Strmbrg

Hifi-hobbyn kanske blir lite tråkig om man bara inriktar sig på karaktärslöst neutrala lösningar. Jag tycker att den blivit just det. Och det har haft sina fördelar att den blivit det. Ty, i mitt fall har det inneburit att ju mer jag slutat "jaga prylkopplat sound" och istället börjat "jaga karaktärslöshet", desto mer har jag kommit att fokusera på musiken. Ingen pekpinne eller inlindad antydan om något, bara en delgivning av egna erfarenheter. 🙂

Hm, jag vet fan inte vad jag lyssnar på... Kommer inte ihåg... 🤔😄 Jo, Weinbergs kammarsymfonier på Chandos visade det sig vara. 👍 Snyggt kontrabasbrummande, för den som hostar igång på slikt!

Det är intressant hur enkelt och lättsamt det kan vara att lyssna visa den typen av apparatur. Inget fokus på ljudliga brister, vare sig stora eller små. Det låter tillräckligt färgat och fel för att man helt skall stänga av det kritiska lyssnandet.

Det finns nog flera metoder att komma fram till ett svar på den frågan. En metod har hög precision i resultatet en annan lägre. En metod är enkel att tillämpa, en annan komplicerad. Att mäta fram svaret på grad av färgning är rimligtvis en metod som ger ett bra svar, förutsatt att man dels vet vad och dels hur man skall mäta och dels känner till allt som kan mätas. Det senare kan man nog inte veta om man verkligen vet eller ej... Att lyssna är gissningsvis den lättaste metoden att tillämpa, vad själva genomförandet beträffar alltså. Det är ju i sin enklaste form bara att lyssna och skifta och lyssna och skifta... Att få ut något hyfsat stringent av att lyssna kan nog däremot vara betydligt svårare. Åtminstone för den i grunden tveksamme och på sin förmåga tvivlande lyssnaren. Den självsäkre tycker nog att det är ganska lätt. Jag ids inte vare sig lära mig en massa om seriösa mätförfaranden eller ens plocka fram min mätmick och göra lite rudimentära mätningar. Jag höll på med det senare för många år sedan, men tyckte det var tråkigt. Det handlade dessutom bara om rumsakustikmätningar. Jag övergick till dipoler och de för mig störande resonansfenomenen försvann. De som eventuellt är kvar stör mig inte, så de struntar jag i. 🙂 Den bekvämaste metoden är kanske att bara notera om olika inspelningar skiljer sig åt riktigt mycket eller om de skiljer sig åt ganska lite. "Klassisk" musik är bra att lyssna på för att komma vidare med den metoden. Det är ljudkomplex musik med ett gott inslag av subtila detaljer som ger dimensionalitet, rumsklang mm, som framgår tydligt och skiljer påtagligt om anläggningen i sin helhet är karaktärslös och neutral. Modern, studiobaserad pop och rock eller "hifimusik" typ "mässjazz" och slikt är inte vad jag skulle använda mig av med denna metod.

En frågeställning som jag rekommendar att ta med ett visst mått av skepsis. Högtalare skiljer sig väldigt mycket sinsemellan, vilket nog alla instämmer i dessutom. Kablar skiljer sig på sin höjd minimalt sinsemellan. Att ett visst kabelmärke skulle funka speciellt bra med ett visst högtalarmärke har jag svårt att tänka mig. Men för egen del stannar det just vid en tanke, eftersom jag aldrig skulle mäkta med att undersöka saken. 🙂

Det kan förekomma "märken" som är riktigt bra på vissa prylar men inte alls så bra på andra. Det KAN vara att förenkla väl mycket att ta utgå från att märkeshomogenitet är bra. Att ett visst märke har ett visst och mer eller mindre specifikt "sound" eller karaktär, behöver ju inte heller vara fallet. Men det där sistnämnda kan en hel del andra betydligt bättre än jag, har jag förstått. 🙂

Jag undrar också. En gissning kan vara att de är bra att lyssna på musik med. 🙂

Jag är med i Facebook. Periodvis skriver jag en hel del. Mycket sällan vanliga statusuppdateringar av typen "Äter en mjukglass i solen" dock. Betydligt oftare handlar det om någon reflexion kring någon iakttagelse eller någon hyfsat lättsam filosofisk fundering. Det genererar ett ytterligt minmalt antal "likes" eller reaktioner överhuvudtaget. Om jag på prov skriver "Äter en mjukglass i solen" så blir "likesen" avsevärt fler. 🙄 Det konstaterandet får mig emellertid inte att skriva fler "marknadsanpassade" inlägg. Ofta tröttnar jag. Detta oavsett om det handlar om FB eller något intresseforum. Till stor del beror det nog på att man uppfattas lite för udda för att få någon omfattande uppmärksamhet och respons. Till väldigt stor del beror tröttnandet på att en stor del av det som andra lägger upp i flödet eller vill diskutera, inte väcker något intresse hos mig. "Strmbrg, du tänker för mycket!" är en relativt frekvent kommentar. 😆 För mycket för VAD? DU tänker kanske snarare för lite. 🙂

Bruset är som sagt lindrigt talat enormt. Jag ifrågasätter inte enbart det allmäna beteendet i samhället, utan tycker att jag borde koppla bort en stor del av detta själv. Pilla betydligt mindre med internet-kommunikation och internet-fokus överhuvudtaget. Se bara hur det ser ut överallt utomhus: Nästan alla går med mobilen i handen, snackar i den, pillar på den eller kollar på den. Själv orkar jag bara med en liten bråkdel av alla sociala medier som finns, och orkar bara med ett forumengagemang åt gången. Inte flera stycken. (För närvarande Euphonia.) Skulle jag dessutom ägna mig åt att hålla koll på och följa en massa personers ointressanta statusuppdtateringar hela tiden, komma med ytliga glada tillrop hit och dit på allt, så skulle jag nog gå i kvav. Att lägga en massa tid på att bara följa och kolla vad andra skriver och har för sig skulle aldrig falla mig in. Den mesta tiden lägger jag lägger på sociala medier och forum läggs på att skriva egna inlägg samt följa upp de diskussioner jag deltar i. Men bara det känns på tok för ohälsosamt vid närmare eftertanke. Som nu: En paus från hemifrånarbetet, ett vax med stråkkvartetter. Och... den förbaskade paddan framför mig samtidigt... Lägg ner! Lägg undan! Lyft blicken! 🙂

Då ger jag mig också. Det är nog bäst för oss båda. Ty, vad är EGENTLIGEN syftet med att just vi två ska förstå varandra i just detta samtalsämne? Speciellt med tanke på den möda vi tydligtvis behöver öda på det. 🙂

Det är när man inte upplever någon "sameness". Ju mindre av ljudlikriktning, desto mer av enbart det inspelade återstår att lyssna på. För att verkligen överdriva och spetsa till det: Exempelvis en kraftig resonanstopp runt 300Hz som sätter sin prägel på all musik man lyssnar på. Eller ett fnissel i diskanten som även det präglar all musik. Då saknas neutralitet och då föreligger egenkaraktär Mer subtilt: En lågupplösande återgivning som renderar i att knappt ens de inspelningar som verkligen innehåller djup- och lokalklang låter djupa eller lokalklingande. En ljudprojicering som renderar i att vissa ljud framstår som att de kommer från platser hitom högtalarna. Just detta är en rumskonsekvens, men den orsakas av en olycklig kombination av högtalarutstrålning och rumsförhållanden. Att massforten av violiner och bleckblås får en ihopgrötad karaktär där allt bara "tutar" snarare än att man hör att ljuden kommer från två väsenskilda instrumenttyper. Att kontrabasarna bara blir ett basljudsfenomen utan att man hör vare sig texturen hos instrumenten eller utan att man hör att efterklangen av basljuden rör sig i konsertsalen för att gradvis försvinna. Vid neutral återgivning utan egenkaraktär undviks dessa exempel på sameness-konsekvenser. Flera exempel finns såklart. Utanför musik och hifi: Indier som talar engelska. Foton som är tagna med en kamera med fel på vitbalansen. Människor som utbrister "Häärli't!" i tid och otid. Skådespelare som sätter en påtagligt specifik och likadan prägel på alla roller de spelar.

Okay, då har jag uppenbarligen svårt att förstå. Förmodligen har du ju redan förklarat vad du menar någonstans. Men både minnet och kollen är bristvaror här i den skallen... Så, snälla, förklara på nytt. 🙂

Alltså, visst är det svårt att finna neutrala prylar. Och det kanske inte behöver vara mätbart neutralt in absurdum heller för den delen. Det väsentliga är att man inte störs av karaktären - om ens önskan nu är att slippa just detta. Dvs, det räcker nog bra med att distraktionen orsakad av sameness-framkallande karaktär inte infinner sig. Såklart fortfarande om man vill slippa karaktär. Inte om man vill ha en viss karaktär. Ja, processen är ju för egen del hyfsat avstannad verkar det som. Jag tar det ganska lugnt, Har inga höga ambitioner om att skaffa mig erfarenhet av hur olika anläggningar och rum låter. Jag har ägnat mig åt det, men det skapade nog mer förvirring än insikt egentligen. Det kunde bli VÄLDIGT mycket av "...å ena sidan, fast å andra sidan. Och just DEN parametern var ju bra, men samtidigt så...".

Typ. Men karaktären kan ju framgå ganska väl utan att anläggningen är karaktärslös. Fast, ju mer påtagliga karaktärerna hos olika inspelningar framstår, desto mer karaktärslöshet hos anläggningen.

Det är väl alldeles utmärkt att Kikki är svårspelad! En riktigt bra grammofon för förhindrande av spelning av besvärande musik.

Snygg bild!

Så, själv tror jag på karaktärslös hifi. Ett yttryck påkommet ganska nyligen för min del. Extra kul är att ordet 'karaktärslös' nog spontant uppfattas som rätt negativt laddat. Tvetydigheter som leder till eftertanke kan vara bra emellanåt. Jag lägger bara positiva värderingar på detta begrepp. Enkelt omskrivet: Anläggningen ska fanimej hålla käften! Den ska bete sig som den idealiske butlern, hålla sig lugn och diskret och servera det som önskas utan krusiduller. En HELT annan femma är om det som just jag klassar som karaktärslöst verkligen ÄR karaktärslöst. Det kanske är tok-färgat. 😳🤔 Men, det väsentliga för egen del är att jag får den önskade goda illusionen av realism. Illusionen av realistiskt ljudande instrument i realistiskt ljudande lokaler med realistiskt ljudande proportioner och dimensioner. Det viktiga är att jag inte lägger märke till anläggningen. Oavsett om det skulle handla om att den kan puffa ur sig imponerande basexcesser, vanvettiga ljudtryck eller annat som drar fokus från musik till teknik. Anläggningen skall bete sig på ett sätt som håller min uppmärksamhet långt borta ifrån den.

Ja, ”overkill” är det nog i vissa avseenden. Men det förekommer ju både over- och underkill lite överallt. När jag blev varse den där volymkontroll-kretslösningen så blev habegäret än större: ”Nästan sjukt överarbetat, en sån vill jag ha!” Ungefär som Grand Seikos tillkrånglade urverk ”Springdrive”. Varför-då?-faktorn i sig själv ökar på lockelsen. 😄

Låt säga att de ser ganska trista ut istället. 🙂

Har använt detta några gånger. Ligger helt i linje med idén om att gå förbi eller "kliva över" personer som utgör distraktioner i tillvaron. Men! Det kan vara risk att man gör det även mot andra än "trollen", personer som är jobbiga för att de ställer jobbiga frågor och kommer med jobbiga invändningar av helt andra skäl än att "trolla".

Naken galnings stråkkvartetter. Nä, Bartok heter han på ungerska. 😄 Småjobbig musik, men man kanske vänjer sig...

Håller definitivt med i det du skriver efter sista kommat! Att jag håller med dig om det kanske främst visar sig i att jag undviker sådana diskussioner annat än möjligen på ett högst generellt plan. Är inte klar över det, men får ofta känslan av att produkterna i systemen betraktas som "ingredienser" som skall användas för att komponera en helhet. Helheten skall - såvitt jag tror mig förstå av tankemodellen - först beskrivas. Och då i termer av vad man vill uppnå. Hur man vill ha ljudet, typ. Sedan handlar det som många kanske kallar för "resan", om att matcha de ingående delarna sålunda att det där man satt upp som mål skall nås. Jag är nog lite för eljest funtad för att tänka i de banorna, dvs att se på enskilda apparater, sladdar och högtalare på det sättet. Eller så beror oförmågan eller oviljan på något annat. Under massor av år, kanske fram till för bara sju åtta år sedan, så hade jag nog inget mål alls. Möjligen handlade det främst om att jag distraherades av att det var olika saker som inte var bra. Men någon strukturerad metod för att definiera och eliminera de där distraktionerna hade jag inte. Ett planlöst prylbytande, högtalarflyttande och annat krångel var såvitt mitt skrumpna minne förtäljer, vad det handlade om. I och med det alltmer insnöade och ensidiga lyssnandet på "akustisk musik" så har mitt fokus kommit att handla om "klarhet". Med det menar jag purt och simpelt att det skall låta ofärgat, och naturligtvis inbegrips högupplöst i ofärgat. Nu menar jag inte främst teknikaliteter som "HD" och så, utan att det dessutom skall upplevas högupplöst. Om det de facto ÄR på det viset är en annan sak, som inte intresserar mig särskilt mycket. Det enda jag utifrån detta kan mäta mot är min upplevelse av hur realistiskt det låter om instrumenten, ensemblerna, orkestrarna och de lokaler de är inspelade i. Mätmetoden jag har fastnat för har ingen stringent skalering. Det får därför enbart handla om JA eller NEJ. Kan jag lyssna odistraherat (på välinspelad musik) eller inte. Alltså, INTE om huruvida jag kan lyssna litegrann odistraherat, lite mer odistraherat eller väldigt mycket odistraherat. 🙂 Lyssna odistraherat tycker jag att jag kan för det mesta numera. När så inte är fallet beror det snarast på mitt eget sinnestillstånd eller på att "vaxet" är dåligt inspelat. Eller så kan det distraherade bero på - som nu - att jag håller på och skriver här samtidigt som en pianist (vem sjutton det nu var...) klinkar på framför mig. Det som ändå återstår för min del i hifi-apparatsintresset är nog bara en viss nyfikenhet på om det går att komma ännu lite längre mot "klarheten". Inte orsakat av ett behov av det, utan bara av ren nyfikenhet. Jag skulle önska att jag tröttnade på den saken och därmed slapp ytterligare utgifter samt på köpet kunde bry mig uteslutande om att lyssna på välkänd såväl som nyupptäckt musik. Så, vad produkter beträffar, så ser jag det numera bara som en process att finna neutrala prylar utan egenkaraktär. Att kombinera karaktärslösa prylar handlar då enbart om att bibehålla karaktärslösheten ända fram till öronen, inte att balansera olika - eller liknande - karaktärsdrag mot ett mål. Det kan nog finnas motstridigheter och konstigheter här ovan, men ungefär såhär förhåller det sig i alla fall.

Behöver ni samråda med frun / sambon innan ni köper prylar? Jag syftar då på stereoprylar, kamerautrustning eller andra grejor som rör era hobbies eller intressen? Och då kanske framförallt när det gälller sådana saker som inte frun / sambon själv är intresserad av. En tryckluftsborr, en träbyggsats av Wasaskeppet eller kanske en hel låda med gamla kristallmottagare... Vi har delat upp ekonomin här hemma. Det går enkelt till sålunda att ett hushållskonto regelbundet och vid behov laddas med pengar från oss båda (baserat på inkomstskillnad). Därur betalas mat och snarlika saker. Löpande räkningar för boende etcetera delar vi på utifrån samma uppdelning som ovan. Resten av respektive inkomst håller var och en helt för sig själv. Så, om jag vill lägga pengar på en hifipryl, nya pjuck eller en kamera, eller sätta in flis på mitt privata sparande, så är det bara att göra det. Det värsta som kan hända är att sambon himlar med ögonen, det vanliga är att vederbörande inte ens känner till nyanskaffningen. Har förstått att det här upplägget är lite ovanligt, men om det är så, så är det förvånande, eftersom det är så behändigt. 🙂

Japp! Imponerande minne du har för övrigt! Minns knappt vad jag själv har gjort för inlägg för ens en vecka sedan. 😆 Du får göra upp med sambon i så fall. Jag skaffade dem åt henne, men det kanske hon inte minns. 😂