Peo

Nu har jag levt med diffusorerna i ett par månader till och under tiden har jag testat med både några olika placeringar och med olika antal. Att de gör nytta råder det ingen tvivel om och att antal/placeringen påverkar resultatet är också 100% verifierat vid det här laget. Alla paneler behövs och jag misstänker att det hade gjort gott med två till. Problemet är att jag inte kan vänja mig vid dem rent utseendemässigt. Jag är definitivt inte någon estetiskt känslig person, men det här har med råge passerat min gräns. Mitt tidigare så rogivande vardagsrum ser nu mer ut som en arbetsplats än ett hem, och det stör min sinnesfrid. Frugan vill ha dem kvar och mina öron vill ha dem kvar, men själen vill inte. Ett dilemma alltså. Jag får antagligen ge mig för husfridens och ljudets skull. Nog om det. Det har spelats ovanligt mycket musik under den senaste tiden och jag kan med både glädje, stolthet och stor tillfredsställelse säga att det nu låter jä___gt bra i mina öron. Jag har uppnått något som jag för bara några år sedan trodde var helt omöjligt och jag tvivlar starkt på att jag kan komma mycket längre (utifrån mina förutsättningar). Med anledning av att jag nu har klivit av på ändhållplatsen och att jag inte tänker fortsätta besudlingen av mitt vardagsrum med diverse vägg/takbeklädnader, så har jag istället tänkt knyta ihop den här säcken. Ni har ju bara kunnat läsa om vissa utvalda delar från de sista 7 åren av min styvt 45-åriga hifi-resa och vad kan passa bättre som avslutning, än en tillbakablick. EPILOG Precis som så många andra var jag rejält naiv i början av min resa och jag påverkades mycket av vad tidningarna och marknadsföringsnissarna skrev, vad branschfolket sa och vad alla dessa självutnämnda experter och klanhövdingar predikade. Jag var således ett lätt offer med andra ord. Den massiva indoktrineringen (jag läste alla hifi-tidningar som jag kom över) tillsammans med bristande kunskap blev en riktigt effektiv grogrund för många korkade och seglivade fördomar som både har bromsat och förlängt den här resan betydligt. Bristen på erfarenhet och kunskap gjorde ju att jag inte kunde avgöra vad som var sanning och vad som var ren BS. Det var den som lät mest vederhäftig som jag trodde på och det kunde ju i sämsta fall ändra sig varenda gång en ny tidning dök upp. Jag skäms idag när jag konstaterar att jag under så många år rättfärdigade mina val utifrån andras åsikter och inte efter mina egna. Det svåra är att indoktrineringen har blivit än värre idag med det enorma informationsflödet som internet har gett oss. Det är sannerligen inte lätt för en novis att filtrera all input och kunna genomskåda alla falsarier. Det tog rätt så några år innan jag verkligen vågade lita på min egen hörsel och därmed också vågade stå emot vad alla andra tyckte. Det steget var verkligen förlösande för både min och anläggningens utveckling och i takt med att självförtroendet, erfarenheterna och f.f.a. kunskaperna ökade fick jag också en något ödmjukare syn på hifi-problematiken. Bara för att jag inte upplever samma resultat som A, innebär det inte automatiskt att A har fel. Gäller inte identiskt samma förutsättningar för oss båda, så blir garanterat inte resultatet detsamma heller och att avsaknaden av bevis inte nödvändigtvis är ett bevis på avsaknad. Detta är en nyttig insikt som många tyvärr verkar saknar och beklagligt nog är det oftast de minst upplysta och de mest "trångsynta" (i brist på ett lämpligare ord) som hörs mest, inte minst på internet. Denna insikt väckte också en stark motivation till att försöka förstå HUR och VARFÖR och inte bara acceptera ATT. Utan tillräckliga kunskaper skulle jag antagligen bli både vilseledd och grundlurad i resten av livet. Strävan efter att en dag kunna få till "det perfekta ljudet" och att samtidigt förstå hur tekniken bakom det fungerar tillsammans med ett stort musikintresse har hållit liv i den här hobbyn i många år. Ibland har teknikintresset tagit överhand och jag har bitvis tillbringat fler timmar med lödpennan än i lyssningfåtöljen, men under långa stunder har det också varit tvärtom. Den teknik som jag har funnit intressant har jag helhjärtat fördjupat mig i, men det som inte har triggat min vetgirighet har jag helt enkelt hoppat över. En märklig sak är att ointresset för vissa saker har hållit i sig hela tiden, t.ex. högtalarteori och digital avspelning. Det är säkert både spännande och mångfasetterade ämnen båda två, men jag har aldrig gått igång på det. Här börjar själva resan: I mitten av 70-talet köpte jag min första "riktiga" anläggning bestående av: Lyckan var total (en stund). Det är klart som f_n att man måste ha en direktdriven skivspelare istället för en antik mellanhjulare. Jag hade ju upprepade gånger läst i hifi-pressen om direktdriftens förträfflighet och står det i tidningen, ja, då måste det ju vara sant, eller hur? Sagt och gjort, Lenco'n byttes in mot en direktdriven skivspelare. och sedan var karusellen igång. Något/några år senare var det det skivspelare med tangentialarm som "var det enda rätta" och givetvis lockades jag med på det tåget. Leksaken från Technics ersattes av en ännu löjligare tingest, även den var direktdriven och från den uppgående solens land. Det blev egentligen bara ännu sämre. Jag fick en misskött Thorens TD 125 av grannen och den ledde in mig på "rätt" spår igen. Detta vrak fullkomligt utklassade de "Japanska undren", även innan renovering. Här utvecklade jag en typisk fördom baserad på okunskap. "Stela och direktdrivna skivspelare är inget att ha" Dessa två "Happy Meal" betonade skivspelare fick helt felaktigt symbolisera alla stela och direktdrivna skivspelare. I dag vet jag lite bättre, det är ju inte principen som var bristfällig, det var tillämpningen av den, men jag har ändå svårt att tänka mig att det skulle landa en direktdriven skivspelare på min hifi-bänk igen. Nu blev det modernt med högkomplianta MM-pickuper, men de krävde lite "lättare" tonarmar än en SME II. TD-125 ersattes av en TD 160 Super med en SME III och en Shure V15. Pickupen byttes efter ett tag mot en AKG P8ES och denna kombinationen var så bra att den fick stå kvar några år. Parallellt med skivspelarbytena skedde det även andra förändringar. Efter några år, när min ekonomi hade återhämtat sig, blev även mina AR-6 utbytta. På den tiden avgjordes ens manlighet av högtalarnas storlek, (alternativt motorhuvens längd) och stort = bra. (jag är inte helt övertygad att det har ändrats så mycket sen slutet på 70-talet) Jag baxade in ett par Audiotronic CM3 i pojkrummets 9 m2 och drog igång speleverket. Wow, vilket drag, det var ju som att vara på en livekonsert. Det lät förvisso inget vidare när man skruvade upp volymen, men högt var det och på den tiden var kvantitet betydligt viktigare än kvalitet. Låter det inte bra? Skruva bara upp lite till så hörs det inte. Skalbelysningen på den lilla Kenwood-receivern blinkade som en ljusorgel när man gasade lite och det kostade mig en och annan säkring. Även med mina begränsade kunskaper kunde jag lätt inse att förstärkaren var alldeles för klen för sin uppgift. Kompisen hade en överbliven Luxman L85 som fick flytta in hos mig istället och det fungerade betydligt bättre än med Kenwood recievern. Under tiden som jag gjorde lumpen träffade jag en lirare som hade ett par rejäla högtalare till försäljning. Han behövde pengarna akut och prislappen var därför löjligt låg, så jag slog till. Som lycklig ägare av ett par JBL 4345 hade min manlighet stärks ordentligt (stora basar fungerar ännu bättre), men nu fanns det inte mycket plats över till något annat i pojkrummet. Då blev det äntligen dags för en egen bostad och platsbristen var löst. Nästa klipp var en trasig (död) Yamaha CA-2010 för småpengar. En ny säkring löste det problemet. Nu blev det ordentlig fart på JBL-högtalarna, det krävdes helt klar mer muskler än vad L85 hade. JBL-lådorna såldes lite hastigt och helt oplanerat, men det blev utan konkurrens min bästa hifi-affär genom tiderna. He made me an offer I couldn't refuse. Med tjock plånbok och än en gång alldeles för starkt påverkad av tidningarnas skriverier inhandlades ett par nya Yamaha NS1000 utan någon föregående provlyssning. Bor man mitt i en vit fläck på hifi-kartan är det inte lätt att låna hem och provlyssna, men Sveriges Radio hade ju valt de här högtalarna, så de måste ju vara bra. (Återigen rättfärdigade jag mitt val utifrån andras åsikter.) Nu hade jag både förstärkare och högtalare av samma fabrikat, så givetvis måste det ju låta bra, eller? Det gjorde det definitivt inte, det var fruktansvärt kallt, hårt och skränigt och jag ångrade verkligen att jag köpte dem. Vid den tiden hade jag aldrig hört talas om att högtalare behövde spelas in och hade jag bara lugnat mig ett tag, hade det kanske slutat annorlunda. Mina NS1000 hittade snabbt en ny ägare och jag köpte ett par Pioneer HPM-100 istället. De passade mig betydligt bättre och pengarna räckte även till en Revox A77 (4-spår, 3,75/7,5 ips). Jag valde en långsam 4-spårsmaskin eftersom jag var ute efter lång speltid, inte välljud. A77:an byttes efter några år mot en TEAC X-1000R, fortfarande en 4-spår, 3.75/7.5 ips, men nu även med fjärr och auto reverse. Målet med rullbandspelaren var ju så lång speltid som möjligt och den här lösningen fungerade alldeles utmärkt för mig. Ljudmässigt var det klart överlägset kassettdäcket som förövrigt hade ersatts av ett Alpine AL-80. Kassettdäcket användes därför uteslutande till att spela in band till bilen och väldigt sällan för musiklyssning hemma. Anläggningen kompletterades med en 2-spårig Revox B77 High Speed (7,5/15 ips) för väljudsinspelningar, men den användes alldeles för sporadiskt för att få stanna kvar. När MP3 gjorde sitt intåg försvann behovet av rullbandspelare och den avyttrades till förmån för roligare saker. Jag hade läst att mono-block skulle vara överlägsna ett stereoslutsteg, så Yamaha'n såldes och påverkad (som vanligt) av "expertisen" landade istället ett Sentec SCA-1 försteg och ett par ACM-1 slutsteg på bänken. ACM-1 såldes som byggsats med färdigmonterade kretskort och efter ett par kvällars skruvande, så var de igång Den kombon spelade fantastiskt bra och med en kontroll och pondus som jag aldrig hade hört tidigare. Bästa förstärkaren hittills. Mycket vill ha mer brukar man ju säga och när ett Krell KSA-100 med tillhörande KSL försteg dök upp inom räckhåll var jag inte sen att slå till. Jag hade läst många spaltmeter om denna legendariska KSA-100 och hade ordentligt uppskruvade förväntningar. Alla förväntningar uppfylldes med bravur och här fanns både effekt och kontroll utöver det vanliga. Den här kombon satt länge på tronen och värmde mitt hem. På grund av ändrade levnadsförhållanden var jag tvungen att göra en "down size" av anläggningen. Både HPM-100 och Krell-kombon avyttrades och jag funderade på att göra ett ordentligt lappkast. Ett par små stativhögtalare från Heybrook (HB1) och min gamla undangömda Luxman fick stå för underhållningen tills vidare. Jag var absolut inte tillfreds med högtalarnas begränsade basförmåga och i ren desperation köpte jag en Audio Pro B2-50 subwoofer. Visst gav den lite botten, men jag lyckades aldrig få till ett homogent ljud och jag blev aldrig kompis med den här anläggningen. Därmed hade jag bestämt mig för att "subwoofers är inget att ha". Nu blev det Engelskt för hela slanten. Ett par Spendor BC1 och en förstärkarkombo besående av ett QUAD 44 försteg och ett QUAD 405 slutsteg införskaffades. Spendor BC1 är en riktigt trevlig högtalare och för första gången kunde jag lyssna på musik på en relativt låg volym med full behållning, vilket passade både mig, den nybildade familjen och inte minst förstärkaren. Läcker design, men vilket bottennapp. 405 tappade helt kontrollen över högtalarna så fort man gasade lite och det fungerade inte alls enligt mina önskemål. Det blev en känsla av att högtalarkablarna hade ersatts med ett gummiband istället. Som sagt, på låg volym fungerade det bra, men det blev bara grötigt, murrigt, allmänt odisciplinerat och tråkigt vid lite högre ljudtryck. Vid den här tiden var Hifi-tidningarna fyllda med rörförstärkare, rör "is da shit" och lättlurad som vanligt svängde jag givetvis av på det spåret också. Det kostade mig 15 år och oräkneliga timmars huvudbry innan jag kom till sans igen. Jag fick ett par gamla QUAD II och en QUAD 22 av en kompis farsa och så var den karusellen igång. Spendor BC1 och ett par trötta 15W rörslutsteg (9W enligt mina mätningar) var ingen direkt höjdare trots att det påstods att de skulle fungera utmärkt tillsammans och att man använde den kombinationen i div. studios, f.f.a. i England. Det var om möjligt ännu sämre kontroll än med QUAD 405 när man skruvade upp lite. Prylarna stuvades snabbt undan i garderoben och fick sedan agera donatorer till mina kommande experiment. Kanske ett helgerån enligt vissa, men jag ansåg inte att de hade något värde vid den tiden. Nästa steg blev kombon Radford SC22 och STA25 Betydligt mer effekt, men fortfarande långt ifrån den kontrollen och pondusen som Krell eller Sentec hade, men nu började jag ana lite av de magiska kvaliteter som hifi-pressen tillskrev rören. Det måste gå att göra det bättre än så här. Jag plöjde igenom så mycket rör-litteratur som fanns att uppbringa och på den tiden (innan internet) var biblioteket den enda informationskanal som fanns att tillgå. Efter ett tips från en pensionsfärdig kollega beställdes "Elektroniska Tillämpningar" av Dr. Erik T. Glas från referensbiblioteket och det var nog den värsta pungspark jag har åkt på i hela mitt liv. Vid den här tiden hade jag tillskansat mig hyfsat goda kunskapar i halvledarelektronik, men jag fattade absolut ingenting av vad han skrev. Den här boken skrevs 1961 och det var tydligen några år innan man uppfann pedagogiken, men skam den som ger sig. Utmaningar har alltid stimulerat mig. Efter ett stort antal biblioteksbesök, timmar av läsning och åtskilliga timmar vid labbänken hade jag fått hyfsad kläm på rörens förunderliga värld. Nu började min DIY-era på allvar, men jag ska inte trötta ut er med att berätta hela den storyn. Mängder av olika rörkonstruktioner byggdes och testades, men jag hittade inte något etablerad kretslösning som jag gick igång på. Ingen av dessa konstruktioner gav mig det jag var ute efter. Jag konstaterade snabbt att jag föredrog trioder i entaktskoppling, men effekten var alltid för låg för "normala" högtalare. Det lät oftast riktigt bra på låg/medelvolym, men ibland vill man ju skruva upp lite extra och då sket det sig. Visserligen klipper rören snyggt och behagligt, men det blev ju inget oomph. I det dödläge som hade uppstått svängde jag helt fel (eller rättare sagt, helt av banan ) och försökte bygga lättdrivna högtalare i stället. Horn skulle ju vara frälsningen för effektsvaga rörslutsteg och det var bara till att börja såga. Jag var totalt ointresserad av teorin bakom så jag byggde bara efter färdiga ritningar och med rekommenderade element. Under ett par års tid handskades jag mer med spånskivor än med vinylskivor och med facit i hand var det totalt bortkastad tid. Jag lyckades aldrig bygga några horn som inte lät, som horn. Tillbaka till Spendor BC-1. Jag valde den enkla (eller i mina ögon, den fega) vägen och började testa olika färdigbyggda slutsteg i stället för DIY. Jag orkade helt enkelt inte pilla längre, nu ville jag bara lyssna på musik. Jag hade fått till ett förstegsbygge som jag var riktigt nöjd med, så nu behövdes det bara ett slutsteg och jag testade allt jag kom över. De flesta returnerades till avsändaren omgående, men ett McIntosh MC275 gjorde en kort visit på hyllan och så gjorde även ett triod-bygge av Jan Lodström. En dag fick jag krok på ett Audio Research SP-3 (försteg) och ett Audio Research ST-70 (C3) slutsteg som fick stanna kvar ett tag. Inte för att de lät så mycket bättre än några av de andra, utan för att jag mer eller mindre hade gett upp. Under en period hade jag även ett Edison ONE + 2 x Edison 24 (Edison 12 i monoutförande) som sedan ersattes av två monokopplade Edison 30 Min rör-period avslutades med ett par helbalanserade 300B PP monoblock och mitt hembyggda försteg (som nu var kompletterat med balanserad utgång). Utan tvekan den bästa rör-kombon jag har haft och slutstegen står fortfarande kvar i garderoben, vem vet, kanske gubben får ett återfall. Under Edison tiden byttes Spendor BC1 ut mot Carlsson OA51 och under 300B-eran gick jag vidare till OA52 och slutligen till OA52.2. Någonstans under OA52 tiden byttes även min TD160 Super ut mot en Kuzma Stabi II (wood) Efter ett antal år med 300B (2-3 rörbyten) började jag dock att nyktra till och konstaterade att jag inte orkade hålla på med rör längre. Dags för skilsmässa alltså, och ett Krell KSA-200S + ett Primare PRE30 försteg äntrade hifibänken. Jag trodde att jag skulle drabbas av en jobbig separationsångest, men det blev faktiskt tvärt om, en lättnad istället. Nu kunde jag inte göra ett skit åt burkarna som stod där utan det blev musiklyssning för hela slanten. Den ytterst lilla skirhet/luftighet som kanske saknades uppvägdes med råge av total tystnad, dynamik, attack och en bergfast kontroll oavsett volym och högtalare. Försteget (PRE30) som jag snabbt konstaterade var anläggningens svagaste länk byttes mot ett Krell KCT och efter några år byttes KSA-200s mot ett FPB400cx. Nu kunde jag både äta kakan och ha den kvar. Denna kombo lät på alla vis bättre än någon av de rörförstärkare som jag hade spelat med. Det var vid det här tiden som jag började skriva på Euphonia och resten av min historia finns dokumenterad i den här tråden. Jag har medvetet hoppat över allt vad kablar heter eftersom jag inte vill starta en ny pajkastningstråd och jag har även skippat allt som har med digitalavspelning att göra då det nästan aldrig har använts för lyssning hos mig, bara för skvalmusik. Det här har som sagt varit en lång resa, men nu är jag i mål och det är dags att sätta tänderna i någon annan utmaning istället. Vad det blir vet jag inte i dagsläget men jag har lämnat en del lösa trådar efter mig. Det lär inte bli något som platsar här iallafall. Den här tråden kommer antagligen* inte att uppdateras mer och de små förändringar/tweaks som eventuellt återstår är inget att dokumentera. *(man ska ju aldrig säga aldrig) Jag tackar för alla trevliga kommentarer och alla nyttiga tips och händer det trots allt något radikalt i min anläggning, så lovar jag att återkomma. Tack för mig. //PEO Flertalet av bilderna är plockade från internet och om jag har trampat på någons upphovsrätt så är det bara att höra av sig. Jag eller någon administratör kommer att avlägsna bilden ASAP.

@Shift hifi En kabels impedans går inte att mäta med en multimeter. Impedansen är beroende på kabelns uppbyggnad och det är ganska många parametrar som påverkar. De tre huvudsakliga ingredienserna som ingår vid impedansbestämning av en partvinnad-kabel är: d = Ledarnas diameter (inte arean) s = Ledarnas avstånd (C-C) εr = Isoleringsmaterialets permittivitet (dielektrisk konstant) Detta är en grov förenkling av verkligheten, men man kommer ändå hyfsat nära med bara de här tre parametrarna. εr för några vanliga isolationsmaterial: Luft = 1,0006 PVC = 3,18 Teflon = 2,1 Polyethylene (PE) = 2,25 Jag hade inte tänkt bli mer teoretisk än så här och för den vetgirige så finns det fullt av info på nätet för hur man teoretiskt beräknar en kabels impedans. "seek and you will find" Matthew 7:7–8 Jag kan tycka att USB-standardens 90 ohm är ett lite märkligt val. Partvinnad kabel avsedd för digital överföring brukar i 9 fall av 10 ha 110 ohm's impedans. Undrar varför man har valt en egen variant? Det är bara de två ledarna för dataöverföringen som behöver impedansmatchas och det är inget som du kan "mäta". De andra två ledarna är spänningsmatning.

I bästa fall fungerar det resonemanget för DC och lågfrekvent AC. Dataöverföring med den här höga frekvensen ställer grundskolans ellära åt sidan. Jag har några funderingar i det här ämnet. Mina kunskaper inom digital musikavspelning är extremt begränsad, men jag sysslar en hel del med dataöverföring via USB. Jag förutsätter att man använder "High-speed (HS) mode" vid överföring till DAC och då är datahastigheten specificerad till 480 Mbit/s. En överföring av fyrkantspulser med den hastigheten behöver en bandbredd på minst 5-10 x datahastigheten för att kunna bibehålla flankernas branthet (stig och falltid) och för att minimera andra problem typ mängden "ground noise". Hela överföringskedjan (inte bara kabeln) behöver alltså ha en bandbredd på > 1 GHz i det här fallet och det ställer vissa krav. Enligt USB-standarden för High-speed mode så är det en balanserad och terminerad 2-trådsöverföring och så långt är det inget konstigt, det är så man normalt gör, men toleranserna för termineringen tycker jag är lite väl frikostig. Standarden säger 90 Ω ± 15% mellan signalledarna (45 Ω till jord) vilket ger en vingelmån på ± 13,5 Ω. Kabeln ska enligt standarden också uppvisa en nominell impedans på 90 Ω och uppvisar både avsändare, kabel och mottagare 90 Ω så blir det troligtvis inga problem, men låt oss säga att avsändaren uppvisar 103,5 Ω och mottagaren 76,5 Ω (vilket fortfarande är inom gränserna) så kommer kabeln att spela en betydligt större roll i det hela. Den rådande obalansen mellan in- och utgångsimpedans kan göra att en kabel på 78 Ω fungerar alldeles utmärkt, men att en kabel på 100 Ω ställer till med riktigt stora problem (eller tvärtom). En tillräckligt stor missanpassning av impedanserna kan i värsta fall resultera i databortfall, men långt innan detta händer kan man ha fått en hel del andra problem, t.ex. "ground noise" , "drop out's" och att överföringen blir allmänt "instabil" och onödigt störningskänslig för t.ex. mikrovågsugnen. Jag vet inte om fenomenet "pulse reflection" är allmänt känt, men där har man en verklig stor problemkälla vid impedansfel. Jag ska försöka mig på en kortfattad och väldigt förenklad förklaring. En puls lämnar avsändaren, den färdas genom kabeln till mottagaren. När den når mottagaren ska den termineras till jord och försvinna. Har man en felaktig impedansanpassning kommer pulsen i stället att studsa tillbaka i kabeln och krocka med nästa puls som kommer. Dessa båda pulser kommer att blandas och det kan i värsta fall resultera i ett bitfel när den blandningen når mottagaren. Några av oss kommer antagligen ihåg när man hade en TV-antenn på taket och en koax-kabel ner till TV'n. Antennen har en impedans på 75 Ω, kabeln har en impedans på 75 Ω och TV'ns antenningång har en impedans på 75 Ω. Satte man ett T-stycke (utan impedanskorrigering) för att dela signalen till två TV-apparater var risken stor att man fick s.k. skuggbilder, d.v.s. ett antal bilder på varandra, men som var lite förskjutna. Två parallellkopplade TV-apparater gör att antennen ser 37,5 Ω som mottagarimpedans istället för 75 Ω vilket kan medföra att signalen studsar fram och tillbaka i kabeln, vilket i sin tur kan orsaka en skuggbild. För mig är det absolut inte konstigt att vissa kan uppleva stora skillnader mellan två USB-kablar, medan andra inte hör någon skillnad alls. Att betrakta en kabel som en simpel ledare av elektroner mellan två punkter är att göra det lite väl enkelt för sig. Så enkelt är det inte ens vid DC och ju högre frekvenser, desto svårare blir det. Så länge man inte testar med exakt samma apparater så kommer man med stor sannolikhet också att få olika resultat. Kul att någon/några testar och f.f.a. vågar redovisa sina resultat trots risken för tråkiga kommentarer.

Samma här, men troligtvis inte av samma anledning. Lika spänd och förväntansfull som jag alltid har varit inför ett mässbesök, lika besviken har jag varit när jag åkt därifrån. Detta har upprepats år efter år och nu har jag tröttnat. Ett generalfel som upprepas av de flesta, år efter år. En av mina största störningar är dessa buffliga och totalt hänsynslösa mässbesökare som mitt under pågående lyssning börjar prata högljutt med kompisen på raden bakom eller än värre börjar prata i telefon. Stäng av telefonens ringsignal och är samtalet så viktigt att det inte kan vänta några minuter till, gå då för f_n ut från lokalen. Utställarna borde kräva lite mer disciplin och t.o.m. våga avvisa störande individer. Utställare som har något lyssningsvärt att komma med borde kunna erbjuda ett antal bokningsbara lyssningar med stängda dörrar/dag. Då slipper man förhoppningsvis den kategorin som egentligen inte är intresserade, utan bara vill "pricka av" ytterligare ett rum på listan. Detta kräver förvisso betydligt mer engagemang av utställaren än att med en närmast uttråkad min stå i en hörna med sin klösbräda och agera discjockey (utan att säga ett ord om produkterna han demar). Varva lyssning med en anläggningspresentation värd namnet och ge utrymme för frågor och svar. Roa/fängsla/upplys publiken, men se då först till att vara tillräckligt påläst på de aktuella apparaterna och snälla, skippa de där väl inövade marknadsföringsflosklerna från 4-färgsbroschyrerna. En demonstratör borde således ha både en grundläggande social kompetens, en viss pedagogisk förmåga och inte minst måste hen tycka att det här är roligt, här brister det tyvärr hos många. Jag låter följande citat avsluta mitt inlägg.

Nja, mitt primära syfte med bytet till GigaWatt LC-y var att få ett hum om vad en minskad HF-instrålning eventuellt kan innebära. Den ökade arean och det faktum att den är enkardelig var rent grädde på moset. Jag har ~10 meter mellan centralen och nätrenaren och eftersom den sträckan är betydligt längre än vad mina anslutningskablar är, så den fick agera försökskanin. Självklart förekommer det även en viss instrålning i den sista oskärmade metern också, men jag har ännu inte hittat en tillräckligt känslig mätmetod för att kunna avgöra hur mycket. HF-bruset i någon av IEC-kontakterna är under min mätnings detektionsgräns, trots de oskärmade anslutningskablarna. Jag vet inte om tvinnade kablar som inte ligger i en rak linje är mindre mottagliga för HF än vad en spikrakt förlagd kabel är, men jag har vid flera tillfällen både läst och hört sådana antydningar. Den typen av djupdykningar får vänta tills jag går i pension, idag nöjer jag mig med att konstatera att.

GigaWatt LC-Y har bara folieskärm som ansluts via en bi-ledare. Jag ansluter bara skärmen i den ände som har lägst impedans, d.v.s. i centralen. Störningarna ska ju dräneras till jord, inte fortplanta sig till apparaten och enligt mina erfarenheter är jordning i den punkten med lägst impedans att föredra. Helt rätt, inga av mina anslutningskablar är skärmade, bara tvinnade (undantaget skivspelarens motorstyrning och belysning). Jag har testad med skärmade strömkablar till anläggningen många gånger, men har efter ett tag valt bort samtliga varianter som har varit på besök. Jag har inga vetenskapliga belägg för, eller ens några teorier om hur skärmen skulle kunna påverka ljudet negativt, men jag tycker att det gör det. På samma sätt har jag gång efter gång fastnat för enkardeliga kablar och ratat de flerkardeliga (inga teorier där heller). Oskärmad, tvinnad, enkardelig med helt symmetrisk geometri är min favorit. Så länge alla strömkablarna ligger på samma fas så kommer inte deras elektriska fält att påverka varandra i nämnvärd omfattning och storleken på det elektriska fältet blir relativt begränsat(<30mm) i en (lämpligt) tvinnad kabel. Givetvis buntar jag inte ihop varken nät- eller nät- och signalkablar utan håller avståndet så långt det är praktiskt möjligt.

Det här har kanske inte alls med ditt problem att göra, men efter jag hade använt ett .... ...Kingston DataTraveler USB-minne i datorns USB-port fungerar varken min "lilla" USB-disk (med fast kabel) eller den kabel som jag alltid har använt till mobilen konsekvent i den porten längre. Samma sak med jobbets dator, efter det att Kingston-stickan hade används där fungerade inte min backup-disk som vanligt. Mitt under pågående filkopiering tappar den helt plötsligt kommunikationen. Det visade sig att Kingston-minnet har en lite tjockare profil än en standardkontakt och man märker det också när man trycker in det i porten, det går trögt. Jag har resistansmätt genom USB-kontakten och konstaterat att den ena datakanalen har dålig kontakt, kontaktblecken i uttaget har blivit uppressade av det lite för tjocka USB-minnet. Lyfter jag kabeln uppåt får jag kantakt och allt fungerar som det ska. Det är förvisso inte världshistoriens bästa kontakt, men det här fenomenet har jag upplevt på både RCA, XLR och antennsladden till TV'n också. Efter att ha provat en XLR-kabel från Audioquest fungerade inte mina vanliga kablar längre, men det var bara att trycka till hylsorna i kontakten lite försiktigt med en liten mejsel så fungerade det igen. Det är svårare att rätta till i ett USB-uttag.

DIY. Du har ju en perfekt liten verkstad, en lödpenna och troligtvis alla erforderliga verktyg, sätt igång vettja. Hör av dig om du behöver hjälp med konstruktionen.

Nej, ingen speciell anledning. Vägguttaget hade jag haft i många år innan jag installerade GigaWatt-kabeln. Anledningen till att mitt val föll på GigaWatt-kabeln var att jag ville testa med en matningskabel som har RF tät skärm och inte minst att jag har en förkärlek för enkardeliga kablar (solid core). En nätkabel som är skärmad med fläta har dålig/ingen immunitet mot högfrekventa störningar, den skärmen är mer till för att minimera kabelns elektromagnetiska fält så den inte ska störa något annat i sin omgivning. I min kabelväg finns inget som den kan störa, däremot kan den bli besudlad med RF från all modern teknik som vi omger oss med. Jag kan bara säga att jag är nöjd med mitt val och har inga planer på att byta ut den.

I mitt fall är "strömrenaren" fast monterad på väggen. Det krävs verktyg för att lossa den. Det jag är tveksam till är det faktum att jag fortfarande ansluter nätkabeln till renaren via en IEC-kontakt, men nätkabeln är fast förlagt (med klammer) så långt det är möjligt. Det var den primära orsaken att jag avlägsnade vägguttaget. Den aktuella väggen är gjord i någon form av lättbetong, eller snarare sand mellan tapeter. Trycker man in en 4 mm stjärnskruvmejsel till önskat djup i väggen, knackar in en 6 mm plugg i 4 mm hålet och drar i en extra fet skruv så kan man i bästa fall hänga upp en kalender. Borrar man och suger rent hålet med dammsugaren har man fått ett hålrum i storlek som en golfboll. Definitivt ingen bra vägg för varken ett vägguttag eller en skivspelarhylla.

Exakt! och det är i stort sätt så jag har gjort. I mina ögon är det att betrakta som en fast installation, men jag är inte säker på att en "vanlig" elektriker hade gjort det också.

@figgehar nyligen beskrivit en lösning som enligt mina erfarenheter ger ett mycket bra resultat för de satsade pengarna. se här. Jag använder själv samma säkringshållare, säkring och kabel och jag hade tidigare också ett vägguttag från Furutech. Vägguttaget är bortrationaliserat idag och kabeln går rakt in i första "renaren", detta förfarande är dock inget jag rekommenderar för gemene man.

Hysteri? Det är väl inte så mycket värre med kablar än med andra prylar inom det här området. Man hittar samma attityd vad gäller rör vs halvledare, digitalt vs analogt, balanserat vs obalanserat, MM vs MC, horn vs "vanliga" högtalare o.s.v. Det blir kanske lite högre känslosvall när kablarna kommer upp på agendan, men jag upplever samma tråkigt låga nivå på diskussionerna när nätprodukter är på dagordningen. Just den stormen verkar dock ha lagt sig här på Euphonia, men den pågår alltjämt i resten av världen. Nej, speciellt kul är det väl inte, det är tidsödande, enformigt och ibland t.o.m. frustrerande tråkigt, men för mig är det bara ett av många moment som behöver göras innan man är i mål. Förhoppningsvis har man lärt sig något också under resan. Jag vill alltid försöka få ut maximalt av satsat kapital och därför är jag också beredd att att ta det jobbet. Det är väl ett fullt logiskt beteende när man inte har alla behövliga fakta. I dag vet vi ju vad som ligger bakom åska, men under årtusenden har detta högst naturliga fenomen tillskrivits en högre makt. Okunskap föder och göder vilda spekulationer och det bildas ofta mer eller mindre fanatiska falanger åt alla väderstreck. Inte sällan har man historiskt sett försökt utrota varandra med ganska brutala metoder rättfärdigade av en tro på något de egentligen inte förstår. Det var inte så många år sedan man fängslade och dödade de som påstod att jorden var rund. Känner vi verkligen till och kan vi mäta alla parametrar som kan avgöra en kabels prestanda idag? Knappast, vi kanske bara känner till 10% och vi befinner oss nog bara på tidig stenåldersnivå i den frågan. Jag betvivlar starkt att det räcker med de vanliga elektriska grundparametrarna som resistans, kapacitans och induktans för att kunna beskriva en kabels prestanda och det är i bästa fall dessa tre parametrar som finns till förfogande idag. Kommer då siffrorna från tillverkaren går de sällan att lita på ändå. Jag har hittills inte sett ett enda mätresultat som påvisar någon ljudmässig skillnad mellan silver och koppar, mellan PVC och PTFE-isolering, mellan en- och flerkardelig kabel o.s.v och ändå är jag övertygad att dessa variabler spelar en icke försumbar roll i helheten. Det lär dröja innan vi har en kabels kompletta DNA och om/när vi väl har den så kommer nästa fråga, Hur passar då denna kabel ihop med de aktuella apparaternas spec? Kan man avgöra en bils prestanda genom att titta på effekt, vikt, längd och däcksdimension? Knappast. Inte ens om man deklarerar varenda fysisk parameter i hela bilens konstruktion går det att avgöra hur den är att köra utifrån dessa siffror. Man måste själv prova innan man kan uttala sig om dess prestanda. Nej, inte idag, men om 10, 20 eller 100 år har man kanske fått full förståelse för vad som händer. Den tekniska evolutionen inte över och upplysningens tid är inte förbi. Jag påverkas också av den typen av intryck, men inte så att jag urskiljningslöst väljer just den kabeln, utan att den har en betydligt större chans att få ingå i min utvärdering. Det gör inte jag heller. Jag är notoriskt skeptisk till vad branschfolket håller på med i allmänhet (och tidningsskribenter i synnerhet). Vad är det som säger att t.ex. VTL inte får betalt (eller åtnjuter andra fördelar) från en specifik kabeltillverkaren om de använder deras kablar? Kliar du mig på ryggen så kliar jag din. Det fenomenet existerar ju i många andra branscher, så varför inte här.

@Bebop Jag lovade nog lite för mycket här. Växeln saknar både några relä och de flesta kontakterna. Jag har väl behövt plocka delar vid något akutläge. Jag förstår vad du menar. Inspirerad av alla blindtestsbeivrare och inte minst av några extremt trångsynta "kabelskeptiker" i min (hifi)bekantskapskrets tillverkade jag ovan nämnda växel och jag gick t.o.m. så lång att inte ens den som skötte "växlingsdosan" kunde se vilken kabel som var i drift. Metoden fungerar alldeles utmärkt när det handlar om att detektera förekomsten av eventuella skillnader mellan två olika* kablar i den aktuella setup'en och det resulterade faktiskt i att skeptikerna överbevisades. Mission completed. Vid första växlingen mellan de två kablarna kan skillnaden ibland upplevas som löjligt liten, om man ens detekterar den, men när man har skiftat fram och tillbaka ett antal gånger utkristalliseras det oftast någon detalj som man lyssnar efter (medvetet eller omedvetet) och då kan det helt plötsligt bli ganska lätt att avgöra vilken kabel som är "live". Är upprepade och sekventiella växlingar A, B, A, B, A, B o.s.v. OK i en blindtest? Jag är tveksam, växlingen borde vara slumpmässig för att minimera risken för "inlärning". Den här typen av snabba (och blinda) växlingar säger mig ingenting om vilken kabel som "är bäst" till just den aktuella uppgiften, bara att/om kablarna ger olika resultat. *) Med olika menar jag två kablar med t.ex. annorlunda geometri eller olika ledaruppbyggnad, olika ledarmaterial, olika isolationsmaterial, olika skärmning o.s.v. För att avgöra om kabel A "låter bättre" än kabel B i min anläggning behöver jag åtskilliga timmars lyssning på varierande musik. Senast jag använde växeln för egen del var när jag skulle välja kabel mellan RIAA och försteg. (2013) Jag hade de två sista kombattanterna i min kabelutvärdering inkopplade via växeln under 1-1,5 månad. Efter 20-30 timmars lyssning tryckte jag på knappen för att växla kabel (givetvis utan att veta vilken kabel som blev inkopplad). Vid växling tyckte jag ofta att den "nya" kabeln nog lät lite bättre, men redan efter en liten stunds lyssning hade jag vant mig vid förändringen och den aktuella kabelns tillkortakommanden började lysa igenom mer och mer. Jag har lätt att initialt misstolka en förändring som en förbättring, det händer ofta men jag är numer väl medveten om det och avvaktar alltid tills första intrycket har lagt sig. Efter några rundor rådde det ingen tvekan om det var A eller B som skulle få stanna kvar i anläggningen och jag är övertygad att jag hade uppnått exakt samma resultat även om jag hade bytt kablar manuellt med full insyn. Växeln möjliggjorde bara ett snabbt och enkelt kabelbyte utan att ens behöva lyfta arslet från soffan. Instämmer. I min värld är en kabel att betrakta som vilken komponent som helst i avlyssningskedjan och alla hifi-prylar gifter sig som bekant inte med varandra. Instämmer även på denna punkt. Vi värderar/prioriterar olika saker och det måste vi respektera. Jag skulle t.ex. aldrig lägga 1000:- på en klocka, men utan tvekan 10000:- på "rätt" kabel.

Jag hittar tyvärr inget som avslöjar om/hur AGND och chassijord/ skyddsjord hänger ihop i mitt schema.

Stift 1 är AGND, samma som på XLR.

Vill du låna min "kabelväxel"? Den har jag (och flera andra) använt de senaste 10 åren när/om man har behov av snabba kabelbyten. Den har förvisso bara möjlighet till två kablar, men den fyller samma funktion som du efterlyser. Den stöder både RCA och XLR, dock inte samtidigt. Som "konsument" känner jag mig faktiskt utpekad, på gränsen till påhoppad av ditt inlägg. Jag är konsument men jag är definitivt inte "skitskraj" för att jämföra kablar enligt den metoden, mina hifi-kompisar är inte det heller och jag känner faktiskt inte någon som har varit det om/när möjligheten erbjuds, så vilka du nu syftar på får du nog utveckla? Brist på utrustning eller kunskap är inte detsamma som att vara motståndare eller skraj.

Jag har hittat originalbilderna till #97, men bilderna till #107 och #140 verkar vara spårlöst försvunna. De låg nog på ett gammalt Dropboxkonto som inte existerar längre och den typen av filer gör jag normalt inte backup på, sorry. Får jag tid över någon dag ska jag försöka rekonstruera de aktuella inläggen, men ha inte för stora förhoppningar, tid är en bristvara i mitt liv just nu. /PEO

Ärligt talat använder jag inte ens banankontakter, det är nog den enda kontaktstandarden inom hifi som jag anser vara sämre än RCA. Ett par WBT-0610Ag kostar i runda slängar 1000:-, så en uppsättning landar på ~4000:- och då är det fortfarande inte en bra kontakt, men det närmar sig. Jag använde bara banankontakten som en jämförelse, man får alltid betala lite extra för produkter av hög kvalitet som är specialtillverkade för en specifik bransch och därför säljs i relativt små serier. Detta gäller inte bara hifi-prylar, titta på t.ex. båt- och MC-tillbehör. Vem avgör vad som är prisvärt? Den frågan anser jag vara upp till var och en att svara på, så varför ens ifrågasätta det? Dina värderingar gäller ju bara för dig. Prisvärt för dig resp. prisvärt för mig har garanterat helt olika innebörd. Hade jag använt vägguttag till hifi'n hade jag gladeligen betalat 4000:- för en så genomtänkt och professionellt tillverkad produkt. Jag skulle antagligen aldrig mer behöva byta vägguttag, det hade säkert gjort sitt jobb under resten av mitt liv och troligtvis hade det kommit upp som en egen post i bouppteckningen för att sedan tjänstgöra hos nästa generation i många år till. Det uppfyller därmed alla mina kriterier för att klassas som prisvärt (under förutsättning att jag hade behövt det).

Jag har redan både UPnP/DLNA-services och en MinimServer rullande på min NAS sen mina tidigare övningar, så den delen är redan löst. Visst, en NAS är ju också en typ av dator, men den sköter sig själv och kräver inte kontinuerligt handpåläggning som en Windows-dator gör. Det var inte här min frustration uppstod, det var tekniken för själva uppspelningen som fick mig att "flippa ut". Jag jobbar, som sagt, direkt, eller indirekt med datorer mest hela dagarna och musiklyssningen har blivit en behövlig fristad från dessa krävande och bitvis jävligt irriterande apparater. Resultatet blev att jag ändå alltid spelade vinylskivor och därmed försvann också behovet av en fungerande lösning för filspelning. En streamer kan förvisso ersatta uppspelningsdatorn, men då måste man i sin tur ha en "klösbräda" för att manövrera och kontrollera uppspelningen och då måste den alltid vara "fit for fight" och laddad, annars blir det fortfarande ingen musik i stugan. Det blir ju lite som att ha småbarn igen, ett ständigt (upp)passande. Den dagen man kommer fram med en färdig, 100% "fit and forget"-lösning som fungerar varje gång och utan några adrenalinhöjande inslag är jag beredd på att omvärdera min ståndpunkt. Jag kan tänka mig att lägga lika lång tid på att rigga upp en sån här lösning som det tar för mig att justera in en skivspelare och tekniken måste fungera utan några motprestationer från min sida fram till den dag då jag byter ut någon av de ingående komponenterna. Det tar nästan motsvarande tid för mig att lägga till en ny skiva i min vinyldatabas som det tar för dig att rippa en skiva och där har jag all information som jag kan tänkas behöva, skillnaden är att jag kan spela min skiva även om databasen ligger nere. Saknar du inte det fysiska handhavandet med att "lägga på en skiva"? Den proceduren är så inrotad i mitt liv att det känns närmast som ett helgerån att "klicka" igång en skiva. Man vänjer sig kanske så småningom. Jag håller med, men den drivkraften orkar jag inte mobilisera i dagsläget, jag lyssnar hellre på musik. Gratulerar till en "nästan" färdig lösning. Det har varit en lång och krokig väg förstår jag. Nej, så länge jag orkar ta mig upp från soffan för att byta/vända skiva så ligger jag nog lågt. När jag är mogen, är förhoppningsvis även tekniken det också.

Jag har gjort resan från 128 kbps MP3 via PC'ns ljudutgång (i slutet av 90-talet) till högupplösta FLAC via extern DAC (bl.a Wadia 121 och Audio Research DAC 8) men det konceptet är helt nerlagt idag. Det var inte bristande ljudkvalité som var den primära orsaken, det var "datorhelvetet" som fick mig att kasta in handduken. Jag la mer tid på tekniken än på att lyssna och alltför ofta som jag ville lyssna på musik så tvingade Bill Gates på mig en uppdatering med diverse (nya) problem (buggar) som följd. Efter dessa uppdateringar fick jag nästan alltid installera om drivrutinen till USB (XMOS) + en omstart och sedan välja utgång i spelaren igen. En dag fick jag nog och lovade mig själv att aldrig mer använda en dator till Hifi'n. Den dagen som jag känner att branschen har hittat en gemensam och varaktig standard med en hårdvara som har längre hållbarhet än mjölk, ja då kanske jag hoppar på tåget igen. Alla mina musikfiler finns kvar, frågan är bara om de är spelbara den dagen eller om jag måste lägga tid och energi på att konvertera dem till ett nytt format?

Det kan nog stämma, men "det är roligt och lärorikt" (för att citera dig).

Alla dessa "förlorade" lyssningstimmar som du lägger på att rippa DC-skivor, organisera (tagga) dina musikfiler, förkovra dig i formatdjungeln, installera operativsystem + mjukvaror + uppdateringar och dessutom lägger på att få fil-avspelningen att fungera som du vill ha det tar väl också fokus från musiken, eller?

+1 Jag jobbar med datorer av olika slag mest varje dag och känner mig inte främmande för varken hårdvara eller mjukvara, men att vara beroende av en dator (PC/MAC) för att kunna lyssna på musik är helt otänkbart för mig. Att använda den för rippning och fil-organisation är väl OK, men där går gränsen.

Vadå hutlöst? Vadå galenskaper? För 4000:- får man ju inte ens en uppsättning schysta banankontakter. @Amatören Vad är du egentligen ute efter med den sortens inlägg? Vad är det som är så galet med det? Det förvånar mig inte alls. Nätkabelns utformning/uppbyggnad (geometrin) kan i hög grad påverka kabelns störningsutstrålning som i sin tur kan påverka andra apparater negativt. Störst nytta av ett enskilt nätfilter/strömrenare har jag på skivspelarens motorstyrning, men då ska det sitta så nära motorstyrningen som möjligt. Med filtret i vägguttaget och en "dålig" kabel kabel till motorstyrningen blir vinsten betydligt mindre.