Jump to content

Frank Zappa and the Mothers of Invention


calle_jr

Recommended Posts

Frank Zappa and the Mothers of Invention

Frank_Zappa.jpg

Han skrev musik med en ny och egen stil, influerad av jazz, r&b, klassiskt, elektroniskt, eklektiska ljudmontage

och framför allt av experimentlusta. Vi som spelar hans musik gör det för hans särart i kompositioner, hans gitarrspel

och hans totala oräddhet i musiken. Kompositören Edgar Varèse skrev verket Ionisation 1931, en komposition för

13 slagverkare som spelar 37 instrument. Verket är så dissonant och fult att ingen skulle vilja ha det.

Ingen utom Frank Zappa, som ville ha det av just det skälet.

Denna tråd skall handla om Francis Vincent Zappa Jr II - Kompositör, gitarrist, producent, regissör och debattör.

Jag kommer gå igenom en del av de 60 album han gav ut som soloartist eller tillsammans med Mothers of Invention.

Och så blir det lite kuriosa på vägen ...

:)

Link to comment
Share on other sites

Francis Vincent Zappa Jr, Franks far, var invandrad från Sicilien, och hade även franskt, arabiskt och grekiskt påbrå. Han var vetenskapsman och arbetade som ingenjör och metallurgist främst i flyg- och vapenindustrin. Hans mor, Rose Marie, var

född i USA och hade siciliansk, italienskt och franskt påbrå. I familjen fanns tre bröder och en syster.

FZ skapade, framförde och spelade även in musik innan det blev tal om skivkontrakt, bland annat i banden The Ramblers och The Blackouts, och han genomförde även diverse projekt med Don Vliet i high school. Jag kommer dock i denna tråd hålla mig till de mest framstående studioalbumen och ett par livealbum.

Vart det bär hän med er hjälp får vi se...

DSC_9609-.JPG DSC_9614-.JPG
En treårig Francis Vincent Zappa Jr II 1943. Grånande, trött och sjuk på 90-talet. (LFI)

Gitarrspelet grundlades på självstudier, genom att lyssna på r&b-album han lyckades samla på sig från Johnny "Guitar" Watson, Howlin Wolf, Muddy Waters m.fl.

Zappa-freaks inser att det genom hela hans karriär finns en avsiktlig kontinuitet. Konceptupplägget på enskilda album är ofta tydlig, men det finns även en makrostruktur. Project/Object var det medel Zappa använde för att inkorporera varje aspekt av sitt arbete till "a grand design". Varje album och framförande, varje musiker, publik, händelse och reaktion integreras till en samhörande helhet.

Ritningarna skapades 1962-1963, preliminära experiment genomfördes 1964 och byggstart för Project/Object påbörjades sent 1964.

Project/Object is a term I have used to describe the overall concept of my work in various mediums. Each project (in whatever realm), or interview connected to it, is part of a larger object, for which there is no "technical name".

Think of the connecting material in the Project/Object this way: A novelist invents a character. If the character is a good one, he takes on a life of his own. Why should he get to go to only one party? He could pop up anytime in a future novel.

Or: Rembrandt got his "look" by mixing just a little brown into every other color -- he didn't do "red" unless it had brown in it. The brown itself wasn't especially fascinating, but the result of its obsessive inclusion was that "look".

In the case of the Project/Object, you may find a little poodle over here, a little blow job over there, etc., etc. I am not obsessed by poodles or blow jobs, however; these words (and others of equal insignificance), along with pictorial images and melodic themes, recur throughout the albums, interviews, films, videos (and this book) for no other reason than to unify the "collection".

För den otålige skeptikern som tror att detta handlar om Bobby Brown kommer här en teaser om en väg som FZ kom att utvecklas. The Torture Never Stops är ett exempel på hur FZ bakade om låtar i olika versioner, som Torchum Never Stops mm;

The Torture Never Stops ...and turn it all the way up!!

Nu kör vi!

Link to comment
Share on other sites

DSC_9597-.JPG Det verkar som om Frank Zappa hade en utstakad plan redan som tonåring, även om han absolut inte hade de sociala eller ekonomiska förutsättningarna för att genomföra vad han ville.

Musikmässigt är debutalbumet Freak Out! ett r&b- och bluesinfluerat album. Det är rockens första konceptalbum, men låter både västkust, tidiga Beatles, Animals, Moody Blues, Doors och samtidigt som ett embryo till Frank Zappa and the Mothers i form av orkesterarrangemang och avantgardekollage. Jag tror ingen skulle gissa på det senare om de inte hade hört skivan tidigare. Så kanske det är med Zappas flesta album. Bakgrunden hänger ihop med en egenskap som är gemensam för hela hans produktion och även levnadsstil - satir. Freak Out! är en satir över hela den amerikanska popkulturen, och satir i kombination med en

obotlig ikonoklasm döljer sig i texterna, och hela denna debut är en hyllning till galenskap. "Freakdom" är enligt FZ det bästa motgiftet till den amerikanska konsumtionskulturen. Musikaliskt är Freak Out! ett rockalbum, även om det bitvis är snubblande nära avantgarde-jazz eller modern klassisk musik. Dubbelalbum hade man knappt sett tidigare, och detta är det första dubbelalbumet som ett rockband gett ut som debut. I vissa länder, exvis England, gjordes dock en förkortad version som förstautgåva på enkel-LP. Förstautgåvorna i USA kom i stereo och något senare en monoversion.

Mothers spelade vita R&B covers på lokala pubar, och att börja spela eget material var en både vågad och tveksam satsning där Zappa mötte stort motstånd, bandmedlemmar lämnade, och spelningarna på lokala pubar och dansställen minskade. Bandet svalt när de anlände till studion; "If Jesse Kay hadn't given us ten dollars, we'd have passed out".

FZ lade ner mycket omsorg på skivomslagets design. På samma sätt som folk uppfattar en koppling mellan musiken och hur bandmedlemmarna ser ut, så uppfattar man eller förväntar sig en koppling även till skivomslaget. Det ska ge en ledtråd om vad som finns inuti.

DSC_9598-.JPG

DSC_9604-.JPG

Mitt ex är en engelsk press

av stereoversionen 2683 004.

DSC_9599-.JPG Uppvikt gatefold (klickbar)

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1966 Verve V6-5005-2. Dubbel-LP stereoversion. Två varianter på konvolut. Den första med en reklamtext på gatefoldens insida om hur man får tag på en karta till "freak-out hot spots" i Los Angeles. Den andra versionen saknade denna reklamtext.

1967 Verve V-5005-2. Dubbel-LP monoversion. Kom i samma två varianter av konvolut som monoversionen.

Engelska utgåvor

1966 Verve VLP-9154. Enkel-LP förkortad monoversion.

1966 Verve SVLP-9154. Enkel-LP förkortad stereoversion.

1971 Verve/Polydor 2683 004. Dubbel-LP fullversion återutgåva i stereo sedan Polydor köpt MGM-Verve. 2352 023 och 024 på etiketterna.

 DSC_9598--.JPG

 
Link to comment
Share on other sites

Äntligen! Zappa är värd all uppmarksamhet - lite av rockens Beethoven. Jag känner på mig att det här blir en lång och innehållsrik tråd. Heder åt dig Calle_Jr. :)

Värt att notera också är att för Verve var Frank Zappa en liten udda nysatsning på sin tid. Creed Taylor, legendarisk producent hos Verve 1963-67 insåg att dom inte kunde livnära sig enbart på jazz, att pop och rock var en realitet. Satsningen på Mothers of Invention var en medveten strategi att driva Verve delvis i en annan riktning. Creed lämnade dock 1967. Verve gick upp i Polygram och gick tillbaka till att vara en katalog för i huvudsak jazz, men det är en annan historia.

Link to comment
Share on other sites

Så där ja Calle_Jr, det här gillar jag. Zappa är och förblir nr:1 för mig - för alltid. Jag kommer att följa tråden med stort intresse. Kanske finns det nån info som jag själv kan bidra med. Jag ser fram emot den 13 Nov då jag skall gå och se och höra Zappa plays Zappa i Göteborgs konserthus. Dweezil Zappa hyllar sin far Frank Zappa med ett framförande av "Apostrophe" i sin helhet.

Shamrock

Link to comment
Share on other sites

:app:

Kanske finns det nån info som jag själv kan bidra med.

All hjälp behövs för att detta ska bli bra. Jag kan tänka mig att mesta kunskapen kommer fram när vi kommer något längre fram i kronologin. Mothers' första Europaturné var i september 1967 med konserter i Amsterdam, Köpenhamn (där FZ fick reda på att Gail fött dottern Moon Unit), Göteborg (där FZ blev matförgiftad), Stockholm (där FZ måste lämna scenen efter halva konserten), tillbaka till Köpenhamn (där de fick använda John Mayalls instrument eftersom deras egna ej kom fram) och slutligen Lund. Genombrottet för FZ & Mothers i Sverige kom troligen inte förrän efter de inledande albumen alltså.

moon_unit.jpg

Äldsta dottern Moon Unit Zappa. Bild: Brendan Esposito

Link to comment
Share on other sites

DSC_9600--.JPG Mothers of Invention släppte sitt andra studioalbum Absolutely Free i USA den 26 juni 1967. Stereo- och monoversioner kom ut samtidigt eller ungefär samtidigt i USA och England.

MGM satte en tuff budget för Zappa och bandet med ett tak på 11.000 USD.

Inspelningsförhållandena var svåra och Zappa hade inte en chans att göra nå'nting riktigt bra. FZ gjorde hela designen till omslaget på ett ruffigt hotellrum i New York. Rummet var så skitigt att han inte kunde hålla originalet rent.

Albumet spelades in i november 1966 i Los Angeles på Sunset-Highland Studios under fyra sessioner (ca 25 timmar). Det editerades och mixades på MGM i New York under 5 sessioner (ca 35 timmar). Albumet släpptes sedan inte förrän ett halvår senare, och denna försening verkar helt knäpp med tanke på den stress som föregick för att spela in skivan. Anledningen var bråk mellan bandet och MGM. Skivbolaget ville censurera texterna till en nivå som Zappa inte kunde acceptera. Man inser att Zappa försökte frigöra sig från skivbolag som dikterade villkor. Många andra artister hade säkert inga problem att följa praxis, men för Zappa innebar villkoren rena påhopp på hans grundläggande trosuppfattning.

Musiken däremot tog flera år att komponera. Det mesta skrevs före eller precis efter Freak Out!, men en del material är från början av 60-talet.

Det var en del av bandet som ändrats under sommaren 1966. Elliott Ingber lämnade för att starta the Fraternity of Man tillsammans med Richie Hayward. Han ersattes under en kort tid av Jim Fielder, innan han började spela med Buffalo Springfield.. FZ var förtjust i slagverk, och det var inte förvånande att han tog in en andra trummis, Billy Mundi, som tidigare spelat med Lamp of Childhood. På Absolutely Free hör vi FZ (gitarr, sång), Ray Collins (sång, tamburin, "prune"), Jim Fielder (gitarr, piano), Don Preston (keyboards), Bunk Gardner (woodwinds), Roy Estrada (bas, sång), Jimmy Carl Black (trummor, sång), Billy Mundi (slagverk) . De andra nya medlemmarna, Don Preston och Bunk Gardner, kom att vara med Mothers ända till slutet.

Music has always shown how people think and feel, according to John Tasker Howard. He is probably right. The music of the MOTHERS speaks of the feelings of what might be described as THE VAST MINORITY. The feelings of the people on the fringe of everything ... the ones who don't care if they're IN or OUT ... don't care if they're HIP, HEP, SWINGIN' or ZORCH. This is the audience the MOTHERS want to reach... those few who have the power within themselves to cause or motiviate social change but have never used it for one reason or another. If you are reading this and understand it (even if you have short hair and watch TV 18 hours a day), it is time that you realized WHO and WHAT YOU ARE. It is time you realized what the words to our songs mean.

DSC_9600---.JPG
Låtlista

Sid 1

"Absolutely Free"

(1st in a series of underground oratorios)

1.Plastic People (3:40)

2.The Duke Of Prunes (2:12)

3.Amnesia Vivace (1:01)

4.The Duke Regains His Chops (1:45)

5.Call Any Vegetable (2:19)

6.Invocation & Ritual Dance Of The Young Pumpkin (6:57)

7.Soft-Sell Conclusion (1:40)

Sid 2

"The M.O.I. American Pageant"

(2nd in a series of underground oratorios)

1.America Drinks (1:52)

2.Status Back Baby (2:52)

3.Uncle Bernie's Farm (2:09)

4.Son Of Suzy Creamcheese (1:33)

5.Brown Shoes Don't Make It (7:26)

6.America Drinks & Goes Home (2:43)

Text och musik av Frank Zappa.

Frank och "my pumpkin" Gail Zappa.

Musikaliskt har Absolutely Free samma riktning som Freak Out! med en blandning av musikgenrer och tydligt samhällskritiska texter. Albumet är mer krävande och på ett sätt mer intressant med svårtillgängliga ljudcollage och märkliga, avantgardistiska rytmer.

FZ var nöjd med den extra dimension som Preston och Gardner tillförde jämfört med Freak Out! Med ett åttamannaband fanns möjligheterna att tillföra klassiska element som kännetecknar Absolutely Free. FZ har sagt att det var nu för första gången Stravinkyinfluenserna kunde tillämpas.

Albumet inleds med Plastic People, som är baserad på Richard Berry's Louie Louie.

Det tog bandet ett år att lära sig spela Call Any Vegetable. Tempostrukturen är fyra takter 4/4, en takt 8/8, en takt 9/8 och därefter 8/8, 9/8, 8/8, 9/8, 8/8, 9/8 och sedan 8/8, 4/8, 5/8, 6/8 och tillbaka till 4/4.

Sid 1 är precis som sid 2 en sammanvävd helhet som bättre efterliknar bandets live-framträdanden än enskilda spår. Brown Shoes Don't Make It är huvudnumret i The M.O.I. American Pageant. Öppnings- och avslutningsspåren är versioner av samma spår, med kontrasterande arrangemang. Texten är inspirerad av en händelse med president Lyndon B. Johnson som framstod välklädd i bruna skor och grå kostym, och åkte på oanmäld visit till Vietnam.

 

DSC_9602-.JPG
DSC_9601-.JPG

DSC_9600-.JPG

Uppvikt gatefold (klickbar)

DSC_9603-.JPG

Mitt ex är en engelsk press

av stereoversionen 2317 035.

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1967 Verve V-5013. Monoversion. Gatefold med blå-silver etikett.

1967 Verve V6-5013. Stereoversion. Gatefold med blå-silver etikett.

Engelska utgåvor

1967 Verve VLP-9174. Monoversion. Hade en dikt av Mike Raven på konvolutets baksida som inte fanns med på några andra utgåvor än denna och SVLP-9174.

1967 Verve SVLP-9174. Stereoversion.

1972 Verve/Polydor 2317 035. Återutgåva i stereo, gatefold.

um.jpg Mothers' fan club var United Mutations. Den som skickade in 3 USD fick ett medlems-kit med foton och biografier av bandmedlemmarna, ett medlemskort, kopior av den amerikanska konstitutionen och de första tio tilläggen (Bill of Rights). För att bli medlem skulle man också svara på några frågor, såsom: Vem är Gud? Hur skall du ändra din sociala miljö? När? Vad är du rädd för? Hur kan Mothers hjälpa dig?
 
 
Link to comment
Share on other sites

att få ihop en komplett samling med honom lär ta sin lilla tid.

Det finns de som har haft den målsättningen. Åtminstone så länge han själv styrde över utgåvorna.

För att inte tala om memorabilia;

hot_spots.jpg

Jag kommer intresserat att läsa tråden, samt komma med små inlägg då och då. :)

Det tackar vi för!

Link to comment
Share on other sites

DSC_9632---.JPG

Som tidigare nämnts var Frank Zappa oerhört inspirerad av två kompositörer inom konstmusiken, Edgar Varèse och Igor Stravinsky. FZ har i olika intervjuer uttalat sig om influenser, bland annat i KCRW Castaway's Choice, där han nämnt Richard Berry -

!, Johnny 'Guitar' Watson - Three Hours Past Midnight som innehåller ett av de bästa gitarrsolona som förekommit på ett R&B-album och
, vilket troligen är LP-utgåvan på Chess, The Best of Muddy Waters.

Här är fyra av de verk som vi finner influenser från i Zappas egna kompositioner.

Edgar Varèse - Ionisation for Percussion Ensemble of 13 Players;
DSC_9632-.JPG DSC_9633-.JPG DSC_9634-.JPG

En annan kompositör som FZ nämnt är Black Sabbath, och specifikt Supernaut för huvudriffet och den otroliga energi hela bandet har. Han har senare även nämnt Iron Man;

DSC_9637-.JPG DSC_9638-.JPG DSC_9642-.JPG

;
DSC_9635-.JPG DSC_9636-.JPG DSC_9641-.JPG

;
   
DSC_9639-.JPG DSC_9640-.JPG DSC_9643-.JPG

Jag är den förste att instämma om Zappas unika stil, men för mig är det otroligt slående hur mycket han har inspirerats när man lyssnar på detta i en följd.

Link to comment
Share on other sites

<

Jag är den förste att instämma om Zappas unika stil, men för mig är det otroligt slående hur mycket han har inspirerats när man lyssnar på detta i en följd.

</td>

</tr>

</table>

Fantastiskt! Zappa är den störste!

Jag plockade precis upp ett beg-ex av Petrushka på vinyl - och har Sabbath-skivan nånstans. Skall genast lyssna!

Link to comment
Share on other sites

"Musikmässigt är debutalbumet <strong>Freak Out!</strong> ett r&b- och bluesinfluerat album. Det är

rockens första konceptalbum, men låter både västkust, tidiga

Beatles, Animals, Moody Blues, Doors och samtidigt som ett embryo till Frank Zappa and

the Mothers i form av orkesterarrangemang och avantgardekollage. Jag tror

ingen skulle gissa på det senare om de inte hade hört skivan

tidigare. Så kanske det är med Zappas flesta album. Bakgrunden

hänger ihop med en egenskap som är gemensam för hela hans produktion

och även levnadsstil - satir. Freak Out! är en satir över hela den

amerikanska popkulturen, och satir i kombination med en</td>

Detta var en av mina ungdoms stora musikaliska upplevelser och kanske det frö som skulle sås för ett senare jazzintresse. Ett banbrytande album i sin absoluta frihet från musikaliska konventioner som var förhärskande.

Calm

ändrad pga fel kursivering

Edited by calm
Link to comment
Share on other sites

Oliver Nelson - Stolen Moments;

Jag är den förste att instämma om Zappas unika stil, men för mig är det otroligt slående hur mycket han har inspirerats när man lyssnar på detta i en följd.

I ditt sista exempel, Oliver Nelson - Stolen Moments, har Zappa inspirerats så mycket att han framför låten i sin helhet på "Broadway The Hard Way". Tom Fowler genomför ett alldeles lysande trumpetsolo. Dessutom har Zappa på samma album besök av en annan känd artist, nämnligen Sting som framför "Murder by Numbers". Svänger riktigt bra!

Edited by calle_jr
Link to comment
Share on other sites

Detta var en av mina ungdoms stora musikaliska upplevelser och kanske det frö som skulle sås för ett senare jazzintresse.

"Frö" är nog det mest sammanfattande man kan säga som beskrivning av FZs musikaliska bidrag.

Svänger riktigt bra!

Oh, ja. Jag har inte detta album, men man kan lyssna på en del på dutub.

Link to comment
Share on other sites

DSC_9608---.JPG Mothers och komikern Lenny Bruce hade gemensamma uppträden på Fillmore West i mitten på 60-talet. När Zappa var på gång med Our Man in Nirvana 1967, som skulle kombinera musik av Mothers of Invention med komik av Lenny Bruce blev han avbruten. Beatles' Sgt Pepper släpptes och marknadsfördes som det första konceptalbumet vilket fick Zappa känna sig tvungen att replikera. Han hade ju redan släppt två (vilket också McCartney senare har medgivit). Zappa ville också visa en alternativ bild till den otroligt populära flower power-rörelsen, som han tyckte direkt illa om. En annan faktor var att Zappa och Herb Cohen höll på att skapa Bizarre Productions, pga missnöje med Verve. Därför bestämde sig Zappa i stället för att skapa ett album som är parodi på varje aspekt av flower power och Sgt Pepper.

Detta är bakgrunden till Mothers of Inventions tredje studioalbum We're Only In It For The Money som släpptes i USA den 4 mars 1968. Stereo- och monoversioner kom ut samtidigt eller ungefär samtidigt i USA och England.

WOIIFTM innebar debuten för Ian Underwood som Mother. Han var exakt den multi-instrumentalist som FZ sökte, och samarbetet dem emellan skulle bli långt. Underwood var skolad kompositör och konsertpianist specialiserad på Mozart. Han gifte sig 1970 med slagverkaren Ruth Komanoff.

Mothers of Invention på detta album var: Dick Barber (snorkar, road manager), Jimmy Carl Black (trummor, trumpet, sång), Roy Estrada (bas, sång, astma), Bunk Gardner (woodwinds, mummel), Billy Mundi (trummor, sång, yak&black underkläder), Don Preston (keyboards), Euclid James Motorhead Sherwood (sopran- & bariton sax, allmänt knäpp), Ian Underwood (piano, woodwinds). Pamela Zarubica är Suzy Creamcheese.

Personligen tycker jag albumet är genialiskt i skuggan av betydligt mer hyllade samtida inspelningar som ..."Sgt Pepper", "Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd", "Pet Sounds" osv. Men det hade å andra sidan aldrig varit möjligt utan dem.

Albumet ingick i tidskriften Qs lista över "Best Psychedelic Albums of All Time." Tror inte FZ hade räknat med det  :o

Oh, I was probably one of those rather stiff people from the suburbs - I think some of us did understand, and we kept coming back for more, and more, and more. I remember being very upset when they finally finished their stint at the Garrick Theatre and went back to LA. I felt as if the real heart had gone out of New York City, and I had to get back on with my Conservatory music training life, which seemed very dull after this.

DSC_9606-.JPG
DSC_9607-.JPG

DSC_9605-.JPG

Mitt ex är en engelsk press

av stereoversionen 2317 034.

DSC_9608-.JPG Uppvikt gatefold (klickbar)

Personer på bilden: Gracie Allen, Theda Bara, Barbie, Ludwig van Beethoven, Medalo Bops, Eric Burdon, Pauline Butcher, Richard E. Byrd, Lon Chaney, Christmas Tree, Cindy, Coach Ware, Dallas

Cop, Ginevra de Benci, Dotty Dribble, Albert Einstein, Sgt. Fury, Sue Gross, Jimi Hendrix, Lyndon B. Johnson, Kansas, Hirioshi, Kataoka, Ken, Dr. Knapp, Lynn Lascaro, Tommy Marlowe, Mary Martin, Norbert Obermanns, Ken Osmond, Lee Harvey Oswald, Gregory Peck, Pope "X", Billy Porter, Elvis Presley, Peter Reet, Cal Schenkel, Rod Serling, Nancy Sinatra, Jeff Sklarow, Gail Sloatman, John Sloatman, Soupy Sales, Statue Of Liberty, Jen Taylor, Harry Truman, Werner, Ed Wynn, John Zacherley, Francis Zappa, Gail Zappa.

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1968 Verve V-5045. Monoversion. Gatefold med blå-silver etikett. Innehåller ett medföljande blad med figurer som kunde klippas ut likt Sgt Pepper.

1968 Verve V6-5045. Stereoversion. Gatefold med blå-silver etikett. Det lär även finnas en ocensurerad stereoversion från 1968 med svart Verve-etikett (2a-press).

Engelska utgåvor

1968 Verve VLP-9199. Monoversion.

1968 Verve SVLP-9199. Stereoversion.

1972 Verve/Polydor 2317 034. Återutgåva i stereo, gatefold.

We’re only in it for the money 1995 Ryko Ralp10503. Måttligt censurerad stereoutgåva.

woiiftm_ryko-.jpg
 
 
Link to comment
Share on other sites

"Frö" är nog det mest sammanfattande man kan säga som beskrivning av FZs musikaliska bidrag.

Jag menade naturligtvis att hans musik sådde ett frö hos mig själv. ;):D

FZ bidrag till musikhistorien kan aldrig värderas högt nog. I den musikaliska miljö som fanns då med ganska strikta musikaliska referenser så bröt han mot dem alla och skapade en oefterhärmlig egen stil. Hans jazzinfluenser är tydliga och kom i vart fall för mig själv att skapa ett senare intresse för den fria formen av jazz som jag ännu utforskar. Den är det närmaste man kommer i fråga om fria associationer och improvisationsmusik. Även om det mesta naturligtvis är väl genomtänkta kompositioner och inte så slumpmässigt som man i förstående kan tro.

Calm

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

DSC_9625--.JPG Oavsett vilket Zappa-album man väljer hittar man alltid en grupp fans som anser ett eller annat album är det bästa. Vad gäller Lumpy Gravy är denna grupp troligen begränsad. Lumpy Gravy är Frank Zappas första soloalbum. Det släpptes 1968 och innehåller orkestermusik varvat med surrealistiska dialoger. Zappa står angiven som dirigent och gav sjuttiomannabandet (!!) det märkliga namnet "the Abnuceals Emuukha Electric Symphony Orchestra and Chorus".

Jag har lite svårt att komma in i detta album. Det är långsam, experimentell musik med mycket tal, korta jazz- eller klassiska passager och märkliga ljudeffekter. Starkt influerad av Stravinskys balleter beskriver han själv innehållet som "a curiously inconsistent piece, which started out to be a ballet, but probably didn't make it". Zappa hade gjort en del filmmusik tidigare, och Lumpy Gravy är nära relaterat till det. Man skulle lätt kunna använda musiken till Tom & Jerry eller Road Runner. Emellanåt glimrar det till med rappt växlande musikaliska fragment, motorcykelmusik eller slagverkssnuttar. Men det är svårt att fånga en struktur. Zappa har vid flera senare tillfällen använt tekniken med till synes slumpartad sammanfogning av fragment eller segment, men detta är förmodligen ett av hans mest extrema.

I Apostolic Studios i New York spelade Zappa in en följd monologer om flickvänner och deras bilar som sedan spreds ut på albumet. Han placerade olika personer (eller rättare sagt deras huvuden) i en Steinway-flygel så att strängarna vibrerade av deras tal. Alla ville testa och man tävlade till slut om att bli inspelad med sin röst i flygeln. Alla möjliga personer, Jim "Motorhead" Sherwood, Roy Estrada, skivbolags- och studiofolk, kompisar och receptionister blev inspelade.

mittuppslaget till LP:n ser man listat "Also: Sammy, Harold, Charlie, Bruce, and the rest of the guys from Atlanta".

I went to New York with Charlie [Phillips] and Bruce [Hampton] after the IV of IX broke up. We saw Frank Zappa on the street and I just walked up to him and said 'Grease' with no particular context in mind. Somehow we communicated to him our compatible weirdness, and he invited us to the recording studio, where part of our conversation was recorded and used on Lumpy Gravy. We put 'Grease' together with 'Hampton' for the band's name because he was our only vocalist.

DSC_9624--.JPG

Med jeans, hängslen och en t-shirt från ett företag som tillverkar rör på

framsidan, och iförd frack och hög hatt på baksidan.

Låtlista

Lumpy Gravy, Part One (15:48)

"The Way I See It, Barry"

"Duodenum"

"Oh No"

"Bit Of Nostalgia"

"It's From Kansas"

"Bored Out 90 Over"

"Almost Chinese"

"Switching Girls"

"Oh No Again"

"At the Gas Station"

"Another Pickup"

"I Don't Know If I Can Go Through This Again"

Lumpy Gravy, Part Two (15:51)

"Very Distraughtening"

"White Ugliness"

"Amen"

"Just One More Time"

"A Vicious Circle"

"King Kong"

"Drums Are Too Noisy"

"Kangaroos"

"Envelops the Bath Tub"

"Take Your Clothes Off"

Text och musik av Frank Zappa.

Det finns spår som är identifierbara, som "Duodenum" och "Oh No", men allt är så sammanvävt att albumet egentligen bara kan sägas bestå av Lumpy Gravy

och
.

Lumpy Gravy är i huvudsak Zappas egna projekt. Han genomförde det på uppdrag av Nick Venet på Capitol Records, som förutsatte att denna produktion inte behövde omfattas av av Zappas kontrakt med MGM/Verve som medlem i Mothers of Invention. Albumet spelades in före "Where Only In It For The Money", men pga kontraktstvist mellan Zappa, Capitol och MGM/Verve blev utgivningen försenad tills MGM/Verve köpte masterbanden och gav ut Lumpy Gravy bara två månader efter WOIIFTM.

 

DSC_9625-.JPG
DSC_9624-.JPG

 

DSC_9626-.JPG

Mitt ex är en engelsk press

av stereoversionen 2317 046.

DSC_9623-.JPG Uppvikt gatefold (klickbar)

Cal Schenkels kollage kommer från hans egna foton från MoI europaturné sep-okt 1967

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1968 Verve V6-8741. Stereoversion. Gatefold med svart-silver etikett.

1968 Verve V-8741. Monoversion. Promo med gul etikett (inga vanliga original gavs ut i mono).

Engelska utgåvor

1968 Verve VLP-9223. Monoversion. Gatefold.

1968 Verve SVLP-9223. Stereoversion. Gatefold.

1972 Verve/Polydor 2317 046. Återutgåva i stereo, gatefold.

My copy is a Polydor UK issue, with the usual Polydor catalogue number on the label, &c. However, the sleeve has the SVLP catalogue number and is a Garrod & Lofthouse flipback, with laminated front, like the EMI/Verve issue, but is has no mention of EMI or Polydor on it whatsoever. Odd? I can only assume that Garrod and Lofthouse had a load of covers left over when distribution changed from EMI, but as to why the covers have no EMI information on them, frankly, I'm stumped. The period between 1969 and 1972ish seems like a real grey area with regard to the Verve albums.

Det tillverkades ett öl från Lagunita Brewery med namnet Lumpy Gravy, och på etiketten ser man albumdesignen. Bild: Nextography.

Lagunita_bild_nextography-.jpg
 
 
Link to comment
Share on other sites

Cruising With Ruben & The Jets låter missledande enkel med banala texter och utan de komplexa Zappa-arrangemang vi vant oss vid. Han har dock själv framställt att det faktiskt är en muterad version av Stravinskys neo-klassiska period.  DSC_9628--.JPG
Han efterliknar egentligen både det musikaliska temat och den idé Stravinsky själv tillämpade genom att ta normer och traditioner från den klassiska perioden och uppföra den i en egen, modern stil.

Cruising With Ruben & The Jets släpptes i december 1968, och nu har Zappa med sig Mothers of Invention igen. Albumet har beskrivits som en kollision mellan hög och låg konst. Ackordväxlingar och ovanliga tempon mixas med avsiktligt banal tonårspop.

kombinerar
med inledningen av Våroffer. Låten är full av idiotiska sångklyschor som är noggrant utvalda för att matcha ett nostalgist tema. Som vanligt, eller ännu mer än vanligt, med en stor portion ironi. Zappa och Mothers växte upp med doo-wop-musiken. Jag vet inte om man ska kalla detta album en parodi eller om det är en hyllning till doo-wop-genren.

Vi hör mer medförfattande från Mothers på detta album än tidigare, speciellt Ray Collins som hade sin bakgrund i doo-wop. Han medverkade i The Soul Giants med Roy Estrada och Jimmy Carl Black. Det var Ray Collins som tog in Zappa när Soul Giants gitarrist hade lämnat bandet. The Soul Giants är ursprunget till The Mothers.

Mothers på detta album är Jimmy Carl Black (trummor), Ray Collins (sång), Roy Estrada (bas, sång), Bunk Gardner (tenor- & altsax), Don Preston (keyboards), Motorhead Sherwood (baritonsax, tamburin), Arthur Dyer Tripp III (trummor) och Ian Underwood (keyboards, tenor- & altsax).

Text på konvolutets baksida;

RUBEN SANO was 19 when he quit the group to work on his car. He had just saved up enough money to buy a 53 Nash and four gallons of gray primer. His girl friend said she would leave him forever if he didn't quit playing in the band and fix up his car so they could go to the drive-in and make out. There was already 11 other guys in the band so when he quit nobody missed him except for his car when they had to go to rehearsal or play for a battle of the bands at the American Legion Post in Chino. They are all still good friends even today. The other main guys in the band: NATCHO, LOUIE, PANA & CHUY still come over to RUBEN'S house on Tuesday or Wednesday to listen to his collection of Richie Valens records & also "Eddie My Love". Generally speaking, they save "Cherry Pie" & "Work With Me Annie" till the late part of the evening so they can have something to hum on the way home or to Burger Lane. Some of them continue to hum & pop their fingers even the next day, working in the car wash. Now that they have gotten their big break in show business each one of the main guys in the group voted at the band meeting to keep the name RUBEN on the JETS not only because it sounds real fine & gives it class, but also because it makes it real sharp. RUBEN even likes it too & thinks it is real sharp. All the guys in the band hope that you are sick & tired like they are of all this crazy far out music some of the bands of today are playing. They hope you are so sick & tired of it that you are ready for their real sharp style of music. They are good socially acceptable young men who only want to sing about their girl friends. They want everybody to start dancing close back together again like 1955 because they know that people need to love & also want to hold on to each other. Even holding hands is okay for them. They want you to hold hands and dance the bop & fall in love to their music. One of the main guys in the band was telling me a couple of weeks ago when we were talking about how only only about half the guys in the band ever show up at rehearsals most of the time ... "IF THE PEOPLE WOULD JUST HEAR MY PLEA I WOULD GIVE EVERYTHING JUST TO SING THE SONGS THAT WAS TURNING ME ON IN HIGH SCHOOL."

SOON! CHAPTER TWO & OTHER INTIMATELY REVEALING REVELATIONS!

RUBEN HAS 3 DOGS. BENNY, BABY & MARTHA.

jellyroll.jpg

How to comb and set a jellyroll.

Låtlista

Sid 1

1. Cheap Thrills – 2:20

2. Love of My Life (Zappa, Collins) – 3:17

3. How Could I Be Such a Fool – 3:33

4. Deseri (Buff, Collins) – 2:04

5. I'm Not Satisfied – 3:59

6. Jelly Roll Gum Drop – 2:17

7. Anything (Collins) – 3:00

Sid 2

1. Later That Night – 3:04

2. You Didn't Try to Call Me – 3:53

3. Fountain of Love (Zappa, Collins) – 2:57

4. No. No. No.– 2:27

5. Anyway The Wind Blows – 2:56

6. Stuff Up The Cracks – 4:29

Text och musik av Frank Zappa om ej annat anges.

Albumet kan lyssnas rakt igenom närhelst man är på doo-wop-humör :)

Exempel på spår är

,
och Stuff Up The Cracks.

En kort tid efter att Cruising With Ruben & The Jets kommit ut vintern 1968 blev det en 50-tals doo-wop-våg i USA med Chuck Berry, Elvis Presley och nya grupper som Sha-Na-Na.

Fem år efter release kontaktade Ruben Guevara och hans "riktiga" doo-wop-band Frank Zappa för att be om tillstånd att använda namnet "Ruben & The Jets" för sitt band. Zappa gillade detta skarpt, och gav inte bara tillstånd utan erbjöd sig även att producera deras första LP som gavs namnet "For Real!"; 

Zappa var länge missnöjd med ljudet på originalmixen på Cruising With Ruben & The Jets, och albumet mixades om 1984 med nyinspelning av bas och trummor. Åtskilliga ändringar gjordes även av sångpåläggen, och detta var 

Ruben_and_the_Jets_For_Real.jpg 
en kontroversiell återutgåva som inte gillades av merparten Zappa-fans, och många har kallat återutgåvan ett helt nytt album. 

As a composer and performer, he's amazingly proficient. As a creative person, I know he has all the qualifications. As my brother, he's really a mother.

 

DSC_9628-.JPG
DSC_9629-.JPG
 
DSC_9627-.JPG

Mitt ex är en engelsk press

av stereoversionen 2317 069.

DSC_9630-.JPG Uppvikt gatefold (klickbar)

Omslagsdesign av Cal Schenkel

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1968 Verve V6-5055. Stereoversion. Gatefold med blå-silver etikett. Ett fåtal av de första albumen från förstapressen hade instruktionsblad till "How to dance the bop" och "How to comb and set a jellyroll".

1968 Verve V-5055. Monoversion. Gatefold med blå-silver etikett.

Engelska utgåvor

1969 Verve SVLP-9237. Stereoversion. Ej gatefold.

1969 Verve VLP-9237. Monoversion. Ej gatefold.

1973 Verve/Polydor 2317 069. Återutgåva i stereo, gatefold väldigt likt US-originalet.

40 år efter release släppte Lagunita Brewery sitt nya öl "Ruben & The Jets".

Bild: www.legalbeer.com

lagunitas.jpg
 
 
Link to comment
Share on other sites

Det är en bra källa. Lite synd att den känns lite överlänkad/överkatalogiserad. Men man ska inte klaga :blush

Tråden där man 2005 bestämmer sig för att starta Wiki Jawaka är intressant;

http://www.killuglyradio.com/discuss/index...did=558;start=0

Some are in it for the fun, others are only in it for the money, and some are in it for no reason at all
Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...

uncle_meat.JPG Uncle Meat släpptes 1969 på Zappas nya skivbolag Bizarre Records. Inte förrän 18 år senare 1987 färdigställdes den film den var avsedd att vara soundtrack till. På detta dubbelalbum hör vi Mothers första tydliga uttryck mot jazz, och Zappa är i min mening en av få som närmar sig fusion från rock och blues. Inte tvärtom.

Förutom ljudklipp från filmen är låtarna som vanligt en mix av parodier och hyllningar till rock och blues. Men Uncle Meat var tänkt att bli ett centralt album. Zappa tog medvetet avstånd från upplägget på "Freak Out", "Absolutely Free" och "We're Only In It For The Money". Frank skriver på gatefoldomslagets insida: "The words to the songs on this album were scientifically prepared from a random series of syllables, dreams, neuroses & private jokes that nobody except the members of the band ever laugh at. They are all very serious & loaded with secret underground candy-rock psychedelic profundities. (Basically this is an instrumental album.)". Detta stämmer verkligen på spåren "Dog Breath, In The Year Of The Plague" och "Uncle Meat Variations".

Albumet spelades huvudsakligen in i Apostolic Studios mellan augusti 1967 och februari 1968. Därefter gjordes pålägg med slagverk i Los Angeles och produktionsbolaget "Intercontinental Absurdities Inc" hade albumet klart för släpp i mars 1969. Studioinspelat material är hopvävt med liveinspelningar, och det mest framträdande är när Don Preston våldför sig på orgeln i Royal Albert Hall.

Spåren "A Pound For A Brown On The Bus" och "Sleeping In A Jar" spelades normalt tillsammans på live-konserter under titeln "The String Quartet" eftersom de ursprungligen hämtats från en stråkkvartett som Zappa skrivit i high school.

Suzy Creamcheese är tillbaka i form av Pamela Zarubica, men krediteras inte på omslaget.

Essra Mohawk, som en del känner bättre som folkmusikern Sandy Hurvitz med LP:n "Sandy's Album Is Here At Last", fick återigen ett namnbyte. Som ny medlem i Mothers Of Invention presenterades hon som "Uncle Meat" under konserterna på Garrick Theatre 1967. Essra Mohawk försökte förklara för FZ att hon inte ville vara Uncle Meat. Han förstod det mycket väl, men förstod inte att hon ville missa en sådan chans till kommersiell framgång. Essra Mohawk var trots detta den första artisten som spelades in på Bizarre Productions.

Återigen är det Cal Schenkel som gjort omslaget, och även denna gång har han fått arbeta med en gatefold.

Ljudkvalitén på Uncle Meat är inte alls dum. För första gången verkar det som man tänkt på detta, och kanske det sammanfaller med det nya skivbolaget.

The Mothers of Invention are seven young men of saturnine, malevolent and hairy aspect. They are an electronic-rock, hard-rock group of musicians who put on an air of having as much nonchalant contempt for their audiences as for society in general.

Mothers på detta album är Frank Zappa (gitarr, dålig sång, slagverk), Jimmy Carl Black (trummor), Ray Collins (sång), Roy Estrada (bas, sång), Don Preston (keyboards), Bunk Sweetpants Gardner (piccolo, flöjt, klarinett, sopran-, alt- och tenorsax, tuba), Euclid James Motorhead Sherwood (tenorsax, tamburin), Artie With A Green Mustache Tripp (trummor, vibrafon, marimba, xylofon), Ian Underwood (keyboards, klarinett, bariton- & altsax), Ruth Komanoff (marimba, vibrafon) och Nelcy Walker (sång).

DSC_0312--.JPG
Låtlista

Sid 1

1. Uncle Meat: Main Title Theme – 1:56

2. The Voice of Cheese – 0:26

3. Nine Types of Industrial Pollution – 6:00

4. Zolar Czakl – 0:54

5. Dog Breath, in the Year of the Plague – 3:59

6. The Legend of the Golden Arches – 3:28

7. Louie Louie (At the Royal Albert Hall in London) (R Berry) – 2:19

8. The Dog Breath Variations – 1:48

Sid 2

1. Sleeping in a Jar – 0:50

2. Our Bizarre Relationship – 1:05

3. The Uncle Meat Variations – 4:46

4. Electric Aunt Jemima – 1:46

5. Prelude to King Kong – 3:38

6. God Bless America (Live at the Whisky A Go Go) (I Berlin) – 1:10

7. A Pound for a Brown on the Bus – 1:29

8. Ian Underwood Whips It Out (Live in Copenhagen) – 5:05

Sid 3

1. Mr. Green Genes – 3:14

2. We Can Shoot You – 2:03

3. If We'd All Been Living in California... – 1:14

4. The Air – 2:57

5. Project X – 4:48

6. Cruising for Burgers – 2:18

Sid 4

1. King Kong Itself (as played by the Mothers in a studio) – 0:49

2. King Kong (its magnificence as interpr by Dom DeWild) – 1:21

3. King Kong (as Motorhead explains it) – 1:44

4. King Kong (the Gardner Varieties) – 6:17

5. King Kong (as played by 3 deranged Good Humor Trucks) – 0:34

6. King Kong (live on a flat bed diesel in the middle of a race track at a Miami Pop Festival . . . the Underwood ramifications) – 7:24

Text och musik av Frank Zappa om ej annat anges.

Återigen är musiken svårklassifiserad, med strömmar av slagverk, musique concrète, doo-wop, frispelande blås, storband, rock och jazz. Enklast kanske man kan beskriva det som multifusion med utgångspunkt från rock och blues.

Det jag ser som huvudtema och vad som fastnat bäst är

och Dog Breath, In The Year Of The Plague. Man måste också nämna Don Preston i Louie Louie.

Den som har lyssnat på Uncle Meat blir förvånad att få reda på att man faktiskt inte har använt en enda synt. Alla märkliga ljud som förekommer har skapats med klassiska instrument.

One night my brother and I went to the Village Gate to hear Miles Davis. We were standing around waiting for show time and Frank was just walking down Bleecker Street. This was before bodyguards; he was just a guy on his way to work. My brother accosted him and said, 'You should hear my sister play! She's a great marimbist!' I was totally embarrassed. Frank turned to me and said, 'Fine. Bring your marimba backstage and we'll check it out.' The next thing I knew I was recording Uncle Meat at Apostolic Studios on East 10th Street.

 

DSC_0246-.JPG
DSC_0247-.JPG
DSC_0251-.JPG 

Bizarre innerpåse.

DSC_0249-.JPG Uppvikt gatefold (klickbar)

Omslagsdesign av Cal Schenkel

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1969 Bizarre 2MS 2024. 2LP, stereo, gatefold med blå etikett. Samtliga första- och andrapressar med booklet och Bizarre inners. En del promos och samtliga förstapressar med spår 3 på sid 1 feltitlade med "400 Days Of The Year" i stället för "9 Types Of Industrial Pollution".

1973 Reprise 2MS 2024. 2LP, stereo, gatefold med brun Reprise-etikett.

Engelska utgåvor

1969 Transatlantic TRA 197. 2LP, stereo, gatefold. Engelsk utgåvor saknade booklet, men dessa såldes i stället vid Mothers-konserter i stället för program, dock med färre sidantal.

DSC_0248-.JPG

Mitt ex är en amerikansk press

av 2MS 2024.

 

Storyn till filmen "Uncle Meat"

Uncle Meat, som ibland går under namnet Don Preston och ibland Biff Debris, är en excentrisk karaktär som tror på musikutveckling och gillar dricka rykande bägare som får honom att han transformeras till ett monster. Efter att ha sett material om honom (som Don Preston) förvandlas till ett monster som slåss för musikutveckling träffar filmskaparen Phyllis Altenhaus honom och blir förälskad.

De två träffas (maskerade som Biff Debris och Sheba Flieshman) i en biljardhall och i en bisarr duschscen hänger de sig till sina fetischer med kläder och hamburgare och deklarerar sin ömsesidiga kärlek.

Under tiden arbetar Uncle Meat och hans band i hemlighet på en hitsingel, som de hoppas ska förändra världen genom att förbättra alla människors karma. Hursomhelst, vard han än gör, kan han inte komponera en hit och så småningom... 

Läs mer

Uncle_Meat_movie-.jpg
 
Link to comment
Share on other sites

Det dröjde väl inte länge innan Ruth oxå hette Underwood i efternamn :)

Ett par månader efter släppet av Uncle Meat fanns det två Underwoods i MoI :)

Detta är en lucka i min "inte ens i närheten av" kompletta Zappa samling. Målet är en komplett samling men resan dit är lång... men ack så trevlig! :)

Kompletta Zappa-samlingar dräller det inte av!

Han gjorde 56 studioalbum, 29 live-album, 14 samlingsalbum och ett 40-tal andra utgåvor :o

Link to comment
Share on other sites

DSC_9620--.JPG Hot Rats släpptes i oktober 1969 och är Frank Zappas andra soloalbum. Det innehåller sex spår varav fem är instrumentala samt "Willie The Pimp" med sång av Captain Beefheart.

"

" och "It Must Be A Camel" är som uppbyggda för soloinsatser från FZ och Ian Underwood, medan "Willie The Pimp" och "Gumbo Variations" tillåter utdragna improvisationer av speciellt FZs gitarr på "Willie The Pimp" och Ian Underwood tillsammans med Sugarcane Harris på "Gumbo Variations", där han spelar gnidande förstärkt fiddla.

Jag tycker "Hot Rats" är det första album från Zappa som har en tydlig struktur. Visst finns de experimentella inslagen kvar i musiken, men de har blivit nedtonade i förpackningen. Albumet framstår som en mer färdig och genomtänkt produktion, där irrvägar har skalats bort (invägt att det handlar om Zappa).

Det är kul att höra Captain Beefhearts medverkan på detta album. Han sjunger på "Willie The Pimp" och jag har för mig att han gör nå't även på "Gumbo Variations".

För övrigt framstår det som att bandet i första hand utgörs av Frank Zappa och Ian Underwood, och övriga medverkande finns upptagna som Musicians. Förutom gitarr står Underwood för en stor del av instrumenten, inklusive en riktig piporgel, angiven i omslaget som Organus Maximus.

En andra violinist som medverkar är Jean Luc Ponty. Den klassiskt skolade fransmannen som gick över till jazzen i början av 60-talet. Hans producent hade spelat ett acetat av Jean Lucs musik för FZ, vilket medförde att han kom med i rollistan på "Hot Rats". Deras intresse för varandras musik ledde till att Ponty spelade in Zappas kompositioner. Ett album tar sin utgångspunkt i ett orkesterverk som Frank utvecklat. Han behövde 97 musiker i orkestern, men fick bara 11, vilket förklarar titeln "

".

"The Story Of Willie The Pimp" finns återgiven på den andra boxen av "Old Masters" (Mystery Disc), i form av en intervju med Annie Zannas och Cynthia Dobson från Coney Island. De pratar om en flickas pappa och refererar till honom som Willie The Pimp.

It's surprisingly easy to listen to. Some people have even been known to tap their feet to it.

Övriga medverkande musiker på detta album är John Guerin (slagverk), Paul Humphrey (slagverk), Ron Selico (slagverk), Max Bennet (bas) och Shuggy Otis (bas).

capzap-.jpg
Låtlista

Sid 1

1. Peaches en Regalia – 3:38

2. Willie the Pimp – 9:25

3. Son of Mr. Green Genes – 8:58

Sid 2

1. Little Umbrellas – 3:09

2. The Gumbo Variations – 12:55

3. It Must Be a Camel – 5:15

Text och musik av Frank Zappa om ej annat anges.

Detta starkt jazzinfluerade album innehåller bara sex spår, och jag har redan länkat till fyra av dem. Albumet är bra rakt igenom, och de återstående två är "

" och "Little Umbrellas".

Kvinnan på omslaget är Christine Frka, Zappas barnflicka. Det var Miss Christine som föreslog att FZ skulle spela in Alice Cooper och hon var ytterst delaktig i etableringen av deras image. Miss Christine älskade kläder och gjorde alla sina egna, vilket närmast kunde beskrivas som junkshop harlequin. Hon dog i november 1972 av en överdos. Christine_Frka-.JPG

This movie for your ears was produced & directed by Frank Zappa.

 

DSC_9620-.JPG
DSC_9621-.JPG
DSC_9618-.JPG 

Mitt ex är en amerikansk Bizarre RS 6356.

DSC_9622-.JPG Uppvikt gatefold (klickbar)

Omslagsdesign av Cal Schenkel. Fotot på Miss Christine är taget av Andee Nathanson.

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1969 Bizarre RS 6356. LP, stereo, gatefold med blå etikett. Alla originalutgåvor har både Bizarre och Reprise logos på framsidan och på etiketten. Det står 30,926 under skivnumret. Vita eller svarta innerpåsar (möjligen är de svarta förstapress).

1973 Reprise RS 6356. LP, stereo, gatefold med brun Reprise-etikett.

2009 Classic Records RS 6356 - Återutgåva på Quiex super vinyl profile 200g vinyl.

Engelska utgåvor

1970 Reprise RSLP 6356. LP, stereo, gatefold. 1:a-pressen hade den stora rosa, guld och gröna "flodbåtsetiketten". 2:a-pressen hade den vanliga senapsgula UK Reprise-etiketten.

DSC_9619-.JPG

Jag har ett andra ex som är en kanadensisk press av RS 6356. Många av återutgåvorna var inte gatefold.

 

Captain Beefheart aka Don van Vliet - R.I.P

15 januari 1941 – 17 december 2010

Life on the road with Captain Beefheart was definitely not easy. He carried the bulk of his worldly possessions around in a shopping bag. It held his art and poetry books and a soprano sax. He used to forget it in different places -- just walk away and leave it, driving the road manager crazy. On stage, no matter how loud the monitor system was, he complained that he couldn't hear his voice. (I think that was because he sings so hard he tenses up the muscles in his neck, causing his ears to implode.)

Listen, be quiet and pay attention to this man's music. Because, if you don't you might miss something important - and we wouldn't want that to happen to you - because you need all the friends you can get...

fz-hot-rats.jpg

 
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...