Jump to content

friljud

Medlem
  • Posts

    37
  • Joined

  • Last visited

  1. Jag har för mig att Turnabout och Vox är italienskt från femtiotalet någonstans och ligger / låg under gemensamt ägo. Priserna varierar runt 40 kr. Det jag lyssnat på har inte varit mer än ett tillfälle, ett köp på kommunens andrahandsförsäljning. Ljudet var tunnt och saknade basåtergivning. Saga tror jag i alla fall är precis som Everest polska ägare eller något liknande. Kvalitet: inte hög. Argo (Cadet) var ett mindre märke som hörde / hör till jazzskivbolaget Chess records. Någonstans på femtio-sextiotalet bytte dom namn till Cadet på gund av att ett annat Argo någonstans i England hörde av sig om sin tidigare existens. Så kanske det du har sett är engelskt.
  2. Reference Recordings har släppt en ny inspelning! Reference Recordings firar 30 år i år och kan nu presentera en ny inspelning. ”Symphonic Dances” med Utah Symphony, dirigerad av Keith Lockhart (HRR-105). CD:n innehåller musik av tre kompositörer: Leonard Bernsteins "Symphonic Dances” ur ”West Side Story" Sergei Rachmaninovs "Symphonic Dances" och sist men inte minst en premiärinspelning av Gabriela Lena Frank: "Three Latin American Dances". The Utah Symphony skapades 1940. Orkestern har varit en given aktör på den amerikanska musikscenen och har även fått ett stort erkännande utomlands bl.a. genom sin omtyckta inspelning(1982)av Berlioz ”Symphonie Fantastique” (HRR-11). Reference visar fram ett bevis på att dom verkligen är med på banan. Det är en fantastisk inspelning. Ljudet på inspelningen är mycket hög! Jag köpte den på High Fidelity Music.
  3. Den är riktigt bra. När jag fick frågan, kännde jag mig tvungen att berätta om distet. Men det är ju inte så att Gillans röst distar genom låtarna. Det är bara på en låt där det blir tydligt. Jag har hört att När Blackmore startade Rainbow, hade han undanstoppat material som han gjort under slutet av Purple-tiden. I och för sig inte konstigt om han hade en ny grupp på gång innan han hoppade av. Men det känns lite som han spelar lite fantasilöst på BBC-live:en. Trots detta finns den där energin, jag skrev om i början. Det är stort!
  4. Elena Riu - Piano Icons for the 21st Century 01 Variationen zur Gesundung von Arinushka - Arvo Part 02 Djilile - Peter Sculthorpe 03 Ypakoe - John Tavener 04 Singing Sun - Peter Sculthorpe 05 In the Mists - Leos Janacek 06 Night Pieces - Peter Sculthorpe 07 Charmes - Federico Mompou Ärligt talat så är pianomusik för mig krävande att lyssna till. Jag tappar modet efter ett tag. Jag vet! Detta avslöjar väl att jag inte är erfaren inom denna genre. Har ni några smakfulla förslag? Men titeln på detta album fick mig att bli nyfiken. Och sanna min själ, det här är ett fynd av sådant slag, att det får mig att vilja göra en liten presentation. Elena Riou är sydamerikanska med arbetsplats bland annat i Storbritannien, där hon gjort denna inspelning för Linn Records. Hon är känd dels för sin personliga charm men framför allt för sin enorma begåvning som pianist. Hennes lyriska och känslosamma spel har gjort henne inbjuden till massor av konserthallar och festivaler världen över. “Piano Icons for the 21st Century” är berikad just med hennes lyriska uttryck. Vackert och varsamt spelar hon denna, till största delen lugna och avslappnande pianomusik. Visst! Ibland sker kontrastartade temperamentväxlingar, men annars är detta en rofylld CD. Men den blir aldrig trist, av den enkla anledningen att hon spelar så bra. Det känns även givande att lyssna till denna pianomusik, skriven av nutida tonsättare. Ljudet är förövrigt lysande. Här har Linn’s inspelningstekniker gjort ett mycket bra jobb. Ni kan hitta den här!
  5. Den har jag ju också, då, naturligtvis... Ljudmixarkillen gjorde inte några stordåd. När Gillan tar i ordentligt, distar det i micken. Blackmore har heller ingen höjdarkväll. Men känn dig inte lurad på pengarna! det är en läcker Purple-spelning i alla fall. Dessutom används originalmastertapen. Dom går igenom en vintage-bandare av hög kvalitet. Signalen får sin extra detaljrika upplösning och beda frekvensomfång på grund av en specialtillverkad a/d-omvandlare. Det kan vi tacka Mr. Hoffman för. Slutligen graveras allt till HDCD. Med finns även bonusmaterial.
  6. Den var inplastad. Hittills har allt från High Fidelity Music varit plastat. Ja det följer med som en liten folder. Så vitt jag förstått har dom en specialtillverkad A/D-omvandlare och bandare. Dom kör rördrivet. Jag tror också att dom använder studiooriginalbanden.
  7. Principen i sig tycker jag fungerar bra. Själv bor jag tillfälligt hos en kompis som just har subbas och två stativhögtalare, Han har byggt ett filter som delar 90 hrz/24dB. Han använder en Peerless 12" med slavbas (Hifi Kit) och ett par MonitorAudio på stativ. Det lirar snyggt. Peerlesen är djup och kontrolerad, och en tolva räcker uppenbarligen fint i ett rum på ca 20 kvadrat. Mistänker att filtret är pricken över it. Äah...har du kollat att du kopplat högtalarkabeln rätt, så att det inte ligger tvärt om någonstans? Sånt händer den bäste. Där försvinner i så fall botten i ett enda språng.
  8. Katinka Wilson - One life stereo SACD / flerkanals SACD / Audio CD En sak blir tydlig! Hon har en röst som erövrar mitt hjärta. Hon har något i sin sång som är ytterst behagligt. Den är varm och som jag upplever den, avslappnad, samtidigt innerlig. Hennes sätt att sjunga ger mig också en viss asociation till Joni Mitchell. Visst är dom olika varandra på många vis, men här finns en läcker likhet. Musiken är i grunden lätt jazzig. Men rätt som det är dyker en funk-kompande elgitarr upp i ljudbilden och faktiskt, ett popigt elpiano. Men grunden i musiken finns hela tiden där: en lätttillgänglig jazzpop och en sångerska med mycket känsla i sin röst. Ljudkvaliteten då: Tänk dig att Katinka kommer in till dig med sina medmusiker och säger: "Hej, jag heter Katinka Wilson. jag undrar om vi får framföra några låtar för dig. Kan vi stå här några meter ifrån? Blir det bra?" Jag köpte den på High Fidelity Music! Katinka Wilson sång, gitarr Janne Pettersson piano, Wurlitzer, accordion Hasse Larsson akustisk bas, elbas Kjell Segerbrandt akustiska gitarrer, elgitarrer Micke Nilsson percussion Dave Wilczewski tenorsaxofon, sopransaxofon Inspelning: Jan-Eric Persson Mixning: Thomas Eberger & Jan-Eric Persson
  9. Jag har inte med mig alla dessa på en gång, men det är nog dom här jag mest brukar använda. Joni Mitchell – Turbulent indigo: I den första låten ”Sire of sorrow (Job’s sad song)” Rösten är så starkt, närvarande. Sting – Brand New Day: Första låten ”A thousand years” Här finns precis i början, en djupbas-effekt som inte ens märks i vissa högtalare. Phil Keaggy – Beyond nature: Akustisk, stålsträngad gitarr stråkkvartett, blåsinssektion och percussion. Marc Cohn – The rainy season: ”Baby king” sjungs akapella av en, tror jag kvintett, där bassångaren är så där skönt låg. Martin Taylor – Artistry: Han är ensam i studion, bara med sin halvakustiska gitarr. Stereopickup. Vilken ljudbild! Cold – Year of the spider: Hårt rockigt, samtidigt som här finns mycket känsla i låtarna.
  10. Men, hjälp... Det fungerade alltså? Jag trodde det var en viss materiell skillnad mellan gitarrsträng och fisklina. Intressant!
  11. Hoppsan! Här trodde jag att jag visste... Detta har jag trott i flera år. Skämmigt! Men nu fick jag ju veta hur det ligger till.
  12. Vill bara tillägga att hans son heter Andrew Gold... Som kom ut med i allafall två lysande album: "What's wrong with this picture" med bland annat låten "Lonely boy" och albumet "All this and heaven to" med bland annat låten "One of them is me". Detta har inte ett dugg med klassisk musik att göra.
×
×
  • Create New...