Strmbrg

Dessutom så har vi ju det faktum att avståndet inte inverkar på ljudtrycket riktigt på samma sätt med dipoler. Förvisso främst i frifältslyssning, men även i viss mån i rumslyssning.

Det står lite överallt att "Maggisar" kräver "massor" av effekt för att komma till sin rätt. Jag utesluter inte att det påståendet till viss del grundar sig på att man upprepar det man redan läst att andra påstår och att det till slut framstår som en sanning. Min egen erfarenhet talar inte för att det finns så mycket substans i påståendet. Dessutom påstås det ju oftast i mycket luddiga ordalag. Vad är "massor av effekt", vad är "komma till sin rätt"?

Kan ta mitt slutsteg som exempel: Accuphase A-36 "Class-A" Det står inget om huruvida det övergår i AB vid något effektuttag. Så, jag förmodar att det inte är något exempel på ett steg som alls övergår i B. Apparaten är officiellt specad att lämna 30/60/120/150 Watt i 8/4/2/1 Ohm. Emellertid - också enligt tillverkaren fast inte i den "officiella produktspecen" utan i ett sidodokument - så klipper den först vid 60/104/159/200 Watt i respektive last. Nu tycks de ha valt att ange de högsta effektsiffror som den klarar att dubblera vid halvering av lasten. Bortsett från 1-Ohms-värdet då. Utan att ha koll så kan jag dock gissa att vissa tillverkare har en ambition att visa upp så fina siffror som möjligt (utan att ljuga dock). Medans andra är lite mer lågmälda i sin marknadsföring.

Bytet vet jag inte riktigt varför jag gjorde, tror jag... Eller, jag fick nog för mig att det kunde vara bra att kunna rippa CD, men det har jag inte gjort ännu. Jo, en CD rippade jag. Men den fanns ju på Cobuz, så det var meningslöst... Kanske var det mest ett prylbytar-fokus jag hade. Äh! Får tillsätta en utredning... Nä, jag är inte så nyfiken på att grotta ner mig i den här typen av skillnader. Det brukar oftast bara leda till förvirring för egen del, med all tidsödande in- och urkoppling interfolierat med ett hattande fram och åter mellan apparater och lyssningsplats och samma musikstycke om och om igen... Ju mer jag försöker jämföra småsaker desto oklokare brukar jag bli.

Högtaleriet består av Magnepan MG 3.7i samt en Magnepan DWM. Den senare är en dipolbas. Båda är specificerade att spela ner till kring 40Hz, varefter de faller av ganska brant. DWM är inte saluförd som en subbas utan som en basmodul. Den kan hjälpa de mindre stereo-modellerna med djupare bas än dessa klarar av själva. Dessutom är den en del av Mini-Maggie-systemet, som är ett bordssystem. Gissar att dessa två funktioner är dess huvudsyfte, men efter att ha läst att den även gör nytta tillsammans med de större varianterna, som mina, så blev jag lite nyfiken. Att blanda in lådbasar i anläggningen vill jag inte, och någon distraherande bas-brist förelåg egentligen inte heller. Sagt och köpt. Denna DWM har det för DWM:er lite ovanliga mörkgrå tyget, vilket stämmer med 3.7:orna. Dessutom var den begagnad men i nyskick, vilket föranledde att slå till. (Alu-listerna på sidorna kommer från Bauhaus och fick ersätta original ek-listerna för "perfekt" design-matchning.) Nå, enligt tillverkaren skall den placeras cirka 30 cm närmare lyssnaren än sidohögtalarna. Jag förmodar att det är föranlett av fasskillnader, vilka skall minimeras med avståndsskillnaden. Yttermera så spelar den rejält högt upp i frekvens, vilket sannolikt betyder större fasdiffs-konsekvenser än om den lågpassas lägre. Jag serie-anslöt två rejäla järnkärnespolar i för ändamålet avsedda terminaler på baksidan. Detta bör innebära en brytfrekvens omkring 80-100 Hz. Dvs den stökar inte längre till det med för högfrekventa bidrag. Efter att ha lågpassat som beskrivet så insåg jag att den borde kunna placeras dikt bredvid ena sidohögtalaren istället för strax framför. De frekvenser den avger är nu såpass långvågiga att det mesta av fasdiffs-konsekvenserna bör vara hyfsat oväsentliga. Det intressanta är att så länge den står en bit ifrån sidohögtalaren så blir resultatet enbart en liten ljudtrycksökning utan att lägre frekvenser genereras. Står den dikt intill, så återges ganska avsevärt djupare frekvenser. Dvs de 40Hz som båda högtalarmodellerna är specade att återge i normal uppställning gäller inte längre. Även påtagligt lägre frekvenser blir nu uppenbara. Inte så konstigt när man tänker efter. 1 Membranen vibrerar uppenbarligen betydligt längre ner i frekvens än angivna 40 Hz. 2 Hörbarheten av de faktiskt existerande membranrörelserna under 40 Hz uteblir normalt, på grund av den utsläckning som styrs av högtalarens dimensioner. 3 När man emellertid placerar dem dikt intill varandra, så tillvaratas de lägre membranfrekvenserna i form av reell hörbarhet. Baffelarean ökar, brytpunkten för utsläckning sjunker. 4 När de står med luftspalt emellan så blir det i princip samma utsläckning runt varje panel som om de hade spelat ensamma var för sig. Endast ljudtrycket (pga den ökade membranarean) påverkas. (5) Att bredda panelen hela vägen upp är sannolikt inte jättelyckat. Förvisso sjunker utsläckningsfrekvensen, men samtidigt så påverkas nog högre frekvensspann, då det blir en påverkan på väggreflexen i och med en påtaglig blockering av densamma. Med den lilla DWM:en så är merparten av bakväggen fortfarande "öppen" mot lyssningsplatsen.

Nu är det ordnat - och bestående av - som på denna bild. Den lilla DWM-baspanelen var som en del annat anskaffad av pur nyfikenhet. Jag återknyter till den i en separat tråd.

Jag resonerar ofta som så, att om skillnader är små, såpass små att man måste utreda om de är urskiljbara - tex med ett blindtest. Ja, redan där kanske man kan säga att man borde strunta i hela frågan och släppa det hela. Men samtidigt ska det tydligen finnas lägen där man upplever riktigt stora skillnader/förbättringar, fast de inte existerar annat än som en inbillning. Då kan det ju vara bra att undersöka saken lite vetenskapligt. Åtminstone om ett kostbart inköp är involverat i det hela. Själv bytte jag min Lindemann-streamer mot en Innous för lite sen. Jag förväntade mig inte någon ljudförbättring, men jag bytte ändå. Orkade som vanligt inte jämföra alls utan anslöt den nya och sålde den gamla.

Den här Calle är en grinig typ som inte gillar det jag skriver och jag begriper mig inte på vederbörande heller för den delen. Eftersom han är någotslags moderator här så blir det problem för mig med detta. Tack för mig.

Som sagt, det där snedtaket behöver såklart inte alls innebära något lyssningsmässigt problem orsakat av tidiga reflexer. Är det enkelt att testa saken kan man göra det även om man tycker att ljudet är okay som det är. Är det krångligt att testa kanske man ska låta bli. Om det nu inte låter lite ”mysko”, vill säga. Ibland snöas det in väldigt mycket på saker, till synes mest för att det är kul att experimentera och utan att något konkret problem föreligger eller att det ens finns ett konkret mål. Sans, balans, förmåga att sortera och se proportioner är en god utgångspunkt. Annars kan man plöja ner massor av pengar och tid till mycket tveksam nytta. Själv försöker jag (med blandad framgång) utgå från just det, vissa andra funkar helt annorlunda och trasslar in sig, på extrem detaljnivå, i saker helt utan styrning, översikt och mål. Ett bra exempel på det är då folk kastar sig ner i metod-funderingar - och även metod-krig med andra - utan att först ha tagit ett par steg bakåt, vidgat vyn och funderat över vad som egentligen skall uppnås.

De där tankebanorna har jag också emellanåt.

Visst membransignalen är initialt lika, men den förändras inne i lådan. Prova att prata in i en låda. Det här har du och jag diskuterat tidigare och jag är osäker på om vi ens framgent kommer att förstå varandras resonemang.

Istället för de där multi-facetterade sakerna så skulle jag förorda just en enkel konvex yta. Ty, betänk att summa-vinkeln hos den multi-facetterade ytan sannolikt blir ungefär lika som en plan, tak-parallell yta för de våglängder som är större än de enskilda facett-ytorna. Dvs ingen effekt annat är en viss spridning av löptidsförhållandena. Eller än enklare - lite så som jag själv gjort med mina snedställda bokrader längs sidoväggarna: Helt enkelt vinkla bort reflexen medelst en närmast konsekvent vinkel, så att den inte längre riktas mot lyssningsplatsen. Det vill säga en plan skiva i ditt fall, vilken anbringas i en vinkel som styr undan takreflexen.

Du kanske inte alls behöver göra någon omfattade operation. Jag tänker mig en Masonite-skiva, säg 40x40 centimeter, som sätts i spänn mot en annan Masonite-skiva, säg 40x30 centimeter. Sålunda bildas en konvex yta, vilken får agera diffusor då den medelst några små skruv fästs upp i snedtaket över reflexions-ytan ovanför högtalaren. Krångligare än så tror jag inte att det behöver vara och du behåller ljudvågsenergin i rummet istället för att laborera med att dämpa bort den.

Spännande att få veta vad du upplever med kuddtricket.

Okay, då förstår jag kanske. Men det väsentliga i sammanhanget är att se var i taket elementen reflekteras i en tak-parallell spegel. Sätt dig på lyssningsplats och be någon hålla en tak-parallell spegel mot taket så ser du var reflexen sker.

Det behöver självklart inte alls vara ett problem. Det kan ge en tilltalande effekt eller så är effekten av reflexen såpass liten att den inte är något att reflektera över. Fast jag förstår inte detta du skriver: "... kan jag se elementen i punkt som ligger i linje med baffeln. .."

https://tidal.com/album/12118429

Parallella ytor minskas såklart med snedtaket. Vad jag tänker på är huruvida det blir en tidig förstareflex strax ovanför högtalaren riktad mot lyssningsplatsen. Det kollar du ju enkelt med en spegel som hålls parallell med snedtaket. Ser du högtalaren i spegeln så kan du ju enkelt montera en konvex skiva på den platsen. Dämpa kan man ju också roa sig med, men jag är mer lagd åt att diffusera.

Hur påverkas ljudet av det sneda taket? Blir det inte en "svår" takreflex?

Jag tror att jag i viss mån har tröttnat på apparater och högtalare. Eller snarare så handlar det om att ha tröttnat på att ha apparaturen som ett intresse i sig självt. Utifrån mina egna värderingar så har nivån" på apparaturen här hemma till slut blivit såpass hög att det känns ganska färdigt på den fronten. Vissa andra skulle säkert inte alls hålla med förvisso. Ny teknik skall vi inte tala om. Jag hänger bara ytterst hjälpligt med i den komplexitet av appar, format, förkortningar för diverse saker och annat som florerar numera, och det får gärna förbli så för min del. Det känns som att man inte behöver bry sig så mycket mer om allt det där längre, utan kan glömma alltsammans och låta investeringarna göra sitt jobb med att servera musiken. Med det definitivt inte sagt att den här hållningen kommer att bestå. Men jag hoppas den gör det.

Om man tänker sig att man bygger lådan av säg 10 cm tjock betong, eller lika tjockt stål så gissar jag att vibrationer på lådans yttre yta är tämligen obefintliga. Åtminstone om vi tänker oss en låda om säg 15 liters innervolym och i någorlunda gängse proportioner. Åtminstone torde "signal/brusförhållandet" mellan det direkta membranljudet och det indirekta lådljudet vara mycket lågt, även om lådresonanser förmodligen kan registreras även i detta extremfall. Men, fortfarande - och som jag med begränsad framgång tjötat om i andra trådar: Ponera att den ovan beskrivna lådan är bestyckad med ett bas/mellanregister-element och ett diskant-dito. Ponera att delningen sker vid 3000 Hz. Även om nu alltså lådan är praktiskt taget "tyst", så är ju fortfarande bas/mellanregistrets membran en del av lådan. Membranet är gjort av tunn papp eller liknande. Inte av 10 centimeter tjockt stål eller betong. Det vill säga: en ganska stor del av lådans total-area utgörs av ett mycket ljudgenomsläppligt material. Betraktar vi enbart den mot lyssnaren riktade lådytan, där membranet finns, så är förhållandet stål/papp kanske 70/30 eller så. Inte mycket att göra åt, men likafullt ett förhållande som får konsekvenser. Ty, om man - som jag fått intryck av att vissa tänker - skulle kunna bortse från membranets genomsläpplighets-egenskaper, så skulle man ju kunna göra hela lådan av samma material som membranet... För övrigt kan man ju tänka sig att de som bygger högtalare där lådresonanser är en medveten del av totalljudet, gör just detta eftersom det kan vara en enklare/billigare metod att åstadkomma slutresultatet än metoden att göra en extremt styv låda som inte resonerar.

Kan tänka mig att ljudskillnader hos olika lådmaterial inte bara handlar om de resonanser som lådmaterialet exciterar direkt ut i lyssningsrummet. Jag tänker mig att lådmaterialets resonanskaraktär (ljud) dessutom tar vägen ut genom konmembranet.

Man kan ju fimpa kabinettet. Fast, beträffande lådhögisar, så oavsett materialval för lådan, så utgör ju membranet en ytterst svag del av kabinettet som helhet. I jämförelse med det man normalt menar med låda så formligen forsar det ju ut ljud genom membranet.

Och kring "klimatet"...

"Sibbes" femma på gamla svarta BIS med Järvi avlyssnas just nu. Inte alls pjåkig. Vet inte om det beror på orkestreringen/pertituret men hanses symfonier låter ofta lite "tutiga". Inte denna inspelning dock. Tack för tipset om att spisa gamla svarta BIS @Bebop!