikenheten på ”hur mycket bättre kan det bli” för stor, så det blev en Kleos. Definitivt inget jag ångrar. Det blev bättre. ....fortsättning följer. /Tomas
  9. Jag har fått ett par högtalare över och jag tycker det är synd att de inte får möjlighet att glädja någon annan. Efter moget övervägande har därför jag kommit fram till att de ska säljas. Det är ett par Spendor D9 i finishen "Slate grey". (Bilden är från tillverkarens hemsida) Högtalarna är i nyskick, de är ungefär 2,5 år gamla och har omkring 300 speltimmar. Bild på mina högtalare. Original kartonger finns givetvis. Lite läsning för den intresserade. Idel lovord. Hi-Fi + Hi-Fi World Hi-Fi Choice HiFi Corner Nypris i "Slate grey" 105 000:- Pris vid avhämtning i Blekinge är 50 000:-, ska de skickas får vi diskutera priset. Jag ska köra från Blekinge till Stockholm den 8/2-2019 och kan leverera längs vägen.
  10. Peo

    Peo's prylar

    Ja, Krell och Wilson trivs bra i varandras sällskap. Det är för- och slutsteg kvar som matas med Brahma, men det kommer. Det hade varit kul att testa med Valhalla 2 någon gång, inte minst för att se om största skillnaden mellan Valhalla och Valhalla 2 är på samma position(er) som det blev när jag jämförde Brahma med Valhalla.
  11. Peo

    Peo's prylar

    Tack! Jag verkar ju inte ensam om att gilla Sabrina, kul. Wilson's resa under åren som gått har fört deras produkter allt närmare mitt ljudideal för varje generation och nu var det dags.
  12. Peo

    Peo's prylar

    Ja, just den upplevelsen delar vi bevisligen och vi ger i stort sätt samma betyg också. Detta var ett av de "mindre bra" lyssningstillfällena som jag refererade till. Jag är väl medveten om att det kan vara svårt att "få till det" på kort tid och i ett okänt rum på en mässa, men ibland blir jag tveksam till att man ens har provkört prylarna tillsammans innan avresan (det gäller inte bara den aktuella anläggningen). Jag får intrycket av att man bara ställer upp de prylar man vill promota, helt utan hänsyn till om de lirar bra tillsammans, eller inte. I just detta specifika fall hade det garanterat gynnat produkterna mer om man hade nöjt sig med en torrdemo.
  13. Peo

    Peo's prylar

    Jag avrundar med del 5. Sist i kedjan, men inte minst. Sen första gången jag hörde dem, jag tror det var 2016, har de funnits där i mitt undermedvetna. Det sa bara klick, eller hur det nu var Kungen uttryckte sig. Jag talar inte om Silvia, utan Sabrina, Wilson Sabrina. Sedan dess har jag aldrig missat ett tillfälle till en ny provlyssning. Det har varit omväxlade mäss- och butiksbesök och ofta har det låtit riktigt bra, nästan så bra som jag upplevde det första gången, men ibland har det bara varit tråkigt, platt och allmänt omusikaliskt. På en mässa går man kanske tillbaka efter några timmar med förhoppning om att problemet är fixat, men nej, det låter fortfarande lika illa. Tydligen är högtalarna känsliga för antingen rummet eller elektroniken. Jag har för vana att dokumentera lyssningar som kan ha något värde för framtiden, mest för att kunna gå tillbaka om/när minnet sviker mig. Vid en sammanställning av de lyssningstillfällen jag haft med Sabrina visade det sig att i samtliga fall som jag inte har gillat ljudet, har de drivits med elektronik från en och samma tillverkare. Rummens storlek och form har varierat i hög grad, från 10-12 m2 till >50 m2 och det har inte spelat någon roll. Jag tror därför att det beror på elektroniken. Rätt eller fel tänkt? Jag är kanske lite för snabb med att dra slutsatser, men samtidigt tycker jag att mina anteckningar talar sitt tydliga språk. I bland kan det bra att vara en dokumentationsnörd, men samtidigt är det lätt att dra felaktiga slutsatser om de är baserade på för lite information. 8 lyssningar är kanske lite för lite för att döma. Det fanns alltså bara en lösning, lyssna hemma. Mitt problem var länge att få en möjlighet att lyssna på dem i hemmiljö. Det är inte så många butiker som har Sabrina hemma och att få till en provlyssning på hemmaplan verkade helt omöjligt. Bor man i en avkrok av Sverige, får man väl kanske räkna med det. Jag köper ju inte en bil utan att provköra den först och jag köper definitivt inte några högtalare utan att lyssna på dem i min anläggning först. Jag har testat tillräckligt många högtalare i mitt liv för att veta att alla inte passar här och om jag är kritisk i det här momentet behöver jag inte byta ut mina befintliga prylar så de matchar högtalarna, eller bygga om bostaden. Till slut kom äntligen tillfället att få provlyssna ett par Sabrina hemma, i min anläggning, och jag var inte sen att haka på. Det tog inte många minuter att konstatera att de trivdes riktigt bra ihop med min elektronik och att de inte vantrivdes i mitt lilla rum. Placeringen var väldigt grovt inställd vid provlyssningen, men det lät ändå lika bra som jag hade hoppats på (drömt om). Resultatet blev att det idag ingår ett par Sabrina i min anläggning. Wilson Sabrina är en 3-vägs högtalare men en 8" bas, en 5 3/4" mellanregister och en 1" diskant. Impedansen är 4 ohm och känsligheten är 87 dB @ 1W @ 1m. Stolek (HxBxD) 96,48 (+ spikes) x 30,48 x 38,55 cm Det är alltså en relativt liten högtalare, rent fysiskt, men den spelar som en stor. De verkar kräva en hel del effekt, men jag har så det räcker till och de levererar ett ljud som passar mitt ljudideal och mina behov perfekt. Det går att spela väldigt tyst och det går att spela ohälsosamt högt utan några tillkortakommanden. De vinner över mina gamla högtalare på alla parametrar, utom två. Spendors diskant är bättre och Spendor D9 går djupare i basen. Jag vill definitivt inte påstå att Wilson's diskant är dålig, absolut inte, bara att jag tycker Spendor's diskant är snäppet bättre. Den absolut lägsta basen offrar jag gärna för den snabba och nyanserade basen som Sabrina levererar. Mina högtalare är lackerade i nyansen Galaxy Gray med svarta fronter. Den stora frågan är front på, eller front av? Det lutar nog åt front på. (Spendor D9 i bakgrunden) Jag behövde få upp högtalarna 25-30 mm för att soffbordet inte skulle påverka för mycket. Tjockleken på en hockeypuck var perfekt, men jag gillade inte att ha den lösningen. Originalspiksen var inte tillräckligt långa, så det fick bli en hemsnickrad variant tillverkade i rostfritt stål. Högtalarna väger 50 kg så jag ville ha lite stöddigare doningar än bara en spetsad skruv och det krävdes en bricka under för att de inte skulle sjunka ner till grannen. Så, nu har jag dokumenterat de mest avgörande händelserna under den gångna perioden. Min hifi-resa fortsätter förhoppningsvis med oförändrad entusiasm och rätt vad det är så kanske jag dyker upp igen med en ny uppdatering av min tråd. Tack för alla kommentarer och alla . Ha en god fortsättning på 2019. /PEO
  14. Peo

    Peo's prylar

    @calm Jag kan tänka mig att både QX4 och Thor kan klassas som onödiga i och med din P10. Det hade varit kul om du jämförde olika strömkablar till någon apparat (inte batteridriven) för att se om P10 spelar roll även där.
  15. Peo

    Peo's prylar

    Jag har också ställt mig den frågan och givetvis finns den risken och den borde nog t.o.m. vara ganska stor, men jag kan faktiskt inte mäta någon ökad HF-störning i IEC-kontakterna relativt hifi-uttaget. Jag har inte en susning om varför det blir så, men det är bara att tacka och ta emot. Jag läste en teori som en "snubbe" hade och han påstod att raka kablar (väl förlagda) skulle vara mer känsliga än anslutningskablar som oftast har en hyfsat jämn radie. Om det finns någon substans i det påståendet vill jag inte ens spekulera i.
  16. Peo

    Peo's prylar

    Del 4. fortsätter på strömtemat. Stömförsörjningens infrastruktur: Det var länge sedan jag experimenterade med hur anläggningen ska matas för att varje enhet ska prestera så bra som möjligt. Skicket på den nätspänning som finns i mitt hifi-uttag idag har förändrats till det bättre under de senare åren och därmed borde det vara dags för en ny kontroll. En del teorier om vilken burk som borde vara känsligast för nätstörningar och valet av nätkabel har cirkulerat i huvudet på mig under lång tid och nu det dags att testa dem. Först en beskrivning på hur min hifi-matning ser ut idag. I centralen avsäkras hifi-matningen med en s.k. klangmodul (16AT) och matningen från centralen till hifi-uttaget sker via en 8 m lång kabel från GigaWatt med det "sexiga" namnet LC/Y (3x4 mm2) . Matningskabeln avslutas med ett dubbelt vägguttag från FuruTech. Bilden nedan visar hur anläggningen matades innan jag började. Från vägguttaget via en NordOst QX2 vidare till en NordOst THor som agerar den förgreningspunkt som övriga hifi-apparater är matatade från. Samtliga kablar är NO Brahma. QX2 tillsammans med Thor (och en liten QV2 i det tomma vägguttaget) är den enda formen av "rening" som finns och jag verkar inte behöva något tyngre artilleri. Hittills har ingen konventionell strömrenare gjort det bättre, det blir för mycket biverkningar hos mig. En av mina teorier är att den apparat som borde vara känsligast för nätstörningar är den apparat som behandlar den minsta signalen, vilket i mitt fall är riaa-steget. Jag började därför med att mata Thor direkt från vägguttaget och lägga QX2 i serie med bara riaa-steget i stället. Bredvid nätbrunnen på QX2 sitter en brytare, men den stänger inte av utspänningen, den styr "reningen". Stäng av och reningen upphör, starta och reningen går igång. Smidigt när man ska testa om den gör någon nytta, eller inte. Konstigt nog blev det inte någon större skillnad, på eller av. Riaa-steget är tydligen inte känsligt för den typen av nätstörningar som QX reducerar. Nästa steg var att testa QX2 till enbart försteget. Något större skillnad, men fortfarande väldigt lite. Närmast försumbart. CD-spelare och DAC är ointressant att testa på, eftersom jag inte använder dem för lyssning. Då var det bara slutsteget kvar. Nu hände det saker, här blev det en tydlig skillnad och jag & frugan roade oss med en enkel blindtest en kväll. Inga problem att höra om den var på eller av. Full pott för oss båda. Det hade nog gjort den mest inbitna skeptiker nöjd. Tillbaka med QX2 mellan vägguttag och Thor igen. Visst tusan gör den nytta i den positionen också, men den ska utan tvekan vara dedikerad till slutsteget Detta resultat resulterade i följande koppling. Varför slutsteget skulle vara den känsligaste apparaten för den typen av nätstörningar har jag bara en svag teori om. Varning! Följande text kan upplevas flummig och har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. (texten är relativt teknisk och kan med fördel hoppas över) Det blir först en liten omväg innan jag kommer till själva kärnan. Om vi tittar på t.ex. ett halvledarförsteg så är ofta spänningsmatningen väl reglerad/stabiliserad. Nätdelen med sin/sina spänningsregulatorer har till uppgift att vara förstegets leverantör av spänning och ström och har som regel en hyfsad god störningsundertryckning. En reglerad nätdel genererar alltid värme, men i ett halvledarförsteg är både spänningarna relativt låga (~15-20 V) och strömmarna små (< 1A), så det ställer sällan till med några större värmeproblem. Om man hade byggt ett slutsteg på samma sätt som ett försteg, d.v.s. att alla spänningar, även spänningen till slutstegstransistorerna är reglerad, hade effektförlusterna och därmed också värmen varit ett hett problem. Jag tar mitt eget slutsteg som räkneexempel. Steget är klassat att ge 400W vid 8 ohm vilket kräver en tillgänglig spänning på omkring +/-60 Volt ( plus 5-10 V för stabiliseringen). Vid 400W / 8ohm blir strömmen som nätdelen ska leverera omkring 7 A per kanal och vi får då en värmeutveckling i spänningsregulatorerna på storleksordningen 35-70W/kanal (beroende på konstruktionslösning). Nu är mina högtalare nominellt på 4 ohm och uppvisar 2,2 ohm som lägst. När slutsteget levererar 60 Volt till en högtalare på 2,2 ohm blir det en ström på styvt 27 A (1600 W uteffekt). Denna ström kommer att generera en effekt på ~250 Watt som blir till ren värme och nu talar jag bara om den värme som utvecklas i själva nätdelen, inte om den värme som utvecklas i själva slutsteget och detta är bara för en kanal. Och nu kommer jag äntligen till själva kärnan i mitt resonemang: Slutstegens effektdel är väldigt sällan spänningsstabiliserad just på grund av värmeutvecklingen och det gör samtidigt att den inte är speciellt immun mot störningar i nätspänningen heller. Man kan tycka att t.ex. en 6 mV (0,006V) störning på en 60 V spänning inte borde spela någon roll. Översätter vi det till dB så ligger störningen på -80 dB. (6 mV är inte taget rakt ur luften, det var den störningsampliud som jag mätte på mitt slutstegs utgång när det var matat direkt från ett standard vägguttag) -80dB-värdet relaterar till full signalamplitud, men om jag spelar på låg volym ligger uteffekten kanske bara på max 1 W vilket gör att signaltopparna ligger på -36dB relativt slutstegets spänningskapacitet på 60 V. Musiken har kanske en dynamik på 60dB och då kommer de minsta signalerna att ligga 16 dB under störningsnivån (80dB - (60+36dB) = -16dB). Störningarna borde rimligtvis degradera en signal som ligger så långt under. En oreglerad nätdel bestående av transformator, likriktare och glättringskondensator(er) kommer inte att kunna filtrera bort alla störningar. Stora glättringskondensatorer är avsedda för att filtrera den pulserande likspänning på 100 Hz som likriktaren levererar, men stora kondensatorer är erkänt dåliga på högfrekventa störningar. Man brukar därför parallellkoppla med ett antal mindre kondensatorer för att försöka filtrera bort lite högre frekvenser, men det finns ganska komplexa störningsmönster som är svåra eller närmast omöjliga att filtrera bort med en helt passiv lösning. Den kapacitiva kopplingen som alltid finns mellan transformatorns primär- och sekundärsida kan leda en del högfrekventa nätstöriningar och snabba transienter direkt över till sekundärsidan och klarar då inte nätdelens kondensatorbank av att filtrera bort dessa, ja, då har vi dem ofelbart på effektdelens ostabiliserade matningsspänning. Detta är som sagt bara en teori, tolka dem som du vill och hittar ni några tankevurpor skulle jag uppskatta ett påpekande. Det är ju så man lär sig. ..nu är vi tillbaka till tråden När resultatet blev så här bra kände jag ett oemotståndligt behov att testa med någon annan nätkabel än NO Brahma. En låda kom och i den fanns en.. Efter en rejäl kamp (den är väldigt bångstyrig att få på plats) hade jag testat den på samtliga positioner (utom CD och DAC) och den gjorde tveklöst mest nytta mellan vägguttag och NO Thor, inte så förvånande kanske. Den här testen var fysiskt jobbig och genererade många svordomar, men den gav också många "aha" och "de va som f_n" tillbaka. Det var helt klart en vinstlott att byta ut QX2 mellan uttag och Thor mot den här kabeln. Flytten av QX2 till slutsteget och utbytet av 1:a kabeln känns som att 1 + 1 = 3. Mycket vill ha mer, som ordspråket säger, så ytterligare en liten trälåda knackade på dörren. Nu fick jag börja om igen och resultatet var otvetydigt även denna gång. Den hamnade till riaa-steget. Den placeringen hade jag definitivt inte förväntat mig, jag trodde mer på för- eller slutsteg. Jag väljer givetvis att använda kabeln där den gör mest nytta, inte där jag tror att den ska vara och mitt tips är att testa med era kablar på olika positioner, den kanske inte alls ger bäst resultat där den sitter idag. Med min möblering är det ett rent he..te att skifta bångstyriga nätkablar och tiden mellan de olika alternativen var lite för lång för att jag säkert kan avgöra om det var för- eller slutsteg som vann mest. Det får väl bli nya kablar till båda två, så småningom. så, nu är det bara ett avsnitt kvar av denna uppdateringspentalogi.
  17. Peo

    Peo's prylar

    Ja, om det hade varit så enkelt att "rent elektriskt" hade kunnat definierats med bara impedans, kapacitans och ev. förstärkning. Det är som att beskriva en högtalare utifrån nominell impedans, känslighet och frekvensgång som enda parametrar. Nej, antagligen inte. Jag bara spånar fritt om vad som som ev. skiljer en- och flerkardeliga kablar och vad som kan vara orsaken till den upplevda skillnaden. Jag tror inte att de upplevda skillnaderna mellan en- och flerkardeliga kablar kan framkallas/korrigeras med komponentbyte eller kretsförändringar i en förstärkare. Nu är jag antagligen ute på tunn is, men jag ser det snarare som det fenomen att ett vin kan smaka relativt annorlunda beroende på vilket glas det serveras i. Betraktningsavståndet kan nog också avgöra om skillnaderna mellan en- och flerkardeliga kablar blir en parameter att räkna med, eller inte. Jag försöker mig på en liknelse. Här har vi en bild på en Jaguar E-type. En riktig fullpoängare, eller? Går vi lite närmre så ser det kanske ut så här. Helt plötslig är det inte en fullpoängare längre. Det finns uppenbara defekter när man kommer nära. Jag upplever att många flerkardeliga kablar ger en förnimmelse av apelsinskalslack, eller en krackelerad yta, men så gränsar det också till närfältslyssning hemma hos mig. Jag har väldigt svårt att sätta ord på hur jag upplever det och det är en av anledningarna att jag var tveksam till att överhuvudtaget nämna det. Det är kanske bäst att lämna ämnet, vi lär aldrig hitta ett svar. Möjligheten att öka ingångskapacitansen brukar bara vara aktuellt på MM-riaa, så jag förstår inte heller varför. Jag hade en NO Tyr hemma under testen, den var 1,25m lång och mätte 109pF inkl. kontakter. Vad är nästa steg över 200 ohm? Testa, det är ju inte säkert att ditt riaa-steg är så känsligt för högfrekventa resonanser .
  18. Peo

    Peo's prylar

    Nätkablar är nog det som jag tycker påverkas mest. Det känns löjligt att att det skulle vara någon skillnad på antalet kardeler, men det är ändå min klara uppfattning efter alla olika kabeltyper som har passerat. Givetvis har jag funderat över det och kommit fram med en del teorier, men inga som jag kan bevisa i dagsläget. Flerkardeliga ledare kan nog vara ganska inkonsekventa vad gäller hur de beter sig cm för cm. Hur många kardeler har en fullgod kontakt i anslutningsstället? Hur kontakteringen är gjord, lödning, kontaktpressning eller skruvförband påverkar garanterat hur många kardeler som är 100% aktiva. Övergångsresistansen mellan kardelerna kan nog vara relativt stor i vissa kablar och det påverkar antagligen också på något vis. Den mekaniska stabiliteten (och därmed mikrofonin) i en flerkardelig kabel är helt annorlunda mot en enkardelig, o.s.v.
  19. Peo

    Peo's prylar

    Nej, jag hoppade över en hel del av informationen för att inte bli för teknisk. Det är nog få läsare som orkar ta sig igenom texten ändå. I tabellen jag bifogade är det höga värdet för 3dB och det låga för 0dB. Det enda jag ville visa med tabellen var hur stor skillnaden var mellan olika kapacitansvärden. Det var intressant att se hur mycket det skiljer på min Kleos och din Atlas. Jag ligger idag på ganska exakt 100pF och tabellen ger mig då spannet 205 - 382 ohm för Kleos, hade jag haft en Atlas hade spannet varit 249 - 448 ohm för 0dB - 3dB. 360 ohm fungerar ypperligt hos mig, men med 470 ohm blir det mindre bra. Med Atlas hade det kanske fungerat alldeles utmärkt med 470 ohm.
  20. Peo

    Peo's prylar

    Kul att du har kommit fram till i stort sätt samma resultat som jag har. Jag trodde aldrig att en resonans så högt upp i frekvens kunde påverka, men det kan den bevisligen. Spekulationer och tester är det gott om hela tiden och just nu lägger jag sista handen vid ett långvarigt projekt med "motorstyrning till skivspelare". Det har blivit en del spin off och jag har just börjat bygga en nätregenrator (PowerPlant) fast i mindre skala. Den är tänkt att användas till lågförbrukande apparater typ CD-spelare, riaa-steg, försteg eller en DAC. Det första bygget dimensioneras för att klara 50W kontinuerligt och utfallet avgör om det blir en större. Det är svårt och dyrt med komponenter, bl.a. transformatorer när man kommer upp i en, eller ett par kW. Vem vet, jag kanske skriver en redogörelse för hur det har gått.
  21. Peo

    Peo's prylar

    Vi följer slaviskt en standard som utarbetats under många år på mitt jobb. Med analoga signalkablar ska bara biledaren/skärmen bara anslutas i t.ex. styrsystemet, inte i transmittern. Alla automatikskåp är jordade med minst 10mm2 jordkabel och därför anses de ha lägst impedans. Vid skärmade nätkablar till lab-instrument, analysatorer, vågar och liknande apparater är bara skärmen anslutet i stickkontakten/centralen, aldrig i instrumentet. Med kabel för digital kommunikation, typ profibus, är det annorlunda. Skärmen ansluts till jord i båda ändar omedelbart när kabeln kommer in i skåpen med en överfallsklammer i jordskenan, eller via en EMC-förskruvning, men skärmen fortsätter obruten fram till anslutningspunkten där den jordas i kontakten eller i plinten på sändare/mottagare. Vinsten jag gjorde med att byta ut husets originalmatning (1,5 mm2 FK i rör) mot Ölflex 2,5 mm2 härrör nog enbart från areaökningen, d.v.s. en lägre förimpedans och därmed också lägre THD. Vinsten med att byta Ölflex mot LC-Y ligger nog mer mot störningsreducering. Jag upplever som att det senaste bytet (jag höll på att skriva sista bytet och det tror inte ens själv på) gav förändringar på ett helt annat plan än vad bara en ren areaökning bruka göra. Jag har, som jag skrev, svårt att avgöra vad som gjorde vad och jag kan tänka mig att resultatet blir väldigt skiftande beroende på miljön. Jag bor i ett hyreshus där jag ser 23 olika wifi-nät och det finns garanterat minst lika många mobiltelefoner, BT-uppkopplingar och drivdon till belysning inom bara en 20 meters radie. Som villaboende ser det nog helt annorlunda ut. Det är svårt att råda, men det kommer säkert inte att bli sämre om du byter ut den oskärmade kabeln mot en som är skärmad med folie/fläta.
  22. Peo

    Peo's prylar

    Jag har lite av det tänket också i vissa lägen. För- och slutsteg (även CD-spelare) från samma tillverkare borgar för att prylarna fungerar tillsammans, både vad gäller signalstyrka, impedansanpassning och karaktär. Nu har jag ju både pickup och kabel från samma tillverkare också och hade jag varit tvungen att använda en SUT är väl risken stor att jag testat med en Erodion från Lyra.
  23. Peo

    Peo's prylar

    Skärmen är bara ansluten i den ände som har lägst impedans, d.v.s. i centralen.
  24. Peo

    Peo's prylar

    Nu är det väl föga förvånande att Ortofon rekommenderar sina egna produkter, det vore väl konstigt annars. Tolka det inte som att jag misstror deras produkter, vilket jag inte gör. Jag har testat ST-80 SE och det är definitivt en av de bättre SUT jag har provat och 6NX-TSW1010 ingick i ovanstående test. 6NX-TSW1010 var där en av de billigaste kablarna och den gjorde definitivt inte bort sig i det sällskapet, så jag förstår att du är nöjd. Den hade för hög kapacitans (uppmätt till 87pF inkl. kontakter) för mitt syfte, men jag tror inte att kabelkapacitansen spelar någon större roll när man använder en SUT. En transformator är i sig ett effektivt bandpassfilter med begränsad frekvensgång både uppåt och neråt.
  25. Peo

    Peo's prylar

    Då förra inlägget om "resan" som resulterade i en ny tonarmskabel inte verkade engagera publiken nämnvärt, höjer jag spänningen i ett nytt försök. Här kommer del 3. Kraftmatningen: "Polenkabeln, officiellt kallad Swe-Pol Link, är en kraftledning för likström på Östersjöns botten mellan Sverige och Polen. Den går mellan Stärnöhalvön utanför Karlshamn och Bruskowo Wielkie nära Slupsk i Polen. Från Karlshamnsverket till den svenska Östersjökusten går en 2 kilometer lång undermarkskabel. Sedan sträcker sig sjökabeln 239 kilometer lång till där den går i land nära Ustka i Polen. Därifrån sträcker sig en 13 kilometer lång undermarkskabel till elverket i Bruskowo Wielkie. SwePol Link började läggas ut i maj 1999 och togs i drift 2000 och har 450 kilovolts spänning och kapacitet på 600 megawatt." Nej, det här ska inte handla om den s.k. Polenkabeln, men väl om en kabel från Polen. Som en fortsättning på mitt konstant pågående experiment med strömförsörjningen har jag nu bytt ut kabeln mellan central och hifiuttag. Min befintliga Ölflex 3 x 2,5 mm2 har ersatts av en GigaWatt LC-Y mk3 3 x 4 mm2. Närmare beskrivning av LC-Y finns på GigaWatts hemsida. Nu var inte areaökningen från 2,5 mm2 till 4 mm2 den primära orsaken till bytet, den fick jag så att säga på köpet, däremot var en av anledningarna valet av skärm. Ölflex är skärmad med en relativt kraftig, men inte speciellt tät skärmfläta. Denna skärmning är framförallt avsedd att förhindra utgående strålning från kabeln så att den inte ska sprida smitta omkring sig till närliggande kablar och apparater. Vi använder den på jobbet som anslutningskabel till bl.a. frekvensomriktade motorer. De störningar som just den applikationen alstrar brukar ligga i frekvensområdet 50 Hz - 50 kHz och där är en skärmfläta riktigt effektiv. Ju högre ström som går genom kabeln, desto kraftigare fält, men jag har inga problem med utstrålade fält från min hifi-matning, strömmen är för låg och kabeln ligger alldeles för långt ifrån min anläggning för att kunna påverka. LC-Y är skärmad med aluminium-polyesterfolie i stället och den här typen av folieskärm har sitt arbetsområde betydligt högre upp i frekvens. Vi snackar om > MHz-området och avsikten är att alla de högfrekventa störningar från vår moderna och våldsamt HF-besudlade omgivning inte ska ta sig in i kabeln. Jag har tidigare konstaterat att majoriteten av de högfrekventa störningarna som jag hittar i hifi-uttaget har tillkommit efter centralen, d.v.s. i matningskabeln och det är alltså eterburna störningar från min närmiljö som är den största boven. Det är allt från modern belysning, via mobiler, wifi, bluetooth till mikrovågsugn, vartalsstyrda motorer (tvättmaskinen) och vidare till strömställare, programverk, termostater och en uppsjö av diverse switchade nätdelar som också kan agera HF-sändare. En utvändigt förlagd kabel kan vara en utmärkt antenn som riktigt suger åt sig av eterns gigantiska smörgåsbord av alla möjliga elektromagnetiska fält om den inte har en ändamålsenlig skärm. Man måste alltså se till att välja kläder efter väder. Det utstrålade fältet från LC-Y har mycket riktigt ökat jämfört med det från Ölflex och den mängd strålning som fanns direkt mot Ölflexen's hölje tidigare har jag nu på 25 mm avstånd från LC-y. Det orsakar inga problem i mitt fall, fältet är försumbart redan efter 80-100 mm och jag har gott mått till närmsta apparat eller kabel. En annan anledning (som jag hittills har varit väldigt tveksam att avslöja) är att jag på fullaste allvar föredrar enkardeliga kablar ... (eller kablar med parallellkopplade individuellt isolerade kardeler) ....framför flerkardeliga och det gäller såväl strömkablar som signalkablar och högtalarkablar. Jag har inga som helst belägg för det, eller ens någon logisk förklaring till att en enkardelig kabel skulle vara bättre, men år av tester har satt sina tydliga spår och ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Det är ju knappast ett ämne man tar upp till diskussion på ett forum om man inte vill bli offentligt avrättad, eller i bästa fall bara bli idiotförklarad, men jag tror faktiskt inte att jag är helt ensam på klotet om böjelsen att föredra enkardeliga kablar. Synpunkter? Blev det någon skillnad då? Ja, mätmässigt (och därmed också bevisbart) har jag sänkt förimpedansen från 0,38 ohm till 0,33 ohm i hifiuttaget och THD mätaren visar nu 1,1% mot tidigare 1,6%. Mängden HF-störningar i hifi-uttaget har jag lite svårare att kunna ge er några exakta värden på. Jag har inga verifierade instrument för den här typen av mätning och därför presenterar jag inga mätvärden. Jag gör givetvis mätningar och de talar sitt tydliga språk, men öronen får vara min enväldiga domare tillsvidare. Första provlyssningen resulterade i både jag och frugan tittade på varandra med ett löjligt flin i ansiktet, redan efter 10-15 sekunder. Nu är jag väl medveten om att det är lätt att överdriva hur man upplever den här typen av förändringar mitt i all upphetsning och därför kommer jag bara att sammanfatta utslaget med en enda mening: Resultatet blev klart över förväntan. En irriterande faktor är dock att jag inte kan avgöra vilken parameter som gör vad. Är det den ökade arean (med lägre förimpedans och lägre THD), är det bytet till en enkardelig kabel eller är det den HF-täta skärmen som gör skillnaden. Det troligaste är väl att var och en av dessa parametrar påverkar sin lilla del och att det är summan av dem som ger det positiva resultatet. En annan misstanke (som jag inte heller har några belägg för) är att det nu inte finns så mycket HF-störningar i de strömkablar som går kors och tvärs bakom anläggningen och att det i sin tur minskar de högfrekventa störfälten i apparaternas och signalkablarnas omedelbara närhet. Sammanfattning: Det här kabelbytet var väl värt både den ringa kostnaden och arbetsinsatsen, åtminstone för mig. Minst ett halvt steg framåt för mig och ett helt steg för min anläggning. Det återstår fortfarande ett par delar i det här uppdateringspaketet och nästa del fortsätter på kabelspåret.