Jump to content

24U

Medlem
  • Posts

    17
  • Joined

  • Last visited

Everything posted by 24U

  1. Se om du kan finna några teoretiska förklaringar kring övergångar mellan ledare, typ krimp, lödning och dylikt. Vi blandar ju ofta metaller med olika plats i periodiska systemet i övergångarna och rimligen borde de elektriska egeskaperna mellan dessa "spärrskikt" i teorin kunna ge diodeffekter?
  2. Grottat i verkstan ett litet tag, Anders, men fick upp dina sista formuleringar här och kan som vanligt konstatera att du enligt mina tankar är spot-on. Just skin-effect är ju något som ofta gapflabbas åt, men som inte är annat än tillämpad fysik. Nu finns det ju några olika sätt att att minska dess effekt, du är inne på Litz och så var även Tommy Jenving. Han gjorde en billig lösning på detta problem, då skin-effekten vs ledararea, blir lägre och lägre med diameter på tråden. Gör man då extra fintrådiga kablar som tennpläterats så minskar man benägenheten att elektroner byter tråd, samt höjer den frekvens där skin-effekten blir märkbar. Lägger man sedan till att man tar fyra ledare av samma tennpläterade extra fintrådighet, får man gynnsammare utfall av närhetseffekten, i kablar med strömmar och induktion märks detta genom lägre induktans, medan vid lågnivå ger samma star-quad ökad kapacitiv förlust, särskilt om man använder pvc på ledarna. AudioQuest funderade på om ledarens diameter kunde inverkan mellan ledare av samma längd och fann så. Man gjorde redan för många år sedan högtalarkablar med individuellt isolerade trådar av olika diameter och förlade dem i två mot varandra tvinnade lager. Här tillkommer den tanke jag alltid kunnat höra mig till i varje rigg där detta tillämpas, silverpläterade kopparledare. En vanlig åsikt är att det ger en ökad luftighet. Jag har tyvärr endast uppfattat ett ökat brus och oväsen, då det lager i ledaren där skin-effekten knuffar de allra högsta frekvenserna, då erbjuder dem en av jordens mest potenta ledare, tvärsom mot vad jag skulle göra. Silver är en ypperlig ledare, så jag har inget mot silver, det är att plätera jag vänder mig mot. Det blir som regel lika tokigt som när man bi-wirar och använder olika kablar för registren. En välavstämd högtalare och filter blir som regel helt ödelagd...
  3. Denna tråd måste jag säga har liksom Anders65 om kablar och musikalitet varit mycket givande och intressant. Till författaren av tråden uppskattar jag initiativet, för i stort sett var dessa funderingar kommer upp blir det nästan rent krig, medan här verkar det pragmatiskt sunda intresset råda istället för revir och dogm. Mer än så tänkte jag inte skriva, faktiskt, annat än att alla som upplever att nätkablar, nätfilter av vilket slag det än må vara, ger påverkan på ljudet, har helt rätt. Jag och Anders65 har gjort några mycket intressanta mätningar där vi mätt brus på elnätet och ut från ett slutsteg påslaget men utan signal. Vi blev helt ställda av den tydligt usla filtrering som slutsteget utgjorde. Vi får nog anledning att återkomma. Igen, tack för intressanta inlägg!
  4. Dessa skillnader i krav skulle vara intressanta att få kunskap om. Har du någon länk, eller någon info som har faktabotten. Detta vill jag med en gång säga är INTE ett sätt att ifrågasätta ditt inlägg, tvärsom, det gjorde mig nyfiken på vilka egenskaper man värderar högre inuti än utanför.
  5. Med en budget på fickan och kunskap om hur ledare bör orienteras för att hjälpa till, kan man dra om elen till det uttag man plockar energin till riggen. Efterföljande kablar och filter får då hjälp av de meter innan uttaget att dämpa störbruset.
  6. Man måste se hela transmissionskanalen som den problemkällan den är. Att frekvensmäta på nivå, ger inte sanningen om fas. Att inte se om resonanser kan uppstå, kan man inte utesluta dc-shift som kommer att överföras av kabeln. Dess förläggning mot jordplan eller andra potentialer. En kabel är en del av ett system, systemet i sig är dynamiskt och reagerar på den man vill skicka igenom, samt det som uppstår på grund av mindre önskvärda egenskaper hos kabeln och/eller från omgivningen. Omgivningen är ett digert projekt att ge sig på. Bättre då att göra en kabel som blir en lite större konstakt än kanske vad man i allmänhet tror. Ju mer man kan isolera sin ljud- och för alla del bildrigg från omgivande verklighetens "oljud", desto bättre förutsättningar för välljud med mindre infärgning.
  7. https://www.facebook.com/groups/500687886701019/posts/4151389474964157/ Kolla denna frågeställning, Anders. Den är det lite bett i att bevisa. Jag kan ibland notera skillnad. Det brukar helt enkelt vara bättre ledarmaterial i säkringstråden med mindre brusighet. Men säkringshållarna är ju lik förbenat sub-standard ur ledarsynpunkt. Gå med i gruppen om du inte redan är ... Skön helg! :-)
  8. Intressant, Anders. Du var inne på om effekten kvarstod längre upp. Kom du fram till något? Rent lyssningsmässigt har jag helt ovetenskapligt kunnat känna att en kabel, till skillnad från den mekaniska inspelningen hos hgt-element, kan backa från sitt optimum, men sedan återgå snabbare så att inte proceduren måste om igen helt och hållet. I övrigt tycker jag dina mätningar stämmer bra med mina erfarenheter. Ofta har det blivit hett i diskussioner om lyftare. Den rent fysikaliska härledningen om potential i relation till ett jordplan tycker jag dock alltid varit logisk, vilket också du mätt fram. :-) Jag har vid användning av elytar också känt att antingen ökar deras hastighet att ta emot resp abge laddning under ett par dygns användning, eller så upphör de att avge någon form av brus/resonans efter samma tid. Oförmåga att "följa" laddningstillväxt eller -avtagande, har ju i halvledareteknik kunnat påvisas ge upphov till "oljud".
  9. Jord i någon form ... ... är den stampad kanske du slipper tappa takten? ...
  10. Jag tror den endast blir konkret i resonanser. Samt i digitala kretsar. Supra DAC som du gillar som balanserad analog signalkabel är egentligen framtagen som en AES kabel med 110 ohms karakteristisk impedans. Om du skruvar upp frekvensen lite och kikar på fyrkantvåg, så ser du att en flack stigflank blir svår att tolka när den går från 0 till ett, själva grunden för jitter. Man slås av avsaknaden av "wow" när det går just så. Detta "wow" brukar vara det som till slut man retar sig på hos varje kabel. Tills slut upptäcker man hur jäkla "ingenting" den är och då har jag dragit många meter mellan mina monitorer och sub. Allt städat. Jag har vid samma tester med Jorma Digital, AES3 och S/PDIF BNC konstaterat samma förhållningssätt. Verkar vara något nordiskt över ljud hos oss, lite Jante. Lagom. Färgprakt är kul att se under två veckor semester, men hemma igen i stugan, resten av året, ska det vara lagom, balanserat, inget som sticker ut, men inget som saknas heller.
  11. Jäkligt intressant detta, Anders. Det slår mig hur starka analogierna är med komponenter och hur ledarbanor och förluster bör dimensioneras även i maskinerna. Där har du förmodligen redan klurat en del, misstänker jag. Det finns i synnerhet en komponent som jag starkt ansett mår bra av inspelning och egentligen frekvent bruk. Kondingen. Den ska ju ha superlåga förluster, samt superhög kapacitans idealt. Jag har blivit starkt ifrågasatt för denna uppfattning. Men egentligen har ju dina mätningar, samt teoretiserandet kring polaritet i dielektrikum på visat samma teori? Jag noterade att de DC-fällor jag designade för Supra inte "släppte" förrän efter ett par dagar, även om verkan framgick direkt. Vidare bygger ju tekniken på att när strömuttaget blir högt nog, kommer spänningen att stiga högre över lytarna och då öppnar dioderna vars dopade halvledarskiskt också, inbillar jag mig, mår bra av att motioneras. Det är nästan som visa komponenter drabbas av ett mekaniskt tröskelvärde under perioder av inaktivitet, jfr en jordfelsbrytare som ska motioneras eftersom den "sätter sig" och kräver mer knuff efter för lång tids inaktivitet. Något som är skôj, är att jag testade Supra Ply S som nätströmskabel. Den har både kapacitans och förlustfaktor. Nu får man inte använda skärm som skyddsjordledare (fy på sig Andersson), men i mitt hem finns lite "spännande" produkter. Kanske väl spännande för Semko ... *den var till och med riktigt bra* ... Jag får inte riktigt ihop kapacitans och förlustfaktorn fysiskt, utan lite mental hicka. Samtidigt är ju kapacitans inget som egentligen ska öka förluster, det är ju en lagringsfunktion med fasförskjutning, om man inte tar hänsyn till att positiv ledare och negativ ligger sida vid sida, ev spunnen. Här indikeras att dielektrikum också belastar kretsen, ett R översatt till elektrisk storhet. Kimber 12TC har således en bra plast, med låga förluster, samt att dess ledarorientering (mycket luft) inklusive en bra plast också ger en hög kapacitans. Hög kapacitans innebär att lägre frekvenser påverkas, i detta fall med fasvridning och möjlig resonansbenägenhet, eftersom förlusterna är så låga, så det förklarar inte varför utklingningen går blixtsnabbt, som om ett R finns ihop med C för att dämpa uppladdning och släpp, men då borde förlusterna vara högre. Kansk du skrivit nånstans, men vad är det för frekvens/svep på testsignalen för just C och förlustfaktorn?
  12. Vad gäller inspelning och dess förekomst, har jag av en brittisk gentleman och tillika fysiker fått en intressant förklaring på inspelningseffekt. När man bearbetar ledarmaterial skapar man oreda i materialets metalliska gitter och därmed den lätthet elektroner byter plats mellan kärnorna. Han gjorde jämförelsen med stål som efter en bearbetning normaliseringsglödgas för att stålets normala styrka (atombindningar) ska återställas. Denna glödning skulle vara kanske skapa en del besvär, koppar som exempel, då kopparn är i majoritet av material, ändrar sin konsistens efter glödning, blir mer mer plastisk och tappar mekaniskt e-modul. Det gör efterföljande moment svårare, eftersom den blir lite spagetti-lik. Att glödga den efter tvinning och extrudering av diverse fillers, isolering, mantel, skärm, och dylikt, skulle vara ännu mer opraktiskt och ge en ... intressant ... produkt att sälja... Enligt denna brittiska mans teorier, hjälper en påtvingad ström till att normalisera materialet, men långsammare eftersom det knappt går att tala om värme utan om att få ordning på metalliska kristallgittret med spänning och resulterande ström. Jag kan inte hjälpa att tycka att denna förklaring har något logiskt över sig. Det räcker faktiskt att böja en lite tjockare ledare och man har dragit ut materialet avsevärt i kurvans ytterskikt och därmed får man en deformation som går ner på atomnivå. Jag tillhör dem som känner in att en kabel spelar in sig, men det är inte ett konsekvent beteende, för alla kablar har haft olika förlopp i både längd och effekter under inspelningen. Att kunna mäta detta vore ju särdeles intressant, men jag saknar fullständigt tips om hur det ska kunna ske. Vidare tror jag också på att de olika plastmaterial har olika inspelningsförlopp. Att de låter olika mellan Teflon, PE och PVC, har jag och några stycken, bland annat en känd högtalarbyggare; Mats Andersen, kunnat var för sig, vid olika tillfällen, olika riggar, helt skilda förutsättningar på det hela taget och trots detta satte vi rätt följd på 4 stycken kablar, utan någon som helst visuell skillnad annat än bokstaven A, B, C och D printat på manteln. Vi var tre som gjorde experimentet, allihop satte alla fyra kablarna på samma inbördes ranking. Visst, en del har spikat 13 rätt på stryktipset, jag har aldrig gjort det. Så isolering, ledarmaterial, inspelning har vardera påverkan, det har vi kunnat blint validera. Men tusan om jag vet att det går att mäta? Låter det olika, borde det gå att mäta? Att foama isolationsmaterialen gör mycket stor nytta. Luft är ett betydligt mer idealt dielektrikum än någon plast. Själv måste jag medge mig vara återkommande nöjd med blåst PE. Med detta menas en plast som extrudering på ledaren får blåsor inblåsta, så materialet ser ut som en tvättsvamp i tvärsnitt. Fördelen är då, att den sämre plasten blir bara bråkdelen av volymen och merparten den överlägsna luften. Man måste dock ha klart för sig att en kabel byggd så här, är mycket känslig för "räserböjar". Man får inte böja kabeln i liten radie, då man komprimerar luften, får mycket mindre avstånd mellan ledarna och det kapacitiva läckaget ökar så mycket att en HDMI som klarar 4K, efter förläggning inte längre förmår hålla specen. Häri vill jag påstå, utan att åberopa mätning, men bara genom ett fysikaliskt resonemang, att kabellyftare har sin förklaring. Golvet kabeln ligger på är jord. Självklart finns det stora impedanser, men de är ojämna över kabelns omkrets och om någon tvivlar på att golv är jord, så ta bara fasen i handen när du står barfota på golvet... Så fysikaliskt har en kabel en kapacitiv relation till jord, s.k. strökapacitans, f.ö. en av de riktigt stora smittohärdarna inuti att hifi-maskin. Magnetverkan kan man överväga från strömbärande ledare såsom nätkabel och högtalarkabel (dynamiska högtalare med låg impedans, sällan horn-dito), har själv hört 50Hz-smitta mellan nätkabel och lågnivå sub-kabel. Tyvärr är skärmarna i signalkablar inte speciellt bra på att dämpa magnetfält, så avstånd är det enda jag kommit fram till, då jag vill minnas att magnetfältet avtar med roten ur tre på radien. Innan jag får börja kapitelindela min novell ... ... så finns det mycket mer saker i vår värld som påverkar ljudet, inklusive rum, temperatur och sinnesstämning, för att man kategoriskt ska förkasta någon teori. De två viktigast intrumenten brittiska DECCA använda i inspelningsrummet mellan inspelningsdagar, var att temperatur och luftfuktighet var inom intervallet. Precis som en (1) dB ljudtrycksskillnad gör vid jämförelsetest, måste man också behandla temperaturen (= luftens densitet) enligt allmänna gaslagen och luftfuktighetens förbättrade transmission i synnerhet i diskanten. Over & Out
  13. Ska bli intressant att följa Anders fortsatta studier av kablar, första gången jag sett en ansats på allvar att kolla kablars egenskaper natervetenskapligt sedan danska High Fidelity lades ner ... r.i.p.
  14. Du får i linjöra nätdelar övertonsalstring av mättnaden i trafon. Särskilt de ganska mediokra toroiderna som de flesta hifi-märkena marknadsför som audiofila. I själva verket är de så bantade i järnet att de generellt går lättare i mättnad, samt utan den elektrostatiska skärm mellan primär och sekundär som borde vara obligatorisk, men saknas i 99,9% så läcker de nätets HF-brus rakt genom trafon pga strökapacitans. Det är dessutom mycket ovanligt att man sätter de betydligt mer effektiva första glättningslytarna på 105-graders, utan envisas med någon audiophile grade 85-graders. Med rätt inledning av nätdelen, skulle det vara mycket tystare nedströms.
  15. Japp, Riggen är strikt digital, jag saknar numera all media såsom vinyl och CD, eller för den delen band. Jag spelar på en Intel NUC, gammal 4-kärnig Celeron som kostade 1.400:-, tror jag . Den har numera endast ansvar för biblioteket, samt sammankopplar de betalda strömningstjänster jag innehar, och spelar upp detta i programmet Roon. Använder en resurssnål linuxversion för detta; Roon R.O.C.K. Det sker ingen signalmanipulation där, efter råd från Jussi Laako på Signalyst. Den packar dock upp med sina algoritmer, de format som spelas när det är FLAC och enstaka MQA, som jag numera försöker undvika. Ingen MQA hårdvaruuppackning tillgänglig, ska tilläggas. Jag har innan HQPlayer, samplat upp i Roon, det gav en förbättring, Roon jobbar också i 64-bitars djup och med visst mått av klass, men den är fintad upp på läktaren jämfört med hur HQP beräknar ... Sedan skickas strömmen via ett skärmat och noggrant jordat nätverk vidare till dator nummer två, en PC som ha dubbelknäck. Man kan boota den med windows för allt mellan Netflix och Spotify. Jag bootar den som en HQPlayer Embedded för uppsampling, och applicering av effektivare filter än industristandarden. De är hämtade från studiovärlden, så exakt i detalj vad vart och ett filter gör, kan jag inte svara på. Den kursen återstår att gå. Den tar emot bitströmmen och i en ganska påkostad hårdvara för att alls orka detta i realtid, bryts den upp i en 64-bitars signal, analyseras i realtid och filter som korrigerar artefakter appliceras. Den packar sedan om strömmen till en DSD256 over PCM fvb till DACen via USB. Det är en RME ADI-2 DAC fs som också är försteg. Den är sagd att ta DSD256 Native, men av Jussi har jag fått höra att de drivrutiner som måste till RME'n för brukande i exv Windows gör en DoP av bitströmmen, så påståendet kring native DSD256 har av de riktigt kunniga sagts vara en sanning med modifikation. RME'n omvandlar till begriplig musik och via balanserade utgångar matar mitt ABH2 Benchmark slutsteg. I sin tur knuffar de på ett par Marten Parker Trio. Min profession är elingenjör. Som sådan har jag med tekniskt fysikalisk intuition och diverse tester, en del mätningar, funnit att hemmet är en ogästvänlig plats för elektronik som ska spela källkod via analogdomänen. Jag har lagt ner omfattande tid och tänk på att rensa så mycket jag kan från nätspänningen, både de låga frekvenserna (DC-shift) och HF-brus. Det gör mycket mer än man tror för SQ. Vidare är nätverk svåra, svårare än vad jag upplevt att skolade IT-tekniker låter mig veta. Jag har valt att skärma mitt nätverk. Det båstår av i huvudsak två viktiga "kluster", ena i köket där allt vad gateway, NAS och Switch står. Alla dessa produkter som finns i hemmen, är byggda för spänningsförsörjning med SMPSU och saknar jordkänning. Jag har i här sammankopplat allt med skärmad kabel till en punkt som är matad med 230 VAC och lågohmigt skyddsjordad. Fördelen är att man erbjuder varje annan enhets jordplan en lågohmig väg till skyddsjord. I kluster två, mediariggen, finns en likadan, som sammanknyter alla andra nätverkskopplade enheter till en jordpunkt. Varje switch har också funktionen QoS, som via re-clocking med en kvalitetsklocka gör tydligt hörbar skillnad. Saker att fortsätta med är en inte tillfredsställande matning av DACen. Dels är USB via skärmen smutsig av brus och landas ogenerat på digitalkortets jordplan. Den har inte heller jordkänning då den matas med SMPSU. Jag vill skapa en god chassijord där och åtgärda den galvaniska kontakten USB-kabeln har med DACens jordplan anting genom helt avbrott alt med någon terminering. Vidare kanske ingrepp i maskinerna behövs för att isolera jordslingor som laddar upp brus. Det är en av de oändliga hobbies man kan ha Det blev en novell, sorry ...
  16. Det är lite saker som man kan kika på och vad som kan komma att trenda. Jag har av mina mentorer fått det rakt motsatta beskedet, att man ska sträva efter istället väldigt höga bandbredder hos försärkarkretsar, men mycket noggrannt koppla av det som inte är ljud. En OP eller trissa som inte hänger med i frekvens med bruset, börjar ge skräp också i det hörbara området. Därefter är det lögn att få väck det. Så elektroniktillverkare måsta i dagens hemmiljö med massvis av radiokäller vara mycket noga att koppla av skräpet, två ha buffert och försärkarsteg som har sådan bandbredd att det kan modulera de förhoppningsvis mindre mängder som är kvar, utan undertoner i hörbara området. Kikar man på en modern förstärkare av idag under huven, kan det vara en brutal prislapp, trots att i mina ögon elementära störkällor har lågohmig direktlänk rakt in på digitala resp analoga kretskorts jordplan istället för till soptunnan för skräp; chassit. I alla egna provlyssningar, har konsekvent en konjugatlänk på förstärkarens utgång och en dito på högtalarens ingång, gjort väsentlig skillnad för SQ. Det som lustigt är, den Benchmark ABH2 jag kör idag ihop med Marten Parker Trio, har inte dessa några hyss för sig. Jag har validerat att Marten har konjugat på ingång och hur det är med ABH2, kanske du vet, Anders? Med den relativt låga impedans vissa kablar har, också lågt R, är dessa kablar inte mycket broms för resonanser. Man märker detta tydligt, särskilt där inte skärm finns. Fördelen med skärmen är att inte injicera ytterligare brus i den antenn kabeln utgör. Sköter man sedan sin design av förstärkare och högtalare med avkoppling av HF och dödar resonanser, är *MHO* den att man kan bibehålla en hög topp utan avrullande reaktanser. Oljud i toppen kommer ju från två huvudfamiljer av källor. Antingen är källan och riggen så illa utformad att ultraljud inte försvinner ur signalen. Av någon anledning tycks det vara penismätning med hur hög bandbredd man kan återge. Eller så är det inträngande HF från någon av alla in/utgångar. Man kan välja vilken som, de är som regel lika illa utförda. Min fasta övertygelse är den att Nyquist inte alls var ute och cyklade. Ett stoppband på 22.000 Hz är fortfarande fullt tillräckligt. Jag har noterat hos audiofiler, samt hos många journalister/testare att man upplever SQ som luftig hos en del produkter. Skulle jag gissa, är det inte annat än en illa utförd avkoppling och resonanssdämpning parat med resultatet av penismätningen, en rigg som också kan spela skiten. Mätning här skulle vara utroligt intressant för att få antingen min villfarelse tillbaka i plytet, eller få den validerad. Jag har under något år använt en fantastisk mjukvara från Signalyst. Den heter HQPlayer och finns som desktop för Windows, IOS, samt Linux, till sist även som Embedded med ultratunn Linux OS att tanke ner och "bränna" på USB eller SD och låta datorn boota på den. Det sista året har Jussi Laako som skriver koden, lyckats med att tillföra ytterligare ljudförbättring. Detta är en i grunden professionell mjukvara som kostar skjortan i sitt utförande för studios, den är inte billig heller för konsumentnivån. För att komma till pudelns kärna kan denna räkna om, upp, ner och filtrera digital musiksignal på ett för hemmabruk totalt nyskapande sätt. Jag har inget egenintresse i denna mjukvara, jag får betala som alla andra ... ... Med denna finns det algoritmer som förmår stänga ner innehåll i bitströmmen från stoppbandet med närmast fyrkantsvågs falltid och undertrycka störbruset med 300 dB. När man upplevt detta, att sampla om exv CD-kvalitet till DSD256 (i mitt fall, för andra t o m högre) står det klart att anläggningen självt inte klarar tysta ner resulterande brus ens från sin egna standard digitalomvandling. Kablar blir med andra ord en aktiv komponent i hela riggens beteende, på samma sätt som konstruktörens skicklighet att designa ledarbanor på kretskorten och dess beteende måste valideras med riggens ofullkomligheter på systemnivå. Detta är en mätmässig utmaning, för ska man få ut hur en kabel beter sig, får man helt enkelt konstruera ett korrekt delningsfilter till last som gör impedanskurva och faskurva i princip rak och resistiv. Det är en sådan last som förstärkatillverkare anger sin effekt och distortion mot. Något om i praktiken inte finns. Istället finns rfi/emi läckage, resonanskretsar, tillkortakommande i hur anslutningar av kablar går till, nätströmmens smutsighet, med mera. Att inte varje hifi-enhet har en DC-fälla och en seriöst byggd nätdel skärmad från elektroniken, är för mig ett mysterium. Förekomsten av DC (en varierande förskjutning av AC-vägens mittpunkt, tillföljd av en mängd övertoner) är i princip 100% i en bostads elnät.
  17. Tycker själv den är mycket naturlig just på grund av hur liten dess påverkan är av fas och transientsnabbhet. Särsilt i kombination av Excalibur som är just detsamma. Det vassa/hårda är troligen resonans. En zobel i kabelns båda ändar brukar åtgärda resonansen. vänligen /Stefan
×
×
  • Create New...