Jump to content

Strmbrg

Medlem+
  • Posts

    1 192
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    8

Everything posted by Strmbrg

  1. Ja, grejor och teknik är kul, och att fundera är givande. Men på sätt och vis skulle det vara fint om "hobbyn tog slut". Åtminstone investeringsdelen av den. Jag har kommit till en nivå där det (fanimej) borde räcka nu. För tjugo år sedan fanns inte ens embryot till tanken på att köpa så kostbara apparater som jag gjort de senaste åren.
  2. Köpte du Marantzen begagnad? Annars är det väl synd att göra sig av med vederbörande. Ja, jag vill gärna kommentera det du skriver om att typ ”hålla på och jämföra fram och åter”: Det är just det där ”kanske liite skillnad... eller kanske inte... eller jo, ur just den här aspekten är det nog lite skillnad... fast, vad är att föredra?.. Spelar det ens någon roll vilken som ”låter bäst” om ljudskillnaden mellan apparaterna är mindre än skillnaden i min upplevelse är mellan lyssningarna?.. ...kan man ju i vissa lägen fråga sig.
  3. https://tidal.com/album/12126464 Stort, högupplöst, realistiskt och dessutom ett intensivt spel.
  4. Ja, så är det nog. För egen del så hade jag för länge sedan ingen susning om vad jag ville uppnå. Det var snarast ett ständigt sökande efter förändring utan någon egentlig riktning.
  5. Hm, det verkar som att det kan finnas ett omvänt förhållande mellan apparatintresse och anläggningskvalité. Åtminstone för min del. Förr så lät det nog ganska sunkigt vad jag kan erinra mig. Åtminstone skulle jag nog tycka det numera, om jag fick möjlighet att stiga tillbaks och lyssna återigen på hur det lät för decennier sedan. Det var mindre givande att lyssna på musik då vill jag påstå. Eller snarare så var det mer av tillkortakommanden då, som distraherade och skavde. Men mitt intresse för apparater, tester, hifitidningar, butiksbesök mm var i gengäld större då. Undrar om det är någotslags omedvedet kompensationsbeteende? Jag erinrar mig samma mönster kring fotointresset: När kreativiteten tröt så försköts intreset till prylarna, kamera- och objektivtester, broschyrer, prylbyten och nyköp. Det ena utesluter väl inte det andra? Jo, jag tror att det i viss mån faktiskt gör just det.
  6. Den låter lite "tät" och resonant, åtminstone på Tidal.
  7. Jag utesluter inte att många av oss "lyssnar lite olika" och även lägger skilda aspekter på det vi hör. Och kanske även att vi relaterar våra lyssningsintryck och erfarenheter till olika slags musik. Samt kanske främst att vi värderar det vi hör olika. Något som är viktigt eller störande för någon, passerar "obemärkt" för någon annan.
  8. Ja, jag misstänkte att den kunde bli det när man spisar vax. 👍
  9. Såklart ganska sjukt och nördigt. Men det känns bra: Högtalarkablarnas skärmar är nu anslutna direkt till skyddsjord i nätkabeln. Dessutom har jag filat ner XLR-hanarnas ytterhölje någon millimeter på Supra-signalkablaget. De klickade inte fast i Accuphase-förstegets Neutrik-anslutning, men nu gör de det. Det senare ids jag dock inte visa på bild.
  10. Ett förtydligande: Jag syftar inte på placebo med den här tråden. Det vill säga, jag syftar inte på inbillning i den bemärkelsen att en förtroendeingivande volymratt, ett högt apparatpris eller ett omhuldat varumärke renderar i en omotiverat god upplevelse. Jag talar inte om låta bra kontra låta dåligt i bemärkelsen tillfredsställande "sound". Det jag syftar på är realism-upplevelse och identifikation. Det vill säga, vi måste "tänka bort Yello" för att den här tråden skall ha någon relevans. Det handlar om att lyssna på återgiven verklighet. Hur förstår jag att den extremt sunkiga återgivningen, i den bullriga miljön runtomkring den lilla sprakiga komradion är mormors röst? Hur förstår jag det trots att avvikelserna mot den verkliga mormor-rösten är extremt stora? Är den där mormor-återgivningen såpass dålig att jag, om jag är i riktigt dålig, stressad, irriterad, okoncentrerad, utmattad form inte ens lyckas processa den sprakande, omgivningsbullerstörda signalen till att uppfattas som mormor? Även den i hemmet återgivna symfoniorkestern är - om man tänker efter så bara lite, litegrann - en mycket skild företeelse från den verklighet den skall efterlikna. Det måste till både vilja, tolerans, associationsförmåga och vad slags "processande" det nu vara månde, för att få den avsedda illusionen av verklighet. Vi är nog lite till mans såpass apparat- och ljudteknikfokuserade att vi inte funderar i de här banorna särskilt mycket alls.
  11. Ja, tillhörigheter, grupperingar, läger och sådant tar stor plats och tycks ofta vara väldigt viktigt. "Är du mätnisse, sosse, AIK:are?.." Njä, jag är Strmbrg. Läger och grupperingar är nog mer fördummande och hämmande än det är utvecklande. Yttermera: METODER, METODER, METODER... HUR ska man göra? HUR ska det gå till? Vilken METOD är den bästa? Det är uppenbarligen jätteintressant, samtidigt som sådana lite mer filosofiska funderingar såsom syfte och mål nog är ganska tråkiga att fundera över. Nä, ner i verktygslådan direkt bara! Detta gäller såklart inte bara hifi utan i livet i stort.
  12. Jag brukar emellanåt reflektera över att det kan vara lättare - eller kanske snarare lättsammare - att spisa en symfoni i bilstereon än hemma. Jag kan rimligen helt utesluta att återgivningen i bilen, inkluderat dess buller och annat oväsen, skulle vara mer insignal-rätt än den är i hemmaanläggningen. Det är alltså inte återgivningskvaliteten av insignalen som är allena avgörande. Hemma är jag en kritisk lyssnare. Hemma upplever jag en avsevärt mycket mer realistisk symfoni än i bilen. I bilen är jag en betydligt mer okritisk, icke-analytisk och förlåtande lyssnare. Jag förmodar att det är så beroende på att det inte är någon somhelst idé att lyssna kritiskt, förväntansfullt, detalj-insnöat etcetera i bilen, eftersom det är meningslöst. Ungefär som att jag inte förväntar mig att kunna föra ovanstående resonemang med en hund. Man stänger av de förväntningar som är fullständigt meningslösa att ha.
  13. Ja, det är ju lite svårare att mäta och framförallt byta upp sig när det gäller hjärnans prestanda. Med apparaterna är det betydligt enklare. Dessutom så är apparater och dessas teknik förmodligen roligare och intressantare för de flesta av oss än vad hjärnan är. Tråden är ju inte tänkt som en "gör-så-här-tråd" utan som en reflekterande betraktelse. Men visst är det fascinerande att vi "ser" en människa i en streckgubbe! Det måste ju rimligen bero på ett sinnrikt processande av bristfälliga in-data.
  14. Ja, man kan träta om det såklart. Eller så försöker man föra och delge resonemang kring det istället. Allt påverkar, och i olika grad, men emellanåt kanske perspektiven skevar så tillvida att man tappar greppet om vad som är mycket respektive lite avgörande. Jag är exempelvis inte alls klar över huruvida min Accuphase strömtillsnyggare är väsentlig i sammanhanget eller ej. Jag skaffade den snarast för att kunna "bocka av" att jag gjort en hel del för att rena just strömmen. Har inte jämför genom lyssning med och utan den fram och åter, och kommer förmodligen inte göra det heller.
  15. Jag prövar nu ett tankespår: Ponera att anläggningen förvisso är "sketabra". Alla elektriska, mekaniska och rumsmässiga egenskaper är på topp. Men det den petar ur sig (eller snarare det som "petas in" i hörselgången) likafullt är EXTREMT annorlunda än hur det låter i konsertsalen och hur det är i verkligheten. Jämför man de två så är det kanske till och med mer skillnader än likheter. För att överhuvudtaget få en illusion av en orkester och att det är fioler, trumpeter och en massa annat som spelar så måste "omvandlaren i hjärnan funka". Den processorn har massor att göra för att det inte bara skall bli en "klump med buller" som registreras av lyssnaren. Är processorn i dålig form så låter det sunkigt, är den vid god vigör så låter det både bra och realistiskt.
  16. Snitsig apparat! Kostar tydligen som en Accuphase-spelare ungefär. Tur att man sitter jäkligt fast i streamingträsket. Annars hade det nog varit funderingar på något i den där klassen vid det här laget...
  17. För egen del så är det mer komplext än så. Är jag stressad, lugn, okoncentrerad, trött, pigg?.. Detta oavsett dygnsperiod.
  18. igår kväll körde jag samma sibeliusinspelning som nu på morgonen. Igår frustrerades jag av att musiken lät dimensionellt hoptryckt, det lät bullrigt och djupet var nästan obefintligt. Jag var medveten om att jag var trött efter 40 mils bilkörning och efterföljande kontorsarbete hemma. Men jag skyllde likafullt den tråkiga ljudupplevelsen på anläggningen. Det är ju den som låter, inte jag! Nu på morgonen låter det jättefint. Djupet är påtagligt, bullret är väck och klarheten är tillbaks. Återigen slås jag av att det absolut inte enbart är apparaterna och tekniken som avgör ljudupplevelsen. En stor del av signalbehandlingen sker inne i mig som lyssnare. Apparaternas signal-egenskaper är nästan helt konstanta, men egenskaperna i min inre signalbehandling varierar väldeliga. Detta är nog värt att väga in i helheten och i det oftast totala fokuset på allt utanför mig som lyssnare.
  19. Min kunskap ligger nog också runt 3 på en hundragradig skala. Jag köpte långt LAN-kablage, dvs färdigterminerad på "Kjelle" och anslöt mellan Comhem-routern och stereons Lindemann-streamer. 15 eller 20 meter kabel är det fråga om i mitt fall. Från Lindemann-streamern går signalen optiskt till nästa apparat i kedjan (MScalern). Därmed överförs inga elektriska störsignaler vidare in i resten av anläggningen. Möjligen överförs emellertid konsekvenser av LAN-kablage-störningar vidare - om de påverkar även den optiskt omvandlade signalen. Jag hade emellertid jättestora problem med strulande streaming, signalbortfall, plötsliga spårbyten mm. Det visade sig med hjälp av Comhems support och felsökning att min router var så gammal att den börjat säcka rejält och bara gav en tiondel av abonnerad datakapacitet. Det vill säga: Det är inte alltid felkällan är den man tror att den är.
  20. Kul! Det där med släden: Dess utförande bidrar väl bara med en känsla? Dess mekaniska egenskaper frikopplas ju helt när skivan är i avspelningsläge.
  21. Äh! Det är självklart en strömtillsnyggare från Accuphase i låddan! Utan en sådan så låter ju Monk som vemhelst av alla de klåpare som försöker sig på att spela vederbörandes trudeliteter.
  22. Ingen aning om vad det är i låddan, det får väl utkristallisera sig. Vad har du för mått på din "lyssningstriangel"?
  23. Såvitt jag i förbifarten snappat upp i manualen så är det just för att kunna ansluta ett fristående försteg...
  24. Nu har det nya försteget från Accuphase stått här hemma i någon vecka. På grund av tjänsteresor och andra sysslor så har jag inte spelat jättemycket med det ännu. Kanske bara en fem, sex timmar. Igår fick jag för mig att undersöka effekten av dess tonkontroller. Men bara ytterst lite, då jag inte ids flänga upp och ner ur fåtöljen för att fippla med detta. Jag ser tonkontroller som ett "finlir", som man måste sitta i fåtöljen och reglera, och lyssna till resultatet av. Att behöva studsa fram och tillbaks mellan apparaten och lyssningsplatsen för varje finjustering gör åtminstone mig mest bara förvirrad: Skillnad? I vilket avseende? Bättre? Sämre?.. Att det blir en skillnad tonkurvemässigt är kanske inte det svåraste att bedöma, men det är ju inte tonkurvor jag lyssnar på utan musik. Det vill säga: -På vilket sätt förändras den musikaliska presentationen av det jag lyssnar på när jag vrider på rattarna? Där blir det betydligt knepigare. Ty, ofta är det så att någon aspekt förbättras samtidigt som någon annan aspekt försämras. En lätt ökning av diskanten ger kanske en lite tydligare/mer realistisk förnimmelse av konsertlokalen SAMTIDIGT som stråkarna blir lite orealistiskt ljusa... Till slut sitter man där, förvirrad, och har fastnat i en distraherande analys och en kompromiss-situation, vilken lagt sig som en våt, kliande filt över det som skulle vara en trevlig avspisning av Carl Nielsens första symfoni med Bryden Thomson på Chandos. Åter till det mer apparatiska: Tonkontrollerna på Accuphasen består av tvenne rattar. En för bas, en för diskant. Yttermera finns där tvenne knappar, en för varje ratt. Dessa styr huruvida ratt-regleringen sker långt ner eller högt upp i bas respektive diskant. Jag stängde ganska snart av tonkontrollerna och därmed så stängde jag samtidigt av det musiklyssnings-distraherande teknikfokuset. Det som åter kom att slå mig är att det tycks som att aspekter och fokus på "bas och diskant" är ett lite passerat kapitel för egen del. Det är liksom inte det som "spelar roll" numera. Tonkurvan är sedan länge tillräckligt okay. Det är själva presentationen som jag lyssnar efter: Storlek, djup, klarhet, realism... sådant som påverkas av andra parametrar än enbart av tonkurvan.
  25. Min ringa erfarenhet av PA-slutsteg begränsar sig till InterM R500 Plus, eller vad det nu hette. Det var rosat som ett mycket välljudande slutsteg. Hade det på hemlån en helg. Det lät ”grått och trist”. Dålig upplösning orsakad av intermodulationsartefakter eller vad det nu rör sig om. Men såvitt jag minns så bemöttes mina upplevelser av steget med att jag, typ, ”tyckte fel”. Det mätte tydligen bra, nämligen och det var mina referenser som var inadekvata.
×
×
  • Create New...