Jump to content

Strmbrg

Medlem+
  • Posts

    1 400
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    8

Everything posted by Strmbrg

  1. Undrar vad "80% av sin kapacitet" betyder. Kapacitet av vad? Om kapacitet av apparatens maximala ljudkvalitet åsyftas - hur mäts den? Och om den inte går att mäta - hur vet man då att det är 80%?
  2. Entreq är väl lite väl välkänd just för att sälja kvasivetenskapliga produkter? Jag har aldrig provat något från den firman, utan bara läst. Dels recensioner om den tveksamma kvaliteten på utförandena (då handlade det om kablagen) samt på Entreqs egen sida där det mesta tycks mig tämligen svävande och tvivelaktigt. Men, har man inte provat grejorna själv så ska man kanske hålla igen på kritiken.
  3. Alltså billiga med avseende på vad de innehåller och på utförandet hos de enskilda delarna. Annorlunda uttryckt: Det är nog väldigt mycket tillverkningsarbete och innehåll man faktiskt får för pengarna. Det kanske inte är så svårt att förstå orsaken till de höga priserna. Huruvida det rent ljudliga resultatet av alltsammans är prisvärt är en annan - förvisso relevant - fråga. Även aspekten på prissättningsvariationen på olika marknader är ett ämne i sig, men inte heller det tänkte jag ta upp här. Ta exempelvis den högst komponent-komplexa lösningen för volymregleringen i förstegen och de integrerade apparaterna: Vare sig en potentiometer-lösning av kontinuerlig släpkontaktstyp, en lösning med en räcka diskreta motståndsvärden, eller någon digital-domänsbaserad lösning för volymreglering är tillämpad. Istället har man valt en konstruktion som benämns "AAVA", vilket skall uttydas "Accuphase Analog Vari-gain Amplifier" och som kan beskrivas och se ut som på illustrationerna nedan. Den rent musiklyssningsmässiga fördelen med AAVA tänker jag lämna därhän för närvarande, men den medför sannolikt en stor kostnadspost rent komponent- och tillverkningsmässigt. Till detta har man en volymratt som endast renderar i elektriskt överförda instruktioner till AAVA-kretsen, om i vilket läge den skall ställa in sig. Man har alltså inte nöjt sig med att ge dessa signalburna instruktioner medelst två knappar, en för höj och en för sänk. Nej, en solid volymratt, vilken mekaniskt sett är utförd sålunda att känslan vid vridandet på den skall motsvara den yppersta nivån av taktil-upplevelse hos volymrattar av konventionell uppbyggnad. Yttermera har ratten självklart distinkta ändstoppslägen, vilket i sig inte är någon stor sak kostnadsmässigt. För funktionen och ljudet helt meningslöst, men oundvikligen kostar den lösningen massor av extra att implementera. Möjligen kan funktionsaspekten ändå vara högst relevant över tid, alltså om konstruktionen är långlivad och inte i något avseende fallerar eller degraderar på sikt. Topplattan på mitt försteg är lackerat i en matt finish, närmast löjligt fin. Helt meningslöst, och ingenting man ens lägger märke till utan att dra fingrarna över ytan, men ytterligare en orsak till slutpriset. Det finns ett antal ytterligare aspekter, stora såväl som små, på att apparatpriset kan förklaras rimligt, men jag stannar här för nu. En parallell kan dras till Grand Seikos klockor: Visare som är extremt nogsamt handslipade i mycket fint utförda facetteringar med även i krftig förstoring betraktat perfekta kanter. Även undersidan på visarna sägs vara handpolerade till extrem glans... Man har utvecklat ett mekaniskt urverk som inte bygger på "tickande" utan på en kontinuerlig rotationsrörelse reglerad av en elektromagnetisk och kvartskristallstyrd broms. Sekundvisaren hackar därmed inte utan flyter helt jämnt. Yttermera så aktiveras kvartskretsen inte av ett batteri, utan av fjäderkraften och därmed det mekaniska urverkets rotation matandes en pytteliten generator... 🙄🤓 Ett annat verk, ett rent kvartsdito, är utfört sålunda att sekundvisaren inte studsar på det gängse småsladdriga viset, utan stannar omedelbart och exakt över varje sekundindex. Konstruktionen för att ernå denna visarrörelse bygger bland annat på att sekundvisaren rör sig i två steg mellan varje sekundstopp. Den första mellanlandningen ser man inte annat än i extrem slow-motion, och den finns där för att retardationen vid sekundstoppet skall kunna ske mer exakt och omedelbart. Klockorna är liksom Accuphase inga lågprisprodukter men när man börjar rota i dem så inser man att de nog är mer begripligt prissatta än mycket annat både i, under och över aktuell prisklass. Som sagt, en helt annan sak är den individuella värderingen av priset och utförandet. Här ville jag bara resonera lite kring orsaken till priser och vad man betalar för avseende arbete och konstruktion. Fotot på kretskorten här nedan visar enbart volymkontrollen. Inget annat.
  4. Det som kan vara intressant att reflektera över - som jag ser det - är dels huruvida olika underlags olika resonansbeteenden - som uppenbarligen kan vara väldigt olika - i sin tur inverkar på apparaten ovanpå, och i sin tur på komponenterna i dess inre - och i sin tur på de lufttrycksvariationer som träffar öronen - och i sin tur på den musikupplevelse som skapas hos den lyssnande personen. Det är många steg. Att något påverkas kan - men behöver inte - få konsekvenser för det slutliga resultatet. En infallsvinkel kanske kan vara att med en accelerometer mäta på kretskortet i apparaten när den står på diverse olika underlag. Om vibrationerna i kretskortet varierar beroende på underlaget så är just den saken klarlagd. Huruvida de skilda vibrationerna i slutändan inverkar på musikupplevelsen är emellertid inte klarlagt bara för att skillnader fanns beträffande kretskorts- och komponentvibrationer. Det kan ju mycket väl befinna sig så, att exempelvis en spoles elektriska egenskaper påverkas av om den ligger helt stilla eller om den vibrerar. Såvitt jag vet så ÄR det dessutom så. Men i vilken mån är detta relevant beträffande den grad av vibrationer som kan förekomma i en apparat? Och i vilken mån ger det en påverkan ända bort till musikupplevelsen? Ämnet är hur som helst intressant!
  5. Söndag morgon klockan 07:20 ungefär. Det här kommer att handla om tjafsande. Mer specifikt om evinnerliga trådar på forum, där några personer med skilda ståndpunkter kan hålla på hur länge som helst med om och om igen nya inlägg mot den eller de som de inte har samsyn med. Som vanligt och i Strmbrgsk stil, så dyker det där "VARFÖR" i stor text, upp som på en piedestal, mitt i tankerummet. VARFÖR förekommer detta fenomen med forumtrådar där evighetstjafsandet uppstår? Vad är syftet? Vad vill de som ägnar sig åt att inte vilja ge sig, åstadkomma? I förbigående vill jag nämna att just Euphonia inte är ett särskilt bra exempel på evighetstjafserier. Men, det är fenomenet, inte etiketterandet av något specifikt forum som är det intressanta. Ej heller är mitt syfte att klistra tjafsar-etiketter på enskilda människor. Det kan lätt göras - åtminstone för den som har förmågan att minnas och registrera sådant på personnivå - men leder gissningsvis fel relativt grundfrågan, som ju handlar om fenomenet. Jag är själv inte immun mot tjafsandet. Jag hamnar emellanåt själv i ett envetet fokus på att övertyga den mest oövertygbare. Det löjliga, eller fascinerande - åtminstone för mig - blir om jag tänker mig att jag står mitt ute på en stor, öppen yta och skall ta mig vidare över denna. Ytan är tämligen tom. Den kanske är helt tom, sånär på att det 35 meter ifrån mig, strax till höger om den riktning jag blickar i, står en gnu och småfnyser. Jag reagerar på fnysandet och tänker att just den vägen, där fnysaren står, skall jag ta. Han kan ju inte bara få stå där och fnysa! Han fnyser högst troligt mot mig. Och det ska han inte få göra obemött! Jag väljer att konfrontera vederbörande. Jag har ju en viss arsenal av utrustning med mig, så jag är inte direkt chanslös mot vederbörandes lätt hotfulla uppenbarelse. Så, han ska fanimej få sig en omgång! Stå där och fnysa... Men, VARFÖR? Varför väljer jag inte någon annan väg? Och, om jag nu nödvändigtvis vill fortsätta i den riktning där gnun står, varför inte då ta en omväg runt vederbörande? Förklaringar till ovanstående av typen: "Ja, människan är av naturen si eller så..." må vara relevanta. Men nu är vi ju såpass intellektuellt kapabla efter generationer av utveckling och kan tänka de mest komplexa tankar och föra de mest raffinerade resonemang. Så mitt VARFÖR känns högst befogat. Nå, jag brukar åtminstone försöka, att kila in den lilla tanken: "Men, Strmbrg, släpp det där nu! Vad är ditt syfte med att öda din energi på att stånga pannan blodig på att få människor att ändra sig? De personer du kan hamna i evighetstjafs med kommer inte att ge sig. Och vad vinner du på att, mot all förmodan, lyckas trycka till - eller om så önskas - intellektuellt fälla vederbörande? Vad är SYFTET med det? Vad spelar det dig för roll - EGENTLIGEN - om just den eller den personen sympatiserar med dina tankar eller din person?" L1000042 by Lars Strömberg, on Flickr
  6. Varför är jag så fascinerad av djupillusionen i ljudsceneriet? Kanske för att just den saken bidrar så mycket till realismen. Eller snarare till ILLUSIONEN av realsim. Detta "vax" är ett bra exempel på ett fint djup, och tredimensionalitet överlag dessutom.
  7. Är du inte orolig för inbrott i stugan? Fast den kanske står på samma tomt som permanentbostaden.
  8. Träning, absolut! All respekt för dem som fördjupar sig och utforskar. Men det är den kommunicerande aspekten jag ifrågasätter i detta sammanhang. Eller snarare frågar om. Det handlar inte från min sida om att förlöjliga dem som är intresserade av vin. Det handlar om att säkerställa huruvida de ofta målande beskrivningarna är relevanta i syfte att just informera mottagarna om hur det smakar. Jag kan tänka mig att den saken är ganska svår, men exempelvis "kallar på frasig pizza" kanske inte känns särskilt stringent om syftet är att få andra att förstå något om smaken. Men, det kanske inte är det som ÄR syftet med formuleringen. Det är jättetrist att det ränner iväg i en känslostyrd, socialiserande diskussion! För övrigt kan jag emellanåt och ur vissa perspektiv tycka att även mina intressen är ganska löjliga. Men jag gillar dem likafullt och ser ingen fara med att ägna mig lite åt både självdistans och självironi. Inte ens offentligt. Även den disciplinen kan vara en bra övning.
  9. Det klarar jag inte av. Är ingen vinkännare, och klarar knappt ens av att dricka vin längre. Men bortsett från det: Kan du inte försöka förklara den citerade recensionen istället? Yttermera så handlar detta egentligen om beskrivningsteknik beträffande hifi. Eller snarare beskrivningsteknik gällande lyssningsbaserade upplevelser av hifi-apparater och dito anläggningar i sin helhet. Vin-parallellen valde jag endast för att visa att snarlika beskrivningstekniker förekommer i andra domäner också. Så, vad betyder exempelvis "Färgsprakande slagkraft", "208 har i mitt tycke en rundare botten, 1090:an är stram som luthersk katekes.", "Närvarokänsla"? Det är inget jag förväntar mig ett intellektuellt baserat svar på, eftersom jag inte tror att det går att svara på detta intellektuellt och sakligt. Men jag kan ha fel där såklart.
  10. JA! Jag svarar absolut ja på din fråga om huruvida man kommer närmare sanningen om man ställer många frågor. Och, inte enbart närmare sanningen utan kanske framförallt närmare ett för tanken gynnsamt perspektiv.
  11. Jag lade lite energi på att försöka visa att det INTE bör gå att förstå. Alltså, förstå PÅ RIKTIGT. Inte bara lära sig vad det som står påstås betyda eller så. Utan snarast att försöka se igenom "fluffet". Hjäp gärna till att förklara vad mitt inklippta vin-recensions-citat egentligen säger. Gör jättegärna det istället för att stanna vid personlighetsfokuserad kritik.
  12. Nu avlyssnas Bach. Det är vederbörandes violinkonserter det rör sig om. Musiken är allt annat än häftig. Den är urgammal, den är långt från hitlistor och det finns mig veterligt ingen marknadsföringsmässig image uppbyggd kring gubben. Vare sig under hanses levnad eller skapad av någon rättighetsinnehavare eller annan parasiterande person eller organisation kring vederbörande. Bach "liksom lanserades" nog aldrig. Han förpackades nog inte av vare sig själv eller annan. Men det är enbart min gissning. Han och hans musik bara är. Han är inte någon favorit hos mig, men han är väldigt bra. Åtminstone bra på att komponera fin musik. Jag har inte direkt så många favoriter. Undantag finns förstås. Många som lyssnar på "klassiskt" tycks vara väldigt pålästa. Pålästa om musiken och kompositörerna, alltså. Själv kan jag nästan ingenting. Åtminstone inte i jämförelse med många andra klassiskt-lyssnare. Men varför ska man jämföra? Svaret är nog att man inte alls behöver jämföra. Men jämförandet tar likafullt stor plats i många människors tillvaro. Jag har nog tjatat sönder den saken redan. Åtminstone känns det som att bifallet kring mina ifrågasättande reflexioner kring den saken är begränsat. Den just avslutade meningen precis före denna, orsakade nästan direkt en annan reflexion: Varför är bifall, "likes", så eftersträvansvärt? Alltså, EGENTLIGEN? Jag triggas ju själv av att få likes på det jag gör och kanske framför allt på det jag bidrar med på forum av skilda slag. Men, är det inte snarare RIKTIG RESPONS jag är ute efter? Respons av ärlig, icke-socialiserande karaktär. Reaktioner på tankarna och resonemangen. Inte reaktioner som mer eller mindre är baserade på PERSONEN bakom dem. Respons med tuggmotstånd. Kommentarer, gärna med ärligt ifrågasättande och prövande syfte. Det som intresserar mig och får just mig att delta på forum är ett fokus på TANKEN. Det "intellektuella innehållet" (som inte alls behöver vara särskilt avancerat). Inte alls på det sociala egentligen. Men det finns ju där ändå, som en konsekvens eller bi-produkt, skulle jag säga. Gruppsamhörighet, tryggheten i vetskapen om att ha ett antal säkra sympatisörer kring sig, någon slags socialt baserad struktur deltagarna emellan. Gärna med några ledare att se lite extra mycket upp till. Det bildas ett mer eller mindre socialbaserat samhälle bland deltagarna. Den egna tanken, de ärliga ifrågasättandena, den socialt sett riskfyllda akten att vrida och vända på de mest vedertagna sakerna, den hålls ofta tillbaka till förmån för det sociala. Att ställa frågor som är viktiga, trots att de med hyfsad säkerhet kan förmodas rendera i socialt och emotionellt fokuserade reaktioner, istället för de avsedda intellektuella. Nu är gubben Bach slut. Eller, det var han visst redan 1750. Detta inlägg är minst lika slut det. Bachs fiolkonserter var hursom bra som skriv-musik. 🙂
  13. Jag ställde slutsteget på en markstensplatta av billigaste typ. Vill dock minnas att 40x40 var lite svårt att hitta. Bauhaus hade MASSOR av sorter på hemsidan, men som vanligt var nästan allt beställningsvara. "Hej! Jag skulle vilja beställa EN 40x40-platta..." Nå, en platta för typ femton spänn samt fyra låga dörrstoppar och ett par strykningar svart färg på det. Med ett Accuphase slutsteg på toppen så är åtminstone prismatchningen - om inte perfekt - så åtminstone väldigt skev. Gjorde detta enkom för att det var kul och jätteenkelt, inte alls i syfte att erhålla någon ljudpåverkan.
  14. Dammsugningen är just avklarad nu på lördag eftermiddag, och skall nu stryka sista gången på en fanérad innerdörr av sextiotalstyp. Klarlacken jag köpte blev jag rekommenderad hos den lokala färgbutiken efter att jag hade talat om vad som skulle göras. En dörr, då räcker den lilla burken. Bra! det står alldeles för många olika burkar här och står redan, med för mycket kvar i. Jag borde ha tänkt själv, men det gjorde jag inte. Den lilla burken medger bara en 40mm pensel, om man inte häller över i något annat kärl förstås. Att stryka en hel dörr med 40mm pensel är svårt. Särskilt om det är klarlack, eftersom det är svårt att se var man har strukit och var man inte gjort det. Åtminstone inomhus. De smala penselstråken gör att det därmed väldigt lätt blir små missade stråk, det blir glansmässigt flammigt. Även efter andra strykningen uppenbarligen. I min kanske onödigt stora petighet med dörrjäveln, så reflekterade jag över det här ganska ofta förekommande "Ask your dealer for his experienced advice!", dvs vänd dig med förtroende till den som vet! Det förde såklart tankarna över till hifi-branschen. Det finns några undantag - undantag finns nästan alltid - men ofta är det mest fluff-svar, han går till datorn och söker på hifi-märkets egen sida och behöver min vägledning för att hitta. Har ju redan kollat hemifrån... Om nu svaret på just det man vill veta alls står där. Det gör det sällan. Gnällgubben övergår nu till andra strykningen av andra sidan på dörrbladet. L1000409 by Lars Strömberg, on Flickr
  15. Nu börjar den tänkta övergången till mer av bloggande - om jag nu förstått innebörden av att "blogga", vill säga. För stunden har vi två morgontidningar neddimpandes i vår brevlåda. Dels den prenumererade SvD, dels den, som den senaste tiden har kommit utan att vi har bett om den: DN. I SvD skriver emellanåt Lena Andersson på ledardelen. Hon kan vara lite väl akademisk och svår ibland i all sin småtorra lärdhet, men i grunden är hon en person som verkligen ifrågasätter, vilket jag rent allmänt tilltalas av, oavsett vad det handlar om. Men speciellt intressant är det om det kretsar kring vedertagenheter i samhället, sådant som oftast inte kommenteras eller ifrågasätts särskilt mycket. Sådant som "alla bara gör" eller inte gör. Och hon vågar (vad det nu skulle vara för farligt med det, egentligen) adressera sina ifrågasättanden ganska rakt på individer, och inte sådär fegt och svepande som ofta är fallet när det alltid är organisationer, samhälle, politik mm som är mottagare av kritik och som de flesta problem skylls på. Hur hänger det här ihop med hifi? Det vet jag inte fullt ut, men jag kan tänka mig att det kan hänga ihop med bland annat hifi och en hel del annat. I hennes senaste ledare reflekterar hon kring den oreflekterande journalistiken. Själv förde jag omedelbart över det till den oreflekterande människan. I Anderssons text handlar det i grunden om idrott, att det inte handlar om hifi spelar mindre roll om jag ser det. Man registrerar, man absorberar, man lägger på minnet. Man "lär sig". Eller gör man det? Och i så fall vad har man lärt sig? Reflekterandet, frågandet, det nyfikna intresset av att tränga djupare, att ifrågasätta både sin omgivning och sig själv - vart tar det vägen? Länk och saxningar nedan. Journalistiken och Sanningen | Lena Andersson | SvD Ledare "... ett långt reportage om längdskidåkaren Frida Karlsson, där hennes avstängning av något som kallas för hälsoskäl för drygt två år sedan nämndes. En landslagsläkare sade några ord och det gick inte att förstå vad han talade om, eftersom orden var suddiga och övertäckande snarare än precisa och förklarande. Någon ledare talade om att ”ligga på gränsen”. På gränsen mellan vad och vad? Ingen undrade, orden bara passerade. Reguljära journalister är inte sällan just så ointresserade av de detaljer som skulle ge begriplighet och kropp åt fenomenen som nämns. Det ställvisa ointresset, bristen på vakenhet eller oron för att verka dum, öppnar för en poddmarknad där de som följer sin egen undran firar triumfer; där de som inte är införstådda bryter igenom hinnan av döljande ord och begrepp. Man tycker sig förstå ett ord som ”hälsoskäl” därför att man vet vad hälsa och skäl betyder. Men vilken är innebörden bakom, i kött och blod och själens rörelser? Så är det med många begrepp och fenomen. Det ligger som en ogenomtränglig hinna mellan journalistiken och konkretionen. En och annan poddare med tillräckligt mycket driv har spräckt den. Deras framgång beror delvis på att de inte tycker sig veta vad alla orden betyder bara för att de har hört dem förr. De frågar vidare, inte av impertinens utan av nyfikenhet. Vad är det för värden ni mäter? skulle Rogan ha frågat landslagsläkaren. Vilka värden ska man ha och vad hade utövaren i fråga? Hur har man kommit fram till att dra gränsen just där? Vad har de andra utövarna? När mätte ni senast och varför har det ändrat sig sedan dess? Men många journalister är för lojala för att undra, eller för upptagna av sina format, eller rädda att få svar som de inte vet vad de ska göra med..." L1000395b by Lars Strömberg, on Flickr
  16. Ja, jösses. Ta illa vid sig… Tack och hej på nytt hörni! 👋
  17. Min erfarenhet är att det djup som finns i inspelningen kan fås att framgå tydligt om upplösningen i anläggningen är god samtidigt som lyssningsrummet i tillräckligt liten mån motverkar upplösningen. Jag tror inte så mycket på ”steg” om jag förstår vad du menar med det. Jag ser snarare det hela som en steglös förbättring.
  18. För mycket av vad som helst är nog bäst att undvika. Men jag instämmer i det där om absorbtion. Med dipoler är min erfarenhet att absorbtion inte behövs alls egentligen. Dvs ett konventionellt inrett (vad nu det betyder...) rum är ganska bra som det är med fullregisters-dipoler. Däremot är en genomtänkt diffusion vettig. Man tar tillvara ljudenergin istället för att ta bort delar av den. Men det funkar nog inte alls på samma sätt i olika uppställningar och om det är lådor eller dipoler det handlar om. Min diffusion handlar huvudsakligen om att utnyttja väggar och hyllsystem och inte om att skaffa speciella diffusions-prylar. Det skulle nog bli lite för oöverskådligt att få ordning på det senare.
  19. Hur blir effekten av glasbordet? Jag tänker på reflexioner. Sorry, frågan är ju redan besvarad...
  20. Vad bra! Själv föredrar jag mer sakliga beskrivningar oavsett om det handlar om smaker, ljud eller annat. Men vi gillar väl olika. Vad betyder FINSTÄMDA smaker av Toscana menar du? Att karaktären på vinet har en del gemensamt med Toscanaviner överlag kan jag förstå. Å andra sidan: Om jag skaffat mig erforderlig erfarenhetsbank, då vet jag rimligtvis redan att ett Toscanavin har vissa karaktärsdrag. Förutsatt att det förhåller sig på det viset såklart. Nu kan ju förvisso just detta vin vara från någon annan plats, där toscanakaraktär är ett undantag. Vad innebär det där om "kallar på frasig pizza"? Är det samma sak som att skriva "passar bra till frasig pizza"? Vad i sin tur betyder det? Finns det en vedertagen och hyfsat samstämmig uppfattning kring vad som funkar till frasig pizza? Funkar det till frasig pizza generellt? Eller är tonfisk eller gorgonzola på den frasiga pizzan undantaget? Eller räcker det med att pizzan är just frasig, oavsett hur den är smaksatt? Ibland känns det som att det funderas lite för lite, sväljs och förgivettas lite väl mycket. Eller kanske snarare: Vissa aspekter i en helhet detaljstuderas och uppmärksammas mycket nogsamt, andra aspekter förbises eller erhåller mycket blygsam uppmärksamhet. 🙂 Förmodligen är det ingen på Euphonia som bryr sig, men utanför protokollet så har jag slutat att dricka vin. Det blev en liten skvätt på nyårsafton bara. Så visst, den redan från början blygsamma erfarenhetsbanken lär gå ner i diminuendo framöver. Vin kan vara trevligt, men om det slår knut på tarmarna nästan bara av tanken på ett glas, så får det vara. 👍
  21. Vad bryr sig då de på Euphonia om? Varför får man berätta om vad man begriper sig på, men inte vad man inte begriper? Vad är godtagbara inlägg och trådar? Vad är det inte? Var finns tolerans och intresse för olikheter? Den som inte bryr sig om vad jag skriver behöver yttermera inte läsa mina inlägg. Trådarna brukar ju emellertid rendera i en hel del respons, förvisso till viss del respons av starkt ifrågasättande karaktär. 😄 Men åter till den exemplifierade vin-texten: Det hjälper väl inte alltid att läsa på och lära sig. Hur kan jag läsa på och lära mig vad " Genuin stil som kallar på frasig pizza" betyder smakmässigt? Vad betyder "finstämda smaker av Toscana"? Det är ju bara blaj, möjligen en för vissa personer estetiskt tilltalande formulering. Det blir ju lika galet som att måla ut texten i en recension av en hifi-pryl i stil med att "ljudet har skärpa och finess", oaktat om just den ordalydelsen har förkommit. Kan jag LÄRA mig vad den formuleringen betyder? Kan jag genom att LÄSA PÅ förstå hur den formuleringen skall översättas i en ljudmässig upplevelse? Finns det en parlör för dylikt, eller hur får man erforderlig insikt mer konkret? 😳 Själv kan jag tycka att det kan vara ganska givande att ta del av andras reflexioner, funderingar, själviakttagelser och kritiska tankar om saker och ting. Men vem på Euphonia bryr sig om att jag tycker det? Den där Strmbrg skapar för många inlägg, har för många funderingar, ifrågasätter för mycket och är för annorlunda. Här gillar vi olika! Tänk vad trist om alla var lika... Det är så härligt att människor är olika! Men inte hur olika som helst såklart.
  22. Åkej. Nytt begrepp och tankesätt för mig. Eller snarare, det är väl just maximal prestanda i avseende på ofärgad transmission jag har som något slags grundplan när jag "byter upp mig". Så, det var nog bara begreppet som var nytt. 🤔 Men, om varje komponent har riktigt goda prestanda så lär det väl närmast automatiskt medföra att helheten blir klar och ofärgad. Om varje led är högpresterande så lär ju inte det efterföljande ledet påverka det föregående i stor omfattning. Då är ju varje drivande led hyfsat immunt mot problem i nästa. Och eftersom efterföljande led är högpresterande också så innefattar det ju även att det ledet utgör lätt last för det förra. Eller ska man betrakta det mer utifrån en anpassning av delars sound till helhetssoundet? Äh, har säkert missat nå't kring detta... 🤔🙂
  23. Ja han Watts själv snackar om att han hör dess verkan även i lurar på flyget. Med reservation för mina missförstånd om vad han skrivit. Det där om "flyget" har jag liite svårt att tro på, eller snarare förstå. Själv har jag några enstaka gånger spelat annan slags musik än de evinnerliga symfonierna, stråkkvartetterna och pianokonserterna. 😄 Då kan exempelvis något vax av Yellowjackets ha avlyssnats. Alltså, det som främst lyfts fram med den här grunkan är ju de ytterst små ljudkomponenterna, som eljest drunknar, minimala rumsljud, små-ljud från instrument, rumsklang och kanske allra främst djupupplevelsepåverkande ljudkomponenter. Om slikt inte existerar i en inspelning, typ studioframförd och mixad musik eller helsyntetisk musik, så blir verkan inte så stor.
  24. Mja, vad jag syftar på är att jag inte fokuserar särskilt mycket på att läsa på och lägga på minnet. Förmodligen beroende på att jag är rätt dålig på just det. Vad testandet beträffar så behöver det kanske inte innebära just jämförelser mellan saker. Det kan betyda lite vad som helst. Tror inte just jag är så bra på att jämföra de ofta små skillnaderna mellan olika saker i en hifi-anläggning. Det brukar leda till både osäkerhet och uttråkning. Andra må vara riktigt bra på detta på riktigt. Ytterligare andra kanske inbillar sig att de är fena på det. Ytterligare andra kanske främst försöker ge sken av dessa förmågor. Det enda seriösa test jag deltagit i är nog i LTS regi på nittiotalet. Man skulle pricka rätt på MP3- respektive CD-kvalitet av en inspelning bestående av vind- och trädsus med diverse fågelkvitter. Jag fick bra över snittet bland deltagarna. Tror jag gjorde bra ifrån mig även i absoluta tal. Men huvva vad trist det var! Blev otålig och rastlös nästan direkt. 🙂
×
×
  • Create New...