Jump to content

Bebop

Moderator
  • Posts

    14 275
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    254

Everything posted by Bebop

  1. Jag har gett upp Euphonias sökmotor helt. Söka ett ord i närhet kanske fungerar. I helgen ville jag komma åt lite text o bild som togs hemma hos mig för ca 15 år sedan vid en träff genom att ange en del stödord vad jag minns vi pratade om. Det fixade enbart Google. Jag hamnade i en tråd från februari 2009.
  2. Jag har köpt en hel del där men jag håller mig inom EU och helst de säljare som har butiker. Det finns för många skitstövlar, rent ut sagt, som säljer. Jag betalar hellre lite mer från ”säkra” källor. Jag har för dålig erfarenhet från t ex USA och Sydamerika. Japan har funkat bra också. Ginza är nog där jag köpt flest skivor i mitt liv. Jag började handla där redan 1975 när vinylen kostade 32:-. Men idag är det inte alls som då. I vart fall inte med jazzen och i synnerhet inte album från t ex Tone Poet. Mofi tror jag inte de har alls. Den mesta nypressad jazz de säljer har de inte hemma. Den beställs och det är tyvärr alldeles för ofta leveranser uteblir eller dröjer månader. Om de inte har albumen på lager så köper jag inte där. Jag har tröttnat. Där jag bor finns inga skivaffärer. Jag har ca 12-14 mil till närmsta i Lund eller Malmö med någorlunda sortering. Det finns ett par mindre inom 4-6 mil och de har hygglig men smalt innehåll. Jag skulle vara jäkligt nöjd med att ha butiker som Bengan eller secondhandutbudet i både Göteborg, Malmö och Stockholm på hemmaplan. Men så är det inte, dessvärre. Det blir nätet som gäller för mig. Förr handlade jag mycket från USA men med en köpkurs på 11,27 (idag) och näst intill fördubblade frakter, 5% tull och moms på hela summan har det blivit en riktigt dålig affär.
  3. Den har gett mig sömnlösa nätter. 1994 var jag festivalgeneral på Jazzfestivalen i Kristianstad. Vi hade bokat Hancock som skulle ut och promota Dis is da Drum. Vi blev tillsända några provpressningar på vinyl som innehöll enbart några groove på rythmbakgrunden på titellåten för att vi skulle få en liten föraning om hur det skulle låta. Själva albumet var var försenat. Det blev så allvarligt att Herbie var på gång att ställa in hela Europa-turnén pga att albumet inte han distribueras inför turnén (vilket hade kostat oss en mindre förmögenhet för hyrd flygel, trummor, mixerbord, ljus och mycket annat och med ytterst små möjligheter att driva en process). Det löste sig till slut men albumet kom först en tid efteråt. Det var en fantastisk konsert där även Bennie Mauphin var med och första gången jag hörde ”scratchare” (heter det så?). Hancock spelade enbart flygel i den annars rätt så funkiga omgivningen. Härligt minne.
  4. Ginza funkar utmärkt med reservation, åtminstone för audiphiljazz från Blue Note på Tone Poet. Det kan 2-3 månader innan de får in dem. Rekordet är 1,5 år för en Horace Silver. Till slut köpte jag den från JPC i Tyskland. Kom på en vecka. CD-ON vet jag inte idag men de har inte alltid varit så lätta att ”tas med”. Mina tips för nyinköp är Bengans i Sverige https://www.jpc.de/ (Snabb service, enhetsfrakt € 6,00 oavsett hur mycket du köper) https://imusic.se/?gad_source=1&gclid=Cj0KCQiAw6yuBhDrARIsACf94RXs2dtMvSBV8NgK6iFWs7iQbjyBTP8tCtaNcnRt36zIJ39LBwlOhMcaAugIEALw_wcB Nya audiophil-album https://www.finaskivor.se/produkt-tagg/analogue-productions/?gclid=CjwKCAiAq4KuBhA6EiwArMAw1CtFdDrJ0Adi-232CtxYv0FZ98jEt0NGs1yMBMnSqibbX5IN5uS_7RoCdnAQAvD_BwE Begagnad jazz i butik eller via Discogs från Andra Jazz i Stockholm https://www.discogs.com/seller/AndraJazz/profile
  5. Jag tycker de är överreklamerade. De brukar vara bra men om det är värd prisskillnaden är upp till var och en. Många gånger är de albumen som de ger ut bra redan i grundutförandet men visst, en del sticker ut. Det finns en del favoritartister där jag köpt MoFi-utgåvorna men det är i huvudsak pga av fåfänga och lite samlardille; inte pga ljudkvalitet. Ett exempel ä Miles Davis-utgåvorna av hans kvintett inspelade på 60-talet plus hans Bitches Brew, Jack Johnson, Kind of Blue och någon till. Jag har alla sedan tidigare både på vinyl och CD och jag kan inte påstå att MoFi-utgåvorna tillför något annat än ”kul att ha”. Jag har även en del annat som t ex Little Feat, Lynard Skynard, Bob Dylan, Neil Young, Paul Butterfield, Rod Stewart… samma där kul att ha. Som vanligt är rösterna delade kring detta. Samma sak mellan original från England vs USA, förstapress eller repress. Det finns de som inte tar i en tysk pressning. För att inte tala om japanska pressar. Där hör du röster om allt från platta och tråkiga till fantastiska och dynamiska. Det är svårt att generalisera. Jag har bra och dåliga pressningar från olika länder. Min tes är och har varit att köpa det som finns tillgängligt. Vart de är pressade lägger jag mindre vikt vid. Däremot kollar jag skicket. Om man är ute efter att investera och bygga upp ekonomiska värden i sin skivsamling då blir det en annan sak. Då blir det viktigt med detaljerna. För samlaren av ekonomiska värden finns det inte så stark koppling till ljudkvalitet. Där handlar det om att få tag i rara exemplar där t ex ett tryckfel eller en utbytt bild kan skapa, i mitt tycke, fjantiga prisbilder. Om man trots allt vill bygga upp lite audiofilutgåvor så är mitt tips att köpa dem när de släpps; 2-3 år senare kan de kosta 2-5 gånger mer (lite beroende på vilken artist och album). Det är också en myt att allt är bättre på vinyl. Så är det definitivt inte i min bok och på den musik jag sätter högst. Köpa originalfiler i 24/96 av nyinspelad musik kostar inte mycket mer än ca 100:-. Som CD runt 200:- och som LP (std-pressning) allt oftare 4-500:- Är det värt skillnaderna? Ibland, säger jag men oftast inte.
  6. Stort grattis… Märkligt nog har jag aldrig sett eller hört någon Mitchell-spelare hemma hos någon eller i butik på mina breddgrader. Möjligen på någon mässa. Däremot har jag läst och hört mycket gott om den. Det kommer bli mycket bra…
  7. Den gode @calm inspirerar åter och i samma serie hittade jag denna: Då kom jag på att det är säkert 6-7 år sedan jag spelade Michel Petrucciani, som var en av mina absoluta favoriter halva 80-talet och 10 år framåt, ungefär. Han är naturligtvis lika bra fortfarande 25 år efter hans död. Många verkade stå i kö för att spela med honom, t ex trummisarna Steve Gadd ochTony Williams och basisterna Dave Holland, Miroslav Vitous. Jag hade lyckan att se och höra honom både 1986 i Kristianstad tillsammans med Jim Hall och New York 1990 eller möjligen 1991. Båda är starka musikminnen. Jag var glad som en liten "påg" när jag dessutom fick hans autograf på "Live at the Villaga Vanguard"-album. Michel (fransman) var en väldigt udda figur i musikvärlden och det är en gåta att han kunde spela som han gjorde med sitt "glasskelett". Han var en knapp meter lång men hans händer var kraftfulla och han spelade oerhört dynamiskt. Han slog igenom i Frankrike då Clark Terrys pianist inte dök upp. Arrangören bar då in med Michel Petrucciani till Clark Terrys stora förvåning. Samtidigt var det lite av Michels lycka. Det dröjde inte länge förrän Michel blev en världsartist. Till en början var det nog hans yttre skepnad som lockade men det dröjde inte länge förrän det var hans spel som drog publiken. Han ville till USA och efter en del omtvistade berättelser hamnade han till slut hemma hos Charles Lloyd som hade pensionerat sig. Det sägs att han tröttnade på att han inte kunde mäta sig med sina medmusikanter. Michel slog honom med häpnad och fick Charles att återgå till scenen. "Jag vill hjälpa dig att resa runt och visa världen dina kvaliteter" lär han ha sagt. Det började med albument "Live at Montreux". Joe Lovano hakade på och hade med honom på ett av sina album. Charles Lloyd gjorde ny karriär på ECM och Michel dök på allt fler album i eget namn. Det här var under en period då LP'n var "död", men det går ju inte avstå från sån här musik enbart pga formattänk. Hans musik har mycket släktskap med Bill Evans; en förlängning av Bill, kan man säga. Om du vill läsa mer rekommenderar jag engelska Wikipedia. Det finns också mycket på YouTube. Jag har plockat fram mina Petrucciani-album; det blir typ 1-2 om dagen framöver... Jag kör också en Rickie Lee Jones om dagen. Flying Cowboys köpte jag faktiskt i New York på Tower Records, men då var det en CD som jag senare kompletterat med vinyl. Det var då jag också såg och hörde Petrucciani med trio på Village Vanguard.
  8. Det är du som missade den... Den ligger i bilden (en MoFi-utgåva)
  9. Jo, så är det. Både när/om Qobuz uppdaterar men mer ofta (för min del) när det kommer ny firmware till Lumins streamer, men inte när appen uppdateras. I vart fall inte alltid.
  10. Jag köper allt mer och mer CD, men i huvudsak från Japan där intresset fortfarande är stort för mediet. Jag får känslan av att de därför lägger ner större ansträngningar på att mediet låter bra och inte fastnar i gamla klyschor att CD skulle låta illa ungefär som en naturlag. Jag uppmärksammade detta hos en musikkompis som tidigare enbart handlade s k superpressningar på vinyl. Han har sadlat om och köper nu enbart SHM-CD (Super High Material - CD) från Japan. De låter kanon så jag hoppade också på tåget och har fått några leveranser sedan tidigare och igår kom det en ny bibba. Om det är SHM som gör skillnaden låter jag vara osagt, men något är det. Jag har mycket av det jag har beställt på vinyl sedan tidigare. En del av dessa CD låter lika, en del bättre men inga låter sämre. Jag handlar av CD Japan. Priserna är ex frakt och moms. Snittpris på dessa inklusive allt landade på 175:- per album där grundpriset var 1,500 YEN med något undantag. Jag köpte mycket härifrån även förr och det tar sällan mer än 6-7 arbetsdagar för leveransen som sker med DHL. Att handla superpressningar av de gamla ikoniska jazzalbumen finns ingen anledning till längre i min bok. Varför ge 600-1,000 för en vinyl när de finns i dessa fantastiska utgåvor? Dessbättre har jag det mesta man "skall ha" på vinyl från 50- t o m 70-talet på Blue Note, Verve, Impulse!, Riverside... m fl. Men några luckor finns alltid. Sen finns det album som är så bra att jag har svårt att låta bli. Ännu billigare är det att streama, men den här musiken vill jag helst ha på vinyl eller CD. Nyare inspelningar och rock/folk/country/rock/blues samt klassiskt köper jag i huvudsak som highres-filer. Men helt strikt är jag inte. Här är de som kom nu:
  11. Jag vet inte vilken som kan kalla sig original. Är det ens LP'n som kan kallas originalutgåva? Kom den före CD'n? På Discogs är en hel drös av utgåvor från 1992. Jag antar att alla eller i vart fall de flesta presserierna fått samma mastring från skivbolaget. Frågan är om de fick vinylmastrar klara för att göra gravyrer av eller om det gjorts lokala vinylmastrar från de filer eller band som skickats ut. Ibland pressas/pressades album på samma presseri men för olika länder där enda skillnaden var rättighetsinnehavare typ n©b för norden, GEMA för Tyskland, STEMRA för Holland eller BIEM för hela Europa. Vilken blir då originalet? Jav inte. Lite enklare var det förr när världen var full av vinylpressar och då vinylmastrarna gjordes lokalt.
  12. Jag har inte märkt något hos mig…
  13. Högtalare är väl mer än enbart bas och skulle det för mycket av den så finns det ju fix att ta till. Det är ju också kopplat till rummet. Jag är helt säker på att Florestan låter förnämligt 7 dagar i veckan. Verity tillhör en av mina absoluta favoriter och skulle jag börja om så hade de legat långt fram i kön. Stort grattis till Eitan.
  14. Det finns inte mycket musik under 40 Hz. Däremot kan väldigt låga register trycksätta rummen mer och skapa rumsresonanser. Innan mina Dynaudio Temptation hade jag deras Confidence C4. De är specade till 29 Hz. Temptation specas till 28 Hz men jisses sån skillnad det blev med rumsresonanserna. De var jobbiga med C4 men fullständigt omöjliga att leva med med Temptation utan åtgärd. 14 dB peak i 47 Hz. Det är olyssningsbart. Det behöver inte bli bättre med lågt register i det enskilda rummet.
  15. Jag är stor vän av Rickies musik och album. För min del är det ett måste att ha alla och det är pga att jag gillar hennes musik, inte för samlandet. Ett par har jag bytt ut till MOFIs utgåvor och en till ORG’s 45-varvare. Det fina med hennes inspelningar är att hennes CD-utgåvor låter också fantastiskt bra. Vi var ett gäng Skåne-Euphonianer här hemma för 2009 och jämförde i A/B-lyssning bl a hennes superutgåva av Pop, pop på ORG med en Nice Price CD. Ingen kunde med säkerhet säga vilken som var vilken eller utnämna någon segrare. Lika bra men något annorlunda. CD’n blev jag av med, förstås. Den enda nackdelen med Pop pop är att det är en 45-varvare. Det har jag löst genom att banda den. Faktisk läge att köpa in en cd igen… det finns gott om dem på Discogs. Jag har några på vinyl där framför allt den självbetitlade och Pirates sticker ut. Jag spelade i näst intill sönder originalen. Vår dotter hjälpte också till i hög grad. Det var välkommet när Mofi slppte dem. K Rickie Lee Jones får bli helgens och kommande veckas tema. Ovanstående vinyl och nedanstående CD portioneras ut under helgen och kommande vecka. Tack för inspirationen, @AlfaGTV
  16. Så klart, det står ju på etiketten inklusive loggan (om man förstorar lite…)
  17. Ta inte detta som en lösning utan snarare en undran som kanske någon, t ex @Daniel , @MatsT eller @calle_jr kan svara på… Sitter inte nålarmen enbart instucken i en gummibussning som sedan sticks in i nålarmshållaren? Om det är så borde det räcka med att vrida den rätt, eller? Det känns naturligtvis bättre om Soundsmith fixar till det eller i vart fall svarar, men jag blir ändå lite nyfiken.
  18. Samma här. Den jazz han gjorde på 50- och 60-talen är fantastiska, både egna album och på andras. Vad jag har förstått var han också en ”besvärlig” jäkel på Blue Note. Han ville ju framåt och precis som Miles Davis experimenterade med andra klanger med stor påverkan av James Brown. Blue Note vägrade ge ut de inspelningarna då. Columbia var mer öppna och släppte Miles ”Bitches Brew” med känt resultat. Det finns de som hävdar att det skulle lika gärna kunna vara Donald Byrd men Blue Note ville gå varsammare fram för att inte störa sin image. Donald Byrd sa så här: De inspelningar Donald Byrd hänvisade till gavs ut först 25 senare (1995) på albumet. ”Kofi”. Jag köpte en nyutgåva på vinyl som kom 2013. Den utgåvan innehöll också en 10-tummare. Jag får allt plocka fram albumet igen och uppdatera mig vad jag tyckte. ”Electric Byrd” som han hänvisar till släpptes 1970. Den visste jag inte ens fanns. Den skall jag lyssna in mig på. Jag hakade på där. En kompis hade med sig plattan och spelade den. Men de mötte hård konkurrens från jazzfusion som blev allt hetare då, typ Chick Corea, Weather Report, Herbie Hancock m fl.
  19. Nuförtiden finns det väl tre kön
  20. Jag tror inte på ”lager på lager”-tänket. Snarare tvärtom Router - standard CAT5/6 - Switch nära streamern - RJ45-kabel med metallkoppling - bra streamer - bra dac förbunden med hyggliga kablar. Att först skaffa en streamer och dac som låter och sedan lägga till ”A” som skall göra det ännu bättre och därefter läggs till ”B” för att förbättre mer och sedan ”C”, ”D”, ”E”… osv. Om man skaffat ”D” och ”E” kanske man kan plocka bort ”B” och ”C”. Vi förblindas lätt av budskap om att lägga till pryl på pryl istället för att se till helheter.
  21. Intressant. TNT-reportaget gör en spaning att armen passar bättre de solida skivspelare som görs idag än när armen var som störst på marknaden. De fixar också bra avspelning från t ex Shure V15 Having tried a V15 on the 507 I was pleased to find all the problems it can show with high mass arms, bouncing around when cued, skipping on warps, were absent. Det är ju liksom två tonarmar; en kort och en lång. Jag antar att det blir lite andra förhållanden och matematik än för tonarmar med en upphängningspunkt? T ex beräkning av effektiv massa och egenresonanser? Det är ju rätt stor skillnad på en Shure V15 och en Ortofon SPU avseende effektiv massa och komplians…
  22. Hmmm…. I’m not so sure… … men fantastiskt att följa. Vi var ett gäng som var lika tokiga i soul och funk under en period. Men av skäl jag inte kan redogöra för så gled det ur händerna på oss. Min gissning är att när disco-perioden var över för oss i samband med högre studier och familjebildning blev det inte så naturlig koppling till genren som tidigare. Så känns det lite för mig. Det var ju där vi fick mycket av nyheterna plus via Mats Nileskärs Soul Corner, så klart. Men från slutet av 70-talet blev det mest olika jazzgenrer för min del. Men minnena lever kvar och än finns det kvar lite i hyllorna.
  23. @Apexorca inspirerade mig att beställalite nytt från Sam Records i Frankrike. Han ger ut fantastiska återutgåvor av svårfunna jazzalbum och hyllas som sig bör av en tämligen enig kritikerkår. Jag brukar ha hyggligt koll på när det kommer nytt. De brukar pressas i 500-3,000 ex och det görs av Pallas i Tyskland. Underlaget är masterbandkopior som man gör nya vinylmastrar ifrån. Kvaliteten på omslagen är också fantastiska. Jag har i huvudsak köpt återutgåvor med Chet Baker, Donald Byrd och Milt Jackson. Utgåvorna brukar gå åt rätt så snabbt och priset på begmarknaden sticker iväg kvickt. Jag beställde tipset från Apexorca, dvs plattan med Sahib Shihab plus en ny utgåva med Clark Terry med en kvintett bestående av musiker från Ellingtons storband, bl a Paul Gonsalves. Det är en rar Decca-inspelning från 1959. Dessutom ejn stor favorit hos @eliot ; saxofonisten Barney Wilen. Den är heller inte så lätt att få tag i original. Bra ex kostar flera tusenlappar. Dessa levererades vid dörren med DHL. Det tog 1 vecka.
  24. Kan det vara olika masters? Jag spelar mitt ex just nu. En guld-SACD (CD-lagret med HDCD) från amerikanska First Impression Music - FIM SACD 050 (2001). Den har inget tydligt höger/vänster utan snarare ett stort och brett panorama där orgelns olika register sprids något mer åt vänster eller höger. Dompan ligger i mitten med ljudbild ungefär som en liggande oval. Det låter förnämligt. Jag har 5 olika versioner av Kenny Burrell’s Midnight Hour; en vardera på band och vinyl samt 3 olika CD (se nedan). Den till vänster är en ”vanlig” CD, en RVG-utgåva (Rudy van Gelder) från 1999. Den mittersta är en DSD128-utgåva gjord från masterband/-kopia(?) som görs och säljs av High Definition Tape Transfer. Den högra är en rippad SACD (DSD64). Min vinyl har jag fört över på rullband av den enkla anledningen att jag avskyr 45-varvare. Singlar och EP la jag av med på 70-talet. Jag har även en köpt masterbandkopia. Varför alla dessa versioner? Jo, det kommer sig från den tiden när jag ville testa och förstå olika versioner. Jag har några till som jag gjort samma utsvävningar på. Kontentan av dessa är att samtliga utgåvor låter utmärkt och ger full njutning. Bra men olika. Däremot skiljer sig mastringarna men här är det inte fråga om höger eller vänster utan mer mot mitten. I originalmixen ligger instrumenten tydligt höger/vänster men i t ex RVG-utgåvan har man mixat om helt. Bra eller dåligt? Kan diskuteras. Klart är att det är annorlunda. En del hävdar att ett originalkonstverk är helt förstört. Å andra sidan var det ju Rudy van Gelder som även gjorde originalmix/-mastring.
×
×
  • Create New...