Jump to content

Bebop

Moderator
  • Posts

    13 692
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    235

Everything posted by Bebop

  1. Ja, de vinner inga skönhetspriser precis. Om jag förstått det hela så är dom gjorda i en aluminiumkasse som sitter innanför lamellträet. Tunga som :evil: Jag har min tandläkare i Helsingborg som kallat till översyn i april ... tror det blir ett ärende till
  2. Då får det ju vara Billie Holidays "Lady Sings The Blues". Hon dog 1959 så det kan ju passa in bra.
  3. Finns några att välja på: Mildred, Billie, Ella, Sarah, Dinah, Betty ...
  4. Jag lockas av Magico V3 längst in i hörnet som får kritikerna i USA att jubla. I senaste TAS reportage från Rocky Mountain utsågs dom till mässans bästa ljud. Om jag minns rätt var det samma sak förra året. Visste inte att dom fanns på nära håll. Blir allt en tur till Helsingborg.
  5. Visst är det portugisiska, skriven av Tom Jobim ... Este seu olhar Quando encontra o meu Fala de UMAS coisas Que eu não posso acreditar Doce é son har É Pensar que você Gosta de mim Como eu de voce! Något om blickar och att hon tänker på honom och han på henne.
  6. Anthony Wilson, son till mästerarrangören Gerald Wilson, har blivit min absoluta favorit på avdelningen klassisk jazzgitarr. Hittills har han gett ut fyra plattor. Jag är helt övertygad om att han kommer att vara en av framtidens stora. En mästerlig hantverkare.
  7. Jag har inte hört plattan än men det kan knappast bli sämre än Nat King Cole's "Canta Español" på något som förmodligen skall vara spanska. Det är nog ett av de största bottennappen någonsin i genren "jag sjunger på ett språk jag inte kan".
  8. Vilken smörja går Du igång på, Underspell? Själv tycker jag att det finns kvalitet i (nästan) varje genre oavsett vilken etikett det rör sig om. Diana Krall får ju jämföras inom sitt idiom, annars blir det lätt galet. Kan knappast jämföra Diana Krall med t ex Elvin Jones Jazz Machine. Jag gillar båda och vill inte vara utan någon av dom i hyllorna. Om det sen kallas "jazz", "riktig jazz", "populär musik", "riktig populär musik eller "riktig entertainment" har ju ingen som helst betydelse. En infackad tillvaro blir ofta en tvångströja. Bättre köra med öppet spjäll som släpper in fler dofter.
  9. Som att rasta bilen på Autobahn ... Måste säga att Du har ett fint bildsinne, Pan.
  10. En sån pärla. Är det en singel eller LP? När jag hittar sådana plattor blir jag också lite nyfiken på historian bakom musikern. Det finns en bok om Erik Frank (av Bengt Nyqvist) och hur denna låt skapades. Intressant levnadsberättelse kring flackande turnéliv och alkoholmissbruk. Den blev lite av jazzens "Flottarkärlek" (Snoddas) men i helt annan klass. Bevara den väl!
  11. Då blir det ek ... Ljusa träslag är snyggt till mörka golv och omvänt. Om man har t ex ekgolv passar oftast ek bäst eller att kontrastera med mörkt träslag eller svarta eller toner som går mot rött. Ljust är ofta mindre lyckat. Däremot går lönnhögtalare utmärkt till ask, lönn och bok. Mina C4:or är lönn och golvet Merbau. passar utmärkt.
  12. Du har väl skivtvätt - ett oumbärligt verktyg för vinylsamlare
  13. Här finns en del Dompan Om Du slår Arne Domnerus på Google får Du upp en hel del. Även Wikipedia har en del. Dompans skivor är eftersökta framför allt av japanska samlare. Förvara den väl. Finns ett ex på E-Bay till fast pris. Det är 22 dagar kvar så om den inte säljs innan så kan den rusa upp en del. Skulle tro att en sådan platta går för ca 15-20 $ men rätt köpare kan ge det dubbla. Se E-Bay
  14. Tack för vänliga ord. Förhoppningsvis har jag när väl denna tråd är över satt Freddie Hubbard på kartan på ett nytt sätt för en del av er. Om jag följt kronologin fullt ut skulle nu Atlantic ersättas med CTI följt av Columbia/Sony, men det har vi ju redan klarat av så det blir Pablo nästa. Pablo är har gemensamt DNA med Norgram/Verve. Pablo stallet bestod av Ella, Dizzy, Oscar, Roy Eldridge, Harry Sweets Edison, Benny Carter och andra stjärnor från "Jazz At the Philharmonic" tiden från slutet av 40-talet och framåt. Det var inte många av 50/60/70-talets storheter som gavs plats hos Pablo. De stora undantagen var just Freddie Hubbard men också Monty Alexander och någon till. Generellt sett är Pablo-plattorna lättlyssnade med jazz som inte förargar. Samma sak med Freddies utgåvor. Det har blivit mera lyriskt där han får briljera med sin ton, men ibland drar det iväg också. Dubbeln "Freddie Hubbard Live 1980" är först ut. Det är samma gäng som spelade på Kristianstadsfestivalen och det var där jag fick autograferna som finns med på en del av bilderna. Live innebär i regel att det spelas ut mer och längre improvisationer. Så även här. Låtarna är främst från CTI-tiden, t ex "First Light" och "Red Clay". Det är en utmärkt live-inspelning som väl speglar honom vid den här tiden. Musik: 3,5 Ljud: 3,5 Jag spränger in ytterligare en MPS-platta här. 1981 var ett rekordår för Hubbard. I nästa omgång kommer fler plattor från detta år. En av dessa var "Rollin", MPS 68.284 som släpptes 1982. Hans kvintett river av låtar från hans Columbia/CBS tid även om det mesta skrevs redan på 60-talet. En bra liveplatta. Musik: 4 Ljud: 4 Tillbaka till Pablo. Första studioalbumet är "Born To Be Blue", Pablo D2312134 (1982) som jag har på röd vinyl. Antalet noter per minut har reducerats betydligt mot tidigare. Lyriskt och förföriskt. Musik: 5 Ljud: 5 Nästa Pabloutgivning skulle också kunna tillskrivas Oscar Peterson, men eftersom det är Freddie som är mest tongivande så tillskriver jag honom albumet. Det handlar om "Face To Face", Pablo 2310 876 (1982). Det är Oscars kvartett med Joe Pass, NHÖP och Martin Drew som kompar. Även denna i medium tempo där Fredde återigen visar upp sin lyriska ådra och stora feta ton. Ljudet är här lite mer dämpat med större värmeinnehåll än den förra. Fortfarande helt OK dock. Miles Davis' "All Blues" är en pärla. Musik: 4 Ljud: 4 På Pablo finns också ett antal plattor som går under The Trumpet Kings som mönstrar Hubbard, Dizzy och Clark Terry. Jag utelämnar dom här eftersom dom skall nog mer hör hemma i Dizzys eller Terry's fack. Jag tar nu några veckors paus för att lyssna in mig på nästa trave. Då blir det lite mer från 80-talet på bl a Fantasy.
  15. George Dukes första gig med en av de mer namnkunniga var då han spelade med Jean-Luc Ponty i slutet av 60-talet vilket sedan ledde till Cannonball Adderley några år i början av 70-talet. Därefter spelade han med Frank Zappa innan han blev sin egen. Hans första inspelning som jag har är från 1966 på MPS på en kvartettplatta som heter "Jazz Workshop" MPS 15074 som sedan återutgavs 1978 men då som "The Primal". Nästa platta i mina hyllor med George Duke är från 1971 på Liberty (Pacific Jazz"LST-11004. Plattorna på Concord som jag avsåg, var Herb Ellis/Ray Brown's "Soft Shoe" på CJ-3 från 1974 och "After You've Gone", CJ-6 från året efter. På den sistnämnda nämns musikerna enligt följande: Herb Ellis, Ray Brown, Harry "Sweets" Edison, Jake Hanna, Plas Johnson, Etc. Den sistnämnde "Etc." är George Duke. Inspelningarna är gjorda parallellt med att han spelade hos Zappa. Det är svårt att tro när man hör hans vandringar i bästa Oscar Peterson style. Men nu kom vi en bit från Freddie Hubbard ...
  16. Intressant område ... Jag kan ge dig några inblickar från trägolvsbranschen där vi som bekant fortfarande använder trä som råvara. Fortfarande och sedan flera hundra år så är det ek som fortfarande är dominant på marknaden bland hårdträ i främst Sverige, Spanien, Norge, Finland, England och Frankrike. I framför allt Tyskland, Danmark, Österrike gillar man ljusa träslag, främst lönn, ask och bok. Ask är även stort i Danmark och har tagit större andelar i många andra länder. I USA är det rödek som dominerar och i Kanada rödek samt lönn. Vid sidan om detta förekommer en del andra trender: - Körsbär är nästan helt dött för närvarande. Vi har gått från 7 % andel till ca 1 % på bara några år. - Lönn ökar men är mer en naturlig variation snarare än trend - Valnöt som var poppis på 70-talet har växt rejält igen, men vi räknar med att intresset avtar inom något år. - Bambu ökar kraftigt. Det är bland det hårdaste "trä" (egentligen ett gräs) som finns och det har en bra miljöstory. - Exotiska träslag typ Merbau, Jatoba, Dousier och Sapele är på väg tillbaka. I Norden nästan helt borta. Undantaget är Italien där mörka träslag alltid varit populära. Miljöaspekten blir allt viktigare och då faller dom med magplask. - Mer och mer värmebehandlade golv (ek, björk, ask, lönn) som ger en mörk patina. Ett problem för en liten tillverkare är dock att få tag i bra lacker som gör att dom behåller färgen. Värmebehandlade golv blir annars ljusare med tiden. - Den stora trenden nu är laserat trä, handskrapat trä (antikbehandlat), målat trä, borstat trä och/eller kombinationer av dessa, t ex värmebehandlad och borstad ek. Grått, vitt och svart peakar just nu och framöver väntas lasering av metallic patina typ silver o guld och pärlemoglans (som på bilar). När det gäller glansvärden så är högblanka golv fortfarande populärt i USA/Kanada och det är lite frågetecken om det kommer att slå i Europa. Vi håller på med försök men vi har inte bestämt oss än. Matta golv (lackade eller oljade) är fortfarande populärt men har ingen direkt tillväxt längre. Det är också en fråga om vilken sorts olja eller om det är högglans som skall komma. Miljöaspekter blir allt viktigare och viktigare. Certifikaten som gäller är PEFC men framför allt FSC. Problemet är bara att Du måste ha 70 % av lådan med certifierat material plus ett certifikat i sig, vilket är väl krångligt för en liten tillverkare. Däremot kan det vara viktigt att hävda att träet är ett naturligt material och förnyelsebart samt att ni lägger stor vikt vid att handla trä från källor som säkerställer ett uthålligt skogsbruk. Varför inte satsa på ett musikaliskt träslag typ lönn eller lärk "som tas från 823 meters höjd där årsringarna har den perfekta tätheten för att återge den klang som de kända instrumentmakarna kom på redan på 1700-talet" (823 meter är fingerat, men jag minns att den svenska instrumentbyggaren Bolin tog just lönn som växte på en speciell höjd och hade en speciell klang som passade till hans gitarrer. Själv tror jag att högglansdagarna är på väg neråt. Det har nästan blivit en liten kinesisk stämpel över det vilket jag inte tror är en fördel att hävda för en high end lösning. Valet är inte lätt men viktigt.
  17. Det kan jag förstå, gcs. Jag har precis samma sjuka inom mitt gebit där jag är nyfiken på vem som tagit bilder, skrivit texter, layoutat och liknande, snarare än budskapet i sig. Hur man gör och får till saker är naturligtvis ytterst avgörande och utmanande för den i branschen. Det kan jag strunta i och gör också så. Däremot har jag mer än 40 års erfarenhet som lyssnare, festivalarrangör (Jazzfestivalen i Kristianstad), konsertbesökare och inte minst som skivspisare, vilket också räknas. 2007 hade Montreal Jazzfestival en ECM-special med bl a Tord Gustafsen och John Abercrombie på scen. Det lät rätt så annorlunda gentemot plattorna. Live lät det mer som på LP à la 60-tal. Vilket är bäst? Tja, jag tycker om båda. Det värsta är när det blir platt utan djupledskänsla. Idag tycker jag att många inspelningar håller utmärkt kvalitet i det avseendet, liksom man gjorde på 50-60-tal. Visst, ibland kan det vara lite obalans mellan instrument och nivåer, men det har jag inga bekymmer med så länge det känns levande. Värst (för klassisk och jazz) var det nog från ca 1985 - 2000. Som alltid fanns undantag. Känner att jag nu börja komma tillbaka till början av tråden ...
  18. Precis så har jag förstått det också. M a o precis så som öronen registrerar det hela live, musik, akustik, ambience från verkligheten. Men hur får Du ihop att ECM spelas in på samma sätt? Här har vi olika erfarenheter även om det fortfarande görs inspelningar på gammalt sätt vad gäller användadet av naturlig akustik. De senaste digitala inspelningarna jag har från bl a Deutsche Grammophon, Hyperion, Harmonia Mundi och Odin låter fantastiskt bra.
  19. Jag är inte tillräckligt bevandrad för en teknisk redogörelse. Jag använder endast öronen som i och för sig håller hög klass . Vad jag påstår är att jag försöker undvika CD-plattor med musik från tiden då LP var det förhärskande mediet av den enkla anledningen att de låter fan så mycket bättre. Den digitala tekniken är ju en långt senare uppfinning. Musik inspelad idag köper jag på CD med ett par undantag som jag tidigare nämnt. Om Du klarar konststycket att föra över från masterband till CD utan kvalitetsförlust borde Du ha en framtid som konsult. Flertalet ser inte ut att hantera denna konst. När det gäller ECM så håller jag inte alls med att deras inspelningar låter lika som 50- och 60-talens dito så det finns inget att förklara. Termen "ECM-ljud" har knappast tillkommit utan anledning. Jag gillar ECM's upptagningar men att jämnställa dom med t ex Impulse och Contemporary förstår jag inte att Du kan göra. ECM är ju kristallklara och diskerande på ett mycket raffinerat sätt - musik i mikroformat medan de äldre inspelningarna mer fokuserar på helhet på ett annat sätt, lite mer makroperspektiv.
  20. Jag har en bra skivspelare ... men inte riktigt lika bra som din (ännu) För återkoppla till mitt tidigare inlägg så håller jag på att spela David Bowie's "Low", Jag hade fel, ljudet låter skräp men tidstypisk musik från sökande Bowie.
  21. Jag skulle prioritera så här: 1) Högtalare 2) Signalkablar 3) Elkablar till försteg, CD, RIAA ... 4) Elkablar till slutsteg Toslink har jag ingen erfarenhet av. Å andra sidan, om man inte är troende behövs knappast någon prioritering.
  22. Tänkte på samma sak. Vad det inte Omegan som användes på Köpenhamnsmässan när Peak presenterade sina första golvare för så där ca 10 år sedan. Minns rummet som var insvept i mörka tyger som igår.
  23. Ingen regel utan undantag Adagio. Jag har en hel del av Bowies plattor från 70-80-tal (Englandspress), musiken är kanon, men pressningarna är rätt brusiga och lite inlåsta. T ex Station To Station (1975), som är en kanonplatta men låter bulligt. Bättre med Young Americans (1975). Pinups från 1973 har kanonljud. Vill minnas att Low också låter rätt OK. Scarcy Monsters från 1980 låter grötig. VIll minnas att Low Susanne Vegas Solitude Standing från 1987 låter mycket bra. Björn J:son Lind plattorna jag har låter dynamikbegränsade, tycker jag, utom den första Ramadan från 1971. Den kunde de gott pressa upp igen. Så visst, sanningen är inte så enkel. Men om man går på djupet och intresserar sig för vinyl från 50- och 60-talet så öppnas delvis en ný värld. Sedan måste man ju också gilla musiken.
  24. Jag tänker på det jag var inne på tidigare, det där med rumspresentation, djup, bredd, panorama, lugn, ljudbild eller hur man nu vill beskriva det på. Ett exempel är Ben Webster At the Renaisence som har en makalöst fin rumspresentation, inte närmickat där inte. Men jag tror inte att frekvensomfånget är så märkligt. Eller varför inte Sonny Rollins Way Out West som jag har både på LP, remastrad CD och i en CD-box. CD-utgåvorna är pinsamt dåliga även om de kan prestera ett bredare frekvensomfång. Det är så jag menar. Jag kan hålla med dig när det gäller ECM, överhuvudtaget när det gäller nya CD-skivor, så ser jag ingen som helst anledning att köpa den på vinyl, som jag nämnt tidigare i tråden (såvida man inte vill ha vinylen). Jag har drygt 100 ECM-vinyl och dom är det hur som helst inget fel på. En del är lite överstyrda i diskanten men på det hela taget brukar de vara bra. Där jag harklar ner på CD-mediet är när det förs över från gamla analogband. Väldigt få lyckas. Dessutom mitten av 80-talet till början av 90-talet där nästan inget medie lät särskilt bra, i vart fall inte som tidigare och senare. Gamla Contemporary, RCA, Mercury, Riverside, Columbia och några till låter fortfarande fantastiskt, mest som en effekt av att man använde rummet vid inspelningarna, tror jag, inte så mycket närmickat vilket gav en större livekänsla i ljudbilden, som om "musikerna stodo i rummet" för att travestera på en gammal annons för en musikmöbel från 30-talet. Återigen var dom inte så breda frekvensmässigt.
×
×
  • Create New...