LasseJ

Valerie's femte album släpptes nyligen. Som vanligt blandar hon friskt. Soul, pop, blues, indie och folk. Albumet har fått fin kritik.

Lite nytt från Birdy. Vackert som vanligt.

Albin är en spännande artist och en riktig karaktär. Jag har missat detta album som släpptes i somras och där han sjunger på svenska. Det blev en riktig kul överraskning för det här riktigt bra. Lyssna t.ex. på "Vuxet Barn". För er som aldrig har hört Albin tidigare så lyssna på ett tidigare alster.

Nytt från Charlotte. Efter en genomlyssning så blir ett nja...lite för modernt och elektronisk för mig. Gör ett riktigt lappkast istället och färdas tillbaka till 1979 och ett, enl mig, höjdaralbum. City Boy, som slog igenom med superhiten 5.7.0.5, var som bäst och de stod på toppen av sin karriär. Bandet bestod av skickliga musiker, bl.a. gitarristen Mike Slamer, och tre lead singers i Steve Broughton, Lol Mason och trummisen Roy Ward. Efter "The Day..." lämnade Steve bandet vilket var startskottet till slutet. Man släppte ett album efter detta som i alla fall hade en halvhit men totalt sätt inget framgång. Det kom ett album till men det gavs bara ut i fåtal länder, bla Sverige, men blev en totalflopp. De fick i alla sälja ett ex i Sverige. Till mig. Köpte ohört. Lyssnade en gång och sedan hamnade det längst bak i skivbacken. Bortglömt och saknad av ingen. Medlemmarna spreds för vinden. Steve blev den som har lyckats bäst i sin karriär efter City Boy. Han flyttade till New York och blev skivproducent samt har skrivit låtar åt bl.a Cyndi Lauper, Britney Spears, Jefferson Starship och Joan Jett för att bara nämna några artister. Han blev sedermera boss i skivbolaget. Bandet har själva sagt att anledningen till att det gick utför var att folk hade tröttnat på denna typ av musik, melodisk pop/rock med mycket gitarrsolon och stämsång. Punken hade slagit igenom och massorna vill ha något annat. Vet inte om de har rätt i det. Själv tror jag nog att kanske den största anledningen var total brist på att skapa ny intressant musik. Det sista albumet är helt enkelt olyssningsbart. Skitdåligt helt enkelt. Nu stod faktiskt bandets namn på det albumets konvolut och det var väl typ det enda detta album hade gemensamt med de tidigare. Tillbaka till "The Day...". Till skillnad mot det sista albumet så har detta album inte en enda dålig låt. Jag rycks med, har svårt att sitta still och lirar luftgitarr! Titellåten blev en hit men min favorit är den knappt 13 min långa "Ambition" som avslutar albumet.

För min del ingenstans. Det är inte lossless vilket de till början påstod. Det hade t.o.m. ordet lossless ihop med loggan inledningsvis men klokt nog tog de bort den när de blev överbevisade. Systemet verkar även tillföra viss distorsion, som möjligen kan uppfattas som trevligt. Men värst tycker jag det är att det är ett proprietärt system som bara medför kostnader för oss konsumenter och att driva utvecklingen dit tänker jag inte bidra till så Tidal och MQA finns inte på kartan. Alla får naturligtvis göra sina egna val men jag har gjort mitt. Rippade CD, köp av filer samt streaming av äkta lossles och högupplöst är det som gäller för mig och vill man inte köra Qobuzz så håller Spotify på med att lansera lossless.

1991, 6 år efter megasuccén "Brothers In Arms" släppte Dire Straits sitt 6:e studioalbum som jag tycker är klart underskattat. Albumet fick mestadels rätt taskig kritik. Blev kallat bakgrundsmusik, besvikelse och liknande. Själv tycker jag att albumet är riktigt bra. Som t.ex. med denna låt.

Cassandra Jenkins. Ung dam från New York som i tidig ålder lärde sig lira gitarr och redan som 12-åring uppträdde med syskon och föräldrar på olika folkmusikscener i USA. Det här är hennes senaste soloalbum. Skön musik.

Även Imelda har släppt nytt.

London Grammars nya album

Vill man veta mer om MQA så rekommenderar jag att läsa Archimagos blogg. Extra intressant när Chris Connaker (Computor Audiophile-> nu Audiophile Style) bad om att få visa Archimagos mätningar (som visar en del konstigheter vid analys av MQA) på ett föredrag på mässan Rocky Mountain Audio Fest 2018. I publiken sitter några MQA chefer och de uppträder inte så fint. MQA är skit. För min del värt att slopa Tidal bara av det skälet. https://archimago.blogspot.com/2018/10/musings-on-rmaf-2018-mqa-talk.html#more

Detta är överraskande bra! Riktigt bra! Hanna Enlöf från Good Harvest släpper soloalbum. https://www.mynewsdesk.com/se/liza-b/pressreleases/hanna-enloef-fraan-good-harvest-kommer-med-soloalbum-och-foersta-singeln-slaepps-idag-3065070

Grattis i efterskott!

Skön musik från Boston gänget Lake Street Dive. Lite soul, R&B och pop. Lite retro men ändå nytt. Skönt sväng. Jag gillar det.

Jo, jag förstod det. Du hade ju med en glad emoji. Japp, streaming är perfekt till slölyssning och även då för att upptäcka ny musik. Man får ju många bra tips via roon också. Sedan har jag faktiskt Spotify också men det pga andra skäl. Min dotter med två barnbarn kör Spotify och ungarna har flera egna spellistor. Jag och frugan både lämnar och hämtar dem ofta vid förskola och skola och då ska det lyssnas på musik i bilen via apple carplay. Smidigt. Ang roon så har jag använt det länge och jag gillar det verkligen.

Ok, då har jag lärt mig något nytt men Qobuz känns mera rätt ändå av flera andra skäl.

Oj, det kan jag inte avgöra än. Hann bara lyssna kort men jag förväntar mig inte att det föreligger någon större skillnad. Jag kommer att avsluta Tidal men det grundar sig främst på andra parametrar som t.ex. att jag gillar att Qobuz ersätter upphovsmännen/kvinnorna bättre samt utbudet. Plus det faktum att jag även köper musik av dem. Som flera andra här på forumet så vill jag äga min musik så långt det är möjligt. Streama är perfekt för att testa och upptäcka ny musik och det känns bra att kunna göra båda delarna från samma ställe.

Yes, samma här. Har precis streamat lite 24/192. Funkade fint. Just nu lirar jag Ana. Här ser vi nu att jag har två versioner. Tidal & numera även Qobuz.

Jag spelar den på min Marantz SACD spelare och jag tycker att den låter sämre än andra versioner. Sedan håller jag med om att DR siffran inte alltid är avgörande för hur vi uppfattar ljudkvaliteten. Finns fler parametrar än dynamik.

Det var inte länge sedan jag upptäckte henne (tack roon). Hon har valt att inte utnyttja sin kända pappa när det gäller hennes musik och karriär utan hon vill stå på egna ben. Hon dök som sagt var upp som ett tips i roon och nyfiken som jag är så provlyssnade jag och jag gillade vad jag hörde men namnet sa mig inget. När jag hittar en ny artist som verkar vara intressant så vill jag gärna vet mer om artisten och då blev jag varse om vem hon är (tack igen roon). Skön musik att koppla av till och bara njuta.

Det måste vara få människor på denna jord som har så mycket musikaliskt påbrå i släkten som denna dam. Men helt klart står hon på egna musikaliska ben och hon gör det bra. Dessutom är hennes musik inte i närheten av att vara i samma hjulspår som pappas. Eller hennes farbröder. Eller faster. Hon skriver sin egen musik och detta är hennes debutalbum som är riktigt bra. Min favorit är "Repair". Om ni inre har listat ut vem hon är så borde hennes efternamn få varenda klocka att ringa. Faster heter Janet och pappa heter Michael.

Ja, precis, tår i ögat får jag med och känner man till lite om körens bakgrund så är det ändå mer berörande. Barnen kommer från de fattigaste delarna. Några är föräldralösa och trots att de själva är barn så har de småsyskon att ta hand om. Körledarn är en man med ett varmt hjärta som har tagit sig an dessa barn. Han sa i deras första audition "just because you're born in poverty doesen't mean that you are poverty". Här får man lära känna dem lite mer. Dessutom mer bra musik. De är grymt bra! Musik när det är som bäst. Förenar, berör!

Herregud! Den här damen kan sjunga och när hon väljer en av världens vackraste melodier så blir det gåshud deluxe. Det här berör mig djupt i musiksjälen. Vilken spännvidd.

Sheryl Crow tillsammans med Chris Stapleton kan ju inte bli annat än bra.

TOTO! Jag var 16 bast när "Hold The Line" släpptes 1978 och den slog ner som en bomb i min musikskalle. Sedan dess har jag gillat dem även om flera album är ojämna. Fram till Toto IV 1983 var de som bäst. Toto IV var ett viktigt album då album 2 och speciellt nr 3 inte blev någon jättesucce'. Men IV blev deras största framgång och vann hela 6 Grammis. Första singeln var "Rosanna" (tillägnad Rosanna Arquette som datade Steve Porcoro vid den här tiden). Men det var när "Africa"släpptes som de blev riktigt stora. "Africa" har även fått lyssnare och anhängare i närtid då flera artister har gjort egna versioner av låten eller tagit med delar av den. Samtidigt som IV släpptes så hade bröderna Porcaro, Steve Lukather och David Paich faktiskt framgång med en annan artist som hade släppt ett album de var med och lirade på samt även vart med lite grann som låtskrivare. Det albumet blev världens mest sålda album. Det var nämligen "Thriller" med Michael Jackson. Som sagt är albumen ojämna och man har bytt sångare och några bandmedlemmar under åren. Jeff Porcaro dog tyvärr rätt tidigt av en hjärtinfarkt hemma i trädgården. Som helhet är Toto's andra album "Hydra" samt ovan nämnda IV bäst. Det blev till att lyssna på ett gäng favoriter nu. Här "Africa" från AGT 2019 med barn och ungdomskör från Sydafrika. Så svängigt, medryckande och bra!

Ja, precis. Det är ju endast lagringsmedia och transport som har ändrats så det borde låta väldigt lika.