Anders65

Har ägnat kvällen till lyssning. Ställde upp TAD och Harbeth precis bredvid varandra lyssnade, bytte många gånger mellan dem och jämförde med en mängd olika musikstycken. Även om Harbeth i vissa avseenden har närmat sig TAD så finns många betydande skillnader som blir tydliga när man växlar mellan dem ganska snabbt. Båda har sina fördelar. Harbeth svaga sida är fortfarande komplex musik och en del elektronisk musik. Men den har å andra sidan många musikaliska styrkor. TAD har tekniskt sett inga tydliga svagheter vilket gör att den överglänser Harbeth där Harbeth har sina svagheter. Skillnaderna mellan högtalarna ligger mycket i hur musiken presenteras. Harbeth tycker jag har sina styrkor i akustisk musik. En första spontan upplevelse efter bytet till Janzen Superior i delningsfiltret för diskanterna är att diskanten integrerar bättre med övriga ljudbilden. På ett naturligt sätt. Noterar att stränginstrument har ett naturligare spektrum av övertoner. Den grynighet och någon gång en vasshet som kunde skönjas på vissa inspelningar tidigare är borta. Kablagebytet öppnade ljudet till att bli betydligt transparentare, men uppgraderingen av delningsfiltret gav en naturligare diskant. Harbeth spelar mycket öppet, dynamiskt och engagerande. Ljudet har en härlig kropp och luft. Piano spelas med en öppen klang. Cello är ett annat exempel där Harbeth glänser med kropp, upplösning och ett öppet ljud. Ett spår där Harbeth verkligen lyfter musiken är Praying av Lars Danielsson. Hög närvaro med luft och kropp. Det känns nu som om upptagningen är lite mer närmikad och samtidigt som ett filter som "bromsar" luften mellan instrument och mik är borta. Ett annat exempel där Harbeth spelar härligt musikaliskt är Jazz at the Pawnshop (Remastered 2014) av Arne Domnerus. Det är en inlevelse i musiken där det är lite som om instrumenten flyttar in i rummet i stället för att "presenteras" av två högtalare. Det ligger inte i att stereobilden är djupare, eller att instrumenten är tydligare definierade i stereobilden utan något annat. Svårt att förklara vad det är. Det behöver upplevas. Det är en mer musikalisk upplevelse som uppstår mellan högtalarna. Vid komplex musik får jag en känsla av att diskantelementen inte riktigt hänger med. Eller så är det min hörsel som spökar. Jag vet att jag har lite problem ibland åt det hållet, men det brukar komma vid högre volym än när jag lyssnar hemma. Men jag tror att jag kanske skulle kunna prova med att sänka diskanten något. Det är väldigt stor skillnad i hur mycket transparentare ljudet är nu, vilket kan göra att det är helt rätt att sänka diskanten lite. Ska fundera och lyssna mera.

Kanske bara allmänt intresse och att jag var lite nyfiken på impedanskurvan. Jag har har inga ambitioner att nyttja resultaten vidare - brist på både tid och kunskaper för att jobba vidare. Men å andra sidan jag är nöjd med hur de låter. Inte minst efter bytet av några kondensatorer i filtret som jag precis börjat lyssna på. Skriver lite om det under helgen tänkte jag.

Ser ut att blir en riktigt intressant helg! Janzen-kondensatorerna har kommit Men jag började med att mäta upp filtret som jag lovat att återkomma med. Schema och några kurvor. Den nedre kurvan är simulerad impedans enligt uppmätta värden. För woofer-delen mätte jag bara upp totala kapacitanserna då man parallellkopplat flera för att få till rätt värden. Mätte inte heller förlust-faktorerna för dessa då jag inte kommer göra någon ändring för den delen. Alla drosslar är uppmätta både avseende induktans och dess serieresistans.

Det tar visst lite tid innan de nya kondensatorerna till filtret kommer - men hoppas till helgen. När de kommer ska jag dels göra uppgraderingen, men även mäta upp övriga komponenter för schemat för filtret. Men under tiden har jag "lekt" lite med HQ Player. Något som många använder, men som jag av någon anledning inte testad förrän nu. Eftersom jag kör NOS-läge i DACarna så var det extra intressant att testa lite. Laddade ner senaste versionen 5.0.2 av HQ Player Desktop. Installerade serverdelen på PCn som jag kör simuleringar på då jag inte vill ha någon begränsning i processorkapacitet. Installerade sedan Network Audio Demon på NUCen som är kopplad via USB till DACen (just nu är min IRIS DDC på reparation). Installerade HQ Player Client på min laptop. Konstigt nog funkade allt direkt - trots att jag kör systemet på tre olika PC och med WiFi. Behövde bara ändra lite för att få upp throughput på den trådlösa anslutningen till NUCen som bytte till trådad. Skulle gjort detta tidigare, men det har inte blivit av. Började googla och testa en massa olika filter, men när jag tyckte att ett filter var bra så fick jag ofta en annan uppfattning när jag bytte musik eller ändrade något annat. När en aspekt blev lite bättre blev en annan sämre vad jag än försökte med. Detta blir riktigt svårt tänkte jag... Men ikväll så fick jag se en review av "Passion for Sound" som nyss testat HQ Player mot hans tidigare erfarenheter med M-scaler. Tack vare honom så bytte jag till filtret "closed-form-M" och vips... Oj vad bra. Nu känns det som att allt föll på plats. Och speciellt bra inspelningar som bara har 44.1kHz/ 16 bitar får ett nytt "liv". Måste rekomendera er som kör HQ Player eller är sugna på att testa - att lyssna med detta "filter". Det är egentligen bara interpolation med 1M tappar likt M-Scaler. Jag lyssnar nu med noise shaper LNS15 och 24 bitar upplösning. För att verkligen testa detta bör man dock ha en DAC som klarar NOS (utan översampling och därmed utan egna digitala filter). Testversionen av HQ Player, som är gratis, tillåter att man spelar 30min sen avslutas serverprogrammet och man måste starta det igen. Gratisversionen ska fungera i 30 dagar. Men jag tycker detta funkar utmärkt för att utvärdera om man tycker att HQ Player är något att satsa på. Jag är lite impad måste jag säga. Med just "closed-form-M" och LNS15 ska tilläggas.

Du är så välkommen!

Förstår att du med är nöjd dina 30.2! Om det finns intresse för uppgraderingar skulle jag lösa det utan koppling till Harbeth. Jag gjorde en miss att inte lyssna på dynamiken innan kablagebytet så jag kan inte uttala mig om den biten även om den lägre impedansen borde ge lite bättre tryck. Jag demar gärna för den som har vägarna förbi Linköping.

Delar din åsikt om att det som gör klangen lite "unik" torde vara konmaterialet. Sen kan man fundera på hur mycket lådan har betydelse för klangen? Harbeth har ärvt med från BBC-tiden att den ses som en del av "instrumentet". Vilket förstås är en skillnad mot de flesta andra.

Det blir tyvärr svårt för mig att skriva i klartext om andra här, men ska ändå försöka vara lite konkret. Hoppas ni förstår. Jag drivs till stor del av en nyfikenhet att vilja förstå samband mellan djupet i tekniken och vad vi upplever inom vårt område. Och sedan försöka tillämpa det jag lär mig på resan. Min bild blev att Alan håller sig till traditionell teknik och lyssnar till sig egen övertygelse. Ska man utbyta kunskaper och erfarenheter behöver man vara öppen i sinnet och vilja ta till sig erfarenheter från andra håll. Kan kommentera att Frank Kuzma som jag jobbat lite tillsammans med upplever jag nästan som en motsats till Alan. Mycket öppen i sinnet och mycket kunnig även utanför RLC, om jag får kalla det så. Det finns delar i jämförelsen som jag inte skrivit så mycket om än. TAD levererar ett mycket korrekt ljud, vilket gör att jag kan spela precis vad som helst med dem. Det låter alltid bra oavsett genre - antaget en bra inspelning och en bra förstärkare. Men samtidigt betyder inte det att TAD alltid är mer njutbar att lyssna till än Harbeth. Som många andra skrivit så delar jag åsikten om att Harbeth har en underbar klang för röster och stränginstrument. Inkluderat piano. Och det var just därför jag köpte dem och de lever verkligen upp till dessa kvalitéer. TAD är mycket bättre rent tekniskt, men Harbeth har andra egenskaper som är njutbara. Sen vill jag personligen ha ett öppnare och mera transparent ljud, vilket var anledningen till att jag tog fram ett nytt kablage och att jag kommer ge mig på delningsfiltrets komponenter lite.

Ritade av diskantdelen och mätte upp kondensatorerna för den delen. Men vore intressant att se hela. Återkommer 😀

Bra att du frågar! Jo, att 2 cm bitar är bättre än hel slang beror förstås på att luft ger minimala förluster i en miljö av växlande elektiska fält. Jag kan inte ha längre avstånd mellan slangbitarna, eftersom då hålls inte ledningarna ihop så tajt som behövs för att få ner självinduktansen. Star-quad geometrin är gynnsam för att reducera effekten av de magnetiska fält som ger induktansen. Men kablar med Zero-teknologi är en fundamentalt annorlunda konstruktion som inte kan jämföras med denna eller någon traditionell konstruktion. Den bygger på att se till att det fält som ger upphov till dielektriska förluster inte ens uppstår. Därav i princip noll dielektriska förluster. Den kan därför inte jämföras med hel slang eller som i detta fall bitar för att minimera förlusterna.

På tal om DACar. Mina två DACar Orchid och Pontus II är båda av R2R-typ och jag kör alltid Pontusen i NOS-läget. Så båda D/A-omvandlar med samma principer men visserligen med helt olika konstruktioner. Pontus har en modern FPGA-konstruktion medan Orchid använder den gamla Philipskretsen TDA1541. En annan skillnad är att Orchid har ett rörsteg som utgångsbuffer samt en kopplingskondensator i serie med signalen. DACarna har på sätt och vis tävlat mot varandra över tid. Pontus var den klart bättre med Orchid som orginal. Sen roterade jag mellan ett antal rör och testade ett gäng kondensatorer som tills slut landade i Janzen Alumen. Då var den klart trevligare än Pontusen. Sen kom en firmware-uppdatering för Pontusen som tog bor den linjära interpolationen och den närmades sig Orchid. Men även om Pontusen är riktigt bra nu, så tycker jag ändå Orchiden är snäppet trevligare. Men Pontusen används till vardagslyssning och majoriteten av kritiska lyssningar där Pontusen fungerar som ett bättre "verktyg" för mig. Jag vet precis hur den låter och jag kan lita på att den inte ändrar sig. Medan Orchid behöver stå på minst en timme innan den börjar spela riktigt bra. Men för njutningslyssning är det Orchid som gäller.

Åh vad kul! När jag lyssnade på olika seriekondensatorer för Orchid DACen kom jag fram till just Alumen - som sitter i den sedan dess. Den höjde DACen till en ny nivå ❤️👌 Anledningen att jag inte valde Alumen här är att jag inte ville lägga de pengarna. Rätt eller fel? Vet inte, men jag ser fram emot Superior som enligt vad jag läst borde vara ett bra val. Säkert inte i nivå med Alumen, men men... vem vet vart resan slutar?

Efter några timmars lyssnade börjar några saker träda fram. Nedre mellanregistret och övre basen är makalöst bra med Harbeth. Jag skulle nog vilja säga mer musikaliskt än mina TAD. Det kan uttryckas som att det finns lite mera kropp till akustiska instrument och i någon mån även röster. Visst kan det ses som en subtil färgning, men jag tycker den faller in mycket naturligt i musiken. Och även om jag tycker att jag är känslig för högtalare som färgar ljudet, så blir det inte ett problem med Harbeth. Det är kanske första gången jag inte reagerar negativt på denna typ av egenskap. Det väldigt ofärgade ljudet med TAD ME-1 är för mig ett av topp tre värdena med den högtalaren. Men Harbeth har lyckats få till ett ljud med en mycket naturlig klang tillsammans med en subtil färgning som egentligen bara förhöjer upplevelsen. Bra jobbat måste man säga! Jämfört med TADarna är Harbeth mer lättdrivna. Det kanske inte säger så mycket då TADarna behöver en riktigt stark och exakt styrning i hela basområdet för att komma helt till sin rätt. En intressant aspekt är den upplevda dynamiken. Tyvärr missade jag att lyssna på den aspekten innan kablagebytet. Men Harbeth slår TADarna vad det gäller dynamik. Kanske inte så konstigt då Harbeth har större baselement. Men en trevlig upplevelse. Hela ljudbilden har öppnat sig markant. En sak jag lyssnar efter är hur lätt jag kan placera en solist som står på scenen. Har ett par spår jag brukar använda för detta. Det handlar inte om den horisontella placeringen i stereobilden, utan den 3-dimensionella placeringen. Där finns en klar skillnad mellan TAD och Harbeth. Båda har nu ungefär lika precisa placeringar av både röst och instrument i horisontell ledd, men 3D-mässigt skiljer de sig åt. Kanske beror det på koaxialelementen i TADarna eller på delningsfiltret? Viss ska man förvänta sig skillnader som exempelvis denna eftersom TAD ME-1 trots allt är mer än dubbelt så dyra som M30.2 XD. Men jag ska i alla fall se om det händer något i området när jag så småningom byter till andra kondensatorer för diskanten i delningsfiltret. Jag ska tillägga att mitt avstånd till högtalarna och triangeln som skapas av avstånden mellan högtalarna och lyssningsposition är lika för både TAD och Harbeth. Vilket är intressant i sig. Jag landade efter kablagebytet i exakt samma triangel för nära nog knivskarpa horisontella placeringar i stereobilden. Kommer inte ihåg om jag skrivit det tidigare här någonstans, men jag såg för kanske ett år sedan ett youtubeklipp med en intervju av Jim Smith. Han har en väldigt stor erfarenhet av att sätta upp stereosystem för bästa ljud och stereobild. Hans erfarenhet säger att förhållandet av avståndet mellan diskanterna och avståndet från diskanterna till örat i lyssningsposition nästan alltid landar väldigt nära 82-83%. Något som har visat sig stämma helt perfekt även hos mig. Samma förhållande verkar dessutom gälla både för mina TADar och nu Harbeth. Men resan kommer som sagt inte sluta här även om det dröjer lite till nästa steg. Har i andra sammanhang testat och lyssnat på några olika typer och tillverkares kondensatorer. Jag har fastnat för de lite bättre serierna från danska Janzen som ändå inte är tokdyra. Kommer testa Janzen Superior Z-CAP. Men för att summera upplevelsen just nu i ett ord. Förförisk. /Anders

Haha, ja, det är ju en tanke 👍 Skulle gärna erbjuda uppgradering av Harbeth-högtalare 🙂

Det första steget var att byta ut allt internt kablage. Syftet var att ta ett rejält kliv utan att överarbeta kablaget varken komplexitetmässigt eller kostnadsmässigt. Valde material av hög kvalité och en genomtänkt men enkel konstruktion. Fokuserar här på aspekterna som har att göra med transparens och kontroll av elementen. Det innebär att kablaget jag tog fram för detta sänker impedansen markant samtidigt som de dielektriska förlusterna minimeras. Att sänka impedansen innebär att jag sänker både resistans och induktans. Jag utgick från samma material som jag använder i en del andra kablar. Ledare med många mycket tunna kardeler som har en ganska tunn isolering av FEP. FEP är en av de allra bästa flouropolymererna då förlusterna ligger i nivå med teflon (PTFE) men materialet är inte lika elektronegativt som PTFE. Valde en geometri med 2+2 ledare i en så kallad star-quad konfiguration. För att hålla geometrin tajt så använder jag en slang av polypropylen. Men eftersom detta är ett internkablage och inte syns så tog jag ett steg till. Kapade till korta bitar av slangen på cirka 2 cm som jag satte med 2 cm avstånd. Allt för att minimera dielektriska förluster utan en komplicerad kabelkonstruktion. Jag har inte noll förluster som Zero-teknologin ger, men de är ändå mycket låga. Tillräckligt med tanke på att varje kablage bara är 50cm. Bytte även de interna kontaktdonen till högtalarelementen till guldpläterade. Den enda modifieringen förutom kablagebytet var att jag var tvungen att borra upp hålen för kablagen i filtermönsterkorten för att möta den större ledararean. Så här blev det: De nya kablagen har följande uppmätta skillnader jämfört med orginal (mätningarna är gjorda med en precisionsbrygga och vid 10 kHz); - Förlusterna är 2% (!) av vad de var tidigare - Induktansen i kablaget är 25% av tidigare - Resistansen är 34% jämfört med tidigare Gjorde det någon skillnad på ljudet då? Först kanske ett par rader om min setup. Pontus II DAC (senaste FW) och ibland en MHDT Orchid DAC (gjort lite fix i den), Zero RCA Reference till min förstärkare och sedan mina högtalarkablar (Zero2 Reference). Strömkabel till DACarna är Reference. Jag kör med den nya strömfördelaren, PD-1, till hela systemet inkl. de digitala komponenterna. Man skulle kunna sammanfatta ljudupplevelsen efter kablagebytet så här. - Herre gud vilka bra element det är i högtalarna! Nu spelar de mycket, mycket öppet men med samma fina klang som tidigare. Stereobilden som var bra tidigare är mer väldefinierad nu. Man hör även klart längre in i djupet av inspelningen. Upplever basen som luftigare och med ännu bättre upplösning. Ett problem är att det är svårt att slita sig från att lyssna på dem.. för lite sömn i natt Lite mer detaljerade lyssningsintryck mm nästa gång. Ställ gärna frågor om du har några funderingar! /Anders

Att ta bort fronten på mina Harbeth visade sig inte vara så enkelt. Tyget är spänt över en metallram som är nedsänkt i fronten - av goda skäl förstås. Men efter lite googlande så såg jag en kille som använde neodym-magneter för att dra ut dem. Smart! Beställde ett set starka neodymmagneter från Amazon. Det visade sig fungera alldeles utmärkt. Utan minsta risk för märken på frontskydden. Men det måste vara riktigt starka då mina räckte precis i kraft.

Min Harbeth-resan började med att jag blev inspirerad av att Harbeth bevarat och förfinat koncept från studio-monitorer som utvecklades av BBC på 70-talet. Som jag förstått det handlade mycket av det som var unikt om kon-material och att se hela högtalaren som ett instrument där lådan är en del av instrumentet. 1986 tog Alan Swan över Harbeth. Alan är även företagets konstruktör som driver traditionerna och koncepten vidare. För några veckor sedan tog jag kontakt med Alan för att se om vi hade något gemensamt område för utbyte av kunskap och erfarenheter. Men det visade sig ganska snart att vi jobbar på olika sätt och att vi inte har de beröringspunkter jag kanske trodde. Men diskussionerna med Alan gav mig inspiration att testa lite på egen hand. Det handlar förstås inte om högtalarkonstruktion eller filter-design, där Harbeth med Alan har fantastiskt bra kunskaper och erfarenheter för att vidareutveckla Harbeth. Det jag till ganska stor del fokuserat på det senaste året är hur man maximerar transparens och öppenhet i ljudbilden utan att gå ifrån ett neutralt ljud. Även om, eller kanske på grund av, att det blivit ett flertal olika typer av kablar så har allt arbete gett ganska djupa insikter i icke-traditionella teknikområden som kopplingen mellan ljudkvalité och magnetiska och elektriska fält. Och det är klart att det vore kul att testa lite av detta på en högtalare. Eftersom Harbeth-högtalare har fina ljudmässiga kvalitéer och är kända för att leverera en bra stereobild så köpte jag ett par M30.2 XD. Ska jag göra tester så krävs ett bra material till en rimlig kostnad. Fortsättning följer, /Anders

Hej, Detta blir nog ingen långskörartråd, men tänkte ändå dela lite av min nyligen påbörjade resa med Harbeth. Jag har rätt länge sneglat på Harbeth-högtalare. Som ett alternativ till mina TAD ME-1. Jag behöver olika kombinationer i setupen för kritiska lyssningstester. Sedan tidigare har jag två olika DACar som jag ofta växlar mellan. Jag brukar växla mellan dessa både vid njutningslyssning och vid kritiska lyssningar när jag fintrimmar en konstruktion. Men jag har inte haft möjlighet att skifta högtalare. Inget ont alls om TAD ME-1. Tvärt om, jag är mycket nöjd med dessa, men jag vill kunna skifta mellan två högtalare som är av hög kvalité, men som ändå har olika karaktär. Jag ville hålla fast vid stativare - mest på grund av för liten volym i rummet för golvare. Valet föll på Harbeth 30.2 XD. Det finns mycket fina ord kring dessa när det gäller återgivning av röster och akustiska instrument. Något som också sammanfaller bra med vad jag uppskattar kanske mest av allt att njuta till. Men, som den jag är, så har jag lite svårt att låta bli att pilla på det jag tror kan bli ännu bättre. Fortsättning följer, /Anders

Tog och gjorde lite nya mätningar på förstärkaren (min prototyp). Blev lite fundersam kring att grupplöptiden sticker iväg under 500 Hz, vilket inte känns helt bra. Det har sin förklaring i konstruktionen som ex DC-servot. Men å andra sidan när man tittar man på fasvridningen så får man en annan bild över problemet. Men trots allt hade jag gärna sett en jämnare grupplöptid mellan 1-5 kHz. Även om jag inte funderat på om det kan få en hörbar påverkan på ljudet så vill jag nog fixa det till nästa gång.. Frekvenssvepet är mest med för att visa relationen med fasgången. Att jag valt så hög bandbredd på förstärkaren som -3dB vid 500 kHz beror på att jag ville ha en liten fasvridning upp till 20 kHz.

Resonerar lite kring musiksignalen och transporten till högtalaren. Vet inte om det bidrar så mycket, men kanske ändå kan bringa lite klarhet kring hur jag tänker kring spänning, ström mm. När musiksignalen ska omvandlas till en mekanisk rörelse hos högtalarelementen så går det åt energi. Det är spänningen som ger en ström som gör att konen i elementen rör sig på ett sätt som ska motsvara musiksignalens spänning. Om vi inför en strömtröghet eller med andra ord en induktans i kretsen som driver konen så får vi en tidsrelaterad distortion. Induktans är en konsekvens av att de tar tid att bygga upp det magnetiska fältet som skapas när det går en växlande ström genom en ledare. Det är just därför jag minimerar induktansen i mina högtalarkablar. Men tittar vi på slutsteget så är även dess utsteg en del i den kretsen. Konsekvensen där blir att utimpedansen hos utsteget bör vara så konstant som möjligt inom minst 20-20kHz. I den kretsen finns även EMK med som ytterligare en faktor. Om vi tittar på övriga delar i signalkedjan så är spänningen vanligen överlägset dominerande enheten som representerar transporten av musiksignalen. För kablar blir det då istället kapacitiv last tillsammans med källimpedans som skapar motsvarande "tröghet" som när vi tittade på kretsen som driver högtalaren. Notera att jag skriver tröghet för att hålla tanken kvar i tidsdomänen. Det är därför man ofta vill minimera kapacitansen i signalkablar och inte på grund av frekvensgången. Denna påverkas minimalt inom det hörbara området så länge man håller sig inom normala värden på källimpedans och kabelkapacitans. För ex en DAC eller ett försteg kanske man kan mäta grupplöptid på spänning vs frekvens för att få en bild över dess "späningströghet"?

Tack @calle_jr. Om man som för diagrammet tar bort förstärkning och latens mellan musiksignalen som motsvaras av den gröna pricken och den uppmätta signalen och bara titta på den horisontella variansen får man en slags reaktans för systemet. Då blir det som en kabels reaktans. Det finns dock en skillnad där en passiv funktion som en kabel har ett linjärt beroende till reaktans, medan ett aktivt system både har ett linjärt och ett icke linjärt beroende. Men det intressanta vore att hitta metoder att mäta/beräkna egenskaper som relaterar till den horisontella axeln. För den vertikala har vi ju redan tillräckligt bra mätmetoder tycker jag nog. Och, system-reaktans om jag får kallad det så, skulle kunna vara en del i det. Tänker lite högt här... Om man ser musiksignalen som en tidsreferens och med mycket hög samplingsfrekvens tar fram punkter för tidsskillnaden mellan musiksignalen (referensen) och mätsignalen och interpolerar mellan punkterna så får man en kurva som visar en relativ dynamisk tidsavvikelse (skulle kanske kunna kallas systemets reaktanskurva). Eftersom aktiva system har icke linjära komponenter så borde man ta fram specifika testsignaler och analysera spektrumet på avvikelsekurvan och på så sätt få en bild över systemet dynamiska tidsrelaterade distortion. Eller krånglar jag till det här kanske...?

Hej, Jag funderar då och då utanför boxen (eller rättare sagt rätt ofta), och nu på ett gammalt kärt problem att mätningar eller specifikationer ofta stämmer dåligt med det vi upplever. Något tanken återkommer till då och då. Jag skulle vilja belysa problemet ur en kanske ny synvinkel. Det kanske inte löser några problem, men jag får lite lättare att tänka med denna synvinkel. Musik handlar inte bara om att kunna återge alla dess frekvenser med en korrekt nivå med låg distortion oavsett volym samt att minimera störningar som exempelvis brus. Det krävs mycket mer än så för att vi ska få en bra musikalisk upplevelse. Visst har de akustiska egenskaperna en högst avgörande betydelse, men det finns mycket även innan högtalaren och rummet. Även om det finns lite mätningar kring dynamiska egenskaper, så frågar jag mig hur många mätningar som visar de dynamiska egenskaperna ur ett tidsperspektiv? Jag har inte sett så mycket mätningar på hur en musiksignal eller en relevant förenkling av en sådan påverkas genom signalkedjan. För kablar är det visserligen ganska enkelt genom att studera impedanser, kapacitanser och induktanser, men det är betydligt svårare för olika typer av apparater. Det jag kan relatera till som mäts ibland är stig- och falltider. Vi mäter många bra och relevanta saker, men långt ifrån alla aspekter som har med något så fundamentalt att göra som att följa en musiksignal. Och det är ju det detta handlar om. När vi spelar musik vill vi vanligen att återuppspelningen ska motsvara den inspelade signalen så precist som möjligt (jag exkluderar akustik här). Det kan låta enkelt, men det är förstås inte trivialt. Vi har två dimensioner som behövs för att beskriva signalen. Tid och nivå. Problemet ur ett lyssningsperspektiv är att vår hörsel kan urskilja mycket små varianser i båda dessa dimensioner. Vi jagar (tyvärr) svaren med mätningar och specifikationer som inte tar utgångspunkt i hur väl en apparat följer musiksignalen. Ofta används inte ens en relevant förenkling av musiksignalen. Jag gjorde ett enkelt diagram för att försöka förklara hur jag tänker (en ovanlig typ av diagram - har inte sett något liknande, men hoppas det går att förstå ändå). Det är ett vad jag kallar avvikelsediagram där den gröna punkten i mitten representerar den korrekta musiksignalen i varje ögonblick när vi spelar musik. Den ligger med andra ord ALLTID i mitten när vi följer musiken över tid. Medan den svarta punkten kommer att röra sig i både X och Y-led under tiden som musiken spelar (antaget normal, icke ideal situation). Tänk att djupet i diagrammet motsvarar tiden som går när musiken spelar (även den svarta punkten ska ses som en cylinder som böjs i X- resp Y-led beroende på hur musiksignalen påverkas av apparaten). Notera att axlarna är i relativ nivå respektive relativ tid. Detta betyder att jag nollställer exempelvis förstärkningen i dB och latensen i systemet eftersom dessa är ointressanta här. Den svarta punkten är exempelvis signalen ut från förstärkaren. Beroende på hur musiksignalen förändras så kommer den svarta pricken flytta sig eller röra sig. Idealt ligger den svarta precis på den gröna oavsett mätpunkt i signalvägen, oavsett musik, och oavsett volyminställning. Kom på några exempel kring hur detta kan underlätta tanken, Har vi ett amplitudbrus kommer den svarta punkten jittra vertikalt när vi följer med musiken. Har vi ett fasbrus så kommer den svarta punkten jittra horisontellt. Syns inte på vanliga mätningar. Har vi en ojämn frekvensgång kommer den svarta punkten ligga fel vertikalt beroende på frekvens. Har vi en olinjäritet kommer den svarta punkten ligga fel vertikalt beroende på amplituden Har vi en icke konstant grupplöptid över frekvensområdet kommer den svarta ligga fel horisontellt vid vissa frekvenser. Syns inte på vanliga mätningar. Har vi fasfel/jitter som beror på sampling eller klockning så kommer den svarta jittra horisontellt. Syns inte på vanliga mätningar. Har vi en PLL som inte är optimal så kommer den svarta ligga fel horisontellt beroende på frekvens. Syns inte på vanliga mätningar. Har vi ett problem i en apparat uppstår ibland kombinationer av ovanstående. Problemet är att vi säger att det ser bra ut när vi bara tittar vertikalt. Vilket på sätt och vis - som bilden försöker illustrera bara är "halva"sanningen. THD, som exempel, ger bara en bild av hur mycket den svarta rör sig vertikalt vid de övertoner som täcks in av mätningen. Vi optimerar så att den svarta punkten ska ligga i nivå med den gröna, men vi tittar sällan på vad som händer längs X-axeln. Till det bör man även se hur den svarta rör sig för att få en "komplett" bild över hur musiksignalen påverkats där man mäter. Diagrammet hjälper inte till med svårigheter att förstå saker som mikrodynamik eller transparens. Har gjort lite försök i området, men inte lyckats än. /Anders

Skulle gissa att det är kondingar för DC-Blockern samt tillhörande diodbrygga under kylflänsen. Men bara min gissning.

Det blir det en balansgång mellan impedans och setting time. Låg impedans (hög kapacitans) ger längre setting time. Jag gillar låg impedans... Fundering: Problemet som kan upplevas på grund av setting time tror jag kan bero på att det uppstår asymmetriska laster på nätspänningen när större laster kopplas in. Kan mycket väl orsaka att det brummar till i transformatorer. En annan orsak till tillfälligt brum kan vara harmonisk distortion som ändrar sig beroende på lasterna på elnätet. Ligger asymmetrin på nätspänningen kvar tar längre än setting time tar DC Blocker tar hand om det genom att det blir lite DC-spänning över kondensatorerna i den.

Intressant test. Det tar lite tid för DC-blockers att balansera ut DC-spänningen/strömmen beroende på kapacitansen och lasten. Det blir en "setting time". Jag har nog sett denna tid som ett mindre problem eftersom under tiden vi lyssnar så använder vi en viss "setup" och då borde DC-nivån vara ganska konstant. Eller har jag fel där tro?