Jump to content

string

Medlem+
  • Posts

    225
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    9

Everything posted by string

  1. Många recensioner har skrivits om passiva förstärkare, med deras för- och nackdelar. I denna nedbantade och ”löst” översatta artikel från mars 2013, skriven av holländaren Dick van de Merwe, tar artikelförfattaren upp skillnaderna mellan en resistorbestyckad potentiometer och en transformatorkopplad attenuator, ur ett rent tekniskt perspektiv och varför den senare faktiskt är att föredra. Han gör dessutom ingående studier på hur en TVC verkligen mäter. I denna artikel har han testat Music First Audio, en liten handbyggd enhet från Hastings i södra England. Jag tänkte att dessa lärdomar kunde vara av allmänt intresse för forumet. Varför behöver vi en förförstärkare? De källor man kopplar till ett effektsteg (typ: en CD-spelare eller DAC) skall ju, enligt ”Red Book”-standard, ge 2 volt vid högsta möjliga digitala signal. En regel som i allt större utsträckning nonchaleras med ännu högre utspänningar. Så varför behöver vi då en förförstärkare? Det finns ju redan tillräcklig spänningsförstärkning? Det är sant, men en effektförstärkare har ju (oftast) endast en ingång och vanligtvis inte heller någon volymkontroll. Komfortabel volymreglering Man kan ju bygga en burk med en resistor-bestyckad potentiometer i, som kan tjäna som pre-amp. Och samtidigt också stoppa in några extra bekvämligheter, som t.ex. ingångsväljare och fjärrkontroll. Visst kan du det. Det går t.o.m. att köpa en färdigbyggd sådan. Men impedans-problemet kommer du inte ifrån. Ta en potentiometer, t ex en konventionell 100 kiloohm, och koppla till din CD-spelare eller någon annan källa, ljudet kommer att krackelera, pga. utgångs-impedansen. Med ett genomsnitt på 20 kiloohm kommer du att få problem med bl.a. kapacitansen, precis som en viss Mr Miller för länge sedan funnit ut och skrivit om. Varje rör eller transistor har också en egen kapacitans mellan ingång och utgång, antingen anod eller kollektorn. Men denna är ofta inte så hög, men den multipliceras däremot med förstärkningsfaktorn av röret / transistorn. Med fel kapacitans kan riktigt spännande saker börja inträffa…… ….och vart tog mitt frekvensomfång vägen? Du har säkert sett att en förstärkare visar en vacker bred frekvensbandbredd. Detta inträffar oftast vid full utstyrning av volym-reglaget (och det är oftast så som tillverkaren presenterar sina alster). Vi vrider tillbaka potten till ungefär en tredjedel, säg kl. 10:00. Då upptäcker man att vissa av frekvenserna plötsligt ligger ett par oktaver lägre. Hur kommer detta sig? Jo, det är det höga utgångsmotståndet hos potentiometern tillsammans med nämnda Miller-kapacitans som spökar. Som om inte detta var nog med problem så kommer kabeln från din potentiometer till effektsteget att i sig ha en inbyggd kapacitans. Detta förvärrar bara problemen ännu mer (allt enligt Mr. Millers beräkningar). Man kan förstås välja en annan volymkontroll, till exempel 5 kohm. Mycket trevlig, problemet löst! Tyvärr inte - CD-spelare eller DAC är ofta inte förtjusta i låga motstånd och kommer inte till den prestanda du kan förvänta dig. TVC-konceptet En ”Transformer Volume Controller” använder en annan metod: via en transformator tappas signalen, via dess olika lindningar till en stegad attenuator, ett ”klick för varje lindningvarv. En fördel med att använda transformator är att den omvandlar höga spänningar till låga och vice versa. Men förutom omvandling av spänning, sker också en transformering av impedansen. Vilken är kvadraten på lindningsförhållandet mellan primärsidan av transformatorlindningen (dit ingångsspänningen är ansluten) och sekundärsidan (där spänningen minskats, på den utgående sidan). Detta är samma egenskaper som används för utgångstransformatorer i rörförstärkare. Att använda en transformator i signalvägen, då man drar ner volympotten för att försvaga musiksignalen, gör att ingångsimpedansen omvandlas proportionellt och därmed behålls signalens kvalitet över hela frekvensomfånget. Principschema för en ingångskanal på en TVC: Transformatorer för ljud måste ha väldigt speciella egenskaper. Till skillnad från en strömtransformator som endast behöver hantera 50 Hz, så vill vi här att transformatoren skall hantera en signal med så stor bandbredd som möjligt. För att åstadkomma detta använder man en speciell lager-på-lager teknik som man har räknat ut, men där ändå lindingen i sig är så kort som möjlig, för att hålla nere den interna kapacitansen mellan lindningarna. En ljudtransformator ska inte hamna i problem i de lägsta oktaverna. Kärnans mättnad i de låga frekvenserna har stort inflytande på det totala ljudet. Uppmätning av en TVC Vad kan mätas på en passiv preamp, när den arbetar? Tja, mer än du tror. Vi kan åtminstone se om några konstiga saker sker som påverkar ljudet. Låt oss titta lite närmare på vårt mätobjekt: ”Music First Audio Classic”. Nedan mätningar är gjorda med stor spännvidd: ingångsimpedans på 20 ohm och 600 ohm. Dessa ytterligheter har använts, de flesta källor håller sig ju, som vi konstaterat, ganska dåligt till ”Red Book”-standarden. För utgångsimpedans, har använts både 100 kohm och 10 kohm. Trots detta är skillnaderna i resultat mycket mindre än man kan tro. Men allt hänger förstås på anpassningen och utformningen av transformatorn. Tänker särskilt då på risken för kollapsande frekvensbandbredd pga. tillkortakommande med kärnans mättnad. Testet har med flit utformats med ganska orealistiska ingångs- och utgångsspänningar som aldrig uppnås i praktiken, för att se vad denna TVC går för. Deformationen vid 4 volt utgångsspänning är extremt låg. I figurerna, THD + N: 0.00019%. Ett mycket djupt liggande brusnivå, över hela frekvensomfånget. 50 Hz topp vid -128 dB, är upplockad nätstörning från någon aktiv utrustning i närmiljön. Med aktiva förförstärkare är den här sortens nätstörning inbäddat i ett töcken av välgörenhet, som kallas brus. Och här på en utspänning på 1 volt. Som synes, ingen förändring. Och här på en utspänning på 14 volt. Låt oss titta på TDH Här är THD + n distorsion över 20Hz-20.000Hz för 2 och 4 volt vid ingången. Mellan 100 Hz och 20 kHz, en extremt likformig linje genom frekvensbandet i en nästan omätbart låg distorsion nivå. Självklart vill vi också veta om kärnans mättnad i transformatorn får problem med en extremt hög 14 volt utspänning, vid 10 kOhm motstånd: Återigen är resultaten av första klass och skillnaden mellan single-ended RCA och balanserade XLR utgångar låga. En närmare titt på svarsfrekvensen: Svarsfrekvensen har här spelats in med två olika anslutna impedanser, de redan nämnda 20 och 600 ohm visar endast små förändringar. Den låga impedansen tillhandahåller en fraktion bredare frekvensbandbredd än den högre. Resp. 75 och 80 kHz. De oundvikliga transformatorresonanser är endast synlig ovanför 150 kHz. Mätobjektet är utrustad med en DIP-switch för aktivering med ytterligare 6 dB förstärkning. Detta orsakar, som synes, inga konstigheter. En helt oskyldig ökning med 1,1 dB vid cirka 70 kHz: Mätobjektet Här följer en närmare titt på mätobjektet. MFA Classic är således en TVC, en transformator-kopplad volymkontroll som snarare fungerar som en ”dämpare” än en förstärkare. Det finns alltså ingen aktiv elektronik i lådan, inte ens koppling till en nätkontakt. Det enda man ser när man lyfter på locket är två högkvalitativa transformatorer, lindade med koppar- eller silvertråd, allt enligt kundens önskemål. Riktigt ekologisk alltså, och ändå gör ”Classic” en massa saker på samma sätt som en vanlig preamp. Tack vare transformatortekniken kan den, trots att den primärt är en dämpare, spänningsförstärka signalen 6db, om det visar sig nödvändigt. Epilog Liten, sober och robust, snyggt brittiskt hantverk men lite blyg i sin utstrålning. Här finns gott om anslutningar men inget extra bling, bara precis det som behövs: en kanalväljare och volymkontroll. På baksidan hittar man ”ground lift” samt, som tidigare nämnts, omkoppling för 6db ”boost”. Vill man absolut ha fjärr kan man köpa till det som extra tillbehör. Enheterna byggs för hand på beställning och det är du som kund som bestämmer hur de ska utformas, antal in- och utgångar, motordriven fjärr, osv. En transformatorkopplad volymkontroll verkar vara det bästa sättet att närma sig den utopi som Stewart Hegeman på Harman Kardon en gång myntade: ”The perfect preamp is a straight wire with gain”. På köpet så får man: Tillräcklig spänningsförstärkning för att styra praktiskt taget alla anslutna förstärkare, även med längre anslutna kablar. Ett nästan idealiskt impedansförhållande - över hela, praktiska arbetsområdet. En galvanisk separation mellan källa och förstärkare, alltså som ett nätfilter. Slutsats En aktiv preamp kommer alltid med sin elektronik att lägga sin signatur, rätt, fel, vackert eller fult, till ljudet. En TVC gör sitt jobb så tyst som möjligt utan att addera nämnvärt distorsion, buller och/eller hum. Ingen flaskhals bildas i ljudkedjan. I själva verket, med tanke på de extrema mätresultaten, borde denna typ av kontrollförstärkare klara en högupplöst ljudsignal utan några begränsningar.
  2. Alltid kul att höra om forumets medlemmar har gjort några fynd idag. Något som ni gått och suktat efter och längtat på att den 24:e äntligen skulle infinna sig. Själv har jag gott ner mig i DSD-träsket (får väl tacka forumet för att ha öppnat mina ögon för detta nya ljudformat)! Det var 25% nedsatt hos "High Defenition Tape Transfer" på all musik. Så jag slog till på följande Pure-DSD: Har sedan tidigare: Så, låt höra - vad blev det för fint, ni andra här på forumet kom hemsläpande med idag?
  3. Nu har jag testat, med väldigt gott resultat! Först laddade jag ner USB-DAC drive från OPPO och sedan även JRiver (trial). Slutligen några spår i DSD-format som var gratis, för att testa. Via settings i JRiver styrde jag så att endast DSD-filer kunde spelas. Och min inbyggda DAC i OPPO UFP-205 klarar "ren" DSD-512. Det hela kickade igång utan problem, och lät otroligt bra. En fundering jag har är vilken software man ska satsa på, jämför man t.ex. JRiver och ROON är det en stor prisskillnad, är ROON så mycket bättre? Vad finns det fler för SW att titta på?
  4. Här på forumet pratas det en hel del om DSD-filer. Har förstått att om man vill komma ett steg närmare det verklighetstrogna ljudet så är DSD snäppet vassare än vinylen och därefter kommer master-tape som slutliga kronan på verket. Jag känner mig inte riktigt mogen för rullbandspelare än, men DSD känns ju lockade. Idag har jag en OPPO UDP-205 och den har ju en riktigt vass DAC i sig. Den har ju dessutom (förstås) en USB-DAC ingång så det borde bara vara att koppla in en Music Audio Server. Eftersom ni andra här på forumet känner till alla fallgropar, för den som står i begrepp att börja med detta nya format, så kommer här 3 snabba: 1) Vad skall man investera i för hårdvara? 2) Eller skall man använda sin PC (Windows 10) med nedtankad mjukvara? Vilken i så fall? 3) Finns det någon ”gratis” test-DSD fil man kan tanka ner, bara för att testa att konceptet fungerar? Jag förstår att det här är ett stort ämne att greppa om (ungefär som att fråga vilken skivspelare skall jag ha), men man måste börja nysta någonstans. Så var börjar jag?
  5. Enig - absolut! Det var väl lite befängt att tro, att endast med pickupen i våg, så skulle VTA-värdet landa ungefär korrekt. Listan ovan från @Taxmannen är ett bra sätt att mer seriöst få till VTAn. Elektronmikroskopet lämnar jag tills vidare åt de riktigt seriösa grabbarna
  6. Precis @Taxmannen , handhavandet du beskriver är precis så som jag gör - justerat VTA till dess referensvärde och sedan plockar jag bort libellen. Vad är det @Vox känner till som inte vi vet? Och ja, helst vill man ju slippa manipulera massan i tonarmen. Hur som haver så blir det inget testande ikväll, Min nålvåg (Made in China) bestämde sig för att kasta in handduken. Jag har nu beställt en Ortofon DS-3, eftersom den är perfekt utformad för min tangentialarm. Armen går nämligen inte att lyfta speciellt högt och denna nålvåg är den enda som är tillräckligt platt, för att bekvämt kunna användas.
  7. Ah..., då vet jag vad jag skall göra ikväll, alltid kul med lite DIY . Eftersom tonarmen består av två tunna rör, så har jag fundering på att kompensera libellens vikt med en liten bit uppsnittad krympslang på varje rör, på motsatt sida. Därmed kommer nog både dessa slangar samt libellen som sådan, att få en permanent plats på tonarmen (med en gnutta lim).
  8. Uttryckte mig kanske lite luddigt. När jag gjorde mitt lilla test mellan 200g och "vanlig" skiva var det alltså för att visa hur mycket fel som det faktiskt slår med olika skivor och att man (om man har möjlighet) ska kompensera för detta. Med en vanlig skiva på talriken brukar jag flytta upp talriken tills libellen åter igen ligger plant. Ska göra lite mer tester ikväll, och återkommer.
  9. Jag har inte alls kompenserat, faktiskt . Libellen väger bara 1 gram. Eftersom jag lägger den nära pivot-punkten för tonarmen så påverkar dess vikt knappt anläggningstrycket mellan nål och skivyta. På det viset blir avläsningen ändå ganska exakt. Men observera: denna mätning görs med stillastående skivtalrik - när det sedan är dax att lyssna så plockas libellen bort.
  10. En guldgruva Det är en otrolig kunskapsbank som ligger nerplöjd i Euponias artikelarkiv. Speciellt artikeln ”Vinylspelare - Inställning och anpassning” är mycket trevlig läsning och författarna ska ha all crédit för det jobbet som de lagt ner. Man kan tycka, att det som inte finns nämnt här, behöver man inte veta. Men det är ju ett levande dokument (väl?) och nya insikter kommer att bifogas allt eftersom. Att leka med VTA Själv har jag fastnat för lite praktikaliteter runt begreppet VTA (nedan saxat ur artikeln, Kapitel 10): Ett varningens ord Längre ner i avsnittet om VTA, så avråds man från att ändra för mycket på VTA:n, (andra parametrar kan då ändras), utan en gång för alla, ställa in VTAn på ett nominellt värde, mellan tunnaste och tjockaste skivan man har. Har gjort lite tester Min tonarm är av tangential-typ (se nedan), och förhoppningsvis har Mirre på Veteran-Hifi gjort sin läxa, med både AZIMUT och ZENIT rätt inställda. Dessa båda parametrar är ju statiska och påverkas ej av hur skivan ser ut. Kvarstår alltså VTA, som kan påverkas av vinylens tjocklek. Jag har testat lite, med att ställa in korrekt VTA på en 200g vinyl, genom att lägga en libell på bakre delen av tonarmen: .....och sedan upprepa med en ”normal”-tjock skiva (Thelma - återigen denna Thelma ). Som synes slår det ganska mycket i libellen: Nya rutiner Jag kommer nog i fortsättningen att ta som vana att börja med att kolla VTAn, när jag lägger på en ny skiva. Jag har ju turen att ha en ”Simply Black”-spelare, där det är otroligt enkelt att finjustera denna, via en skruv på undersidan av tallrikens lagerhus. Spelaren står dessutom på ett podium av plexiglas, med ett utskuret håll – just för detta ändamål: Slutligen Skulle vara kul och höra vad ni andra har för synpunkter på att hantera VTAn i praktiken. Är det något ni, över huvud taget, bryr er om? Vilka tekniska lösningar har ni på era skivspelare, för denna justering?
  11. Jag har nu labbat lite med olika resistiva värden. Använde Thelma (I got the music in me) som källa. Och vi vet ju alla hur hårt utstyrd den graveringen är - den är inte nådig, varken mot pickup eller RIAA. Slutligen landade DIP-switcharna på 500 ohm, för att musiken och rösten skulle klinga ut ordentligt. Andra plattor jag spelat har varit mer "förlåtande" - men inte Thelma. Detta var en ny upplevelse. Verkar som man aldrig är färdig med sin anläggning och hela tiden får nya aha-upplevelser. Antar att det är både "resan" och "målet" som gör denna hobby så trevlig!
  12. PASSen är specad att klara 0.5mV utan någon SUT. Och Stradivarin har en output på 0.6mV, så det borde funka bra.
  13. Som tidigare beskrivet så består min vinyl-rigg av följande enheter: Clearaudio Stradivari v2 (pickup) -> M17/93 RG178 cable 50 ohm RF Silver Plated (30 cm interconnect) -> Nelson Pass XP-15 (RIAA) Mitt RIAA-steg har ett stort antal möjligheter att ställa in både capacitive och resistive belastning. Väl medveten om att det (i princip) bara är det resistiva värdet som är aktuellt för en MC-pickup så tänkte jag börja laborera med detta och testa hur ljudbilden förändras. Enligt leverantören är pickupen specad för en belastning på 300 ohm, vilket RIAAn är inställd på. Men vad händer om man höjer / sänker detta värde? För att inte uppfinna hjulet igen vänder jag mig till forumet med frågan: vilka skillnader i ljudbilden kommer jag att få? Vad ska jag speciellt lägga märke till? Enligt RIAA-stegets tillverkare kan en ändring av capacitive belastning faktiskt också göra en liten (men hörbar) skillnad i det övre registret hos en MC-pickup. Någon som har erfarenhet eller åsikt om detta? Själv tycker jag att ljudbilden just nu är en aning ljus och skulle vilja testa om ett annat värde kan dämpa denna ljushet.
  14. När nu floden av inlägg och kommentarer verkar ha sinat, så passar jag på, som skapare av denna tråd, att komma med några filosofiska funderingar. Ja, musik, och känslan av hur den upplevs, handlar ju mycket om vilka känslor den frambringar. Att jag joinade detta forum berodde mycket på att jag ville få en djupare insikt i, hur man med olika lösningar kan fördjupa denna upplevelse. Uppenbarligen har jag kommit rätt, det finns en ofantlig kunskapsbank här på forumet. Jag är helt fascinerad över hur denna lilla graf, som jag publicerade, kunde dra igång denna mängd av inlägg. Men alla är så välkomna här på min tråd. Själv, i brist på djupare tekniska kunskaper i ämnet, så insuper jag allt som sägs. Det jag dessutom har tagit med mig är väl följande: alla dessa vackra grafer som, mer eller mindre seriösa tillverkare använder som säljargument, i den sk hifi-pressen, den är inte så mycket värd. Och diskussionen vi har haft till dags dato, här på tråden, visar ju att inte ens noggrant framtagna mätprotokoll kan jämföras med varandra, tillverkare emellan. Och även om man kunde, om man satte upp en gemensam standard för hur framtagning av mätdata skulle utföras, så kommer som bekant yttre faktorer (som den individuella anläggningen) att slutligen avgöra det ljudliga resultatet. Men det är kul med alla inlägg. För egen del håller jag på att snickra på en ny tråd. Men den väntar jag nog med att publicera till framåt jul. Den är ganska kontroversiell och innehåller dessutom massor av grafer……
  15. Inser att man kanske borde gå en liten "crash-course" i hur man ska tolka graferna och vad man skall hålla utkik efter. Nån frivillig som ställer upp....?
  16. Ända sedan jag köpte min Simply Black-spelare hos "Mirre" så har jag använt en Ortofon Quintet Black. Det är en bra och neutral pickup, som passar de flesta musikstilar. Men ändå, efter ett tag, så var det något som saknades - den var lite "själ"-lös. Dom där "bells & vissels", den där "wow"-faktorn saknades. Efter mycket research ute på ”nätet”, har plöjt spaltmeter på olika forumtrådar, samt många och långa lyssnings-sessions hos Veteran-HiFi, så hittades till slut den rätta ”kombon”. Välkommen på min resa, till lite bättre välljud….. Puppa, arm, verk och RIAA Många har känt sig kallade att försöka förklara varför vissa system låter si eller så. Om man bortser från ett antal basala regler som gäller alla skivspelare, så finns det så oändligt många parametrar som ger det slutgiltiga resultatet. Att jag slutligen hittade rätt, berodde på att jag fick chansen att testa olika pickuper på samma arm + verk. Alla parametrar till trots och allt tyckande från ”självutnämnda” experter - när väl valet föll på en speciell pickup så var det för att ljudet den frambringade på detta system var mest tilltalande. STRADIVARI V2 MC Här nedan följer en liten bildsvit på ”vinnaren”, enligt mina öron: Mätprotokoll Varje pickup är handbyggd och man får medskickat mätresultaten för enheten: Nålslipning är av typen "Micro HD" och nålröret av boron: Väääldigt långt nålrör Finns säkert en bra förklaring till detta. Men onekligen så är risken stor att nålen skadas när den sitter så oskyddad. Hembesök Det finns nog flera anledningar till att Veteran-HiFi har överlevt alla dessa år; en är att de bryr sig om sina kunder. Mirre gör hembesök och med vana händer ställer han in den nya pickupen. Ger sig inte fören allt är inmätt, intill perfektion. Första spelningen En klassiker ligger på tallriken: Beatles, Abbey Road. Originalpressning, förstås. Nya ägare Så var det dags att leta efter ett nytt RIAA. Det skall med all tydlighet framhållas att båda mina gamla trotjänare, Lundahl LL1931 samt Pro-Ject Tube Box S, är ypperliga komponenter, men passade inte i mitt system. Lundahl LL1931 + Pro-Ject Tube Box S Lundahl hittade ett nytt hem hos en av forumets medlemmar. Vad beträffar mitt Pro-Ject RIAA, så köptes det av en kille, strax under 20, som precis hade lärt sig stava till VINYL. Han hade levt sitt liv med Mp3, och hade precis köpt sin första svarv, en Pro-Ject Essential II. Vad kunde då vara bättre än ett RIAA från samma tillverkare. Dessutom hade den ju 2 stora glaskroppar som stack upp och som glödde så häftigt (killens egna ord). Jag tror han blev väldigt nöjd. Så kom inte och säg att dagens generation är förtappad – än finns det hopp för våra tonåringar, i alla fall vad gäller intresse av välljud. Ett matchande RIAA För egen del började nu jakten, och många burkar passerade revy hos mig. Det är ganska fascinerande att en till synes ganska enkel uppgift, att återskapa RIAA.kurvan, kan låta så olika. När sedan en kompis (en riktig vinyl-nörd) lånade mig sitt PASS Labs XP-25, så föll slutligen alla bitar på plats. Pass Labs XP-15 Plånboken hade ju också något att säga till om, så det blev ”bara” en XP-15. En titt under skalet... DIP-switchar som kan kombineras i det oändliga ... i alla fall 256 varianter. Föredömlig manual .... med praktiska exempel på kombinationer av DIP-switcharna. Man får också en mindre föreläsning om hur man ska tänka, när man matchar in phono-steget mot sin MM/MC-cartridge. Tack Wayne Colburn, för ett fantastiskt phono-steg!
  17. Tack för ett trevligt mottagande här på forumet. Många har också varit nyfikna på mitt kommande reportage om Åke Blom och hans alster. Så håll till godo…… Mannen bakom myten Ja, jag lärde känna Åke på en HiFi-mässa, förlagt till något hotell i Stockholmstrakten, i slutet av 80-talet. Varje utställare hade sitt eget rum och det som slog mig när jag gick förbi Åke’s, var att det lät som en riktig jazz-ensemble satt där inne, alltså inte en inspelning av en jazz-ensemble. Åke’s enkla förklaring var att både inspelning och apparatur saknade så gott som distorsion, av något slag. Det där var väl en av de få gångerna som Åke visade sina alster offentligt. Han var en ”self-made-man”, som mestadels jobbade, inte för att sälja så mycket så möjligt, utan för att konstruera det bästa i elektronik som dåtidens komponenter kunde prestera. På hans repertoar fanns förstärkare, studiomonitorer och elektroniska delningsfilter. Han modifierar även övrig elektronik i signalkedjan, som t.ex. mixerbord. När jag lärde känna honom så hette hans firma ”Supreme Audio Electronic”. Motown-gruppen ”The Supremes”, som var en framgångsrik tjejgrupp från USA, mellan åren 1959-1977, hade fått ge namn åt hans skapelser. Det blev många sena nätter när vi lyssnade, testade nya innovationer och ”löste världens problem”. Han berättade att i början, när han experimenterade med att bygga förstärkare så brann det ganska mycket komponenter, men till slut så hittade han stabila militär-specade transistorer som höll måttet. Högtalarna Samtidigt som Åke utvecklade sina för- och slutsteg så var produktionen av högtalare i full gång. Det var i princip dessa han levde på, vid den tiden. Och de var väldigt eftertraktade. Modellerna hade de föga upphetsande namnen ”Supreme 28”, alternativt 38,42,82 eller 84. Siffrorna angav innervolymen. Supreme 28 Högtalarlådan byggdes i Sverige och hade alltid samma princip: baffeln var flytande upphängd i "Rawlplugs". Detta för att ta bort vibrationer och öka verkningsgraden samt minska distorsionen. Med en "flytande upphängningen" slapp man vibrationer från element och baffeln till lådan. Med samma resonemang så förstår man att Åke inte gav mycket för ”spike”-kulturen, dvs. att man ska sätta all utrustning på ”spikes”. Supreme 42 Elementen som användes kom ofta från tyska Isophon. Delningsfiltret var Åkes egen design och han använde sig av luftlindade drosslar och polypropylen kondensatorer. Nedan följer lite mer ”ögon-godis”, min egen ”84”. Supreme 84 Förstärkarna Åke var en innovatör av stora mått. Han läste ELFA-katalogen som en annan läser en god bok innan man går och lägger sig. Och han var väl förtrogen med alla komponenter och hur de skulle kombineras för bästa välljud. När han byggde förstärkare var han dessutom ganska grym mot dem: skickade in fyrkantsvåg i dem, mätt över hela frekvensomfånget och med maximal förstärkning. Sedan trimmade han in dem tills fyrkanten gjorde själ för namnet. Inget ”Lutande tornet” eller ”Holmenkollen”, tack! De förstärkare som Åke konstruerade var: Preamplifier SP-2060 Power Supply PS-324 Mono Power Amplifier MPA-1440 Stereo Power Amplifier SPA-2120 Förstärkarena (både för- och slutsteg) var extremt bredbandiga (DC – 1.2 Ghz), hade låg återkopplingsnivå, helt igenom symmetriskt DC-kopplade i alla steg, samt arbetade mestadels av tiden i klass A. Och ändå, om jag lyfter på locket till min SPA-2120, är det mycket luft inuti. Stereo Power Amplifier SPA-2120 Preamplifier SP-2060 Preamplifier SP-2060 är uppbyggd I moduler med ett moderkort och ett förstärkarkort per ingång. Om man är lite fräck kan man faktiskt använda den som mixer genom att trycka in flera ingångsväljare samtidigt. Front, SP-2060 Bakplan, SP-2060 Genomgående användes BNC-kontakter som in- och utgångs-kontakter. Denna kontakttyp hade två fördelar: 1) de kunde göras helt elektromagnetiskt täta, 2) ingen risk för kortslutning, då skärmen ansluts först. PS-324 Power Supply PS-324 består av en enorm transformator och 6st lika enorma RIFA-kondensatorer. När strömmen stängs av driver PS-324 fortfarande sin preamp i 2 minuter. På köpet får man eliminering av strömspikar och kontinuerlig matning via 2 m kabel (så att detta krutpaket kan hållas väl på avstånd). Och med locket av Effektstegen Effektstegen MPA-1440 och SPA-2120 är nästan identiskt uppbyggda. Citerat direkt från Åkes egna noteringar: ”Genom att använda kraftig lokal motkoppling i alla förstärkarsteg ger man slutsteget den erfoderliga bandbredden och minimerar behovet av total återkoppling. För att öka linjäriteten och frekvensomfånget i högeffektstegen används kollektorjordade sluttransistorer. Spänningsdrivning används i drivsteget för att tvinga sluttransistorerna att fungera upp till maximal frekvens δT* istället för δB vilket är vanligt i strömdrivna konstruktioner. Detta eliminerar dessutom effekten av beta-olinjäritet. Endast fasavancerande kompenseringsnät används i förstärkaren för att kompensera överföringskaraktätistiken upp till 1 Mhz. Detta möjliggör en helt omutligt stabil förstärkare. Slutsteget är fulständigt DC-kopplat och har samma återkopplingsnivå för AC och DC. På så vis elimineras den annars så vanliga dynamiska DC-nivåförändringen som alltid orsakar osymetrisk klippning av transienta signaler. I alla led används en fullständigt symmetrisk design. Detta medför extremt goda klippnings- och överbelastningsegenskaper. Återhämtningen efter klippning är extremt snabb och någon DC-nivåförändring förekommer inte. I konventionella konstruktioner sker ständiga DC-nivåförändringar. Förstärkaren är gjord med tonvikt på frånvaron av TIM (transient-intermodulations distorsion) och DIM (dynamisk intermodulationsdistorsion). Vidare har slutsteget ingen fasvridning som kan skapa någon FIM (frekvensintermodulationsdistorsion). Detta tack vare den låga återkopplingsnivån, helt igenom alla steg är symmetriskt DC-kopplat samt arbetar mestadels av tiden i klass A. TIM tycks med sin närvaro förpesta de flesta förstärkarkonstruktioner av idag, därför att man struntar i att lägga ner ett omfattande utvecklingsarbete på dessa. Istället försöker man lösa problemen med "eleganta trick".” SPA-2120 Stereo Power Amplifier SPA-2120 är ett stereoslutsteg och lämnar 100 w i 8 ohm. De går bra att köra i 1 ohm, stegen ska alltså dubbla ner till 1 ohm. MPA-1440 Mono Power Amplifier MPA-1440 är ett enkanals slutsteg och lämnar 440 w i 8 ohm. De kan obehindrat köras ner till 2 Ohm. Front, SPA-2120 Bakplan, SPA-2120 Teknisk spec för MPA-1440 och SPA-2120: - Bootstrapp-koppling - Positiv återkoppling - Distorsionskompensering - Glidande förspänning - Högre återkopplingsvärde för DC än AC Frequency range: DC to 1.2 Mhz -3db Power bandwidth: DC to 600 Khz -3db Frequency response: DC to 300 Khz -3db Input impedance: 14.7 Kohms Source Impedance: 0 ohm to infinity Maximum DC output: 60 A Slow-rate: +-240 V per microsecond Overload recovery time: 0.001 microseconds for 1000% over Damping factor: 5000 at 250 hz or less Output impedance: 0.3 ohms THD,IM, DFF Distortion A.F. analysis 2 hz-20 Khz 0.001% En kräsen ”moddare” Åke hade också rykte om sig att blåsa nytt liv i gammal trött elektronik. Han valde dock med omsorg vad han ville ”modda”. Visa konstruktioner var så dåliga från början, att de var ”utom räddning”. På beställning byggde han också om stora mixerbord till studios samt aktiva delningsfilter. Nedan följer lite mer ”ögon-godis” från hans digra produktion: En Supreme-stapel. Buffert- och Linjesteg, olika utförande Aktiva delningsfilter Front, MEF-8084 Bakplan, MEF-8084 Åke Blom gick bort 18 januari 2006 Arvet efter Åke Hela sitt liv hade Åke ett brinnande intresse för musik och visste hur den skulle låta live. När då den tidens HiFi inte nådde upp till förväntningarna bestämde han sig för att saken i egna händer. Vägen fram var lång och krokig. Och han tycktes aldrig bli nöjd och arbetade oförtrutet, in i det sista. Även om Åkes konstruktioner härstammar från 90-talet så är det många, inklusive undertecknad, som fortfarande lyssna på dem idag. Man förundras över hur väl de står sig jämfört med det mesta som tillverkas idag, 20 år senare. Vissa kretslösningar och tankesätt är han fortfarande ensam om. Öppna bulletiner Åke gjorde inga anspråk på ensamrätt till sina alster. Inga patent existerade. Några försökte därför också kopiera hans slutsteg, vilket ofta resulterade i att de fick besök av brandkåren. Jo, Åke var mer en idealist och delade frikostigt med sig av sina kunskaper. Han publicerade också en mängd bulletiner, se nedan. Så det är bara att sätta igång med lite DYI-projekt. Vem vet, här bland forumets medlemmar kanske någon skapar en ny SPA-2120, ver. 2.0.
  18. Vad skönt att ha ett forum att luta sig mot . Det är just erfarenheter som dessa, som är så vårdefulla. I sanningens namn så har jag inga problem med nätet - det var min iver att kanske få det att låta ännu bättre än nu, som gjorde att jag funderade på filter. Överspänningsskydd är aldrig fel, frågan är om det gör nån skillnad om det sitter i elcentralen eller inbyggt i grenuttaget. Kom gärna med förslag på bra filter! Stort tack!
  19. Har kollat det som kallas EDF 16 (Överspänningsskydd med integretat nätfilter), se länk: http://www.elrond.se/file/datablad/overspanningsskydd-med-filter.pdf
  20. Tack för infon! Att hitta isolationstrafo med låg kapacitans kan bli knivigt. Jag satsar på ett överspänningsskydd med filter från ELROND istället.
  21. Jag tänkte skaka liv i denna eminenta tråd. Jag har läst med stort intresse (även om jag kanske inte förstått allt) om alla vedermödor för att rena det "smutsiga nätet". Det verkar ju som det inte finns några genvägar. Men ändå, eftersom man nu är lite lat av sig, hur mycket skulle man vinna att enbart använda en isolationstransformator? Jag tänkte mig i stil med: https://www.elfa.se/sv/isolationstransformator-440-va-230-vac-230-vac-tufvassons-transformator-pvm-440/p/15627203?q=*&filter_Category3=Transformatorer&filter_Category4=Isolationstransformator&filter_Buyable=1&page=2&origPos=2&origPageSize=50&simi=97.0 Jag tänkte ändå låta en elektriker uppgradera elen i huset (som är orginal från 1988) och i samband med det plocka ut en ny grupp i proppskåpet. Från den drar man fram kabel till andra sidan väggen (tjock betongvägg) av lyssningsrummet där man placerar trafon. Hål genom väggen och sedan ett dedikerat uttag för den "rena" strömmen från trafon. Tacksam för alla funderingar kring detta: tänker jag fel, vilka typer av störningar tar inte en sån här trafo bort, ska man ändå sätta ett filter i proppskåpet där jeg tar ut den nya gruppen osv...? Eftersom jag har ringa kunskap i ellära så får ni ha överseende med mina triviala frågor.
  22. Hej Apexorca! Jag tillåter mig att göra ett utdrag ur artikeln ”Vinylspelare - Inställning och anpassning”, under kapitel 4, där vår forum-medlem Bebop skriver om olika typer av tonarmar: Fransmannen Pierre Clément har utvecklat många sinnrika konstruktioner inom vinylavläsning. Här har vi en variant på tangentialarm från 1968 som använder en fotocell för att styra framdriften. Så fort armen avviker från 90 graders position så kommer lampan skärmas vilken ger motorn ström som driver en skruv så att ekipaget drivs mot mitten: Precis samma teknik använde Revox för att driva sin tonarm framåt. Fast deras tonarm var extremt kort och integrerad med släden:
  23. Ny på forumet! Som nyanländ här på forumet så tänkte jag det skulle passa med en liten presentation av min anläggning. Det vill säga, så som den såg ut för 2 år sedan, när jag ”blev med” skivspelare. Sedan dess har jag gjort en liten ”kvalitets-resa” och i en kompletterande artikel ska jag berätta hur min setup ser ut idag. Förr 2 år sedan..... Som så många andra så har jag återupptäckt charmen med vinyl. På 80- och 90-talet spelade jag ofta på min Revox B795, med en Dynavector-puppa. Ahh, those were the days…. Men, allt eftersom de digitala medierna tog överhand så föll vinylen och Revoxen i glömska. Men så för ca 2 år sedan så fick jag ett ”ryck” och kopplade in min gamla trotjänare igen. Jo, det lät väl hyfsat bra. Men tidens tand och ett antal flyttar hade inte varit nådiga och lite TLC behövdes. Men vem kunde ta sig an en gammal svarv från 1979. Mirre på Veteran-HiFi kanske kunde hjälpa till… Jodå, den skulle kunna bli som ny, enligt Mirre, men aldrig så bra som dagens moderna skivspelare. Inte minst på material-fronten har det ju skett stora framsteg sedan 1979. För att göra en lång story kort: Revoxen blev inbytt och jag är nu ägare till en Simply Black V2. Här följer lite bilder….. Revox B795 För de som inte känner till Revox, kanske inte ens var födda 1979, så kommer här en kort beskrivning: direktdriven skivtallrik och vridbar tangential-arm med en motor som flyttade in armen, via optisk avkänning. Här sedd uppifrån, med locket av på tonarmen och utan skivtalrik. Simply Black Cantus Har man en gång lyssnat på vinyluppspelning via en tangentialtonarm så är man fast. Men till skillnad från Revox tonarm är denna helt mekanisk. Simply Black Cantus är en vidareutveckling av Bo Hanssons tonarm Opus 3 Cantus. Enklare att lägga på LP:n Tonarmen har vridbart fundament, fast pickup fäste, ny vagn med hjul och anpassad tonarmskabel. Precisionsvarvad Hybrid kullager med keramiska kulor, för mindre friktion och bättre rotation. Skivpucken Lägg märke till att spindelns diameter är 5mm och den koniska nederdelen av pucken, som ger bättre centrering av skivan. Podium i plexiglas Tack vare det lilla bordet i plexiglas, som följer med, så är spelaren extremt okänslig för yttre störningar. Men den måste stå i våg! Notera också underdelen av spindeln som kan justeras via en öppning. Här kan man alltså finjustera VTA, genom att flytta tallriken vertikalt. Spindeln i sig "flyter" på 2 repellerande magneter. Puppan! Ortofon Quintet, väldigt neutral, klangmässigt. Passar till både jazz och klassiskt. Internkabel: Clearaudio Hur tunn kan man göra en kabel? Har aldrig sett något liknande. Sedan fortsätter signalen... till en grå oansenlig burk. Lundahl passiva transformator, med gain 1:16, som sedermera byggdes om till 1:8, eftersom signalen överstyrde. RIAA Rör på utgångarna. Låter helt rätt. Samt lyser och värmer i stugan. Åke ler nog i sin himmel.... Supreme SP-2060, konstruerat av Åke Blom. Åke var en god vän som gick bort alldeles för tidigt. Hans förstärkare och högtalare lever vidare..... Mer nostalgi. Accuphase lilla 30W class A, tar hand om signalen på ett fint sätt. Egenkonstruerad kyl-rigg (class A blir varmt, även om det bara rör sig om 30W). Värdig avslutning på signalen. Jag kommer, i ett annat reportage, att berätta lite mer om Åke’s kreationer, både högtalare hans elektronik. Thelma Denna utgåva har jag både som LP och CD. Så det kan vara lite kul att, på ett "ovetenskapligt" sätt, försöka utröna vad som låter bäst. Första intrycket är att LPn låter varmare och man får med mer detaljer. Men, en stor nackdel: man blir bra kortdistansare. Jag hade glömt hur lite musik som går in på en sida. Men man vänjer sig....
  24. Säljer min step-up transformator, av märket Lundahl LL1931. Den är en högpresterade transformator, med ratio 1:8. Perfekt för MC-pickuper med låg utnivå - det kommer att låta kanon! Lundahl kombinerar en unik, amorf koboltkärna i rejält tilltagen storlek, med en dubbel spolstruktur av Cardas högrenade koppartråd. Inköpt förra året hos Veteran-HiFi. Pris: 2500 SEK (kostade 6000 SEK hos Mirre).
  25. Unik svensk HiFi-historia till salu. Säljer min Stereo Preamplifier SP-2060 från Supreme Audio Electronic. Från 1996, i perfekt skick. Killen bakom Supreme hette (bortgången 2006) Åke Blom och i audiofil-kretsar tror jag inte han behöver någon närmare presentation. Ända till sin död byggde han högtalare, mixerbord, förstärkare, mikrofonförstärkare och annan elektronik i världsklass. Pris: 25.000 SEK Nedan lite ögongodis:
×
×
  • Create New...