Jump to content

Peo

Artikelgruppen
  • Posts

    730
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    37

Everything posted by Peo

  1. Om ni känner er sugna på lite ny läsning så har vi nu sjösatt avsnittet om "Anpassning av stepup, kablar och riaa till pickup". Det kan vara en förbisedd del av pickupanpassningen och det fungerar kanske hyfsat bra som det är, men vill man få ut det optimala ur sin pickup går det inte att ignorera. Håll tillgodo och räck upp handen om vi har varit otydliga.
  2. Nu när vi gått igenom pickup-konstruktioner och mekanisk anpassning av pickup vs tonarm samt uppställning av skivspelare är avklarad är det dags att fokusera på den elektriska anpassningen. De delkomponenter som främst påverkar den elektriska anpassningen är pickup, eventuell step up, riaa-steg och kablar. RIAA För att öka signal/brus-förhållandet (S/N) och öka speltiden på skivorna började man ganska tidigt att manipulera musiksignalen innan gravering. Man höjde det övre frekvensregistret (diskanten) vid inspelning för att öka S/N och man sänkte det lägre registret (basen) för att ge mer speltid. Columbia, RCA, Decca m.fl. hade sin egen standard för hur man manipulerade signalen innan gravering (se bilden nedan). Före mitten av 50-talet hade skivbolagen olika sätt att manipulera signalen innan gravering. RIAA-kurvan är inritad svagt prickad som jämförelse. Eftersom man vid avspelning är tvungen att reversera eller återställa signalen till sitt originalskick med ett antifilter ställde avsaknaden av en konsekvent metod till med problem och det dröjde tyvärr några år innan alla bolag enades om att göra denna signalmanipulering på samma sätt. I mitten av 50-talet enades man om den standard som Recording Industry Association of America (RIAA) hade utarbetat och den lever fortfarande kvar. Inspelningen sänks 20dB vid 20Hz och höjs 20dB vid 20kHz. Vid uppspelningen reverseras kurvan med filter och det görs i ett så kallat riaa-steg. Fram till början av 90-talet hade de flesta förstärkare en Phono-ingång med inbyggd riaa-korrektion avsedd för skivspelare (Phono) men nu för tiden är det ganska sällsynt, i stället finns det ett flertal externa riaa-steg på marknaden att välja på. Ett externt riaa-steg omvandlar pickupens signal till en vanlig linjesignal motsvarande den från en CD-spelare, tuner eller DAC och kan anslutas till förstärkarens AUX-ingång eller motsvarande. Principbild över ett Riaa-steg eller en Phono-ingång på en förstärkare. Det underlättar betydligt för oss konsumenter med den standardiserade riaa-korrektionen, men det finns fler anpassningar som måste stämma för att vi ska få ut maximalt från vinylavspelningen. Gränssnittet mellan pickup och riaa-stegets ingång är tyvärr inte 100% standardiserat, pickuptillverkarna har inte enats om en standard, olika fabrikat och även modeller från samma tillverkare ställer helt olika krav. För att göra det enkelt delar vi upp pickuperna i två läger, MM och MC. Elektrisk anpassning av MM-pickup: En MM-ingång på en förstärkare eller ett externt riaa-steg brukar hålla sig i närheten av följande spec: Insignal: ~5 mV (2,5-12 mV) Impedans: 47 kohm Kapacitans: ~100-200 pF Förstärkning: ~40 dB De flesta MM-pickuper lämnar en passande signal och är konstruerade för en belastningsimpedans på 47 kohm. Däremot kan det vara stor skillnad på vilken belastningskapacitans de vill ha. Här några olika exempel från nätet: Listan kan göras betydligt längre, men de flesta MM-pickuper ligger i dessa häraden. Som ni ser är det ett ganska stort span för vissa pickuper, t.ex. Ortofon OM 5E som kan lastas med 200-600 pF. Låter den likadant inom hela det intervallet? Nej, det gör den definitivt inte. Kapacitansen påverkar betydligt mer än många verkar tro. Pickupens inre induktans (spolarna) och belastningskapacitansen bildar tillsammans en resonanskrets som vid sin resonansfrekvens kommer att höja utsignalen med upp till +10-15 dB. Ju högre kapacitans, desto lägre ner i frekvensbandet kommer resonanstoppen. Skillnaden på hur en pickup uppför sig beroende på dess belastningskapacitans kan vara förhållandevis stor, jämför kurvorna i grafen nedan. Olika belastningskapacitans påverkar var i registret resonanstoppen hamnar. För hög belastning innebär höjd diskant tidigt i registret, för låg innebär tidig avrullning. Detta är en simulering av en pickup med en intern induktans på 650 mH och en impedans på 1,2 kohm. (Som jämförelse har en Ortofon 2M Red 700 mH/1,3 kohm.) Kurvorna är teoretiskt beräknade och bör därför tas med en nypa salt, men för att illustrera principen fungerar de bra. Titta på bilden ovan så ser du vad som händer vid olika belastningskapacitans, det verkar som att 150 pF vore en korrekt belastningskapacitans för vår simulerade pickup. En för hög kapacitans ger en höjning av det övre registret och en för låg kapacitans gör att det övre registret rullar av lite för tidigt. I motsats till signalkablar kommer alltså en ökad kapacitans att generera en höjning av det övre registret. Då tar vi nästa steg. Vi börjar med en bild: Längst ner på bilden ser vi det elektriska ekvivalentschemat över de ingående komponenterna. Till vänster visas pickupens inre resistans (Ri) och induktans (Li), sen kommer kapacitansen för tonarmens interna kablage (C1) följt av anslutningskabelns kapacitans (C2) och avslutningsvis riaa-stegets ingångsimpedans (RL) och kapacitans (CL). Vi har hoppat över kabelresistansen och induktansen då den är närmast försumbar i det här sammanhanget. Pickupens belastningskapacitans är summan av C1 + C2 + CL. Ett ganska vanligt värde för den totala kapacitansen hos en tonarm med tillhörande kabel brukar ligga mellan 100-300 pF. Några exempel på tonarmar: SME 309 internt 33 pF + originalkabel på 140 pF = 173 pF SME V internt 15 pF + originalkabel på 140 pF = 155 pF SME3009 SII ~140 pF totalt Jelco SA 750D internt 25 pF + originalkabel 205 pF = 230 pF Pro-Ject totalt 150-160 pF beroende på modell Kuzma Stogi & Ref 58 pF totalt Kuzma 4Point single 42 pF totalt Kuzma 4Point via box 75 pF totalt Olika riaa-steg har olika ingångskapacitans och här är ett par exempel. Vincent PHO-111 - Input Impedance MM I: 47 kohm/100 pF - Input Impedance MM II: 47 kohm/300 pF Pro-Ject Phono Box 47 kohm/120 pF Audio Reserch PH6 47 kohm/200 pF Whest Audio PS.30 RDT 47 kohm/100 pF EAR 834P = 47 kohm/200 pF Tyvärr är det många tillverkare som inte anger vilken ingångskapacitans deras riaa-steg har. Nu är det dags för ett exempel: Vi tar en Thorens TD-166, en Ortofon 2M Red och en Pro-Ject Phono Box. Enligt Thorens så är den totala kabelkapacitansen 190 pF och på riaa-steget anges ingångskapacitansen till 120 pF. Summan blir 190pF + 120 pF = 310 pF. Ortofon 2M Red vill ha 150-300 pF, så vi ligger inte helt galet, men det finns en liten risk för en något överbetonad diskant. Ibland kan den vara till nytta, men också till skada i en för övrigt ljus anläggning. Om vi istället väljer en Audio-Technica 95E, som vill ha 100-200 pF, blir situationen annorlunda. I vårt exempel är ju den kapacitiva lasten 310 pF. Detta är inte riktigt bra, risken finns att det blir ett ganska "sss-igt", hårt och vasst ljud. Hur löser man nu detta? Det enklaste är nog att försöka byta ut kabeln mellan skivspelare och riaa-steg eller korta ner den befintliga. En Van den Hul D502 har 75 pF/meter och räcker det med en 0,75 m (56 pF) kabel så är du hemma. Räkna med ungefär 20-30 pF för den interna tonarmskabeln. Summan blir då 25 pF + 56 pF + 120 pF = 201 pF. Som nästa exempel väljer vi nu en Ortofon OM 5E (som vill ha 200-600 pF), till vår nyligen modifierade skivspelare (vi har ju bytt kabel). Att lasta en OM 5:a med 200 pF kommer antagligen att ge en märkbar avrullning i diskanten. Vad gör vi? Den enklaste lösningen i detta fallet är nog att löda in en kondensator på 100-200 pF (per kanal) parallellt över signalen (mellan resp. kanals + och -) någonstans i signalkedjan. Ryms den i RCA-kontakten så är nog det den smidigaste lösningen, annars är det bara att öppna riaa-steget och löda in dem där. Ett riaa-steg med valbar ingångskapacitans är helt klart en fördel om man byter pickup ofta. På t.ex. ett Vincent PHO-111 kan man välja mellan 100 pF och 300 pF. Ett fall från verkliga livet: En vän kom till mig med sin skivspelare (en ProJect av något slag med löstagbar kabel) och undrade om jag kunde laga den. Han hade flyttat skivspelaren på grund av en ommöblering, och efter det så lät det riktigt illa. "Jag måste ha sabbat något, men kan inte hitta vad", var felbeskrivningen. Det visade sig att han hade ersatt originalkabeln med en 5 meter lång signalkabel som han hade hittat på stormarknaden, modell Sämsta Sortens Signalkabel. Den nya kabeln uppvisar en kapacitans på 755 pF plus 25 pF för internkablaget och ytterligare 100 pF på riaa-ingången, vilket totalt blir 880 pF. Han har en NAGAOKA MP-300 på sin skivspelare och den vill inte ha över 150 pF. Slutsats: Använd inte långa kablar mellan skivspelare och Riaa-steg om inte din pickup vill har en väldigt hög belastningskapacitans! Har du skivspelaren långt från anläggningen, placera då riaa-steget hos skivspelaren och kör de långa kablarna mellan riaa-steg och förstärkare istället. MC-ANPASSNING Till skillnad från MM-världens mer eller mindre standardiserade 5 mV/47 kohm, så finns det ingen sådan standard för MC-pickuper. Om man nu har gjort valet att införskaffa en MC-pickup men bara har ett standard MM-riaa behövs oftast någon typ av för-förstärkning av MC signalen, en så kallad Step Up. Det finns två alternativ. En extern aktiv förstärkare, sk. Head-amp En extern, passiv Step Up Transformer (SUT). Att välja en aktiv Head-amp kan helt klart vara ett alternativ till en SUT och dagens Head-Amp's är så pass lågbrusiga att just bruset som tidigare har varit Head-ampens akilleshäl inte längre är något problem. Ett exempel på en "modern" aktiv MC-förstärkare (Head-amp). Graham Slee Elevator EXP Gain: 22.5 dB Signal to noise ratio: -120 dB CCIR Q-Pk [-130 dB RMS (20 Hz-20 kHz)] Impedance: 47 kohm, 5.1 kohm, 1 kohm, 840 ohm, 100 ohm, 30 ohm and 23 ohm ..och här har vi en gammal goding från mitten av 70-talet att jämföra med. Ortofon MCA-76 Gain: 34 dB Impedance: 75 ohm Signal to noise ratio: >69 dB OBS! En head-amp innehåller inte riaa-korrigering utan är endast till för att förstärka signalen från en MC-pickup så att den passar ihop med ett MM-riaa. Det finns flera olika aktiva Head-amps och många externa riaa-steg med inbyggd stepup att välja på, men det finns även förstärkare med inbyggt Riaa och MC-stepup. Nu är det tyvärr inte så enkelt att alla MC-pickuper passar till alla MC-StepUp. Varje fabrikat/modell av pickup har sina önskemål för att prestera maximalt. Första kravet är en "lagom" förstärkning. Ett standard MM-riaa brukar vara specificerad till 5 mV insignal, men fungerar oftast ner till 2-2,5 mV utan att det blir för mycket brus och upp till 10-12 mV utan att överstyras. MC-pickuper kan ha en utsignal från några få µV till över 1 mV. Om vi tar den första pickupen i listan (AudioTechnica AT-f7) så ser vi att den har 0,4 mV utsignal. Pickupförstärkaren bör då lämpligen ha en förstärkning från 6 ggr (för 2,4 mV utsignal) upp till max 30 ggr (för 12 mV utsignal). För att få den önskade utsignalen på 5 mV krävs en förstärkning på 12,5 gånger. Nu brukar man ange förstärkningen i dB, inte i gånger, här är en enkel omräkningstabell så att ni får ett hum om förhållandet. Spänningsförstärkning för en stepup anges ofta i dB. En stepup med "f" gångers förstärkning motsvarar då dB=20*log f. Och omvänt, i antal dB's förstärkning motsvarar f=10dB/20. Vi testar med en Ortofon MCA-76 till vår AudioTechnica AT-f7. Den har 34 dB förstärkning, vilket är detsamma som 50 gånger och vi får då en utsignal på 20mV. Det är definitivt inte en bra kombination, risken är väldigt stor att vi överstyr riaa-steget. (Ortofons nylanseringar av MC-pickuper andra halvan av 70-talet som t ex MC20 hade betydligt lägre utspänning än vad dagens typiska MC-pickuper har. Därav den höga förstärkningen i MCA-76 som också lanserades som step-up för dessa pickuper). Då testar vi med en Graham Slee Elevator EXP. Elevatorn har 22,5 dB förstärkning (13,3 gånger) och kommer att ge en utsignal på 5,3 mV. Perfekt! Det andra kravet vi måste tillgodose är en hyfsat korrekt belastningsimpedans. Tittar vi nu i tabellen igen så ser vi att AudioTechnica AT-f7 har en rekommenderad belastning på 100 ohm. Även detta krav kan tillgodoses med Graham Slee Elevator. Den har valbar impedans och är alltså en lämplig step-up till den pickupen. Ett Vincent PHO-111 (riaa-steg med inbyggd MC-förstärkare)... ...har följande data: Input sensitivity MM I & II: 4 mV/1 kHz MC: 0.45 mV/1 kHz Output voltage: 200 mV/1 kHz Signal-to-Noise Ratio MM I & II: > 88 dB, - MC: > 78 dB Input Impedance MM I: 47 kohm/100 pF Input Impedance MM II: 47 kohm/300 pF Input Impedance MC: 100 ohm/100 pF Om vi tittar i pickup-tabellen ovan så ser vi att flertalet pickuper ligger i området 0,4-0,5 mV på sin utsignal, vilket ser bra ut, men Vincent PHO-111 har en fast ingångsimpedans på 100 ohm. Detta utesluter t.ex Benz Micro LP-s (för låg impedans) och Koetsu Rosewood (för hög impedans), men även Ortofon MC20 (p.g.a. för låg förstärkning). Oftast är det enkelt att ändra belastningsimpedansen på en Head Amp, det brukar bara vara att byta ut ett par resistorer, men har man ingen kunskap eller inte känner någon som kan göra jobbet får man leta efter andra vägar. MC-pickupen är förhållandevis okänslig för sin belastningskapacitans eftersom den är både lågohmig och låginduktiv. Vi tar Lyra som exempel, den har en intern impedans på 5,4 ohm och en induktans på 9 µH (= 0,000009 H). En "vanlig" MM-pickup, typ Ortofon Red, har en intern impedans på 1,3 kohm och en induktans på 700 mH (=0,7 H). Impedansen är alltså 240 ggr högre och induktansen är 78 000 gånger högre än Lyran's och det beror på det stora antalet varv i spolarna på en MM-pickup. Det är ju framförallt de resonanskretsar som uppstår tillsammans med belastningskapacitansen som kan påverka, men samtidigt är den inre impedansen (källimpedansen) så låg (5-20 ohm) i de flesta MC-pickuper att sannolikheten för att en resonanskrets ska påverka i det hörbara området är närmast försumbar. Ju lägre källimpedans, desto bättre drivförmåga vilket gör MC'n betydligt mer immun mot kapacitiva laster. En snabb överslagsberäkning av Lyra Kleos som lastas med 150 pF kapacitans bör ge en resonanstopp vid 3-4 MHz. , med L i Henry och C i Farad. Slutsats: Bara för att din förstärkare eller riaa-steg har en MC-ingång innebär inte det att den och din pickup passar ihop. STEP-UP TRANSFORMATORN Det finns flera olika skolor vad gäller valet av Step Up Transformer eller SUT. Tanken är ju att din MC-pickup tillsammans med en SUT ska bete sig som en MM-pickup för att fungera ihop med ditt befintliga MM-riaa. Den metod som många förespråkar baserar sig på att i första hand välja transformator efter signalen, inte efter pickupens interna impedans eller rekommenderad belastning. Pickupens belastningsimpedans går oftast att rätta till i efterhand. Majoriteten av alla MM-riaa är byggda för en insignal på ungefär 5mV (2,5 -12 mV). Skickar du på en lägre signal än 2,5 mV är risken stor att du får dra upp volymen för mycket och då kommer oftast också bruset. Med en insignal överstigande 12 mV är däremot risken stor att du överstyr ditt riaa-steg. För hög insignal minskar tillgänglig headroom och när "takhöjden" minskar kommer signalen att komprimeras med ökad distorsion som följd. Man brukar märka det på knäpparnas intensitet när man börjar närma sig gränsen. Rör-riaa är betydligt mer immuna mot detta problem än sina halvledarbaserade kusiner. Hur fungerar en transformator? Nu är inte vår intention att skapa en komplett manual för en transformators uppbyggnad och beteende, utan bara en hyfsat förenklad och förhoppningsvis lättläst sammanfattning för att ni som inte har läst (eller inte kommer ihåg) elläran ändå ska kunna hänga med i diskussionen. En transformator består i sin enklaste form av två lindningar (spolar) med en gemensam kärna av ett magnetiskt material: Den lindning som vi ansluter insignalen till kallas för primärlindning och den transformerade signalen tas ut från sekundärlindningen. När en växelström (signalen från pickupen i vårt fall) flyter genom primärlindningen så uppstår ett magnetfält i kärnan som hela tiden växlar i takt med signalen. Magnetfältets växlingar påverkar sekundärlindningen som ju finns runt samma kärna och en spänning alstras (induceras). Det är det växlande magnetfältet som alstrar spänningen i sekundärlindningen och därför kan man inte transformera likspänning eller riktigt lågfrekventa signaler. En transformator har alltså en lägsta frekvens som den kan transformera och tittar vi på andra hållet kommer en transformator inte heller att hinna med att transformera hur höga frekvenser som helst. Dagens transformatorer är så bra att detta sällan ställer till några problem för oss. Om primär- och sekundärlindningarna har lika många varv, kommer spänningen som alstras i sekundärlindningen att vara lika stor som insignalen till primärlindningen. (Givetvis är detta helt teoretiskt, man har ännu inte uppfunnet en transformator med 100% verkningsgrad utan förluster.) Vi tar som exempel en transformator där primärlindningen består av 100 varv och sekundärlindningen av 300 varv. Lägger vi på en 1 volts signal på primärlindningen kommer vi att få ut en signal på 3 volt på sekundärlindningen (Step Up). Man säger att transformatorn har en omsättning på 1:3. Förenklat kan man säga att spänningsomsättningen är lika med lindningsomsättningen: Man kan givetvis vända på förhållandet om man vill sänka signalen istället (Step Down). En vanlig nättransformator som ska ge 12 volt ut vid 230 volt in kommer att ha en omsättning på ungefär 19:1 (230/12). Primärsidan (230 Volt) kommer alltså att ha 19 gånger fler varv än sekundärsidan. Vi hoppas att det gick att hänga med, annars får man räcka upp handen. Nu återgår vi till våra pickuper. Ett litet urval av MC-pickuper Hur beräknar man lämplig SUT om man har en Benz Micro LP-s och vill förstärka signalen så att den passar vårt MM-riaa? Pickupen har en utsignal på 0,5 mV och vi vill förstärka den till 5 mV. Vi behöver alltså förstärka den 10 gånger. En SUT med omsättningen 1:10 är perfekt för ändamålet. Om vi istället väljer en Denon DL-103R vars utsignal bara är 0,25 mV kommer vi att behöva förstärka signalen 20 gånger; 5 mV/0,25 mV=20 för att få en utsignal på 5 mV. Nu passar det bättre med en 1:20 transformator istället. En Denon DL-S1 har en utsignal på 0,15 mV och behöver en transformator med omsättningen 1:30 - 1:35 för att ge 5 mV (4,5 resp. 5,25 mV) till MM-ingången. Det är ju inga problem, det finns gott om transformatorer med den omsättningen. Låt oss nu säga att du köper en Ortofon Cadenza Bronze som ersättare för din gamla Denon DL-S1. Vad händer? Ortofonen har en utsignal på 0,5mV och transformatorn höjer den med faktorn 1:35, vi får då en utsignal på 17,5 mV. Det ställer garanterat till problem för majoriteten av marknadens riaa-steg. Med detta vill vi bara förtydliga att man bör välja transformator efter pickup och att alla transformatorer inte passar ihop med alla pickuper. Lyckligtvis har många transformatortillverkare gjort sina transformatorer flexibla genom att man har delat upp de olika lindningarna i två eller fler separata smålindningar istället för bara en stor lindning. Genom att serie/parallell-koppla dessa lindningar enligt ett visst mönster kan man välja olika omsättningar. En del tillverkare av SUT har till och med försett konstruktionen med omkopplare för att enkelt kunna välja omsättning. Bild på en Allnic AUT-2000 med fyra olika alternativa omsättningar. Bild:www.canuckaudiomart.com Här har vi ett schema på en transformator, en Lundahl LL1931: Som ni ser är både primär- och sekundärlindningen delad i två separata lindningar. Genom att serie- respektive parallellkoppla primärlindningarna kan man få antingen omsättningen 1:8 eller 1:16. Sekundärlindningarna ska alltid vara seriekopplade enligt tillverkaren. När vi nu har hittat en transformator med rätt spänningsomsättning är det dags att titta på vilken belastningsimpedans pickupen får. En standardingång på ett MM-riaa brukar ha en ingångsimpedans på 47 kohm, men en MC-pickup vill oftast ha en belastning från några 10-tal ohm till något, eller några 100 ohm. En transformator fungerar inte bara som en signalhöjare/-sänkare, den fungerar också som impedansomvandlare. Impedansomvandlingen, eller rättare sagt impedansomsättningen för en transformator är lindningsomsättningen i kvadrat. En 1:10 transformator har alltså impedansomsättningen 100, en 1:20 transformator har impedansomsättningen 400 och en 1:30 transformator har impedansomsättningen 900. Tabell med lindningsomsättning, förstärkning, impedansomsättning och last. Nu ska vi se vad det innebär i praktiken... Vi börjar med en Benz Micro LP-s som har en utsignal på 0,5 mV och en rekommenderad belastning på >400 ohm. Tidigare kom vi fram till att Benz:en behöver en transformator med omsättningen 1:10 för att få "rätt" signal in i riaa-steget. En 1:10 transformator har en impedansomsättning på 100 gånger (102). Om riaa-steget har en ingångsimpedans på 47 kohm kommer pickupen att se en last på 470 ohm (47 kohm/100). Man dividerar alltså transformatorns last (riaa-stegets ingångsimpedans) med impedansomsättningen. Vi landar på fötterna med denna transformator. 470 är ju större än 400. Nästa exempel blir samma Denon DL-103R som tidigare. Den lämnar 0,25 mV och vill se en belastning på 100 ohm. En transformator med omsättningen 1:20 ger oss 5 mV utsignal och den ger en impedansomsättning på 400 gånger. Pickupens last blir nu 47 kohm / 400 = 117 ohm. "Not so fu... bad". Det får vi nog anse vara tillräckligt nära. Hittills har allt gått bra, men nu tar vi oss an ett svårare fall. Denon DL-S1, den har en utsignal på 0,15 mV och vill ha en last på >100 ohm. För att få vår önskade utsignal på 5 mV behövde vi ju en transformator med omsättning 1:30 - 1:35. Väljer vi en SUT på 1:30 kommer pickupen att belastas med 52,2 ohm och väljer vi 1:35 blir det bara 38,3 ohm. Nu är vi ganska långt från den (av tillverkaren) önskade belastningen. Belastar du en MC-pickup för tufft (för låg impedans) kommer den att bli lite mörk och dyster i klangen och belastar du den för lite (för hög impedans) kommer den att tendera till att bli ljus och anorektisk. När felet är på detta hållet kan vi inte göra så mycket mer än att ändra på riaa-stegets ingångsimpedans. Denon DL-S1 vill ha >100 ohm, vi säger 120 ohm som exempel. Väljer vi en 1:30 trafo blir impedansomsättning 900 gånger. 120 ohm * 900 = 108 kohm. Ändrar vi riaa-stegets ingångsimpedans till 108 kohm, så är vi hemma. Denna lösning kräver dock att man går in och modifierar sitt riaa-steg och det är nog inte alla som är speciellt sugna på en sådan manöver. Välj då istället en transformator med omsättningen 1:20, den ger 117 ohm's belastning och 3 mV utsignal. Det blir kanske lite brusigare, men det finns inte så mycket annat att välja på om man vill använda en SUT. Vi avslutar övningarna med Ortofon Cadenza Bronze. Utsignalen är 0,5 mV och rekommenderad belastning är 50-200 ohm. Signalmässigt faller valet på en 1:10 transformator som då ger en belastning på 470 ohm. Det är lite för "lätt" last och pickupen kommer troligtvis att bli aningen ljus och klen, men när felet är på det här hållet är det lätt att åtgärda. Vi skulle nog satsa på omkring 100 ohm som ett riktvärde för Cadenza'ns belastning. Nu kommer vi till två helt olika skolor om hur man ska göra. Vi tar den vanligaste metoden först, vilket innebär en resistor (ett motstånd) tvärs över transformatorns sekundärlindning. För att få en 100 ohm's last med en 1:10 transformator ska transformatorns belastas med 10 Kohm istället för riaa-stegets 47 kohm, (Önskad pickuplast * impedansomsättningen = transformatorns last på sekundärsidan). Nu tar vi fram elläran och räknar ut vilken resistor vi ska parallellkoppla 47 kohm med för att summan ska bli 10 kohm. Det är bara att lägga en 12,7 kohm's resistor parallellt över transformatorns sekundärlindning (utgång), så får pickupen rätt last. Detta är rätt metod enligt vissa, bl.a. Hashimoto (Japansk transformatortillverkare). Det är ju pickupen som behöver rätt last, inte transformatorn och denna teori säger att man bara ska belasta just pickupen. Man ska alltså inte belasta transformatorns sekundärlindning med något annat än de 47 Kohm den är gjord för. Den extra belastningsresistorn ska därför placeras parallellt över pickup/primärlindning istället. Hur stor ska den resistorn vara i vårt exempel? Utan någon resistor kommer ju pickupen att se en 470 ohm's last och vi ska då parallellkoppla den med något för att få 100ohm? Lägg en 127 ohm's resistor över ingången på transformatorn så har pickupen fått rätt last utan att transformatorn har påverkats. Vi är lite osäkra på vilken av dessa två metoder som är bäst, men rent teoretiskt känns metod #2 det mer rätt. Istället för att ge sig in i apparaterna och löda dit olika resistorer för att testa vilken variant som passar bäst kan man fixa två s.k. RCA-splitters.... Källa: www.kjell.com ... och några RCA-kontakter där man löder in resistorerna: Här är resistorn parallellt över primärlindningen: ...och här över sekundärlindningen: Nu behöver man inte göra någon åverkan på apparaterna innan man har bestämt sig. Tittar vi på t.ex. Lyra Kleos i tabellen nedan... ...så ser vi att man anger rekommenderad last inom ett väldigt stort spann. Man kan nog kalla det för en helgardering. Det finns några olika tumregler vad gäller belastningsimpedansen och en av de vanligast uttalade är att man ska lägga sig mellan den lägsta rekommenderade lasten och den lägsta rekommenderade lasten + pickupens interna impedans*10. I Lyrans fall blir det då mellan 91 ohm - 141 ohm med ett medelvärde på 116 ohm. Lyras egna SUT (Erodion) har en omsättning på 1:20 och kommer att belasta pickupen med 117 ohm vilket stämmer bra med ovanstående beräkning. Benz Micro LP-s rekommenderar >400 ohm och har en intern impedans på 38 ohm, man bör alltså ligga mellan 400 och 780 ohm. Många transformatorlindare säljer sina produkter till flera olika tillverkare av SUT:ar. CineMag Inc är en transformatorlindare som levererar till väldigt många olika apparattillverkare. Hashimoto, Lundahl och Sowter är några andra, listan kan göras längre. För den händige kan det vara ett alternativ att köpa transformatorer i lösvikt. Det blir till betydligt lägre pris än vad de färdiga lösningarna kostar. PHONOKABLAR Att diskutera kablar är att be om trubbel, men vi presenterar åtminstone några av de vanligast förekommande alternativen. Det som är signifikativt för en phonokabel till skillnad från en vanlig interconnect är att phonokabeln inkluderar en jordkabel, undantag finns givetvis. Den första varianten är coax-kabeln. Coaxen är en asymmetrisk kabel (de båda ledarna ser inte likadana ut) och används till många olika typer av signaler. Den är relativt billig, oftast välskärmad och förhållandevis lågkapacitiv. Många förknippar coaxkabeln med TV-antennen, men det är den fysiska uppbyggnaden som är definitionen av en coax, inte användningsområdet. Vi saxar från Wikipedia: "Koaxialkabel är en tvåpolig elkabel, som är uppbyggd av en metallisk ledare, mittledaren, omgiven av ett isolerande material, dielektrikum, som i sin tur är omgivet av ett ledande hölje, skärmen." Bilden nedan visar hur en phonokabel baserad på en coax brukar se ut. En kabel per kanal och en extra jordkabel för att jorda tonarmen (och ev. andra metalldelar hos skivspelaren) i riaa-stegets jordskruv. Det finns många som anser att coax'en är helt rätt kabel för det här ändamålet och att allt annat är överkurs, det kan det vara i vissa fall, men det kan också vara ett dåligt val beroende på hur mottagaren (riaa-steget/Stepup) är konstruerat. Är riaa-stegets ingångskontakter förbundna med chassijord är det helt OK med en coax, men det finns konstruktioner som använder en ingång av typen differentialförstärkare för att kunna undertrycka eventuella likfasiga störningar som plockats upp på vägen och då är coax'en inte det bästa alternativet. Här har vi ett exempel på ett "single end"-kopplat riaa-steg. Som ni ser är pickupens ena anslutning direkt till jord. Steget saknar störningsundertryckning. Ett förenklat exempel på ett "balanserat" riaa-steg. Ingen av pickupens anslutningar går till jord. Den här kopplingen har en bra förmåga att undertrycka likfasiga störningar. Det krävs en symmetrisk kabel för att den här principen ska fungera optimalt och har man ett sådant bygge är det synd att inte utnyttja det till fullo. En symmetrisk (balanserad) kabel har två isolerade och partvinnade innerledare, en för plus, en för minus och en gemensam skärm. Nu ska vi inte fördjupa oss i konstruktionsteorier för olika typer av riaa-steg men vi vill ändå påpeka att det finns skillnader och att det kan avgöra valet av kabel. Det finns flera olika skolor för hur man ska göra en phonokabel, här kommer några exempel. 1. Skärmen ansluts till tonarmens jordskruv tillsammans med jordkabeln (den svarta på bilden) men skärmen ansluts inte i RCA-kontakten. Denna variant kallas allmänt för pseudo-balanserad kabel. 2. Skärmen ansluts till tonarmens jordskruv tillsammans med jordkabeln och även i RCA-kontakten. Denna metod kan generera brum på grund av jordslingor. Både jordkabeln och skärmen ligger parallellt om riaa-ingångens signaljord är direktkopplade till chassijord. Många skippar jordkabeln, men då är tonarmen jordad via signaljord, inte chassijord. 3. Många phonokablar av lite högre dignitet verkar dock vara byggda så här. Man använder skärmen som jordkabel och ansluter ena änden till tonarmens jord och den andra till riaa-stegets jordskruv. Både tonarmen och skärmen har då samma potential och inga jordslingor kan uppstå där i vart fall. Med denna kabel har man helgarderat sig och den fungerar oavsett om ingångarnas signaljord är direktansluten till chassijord eller inte och det spelar inte heller någon roll om ingången är single end eller en differentialförstärkare. Givetvis finns det fler varianter än ovanstående, varje tillverkare gör som han anser vara bäst. Det finns ju phonokablar som har en 5-polig DIN-kontakt och då ser samma kabel ut så här i stället. En bild på en färdig kabel enligt ovan. När det gäller kabel mellan SUT och riaa-steg gäller samma sak som för kabeln från skivspelaren till riaa-steg. SUT:en gör ju bara att en MC-pickup får samma utsignal som en MM och signalen från en SUT är lika känslig som från en MM-pickup. Head Amp's är aktiva enheter och kan ha en bättre drivförmåga, framförallt klarar de troligtvis kapacitiva laster bättre än vad en passiv enhet (SUT) gör. De flesta Step-Up Transformatorer har en jordanslutning precis som riaa-steget har. Hur ska man då göra? Det finns tyvärr inget enkelt svar på den frågan. Vi visar några olika alternativ: Alt.1 - Här är tonarmen jordad i SUT:en och kabeln mellan SUT och riaa är jordad i både båda ändar. Alt.2 - Nu är tonarmens jord förbunden med jord i kabeln mellan SUT och riaa som i andra änden är jordad i riaa-steget. Detta innebär att man måste sätta ihop jordarna på något sätt, t.ex. med en skruv och mutter om de är utrustade med gafflar, eller ta en "sockerbit" om det är skalade kabeländar. Bilden visar en Lyra Erodion (SUT) och över jordanslutningen sitter en liten vippströmbrytare (se delförstoringen), med denna kan man bryta jorden till SUT:en och bara använda jordskruven som en skarvpunkt. Smart, mer sån't. Alt.3 - Tonarmen är jordad i SUT:en och jordkabeln mellan SUT och riaa är bara ansluten i SUT:en. Alt.4 - Tonarmen är jordad i SUT:en och jordkabeln mellan SUT och riaa är bara ansluten i riaa-steget. Många får bäst och tystast resultat med alternativ 2. Det är förvisso några kombinationer att testa, men det kan verkligen vara värt omaket. För kablaget mellan riaa-steg och förstärkare gäller samma som för vilken interconnect-kabel som helst. Riaa-stegen ger normal linjenivå på samma sätt som en CD-spelare eller en DAC.
  3. Använder du riaa-steget mellan pickup och Fozgometern? Om du gör det kan detta vara en anledning till dina mätresultat. Jag har läst att man rekommenderar 1000Hz för azimuth mätning eftersom riaa-steget inte har någon (eller minimal) påverkan av signalen vid den frekvensen. En förhandsgranskning från nästa avsnitt i vår artikelserie om skivspelaren. En eventuell obalans i kanalernas riaa-filter kommer definitivt att påverka mätresultatet vid mätning med brus och det är ju väldigt små signalskillnader som man försöker korrigera vid azimuthjustering. /PEO
  4. Det var ett ovanligt stort span som tillverkaren angivit, 1,7-3,0 är betydligt mer tillåtande för experiment än Lyras "Recommended tracking force: 1.65 ~ 1.75g (1.72g recommended)". Det känns inte så viktigt att få nålen att spåra perfekt vid så högt utstyrda graveringar, de här tortyrspåren (+12 - ) är nog mest till för att garanterat uppnå distorsion så att man kan ställa sin antiskating. Jag hade nog stannat vid 2,2 g (rekommenderad VTF + 10%) om den klarar att spåra +8 utan dist. /PEO
  5. Jepp, det är Classic Design som är generalagent.
  6. Se där ja! Ytterligare en oscilloskopfluktare, kul. Mina erfarenheter är att det först bara är dist i vänster kanal, ökar man sedan antiskatingen sucsesivt så kommer disten i vänster kanal att minska. Nästa läge är att det distar ungefär lika mycket i båda kanalerna, men fortsätter jag att höja antiskatingen kommer inte disten att gå över till enbart höger kanal. Jag lägger bara på så mycket antskating att båda kanalerna distar ungefär lika mycket, sen höjer jag VTF lite i taget (till maxvärdet) för att se om disten försvinner. Har man haft en pickup som har "misspårat" kraftigt finns risken att nålen har graverat om din testskiva och att det är den "disten" som du ser. Jag har skrotat några testskivor på så sätt och det tog ett tag innan jag fattade vad som hade hänt. Hur har det gått med azimuthen? Det ser ut som ett UNI-T, vilken modell är det? Tydligen ska många av deras modeller ha en FFT-mätning, den borde fungera bra till VTA-justeringen tillsammans med Analogue Productions testskiva spår A9 som innehåller en 60Hz och en 4kHz ton med proportionerna 4:1. Är armen för hög i bakkant kommer kvoten att bli mindre och tvärtom. /PEO
  7. Jag kan meddela att D9:orna har fått permanent uppehållstillstånd. Har ni vägarna förbi 0454-området så är ni välkomna på en provlyssning. /PEO
  8. Några cm var nog en väl tilltagen överdrift, enligt formeln för ljudtryck relativt distans från ljudkällan behövs det hela 6 cm för att korrigera 0,5dB. Det är sällan mer än ~0,5dB's kanalobalans när man mäter på riaa-stegets utsignal. Har man oflyt att t.ex. pickupens högerkanal spelar 0,5dB högre än vänster och riaa-stegets högerkanal också spelar 0,5dB högre än den vänstra så har man ju fått 1dB obalans. Skifta då kanalerna på riaa-steget, d.v.s. höger kabel från pickupen till riaa-stegets vänstra ingång, riaa-stegets vänstra utgång till förstärkarens högra ingång så är problemet löst. Signalen bryr sig inte om vad det är för färg på kontakterna. Sätter jag en mätmikrofon i lyssningsposition och skickar på en 1kHz ton i vänster respektive höger högtalare har jag nästan 2dB's skillnad. Så mycket påverkar rummet och ändå tycker jag att mitt rum är hyfsat symmetriskt möblerat. Denna avvikelse upplever inte jag som en förskjutning av ljudbilden i sidled, däremot gör ett azimuthfel på 2dB det, plus en del andra biverkningar. 2dB azimuthfel motsvarar att skillnaden mellan kanalernas överhörning är en faktor på 1,25, t.ex, 200mV på ena kanalen och 250 mV på den andra. En avvikelse i den storleksordningen är inte alls ovanlig, även på förhållandevis dyra pickuper. Om man drar ett pennstreck med en stiftpenna på ett tonarmsrör med diametern 12 mm motsvarar det en vridning på något mindre än 1 mm. Du har fattat det helt rätt. /PEO
  9. Det har ju varit lite diskussioner i flera olika trådar om mätning och justering av azimuth, jag gör mitt inlägg i denna tråden. Jag satt och funderade på om man skulle kunna visualisera de olika signalskillnaderna på något vis. Det var svårare än jag hade förväntat mig, men jag lägger ändå upp den bild som finns i mitt huvud. Den punktstreckade linjen representerar ett förmodat centrum i ljudbilden. Bild 1. representerar den optimala signalen. Båda kanaler är helt symmetriska och helt isolerade från varandra. Detta är en utopi i vinylvärlden, men jag vill ta med bilden som en referens. Bild 2. symboliserar en obalans mellan höger och vänster kanal. I detta fallet spelar höger kanal något starkare än vänster. Orsaken kan vara i pickupen, men det är lika stor sannolikhet att felet ligger i riaa-steget. Detta fel brukar inte påverka ljudbilden så mycket, en mindre sidoförskjutning kanske. Blir det störande mycket så använd balanskontrollen, flytta stolen någon cm i sidled, eller flytta fram den högtalaren som spelar lägst. Oftast ger rummets asymmetri betydligt större obalans mellan kanalerna är vad detta gör, men det är inte så lätt att mäta rummets påverkan. Bild 3. beskriver symmetrisk överhörning mellan kanalerna, även kallad kanalseparation. Bilden visar verkligheten för vinylavspelning, vi har tyvärr inte en oändlig kanalseparation med den här tekniken och hur stor den i praktiken blir beror bl.a. på pickupens uppbyggnad och nålslipning. Detta fel påverkar inte ljudbilden så mycket som man kan tro (om det är inom rimliga värden förstås), men ju sämre kanalseparation, desto mer mot mono kommer det att gå. Bild 4. visar ett azimuthfel . I mitt exempel lutar nålspetsen så att vänster kanals signal "läcker" över till höger kanal (asymmetrisk överhörning). Detta kommer att "blurra" ihop ljudet och påverka mittfokus. Det vore nog närmast ett under om någon förstod något av det här svamlet, men förhoppningsvis kan det fungera som en katalysator för en fortsatt diskussion i ämnet. /PEO
  10. I och med att oscilloskopsmätning innebär visuell avläsning är det en fördel att presentera mätsignalen så stor som möjligt. Framför allt på ett digitalt oscilloskop med begränsad upplösning i både A/D-omvandlingen och på skärmen. Att öka känsligheten innebär att man får ett större utslag på skärmen. Att gå från 500mV/ruta till 50mV/ruta innebär ju att den aktuella mätsignalen ritas 10 gånger större på skärmen, d.v.s. en ökad känslighet. Minskar du däremot känsligheten på oscilloskopet så krävs det en högre insignal för att få samma utslag på skärmen. Jag brukar nyttja mätområdena från 5mV/ruta till 100mV/ruta vid azimuth-mätning. Använder jag ett brusigt riaa-steg är det oftast lättare att läsa av oscilloskopet om jag sänker känsligheten något, t.ex. från 50mV/ruta till 100mV/ruta. Den aktuella pickupens kanalseparation och riaa-stegets förstärkning avgör storleksordningen på överhörningssignalerna. Det kan skilja uppåt 40dB i kanalseparation mellan en enkel och en "avancerad" pickup, det motsvarar en skillnad på 100 gånger i signalamplitud och det kan lätt skilja 10dB mellan två olika riaa-steg också och då förändras signalen ytterligare med faktorn 3. Detta innebär att med en avancerad (välkonstruerad) pickup med hög kanalseparation och ett lågförstärkande riaa-steg klarar jag mig inte med 50mV/ruta, jag behöver öka känsligheten ännu mer men då kommer egenbruset från mitt gamla analoga oscilloskop att påverka signalens utseende och försämra min avläsning. Vid azimuth-mätning är det som sagt bara att höja känsligheten (minska antalet mV/ruta) så mycket att den "tysta" kanalens signal (den gula kurvan på bilden nedan) ritas över hela skärmen, vad den andra "signalbärande" kanalen visar är helt ointressant. Låt den rita mellan källaren och vinden, det gör inget. Den "tysta" signalen (gul kurva) är bara styvt en ruta i amplitud vid din mätning och det är närmast omöjligt att läsa av det värdet med någon större precision, öka känsligheten från 500mV/ruta till t.ex. 100mV/ruta (på båda kanalerna) så blir kurvorna 5 gånger större (högre) och då har man fått en användbar upplösning. /PEO
  11. Inspelning pågår fortfarande men det närmar sig 100 timmar och förändringstakten har börjat avta något, så nu kan jag våga mig på en första preliminär rapport. Släktskapet med Spendor D7 är omisskännligt, att de är syskon råder det ingen tvivel om, men ändå är det två helt skilda världar. D9 som ju är en större högtalare serverar en helt annan botten, ett fundament som jag tidigare inte trodde behövdes. Allt, både instrument och röster får nu en helt annan kropp och det ger en helt ny dimension hos musiken. Det känns som att basen går betydligt djupare än hos D7:orna, men detta utan att på något vis sätta igång rummet mer än D7:orna gjorde, snarare tvärtom. Det är bättre kontroll på basen och det presenteras nyanser i lågfrekvensområdet som jag aldrig har hört i min anläggning tidigare, oavsett högtalare. I det övre registret är det samma underbara och silkeslena diskant som jag förälskade mig i redan första gången jag lyssnade på D7, men jag upplever jag den ännu mer detaljerad hos D9:orna. Det kan kanske bero på ett annorlunda delningsfilter. Diskantelementet sitter på samma höjd som hos D7, men mellanregisterelementet sitter monterat ovanför diskanten istället för under. Ljudbilden befinner sig ändå på samma höjd som tidigare, elementens inbördes placering påverkar alltså inte den parametern. Mellanregistret är utan tvekan det största lyftet hos den här högtalaren, här kommer det fram saker som jag inte ens visste att jag saknade tidigare. Utklingningen av instrument och röster har liksom inget slut och man kan följa ett enskilt instrument på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Det är en oväntat stor skillnad på detaljåtergivningen från innan och det går faktiskt att spela på ännu lägre volym än med D7 med fortsatt hörbarhet och full insyn. D9 klassar jag definitivt som en högupplöst högtalare, men det blir aldrig mer hifi än musik. Helt klart en högtalare i min smak. Ibland får jag för sig att musiken spelas upp som i slowmotion, inte så att det har tappat tempo, snarare tvärtom, utan det faktum att jag nu hinner höra och förstå allt som försiggår på inspelningen. Dynamiken är riktigt, riktigt bra och när det gäller förmågan att återge attacker har jag definitivt inget att klaga på. Presentationen känns härligt öppen, holografisk och oansträngd och jag har inte ens påbörjat fintrimmningen av högtalarnas placering ännu. D9:orna står med baffeln på samma ställe som D7 gjorde vilket innebär att det nu bara är 150 mm mellan högtalaren och väggen bakom. Alla andra högtalare med lite större konarea har "basat på sig" något alldeles förskräckligt i mitt rum om de stått närmare väggen än en meter, men här är det inga problem (det kanske är högtalare med inbyggd rumskorrigering). En viktig egenskap för mig är att högtalaren har ett visst litet mått av "förlåt" så jag kan avnjuta mina gamla älsklingsplattor utan att få "sloköron". Många, för att inte säga en övervägande majoritet av de högtalare som har varit på besök blir gärna för hårda och vassa på många av de gamla halvtaskiga inspelningarna med snabb lyssningströtthet som följd. Om det nu handlar om en viss färgning hos D9 (och D7) så må det faktiskt vara hänt, jag väljer den här egenskapen hos mina högtalare alla dar i veckan. Vad vore livet utan att kunna avnjuta sin favoritmusik. Redan nu kan jag avslöja att jag kommer att göra allt som står i min makt för att de här högtalarna inte ska lämnas tillbaka. /PEO
  12. Gratulerar till att ha blivit med oscilloskop. Det verkar vara en väldigt smidig och lätthanterlig variant jämfört med mitt gamla analoga oscilloskop. Det är kanske dags att byta upp sig. Korrigering av riaa-stegets utsignal: Det är alltid svårt att göra exakta avläsningar på ett oscilloskop och när jag vill justera två signaler så lika som möjligt brukar jag invertera (fasvända) den ena kanalen och sedan addera kanalerna. Det är samma sak som att subtrahera Ch1 och Ch2 och den funktionen har du direkt i ditt oscilloskop ser jag i beskrivningen. Höj känsligheten så att de båda kanalerna "ritar" över hela skärmen (du måste ha samma känslighet på båda kanalerna), subtrahera kanalerna och justera en av trimpotentiometrarna tills du får ett rakt streck. Enkelt och tillräckligt noggrant. Azimuth: Jag brukar höja känsligheten så att den "tysta" kanalen upptar minst halva skärmens höjd för att öka upplösningen på mätresultatet. Den kanalen som har själva signalen kommer att bli våldsamt överstyrd och försvinna långt utanför bilden, men det gör inget, den är helt ointressant. Hur mycket skiljer det mellan höger och vänster kanal efter ditt riaa-steg, innan kompensering? Jag är nyfiken eftersom jag försöker få en känsla för hur stor obalans mellan kanalerna som är "normalt" hos våra riaa-steg. Den största obalansen som jag har mätt upp hittills är 1,6 dB och det var på ett riaa-steg för styvt 15000:-. Lycka till med mätningarna. /PEO
  13. Det var ju genomtänkt, då återstår bara riaa-stegets eventuella obalans. Tack för info'n.
  14. De kalibreringsinstrument som jag använder på jobbet skickas till SP på kontroll varje år, bara det faktum att det finns en möjlighet att de påverkats under det gångna året gör att vi måste få dem kontrollerade. Inte bara inför varje användning, man kan behöva kontrollera kanalbalansen efter några timmars drift också (temperaturavdrift). Oftast är avdriften väldigt liten, på gränsen till försumbar, men jag brukar ta för vana att kontrollera med jämna mellanrum. De flesta oscilloskop har en testsignal tillgänglig på fronten, kroka in båda kanalerna och justera så att de är lika. Det tar inte många sekunder. Kalibrering av ett oscilloskop brukar innebära att man kontrollerar att utslaget i X och Y-led stämmer med det valda mätområdet för spänning och tid. Det skiter jag fullständigt i när jag justerar azimuth, bara de båda kanalerna visar lika mycket så är jag nöjd. Att använda ett "vanligt" analogt oscilloskop för absolutmätning av spänningen är en ganska trubbig mätmetod, avläsningen är okulär och med aldrig så lite brus på signalen får man ett avläsningsfel som oftast är större än oscilloskopets noggrannhet. Den största felkällan vid min metod att mäta azimuth är riaa-stegets obalans. Det finns ingen anledning att finjustera den lilla skillnaden mellan oscilloskopets kanaler om man inte har nivåjusterat signalen från riaa-steget först. Samma problem borde gälla om man använder Fozgometern eller Adjust + efter ett riaa-steg också. Kalibreringen av Fozgometern via datorns ljudkort förutsätter att ljudkortets utnivå är lika på båda kanalerna, annars finns risken att man gör sitt kontrollinstrument ännu sämre än vad det var innan. Man kan alltid korstesta genom att byta plats på kanalerna och göra en verifiering. Om jag förstår rätt så kräver Adjust + en riaa-korrigerad insignal ansluten till ett ljudkort. Här har vi två möjliga felkällor, först har vi riaa-stegets eventuella kanalobalans och sedan har vi ljudkortets obalans. Jag tror knappast att ljudkortstillverkaren har använt matchade resistorer vid tillverkningen. /PEO
  15. Jag har inte ens hört D7 tror jag, och visste inte att de gjorde egna drivers.Ser ut som riktiga urhögtalare. Intressant! Ja, visst är det en typisk "urhögtalare", till det yttre är det i högsta grad en traditionell skapelse och de skulle lika gärna kunnat vara från 70-talet. Vad det egentligen är som (enligt mig) får de här att lyfta sig över flertalet liknande högtalare har jag bara teorier om, men både deras egna element och kabinett verkar vara riktigt välkonstruerade. Konkurrensen bland högtalare i den här storleken och prisklassen är nog väldigt tuff och jag har bara sett D7 i en enda butik hittills, så det är kanske inte så konstigt att du inte har fått möjlighet att lyssna på dem. Varför inte göra ett hembesök? /PEO
  16. Vilken kapacitet ska ett lämpligt oscilloskop ha för att funka för dessa uppgifter? Tänker t ex på känslighet. Räcker det med .2 MV? Som jag fattade PEO:s beskrivning av hans eget sätt att testa inställningar på arm och puppa, så kopplas oscilloskopet in efter RIAA:t och filtret då är signalen förstärkt till en högre spänning. Vanlig förstärkning är ca 30 dB. Då är känsligheten inte en kritisk fråga. Kollade lite på oscilloskop och såg att många har en känslighet på 2 mV/skalstreck och då kan man inte mäta direkt mot puppan som i mitt fall har en utspänning på 0,3 mV. Skall man sedan som hans rekommendation koppla in ett subsonicfilter så lär nog spänningen sjunka något. Om jag fattat det hela rätt. Calm Känsligheten på mitt oscilloskop är 2mV/ruta, men som Calm skriver så krokar jag in oscilloskopet efter riaa-steget. Man anger oftast känslighet i enheten spänning eller tid per ruta och skärmen brukar ha tio rutor både i x och y-led. Varje ruta kan sedan vara indelad i t.ex. fem skalstreck. Överhörningssignalen är oftast så liten i amplitud att jag lägger mig på 5mV/ruta vid azimuth-justering. Problemet med de flesta lite äldre oscilloskop är att de har ett förhållandevis högt egenbrus på de lägsta mätområdena, så även mätning på en MM-pickup kräver förstärkning via ett riaa-steg, signalen dränks av bruset annars. Problemet med att använda ett riaa-steg som "förförstärkare" är att man adderar dess obalans i mätningen, därav min lilla "kalibreringslåda" som jag beskrev här. /PEO
  17. Det är jag också, "make it simple", likströmsmotorer är lite som JAS. Det är ett jättebra flygplan med enormt hög prestanda, men det kan ju inte flyga utan datorhjälp. Synkronmotorn är mer som den gamla eran av flygmaskiner, självstabilt och där man behöver inte hålla krampaktigt i styret. Det är inget jag känner till, men det hade varit kul att testa med att höja frekvensen från t.ex. 50 Hz till 100 Hz och sedan göra ett remhjul till motorn med halva diametern. Det borde ju egentligen bli samma resultat som att fördubbla antalet poler på motorn. /PEO
  18. Så där ja, nu är det dags för avsnitt 6 i vår skivspelarartikel, "Motor och motorstyrning". Att få tallriken att snurra med konstant varvtal är ju verkets primära uppgift och hur detta går till anser vi vara så intressant att vi tillägnat det ett eget avsnitt. Håll tillgodo. http://www.euphonia-audioforum.se/forums/index.php?showtopic=12192#entry210253
  19. Det här är ingen komplett kurs i varken motorlära eller i styrelektronik, vi vill bara på ett så enkelt sätt som möjligt försöka förklara några av de olika principerna som används för drivningen av våra skivspelare. AC-MOTORN Man har använt både synkron- och asynkronmotorer till skivspelare genom tiderna. Synkronmotor har en bättre effektivitet och betydligt bättre hastighetsnoggrannhet än asynkronmotorn men den har också en mer komplex design och är därför dyrare. Hos den typen av synkronmotorer som vi använder till bl.a. skivspelare och bandspelare består den roterande delen (rotorn) av en permanentmagnet och den roterar synkront med den tillförda matningsspänningens frekvens till skillnad från asynkronmotorn som har en viss eftersläpning och är mer belastningskänslig. Båda typerna består förutom rotorn även av en stator. Statorn är den delen av motorn som inte roterar och som innehåller motorlindningarna. En enkel bild av en AC-motors uppbyggnad. Synkronmotorn ger fullt vridmoment vid det synkrona varvtalet vilket ger motorn den karaktäristiska egenskapen att varvtalet ej minskar när den belastas (upp till maxmomentet), medan asynkronmotorn behöver släpa efter lite grann för att kunna utveckla sitt moment. Eftersläpningen är normalt 3-4% beroende på belastningen. Den enklaste formen av AC-motor har två poler och kommer att rotera ett varv/period. Den 2-poliga 1-fasmotorns arbetscykel i förhållande till matningsspänningens sinusform. I små/kompakta motorer löser man oftast konstruktionen med en lindning på ett gemensamt polstycke, inte två separata lindningar. Varvtalet n (i varv per minut), bestäms av frekvensen f (i Hz) och poltalet p enligt: Poltalet är alltid en multipel av 2, vilket innebär att det högsta tillgängliga varvtalet med 50 Hz nätspänning är 3000 rpm. En 4-polig synkronmotor får ett varvtal på 1500 rpm, en 6-polig motor får 1000 rpm, o.s.v. Det är ganska vanligt att dagens skivspelare är utrustade med en 24-polig synkronmotor, den gör då bara 250 rpm. Ju fler poler, desto jämnare gång och mindre vibrationer alstrar motorn. 1-fasmotorer har ett litet problem i sin grundkonstruktion, de kan nämligen starta på vilket håll som helst om rotorn står i ett visst läge. Man löser enklast det problemet genom att komplettera motorn med 2 poler till och att skapa ytterligare en fas som är förskjuten 90° från huvudfasen. Lösningen för att skapa den extra fasen (röd i bilden ovan) är faktiskt enklare än vad man först kan tro. Det räcker med en enkel kondensator. Kondensatorn är en reaktiv komponent som kommer att orsaka en fasförskjutning på just 90° (under rätt betingelser). Hur det går till hoppar vi över här, det får nog anses vara överkurs. De nya polerna (L2) ligger 90° förskjutna från huvudlindningens poler (L1) och nu kommer motorn att få den draghjälp som behövs för att alltid starta på rätt håll. Det kommer att bli ett roterande magnetfält istället för bara ett växlande som innan. Motorn kommer fortfarande att rotera ett varv/period och räknas därför som en 2-polig motor trots att den faktiskt har fyra poler. I bland kan man se benämningen startlindning, men faktum är att den alltid är i drift och hjälper motorn att få både ett bättre moment och mindre vibrationer. Kondensatorn kallas för run capacitor. I vissa skivspelare kan det även finnas en resistor i serie med lindningarna. Det sitter då oftast en 110 V motor i spelaren och resistorn är bara ett enkelt sätt att minska våra 230 V till 110 V för att ge motorn rätt arbetsspänning. En skivspelare med 20 år på nacken kan vara i behov av ett kondensatorbyte, den vanligaste typen av kondensatorer i lite äldre spelare är en elektrolytkondensator och när de åldras förändras deras värde ganska mycket. En felaktig/trasig, feldimensionerad, eller åldrad kondensator gör att extrafasen inte längre kommer exakt 90° efter huvudfasen eller att strömmen till extralindningen reduceras och motorn kommer inte att få den jämna rotation som den en gång hade. Det blir som en tvåcylindrig motor där den ena cylindern har fått loppa på stiftet. Så här ser det ut i en Thorens TD-165. Källa:twelvety.com/ I dag har flera tillverkare valt att tillverka den tvåfasiga matningsspänningen på elektronisk väg istället för med en kondensator vilket ger en bättre precision på fasvinkeln med ännu jämnare gång och mindre vibrationer som belöning. Det finns även ett antal tillverkare av universella motorstyrningar som man kan komplettera sin gamla skivspelare med och man kan dela upp dem i två huvudgrupper. Motorstyrning som bara ersätter nätets 230V/50Hz och där man fortfarande använder skivspelarens kondensator för fasförskjutningen. En defekt kondensator fortsätter att ställa till med problem, men man eliminerar nätets frekvensvariationer. Motorstyrning som skapar två faser med 90° förskjutning. Denna metod kräver dessvärre en mindre ombyggnad av skivspelaren (avlägsna kondensatorn och ev. resistor) vilket gör att många inte vågar ta det steget trots att det är här man gör de största vinsterna. Exempel på en motorstyrning med två 110 V faser. Heed Orbit 1. Källa:analogueseduction.net Olika tillämpningar för AC-motorn AC-motor (utan varvtalsåterkoppling). Antingen förlitar man sig helt på nätets 50 Hz med allt vad det innebär i praktiken med frekvensavvikelser på nätet, alternativt har man en motorstyrning som genererar en egen stabil 50 Hz, typ Kuzma mm. Här tas ingen notis om vilket varvtal tallriken egentligen har, man förutsätter att den roterar med rätt hastighet när motorn matas med 50 Hz AC. Det är oftast precisionen i tillverkningen av t.ex. drivhjul, tallrik eller skicket på rem och tallrikslager som är orsaken till en eventuell hastighetsavvikelse. Vissa motorstyrningar har dock möjlighet till finjustering av frekvensen. I och med att motorn jobbar synkront med frekvensen måste man antingen ändra frekvensen eller utväxlingen (oftast motoraxelns diameter) för att ändra mellan 33/45 rpm. En synkronmotor behåller sitt synkrona varvtal även om spänningen fluktuerar (inom rimliga gränser förstås) och man använder ofta den fördelen genom att sänka spänningen till motorn för att minska motorvibrationerna när hastigheten är uppnådd. Vissa tillverkare har konstant för låg spänning till motorn och man brukar behöva springa igång dem som med en gammal moppe. AC-motor (med varvtalsåterkoppling). Här krävs en lite annorlunda motorstyrning än ovanstående. Man har även kompletterat skivspelaren med en avkännare som talar om för motorstyrningen vilket aktuellt varvtal tallriken snurrar med (tachometer). AC-motor med varvtalsåterkoppling Oftast genererar tachometern ett pulståg där frekvensen är proportionell mot tallrikens varvtal, men även en sinusformad tacometersignal eller en analog signal kan förekomma. Ju fler pulser/varv, desto noggrannare går det att göra varvtalsregleringen. Vid avvikelse kommer motorstyrningen att korrigera genom att ändra frekvensen uppåt eller nedåt. Återkopplade motorstyrningar för AC-motorer som används till remdrivna spelare med tung tallrik kontrollerar ofta bara hastigheten en gång (eller ett par gånger) efter uppstart för att kompensera för eventuell (mekanisk/statisk) avvikelse. På så sätt slipper man risken med att kontinuerligt jobbande servon skapar onödigt svaj. DC-MOTORN (med hastighetsåterkoppling) DC-motorer till skivspelare måste ha någon form av återkoppling eftersom de till skillnad från synkronmotorn inte själva kan hålla takten, varvtalet på en DC-motor styrs av spänningen men varierar med belastningen. Det är oftast snabba servon och lätta tallrikar som gäller för direktdrift, men man använder DC-motorer till remdrivna spelare med tunga tallrikar också. Oftast har man då en lokal återkoppling av själva motorns varvtal, inte på tallrikens. Undantag finns givetvis. Det går att bygga DC-drifter som är minst lika exakta och stabila som en AC-motor med motorstyrning, men det är också betydligt lättare att misslyckas eftersom DC-driften blir betydligt mer komplicerad. Ändrade förutsättningar som t.ex en tung skivpuck eller en s.k. skivring kan ge servot allvarliga problem, reglersystemet (eller servot) var anpassat för helt andra svarstider (tiden det tar att göra en hastighetsförändring) och kan då börja självsvänga eller bli för långsamt med hastighetsvariationer som följd. Varvtalet hos en DC-motor styr man med spänningen, men även en superstabil likspänning gör tyvärr inte DC-motorn varvtalsstabil, den minskar nämligen märkbart i varvtal redan vid ringa belastning. DC-motorn eller likströmsmotorn har till skillnad från AC-motorn genomgått en stor utveckling under de senaste 10-20 åren. Den traditionella likströmsmotorn var uppbyggd med en permanentmagnetiserad stator, en rotor med två eller flera lindningar, kommutator(polvändare) och kol (eng:brushes). Traditionell DC-motor med kommutator och kol. Den här motortypen är inte så lyckad till en skivspelare, en kolmotor väsnas alldeles för mycket. Den fungerar väl helt OK till en eltandborste, bilbanan eller som vindrutetorkarmotor i bilen, men inte till en skivspelare och det är därför majoriteten av våra lite äldre skivspelare har AC-motorer. Den borst(kol)lösa likströmsmotorn (BLDC) En av det största nackdelarna med den gamla hederliga likströmsmotorn är kolen som behövs för att via kommutatorn leda och växla riktning på strömmen till rotorns lindningar. Hos AC-motorn har man redan ett växlande magnetfält och därför kan man ha lindningarna i den fasta statorn. Tack vare elektroniken kan man göra något motsvarande med en likströmsmotor också, men vi måste ha något som talar om när det är dags att växla magnetfältet. Den vanligaste lösningen är hallgivaren, en liten oansenlig komponent som reagerar på magnetfält. Vissa typer kan avgöra om det är en magnetisk nordpol eller en sydpol som finns framför den och användningsområdet för hallgivaren är mycket större än bara i borstlösa likströmsmotorer. Det sitter troligtvis ett antal i din bil, en för att veta var vevaxeln har sitt nolläge och en per hjul till ABS'en. Här kommer ett exempel på hur en 3-polig (6-takts) borstlös likströmsmotor kan fungera. I varje pol sitter en hallgivare H1-H3 som detekterar om det är en nord eller sydpol som passerar. Dessa signaler går in i en styrelektronik även kallad EC (Electronical commutation) som kan aktivera/deaktivera magnetfältet för varje lindning (L1-L3)och dessutom polvända respektive lindning för att kunna växla magnetfältets polaritet (riktning). Den här motortypen har blivit ganska vanlig i vår vardag, styrelektroniken (EC'n) sitter monterad inne i själva motorn och på utsidan ser det ut som vilken gammal likströmsmotor som helst. Principen för elektronisk kommutering (EC). Antalet poler kan skilja beroende på applikationen men grundprincipen är oftast densamma. Om vi nu adderar alla hallgivarnas signaler så har vi fått en tachometer som ger sex pulser per varv och som kan användas till varvtalsreglering. Spänningen som vi lägger på motorn kommer att avgöra hur fort den snurrar, ju högre spänning, desto starkare magnetfält och ju högre rotationshastighet. Den vanligaste modellen av DC-motorer är av s.k. inner rotor typ, d.v.s. med rotorn roterande inuti statorn, Bild på en inner rotor-motor Men man kan också vända på principen och låta rotorn snurra utanför statorn. Bild på en outer rotor-motor Båda principerna har både sina fördelar och nackdelar. Inner rotor-motorn har en snabbare respons vid spänningsändringar, men har sämre kraft, medan outer rotor-motorn har bättre vridmoment, men är i gengäld långsammare vid förändringar. I direktdrivna skivspelare brukar man bygga DC-motorerna enligt pannkaksmodellen (eng:Brushless Pancake Motor). Man gör då en rotor som är som en tårta av magneter och kan ha väldigt många magnetpoler. Statorn är en liggande platta med lindningar och hallgivare. Enkel illustration av en "Brushless Pancake Motor" Rotormagneterna kan sitta monterade direkt på tallriken, som en undertallrik eller längre ner i spelaren men på tallrikens axel. Här är en bild på Brinkmann's pannkaksmotor Sinus och den används till en remspelare. Brinkman Sinus Källa:www.brinkmann-audio.com Här syns tydligt uppbyggnaden med fyra spolar, fyra hallgivare och sex magneter i rotorn. Varvtalsreglering av borstlös likströmsmotor: En borstlös DC-motor innehåller som sagt en rotor, en stator med lindningar, ett antal hallgivare och ett styrkort för den elektroniska kommuteringen (polvändningen). Motorns varvtal är en funktion av matningsspänningen och lasten och för att erhålla ett konstant varvtal måste man kompensera en ökad/minskad belastning med en ökad/minskad matningsspänning. Logiskt, eller hur? Det krävs att skivspelaren är utrustad med någon form av hastighetsmätare (tachometer) och ett styrkort för varvtalsreglering för att detta ska fungera. Principen för varvtalsreglering med återkoppling av tallrikens varvtal. Tachometersignalen omvandlas till lämplig signal, t.ex. en spänning som är proportionell mot varvtalet. Det aktuella varvtalet (är-värdet) jämförs med det önskade varvtalet (bör-värdet) som oftast är en signal från 33/45-varvs omkopplaren. Efter jämföraren får vi en avvikelsesignal som talar om för regulatorn om den ska höja eller sänka spänningen till motorn. Vid ökad last tappar motorn hastighet, tachometersignalen får en lägre frekvens, jämföraren detekterar detta och lägger ut en negativ avvikelsesignal. Regulatorn kommer då att höja sin utsignal så att motorn snurrar fortare. Hur mycket regulatorn ska höja motorns matningsspänning med i förhållande till avvikelsesignalens storlek är konstruktörens största dilemma. För stor reaktion (för hög förstärkning) får tallriken att snurra lite för fort vilket genast ska kompenseras, men kompenseringen blir lite för stor på det hållet också och då snurrar tallriken för sakta igen. Den här proceduren kan upprepa sig i all oändlighet (självsvängning) och tallriken kommer då aldrig att få ett stabilt varvtal. Antingen är det för mycket, eller för lite. Medelvärdet är dock helt OK. Nu vill jag inte påstå att detta är normaltillståndet för en likströmsdrift, tvärt om, de fungerar oftast väldigt bra, men om man ändrar förutsättningarna för reglerprocessen med en tyngre/lättare tallrik, tung skivpuck, skivring eller något liknande tillbehör kan regleringen få fnatt. De här snabba hastighetsvariationerna upplevs inte nödvändigtvis som svaj, men de påverkar antagligen slutresultatet negativt. Principen för en borstlös DC-motor med lokal varvtalsreglering Principen för varvtalsreglering med lokal återkoppling av motoraxelns varvtal. Nu har man utrustat motorn med ytterligare ett styrkort, en lokal varvtalsreglering. Det jobbar på exakt samma sätt som styrkortet i föregående exempel, men med den skillnaden att här reglerar man på motoraxelns varvtal, inte ett externt värde. Här handlar det om en betydligt snabbare reglering med kortare svarstider. Förutom de två obligatoriska spänningsanslutningarna (+ och -) har den här motortypen även en extra ingång, SP (Set Point). Där ansluts den externa styrsignalen som talar om för den lokala regulatorn vilket varvtal vi vill ha. Oftast en signal från 33/45-omkopplaren. Om motorn har ett varvtal på 500 rpm behövs en utväxling mellan motor och tallrik på 15:1 för 33 rpm vilket innebär att de små hastighetsfluktrationer som motoraxeln kan få också kommer att dämpas med faktorn 15:1. Som ni ser finns det ingen återkoppling som säger vilket varvtal tallriken egentligen har, men är inte skivspelaren behäftad med några mekaniska felaktigheter borde inte varvtalet avvika speciellt mycket från det önskade. Många styrningar har finjusteringsmöjligheter och en del spelare har t.o.m. stroboskop för att kontrollera och eventuellt justera varvtalet. Principen för en borstlös DC-motor med både lokal och extern varvtalsreglering. Nu tar vi steget full ut, allt på en gång. Principen för varvtalsreglering med överordnad tallriksreglering och lokal återkoppling av motoraxelns varvtal. Vi använder en DC-motor med lokal varvtalsreglering, men vi har också utrustat skivspelaren med en tachometer som ger oss tallrikens aktuella varvtal och ett extra styrkort. Varför nu detta då, är det inte kaka på kaka? Nja, motorn med sin lokala reglering kommer att korrigera snabba hastighetsförändringar och förändringar på grund av t.ex. varierande matningsspänning direkt där de uppstår, varför vänta på att tallriken ska ändra varvtal innan man korrigerar? I och med att motorn snurrar betydligt fortare än tallriken kommer motorns små hastighetsvariationer att dämpas ganska effektivt innan de når tallriken. Den externa och överordnade regleringen håller bara koll på tallrikens hastighet, vid en avvikelse kommer den att ge motorn order om att öka eller minska sitt varvtal. Den externa regleringen är förhållandevis långsam och är inte i första hand avsedd för att handskas med snabba variationer (dynamisk belastning), det sköter motorns reglering om, den externa och överordnade regleringen ska bara kontrollera att hastigheten är OK och ge order till den underordnade regleringen. Inom reglertekniken kallas den här lösningen för kaskadreglering eller master/slav-reglering. Den här delen har framförallt handlat om remdrivna spelare med DC-motorer, men reglerprocessen för lokal återkoppling gäller även för en direktdriven spelare. Direktdrivna skivspelare brukar ha motorer med stor diameter och många poler, detta ger en förhållandevis långsam (33/45 rpm), jämn och tyst gång, de är enklare att reglera eftersom deras vridmoment är högre och det finns ingen gummibandseffekt (som en remdriven spelare kan ha) som stör regleringen. Direktdrift och styrning med Quartz Phase Locked Loop Under slutet av 70-talet och under 80-talet fanns det mängder med direktdrivna skivspelare på marknaden, i stort sätt alla tillverkare (framför allt Japanska) hade någon/några modeller i sitt sortiment. Många av dem var baserade på enkel, billig och tyvärr klart bristfällig teknik och de led av ganska stora problem med hastighetsregleringen. Nästan ingen av de tidiga spelarnas motorstyrning hade en egen referensklocka utan förlitade sig på nätets 50 Hz och resultatet blev sällan bättre än samtidens remspelare. En frekvensavvikelse på nätet gav direkt en hastighetsavvikelse på tallriken, medan en remspelare som har en hyfsad utväxling mellan motoraxeln och tallriken bara fick en bråkdel av den avvikelsen. I slutet av 70-talet utvecklades motorstyrningen genom att skivspelartillverkarna adopterade en teknik som kallades för Quartz Phase Locked Loop. Eftersom den tekniken har betytt relativt mycket för den direktdrivna skivspelarens överlevnad kommer vi att uppehålla oss lite längre vid den och ge en mycket enkel förklaring till principen. I stället för att utnyttja nätets 50 Hz som referensklocka tog man en quartzkristall (samma typ som används till klockor idag) och konstruerade en högprecisions-klocka. Man kan förenklat säga att en kristall fungerar som en elektrisk stämgaffel med en fast och stabil frekvens. Kristaller tillverkas i många olika storlekar och former. I stället för nätets 50 Hz, svänger den här tidbasen med flera MHz (miljoner hertz) och avvikelsen på en quartzklocka brukar hamna på omkring 1,5 ppm (parts per million), eller bättre. Rent teoretiskt skulle det ge en avvikelse på ungefär ett halvt tallriksvarv på en veckas kontinuerlig drift. Då har vi rett ut vad Quartz i Quartz Phase Locked Loop innebär. Nästa steg blir en enkel och kortfattad förklaring till vad en Phase Locked Loop eller en PLL är för något. På svenska brukar man kalla den för en fastlåst slinga och är en kretslösning för att låsa en signal till en annan. Genom att jämföra signalerna och justera den ena kommer de till slut att vara helt i takt med varandra. I detta fallet kommer den fasta signalen att genereras av quartzklockan och den andra signalen vara en återkopplingssignal (tachometer) från skivspelarens tallrik. Utsignalen går till motorns drivkretsar. Det är ganska vanligt att man har i storleksordningen 150 - 200 pulser per tallriksvarv ut från tachometern och om vi för enkelhets skull säger att tachometern ger 180 pulser/tallriksvarv kommer det att bli 100 pulser/sekund vid 33,3333 rpm. Quartz-klockans frekvens delas ner till samma frekvens som tachometerns och PLL-kretsen låser dessa mot varandra. Tallrikens varvtal kommer alltså att kontrolleras och justeras 100 gånger per sekund i detta exempel. En grovt förenklad förklaring till hur en PLL-styrning fungerar. Röda kurvan är quartz-klockans stabila referenssignal delad till lämplig frekvens. Blå kurva är svaret från tallrikens hastighetsmätare, grön kurva visar fasdetektorns utsignal och den orange är utsignalen till motorns drivkretsar. Vid punkt A är både röd och blå i fas och fasdetektorns utsignal är noll. Vid B kommer den blå kurvan lite efter den röda, vilket innebär att tallriken har tappat hastighet, fasdetektorn reagerar och utsignalen (orange) till motorn höjs lite. Vid C ligger fortfarande tallriken efter och utsignalen höjs lite till. Vid D och E är hastigheten bra och utsignalen är statisk, men vid F kommer den blå signalen före den röda. Nu snurrar alltså tallriken för fort och utsignalen minskar. Samma sak även vid G, men vid H och I är allt OK och utsignalen förblir stabil. I vårt exempel är tiden mellan A och B en hundradels sekund (0,01 sekund) och avvikelsen kommer alltså att detekteras väldigt snabbt. Hur fort den korrigeras beror på motorns vridmoment i förhållande till tallrikens massa. Trots så täta kontroller innebär det inte nödvändigtvis att motorstyrningen (servot) hinner kompensera avvikelsen på varken en, två eller tre hundradels sekunder eller att den inte kommer att överkompensera avvikelsen, bara att den gör ett försök 100 gånger per sekund. Resten är upp till konstruktören. Ovanstående beskrivningar är av så kallat populärvetenskapligt snitt och är bara tänkt som ett pedagogiskt sätt att förklara olika principer. Det finns säkert läsare som kan den här tekniken och som tycker att förklaringarna haltar, men syftet från vår sida är bara att förenkla lite för den oinvigde. Av förklarliga själ är våra modeller extremt förenklade och vissa elementära delar har medvetet plockats bort då de inte tillför något på denna nivå. Som sagt, utvecklingen har gått framåt och den lär inte avta. AC eller DC, rem- eller direktdrift, det är frågan, Vi tror ändå snarare att det är konstruktörens förmåga och precisionen i tillverkningen än motorprincipen som fäller det största avgörandet. THE BATTLE OF THE SPEEDS Varför valde man just 33 1/3 rpm som hastighet för LP? Varför inte 33 eller 34 eller rakt av 30 rpm? Inte ens RIAA har full koll på det, och flera olika orsaker har spelat in. Dels behövde man få in fler spår per tum, dels ville man synka sidbyte med filmband, dels ville man såklart erhålla en hög ljudkvalitet. Men det började med en slump när Emile Berliner byggde en spelare för grammofonskivor. Den motor han råkade hitta drev tallriken i 78 rpm, så han anpassade skivan för den hastigheten. Egentligen var det 78,26 rpm, men den noggrannheten var inte aktuell då. The Battle Of The Speeds utkämpades mellan CBS och RCA Victor under den tidiga introduktionen av LP på 40-talet. RCA hade testat 33 1/3 rpm redan 1931, men det var när Peter Goldmark skruvade upp antalet spår/tum från ca 85 till ca 300 som man hittat rätt. Det var 1947 och formatet kom att kallas Columbia Microgroove LP. Valet av hastigheten 33 1/3 rpm var slumpmässigt, eller egentligen en kompromiss mellan ljudkvalitet, speltid och storlek på media. CBS ville få med sig RCA i detta format så att man kunde massintroducera LP (12", 33 1/3 rpm) eftersom CBS inte tillverkade skivspelare vilket RCA gjorde. Men RCA var nog lite för stolta, tackade nej och valde att prova med sitt eget nyutvecklade 7" 45 rpm, dvs singlar. Så CBS tecknade i stället avtal med Philco Radio och gav dem all teknik för att kunna tillverka hifi-skivspelare som kunde spela deras nya format. Så småningom landade det därför i dessa två format som blev totalt dominerande. Om man tänker sig att en motor ska fungera för både 60Hz och 50Hz så blir LP-hastighet delbar med faktorn 2:3 i Europa och 5:9 i USA för en synkronmotor. Annons i amerikansk press 1949. Källa: bsartworks.com
  20. Visst är det Spendor D9. Det är en helt ny högtalare, snäppet över mina älskade Spendor D7:or. Just de här är lackerade i en lite annorlunda färg, jag gillar den. För ögat är skillnaden är att man har ökat på lådvolymen något och monterat in ett baselement till. OK, det är väl bara en D7 på steroider, eller? Först trodde jag att det var samma mellanregister och baselement som i D7, men det visar sig vara helt nya element till D9. Det är bara diskantelementet LPZ som är detsamma. Mellanregistret sitter för ovanlighets skull ovanför diskantelementet och är ett 180 mm element med en kon av EP77 polymer. Det är monterat i en egen sluten låda på toppen och delar inte volym med baselementen. Baselementen är också 180 mm men med en kon av "ultra‐rigid, two part bonded, lightweight Kevlar" vad det nu betyder. Portningen är som vanligt längst ner på baksidan och är en vidareutveckling av D7:ans "Linear flow port". Porten innehåller kabelanslutningarna även på denna modell, men öppningen är större så nu kommer man åt att spänna anslutningarna. Detta är det första paret som kom till Sverige och det finns inte mycket läsning att hitta på nätet i dagsläget. Det verkar inte heller finnas några recensioner gjorda ännu och det är bara bra för min del. Nu riskerar jag inte att få någon påverkan på grund av andras uttalanden. Specifikationen har jag i alla fall hittat. Description: 3-way floor standing loudspeaker Enclosure type: Rigid, asymmetric braced, vented cabinet with dynamic damping Vent type: Fifth generation Spendor linear flow, tapered twin-venturi port Input connection: Single pair recessed precision binding posts Typical in-room response: 27Hz - 25kHz Power handling: 250 watts unclipped programme Sensitivity: 90dB for 1 watt at 1 metre Nominal impedance: 8 ohms HF driver: Spendor 22mm LPZ polyamide dome Mid driver: Spendor 18cm EP77 polymer cone Bass driver: 2 x Spendor 18cm Kevlar© composite cone Crossover frequencies: 500Hz, 4.2kHz Net Weight: 35kg Height: 1,125mm (excluding feet) Width Cabinet: 210mm, plinth 222mm Depth Cabinet: 385mm, plinth 409mm Högtalarna var bara spelade några timmar när de kom hem till mig och jag måste ge dem minst 50 timmars inspelning innan jag avlägger någon lyssningsrapport. Jag kan ändå avslöja så mycket att det definitivt inte bara är ett par D7:or på steroider som jag först misstänkte. Det här är......... stay tuned.... /PEO
  21. Handlar det enbart om azimuth-justering så är det ju bara en enda frekvens att mäta på, vad kan gå fel förutom att riaa-steget eventuellt kan ha obalans mellan kanalerna? /PEO
  22. Summan av de vinkelfel som finns från nålspets (inte nålspetsens vinkelfel mot skivan) via nålarm till spolar/magneter ger givetvis ett fel, men till största delen handlar det om balansen mellan kanalerna, d.v.s. att de båda kanalerna spelar olika högt. Jag har aldrig mätt upp en pickup som har mer än 0,6dB kanalobalans. Flyttar man fram den ena högtalaren några millimeter så har man kompenserat för den avvikelsen. Det är definitivt inget ligga sömnlös för och enligt mig är det "ett piss i Nilen" i förhållande till resten. Det är inte alls ovanligt att ett riaa-steg har större kanalobalans än så. Lutar pickupen så mycket att du ser det med ögat är det troligtvis något fel. Det brukar bara handla om bredden på ett pennstreck (eller två). Så här såg det ut med min Lyra Delos. Med min nuvarande Kleos är felet ungefär hälften. Är pickupen korrekt byggd och inte har blivit utsatt för våld ska man nog inte kunna se azimuth-korrigeringen med ögat. Jag ser på oscilloskopet att det kommer en dist som påminner om antiskating-disten när man har gått för långt i sin justering. Kan det vara så att Fozgometern blir lurad av denna signal? Visst borde det finnas någon som kan göra en bra pickupjustering i Göteborgstrakten, annars är det ju en lysande affärsidé. Jag hade helst sett att någon gör hembesök så spelaren blir fixad på sin plats. Jag skulle nog våga påstå att det är max 5% av pickuperna där nålspetsen sitter exakt rakt på alla håll. Att detektera ett klart hörbart azimuthfel med ögat tror jag inte någon klarar, inte med lupp och inte ens med mikroskop. Nålspetsen befinner sig nere i spåret och det finns inte en möjlighet med t.ex. ett USB-mikroskop att se tillräckligt bra. Den fabrikskalibrering som man kan beställa på oscilloskop innebär bara att oscilloskopen är amplitud- och tidbas-kalibrerade, d.v.s. att en ruta motsvarar exakt rätt spänning och/eller tid. Det är inget vi har någon nytta av, vi behöver bara kontrollera att de båda kanalerna visar lika mycket och den justeringen finns nästan alltid som en ratt på fronten av oscilloskopet. Man lägger samma signal på båda kanalerna och dämpar den högsta till samma värde som den lägsta. Det är sällan ett oscilloskop har mer än streckets tjocklek som skillnad mellan kanalerna. Utnyttjar man hela skärmens höjd kommer den avvikelsen att motsvara ~0,05dB. Ett oscilloskop är tyvärr inte ett universalinstrument. Det har sina fördelar på vissa typer av mätningar, men är helt fel för andra. Jag har ett oscilloskop, därför använder jag det, men det är inget vidare på att mäta svaj eller frekvensgång och ska du mäta på nätspänningen måste du antingen ha ett oscilloskop med galvaniskt skilda ingångar eller en skyddstransformator. Ingångarnas signaljord går nämligen till skyddsjord på de flesta oscilloskop. Ett modernt digitalt minnesoscilloskop med tillhörande mjukvara är en helt annan sak för mätningar av t.ex. svaj och hastighet, men då är det en annan prislapp också. Jag har ingen erfarenhet av dagens PC-oscilloskop, men jag kan tänka mig att även de enklare gör ett fullt tillräckligt jobb för vårt ändamål. Det krävs 2 kanaler och en högsta frekvens på 20kHz vilket gör att mjukvaruoscilloskop som använder ljudkortet kan vara tillräckligt för att göra en pickupjustering.. Man behöver säkert göra någon form av kalibrering av ljudkortet innan mätning. Man mäter ju bara vid en enda frekvens så det borde inte vara några problem. Exakt, jag har faktiskt funderat på Adjust+ bara för att kunna göra de här sista mätningarna som man inte kan göra med ett vanligt oscilloskop. Fundering om inte just svaj och frekvensgång vore möjligt att mäta med oscilloskop eller om det kräver ytterligare förfining av instrument. Man utgår ju i svajmätningen från en från skivspelare utgående signal med viss frekvens och mäter avvikelser mot denna. Sedan krävs det om det skall ske en beräkning av medelvärde och det kanske inte de billigaste oscilloskopen klarar av. På vissa testskivor finns stigande och fallande frekvenser så det vore möjligt att frysa dessa över tid. Nätström verkar däremot inte klaras av. Mätområde från någon mV till 10-tal V, så den användningen går bort. Ja det verkar som frågetecknen hopar sig, så bättre överlåta till den som kan t.ex PEO Calm Ett "vanligt" oscilloskop "kräver" statiska signaler för att du ska kunna se något. Om du ska mäta t.ex. svaj så brukar man använda en testskiva med frekvensen 3150Hz. En period av 3150Hz varar i ~0,3mS, om du ställer in oscilloskopets tidbas på 0,1mS/ruta kommer skärmen att visa vad som händer under 1mS (det är oftast 10 rutor på skärmen) och du ser då tre hela perioder. Bra, det är lagom upplösning, men problemet är att efter 1mS har skärmen ritats om. Den kommer att ritas om varje millisekund och det finns inte en möjlighet att jämföra hur det såg ut för 1 sekund sedan. Svajet är ju frekvensavvikelsen från det högsta till det lägsta värdet. Sätter du tidbasen på 0,1 sekund kommer det bara att bli ett stort streck över hela skärmen. På en sekund (skärmens bredd) har oscilloskopet ritat 3150 perioder. Det blir så trångt att du inte ser något alls. Ett digitalt minnesoscilloskop med hyfsat lång inspelningstid är ett måste vid den typen av mätning. För att mäta höga spänningar använder man mätprobar med inbyggd dämpning. Om jag skulle börja om från början med min "verktygslåda" hade det med största sannolikhet blivit ett oscilloskop igen, det går snabbt att göra de mätningar som jag använder det till och noggrannheten är troligtvis fullt tillräcklig. Jag hade nog letat upp ett begagnat "proffs"-oscilloskop, det brukar finnas en hel del industrisurplus för relativt små pengar. Elektronikindustrin har bytt ut sina gamla analoga 20MHz oscilloskop mot moderna digitala minnesoscilloskop som klarar många hundra MHz. För att mäta i dagens snabba elektronik är de gamla 20Mhz skopen alldeles för långsamma, men för vårt ändamål räcker de långt. Det jag använder till detta kommer från frugans jobb, de sålde ut sina gamla oscilloskop för 200:- Som jag har skrivit tidigare, oscilloskopet är bra till statiska signaler, men helt värdelöst till t.ex. svaj och andra relativt långsamma förändringar. Adjust + täcker ett större område när det gäller skivspelarinställningen, men är i gengäld oanvändbart till andra saker. Det är sällsynt med oscilloskop som har så hög känslighet att du kan skicka MC-pickupens signal rakt in. Ta signalen efter riaa-steget, ju högre signal, desto lättare att läsa av oscilloskopskurvan. De flesta oscilloskop brusar en hel del på det känsligaste området. Problemet är om ditt riaa-steg inte har exakt samma förstärkning på båda kanalerna. Det finns en enkel lösning. http://www.euphonia-audioforum.se/forums/index.php?showtopic=12193&page=4#entry210125 /PEO
  23. Det här gör jag egentligen inte för att det nödvändigtvis behövs, jag tycker bara att det är så förb. stimulerande och roligt. Som tekniknörd har jag väldigt svårt att hejda mig och det går kanske lite till överdrift ibland. För min del liknar det kanske närmast ett tvångsbeteende att försöka förstå hur de olika delarna fungerar individuellt och hur man får dem att prestera optimalt tillsammans. Köp du dig en färdigmonterad vinylspelare och njut av musiken, du kommer inte att ångra dig. Blir du lika såld som en del andra av oss så är du mer än välkommen. /PEO
  24. Här är en bild på min vanliga testrigg där jag utnyttjar ordinarie riaa-steg. HP-filtret i den streckade rutan är optional, men är testskivan ocentrerad eller bucklig kan det bli svårt att läsa av oscilloskopet, det är inte omöjligt, men det blir svårare. Är riaa-steget utrustat med ett s.k. subsonic-filter brukar det fungera. Filtret som jag använder är av simplaste modell, ett enkelt RC-filter med en kondensator i serie med signalen och en resistor parallellt till signalens minus, per kanal. Komponentkostnaden är kanske några tior plus en liten låda och eventuella kontakter Jag har ersatt resistorn med en 10 varvig trimpotentiometer för att kunna kompensera för riaa-stegets eventuella kanalobalans. Det är ju inte meningen att jag ska kompensera riaa-stegets kanalobalans med att snedställa azimuth. Ska man nu göra en fullgod azimuthjustering gäller det att eliminera alla andra störkällor som påverkar mätningens noggrannhet. Kalibreringen gör jag så här: Den ena kabeln från skivspelaren (vilken kvittar) till en RCA-splitter av denna modell. Två kablar ut från splittern till resp. ingång på riaa-steget. Nu får båda riaa-kanalerna exakt samma insignal. På de flesta testskivor finns det en ren sinuston i mono, använd den och jämför vad kanalerna på oscilloskopet visar. Är de lika stora är ju allt frid och fröjd, är de inte det så dämpar jag den kanalen som ger högst spänning med trimpotentiometern. Den som är en van oscilloskopsanvändare inverterar den ena kanalen och sedan adderar dem. När kanalerna är exakt lika blir resultatet ett rakt streck. Nu är det klart för mätning. Hur själva mätningen går till har jag ju redan beskrivit. /PEO
  25. Jag använder ett gammalt Hameg-HM208, 20MHz oscilloskop till den här uppgiften. Ett sån't hittar man begagnat för runt en tusing på Ebay. /PEO
×
×
  • Create New...