Bebop

De brukade skriva ”… defeat bypass the filter…”

Tack för det inspelet. Jag har bara en inspelning av Zbigniew Preisners verk. Det är hans Requiem For My Friend från 1998 som var en hyllning till regissören och bästa kompisen Krzysztof Kieślowski som dog ett par innan (1996). Det är ett orkester-/körverk som snurrade ofta hos mig under en period. Perfekt sena kvällar när lugnet lagt sig samtidigt som aromer från middag, vin och avec dröjer sig kvar… Ibland satte jag på albumet när jag gick och la mig och lät mig slumra in med hans requiem i bakgrunden. Tycker jag fortfarande så? Det får bli en test nu till helgen. Den kom som nysläpp 2011 på Sony både på vinyl och CD som gick åt snabbt. Vinylen, när den dyker upp kan kosta flera tusen.

Det var det även för mig. Vi hade olika affärsområden som vi vart år fick presentera på huvudkontoret i Paris med en rullande 3 års plan avseende produktutveckling, marknadspositionering, marknadsplan, investeringar, lönsamhets, SWOT, miljö/hållbarhet, säkerhet mm. En dag per affärsområde. Det största problemet var att när alla hade presenterat sina planer så låg alltid kapitalbehoven långt över de gemensamma ramarna. Då blev det prioteringar. Även det innebär att man måste gilla läget. Men det är frusterande när man vet att man har ett starkt koncept och få strykningar av finanssidan som ”inte kan något” om affärsområdets marknadsförutsättningar, konkurrenter annat än deras finansiella ställning. Det är bara att bita ihop och komma igen. Livet i en internationell storkoncern är väldigt annorlunda än i små företag. Innehållet är i stort de samma men processerna runt skiljer.

De lägger nog en del tid på en lämplig story, hur produkten skall positioneras gentemot egna produkter, på marknaden, mot konkurrenter, kalkyler och hur de skall övertyga styrelsen och eventuella finansiärer. Sådan insamling och analyser tar också tid och ”snyts inte ur näsan”. Storyn måste ju också vårda befintligt sortiment. Ortofons senaste nyhet ”Diamond” story var nog snarare styrd av att man inte ville förknippas med ryska operasångerskan Anna Netrebko (MC Anna). Men det var inte så man byggde upp lanseringen. Hur mycket det handlar om ökad ljudkvalitet och omsorg av kunder/marknad kontra avkastning på kapital och egen födkrok kan man ju spekulera kring; framför allt från ägarhåll. Utvecklingsingenjörerna har oftast andra drivkrafter än t ex de som ansvarar för sunda finanser. Min erfarenhet är också att de har en övertro på den tekniska betydelsen för en lyckad satsning. Samtidigt har marknadsförare och kommunikatörer ofta en raljerande ton mot tekniksidan. Båda är lika irriterade på finanssidans krav på avkastning, payoff-tider mm. Samtidigt är det ett ömsesidigt och dynamiskt beroende. Lyra och Ortofon nämns och jag tycker de är rätt goda exempel på tillverkare som positionerat sig på flera segment men där Lyra börjar i mitten och Ortofon på instegsnivå. Rimligtvis ger nya innovationer i övre segmenten allt mindre nytta för kunden i förhållande till kostnad och en mer svårtippad avkastning för dessa tillverkare(?) De har ju heller inte koll på hela kedjan, t ex riaa-stegens utveckling och satsningar. Dessutom allt fler nya aktörer och inte sällan till lägre priser. Hama och Soundsmith är bra exempel men även Audio Technica som ser ut att fått ny luft under vingarna. Och nu även Vertere… I Ortofons fall har deras senaste lanseringar riktat in sig på bättre pickuper i det lägre sortimentet enligt devisen ”bättre ljud för den stora massan” vars större volymer hjälper till att finansiera både produktionsprocesser och övre sortimentet. Det märks också i diskussionerna här att ”hifi-intresse” är en mångfacetterad sport med blandning av genuint teknik-/vetenskapligt intresse, design, musik, max eller lagom prestanda, ekonomi, mode/trender, nytt/vintage, tweaks, olika fokusområde typ kablar/el/akustik kontra effekt/kraft/dynamik eller annat. Samtliga har väl alla lite av varje i sig medan andra är mer nördiga inom sin specialitet.

Som en bra digital utgåva m a o (CD/Hi Res/SACD)… över ett välanpassat system i ett välljudande rum.

Berättigad fråga. DS-pickuperna har väl funnits på marknaden ca 10 år nu. Killen bakom är rätt så ung och om företaget är lönsamt så finns väl goda förutsättningar. Det jag frågar mig är om det är en öppen standard eller om det säljs licenser till andra pickuptillverkare som kan bidra till utveckla tekniken. Om inte kan de ju bli ett Dolby-syndrom; dvs tekniken försvinner om DS upphör. En annan fråga är om andra parametrar har samma eller alternativa implikationer för dessa pickuper. Jag tänker främst på beräkning av resonansfrekvens. Det skulle ju kunna påverka avläsningen, tänker jag(?) typ att ljusstrålen fladdrar pga vibrationer. Samma sak med impedanser till riaan. Fixa equilzern till att impedansen alltid blir ”rätt” in till riaans MC eller MM?

Så har det varit för mig också men idag uppskattar jag en bredare palett från honom. ”Startnumret” du refererar till tycker jag är en charmig ”bagatell”, en kul grej där han bett 44 personer bakom en skärm under pandemin koppla upp sig och sjunga med för att manifestera vårt behov av sociala gemenskap, eller nåt ditåt.

Äntligen ett nytt (nyinspelat) jazzalbum i min smak. De kommer inte så ofta numer. 50-årige amerikanske pianisten Ethan Iverson är en av de nya som blivit genrens största stjärnor nu när Chick Corea lämnat oss. Keith Jarrett har lagt av p g a sjukdom. Herbie Hancock fyller snart 84 år och har rimligtvis gett sitt bästa. På något sätt ”krävs” det att det finns en amerikan med i topplistan av jazzpianister. Det finns flera fantastiska pianister men det är få som blir riktiga ikoner. För mig har Brad Mehldau och Ethan Iverson nått dit än så länge men fler knackar på dörren (som väl är). Ethan var också en av männen bakom The Bad Plus som han spelade med t o m 2017. Han gav också ut album i eget namn parallellt med The Bad Plus. Det nya, Technical Acceptable, är hans tolfte album och det andra på Blue Note. Albumet innehåller, som vanligt, en blandning av typisk pianojazztrio med undersköna låtar som med och lite mer avantgardistiska och kantiga flirter. Här finns också en version av Round Midnight som jag har lite svårt för. Albumet avslutas med en pianosonat i tre stycken. Ethan utmanar och förför på samma sätt han gjorde med The Bad Plus. Han har blivit en av mina favoriter, men det tog några album att komma dit. Jag har inte hört allt han har gjort men om ni blir lite nyfikna på mer Ethan Iverson kan jag rekommendera lyssning på följande album:

Det finns/fanns bly i fler delar än i lödpunkter. RoHS omfattar så mycket mer som jag inbillar mig kan påverka på olika sätt. I min värld är det bara att avveckla. Varför skall vi ha sånt skräp omkring oss. Om ljudet nu skulle påverkas på något sätt så får det väl göra det. Det kanske blir bättre... De ämnen som regleras i RoHS-direktivet är kvicksilver kadmium bly sexvärt krom flamskyddsmedlen PBB och PBDE mjukgörarna DEHP, BBP, DBP och DIBP.

Jag kommer också. 1 kg moules classic. //

Om de är smala, höga och djupa tycker jag det är mer förlåtande. Värst för mig är synliga högtalarelement. Framför allt stora baselement. De gör sig bäst bakom frontskydd. Att plocka bort frontskydden är för mig ungefär det samma som att plocka bort motorhuven på en bil.

Så är det väl med de flesta ölsorter … Här är det näst intill ölfritt intill sommar då det slinker ner en och annan. @new order frågade mig om bra Oscar Peterson-musik. Ett tips som jag aldrig nämnde var Oscars Telarc-inspelningar med bl a Nils Henning Örsted-Pedersen och Ulf Wakenius. De är lite lugnare än de tidigare Verve-plattorna. En orsak är att jazzen som sådan lugnade ner sig och, kanske framför allt för Oscar, var att han fick en järnblödning som drog ner tempot och ekvilibrismen i hans vänsterhand. Han klarade det rätt bra ändå med fingerfärdiga gitarrister och basister. Just nu spelar jag denna. Den finns även på Qobuz och många fler Telarc-utgåvor än så. En del album är lite ”trötta” och ojämna men det håller fint som musikalisk bakgrund och stämningshöjare. Till öl behövs det inte så ”märkvärdig” musik…

Hörde en liten biografi om Antonio Vivaldi på P2 för en stund sedan. Det är säkert flera år sedan jag spelade de ”Årstiderna”. Det har hänt mycket i mitt musikrum sedan dess. Så blir det lätt med gamla ”slagdängor”. Jag har många inspelningar av Årstiderna. En inspelning som gjorde stort intryck 1991 både hos mig och andra var det nystartade skivbolaget för i huvudsak barockmusik, Opus 111. De lanserade då 30-årige violinisten Fabio Biondi och orkestern Europa Galante som blev mitt lite mer seriösa insteg i tidigare musik; i vart fall för en period. Jag tycker det är en av de bättre inspelningar men det finns även andra som är bra. Det är ett härligt swung i denna tolkning. Bolaget köptes upp av Naïve 2000 och finns i vart fall att streama (med ett något justerat omslag se nedan). Jag har origanal-cd’n som ser ut så här:

Man kan också behöva ändra på bandspänningen på liknande sätt om man vill ha sin B67 i horisontalläge. Det erfor jag ”the hard way” när jag fick mitt svängbara stativ till min B67. Nackdelen är att snabbspolningen blir något långsammare. Med 800-serien slipper man det. Där styrs detta elektriskt. För Studer B62 sitter en omkopplare i maskinen som man slår om mellan liggande/stående avspelning. Det lärde vi oss hemma hos en Euphonia-kollega med en nyrenoverad B62. Den stannade hela tiden i vågrätt läge. Ett telefonsamtal senare hade vi lärt oss om omkopplaren.

Jag köpte precis ett par album i 24/48 och det motsvarar ca 1,600 kbps i datamängd att döma av vad jag kan se i MP3Tag-editorn. Så FLAC-sändningarna kan vara rätt så ”fullmatade”.

Den går utmärkt att både lyssna på och njuta av från alla media. Även OJC-utgåvan låter mycket bra. Ofta är det så att de album som låter bra i superpressningar lät bra även som standardutgåva. Även CD-utgåvor låter numer väldigt bra. Det finns undantag men det gör det även på vinyl. Det är en myt att all vinyl låter bra. För mig är vinyl vs digitalt en ”ickefråga” längre. Det handlar snarare om bra eller mindre bra utgåvor oavsett format.

Nu är det fixat. För er som har Lumïn (ovsett modell) gör ni så här. 1. Gå in på inställningar (kugghjulet uppe till höger - se nedan) och välj ”options” under din Lumïn-modell 2. Där klickar du på ”Internet Radio Setting” - en förutsättning är att du har lagt upp ett konto, vilket är kostnadsfritt för Lumïn-ägare. Om inte så ombeds du här att starta ett konto med din mejladress och ett password som du sedan sparar. 3. Väl där klickar du på ”Update Radio Channels” - se nedan. 4. Nu kan du gå tillbaka till appens kanallista och här syns nu P2 bland alla övriga ca 80 FLAC-stationer. 5. Det normala (default) i TuneIn för P2 är AAC 16/48 320 kbps. Nu har det ändrats till FLAC 16/48 1,536 kbps. FLAC är ju ett lossless format som avänds för att packa ihop filer ungefär som zip för dokument. När man spelar upp så packas filen upp igen till ursprungsfilen format. Hur den ser ut vet jag inte. Är det fortfarande en orginalfil som komprimerats med AAC? Kanske @AlfaGTV vet? Hur som helst låter det magiskt bra och bättre än innan. Jag ser fram emot nästa livekonsert på P2… Stort tack till @AlfaGTV som satte igång detta…

Mycket bra Ben Webster. Det är också en av de första ”superpressningar” jag köpte (Analog Production). Den får jag ta fram idag… Den kom också på guld-cd

För egen del tycker jag inte att detta handlar om hifi lika lite som Königsegg handlar om transportmedel eller att svindyra klockor handlar om att mäta tid, eller att en flaska Petrus Pomerol för 5-6-siffriga belopp handlar om ett vin till maten. För mig tillhör detta avdelningen för extrem fåfänga, respektlös användning av pengar för att tillfredsställa egoism, att satsa på saker bara för att man kan snarare än för att tillfredsställa funktion. De ryska oligarkerna är väl de värsta exemplen på detta. Inom konsumtionssociologin historia sammanfattas det att visa hur mycket onyttigheter man kunde unna sig. Det är arv från i huvudsak Englands victorianska period där man bl a började anlägga ”onyttiga” gräsmattor, anställa tjänstepersonal uppsträckta i utsmyckade uniformer så att det var alldeles tydligt att de inte kunde vara till någon praktisk nytta. Höga hattar och kragar är andra exempel som visade omvärlden att vederbörande inte var i stånd att uträtta ett praktiskt och ”nyttigt” arbete. Det innebar ju också att denne hade råd att slippa ifrån genom att betala andra att göra arbetet vilket var en stark signal utåt. ”Alla” hade en önskan om att kunna leva som en kung, att vara förnäm, alltså lite förmer än andra. Idag är det snarare ett exempel på hur välstånd spritt sig till bredare lager inklusive tillhörande avarter. Trender som sticker ut har retat samtiden i alla tider medan andra tar till sig det: Höga hattar var ett plagg för unga sprättar utan hyfs. Småbarn grät och känsliga damer svimmade när cylinderhatten dök upp i London år 1797. Allt enligt tidningarna. En riktig gentleman skulle aldrig ta på sig en sådan smaklös hatt. (Historia 2019). I den fria världen så finns det mycket av ”sjuk” konsumtion och den drabbar alla mer eller mindre, inklusive undertecknad. Vi har alla någon form eller grad av fåfänga inom något och vi reagerar ofta på den fåfänga som ”andra” har men inte på vår egen. Extremt dyra stereoprylar och det utrymme det får är ett exempel på detta i min bok. Jag blir betydligt mer imponerad av de som kan ta fram välljudande anläggningar för helt andra pengar. Jag tror dessutom att det gagnar vår hobby mer med bättre tillgängliga alternativ för en större publik. Även i butiker utanför storstan. Moonriver Audio är ett bra exempel.

Det tog ett par timmar och sen va’ det fixat av Peter på Lumïn i Hongkong. Jag skall göra min del imorgon (fullt upp ikväll). Nu skall P2 finnas som FLAC i Lumïn. Jag antar att det gäller alla som har Lumïn.

Tänk vad duktiga tillverkarna är nu för tiden. I senaste HiFi News en ny integrerad förstärkare från D’Agostini för över en mille. Dessutom en ny pickup med riaa från DS Audio som också hamnar över en mille. Och nu ett system från McIntosh/Sonus faber för ca 10 millar. Det är ju fantastiskt… tänk vad de kan… Själv lockas jag mer av helt annan ingenjörskonst som följer Ingvar Kamprads filosofi som sa ungefär som här. ”Vilken idiot som helst med obegränsade resurser kan konstruera i stort sett vad som helst; men det krävs stor konst, kreativitet, skicklighet och ett snille att bygga system med en begränsad budget och som dessutom fungerar”

Eller kanske Peak Consult som kom med samma koncept för 10-15 år sedan.

Verity är ett litet företag med 4 anställda som omsätter ca 30 millioner SEK och jag inbillar mig att det inte sker så mycket produktion i deras företag och därmed inte så stor maskinpark och produktion att ta över. Vid en jämförelse med Sonus Faber så hade de en full produktionsanläggning med utvecklingsavdelningar. Verity håller till i ett affärscenter i ett kontorshotell vars lokaler de förmodligen hyr. Det största värdet i företaget tror jag sitter bakom pannbenen hos Julian Pelchat och vad är företaget värt utan honom? OBS att ovanstående är enbart mina spekulationer om hur det skulle kunna vara. Jag hoppas jag har fel. Veritys högtalare tillhör mina absoluta favoriter.

Det noterade jag också och skall gå vidare med det. För några år sedan, när TuneIn endast hade SR's MP3-länkar så skickade jag AAC-länkarna till Peter på Lumïn. Dagen efter fick jag en fil med ny firmware med AAC-länken till TuneIn som sedan även las in i nästa uppdatering globalt. Jag kommer göra samma här men först lägga upp den själv. Det där med formatdiskussioner är lite oroande, kan jag tycka. Det visar att det lär dröja innan känns färdigutvecklad och mogen. Framför allt om inte hårdvarutillverkarna inte hänger med. Alla låsta "standarder" av privat natur där en bärande del av affärsidén är själva licensavgiften vill jag helst hålla på avstånd. Där ryms många besvikelser genom åren typ Video2000/Betamax/VHS, Dolby B/C/HX Pro, MQA, HDCD, CopyProtect, dbx, SQ/QS/CD4 (fyrkanal vinyl), CX encoding (CBS brusreducering för vinyl)... osv. I stort sett var och en kräver/krävde egen hårdvara. Det känns skönt att det fortfarande finns "riktiga" standarder typ 230V/50Hz, 33,33/45 rpm, RIAA, NAB/CCIR, 4,75/9,5/19/38... cm/sek (bandspelare)...

Ha lite förståelse för att en humanist inte alltid få till det exakt… Vad jag menar är att det som hörs på P2 normalt håller betydligt högre kvalitet än t ex P3 som oftast låter mer kassetbandspelare, s a s. Framför allt när det gäller konserter live eller inspelade konserter gjorda av SR själva eller deras uppdragsgivare. Det är ändå AAC 16/48 320 kbps men det låter kanon. Spelade senast in live-hyllningen till EST. Nu har jag ingen annan inspelning från tillfället att jämföra med, men jag saknar inget och framför allt inte FM. Stort dynamiskt ljud med fin ljudbild och transparens.