Peo

Artikelgruppen
  • Content Count

    554
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    25

Peo last won the day on February 13

Peo had the most liked content!

Recent Profile Visitors

7 102 profile views
  1. Mina experiment har i första hand utgått ifrån de olika avvikelserna som jag har lokaliserat på elnätet. Jag har loggat nätet under otaliga dygn för att på så vis försöka bilda mig en relevant uppfattning om hur nätet ser ut och sedan simulerat motorspänningen/frekvensen för att kunna reproducera de olika scenarierna. Frekvensvariationer pågår hela tiden, men de är oftast långsamma och stör inte min lyssning. En frekvensdrift på +/- 0,3 Hz utdragen på 15 minuter kan jag inte höra, men ett frekvensdropp från 50,1 Hz till 49,9 Hz (grön kurva) på under 30 sekunder hörs ganska väl. Periodiska frekvensvariationer (typ grön kurva) med periodtider under 2 minuter verkar vara extremt sällsynta på det Svenska elnätet och svaj med den frekvensen (eller snabbare) kommer mest sannolikt från mekaniska problem Ett dåligt tallrikslager, ocentrerade skivor, eller en dåligt tillverkad skivtallrik brukar generera ett svaj med periodtiden 1,8 sekunder vid 33.3 rpm. Denna frekvensdrift gick lätt att återskapa genom att modulera motorstyrningens frekvens och redan vid 0,1% frekvenssvvikelse blir det hörbart, men det är inte all musik som är känslig. Piano är extremt avslöjande och en ren sinuston avslöjar obönhörligen den typen av svaj direkt. Jag har även testat med att modulera frekvensen ut från från motorstyrningen för att efterlikna ett excentriskt remhjul eftersom det inte är ovanligt. Jag har utgått från ett motorhjul på 20 mm och en undertallrik på 150 mm och simulerat en excentricitet på både 0,2 mm och 1 mm (centrumhålet 0,1 mm resp. 0,5 mm "off center"). (Ursäkta den dåliga animationen.) För mig var det närmast osannolikt att motorn skulle hinna accelerera och retardera tallriken med den höga frekvensen, men jag hade delvis fel. Med en 24-polig motor kommer motoraxeln att snurra 7,5 gånger fortare än tallriken och ett excentriskt remhjul ger svajet en periodtid på 0,24 sekunder. På en skivspelare med lätt tallrik (< 1,5 kg) och med full motorspänning har jag faktiskt fått de här snabba variationerna att slå igenom och svajet kan faktiskt bli både klart hörbart och fruktansvärt irriterande, men med en tung tallrik (8 kg) jämnas det ut för att bli ohörbart för mina öron. Däremot blev skillnaden på de två olika "felborrningarna" betydligt mindre än förväntat. Jag misstänker att motorn aldrig hinner accelerera tallriken till rätt varvtal innan det är dags att bromsa igen. Tyvärr har jag inte lyckats bygga någon mätare som mäter hastighetsavvikelserna under ett pågående tallriksvarv, inte med tillräckligt hög precision i alla fall, så jag kan tyvärr inte säga hur stort svajet blir. Jag vet dock av erfarenhet att ett 0,2 mm excentriskt remhjul ger ett klart hörbart svaj, även med lite tyngre tallrik, typ Thorens TD-160 (~3 kg). Det var bara några månader sedan jag hade en patient med det problemet.
  2. Min telefon bryr sig inte alls om den är perfekt centrerad över centrumpinnen eller ligger vid sidan om. Jag har gjort samtidig mätning med appen RPM i en telefon, en testskiva med 3150Hz och appen PlatterSpeed i en annan telefon och min hembyggda RPM-mätare i motorstyrningen. Motorstyrningens mätning gav resultatet 33,3281 rpm, appen RPM visade 33,32 rpm och PlatterSpeed gav 33,34 rpm. Jag anser att det är inom felmarginalen för mätprinciperna och att den avvikelse som mätningarna uppvisar är försumbar. Oavsett vilken av mätningarna som jag justerar min skivspelare mot, så blir det tillräckligt bra. Ja, det gäller att tänka till innan man handlar. Jag har ju labbat en del med en Thorensspelare och kommit fram till att just den spelaren presterade bäst med följande parametrar. Jag tror dock inte att dessa värden är direkt applicerbara på nästa spelare. Spänning fas-1 = 88 V Spänning fas-2 = 91 V Fasvinkel = 92° Vibrationsvärde = 279 (-10 dB från originalet) Rotationsstabilitet (motor) = +/- 0,004% (under 24 timmar) Man får kompromissa med fasspänningen för att få både lågt svaj och minimalt med vibrationer. Sänker jag spänningen till 77/79 V så minskar vibrationerna med ytterligare -4dB till värdet 176, men då ökar svajet till +/- 0,11% i stället (under 1 minuts mätning). Med original spänningsmatning, förkopplingsresistor och fasförskjutningskondensator såg det ut så här: Nätspänningen vid mättillfället var 228 V. Spänning fas-1 = 107 V Spänning fas-2 = 88 V Fasvinkel = 86° Vibrationsvärde = 886 Rotationsstabilitet (motor) = +/- 0,46% (under 24 timmar)
  3. Motorstyrningen är baserad på Arduino, inte på Pi. Jag valde Arduino eftersom jag är bekant med det konceptet. Här kommer en sammanfattning av hur experimentet utvecklade sig och jag börjar med ett blockschema. Hjärtat (eller hjärnan) är en enkortsdator av modellen Arduino DUE. DUE har två inbyggda 12-bitars DAC:ar och klarar att sampla med tillräckligt hög frekvens för det här ändamålet. Jag har valt att sampla med 36 KHz för 33 rpm och öka till 48,6 KHz för 45 rpm. Signalen från DAC:arna (+/- 1 V) måste på något sätt förstärkas till de 115 VAC som motorn behöver. Det var faktiskt det "lilla" problemet som kostade mest tid/bekymmer och jag testade med allt från diskreta transistorsteg till rör. Oavsett vilka förstärkande komponenter som användes hade jag hela tiden problemet med den höga likspänningen och det är inte så lätt att hitta komponenter som tål minst 200 V längre. Att aktivt förstärka signalen från DAC:arna till 115 VAC fungerade visserligen riktigt bra, men det blev både onödigt komplicerat och det genererade onödigt mycket värme. En positiv sak som kom ut ur experimenten är att katten aldrig kommer att hoppa upp på min arbetsbänk igen och att jag nu vet hur Tudor kom på sin logga. Hade syftet varit att bygga en kommersiell produkt hade jag tveklöst fortsatt på rör-spåret. Jag är nämligen helt övertygad om att det hade varit betydligt enklare att ta ordentligt (t.o.m. oskäligt mycket) betalt om det satt ett par rör i den, även om slutresultatet till och med hade blivit sämre än med modern halvledarteknik. Jag valde att ta den "fega" vägen och jobba med en relativt låg spänning och sedan höja den med en transformator istället. Till slut landade det på en färdig förstärkarmodul baserad på kretsen TPA3116D2 från Texas Instruments. TPA3116D2 har lovprisats och höjdes till skyarna av "DIY-nissarna" för några år sedan. Givetvis kunde jag inte låta bli att testa en också, men det var definitivt inte något som kunde konkurrera med en hyfsad hifi-förstärkare. Den blev liggande i "bra o ha"-lådan och det var tur, för nu har jag äntligen hittat ett lämpligt användningsområde för den också. Den blir bara svagt ljummen när jag driver en 28 W motor. Klass D tekniken har helt klart sina fördelar. Jag tog några genvägar under utvecklingen och började med att att spänningsmata förstärkaren med ett switchat nätaggregat från en HP-laptop. Det visade sig under resans gång att det inte fanns något att klaga på med den matningen, så jag har fortsatt på det spåret. Aggregatet levererar 19 Volt 65 W och det behövs bara en utsignal från förstärkaren på omkring +/- 8 V. Förstärkarens utsignal transformeras sedan upp med ett par "vanliga" nättransformatorer (230/15V), fast på "fel" håll (T1 och T2 på blockschemat) till önskad spänning. Jag har begränsat signalen så att utspänningen inte kan bli högre än 130 VAC per fas. Nu kunde jag äntligen påbörja mätningarna. I första hand fokuserade jag på att mäta frekvens/rotations-stabiliteten, vilket också krävde någon form av noggrann rpm-mätare. Inget vi hade på jobbet dög till uppgiften, så det var bara att lösa det på egen hand. Eftersom det handlar om en motorstyrning var jag bara intresserad av motorns varvtal, inte tallrikens, så jag monterade en liten flagga av eltejp på motoraxeln och använde en läsgaffel som givare. En läsgaffel fungerar som en fotocell och när ljusstrålen bryts av eltejpen startar en timer som räknar antalet µS (1 mikrosekund = 0,000001 sek) till nästa gång eltejpen åker förbi. Att sedan omvandla tid till varvtal är ju inget större matematisk bedrift och därför ansåg jag glatt att uppgiften var fullbordad. Men, ack vad jag bedrog mig, det går givetvis inte att använda samma dator (klocka) för att både takta ut data till DAC:arna (och därmed indirekt även motorns varvtal) och att mäta resultatet. Driver datorns klocka kommer varvtalet att förändras, men så gör ju även tidbasen för rpm-mätningen. Tillbaka till ruta 1. Den enklaste lösningen var att komplettera motorstyrningen med ytterligare en "dator" som var dedicerad till att bara mäta varvtal. Till denna uppgift valdes en Arduino NANO. Nono är en löjligt liten enkortsdator som på Ebay bara kostar några tior. Jag köpte en 5-pack för 120:- (free shipping). Först var jag tvungen att kontrollera hur stabil den är beroende på omgivningstemperatur och matningsspänning. Vid rumstemperatur (24°C) kontrollerades den mot en pulsgenerator med extremt hög precision och jag fick då resultatet 1000004 µS ( 1,000004 sekunder) med en 1-sekundspuls. Efter en natt på balkongen med temperatur omkring nollan gjordes en andra mätning som gav resultatet 1000001 µS. Den tredje mätningen utspelade sig i ett torkrum i föreningens gemensamma tvättstuga. Gissa om "kärringarna" tittade konstigt på mig när jag låg där på alla fyra med spänningsaggregat, mängder av kablar, pulsgenerator, laptop och ett oscilloskop på golvet utanför torkrummet. Det var ingen mening att ens försöka förklara, de får tro vad de vill. Nåväl, denna tredje mätning gav resultatet 1000008 µS vid en temperatur på 46°C. Den är alltså inte riktigt temperaturstabil, däremot verkar den helt immun mot rimliga förändringar av matningsspänningen (+/- 0,5 V). Varje mätning bestod av tio serier och varje serie bestod av tio 1-sekundspulser. Spridningen var förvånansvärt liten och i de flesta fall var det bara +/- 1-2 µS. Med en 24-polig motor som roterar med 250 rpm blir det en felvisning vid 0°C på 0,00025 rpm (0,0001%), vid 24°C på 0,001 rpm (0,004%) och vid 46°C blir det 0,002 rpm (0,008%). Nu var frågan om jag skulle behöva temperaturkompensera mätningen, eller inte. Jag konstaterade snabbt att sannolikheten för att omgivningstemperaturen i min verkstad ska variera i en omfattning som påverkar är minimal och att en statisk felvisning på t.ex. 0,001 rpm vid 24°C inte spelar någon som helst roll för mina fortsatta mätningar. Nästa problem var att lösa informationsöverföringen från rpm-mätningsdatorn (NANO 1 i blockschemat ovan) till huvuddatorn (DUE). Valet föll på en internbuss som går under namnet "Inter-Integrated Circuit", IIC eller allmänt kallad I²C. I²C använder tvåvägskommunikation via två ledare och jobbar enligt master/slav-principen. I mitt fall är huvuddatorn (DUE) master och rpm-mätningsdatorn är slav. Omvandling från tid till varvtal sker i slaven och resultatet skickas som ett 32-bitars värde till mastern (på begäran) med överföringshastigheten 100 kb/s. Smidigt, snabbt och elegant. Under utvecklingstiden hade jag även en USB förbindelse från rpm-mätningsdatorn till min PC för kontinuerlig dumpning av mätdata till Excel. 250 värden i minuten orkar man inte hantera manuellt om man vill ha lite längd på mätserien, en 5 minuters mätning ger 1250 mätvärden och på ett dygn ger det 360 000 mätvärden. Nu fick jag äntligen till en tillräckligt noggrann och konsekvent mätning och märkte snabbt skillnaden mellan att driva motorn via min motorstyrning vs vägguttaget. Jag har till största delen använt motorn från en Dual 505 och den har en 16-polig motor som snurrar med 375 rpm. Med motorstyrningen ligger varvtalet och pendlar mellan 374,99 och 375,01 rpm vilket är nära upplösningen i själva mätprincipen, men matad direkt från vägguttaget varierade varvtalet mellan 373,18 och 376,75 rpm vid en slumpmässigt vald 5 minuters mätning. Den korta serien representerar inte den största avvikelsen jag har mätt upp, vid en heldygnsmätning hade jag varvtalsvariationer mellan 370,09 och 379,11 rpm vid nätdrift. Det är alltså en avvikelse på styvt +/- 1%. Hörs det någon skillnad med stabilare motorrotation? Ja det gör det verkligen, men det är helt beroende på hur snabbt frekvensen ändrar sig och vad man lyssnar på. Jag kan generera ett förutbestämt frekvenssvaj med hjälp av motorstyrningen och ett frekvenssvaj på +/- 0,5Hz med en periodtid på 1-5 sekunder är utan tvekan hörbart (t.o.m vansinnigt irriterande), men låter jag periodtiden vara över 40-60 sekunder kan jag inte alltid med säkerhet detektera det, valet av musik avgör. Pianomusik visade sig vara väldigt avslöjande. (den genererade frekvensavvikelsen ändrar sig sinusformat, inte till/från) Röda kurvan visar styrsignalen för frekvenssvajet och den blå visar utfrekvensen. Bilden är kraftigt överdriven av pedagogiska själ. Vad händer om vi har ett statiskt frekvensfel då? Jag hör definitivt inte skillnad om motorn snurrar med 373, 375, eller med 377 rpm så länge den roterar stabilt, det är de snabba variationerna som hörs. Jag märkte att den utspänning som jag justerar in när motorstyrningen är obelastad och vad det blir för spänning när jag ansluter motorn kan skilja en hel del. Vissa motorer drar bara 3-5 W och andra drar >10 W. Det krävs alltså någon form av mätning/återkoppling för att få en konsekvent utspänning. Problemet var att jag ville hålla de utgående faserna galvaniskt skilda från övrig elektronik och den enklaste lösningen var då ett par transformatorer till. T3 och T4 i blockschemat. Jag transformerar ner fasernas 120 VAC till mer hanterbara 12 VAC. Den vanligaste mätmetoden är att omvandla växelspänningen till likspänning med en likriktare, filtrera den med en glättringskondensator och mäta likspänningen med en AD-omvandlare. Givetvis var det också den första metoden som testades, men det blev inte alls bra. För det första blev det en fördröjning/tröghet av mätvärdet och för det andra blev inte mätningen linjär, ju lägre fasspänning, desto mer avvek mätvärdet från det verkliga värdet. Att redogöra för orsaken känns lite onödigt här och nu. Lösningen blev att AD-omvandla direkt på den positiva halvperioden av sinuskurvan och plocka ut det högsta värdet (toppvärdet). Det kräver tyvärr att en ansenlig mängd AD-omvandlingar måste göras varje sekund. För att hitta toppvärdet med någorlunda repeterbarhet behövde jag sampla minst 40 gånger på en halvperiod, vilket innebär 2000 AD-omvandlingar per sekund och fas. Nemas Problemas, eller? Arduino DUE har inbyggda AD-omvandlare som med råge är tillräckligt snabba för ändamålet, men problemet var att AD-omvandlingen störde taktningen av DAC:arna som genererar sinusspänningen till motorn. Kontentan blev att motorn svajade mer än vid nätdrift. Shit!!! På det igen. Ny lösning. Det slutade med ytterligare en Arduino Nano dedicerad till att bara kolla utgående fasspänning. Nu kan jag göra 100 samplingar / halvperiod utan att det påverkar DAC:arna. Även denna Nano hamnade på samma I²C-buss som rpm-mätningsdatorn. Själva regleringen av utspänningen sker i huvuddatorn och den får de aktuella spänningsvärdena skickade till sig via bussen. Så länge fasspänningen ligger inom +/- 0,5 V från det önskade värdet kommer ingen ny data att skickas och ingen korrigering kommer heller att göras. På så vis kommer huvuddatorn (DUE) bara att syssla med sin huvduppgift, (d.v.s. genereringen av de båda 50 Hz faserna) så fort motorn har kommit upp i varv (vilket tar 3-5 sekunder på min Kuzma). Det verkar inte behövas inte någon spänningskorrigering under tiden som skivan spelas, det är bara under uppstart/acceleration som korrigeringen har behövt jobba. Teoretiskt kan alltså motorspänningen få svaja med +/- 0,5 volt under spelning utan att motorstyrningen lägger sig i, men i gengäld kan nätet svaja med +/- 10 volt under samma tid. En klar förbättring alltså. Jag lägger till en bild som visar innehållet i lådan. Det blev lite trångt, men det fick plats. Jaha, och hur viktigt är det att spänningen hålls kontant då? Jag börjar med att citera en tidigare mening. "Rent teoretiskt ska varvtalet hos en synkronmotor vara helt okänsligt för spänningsvariationer, så länge det inte inkräktar på momentet, d.v.s. att motorn blir så svag att den inte längre orkar driva tallriken med rätt varvtal." Mäter jag på en obelastad motor kommer rotationshastigheten att svaja märkbart redan vid +/- 3-4 Volt spänningsvariation, men ju tyngre tallrik den driver, desto mindre påverkan blir det. En periodisk (0,5Hz) sänkning/höjning med +/- 5 Volt på Dualen med sin lätta tallrik ökade svajet från 0.003% till 0.021 % på motoraxeln, samma förfarande men med +/- 10 volt på min Kuzma ökade bara svajet från 0,002 % till 0,003 %. Tung tallrik (stor roterande massa) är alltså att föredra i det här läget. Amplitudmoduleringen gjordes i tvära steg av den enkla anledningen att det är så nätet oftast beter sig. Vid start av en tung last kommer spänningen att sjunka omedelbart. Sänker jag spänningen till stabila 90 Volt kommer varken DUALen eller Kuzma'n att påverkas nämnvärt, men under 85 Volt börjar DUALen att bära sig riktigt illa åt. Kuzma'n går att köra ner till 70 Volt innan motorn börjar "kogga". Nu hör det till saken att DUALen har en 16-polig motor, medan Kuzma'n har två 24-poliga motorer. Det är nog inte helt rättvist att jämföra deras beteende. Jaha, och varför bry jag mig om hur mycket man kan sänka matningsspänningen? Jo, det visar sig att motorvibrationerna minskar drastiskt redan vid en ganska moderat spänningssänkning, det är inte linjärt. Vibrationerna i Dual-spelarens motor mer än halveras vid en sänkning från 115 VAC till 95 VAC och fenomenet fortsätter ner till ungefär 85 Volt. Där börjar motorn "kogga" och vibrationerna ökar drastiskt igen. På Kuzma'n händer inte lika mycket, men en sänkning av spänningen från 115 Volt till 90 Volt minskar motorvibrationerna med 20-25 %. Vibrationerna mäter jag med en vanlig pickup, en Ortofon OM10 där nålspetsen vilar mot motorn. Signalen förstärks med ett MC-riaa och utsignalen skickas till ett oscilloskop för visning. När jag skriver att vibrationerna minskar till hälften, är det signalamplituden efter riaa-steget som har minskat till hälften. Hörs det någon skillnad? Både ja och nej. Om vi börjar med DUALen, så är den största skillnaden att det mekaniska oljudet från själva skivspelaren nästan försvinner helt. Jag har även testat med att haka av drivremmen, lägga ner pickupen på en stillastående skiva, starta motorn och höja volymen på förstärkaren tills motorvibrationerna hörs tydligt i högtalarna. Det krävs förvisso en relativt hög volym för att oljudet ska bli mer än bara förnimbart i lyssningsposition, vilket jag tolkar som att vibrationerna inte borde påverka musiksignalen nämnvärt. Däremot minskar den elektromagnetiska strålningen från motorn med 40 % vid en spänningssänkning från 115 till 90 Volt. Detta kan säkert spela en större roll beroende på hur välskärmade signalkablarna är, hur nära motorn som riaa-steget står o.s.v. Kuzma'n har inget hörbart motorljud oavsett spänning och jag kan inte höra något i högtalarna oavsett volym, men det elektromagnetiska fältet minskar här också i proportion med spänningssänkningen. Inget gott utan att det har något ont med sig, sänker jag spänningen gör det att skivspelaren har svårt att starta på egen hand. Jag måste alltså hjälpa den igång och det stör jag mig på. Gamla slutkörda mopeder fick man springa igång och det var väl OK, men att skivspelaren inte startar utan assistans känns definitivt som ett misslyckat steg i utvecklingen. Lösningen för min del var att låta motorstyrningen leverera 115 Volt vid uppstart, för att sedan successivt sänka den till 90 volt efter ett valbart antal sekunder. Jag kallar funktionen med fullgas vid uppstart för "Boost" och både startspänning och tid är konfigurerbart via menyn. Efter boost kommer spänningen att rampas ner till den valda drivspänningen under en valbar tid för att eliminera svaj. Nu fick jag det bästa ur två världar, skivspelaren startar utan personlig assistent och det elektromagnetiska fältet kunde reduceras planenligt. Jag har målmedvetet under lång tid försökt att eliminera så mycket elektromagnetiska fält som möjlig i anläggningens omedelbara närhet och jag tycker det har gett ett mycket positivt resultat. Det så ofta använda uttrycket "svärtan", eller tystnaden som jag väljer att kalla den för, är beroendeframkallande när man väl har upplevt den. Störfältet jag talar om påverkar alla övriga apparater i sin närhet, men inte tallrikens hastighet, såvida de inte stör ut själva motorstyrningen. Jag kollar störfältet på ett väldigt primitivt sätt med en typ av faspenna och mäter avståndet där pennan tystnar. Vid 115 V fasspänning ut till motorn ligger pennans avkänningsgräns på 335 mm och vid 90 V fasspänning ligger den på 195 mm. Störfältet har ett pulserande utseende med fyra pulser på en sinusperiod. Dessa "elaka" störningar kan ju/kommer att induceras i både signalkablar, nätkablar och apparater som befinner sig tillräckligt nära om skärmningen inte är 100%. Mitt riaa-steg befinner sig 160 mm från motorn, signalkabeln mellan pickup och riaa-steg är bara 200 mm från motorn och försteget som står jämte skivspelaren blir ju helt överöst av motorns störfält. Pickupen klarar sig bra eftersom tallriken skärmar av fältet förvånansvärt bra och det är knappt mätbart på ovansidan av tallriken. 40 mm aluminium gör bevisligen nytta. Jag kan tänka mig att en bristfälligt skärmad SUT skulle fungera som en utmärkt mottagare. Det är inget som hörs i högtalaren, typ ett brum, men det solkar (finns det ordet?) tveklöst ner bakgrunden. Det är faktiskt skillnad på svart och väldigt mörkgrått, eller det är kanske bättre att skriva tyst och nästan tyst. Det blev ingen vacker skapelse, men det är ju bara en prototyp för labbändamål. Förutom huvudbrytaren finns det en liten TFT-skärm och en ratt på fronten. Skärmen visar normalt vald hastighet, drift-mode, aktuell frekvens, spänningen för respektive fas och vinkeln mellan faserna. Även varvtalsmätningen kan presenteras på skärmen. Förutom start/stopp och hastighetsval används ratten för att via ett menysystem ställa in frekvens, spänning, fasvinkel och diverse mer eller mindre onödiga finesser. På bakre panelen finns kontakter för matningsspänning in, ut till motorn, den 5-pol DIN-kontakten som Kuzma använder och en kontakt för anslutning av rpm-sensorn. I kontakten för motorn finns några extra stift som jag använder för funktionsväxling av motorstyrningen. Byglas två stift kommer utsignalen att bli en 1-fas spänning med valbar amplitud mellan 24VAC till 260VAC. Boost och rampfunktionerna fungerar som vanligt och frekvensbyte för 33/45 rpm likaså. Detta är ett läge som jag använder när jag inte kan/vill bygga om testobjektet.Vinsten att få en amplitudstabil, frekvensstabil och störningsfri matningsspänning bruka vara relativt stor, men vill man få ut maximalt av en motorstyrning ska man tveklöst avlägsna resistorn och kondensatorn som till 99% används för spänningsanpassnig och för att skapa den 90° fasförskjutningen som krävs. Slutsats: Om jag äger en skivspelare med synkronmotor som drivs av nätspänning, direkt eller via transformator, hade jag utan tvekan satsat på en bra motorstyrning. De störningar/avvikelser som vi har i nätet idag ställer till med både mätbara och hörbara problem redan nu och värre kommer det att bli. Tack vare att jag har kunnat simulera både frekvensvariationer och amplitudvariationer med min motorstyrning, har jag också kunnat få en hyfsat god uppfattning om hur och vad störningarna påverkar samt var gränsen går. Jag har lekt med en DUAL 505 som har en relativt lätt tallrik och jag har även jämfört med min Kuzma Stabi Reference som har en medeltung tallrik. Nätets frekvensvariationer påverkar utan pardon motorns varvtal och därmed också tallrikens varvtal. Motorns moment vs den roterande massan avgör hur snabb och hur stor avvikelsen på tallriksrotationen blir. Dynamiska frekvensvariationer på mindre än +/- 0,3 Hz är utan tvekan hörbart, men ett statiskt frekvensfel på 0,5 Hz skulle jag lätt kunna leva med. En motorstyrning som genererar en stabil frekvens och stabil spänning oavsett vad nätet håller på med räcker för mig, jag känner inget större behov av en varvtalsåterkopplad motorstyrning som strävar efter att ställa in exakt 33,33333 rpm. Hade jag haft absolut gehör hade nog önskemålet funnits där, men så är inte fallet. Risken finns att en varvtalsreglering ställer till med mer problem än vad den gör nytta. Teoretisk skulle den kunna orsaka en dynamisk frekvensvariation som är långt värre än nätets om förutsättningarna ändras, t.ex. en tung skivpuck. Vartalsåterkoppling är när det uppmätta (aktuella) varvtalet styr utgående frekvens. För lågt varvtal, höjer frekvensen så att motorn snurrar snabbare och tvärtom. Jag har givetvis också testat att köra med varvtalsåterkoppling, men både DUALen och Kuzma'n är så pass stabila att det inte behövs kontinuerlig passning. En initialmätning av tallrikens varvtal räcker för att avgöra hur skivspelarens tillverkningstoleranser ligger. Snurrar tallriken med t.ex. 33,355 rpm vid 50 Hz, så är det bara att sänka frekvensen lite och den mekaniska avvikelsen som är orsaken till felet finns ju kvar även vid nästa skiva, nästa dag och nästa år. Diametern på remskivorna ändrar sig inte med tiden och är bara frekvens och spänning till motorn konstant, så snurrar den också med samma varvtal varje gång. Att kunna påverka motorns drivspänning kan minska motorvibrationerna markant, men uppbyggnaden av skivspelaren avgör om det är en nödvändig funktion. Min Kuzma isolerar motorvibrationerna tillfredsställande, DUAL:en var väl sådär, men jag har även testat på en äldre ProJect Debut med 230 V motor och där var skillnaden häpnadsväckande. I stort sätt allt rumble försvann och det blev som en helt ny spelare när vi sänkte spänningen från 230 VAC till 180 VAC och därmed blev den av med det konstanta bakgrundsljudet (morrandet) som motorn orsakade. Ett stelt verk med motorn monterad i plinten tycks vara betydligt känsligare för motorvibrationer än vad ett flytande verk är, vilket också känns ganska logiskt. För min egen del är det viktigare att kunna sänka drivspänningen för att minska på det elektromagnetiska fältet som motorn avger, än att minska vibrationerna, eftersom min skivspelare inte kopplar motorvibrationerna vidare till avspelningen. Nackdelen är (som jag skrev tidigare) att motorn inte orkar dra igång tallriken på egen hand när jag sänker spänningen för mycket. För vissa av er är det kanske inget problem att behöva hjälpa till, men för mig är det en helt otänkbar manöver. Jag har ju även skapat möjligheten att finjustera fasförskjutningen med min motorstyrning och beroende på motor kan faktiskt några graders fintrimmning åt endera hållet göra ganska mycket på vibrationerna. Jag har inte forskat vidare på anledningen, men jag har mina teorier. Det finns gott om mätresultat som ligger till grund för mina slutsatser, men jag tror inte att någon av er blir lyckligare av att läsa dem och de gäller ju bara för just den specifika skivspelaren och med min hembyggda motorstyrning. Några frågor? Jag kör oftast med Kuzmas original motorstyrning, mest för att mitt hembygge har varit på vift mest hela tiden. Ljudmässigt kan jag inte påstå att det spelar någon större och avgörande roll vilken av dem jag använder. Hembygget har bara använts till min Kuzma i 2-3 veckor totalt, men jag ska göra en längre test när det finns tid och bygget är hemma. Orkar jag göra ett snyggare chassi så blir det nog den som används, men den ser lite väl amatörmässig ut just nu för min smak. Jag hoppas det har varit en intressant läsning och att jag t.o.m. kanske har sått några nya frön i ert hifi-grubbleri. //PEO
  4. Under de två åren som gått sen jag senast skrev i tråden har jag gjort många och långa mätningar på nätkvaliten. Det har inte blivit bättre, men kanske inte riktigt så illa som jag trodde. Det svenska nätet håller fortfarande en relativt hög klass och det har vi vår vatten- och kärnkraft att tacka för. Jag vill passa på att göra en omformulering av det jag skrev för två år sedan, från till, "Problemet för oss är att om frekvensen har halkat efter i 3 minuter kommer man att "brassa" på lite extra för att antalet perioder/dygn ska stämma. 3 minuter med 49,9 Hz kan mycket väl kompenseras med 1 minut 50,3 Hz, eller ännu värre." Dessa frekvensavvikelser kommer garanterat att bli allt vanligare och än kraftigare i framtiden, tendenserna är väldigt tydliga redan idag. Följande text är en del av ett halvfärdigt inlägg som var tänkt till tråden "Det smutsiga nätet". Mina mätningar och experiment visar tydligt att en synkronmotor faktiskt påverkas av flimmer. En statisk höjning/sänkning av spänningen spelar ingen roll (inom vissa gränser förstås), men flimmer får motorn att gå oroligt med ökat svaj och ökade vibrationer som följd. Ju tyngre tallrik motorn driver, desto mindre blir påverkan. Nu är det säkert flera av er som bara ser mig som en tramsig domedagsprofet, men ju mer man sätter sig in i ämnet, desto fler potentiella problemkällor hittar man. Att nätets kvalité kan vara annorlunda vid olika tidpunkter på dygnet och framför allt på olika platser i landet är det väl ingen som tvivlar på längre, men hur stor påverkan har det egentligen på skivspelaren? Vissa spelare är hyfsat immuna mot t.ex. flimmer, men andra är väldigt känsliga. Det som alla skivspelare med synkronmotor har gemensamt är att frekvensen avgör varvtalet. Oavsett hur fint nätet än är vad gäller övertoner, DC, flimmer, transienter och oavsett hur exklusiva strömrenare/filter som friserar skivspelarens matningsspänning, så kommer nätets frekvensavdrift ändå att finnas kvar och påverka motorns varvtal. Enda sättet att komma ifrån det problemet är med en ny och stabil 50Hz nätspänning, t.ex. en s.k. nätregenerator eller motorstyrning. Mitt projekt "motorstyrning" är avslutat och resultaten talar sitt tydliga språk. Jag uppnår en rotationsstabilitet på motoraxeln på 0,004% och en sänkning av motorvibrationerna med -10 dB på en gammal nätmatad Thorens TD-160. Motorsvajet låg på mellan 0,15% och 0,25% med original nätdrift (beroende på när mätningen gjordes) . En spännings- och frekvensstabil matningsspänning kan faktiskt göra underverk, även på en gammal skivspelare, ingen tvekan. Hade vårt elnäts beskaffenhet varit så oväsentligt som vissa skeptiker vill hävda, ja, då hade det ju inte blivit någon skillnad. Eller hur? Det finns en publik frekvensmätning att tillgå hos Svenska Kraftnät. Mätningen är förvisso en medelvärdesberäkning, men den ger ändå en bild av hur det ser ut. Det är ganska långsamma förändringar under stora delar av dygnet, men plötsligt vaknar hela Sverige och ska koka morgonkaffe samtidigt och då minskar frekvensen markant. Oftast har man gasat på lite extra innan för att möta den plötsliga belastningsökningen som kommer. //PEO
  5. Jag har fått ett par högtalare över och jag tycker det är synd att de inte får möjlighet att glädja någon annan. Efter moget övervägande har därför jag kommit fram till att de ska säljas. Det är ett par Spendor D9 i finishen "Slate grey". (Bilden är från tillverkarens hemsida) Högtalarna är i nyskick, de är ungefär 2,5 år gamla och har omkring 300 speltimmar. Bild på mina högtalare. Original kartonger finns givetvis. Lite läsning för den intresserade. Idel lovord. Hi-Fi + Hi-Fi World Hi-Fi Choice HiFi Corner Nypris i "Slate grey" 105 000:- Pris vid avhämtning i Blekinge är 50 000:-, ska de skickas får vi diskutera priset. Jag ska köra från Blekinge till Stockholm den 8/2-2019 och kan leverera längs vägen.
  6. Peo

    Peo's prylar

    Ja, Krell och Wilson trivs bra i varandras sällskap. Det är för- och slutsteg kvar som matas med Brahma, men det kommer. Det hade varit kul att testa med Valhalla 2 någon gång, inte minst för att se om största skillnaden mellan Valhalla och Valhalla 2 är på samma position(er) som det blev när jag jämförde Brahma med Valhalla.
  7. Peo

    Peo's prylar

    Tack! Jag verkar ju inte ensam om att gilla Sabrina, kul. Wilson's resa under åren som gått har fört deras produkter allt närmare mitt ljudideal för varje generation och nu var det dags.
  8. Peo

    Peo's prylar

    Ja, just den upplevelsen delar vi bevisligen och vi ger i stort sätt samma betyg också. Detta var ett av de "mindre bra" lyssningstillfällena som jag refererade till. Jag är väl medveten om att det kan vara svårt att "få till det" på kort tid och i ett okänt rum på en mässa, men ibland blir jag tveksam till att man ens har provkört prylarna tillsammans innan avresan (det gäller inte bara den aktuella anläggningen). Jag får intrycket av att man bara ställer upp de prylar man vill promota, helt utan hänsyn till om de lirar bra tillsammans, eller inte. I just detta specifika fall hade det garanterat gynnat produkterna mer om man hade nöjt sig med en torrdemo.
  9. Peo

    Peo's prylar

    Jag avrundar med del 5. Sist i kedjan, men inte minst. Sen första gången jag hörde dem, jag tror det var 2016, har de funnits där i mitt undermedvetna. Det sa bara klick, eller hur det nu var Kungen uttryckte sig. Jag talar inte om Silvia, utan Sabrina, Wilson Sabrina. Sedan dess har jag aldrig missat ett tillfälle till en ny provlyssning. Det har varit omväxlade mäss- och butiksbesök och ofta har det låtit riktigt bra, nästan så bra som jag upplevde det första gången, men ibland har det bara varit tråkigt, platt och allmänt omusikaliskt. På en mässa går man kanske tillbaka efter några timmar med förhoppning om att problemet är fixat, men nej, det låter fortfarande lika illa. Tydligen är högtalarna känsliga för antingen rummet eller elektroniken. Jag har för vana att dokumentera lyssningar som kan ha något värde för framtiden, mest för att kunna gå tillbaka om/när minnet sviker mig. Vid en sammanställning av de lyssningstillfällen jag haft med Sabrina visade det sig att i samtliga fall som jag inte har gillat ljudet, har de drivits med elektronik från en och samma tillverkare. Rummens storlek och form har varierat i hög grad, från 10-12 m2 till >50 m2 och det har inte spelat någon roll. Jag tror därför att det beror på elektroniken. Rätt eller fel tänkt? Jag är kanske lite för snabb med att dra slutsatser, men samtidigt tycker jag att mina anteckningar talar sitt tydliga språk. I bland kan det bra att vara en dokumentationsnörd, men samtidigt är det lätt att dra felaktiga slutsatser om de är baserade på för lite information. 8 lyssningar är kanske lite för lite för att döma. Det fanns alltså bara en lösning, lyssna hemma. Mitt problem var länge att få en möjlighet att lyssna på dem i hemmiljö. Det är inte så många butiker som har Sabrina hemma och att få till en provlyssning på hemmaplan verkade helt omöjligt. Bor man i en avkrok av Sverige, får man väl kanske räkna med det. Jag köper ju inte en bil utan att provköra den först och jag köper definitivt inte några högtalare utan att lyssna på dem i min anläggning först. Jag har testat tillräckligt många högtalare i mitt liv för att veta att alla inte passar här och om jag är kritisk i det här momentet behöver jag inte byta ut mina befintliga prylar så de matchar högtalarna, eller bygga om bostaden. Till slut kom äntligen tillfället att få provlyssna ett par Sabrina hemma, i min anläggning, och jag var inte sen att haka på. Det tog inte många minuter att konstatera att de trivdes riktigt bra ihop med min elektronik och att de inte vantrivdes i mitt lilla rum. Placeringen var väldigt grovt inställd vid provlyssningen, men det lät ändå lika bra som jag hade hoppats på (drömt om). Resultatet blev att det idag ingår ett par Sabrina i min anläggning. Wilson Sabrina är en 3-vägs högtalare men en 8" bas, en 5 3/4" mellanregister och en 1" diskant. Impedansen är 4 ohm och känsligheten är 87 dB @ 1W @ 1m. Stolek (HxBxD) 96,48 (+ spikes) x 30,48 x 38,55 cm Det är alltså en relativt liten högtalare, rent fysiskt, men den spelar som en stor. De verkar kräva en hel del effekt, men jag har så det räcker till och de levererar ett ljud som passar mitt ljudideal och mina behov perfekt. Det går att spela väldigt tyst och det går att spela ohälsosamt högt utan några tillkortakommanden. De vinner över mina gamla högtalare på alla parametrar, utom två. Spendors diskant är bättre och Spendor D9 går djupare i basen. Jag vill definitivt inte påstå att Wilson's diskant är dålig, absolut inte, bara att jag tycker Spendor's diskant är snäppet bättre. Den absolut lägsta basen offrar jag gärna för den snabba och nyanserade basen som Sabrina levererar. Mina högtalare är lackerade i nyansen Galaxy Gray med svarta fronter. Den stora frågan är front på, eller front av? Det lutar nog åt front på. (Spendor D9 i bakgrunden) Jag behövde få upp högtalarna 25-30 mm för att soffbordet inte skulle påverka för mycket. Tjockleken på en hockeypuck var perfekt, men jag gillade inte att ha den lösningen. Originalspiksen var inte tillräckligt långa, så det fick bli en hemsnickrad variant tillverkade i rostfritt stål. Högtalarna väger 50 kg så jag ville ha lite stöddigare doningar än bara en spetsad skruv och det krävdes en bricka under för att de inte skulle sjunka ner till grannen. Så, nu har jag dokumenterat de mest avgörande händelserna under den gångna perioden. Min hifi-resa fortsätter förhoppningsvis med oförändrad entusiasm och rätt vad det är så kanske jag dyker upp igen med en ny uppdatering av min tråd. Tack för alla kommentarer och alla . Ha en god fortsättning på 2019. /PEO
  10. Peo

    Peo's prylar

    @calm Jag kan tänka mig att både QX4 och Thor kan klassas som onödiga i och med din P10. Det hade varit kul om du jämförde olika strömkablar till någon apparat (inte batteridriven) för att se om P10 spelar roll även där.
  11. Peo

    Peo's prylar

    Jag har också ställt mig den frågan och givetvis finns den risken och den borde nog t.o.m. vara ganska stor, men jag kan faktiskt inte mäta någon ökad HF-störning i IEC-kontakterna relativt hifi-uttaget. Jag har inte en susning om varför det blir så, men det är bara att tacka och ta emot. Jag läste en teori som en "snubbe" hade och han påstod att raka kablar (väl förlagda) skulle vara mer känsliga än anslutningskablar som oftast har en hyfsat jämn radie. Om det finns någon substans i det påståendet vill jag inte ens spekulera i.
  12. Peo

    Peo's prylar

    Del 4. fortsätter på strömtemat. Stömförsörjningens infrastruktur: Det var länge sedan jag experimenterade med hur anläggningen ska matas för att varje enhet ska prestera så bra som möjligt. Skicket på den nätspänning som finns i mitt hifi-uttag idag har förändrats till det bättre under de senare åren och därmed borde det vara dags för en ny kontroll. En del teorier om vilken burk som borde vara känsligast för nätstörningar och valet av nätkabel har cirkulerat i huvudet på mig under lång tid och nu det dags att testa dem. Först en beskrivning på hur min hifi-matning ser ut idag. I centralen avsäkras hifi-matningen med en s.k. klangmodul (16AT) och matningen från centralen till hifi-uttaget sker via en 8 m lång kabel från GigaWatt med det "sexiga" namnet LC/Y (3x4 mm2) . Matningskabeln avslutas med ett dubbelt vägguttag från FuruTech. Bilden nedan visar hur anläggningen matades innan jag började. Från vägguttaget via en NordOst QX2 vidare till en NordOst THor som agerar den förgreningspunkt som övriga hifi-apparater är matatade från. Samtliga kablar är NO Brahma. QX2 tillsammans med Thor (och en liten QV2 i det tomma vägguttaget) är den enda formen av "rening" som finns och jag verkar inte behöva något tyngre artilleri. Hittills har ingen konventionell strömrenare gjort det bättre, det blir för mycket biverkningar hos mig. En av mina teorier är att den apparat som borde vara känsligast för nätstörningar är den apparat som behandlar den minsta signalen, vilket i mitt fall är riaa-steget. Jag började därför med att mata Thor direkt från vägguttaget och lägga QX2 i serie med bara riaa-steget i stället. Bredvid nätbrunnen på QX2 sitter en brytare, men den stänger inte av utspänningen, den styr "reningen". Stäng av och reningen upphör, starta och reningen går igång. Smidigt när man ska testa om den gör någon nytta, eller inte. Konstigt nog blev det inte någon större skillnad, på eller av. Riaa-steget är tydligen inte känsligt för den typen av nätstörningar som QX reducerar. Nästa steg var att testa QX2 till enbart försteget. Något större skillnad, men fortfarande väldigt lite. Närmast försumbart. CD-spelare och DAC är ointressant att testa på, eftersom jag inte använder dem för lyssning. Då var det bara slutsteget kvar. Nu hände det saker, här blev det en tydlig skillnad och jag & frugan roade oss med en enkel blindtest en kväll. Inga problem att höra om den var på eller av. Full pott för oss båda. Det hade nog gjort den mest inbitna skeptiker nöjd. Tillbaka med QX2 mellan vägguttag och Thor igen. Visst tusan gör den nytta i den positionen också, men den ska utan tvekan vara dedikerad till slutsteget Detta resultat resulterade i följande koppling. Varför slutsteget skulle vara den känsligaste apparaten för den typen av nätstörningar har jag bara en svag teori om. Varning! Följande text kan upplevas flummig och har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. (texten är relativt teknisk och kan med fördel hoppas över) Det blir först en liten omväg innan jag kommer till själva kärnan. Om vi tittar på t.ex. ett halvledarförsteg så är ofta spänningsmatningen väl reglerad/stabiliserad. Nätdelen med sin/sina spänningsregulatorer har till uppgift att vara förstegets leverantör av spänning och ström och har som regel en hyfsad god störningsundertryckning. En reglerad nätdel genererar alltid värme, men i ett halvledarförsteg är både spänningarna relativt låga (~15-20 V) och strömmarna små (< 1A), så det ställer sällan till med några större värmeproblem. Om man hade byggt ett slutsteg på samma sätt som ett försteg, d.v.s. att alla spänningar, även spänningen till slutstegstransistorerna är reglerad, hade effektförlusterna och därmed också värmen varit ett hett problem. Jag tar mitt eget slutsteg som räkneexempel. Steget är klassat att ge 400W vid 8 ohm vilket kräver en tillgänglig spänning på omkring +/-60 Volt ( plus 5-10 V för stabiliseringen). Vid 400W / 8ohm blir strömmen som nätdelen ska leverera omkring 7 A per kanal och vi får då en värmeutveckling i spänningsregulatorerna på storleksordningen 35-70W/kanal (beroende på konstruktionslösning). Nu är mina högtalare nominellt på 4 ohm och uppvisar 2,2 ohm som lägst. När slutsteget levererar 60 Volt till en högtalare på 2,2 ohm blir det en ström på styvt 27 A (1600 W uteffekt). Denna ström kommer att generera en effekt på ~250 Watt som blir till ren värme och nu talar jag bara om den värme som utvecklas i själva nätdelen, inte om den värme som utvecklas i själva slutsteget och detta är bara för en kanal. Och nu kommer jag äntligen till själva kärnan i mitt resonemang: Slutstegens effektdel är väldigt sällan spänningsstabiliserad just på grund av värmeutvecklingen och det gör samtidigt att den inte är speciellt immun mot störningar i nätspänningen heller. Man kan tycka att t.ex. en 6 mV (0,006V) störning på en 60 V spänning inte borde spela någon roll. Översätter vi det till dB så ligger störningen på -80 dB. (6 mV är inte taget rakt ur luften, det var den störningsampliud som jag mätte på mitt slutstegs utgång när det var matat direkt från ett standard vägguttag) -80dB-värdet relaterar till full signalamplitud, men om jag spelar på låg volym ligger uteffekten kanske bara på max 1 W vilket gör att signaltopparna ligger på -36dB relativt slutstegets spänningskapacitet på 60 V. Musiken har kanske en dynamik på 60dB och då kommer de minsta signalerna att ligga 16 dB under störningsnivån (80dB - (60+36dB) = -16dB). Störningarna borde rimligtvis degradera en signal som ligger så långt under. En oreglerad nätdel bestående av transformator, likriktare och glättringskondensator(er) kommer inte att kunna filtrera bort alla störningar. Stora glättringskondensatorer är avsedda för att filtrera den pulserande likspänning på 100 Hz som likriktaren levererar, men stora kondensatorer är erkänt dåliga på högfrekventa störningar. Man brukar därför parallellkoppla med ett antal mindre kondensatorer för att försöka filtrera bort lite högre frekvenser, men det finns ganska komplexa störningsmönster som är svåra eller närmast omöjliga att filtrera bort med en helt passiv lösning. Den kapacitiva kopplingen som alltid finns mellan transformatorns primär- och sekundärsida kan leda en del högfrekventa nätstöriningar och snabba transienter direkt över till sekundärsidan och klarar då inte nätdelens kondensatorbank av att filtrera bort dessa, ja, då har vi dem ofelbart på effektdelens ostabiliserade matningsspänning. Detta är som sagt bara en teori, tolka dem som du vill och hittar ni några tankevurpor skulle jag uppskatta ett påpekande. Det är ju så man lär sig. ..nu är vi tillbaka till tråden När resultatet blev så här bra kände jag ett oemotståndligt behov att testa med någon annan nätkabel än NO Brahma. En låda kom och i den fanns en.. Efter en rejäl kamp (den är väldigt bångstyrig att få på plats) hade jag testat den på samtliga positioner (utom CD och DAC) och den gjorde tveklöst mest nytta mellan vägguttag och NO Thor, inte så förvånande kanske. Den här testen var fysiskt jobbig och genererade många svordomar, men den gav också många "aha" och "de va som f_n" tillbaka. Det var helt klart en vinstlott att byta ut QX2 mellan uttag och Thor mot den här kabeln. Flytten av QX2 till slutsteget och utbytet av 1:a kabeln känns som att 1 + 1 = 3. Mycket vill ha mer, som ordspråket säger, så ytterligare en liten trälåda knackade på dörren. Nu fick jag börja om igen och resultatet var otvetydigt även denna gång. Den hamnade till riaa-steget. Den placeringen hade jag definitivt inte förväntat mig, jag trodde mer på för- eller slutsteg. Jag väljer givetvis att använda kabeln där den gör mest nytta, inte där jag tror att den ska vara och mitt tips är att testa med era kablar på olika positioner, den kanske inte alls ger bäst resultat där den sitter idag. Med min möblering är det ett rent he..te att skifta bångstyriga nätkablar och tiden mellan de olika alternativen var lite för lång för att jag säkert kan avgöra om det var för- eller slutsteg som vann mest. Det får väl bli nya kablar till båda två, så småningom. så, nu är det bara ett avsnitt kvar av denna uppdateringspentalogi.
  13. Peo

    Peo's prylar

    Ja, om det hade varit så enkelt att "rent elektriskt" hade kunnat definierats med bara impedans, kapacitans och ev. förstärkning. Det är som att beskriva en högtalare utifrån nominell impedans, känslighet och frekvensgång som enda parametrar. Nej, antagligen inte. Jag bara spånar fritt om vad som som ev. skiljer en- och flerkardeliga kablar och vad som kan vara orsaken till den upplevda skillnaden. Jag tror inte att de upplevda skillnaderna mellan en- och flerkardeliga kablar kan framkallas/korrigeras med komponentbyte eller kretsförändringar i en förstärkare. Nu är jag antagligen ute på tunn is, men jag ser det snarare som det fenomen att ett vin kan smaka relativt annorlunda beroende på vilket glas det serveras i. Betraktningsavståndet kan nog också avgöra om skillnaderna mellan en- och flerkardeliga kablar blir en parameter att räkna med, eller inte. Jag försöker mig på en liknelse. Här har vi en bild på en Jaguar E-type. En riktig fullpoängare, eller? Går vi lite närmre så ser det kanske ut så här. Helt plötslig är det inte en fullpoängare längre. Det finns uppenbara defekter när man kommer nära. Jag upplever att många flerkardeliga kablar ger en förnimmelse av apelsinskalslack, eller en krackelerad yta, men så gränsar det också till närfältslyssning hemma hos mig. Jag har väldigt svårt att sätta ord på hur jag upplever det och det är en av anledningarna att jag var tveksam till att överhuvudtaget nämna det. Det är kanske bäst att lämna ämnet, vi lär aldrig hitta ett svar. Möjligheten att öka ingångskapacitansen brukar bara vara aktuellt på MM-riaa, så jag förstår inte heller varför. Jag hade en NO Tyr hemma under testen, den var 1,25m lång och mätte 109pF inkl. kontakter. Vad är nästa steg över 200 ohm? Testa, det är ju inte säkert att ditt riaa-steg är så känsligt för högfrekventa resonanser .
  14. Peo

    Peo's prylar

    Nätkablar är nog det som jag tycker påverkas mest. Det känns löjligt att att det skulle vara någon skillnad på antalet kardeler, men det är ändå min klara uppfattning efter alla olika kabeltyper som har passerat. Givetvis har jag funderat över det och kommit fram med en del teorier, men inga som jag kan bevisa i dagsläget. Flerkardeliga ledare kan nog vara ganska inkonsekventa vad gäller hur de beter sig cm för cm. Hur många kardeler har en fullgod kontakt i anslutningsstället? Hur kontakteringen är gjord, lödning, kontaktpressning eller skruvförband påverkar garanterat hur många kardeler som är 100% aktiva. Övergångsresistansen mellan kardelerna kan nog vara relativt stor i vissa kablar och det påverkar antagligen också på något vis. Den mekaniska stabiliteten (och därmed mikrofonin) i en flerkardelig kabel är helt annorlunda mot en enkardelig, o.s.v.
  15. Peo

    Peo's prylar

    Nej, jag hoppade över en hel del av informationen för att inte bli för teknisk. Det är nog få läsare som orkar ta sig igenom texten ändå. I tabellen jag bifogade är det höga värdet för 3dB och det låga för 0dB. Det enda jag ville visa med tabellen var hur stor skillnaden var mellan olika kapacitansvärden. Det var intressant att se hur mycket det skiljer på min Kleos och din Atlas. Jag ligger idag på ganska exakt 100pF och tabellen ger mig då spannet 205 - 382 ohm för Kleos, hade jag haft en Atlas hade spannet varit 249 - 448 ohm för 0dB - 3dB. 360 ohm fungerar ypperligt hos mig, men med 470 ohm blir det mindre bra. Med Atlas hade det kanske fungerat alldeles utmärkt med 470 ohm.