dicdac

Du har rätt i att det inte går att dra några slutsatser av en ABX-test där man inte lyckat detektera någon skillnad. Gör man om testen många gånger och ändå inte lyckas få någon detektion så måste man till sist acceptera att man inte lyckas få någon detektion vilket man kan tolka som att det inte finns någon skillnad, åtminstone inte med den testmetodik och den utrustning som man har till sitt förfogande just nu. Det är fortfarande möjligt att man senare när utrustning och metodik utvecklats kan detektera skillnad. När det gäller ljud så kanske man måste vänta med fortsatta tester till människans hörsel utvecklats och det kan nog ta ett tag

Tack för intressant och jordnära redogörelse för dina erfarenheter av strömrening med P10. Jag är ingen expert på strömrening men det är nog bra att få bort lite skräp i från strömmen in till apparaterna. En sänkning av THD från 1,3% till 0,1% i den sinusvåg som kommer in till apparaterna har inte riktigt samma effekt som motsvarande sänkning av THD i den signal som lämnar förstärkaren men det vet du antagligen redan.

Det har varit en del diskussioner om eventuella fördelar med hög samplingsfrekvens i de digitala formaten. En del pratar t.o.m. så höga samplingsfrekvenser som 358,8 kHz på en PCM kodad musikfilm. Det är en ganska ovanlig samplingsfrekvens och den är i första hand tänkt att användas i studios för mix och mastring, men på senare tid har några bolag börja marknadsföra musikfilmer för nedladdning i den samplingsfrekvensen. Formatet är som sagt var i grunden PCM (Pulse-code modulation) med det kallas för DXD (Digital eXtreme Definition), för mer info om DXD, se följande länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Digital_eXtreme_Definition Jag har laddat ner en sådan fil från det norska bolaget 2L för att titta lite närmare på den i Adobe Audition. Filen gå att ladda ner från följande länk http://www.2l.no/ Låten som jag valt att titta på är Mozart: Violin concerto in D major – Allegro med Marianne Thorsen/Trondheim Solistene. Bilden nedan visar ett frekvens – tidsdiagram. Frekvensskalan ligger på y-axeln och tid på x-axeln. Det påminner om en skogsbrand, det gula längst ned som sedan övergår till lila färg är ljud från musiken som spelats in. Sedan kommer ett svart fält lite längre upp som inte innehåller någon signal. Längst upp finns ett lila massivt fält som innehåller, ja gissa vad? Jo, distorsion. Det fältet börjar vid 100 kHz. För dom som har en da-omvandlare som inte klarar en samplingsfrekvens över 192 kHz så är det här inget problem. Dom måste sampla ner till 192 kHz för att kunna spela upp musiken och då hamnar den analoga signalen på 96 kHz vilket är strax under det här fältet med distorsion. För dom flesta som har en da-omvandlare som klarar samplingsfrekvensen 352.8 kHz är det inte heller något större problem eftersom det inte är så vanligt att dom analoga kretsarna klarar så höga analoga frekvenser som 176.4 kHz och det kanske inte finns några högtalare som klarar att återge så höga frekvenser. Men skulle man ha en anläggning som faktiskt klarar av att återge den här frekvensen (176.4) så finns det risk att skada anläggningen. En människa kan inte höra så höga frekvenser men om, t.ex. diskantelementet måste ta hand om all denna distorsion så finns det stor risk att det blir ”friterad”. Kontentan av detta kan inte bli annat än: har man en anläggning som faktiskt klarar att återge den frekvens som musikfilen innehåller så bör man inte spela upp den Notera också att musiksignalen i den här filen inte sträcker sig högre än till 40 kHz vilket motsvara en samplingsfrekvens om ca 80 kHz. Edit: fixat så att bilden blir synlig igen.

Jag vet inte riktigt vad doft har med förstärkare att göra. Tycker man att förstärkaren luktar illa så kan man kanske trycka in en wunderbaum-gran i den. Ett ”twek” som garanterat ger reslutet Uppriktigt sagt så tror jag att konstruktörerna idag väldigt väl vet hur en förstärkare fungerar, men när vi pratar om hur saker låter så behöver vi faktiskt inte veta så mycket om apparaten utan vi kan använda vår hörsel som mätinstrument. Jag har faktiskt aldrig varit med om att två förstärkare mäter exakt lika, däremot har jag varit med om att ljudskillnaden mellan två förstärkare varit så liten så att jag inte kunnat skilja förstärkaren åt vid en lyssningstest. Det här med mätmässiga skillnader och hörbara skillnader mellan förstärkare är ett knepigt kapitel. Jag tror att det idag är möjligt för en tillverkare att konstruera en förstärkare som mäter exakt lika som en konkurrents förstärkare, men ligger det verkligen i tillverkares intresse att göra en sådan konstruktion? I den lägre prisnivån kanske det skulle vare intressant, men i det s.k. ”High end” segmentet vill nog tillverkaren konstruera något som skiljer sig från konkurrenternas konstruktioner för att åstadkomma något som ”sticker ut”. Samtidigt vill tillverkarna ofta att deras apparater är transparenta i enlighet med ”hög trohet” med originalet/inspelningen och den önskan kommer i konflikt med önskan att skapa något som sticker ut.

Det ena utesluter inte det andra. Det går alldeles utmärkt att gå på konsert eller sitta hemma och lyssna på musik med ett stort utbyte, fast att man har ett teknikintresse. Uppriktig sagt så tror jag att jag lägger ner betydligt mindre med tid på tester av min anläggning än många av dom som säger att dom inte bryr sig om tekniken. Jag brukar testa en apparat så gott jag kan innan köp, men efter köp är det oftast inte så meningsfullt att testa annat än om jag tror att det är något fel på apparaten.

"Starkt påstående" Hur kom du fram till det Det är faktiskt så att jag inte hört talas om att någon lyckats höra någon skillnad mellan 24/96-192 och 16/44.1. Hade jag påstått något annat hade jag ljugit. Är det nu meningen att jag ska läsa mellan raderna och tolka det som att du känner till en ABX-test där man lyckat detektera skillnad mellan 24/96-192 och 16/44.1 ? I så fall vore det intressant om redovisade resultatet här. Om inte så tycker jag att du ska fundera över hur du tolkar det du läser

Uppriktigt sagt, har du själv någon gång varit med om att två förstärkare som mäter identiskt låter olika?

Det är sant att det kan finnas ringningar redan på skivan, men uppriktigt sagt så har jag inte hört talas om att någon lyckats höra någon skillnad mellan 24/96-192 och 16/44.1 så jag tror att den sk. pre-ringing effekten som det ibland talas om är ett problem som inte längre finns i verkligheten. Vad NY har för planer med Pono tycker jag blev hyggligt tydligt i följande intervju som Computer Audiophile gjort med honom. http://www.computeraudiophile.com/content/...iew-neil-young/

Det här kanske inte passar in i "Nyhetsforum" eftersom det i morgon kommer vara en gammal nyhet, men det är trots allt en viktig sak. Åtminstone för oss som bryr sig om kvalitén på den musik vi köper. Det handlar alltså om dagen datum, den 28/3 som är utsedd till Dynamic Range Day, se länk nedan. http://dynamicrangeday.com/

Intressant artikel. Lämnar ett förlag på ett album som jag tycker fungerar bra på jobbet. Relaxing Instrumental Jazz Ensemble

Som jag har förstått det så är inte ringningar vid linjär fas något problem idag eftersom i stort sätt alla DACar samplar upp och/eller översamplar (fri översättning från engelska). Stämmer inte det? Jag håller med dej om att det inte är särskilt troligt att musikförlagen skulle mastra om sina alster för att sälja dom via Pono. Vad jag sett på webben så verkar det som att NY menar hög samplingsfrekvens när han pratar om remaster.

Jag håller med dej om att Spotify ibland har lägre ljudkvalité än vad man får från en cd-skiva. Nu finns Wimp HIFI som alternativ till Spotify och Wimp levererar en ljudström med samma bitrate som den man får ifrån en cd-skiva. Jag förstår hur du menar med ”ifartenlyssnandet”. På tunnelbanan/bussen blir det betydligt lättare att starta en spellista med blandad musik som man har i sin telefon än att omsorgsfullt välja ut en cd-skiva som just vid det tillfället passar bäst. Det finns risks att det lite slentrianmässig blir samma låtar man lyssnar på varje gång man lyssnar på musik. Men jag tycker inte det har så mycket med Spotify att göra egentligen. Spotify är som ett jättestort musikbibliotek. Det tar kanske lite tid att lära sig använda gränssnittet så att man hittar den musik som man helst vill lyssna på men man kan vara ganska så säker på att den finns i biblioteket. När jag läser vissa inlägg på det här forumet så får jag ibland ett intryck av att vissa personer varje dag startar sitt musiklyssnande vid en bestämd tidpunkt och med samma album varje gång. Dom petar in en cd-skiva och går och sätter sig i sin lyssningsfåtölj och spänner fast huvudet i en stålram för att vara säkra på att båda öronen ska få samma avstånd till högtalarna Okay, det är naturligtvis en överdriven bild och jag tror faktiskt att dom flesta lyssnar på musik av flera olika orsaker och vid flera olika typer av situationer (jobbet, bilen, hemma, konserter etc.). Jag jobbar i ett kontorslandskap och när jag är på jobbet så tycker jag det är väldigt skönt att ibland kunna sätta på mej hörlurarna och lyssna på musik. De är alltid lite buller och sådant i ett kontorslandskap och på jobbet använder jag slutna hörlurarna som isolerar ganska bra. På det sättet kan jag avskärma mej från övriga ljud vilket är gynnsamt för stressnivån. Musiken gör också att jag kan koppla av lite. Jag måsta naturligtvis sköta mitt jobb samtidigt så jag brukar undvika att lyssna på allt för engagerande musik i det här i den här situationen eftersom det finnas risk för att jag skulle få svårt att koncentrera mej på arbetet. I den här lyssningssituationen duger det gott med den kvalité som Spotify erbjuder. Hemma lyssnar jag oftast på rippade cd-skivor och det brukar oftast bli mer engagerande musik än den på jobbet. Sista tiden har det också blivit så att jag lyssnar en del via Wimp HIFI. I bilen lyssnar jag ofta på Bruce Springsteen eller liknande. Av någon anledning lyssnar jag aldrig på Springsteen hemma. Det är på något sätt så att hans musik passar bäst i bilen.

Det är verkligen fart på honom och han har tydligen fortfarande förmåga att få igång publiken

Jag anser att var och en själv väljer hur han vill spela upp sina musikalbum. Vissa gillar att lägga på en vinylskiva och försiktigt sänka ner pickupen. Vissa föredrar att peta in en cd-skiva i en cd-spelare och vissa föredrar att använda pekskärmen på en iPad för att välja det han vill lyssna på. Det finns inget som säger att det ena sättet att spela upp musik skulle vara bättre än det andra. En påstående i den riktningen skulle bli ungefär som att påstå att vita högtalare har bättre ljud än svarta. Jag blir dock lite fundersam när jag ser en del som skriver nedlåtande kommentarer om musiklyssning via Spotify. Visserligen erbjuder Spotify endast en bitrate på 320 kb/s men det verkar inte vara det som leder till kritik utan det verkar vara själva lyssningsformen. Att lyssna på musik via Spotify verkar av någon anledningen inte uppfattas som seriöst. Jag har svårt att förstå det resonemanget. Just nu när jag skriver detta så sitter jag och lyssnar på Inger Marie Gundersen via Wimp HIFI som också är en steaming-tjänst. Det låter lika bra som en cd-skiva och det går att lyssna lika koncentrerat på musik via Wimp som från en cd-skiva. Nåja, just nu sitter jag och skriver och då går det naturligtvis inte lika bra men i vanliga fall går det lika bra

Jag rekommenderar verkligen en test av Wimp HIFI. Jag köpte nyligen nya hörlurar och det ingick ett tre månaders abonnemang så nu lyssnar jag på Spotify på jobbet och Wimp HIFI hemma. Jag tycker rent subjektivt att Wimp har en jämnare kvalité än Spotify. Det kan beror på det som du nämnde i ett tidigare inlägg. Att musikförlagen levererar musiken i olika format till Spotify och då måste Spotify transcoda filerna till det format som dom använder och då faller ljudkvalitén.

Jag håller hel med dej här. Det behövs också konkurrens för att tjänster av det här slaget ska bli bättre. Wimps initiativ med streaming i lossless är välkommet. Så småningom kommer nog dom andra att följa efter. Dynamikkomprimeringen av musiken har ökat dom senaste åren men jag tror också att människors ljudideal har förändrats, kanske anpassats till bristerna i modern mastring. Jag har lite svårt att försåt hur Neil Young skulle kunna förbättra ljudet med sin download-tjänst. Är mastringen dålig så kan han inte göra så mycket åt det.

Hittade en länk till en reklamfilm om Pono på en annan site, se länk nedan. https://www.kickstarter.com/projects/100361...-music?ref=live Det måste verkligen vara en fantastisk apparat

Jag tycket också att det var på det sättet, men på senare tid tycker jag att funktionen fungerar bättre. Nu använder jag den inte så ofta så det kanske är så att jag hinner glömma vilka artister som jag tidigare fått presenterade för mej. Bra förslag. Jag har varit inne på siten tidigare men nu när jag tog en titt så såg jag att dom börjat med download i lossless, flac-format. Mycket positivt.

Hm, "ensidigt" är det riktat till mej? Jag använder flera olika tekniker för att spela upp musik, t.o.m. cd-spelare i bilen men jag ser ingen anledning till att ha en cd-spelare i min bostad. Jag menar inte att du ska börja lyssna på musik via Spotify utan att du skulle undersöka hur tjänsten fungerar så att du vet vad du argumenterar mot

Bra att du nu lägger fram konkret och saklig kritik istället för att, som i tidigare inlägg, förringa och förlöjliga musiklyssning via Spotify. Sådan kritik uppfattar jag bara som ett uttryck för snobbism. Du skriver att ”YouTube, Spotify tycks vara oändligt större än artisternas” och det stämmer till stor del. Jag har för mej att någon klok person har sagt något i still men ”konsten är större än utövaren”. Konsten måste naturligtvis göras tillgänglig för dom som vill ta del av den. För musik och i viss mån film görs detta genom att verken publiceras via kanaler som YouTube och Spotify. Det är en ”arena” som musiker och konstnärer måste lära sig att dra nytta av för att nå ut till dom som vill ta del av deras verk. Det som sker i musikbranschen är en strukturomvandling och oftast vid en sådan förändring är det någon grupp som hamnar i kläm. Det är naturligtvis tråkigt men ingen bransch klarar sig undan förändringar. Du har rätt i att musikförlagen ”roffar” åt sig den största delen av vinsterna som streamingtjänsterna genererar och bara låter musiker få ”smulor”. Musikförlagen har tappat intäkter under flera år, men nu har det har vänt tack vara streamingtjänster som Spotify och Wimp. På lite längre sikt tror jag att musikförlagen kommer att bli tvungna att dela med sig mer av vinsterna till musiker. Dom är trots allt beroende av att det finns musiker som vill göra musik för att ha något att sälja. Jag tror att du ser lite för mörkt på den pågående utvecklingen. Jag har tidigare skrivit om funktionen ”Discover” i Spotify. Den fungerar på så sätt att den söker efter musik som liknar den man tidigare lyssnat på och ofta är det musik av ganska okända artister som föreslås. I Spotify finns också en sida som kallas ”Browse”, en avdelning som kan liknas vid en välsorterad skivaffär. Det är länge sedan jag var inne i en skivaffär men jag tror att Spotify är bättre på att lyfta fram lite smalare genres och okända artister än skivbutikerna. Butikerna är beroende av att sälja och det blir ofta lättar om dom väljer att fokusera på det som är mest lättsålt. Jag föreslår att du tar en titt på hur Spotify eller Wimp fungerar. Inte för att lyssna på musik den vägen utan för att skaffa dej en bild av hur dom moderna tjänsterna fungerar.

Det är inte siffrorna 24/48 och 24/96 som är formatet utan formatet heter Pulse-code modulation(PCM). Siffrorna talar om vilken samplingsfrekvens och vilket bitdjup som används. Om du med utvecklingspotential menar en höjning av samplingsfrekvensen så tror jag inte det kommer att behövas. Däremot kommer vi säkert i framtiden få se helt nya format. I ena stunden skriver du att du anser att andra vill bromsa utvecklingen och i nästa stund skriver du att ”det var bättre förr”. Men okay, då förstår jag varför du inte gillar Spotify. Det är helt enkelt Spotifys fel att skivavdelningen på Domus fick stänga Det är ju bra att ni hittat ett sätt att utveckla er hobby. Jag förstår att det kan vara lite omskakande med den förändring som musikindustrin gått igenom. Det har faktiskt hänt ganska mycket dom senaste åren. Den här typen av strukturförändringar går i stort sätt alla branscher igenom någon gång och jag tycker att utvecklingen går i en positiv riktning. Jag kan inte tänka mej att springa runt i skivaffärer och leta musik som jag är intresserad av. Jag har helt enkelt inte tid med det. Visst kunde inte Spotify peka ut var det gick att köpa albumet med Anna Christoffersson men det gick bra att spela upp albumet via Spotify och utan Spotify så hade jag nog aldrig blivit intresserad av hennes album. Ditt uttalande här ovan tycker jag är lite märkligt. Jag talar inte om för någon annan hur han ska lyssna på musik. Det finns inga ”trafikregler” som säger något om det. Däremot förstår jag inte varför du använder så nedlåtande ton och förringande beskrivningar när du skriver om Spotify. Idag är det många människor i alla åldrar som använder Spotify och liknande tjänster. Det är nog något du måsta acceptera.

Instämmer. Gjorde samma misstag. Jag tror att det bara är en låt som är ny. Jag tycker att det är konstigt att hon gör på det här sättet. Visst, hon tjänar pengar på det men det är väldigt kortsiktigt tänkt. Jag är inte säker på om jag förstått det rätt. Menar du att det går att köpa ”tagningar” idag eller är det via Pono som det kommer att vara möjligt?

Du beskriver Spotify på ungefär samma sätt som ”calle_jr” och jag förstår inte varför ni vill förringa musiklyssning via Spotify? Jag är säker på att Spotfy dramatiskt har ökat intresset för musik. Själv har jag men hjälp av Spotify hittat mycket musik gjord av musiker som jag aldrig tidigare hört talas om. Det finns en funktion i Spotify som kallas ”Discover”. Den letar upp album som liknar album som man tidigare lyssnat på och med den funktionen får man många nya förslag på album gjorda av artister som ibland är helt okända för en själv. T.ex. Anna Christofferson, som jag diskuterade med dej i en annan tråd, hittade jag med hjälp av den funktionen och man kan inte direkt påstå att Anna Christofferson är någon ”hittmaskin”. Jag förstår inte hur en ökning av bitddjup och samplingsfrekvens skulle öka möjligheten för andra entreprenörer att, citat: ”haka på och dra nya strå till stacken”. En ökning av dessa parametrar tillför inget som leder till bättre ljud men intresset för en ökning av bitddjup och samplingsfrekvens drar uppmärksamheten från det som skulle kunna leda till märkbart bättre ljud och det tycker jag är tråkigt. Ett bitdjup på 24 bitar och en samplingsfrekvens på 48-192 kHz är ingen nyhet. I princip alla album som säljs är mixade och mastrade med den samplingsfrekvensen.

Bra, då vet jag att vi inte behöver diskutera det mer. Ledsen att jag missförstod dej Men det är just förväntningen på bättre ljud som är problemet. Människor hör en massa skillnader när dom förväntar sig skillnad utan att det egentligen finns några skillnader. Den effekten utnyttjar musikförlagen. Så långe som människor anser att 24/192 låter bättre än 16/44 så finns det ingen anledning för musikförlagen att göra en ny mastring när dom ska ge ut 24/192 versionen. Man måste komma ihåg att bolagen som producerar musiken vill få ut maximal vinst. Dom vill inte ha några ”onödiga” kostnader. För ett tag sedan fick jag en vinylripp av en kollega. Det är albumet Rehab med Amy Winehouse. Jag har albumet på cd sedan tidigare och igår jämförde jag dom, både genom att göra en subjektiv lyssningstest och genom att titta på vågform samt kontrollera ”Dynamic range”. Jag har aldrig riktigt gillat det här albumet. Ljudet är alldeles för påträngande för att jag ska orka lyssna igenom hela albumet. När jag tittar på första låten ”Rehab” i ett vågformsdiagram så förstår jag varför det låter som det gör. Det är extremt dynamikkomprimerat. Testen av ”Dynamic range” ger ett DR värde på 5. Tyvärr så är nivån på vinylrippen lägre än på CDn så det är svårt att göra en nivåmatchad jämförelse men de subjektiva intrycket är att vinlyrippen låter bättre än CDn och lyssningsintrycket bekräftas av vågformsdiagram på låten Rehab. Vinylrippsversionen ser mindre komprimerad ut men de synbara skillnaderna är inte jättestora. Dynamic range på vinylrippen ligger på 10, dvs. dubbelt så högt jämför med CD-versionen. Det är så man önskar att skillnaden var mellan en CD-utgåva och en utgåva som ges ut via HDTracks. Tyvärr så är det bara i mycket sällsynta fall som de faktiskt är en bättre master som används när album i 24/192 ges ut. Jag har hittat ett exempel och det är albumen ”Come Away with Me” med Norah Jones. Följande text är hämtad från HDTracks. About the Remastering Remastered at New York’s legendary Sterling Sound by Norah Jones’s longtime mastering engineer Greg Calbi, Come Away with Me was remastered from the original analog mix tapes in 192kHz/24 bit, and 96kHz/24 bit audio. Numera är det nog vanligare att det är samma master som används för vinylen som för cd-skivan. Det är antagligen det som gör att nyproducera musik som ges ut på vinyl låter på det sätt som du beskriver det.

Självklart lyssnar var och en på musik på det sätt som passar honom/henne bäst. Det finns inget som säger att man måsta gilla att lyssna på cd-skivor, hårddisklagrad eller streamad musik om han/hon inte vill det utan föredrar t.ex. vinylskivor. Jag blir dock lite fundersam över varför du föringar musiklyssning från Spotify med ord som, citat: ”kvantitet, konsumtion, slit-o-släng, respektlöst zappande. Man trycker ut miljarder catchiga ljudsnuttar”. Jag förstår inte varför du beskriver Spotify på det sättet. De musikalbum som finns på Spotify är samma album som finns att köpa som vinylskivor eller som cd-skivor. Låtarna är inte kortare eller kitschiga för att dom spelas upp från Spotify. Jag skulle gärna se att Spotify gjorde precis som Wimp och levererade streamad musik i lossless format, men jag ser inga väsentliga brister i hur Spotify distribuerar musiken. Du nämner zappande mellan låter som ett problem. Det kanske det kan vara men det är inget problem med distributionsformen utan det är ett handhavande problem som jag själv inte upplevt. Jag tror att en del personer som precis fått tillgång till Spotify eller liknade tjänster håller på och zappar mellan låtar i början för att dom plötsligt får tillgång till så mycket musik, men jag tror att det är ett övergående problem. Jag håller aldrig på att zappa mellan låter men jag är också ganska van vid att spela upp musiken från en dator. Jag håller men dej om att Redbook formatet inte används fullt ut och att musiken antagligen skulle låta bättre om skivbolagen valde att ändra på det. Fullt ut är i och för sig att begära lite för mycket. Jag tror inte att någon är intresserad av att lyssna på musik som fullt ut använder sig av dynamikomfånget som finns i cd-formatet. Det skulle helt enkelt bli för svårt att lyssna på sådan musik, men en ökning av dynamikomfånget i den musik som produceras skulle definitivt vara positivt. Jag kan inte se att en övergång till högre samplingsfrekvens och bitdjup skulle leda till högre ljudkvalité. Jag tror snarare att intresset för högre samplingsfrekvens ger musikbolagen möjlighet att tjäna mer pengar utan att själva behöva göra något arbete. Först ges det ut en cd-skiva av ett album som man gillar och köper av den anledningen. Något år senare ges det ut en SACD-skiva av samma album och då ska man köpa favoritskivan på nytt. Ytterligare några år senare ges albumet ut som nedladdningsbara filer med en hög samplingsfrekvens och eftersom ”experter” säger att det låter mycket, mycket bättre med högre samplingsfrekvens så måste man köpa favorit albumet igen. Sedan kommer en ny ”expert” och säger att DSD x2 -formatet låter mycket, mycket, mycket bättre än de tidigare formaten och då måste man naturligtvis köpa favorit albumet en gång till. Med den här metoden kan ett musikförlag sälja samma album till samma konsument i princip hur många gånger som helst utan att musikförlaget behöver göra mer än att konvertera originalmastern till nya distributionsformat. Kort och gott. Det finns mycket pengar att hämta på det här sättet. Jag får en känsla av att du inte är medveten om att i princip all musik som produceras idag mixas och mastras med ett bitdjup på 24 bitar och att den samplingsfrekvens som används vanligen är 48, 96 eller 192 kHz. Det är alltså inga svårigheter för ett musikförlag att ge ut ett album med högre bitdjup/samplingsfrekvens om så önskas. Det krävs bara en knapptryckning. Jag har inga vinylskivor så jag vet inte vad du menar när du skriver, citat: ”Det har förekommit samma fenomen med LP, men där ser man skillnaden tydligare mellan etiketter.” Kan du förklara lite närmare? Du skriver något nedlåtande om iPhone-lurar Själv har jag nyligen skaffat mej en iPhone och när jag testade att spela upp musik via iPhone så märkte jag att ljudet var mycket bra. Så pass bra att jag skaffade ett par nya portabla lurar. Jag brukar inte lyssna på musik på tunnelbanan eller liknade platser men efter inköp av dom nya prylarna så har jag testat att lyssna på musik på tunnelbanan. I kväll gick jag till närbutiken och handlade och då passade jag på att testa hur det skulle låta om jag lyssnade på musik samtidigt som jag var ute och gick. Det fungerade faktiskt över förväntan. Lurarna jag har isolerar hyggligt ljudet utifrån. Jag lyssnade på Sophie Zelmanis senaste album och hennes musik är hyfsat dynamisk men det fungerade i alla fall så jag kan nog säga att det inte krävs någon komprimering av dynamiken för att det ska vara möjligt att tillgodogöra sig musik via portabla hörlurar kopplade till en iPhone. Åtminstone om det inte är rusningstrafik.