Peo

Artikelgruppen
  • Content Count

    632
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    30

Peo last won the day on February 20

Peo had the most liked content!

Recent Profile Visitors

7 797 profile views
  1. Peo

    Mickes Musikrum

    Jag kan inte minnas att jag någon gång har antytt att jag har något emot deras detaljrikedom, pondus eller deras fysiska närvaro. Du får nog vara så snäll att hjälpa mig att hitta det uttalandet, för jag kan inte hitta det Vad jag däremot har skrivit är att jag inte gillade den hårdhet och skränighet som mina oinspelade exemplar presenterade i den då aktuella anläggningen, men där finns inte ett ord om varken detaljrikedom, pondus eller den fysiska närvaron, bara att jag inte gillade vad jag hörde. Om det sen var högtalarnas, elektronikens eller signalkällans fel, det vet jag inte, men problemet försvann med ett par andra högtalare.
  2. Peo

    Peo's prylar

    Med första Krellen var det helt klart så, men de efterföljande Krellarna var av "egen vilja". Den första Kuzma'n köptes efter ganska rigorösa jämförande tester. Vid den tidpunkten hade jag aldrig ens hört talas om Kuzma, det var en arbetskamrat som hade köpt en och därför fick den möjlighet att ingå i beslutsprocessen tillsammans med en handfull andra skivspelare. Jag fick t.o.m. möjligheten att jämföra två Kuzma Stabi med olika tonarmar, men med samma pickup. En med Kuzma Stogi Ref och en med SME V. Båda utrustade med Van Den Hul MC One. Från Kuzman och framåt har de flesta inköp föregåtts av jämförande tester och mätningar och det var nog vid den tiden som jag också mer eller mindre slutade lusläsa hifi-tidningar. Efter några år hade jag dock konstaterat att mina mätningar oftast var helt meningslösa, det var nämligen långtifrån säkert att den som mätte bäst också lät bäst.
  3. Peo

    Peo's prylar

    Hur kan du "uppleva" vilka faktorer som legat till grund för någon annans val? Är du synsk?
  4. Peo

    Peo's prylar

    Tack. Det stämmer, du har bra minne. Jag är inte helt säker, men jag tror att det var Kuzma Stabi, Primare PRE30, Krell KSA-200S och Carlsson OA52.2 som stod för underhållningen på den tiden. Man ska ju aldrig säga aldrig, men hoppas inte för mycket. Jag har en hel del avsomnade projekt som bara väntar på mitt engagemang. Jag tror att de flesta kan känna igen sig in många av de situationer som jag har passerat och jag betvivlar att någon har lyckats träffa rätt på första skottet. Då blir det ju ingen resa. Tack.
  5. Peo

    Peo's prylar

    Nu har jag levt med diffusorerna i ett par månader till och under tiden har jag testat med både några olika placeringar och med olika antal. Att de gör nytta råder det ingen tvivel om och att antal/placeringen påverkar resultatet är också 100% verifierat vid det här laget. Alla paneler behövs och jag misstänker att det hade gjort gott med två till. Problemet är att jag inte kan vänja mig vid dem rent utseendemässigt. Jag är definitivt inte någon estetiskt känslig person, men det här har med råge passerat min gräns. Mitt tidigare så rogivande vardagsrum ser nu mer ut som en arbetsplats än ett hem, och det stör min sinnesfrid. Frugan vill ha dem kvar och mina öron vill ha dem kvar, men själen vill inte. Ett dilemma alltså. Jag får antagligen ge mig för husfridens och ljudets skull. Nog om det. Det har spelats ovanligt mycket musik under den senaste tiden och jag kan med både glädje, stolthet och stor tillfredsställelse säga att det nu låter jä___gt bra i mina öron. Jag har uppnått något som jag för bara några år sedan trodde var helt omöjligt och jag tvivlar starkt på att jag kan komma mycket längre (utifrån mina förutsättningar). Med anledning av att jag nu har klivit av på ändhållplatsen och att jag inte tänker fortsätta besudlingen av mitt vardagsrum med diverse vägg/takbeklädnader, så har jag istället tänkt knyta ihop den här säcken. Ni har ju bara kunnat läsa om vissa utvalda delar från de sista 7 åren av min styvt 45-åriga hifi-resa och vad kan passa bättre som avslutning, än en tillbakablick. EPILOG Precis som så många andra var jag rejält naiv i början av min resa och jag påverkades mycket av vad tidningarna och marknadsföringsnissarna skrev, vad branschfolket sa och vad alla dessa självutnämnda experter och klanhövdingar predikade. Jag var således ett lätt offer med andra ord. Den massiva indoktrineringen (jag läste alla hifi-tidningar som jag kom över) tillsammans med bristande kunskap blev en riktigt effektiv grogrund för många korkade och seglivade fördomar som både har bromsat och förlängt den här resan betydligt. Bristen på erfarenhet och kunskap gjorde ju att jag inte kunde avgöra vad som var sanning och vad som var ren BS. Det var den som lät mest vederhäftig som jag trodde på och det kunde ju i sämsta fall ändra sig varenda gång en ny tidning dök upp. Jag skäms idag när jag konstaterar att jag under så många år rättfärdigade mina val utifrån andras åsikter och inte efter mina egna. Det svåra är att indoktrineringen har blivit än värre idag med det enorma informationsflödet som internet har gett oss. Det är sannerligen inte lätt för en novis att filtrera all input och kunna genomskåda alla falsarier. Det tog rätt så några år innan jag verkligen vågade lita på min egen hörsel och därmed också vågade stå emot vad alla andra tyckte. Det steget var verkligen förlösande för både min och anläggningens utveckling och i takt med att självförtroendet, erfarenheterna och f.f.a. kunskaperna ökade fick jag också en något ödmjukare syn på hifi-problematiken. Bara för att jag inte upplever samma resultat som A, innebär det inte automatiskt att A har fel. Gäller inte identiskt samma förutsättningar för oss båda, så blir garanterat inte resultatet detsamma heller och att avsaknaden av bevis inte nödvändigtvis är ett bevis på avsaknad. Detta är en nyttig insikt som många tyvärr verkar saknar och beklagligt nog är det oftast de minst upplysta och de mest "trångsynta" (i brist på ett lämpligare ord) som hörs mest, inte minst på internet. Denna insikt väckte också en stark motivation till att försöka förstå HUR och VARFÖR och inte bara acceptera ATT. Utan tillräckliga kunskaper skulle jag antagligen bli både vilseledd och grundlurad i resten av livet. Strävan efter att en dag kunna få till "det perfekta ljudet" och att samtidigt förstå hur tekniken bakom det fungerar tillsammans med ett stort musikintresse har hållit liv i den här hobbyn i många år. Ibland har teknikintresset tagit överhand och jag har bitvis tillbringat fler timmar med lödpennan än i lyssningfåtöljen, men under långa stunder har det också varit tvärtom. Den teknik som jag har funnit intressant har jag helhjärtat fördjupat mig i, men det som inte har triggat min vetgirighet har jag helt enkelt hoppat över. En märklig sak är att ointresset för vissa saker har hållit i sig hela tiden, t.ex. högtalarteori och digital avspelning. Det är säkert både spännande och mångfasetterade ämnen båda två, men jag har aldrig gått igång på det. Här börjar själva resan: I mitten av 70-talet köpte jag min första "riktiga" anläggning bestående av: Lyckan var total (en stund). Det är klart som f_n att man måste ha en direktdriven skivspelare istället för en antik mellanhjulare. Jag hade ju upprepade gånger läst i hifi-pressen om direktdriftens förträfflighet och står det i tidningen, ja, då måste det ju vara sant, eller hur? Sagt och gjort, Lenco'n byttes in mot en direktdriven skivspelare. och sedan var karusellen igång. Något/några år senare var det det skivspelare med tangentialarm som "var det enda rätta" och givetvis lockades jag med på det tåget. Leksaken från Technics ersattes av en ännu löjligare tingest, även den var direktdriven och från den uppgående solens land. Det blev egentligen bara ännu sämre. Jag fick en misskött Thorens TD 125 av grannen och den ledde in mig på "rätt" spår igen. Detta vrak fullkomligt utklassade de "Japanska undren", även innan renovering. Här utvecklade jag en typisk fördom baserad på okunskap. "Stela och direktdrivna skivspelare är inget att ha" Dessa två "Happy Meal" betonade skivspelare fick helt felaktigt symbolisera alla stela och direktdrivna skivspelare. I dag vet jag lite bättre, det är ju inte principen som var bristfällig, det var tillämpningen av den, men jag har ändå svårt att tänka mig att det skulle landa en direktdriven skivspelare på min hifi-bänk igen. Nu blev det modernt med högkomplianta MM-pickuper, men de krävde lite "lättare" tonarmar än en SME II. TD-125 ersattes av en TD 160 Super med en SME III och en Shure V15. Pickupen byttes efter ett tag mot en AKG P8ES och denna kombinationen var så bra att den fick stå kvar några år. Parallellt med skivspelarbytena skedde det även andra förändringar. Efter några år, när min ekonomi hade återhämtat sig, blev även mina AR-6 utbytta. På den tiden avgjordes ens manlighet av högtalarnas storlek, (alternativt motorhuvens längd) och stort = bra. (jag är inte helt övertygad att det har ändrats så mycket sen slutet på 70-talet) Jag baxade in ett par Audiotronic CM3 i pojkrummets 9 m2 och drog igång speleverket. Wow, vilket drag, det var ju som att vara på en livekonsert. Det lät förvisso inget vidare när man skruvade upp volymen, men högt var det och på den tiden var kvantitet betydligt viktigare än kvalitet. Låter det inte bra? Skruva bara upp lite till så hörs det inte. Skalbelysningen på den lilla Kenwood-receivern blinkade som en ljusorgel när man gasade lite och det kostade mig en och annan säkring. Även med mina begränsade kunskaper kunde jag lätt inse att förstärkaren var alldeles för klen för sin uppgift. Kompisen hade en överbliven Luxman L85 som fick flytta in hos mig istället och det fungerade betydligt bättre än med Kenwood recievern. Under tiden som jag gjorde lumpen träffade jag en lirare som hade ett par rejäla högtalare till försäljning. Han behövde pengarna akut och prislappen var därför löjligt låg, så jag slog till. Som lycklig ägare av ett par JBL 4345 hade min manlighet stärks ordentligt (stora basar fungerar ännu bättre), men nu fanns det inte mycket plats över till något annat i pojkrummet. Då blev det äntligen dags för en egen bostad och platsbristen var löst. Nästa klipp var en trasig (död) Yamaha CA-2010 för småpengar. En ny säkring löste det problemet. Nu blev det ordentlig fart på JBL-högtalarna, det krävdes helt klar mer muskler än vad L85 hade. JBL-lådorna såldes lite hastigt och helt oplanerat, men det blev utan konkurrens min bästa hifi-affär genom tiderna. He made me an offer I couldn't refuse. Med tjock plånbok och än en gång alldeles för starkt påverkad av tidningarnas skriverier inhandlades ett par nya Yamaha NS1000 utan någon föregående provlyssning. Bor man mitt i en vit fläck på hifi-kartan är det inte lätt att låna hem och provlyssna, men Sveriges Radio hade ju valt de här högtalarna, så de måste ju vara bra. (Återigen rättfärdigade jag mitt val utifrån andras åsikter.) Nu hade jag både förstärkare och högtalare av samma fabrikat, så givetvis måste det ju låta bra, eller? Det gjorde det definitivt inte, det var fruktansvärt kallt, hårt och skränigt och jag ångrade verkligen att jag köpte dem. Vid den tiden hade jag aldrig hört talas om att högtalare behövde spelas in och hade jag bara lugnat mig ett tag, hade det kanske slutat annorlunda. Mina NS1000 hittade snabbt en ny ägare och jag köpte ett par Pioneer HPM-100 istället. De passade mig betydligt bättre och pengarna räckte även till en Revox A77 (4-spår, 3,75/7,5 ips). Jag valde en långsam 4-spårsmaskin eftersom jag var ute efter lång speltid, inte välljud. A77:an byttes efter några år mot en TEAC X-1000R, fortfarande en 4-spår, 3.75/7.5 ips, men nu även med fjärr och auto reverse. Målet med rullbandspelaren var ju så lång speltid som möjligt och den här lösningen fungerade alldeles utmärkt för mig. Ljudmässigt var det klart överlägset kassettdäcket som förövrigt hade ersatts av ett Alpine AL-80. Kassettdäcket användes därför uteslutande till att spela in band till bilen och väldigt sällan för musiklyssning hemma. Anläggningen kompletterades med en 2-spårig Revox B77 High Speed (7,5/15 ips) för väljudsinspelningar, men den användes alldeles för sporadiskt för att få stanna kvar. När MP3 gjorde sitt intåg försvann behovet av rullbandspelare och den avyttrades till förmån för roligare saker. Jag hade läst att mono-block skulle vara överlägsna ett stereoslutsteg, så Yamaha'n såldes och påverkad (som vanligt) av "expertisen" landade istället ett Sentec SCA-1 försteg och ett par ACM-1 slutsteg på bänken. ACM-1 såldes som byggsats med färdigmonterade kretskort och efter ett par kvällars skruvande, så var de igång Den kombon spelade fantastiskt bra och med en kontroll och pondus som jag aldrig hade hört tidigare. Bästa förstärkaren hittills. Mycket vill ha mer brukar man ju säga och när ett Krell KSA-100 med tillhörande KSL försteg dök upp inom räckhåll var jag inte sen att slå till. Jag hade läst många spaltmeter om denna legendariska KSA-100 och hade ordentligt uppskruvade förväntningar. Alla förväntningar uppfylldes med bravur och här fanns både effekt och kontroll utöver det vanliga. Den här kombon satt länge på tronen och värmde mitt hem. På grund av ändrade levnadsförhållanden var jag tvungen att göra en "down size" av anläggningen. Både HPM-100 och Krell-kombon avyttrades och jag funderade på att göra ett ordentligt lappkast. Ett par små stativhögtalare från Heybrook (HB1) och min gamla undangömda Luxman fick stå för underhållningen tills vidare. Jag var absolut inte tillfreds med högtalarnas begränsade basförmåga och i ren desperation köpte jag en Audio Pro B2-50 subwoofer. Visst gav den lite botten, men jag lyckades aldrig få till ett homogent ljud och jag blev aldrig kompis med den här anläggningen. Därmed hade jag bestämt mig för att "subwoofers är inget att ha". Nu blev det Engelskt för hela slanten. Ett par Spendor BC1 och en förstärkarkombo besående av ett QUAD 44 försteg och ett QUAD 405 slutsteg införskaffades. Spendor BC1 är en riktigt trevlig högtalare och för första gången kunde jag lyssna på musik på en relativt låg volym med full behållning, vilket passade både mig, den nybildade familjen och inte minst förstärkaren. Läcker design, men vilket bottennapp. 405 tappade helt kontrollen över högtalarna så fort man gasade lite och det fungerade inte alls enligt mina önskemål. Det blev en känsla av att högtalarkablarna hade ersatts med ett gummiband istället. Som sagt, på låg volym fungerade det bra, men det blev bara grötigt, murrigt, allmänt odisciplinerat och tråkigt vid lite högre ljudtryck. Vid den här tiden var Hifi-tidningarna fyllda med rörförstärkare, rör "is da shit" och lättlurad som vanligt svängde jag givetvis av på det spåret också. Det kostade mig 15 år och oräkneliga timmars huvudbry innan jag kom till sans igen. Jag fick ett par gamla QUAD II och en QUAD 22 av en kompis farsa och så var den karusellen igång. Spendor BC1 och ett par trötta 15W rörslutsteg (9W enligt mina mätningar) var ingen direkt höjdare trots att det påstods att de skulle fungera utmärkt tillsammans och att man använde den kombinationen i div. studios, f.f.a. i England. Det var om möjligt ännu sämre kontroll än med QUAD 405 när man skruvade upp lite. Prylarna stuvades snabbt undan i garderoben och fick sedan agera donatorer till mina kommande experiment. Kanske ett helgerån enligt vissa, men jag ansåg inte att de hade något värde vid den tiden. Nästa steg blev kombon Radford SC22 och STA25 Betydligt mer effekt, men fortfarande långt ifrån den kontrollen och pondusen som Krell eller Sentec hade, men nu började jag ana lite av de magiska kvaliteter som hifi-pressen tillskrev rören. Det måste gå att göra det bättre än så här. Jag plöjde igenom så mycket rör-litteratur som fanns att uppbringa och på den tiden (innan internet) var biblioteket den enda informationskanal som fanns att tillgå. Efter ett tips från en pensionsfärdig kollega beställdes "Elektroniska Tillämpningar" av Dr. Erik T. Glas från referensbiblioteket och det var nog den värsta pungspark jag har åkt på i hela mitt liv. Vid den här tiden hade jag tillskansat mig hyfsat goda kunskapar i halvledarelektronik, men jag fattade absolut ingenting av vad han skrev. Den här boken skrevs 1961 och det var tydligen några år innan man uppfann pedagogiken, men skam den som ger sig. Utmaningar har alltid stimulerat mig. Efter ett stort antal biblioteksbesök, timmar av läsning och åtskilliga timmar vid labbänken hade jag fått hyfsad kläm på rörens förunderliga värld. Nu började min DIY-era på allvar, men jag ska inte trötta ut er med att berätta hela den storyn. Mängder av olika rörkonstruktioner byggdes och testades, men jag hittade inte något etablerad kretslösning som jag gick igång på. Ingen av dessa konstruktioner gav mig det jag var ute efter. Jag konstaterade snabbt att jag föredrog trioder i entaktskoppling, men effekten var alltid för låg för "normala" högtalare. Det lät oftast riktigt bra på låg/medelvolym, men ibland vill man ju skruva upp lite extra och då sket det sig. Visserligen klipper rören snyggt och behagligt, men det blev ju inget oomph. I det dödläge som hade uppstått svängde jag helt fel (eller rättare sagt, helt av banan ) och försökte bygga lättdrivna högtalare i stället. Horn skulle ju vara frälsningen för effektsvaga rörslutsteg och det var bara till att börja såga. Jag var totalt ointresserad av teorin bakom så jag byggde bara efter färdiga ritningar och med rekommenderade element. Under ett par års tid handskades jag mer med spånskivor än med vinylskivor och med facit i hand var det totalt bortkastad tid. Jag lyckades aldrig bygga några horn som inte lät, som horn. Tillbaka till Spendor BC-1. Jag valde den enkla (eller i mina ögon, den fega) vägen och började testa olika färdigbyggda slutsteg i stället för DIY. Jag orkade helt enkelt inte pilla längre, nu ville jag bara lyssna på musik. Jag hade fått till ett förstegsbygge som jag var riktigt nöjd med, så nu behövdes det bara ett slutsteg och jag testade allt jag kom över. De flesta returnerades till avsändaren omgående, men ett McIntosh MC275 gjorde en kort visit på hyllan och så gjorde även ett triod-bygge av Jan Lodström. En dag fick jag krok på ett Audio Research SP-3 (försteg) och ett Audio Research ST-70 (C3) slutsteg som fick stanna kvar ett tag. Inte för att de lät så mycket bättre än några av de andra, utan för att jag mer eller mindre hade gett upp. Under en period hade jag även ett Edison ONE + 2 x Edison 24 (Edison 12 i monoutförande) som sedan ersattes av två monokopplade Edison 30 Min rör-period avslutades med ett par helbalanserade 300B PP monoblock och mitt hembyggda försteg (som nu var kompletterat med balanserad utgång). Utan tvekan den bästa rör-kombon jag har haft och slutstegen står fortfarande kvar i garderoben, vem vet, kanske gubben får ett återfall. Under Edison tiden byttes Spendor BC1 ut mot Carlsson OA51 och under 300B-eran gick jag vidare till OA52 och slutligen till OA52.2. Någonstans under OA52 tiden byttes även min TD160 Super ut mot en Kuzma Stabi II (wood) Efter ett antal år med 300B (2-3 rörbyten) började jag dock att nyktra till och konstaterade att jag inte orkade hålla på med rör längre. Dags för skilsmässa alltså, och ett Krell KSA-200S + ett Primare PRE30 försteg äntrade hifibänken. Jag trodde att jag skulle drabbas av en jobbig separationsångest, men det blev faktiskt tvärt om, en lättnad istället. Nu kunde jag inte göra ett skit åt burkarna som stod där utan det blev musiklyssning för hela slanten. Den ytterst lilla skirhet/luftighet som kanske saknades uppvägdes med råge av total tystnad, dynamik, attack och en bergfast kontroll oavsett volym och högtalare. Försteget (PRE30) som jag snabbt konstaterade var anläggningens svagaste länk byttes mot ett Krell KCT och efter några år byttes KSA-200s mot ett FPB400cx. Nu kunde jag både äta kakan och ha den kvar. Denna kombo lät på alla vis bättre än någon av de rörförstärkare som jag hade spelat med. Det var vid det här tiden som jag började skriva på Euphonia och resten av min historia finns dokumenterad i den här tråden. Jag har medvetet hoppat över allt vad kablar heter eftersom jag inte vill starta en ny pajkastningstråd och jag har även skippat allt som har med digitalavspelning att göra då det nästan aldrig har använts för lyssning hos mig, bara för skvalmusik. Det här har som sagt varit en lång resa, men nu är jag i mål och det är dags att sätta tänderna i någon annan utmaning istället. Vad det blir vet jag inte i dagsläget men jag har lämnat en del lösa trådar efter mig. Det lär inte bli något som platsar här iallafall. Den här tråden kommer antagligen* inte att uppdateras mer och de små förändringar/tweaks som eventuellt återstår är inget att dokumentera. *(man ska ju aldrig säga aldrig) Jag tackar för alla trevliga kommentarer och alla nyttiga tips och händer det trots allt något radikalt i min anläggning, så lovar jag att återkomma. Tack för mig. //PEO Flertalet av bilderna är plockade från internet och om jag har trampat på någons upphovsrätt så är det bara att höra av sig. Jag eller någon administratör kommer att avlägsna bilden ASAP.
  6. @Shift hifi En kabels impedans går inte att mäta med en multimeter. Impedansen är beroende på kabelns uppbyggnad och det är ganska många parametrar som påverkar. De tre huvudsakliga ingredienserna som ingår vid impedansbestämning av en partvinnad-kabel är: d = Ledarnas diameter (inte arean) s = Ledarnas avstånd (C-C) εr = Isoleringsmaterialets permittivitet (dielektrisk konstant) Detta är en grov förenkling av verkligheten, men man kommer ändå hyfsat nära med bara de här tre parametrarna. εr för några vanliga isolationsmaterial: Luft = 1,0006 PVC = 3,18 Teflon = 2,1 Polyethylene (PE) = 2,25 Jag hade inte tänkt bli mer teoretisk än så här och för den vetgirige så finns det fullt av info på nätet för hur man teoretiskt beräknar en kabels impedans. "seek and you will find" Matthew 7:7–8 Jag kan tycka att USB-standardens 90 ohm är ett lite märkligt val. Partvinnad kabel avsedd för digital överföring brukar i 9 fall av 10 ha 110 ohm's impedans. Undrar varför man har valt en egen variant? Det är bara de två ledarna för dataöverföringen som behöver impedansmatchas och det är inget som du kan "mäta". De andra två ledarna är spänningsmatning.
  7. I bästa fall fungerar det resonemanget för DC och lågfrekvent AC. Dataöverföring med den här höga frekvensen ställer grundskolans ellära åt sidan. Jag har några funderingar i det här ämnet. Mina kunskaper inom digital musikavspelning är extremt begränsad, men jag sysslar en hel del med dataöverföring via USB. Jag förutsätter att man använder "High-speed (HS) mode" vid överföring till DAC och då är datahastigheten specificerad till 480 Mbit/s. En överföring av fyrkantspulser med den hastigheten behöver en bandbredd på minst 5-10 x datahastigheten för att kunna bibehålla flankernas branthet (stig och falltid) och för att minimera andra problem typ mängden "ground noise". Hela överföringskedjan (inte bara kabeln) behöver alltså ha en bandbredd på > 1 GHz i det här fallet och det ställer vissa krav. Enligt USB-standarden för High-speed mode så är det en balanserad och terminerad 2-trådsöverföring och så långt är det inget konstigt, det är så man normalt gör, men toleranserna för termineringen tycker jag är lite väl frikostig. Standarden säger 90 Ω ± 15% mellan signalledarna (45 Ω till jord) vilket ger en vingelmån på ± 13,5 Ω. Kabeln ska enligt standarden också uppvisa en nominell impedans på 90 Ω och uppvisar både avsändare, kabel och mottagare 90 Ω så blir det troligtvis inga problem, men låt oss säga att avsändaren uppvisar 103,5 Ω och mottagaren 76,5 Ω (vilket fortfarande är inom gränserna) så kommer kabeln att spela en betydligt större roll i det hela. Den rådande obalansen mellan in- och utgångsimpedans kan göra att en kabel på 78 Ω fungerar alldeles utmärkt, men att en kabel på 100 Ω ställer till med riktigt stora problem (eller tvärtom). En tillräckligt stor missanpassning av impedanserna kan i värsta fall resultera i databortfall, men långt innan detta händer kan man ha fått en hel del andra problem, t.ex. "ground noise" , "drop out's" och att överföringen blir allmänt "instabil" och onödigt störningskänslig för t.ex. mikrovågsugnen. Jag vet inte om fenomenet "pulse reflection" är allmänt känt, men där har man en verklig stor problemkälla vid impedansfel. Jag ska försöka mig på en kortfattad och väldigt förenklad förklaring. En puls lämnar avsändaren, den färdas genom kabeln till mottagaren. När den når mottagaren ska den termineras till jord och försvinna. Har man en felaktig impedansanpassning kommer pulsen i stället att studsa tillbaka i kabeln och krocka med nästa puls som kommer. Dessa båda pulser kommer att blandas och det kan i värsta fall resultera i ett bitfel när den blandningen når mottagaren. Några av oss kommer antagligen ihåg när man hade en TV-antenn på taket och en koax-kabel ner till TV'n. Antennen har en impedans på 75 Ω, kabeln har en impedans på 75 Ω och TV'ns antenningång har en impedans på 75 Ω. Satte man ett T-stycke (utan impedanskorrigering) för att dela signalen till två TV-apparater var risken stor att man fick s.k. skuggbilder, d.v.s. ett antal bilder på varandra, men som var lite förskjutna. Två parallellkopplade TV-apparater gör att antennen ser 37,5 Ω som mottagarimpedans istället för 75 Ω vilket kan medföra att signalen studsar fram och tillbaka i kabeln, vilket i sin tur kan orsaka en skuggbild. För mig är det absolut inte konstigt att vissa kan uppleva stora skillnader mellan två USB-kablar, medan andra inte hör någon skillnad alls. Att betrakta en kabel som en simpel ledare av elektroner mellan två punkter är att göra det lite väl enkelt för sig. Så enkelt är det inte ens vid DC och ju högre frekvenser, desto svårare blir det. Så länge man inte testar med exakt samma apparater så kommer man med stor sannolikhet också att få olika resultat. Kul att någon/några testar och f.f.a. vågar redovisa sina resultat trots risken för tråkiga kommentarer.
  8. Peo

    HEM 2020

    Samma här, men troligtvis inte av samma anledning. Lika spänd och förväntansfull som jag alltid har varit inför ett mässbesök, lika besviken har jag varit när jag åkt därifrån. Detta har upprepats år efter år och nu har jag tröttnat. Ett generalfel som upprepas av de flesta, år efter år. En av mina största störningar är dessa buffliga och totalt hänsynslösa mässbesökare som mitt under pågående lyssning börjar prata högljutt med kompisen på raden bakom eller än värre börjar prata i telefon. Stäng av telefonens ringsignal och är samtalet så viktigt att det inte kan vänta några minuter till, gå då för f_n ut från lokalen. Utställarna borde kräva lite mer disciplin och t.o.m. våga avvisa störande individer. Utställare som har något lyssningsvärt att komma med borde kunna erbjuda ett antal bokningsbara lyssningar med stängda dörrar/dag. Då slipper man förhoppningsvis den kategorin som egentligen inte är intresserade, utan bara vill "pricka av" ytterligare ett rum på listan. Detta kräver förvisso betydligt mer engagemang av utställaren än att med en närmast uttråkad min stå i en hörna med sin klösbräda och agera discjockey (utan att säga ett ord om produkterna han demar). Varva lyssning med en anläggningspresentation värd namnet och ge utrymme för frågor och svar. Roa/fängsla/upplys publiken, men se då först till att vara tillräckligt påläst på de aktuella apparaterna och snälla, skippa de där väl inövade marknadsföringsflosklerna från 4-färgsbroschyrerna. En demonstratör borde således ha både en grundläggande social kompetens, en viss pedagogisk förmåga och inte minst måste hen tycka att det här är roligt, här brister det tyvärr hos många. Jag låter följande citat avsluta mitt inlägg.
  9. Peo

    Ström

    Nja, mitt primära syfte med bytet till GigaWatt LC-y var att få ett hum om vad en minskad HF-instrålning eventuellt kan innebära. Den ökade arean och det faktum att den är enkardelig var rent grädde på moset. Jag har ~10 meter mellan centralen och nätrenaren och eftersom den sträckan är betydligt längre än vad mina anslutningskablar är, så den fick agera försökskanin. Självklart förekommer det även en viss instrålning i den sista oskärmade metern också, men jag har ännu inte hittat en tillräckligt känslig mätmetod för att kunna avgöra hur mycket. HF-bruset i någon av IEC-kontakterna är under min mätnings detektionsgräns, trots de oskärmade anslutningskablarna. Jag vet inte om tvinnade kablar som inte ligger i en rak linje är mindre mottagliga för HF än vad en spikrakt förlagd kabel är, men jag har vid flera tillfällen både läst och hört sådana antydningar. Den typen av djupdykningar får vänta tills jag går i pension, idag nöjer jag mig med att konstatera att.
  10. Peo

    Ström

    GigaWatt LC-Y har bara folieskärm som ansluts via en bi-ledare. Jag ansluter bara skärmen i den ände som har lägst impedans, d.v.s. i centralen. Störningarna ska ju dräneras till jord, inte fortplanta sig till apparaten och enligt mina erfarenheter är jordning i den punkten med lägst impedans att föredra. Helt rätt, inga av mina anslutningskablar är skärmade, bara tvinnade (undantaget skivspelarens motorstyrning och belysning). Jag har testad med skärmade strömkablar till anläggningen många gånger, men har efter ett tag valt bort samtliga varianter som har varit på besök. Jag har inga vetenskapliga belägg för, eller ens några teorier om hur skärmen skulle kunna påverka ljudet negativt, men jag tycker att det gör det. På samma sätt har jag gång efter gång fastnat för enkardeliga kablar och ratat de flerkardeliga (inga teorier där heller). Oskärmad, tvinnad, enkardelig med helt symmetrisk geometri är min favorit. Så länge alla strömkablarna ligger på samma fas så kommer inte deras elektriska fält att påverka varandra i nämnvärd omfattning och storleken på det elektriska fältet blir relativt begränsat(<30mm) i en (lämpligt) tvinnad kabel. Givetvis buntar jag inte ihop varken nät- eller nät- och signalkablar utan håller avståndet så långt det är praktiskt möjligt.
  11. Det här har kanske inte alls med ditt problem att göra, men efter jag hade använt ett .... ...Kingston DataTraveler USB-minne i datorns USB-port fungerar varken min "lilla" USB-disk (med fast kabel) eller den kabel som jag alltid har använt till mobilen konsekvent i den porten längre. Samma sak med jobbets dator, efter det att Kingston-stickan hade används där fungerade inte min backup-disk som vanligt. Mitt under pågående filkopiering tappar den helt plötsligt kommunikationen. Det visade sig att Kingston-minnet har en lite tjockare profil än en standardkontakt och man märker det också när man trycker in det i porten, det går trögt. Jag har resistansmätt genom USB-kontakten och konstaterat att den ena datakanalen har dålig kontakt, kontaktblecken i uttaget har blivit uppressade av det lite för tjocka USB-minnet. Lyfter jag kabeln uppåt får jag kantakt och allt fungerar som det ska. Det är förvisso inte världshistoriens bästa kontakt, men det här fenomenet har jag upplevt på både RCA, XLR och antennsladden till TV'n också. Efter att ha provat en XLR-kabel från Audioquest fungerade inte mina vanliga kablar längre, men det var bara att trycka till hylsorna i kontakten lite försiktigt med en liten mejsel så fungerade det igen. Det är svårare att rätta till i ett USB-uttag.
  12. Peo

    En hifinörds bekännelse

    DIY. Du har ju en perfekt liten verkstad, en lödpenna och troligtvis alla erforderliga verktyg, sätt igång vettja. Hör av dig om du behöver hjälp med konstruktionen.
  13. Peo

    Ström

    Nej, ingen speciell anledning. Vägguttaget hade jag haft i många år innan jag installerade GigaWatt-kabeln. Anledningen till att mitt val föll på GigaWatt-kabeln var att jag ville testa med en matningskabel som har RF tät skärm och inte minst att jag har en förkärlek för enkardeliga kablar (solid core). En nätkabel som är skärmad med fläta har dålig/ingen immunitet mot högfrekventa störningar, den skärmen är mer till för att minimera kabelns elektromagnetiska fält så den inte ska störa något annat i sin omgivning. I min kabelväg finns inget som den kan störa, däremot kan den bli besudlad med RF från all modern teknik som vi omger oss med. Jag kan bara säga att jag är nöjd med mitt val och har inga planer på att byta ut den.
  14. Peo

    Ström

    I mitt fall är "strömrenaren" fast monterad på väggen. Det krävs verktyg för att lossa den. Det jag är tveksam till är det faktum att jag fortfarande ansluter nätkabeln till renaren via en IEC-kontakt, men nätkabeln är fast förlagt (med klammer) så långt det är möjligt. Det var den primära orsaken att jag avlägsnade vägguttaget. Den aktuella väggen är gjord i någon form av lättbetong, eller snarare sand mellan tapeter. Trycker man in en 4 mm stjärnskruvmejsel till önskat djup i väggen, knackar in en 6 mm plugg i 4 mm hålet och drar i en extra fet skruv så kan man i bästa fall hänga upp en kalender. Borrar man och suger rent hålet med dammsugaren har man fått ett hålrum i storlek som en golfboll. Definitivt ingen bra vägg för varken ett vägguttag eller en skivspelarhylla.
  15. Peo

    Ström

    Exakt! och det är i stort sätt så jag har gjort. I mina ögon är det att betrakta som en fast installation, men jag är inte säker på att en "vanlig" elektriker hade gjort det också.