ukiro

Medlem+
  • Content Count

    371
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    4

Everything posted by ukiro

  1. Visst är det vanskligt att ranka produkter baserat på mässljud, men jag tycker i bland att brasklapparna om mässljud är lite väl svepande, för alldeles lönlöst är det inte riktigt: Det är inte så våldsamt svårt att göra ett mentalt undantag för just en baspuckel i bedömningen som jag gjorde med MBL eller konstatera att ett system med stenhård PA-diskant nog inte kan skylla allting på rum, positioner eller kablar. Där det blir riktigt trassligt är när man försöker dra slutsatser kring elektroniken. Ett rum jag tyckte lätt platt och dynamikfattigt kan ju ha massor av orsaker, speciellt när alla ingående komponenter var okända för mig. Det fanns ett sånt i år som jag tänker på specifikt, där jag ändå är fortsatt väldigt nyfiken på förstärkarna. Låter det riktigt bra kan man ju utan bekymmer bokföra det systemet som "mycket lovande"—det tycker jag är en rimlig slutsats från mässlyssning. Jag tror också de flesta av oss har en skaplig (men självklart inte fullständig eller exakt) uppfattning av vad som troligen kan tillskrivas en högtalare respektive vad som mer sannolikt beror på något annat i kedjan. Sedan ska jag säga att man i bland får anledning att bli lite mer ödmjuk om man blir motbevisad, men jag kan inte minnas att jag personligen hört ett par högtalare låta dåligt på mässa (på det sätt som alltså sannolikt är högtalarens och inte systemets eller rummets fel) och sedan väldigt bra i annan kontext (det omvända har nog däremot hänt).
  2. Jag hör uppenbarligen till det senare lägret här, och vill igen påpeka att detta är personliga intryck och reflektioner som jag inte försöker utmåla som objektiv sanning. Jag har sett kommentarer från andra som verkligen gillade ert rum. För egen del är de märken du listar exakt de som jag tidigare tycker har problem med samma Accuton-färgning. Avalon kanske minst av dem dock, kanske för att de inte kör accuton hela vägen? Sen undrar jag ju om inte detta med att Accuton är så polariserande antyder ganska oblygt att elementen har en tydlig signatur; Vill man inte undvika den sortens färgning? (Säger jag som spelar vinyl med rör-riaa eftersom jag gillar färgningen…)
  3. Allegro från vintern i fyra årstiderna, men ingen aning om vilken inspelning det var. Nåt lite äldre.
  4. Diverse intryck nedan. Ni vet förstås att mässintryck ska tas med blodproppsframkallande mängder salt och att detta är personliga åsikter och inte nödvändigtvis objektiva fakta. Jag hann sitta ner i nära nog alla rum spritt över två dagar, men i vissa spenderade jag inte många minuter så alla omnämns inte. Bästa enskilda upplevelse Vivaldi-vinylen hos Audio Concept. Jag befann mig i helt olika positioner i rummet lördag och söndag, men båda gångerna gav det här spåret gåshud på hela överkroppen. Tror faktiskt detta var enda hudknottringarna denna mässa. Kommer inte glömma detta på väldigt länge: När MBL levererar är det helt sinnessjukt bra. Sämst Alla som inte kan hålla käft i lyssningsrummen. Behöver man gå på gubbdagis kanske man kan hålla sig till skruvdragarhyllan på Clas Ohlson. Audio Concept: MBL/Apurna/B.audio/432 EVO/Stromtank/Technics/DS Audio Fortsatt om rummet med Vivaldi-rysningarna: Precis som shifts påpekar ovan hade flera andra vinyler en hårdhet i diskanten på lördagen som inte riktigt gick att hitta i dag, men mina öron, som tlll vardags matas med Focal Utopia, tycker fortfarande att det finns en liten tendens till grynig hårdhet i MBLs diskanter. Det verkligen en mycket liten nyans, men jag associerar det med aningen utfrätta högdagrar i ett annars fulländat foto. Basen här iinne var problematisk, men eftersom jag hört 101:orna i andra miljöer vet jag att rummet var en stor bov. DS Audio är väldigt intressant teknik och det presenterades tydligt och bra av Robert. Många andra rum hade presentatörer som mumlade likt en nervös bokredovisning i högstadiet, men ska man förmedla kunskap om en avancerad produkt bör man kanske öva in sina sägningar och argument lite bättre. På digitalsidan var både streamern från 432 EVO och DACen från B.audio nya bekantskaper. En snegling på prisläget gör mig intresserad, men jag måste läsa mer om streamern: Att i realtid stämmma om all ingående musik till att A ska vara 432 Hz i stället för 440 låter som det borde ha en enorm flora av bieffekter, men det lät över lag mycket bra. Ett undantag bland de digitala spåren var Yellos "Takla Makan" som lät väldigt grynigt. Jag tänkte först att det var den här omstämningen som spökade, men väl hemma kunde jag konstatera att låten är sådan. I mina öron låter det som att något är fel, som om en samplingsfrekvenskonvertering gått snett, så jag är förvånad att den användes som demomusik. Men å andra sidan är jag nog väldigt petig med den här sortens grynighet. Nyfiken på om någon annan upplever samma sak? Den finns på Tidal. Audionord: Magico/Constellation/dCS/Devialet/Vivid/Piega (Undantar TechDAS här eftersom jag aldrig hörde den spela.) Håller med shifts igen, bra presentationer (alltid kul med influgna representanter som får--och KAN--snacka) och hyfsat omfång på musikvalen. Magico-tutorna är mässans solklart dyraste men låter också väldigt imponerande. Allting satt ihop otroligt bra och de här klossarna kan flytta luft. De spelades med Constellation-förstärkning och dCS kompletta Vivaldi-stapel som digitalkälla. Magico har ofta en orubblig trygghet över sitt ljud som i bland nästan känns stumt. Deras stängda lådor är väl orsaken antar jag, och samma vibbar fick jag även här. Kanske förstärktes det här intrycket av golvmattan och 40 kroppar i rummet, men jag villl påpeka att det inte låter mufflat och här finns alla detaljer man kan drömma om ända ut i extremfrekvenserna, så jag vet inte riktigt vad det är med deras ljud som ger den här känslan. Hur som helst: Hade jag oändligt med pengar (och ett rum i storleksklass med den här salen) så hade M6 varit med i toppstriden på min prioritetslista. Men om man tycker 2,6 miljoner svider så finns det extremt kompetenta konkurrenter för mindre. Piega hörde jag i korthet under lördagen och de lät fint. Banddiskanterna har något som tilltalar mig, men jag vet inte hur väl de är integrerade med resten. Inte så att något stack ut men när jag i samma rum i samma position fick höra Vivid Kaya 45 i dag inser man vad som saknades. De här låter enormt förföriskt, det är som gräddtårta i öronen. Jag vet att Laurence Dickie är resonansdödandets slutboss när det gäller kabinettdesign så jag antar att det var rummet som spökade i låga mellanregistret, för där sjöng det till ordentligt emellanåt. Ett par av demospåren som kördes hade jag nog undvikit av den anledningen. Men Vivid håller jag nog som en av världens främsta högtalartillverkare i dag, har aldrig hört någon modell låta annat än väldigt bra eller bättre. Vill verkligen höra dessa i ett annat rum, stor mersmak. Kort om Devialet: Deras förstärkare förblir en produkt jag högaktar ända sedan jag läste deras patentansökan 2009, men något i mig säger ändå att man inte ska köra A/D-D/A för vinyl, liksom på någon sorts principnivå, hur bra det än låter. Här spelades dock bara digitalt när jag var inne, pga strul med SME-armen de hade på TechDAS-spelaren. De hade olika Phantom-modeller på torrdemo men detta är i stället en produkt jag inte alls tycker om: I mina öron är de väldigt omusikaliska, till skillnad från förstärkarna. PL Audio: Kii Jag är bekant med dessa dels från lite mässor i USA och dels för att en god vän har dessa som närfältsmonitorer i sin studio. Här spelades med Basdelen i stället för bara stativarna, och den kändes väldigt väl integrerad. En intressant tanke var att försöka föreställa sig Vivid-högtalarna som studiomonitorer i stället: Det känns inte alls som en lika bra idé, även om de lät himmelskt. Kii ligger på många sätt nära mina ljudideal med en helt obesvärad presentation av allt man skickar genom dem, och en fantastisk precision utan att någonsin bli utfrätta. Kanske saknar de i bland Vivids gräddtårta; Ett mellanting hade varit otroligt intressant. PL Audio: Focal/Pass/dCS Jag är Focal-användare sedan snart 20 år, så knappast superneutral här. Kanta lät kanonbra. Homogent, självklart, öppet, avslappnat. Som service på en riktigt fin restaurang. Stella Utopia är kanske min favorithögtalare i hela världen (jag spelar på Scala hemma eftersom jag ej är gjord av pengar och har inte plats för mer heller) och här var de i nya Evo-utförandet. Jag har faktiskt haft starkare musikupplevelser av den första Stella-versionen men det berodde nog på materialet mer än högtalaren. Men detta låter ändå förkrossande bra. Focals diskanter förblir min absoluta referens, och kontrollen i basen är i mina öron helt ohotad världsetta. Här finns inte det feta lagret av krämighet som t ex Vivid hade (och Elac 409 för den delen) men jag har svårt att avgöra vad av det som är färgning och vad som är t ex ännu tajtare integrering av de olika elementen. Elac/Klipsch/Audio Research/Sonus Faber/Marantz Klipsch imponerade inte någonstans. Vet inte hur mycket man kan skylla på rummet men inget i direktljudet kändes som förmildrande heller. Undrar likt shifts om detta verkligen kan vara personlig preferens hela vägen: Min fantasi räcker inte till för att föreställa mig en person som tycker detta är det bästa som finns. Sonus Fabers jubileumsstativare hade kanske inte världsrekord i djuppresentation men på i princip alla andra parametrar tycker jag de lät otroligt bra. Jag spelar inte på stativare själv längre men förblir svag för en bra tvåvägskonstruktion, och de här hade jag nog kunnat leva med. Dock begriper jag inte varför man ska envisas med läderklädd frontbaffel, en sån sak är diskvalificerande för en sån som jag som inte använder animaliska produkter (annat än i liknelser med gräddtårta). Men jag är förstås en ganska obetydlig mållgrupp. Elac FS-409 lät supercharmigt, sammanhållet och förföriskt. Kanske lite väl ombonat och, ptja, gräddtårtigt, men pris/prestanda här är nog i mässans övre skikt. Marantz-elektroniken med sina lysande blå plastdetaljer är sensationellt ful i mina ögon, men blundade man var detta en trevlig stund. Jag hörde aldrig Sonus Faber-golvarna i detta rum. Perfect Sense: Lumin/Thrax/Vimberg (och nåt mer jag glömmer) Jag har varit nyfiken på Perfect Sense då de har en ganska imponerande portfölj med varumärken och har känts som en riktigt seriös high end-aktör. Så utan att ha haft kontakt med dem innan hade jag höga förväntningar här: Rimligen går det sy ihop något riktigt häftigt från alla deras produkter. Tyvärr var detta ett av de mest underväldigande rummen båda dagarna. Vimberg-högtalarna exemplifierar allt jag ogillar med Accuton-element, jag garanterat att jag hade sagt "accuton" 10 sekunder in i ett blindtest. Stelt, obegripligt odynamiskt, och något jättekonstigt som händer med varje virveltrumma de ska försöka förmedla. Kanske har jag någon sorts irrationell allergi mot just dessa element och jag är fortsatt nyfiken på massor av andra produkter från PS, men förtroendet höjdes inte av att man inte lyckades få till något roligare än detta. Buchardt Audio Kandidat till bästa pris/prestanda, men det hörs trots allt att de kostar som en hyffsad laptop och inte som en sportbil. Oido/TotalDAC Ja vad i hela helvete hade hänt här? Ursäkts språket men det fanns i princip ingen diskant. Otroligt konstigt. Pause Ljud & Bild Har inte riktigt koll på vad man spelade på här men inget tilltalade mig. De här stora salarna är svåra men jag minns fortfarande Beolab 90 (2016 klanske?) som ett av de bästa mässljuden jag någonsin hört, så det går. Hifiklubben Otroligt jobbig diskant. Det lät som ett döende PA-system, lämnade omedelbart. Diverse lurar Lyssnade på olika modeller från Abyss och Stax (dock ej Hifiman, tyvärr). Båda hade tekniska problem: Klick i ljudet från iPad hos Abyss och hackande CD hos Stax. Av vad jag hörde så blev jag inte ett dugg sugen på att byta ut mina Audeze LCD-X men båda dessa märken är kompetenta helt klart. Slutnoter Jag blir sugen på att skramla ihop till att hyra ett rum nästa år och bara spela anti-mässmusik. Då kan man gå in dit och glasblästra hjärnan fri från närmickade väsningar från nån identitetslös vokalist. Jag lovar att vara en mer engegerande presentatör än något av de andra rummen. För få kvinnor, upplevde ingen förbättring här mot tidigare år. Dock snappade jag inte upp några sexistiska gubbskämt i år, vilket är någon sorts framsteg (eller statistisk slump). Jag undrar hur mässan kan marknadsföras bättre? Mer event kring den? Mer föreläsningar? Om man inte hånger på den här sortens forum, hur får man då ens veta att den existerar? Det var klart mindre trängsel på klarabergsviadukten än på Sheraton, och söndagen var klart glesare än lördagen. Inte så mycket vinylspelande som tidigare år. Apropå det, trist att vinylbutiken bara hade försäljning i år, hans system brukar alltid låta otroligt bra för sitt prisläge. Jag kan inte sluta tänka på vivaldi-spåret hos audio concept. Inget direkt habegär i år, mitt ljud hemma låter bättre än nästan allt jag hörde på mässan (tycker i alla fall jag).
  5. I slutet av 2013 flyttade jag och frun till New York. Att byta hem är ett stort nog steg när det gäller ljud och musik, så att dessutom byta stad, land och kontinent lägger en del krokben för musikintresset. Nu tänkte jag bjuda på lite bilder, insikter och åsikter som tillkommit under den här resan.
  6. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Jag kommer inte själv till München, Michael Lavorgna får agera utkik för AudioStream. Tack för alla vänliga ord!
  7. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Audiostream tilldelar mig inte ämnen utan jag får själv jaga recensionsobjekt, vilket är lurigare än man tror. Mycket bygger på personliga kontakter och som nykomling (och dessutom ickeamerikan) är det svårt att vinna deras förtroende. Flera svarar över huvud taget inte när jag försöker kontakta dem. Nästa objekt är därmed inte klart, men det kommer presenteras en del saker i München som jag försöker hålla siktet på.
  8. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Till slut har min första recension för AudioStream publicerats, Aqua Hifi La Scala MkII Optologic DAC: http://www.audiostream.com/content/aqua-hifi-la-scala-mkii-optologic-dac
  9. ukiro

    Uppdatering av forummjukvara

    Man får hoppas uppdateringen håller bättre än källkritiken för den där bilden :-)
  10. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Ja det är ett sidogig: Min ordinarie karriär är inom virtual reality och det är nog dumdristigt att kliva av den raketen i detta skede. Målet är att jag skriver en recension i månaden. Jag väljer själv vad jag vill testa, men är förstås beroende av att den nordamerikanska distributören går med på att tillhandahålla produkten. Testerna i AudioStream är aningen mindre utförliga än i stereophile, inte minst för att John Atkinson inte gör mätningar här. Dock finns alltid möjligheten att någon av dem snappas upp till tidningen, men det tillhör undantagen.
  11. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Ledsen för stiltjen här. Lite mer ljudskriverier kommer snart, eftersom jag från och med i dag är officiellt skribent för AudioStream, Stereophiles systerpublikation för digitalljud. Min första recension kommer sannolikt i februari.
  12. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Den mest uppenbara skillnaden är inte till Technics fördel: Basen är mycket luddigare både i kontur och frekvens med 1200:an. Som musikens fundament gör sölighet i basregistret också att det blir svårt att hitta de värden ni gissade på: driv, spelgladhet och tryck. När jag använder Woodpeckers medföljande skivpuck som skruvas fast så blir den ännu lite tightare och drar ifrån till ett försprång som ärligt talat känns svårintagligt. …Men! Jag spelar ju nu Technics med den medföljande gummimattan, en klassiker på deras 1200-serie. När jag bytte till en Origin Live-matta på en tidigare 1210 MkII blev det ett lyft, så det är kanske rimligt att anta att den är en bov även här. Jag har inte testat att spela direkt på tallriken än (kommer dit, men måste justera VTA då också eftersom mattan är ganska tjock). Under tiden, en fråga: Vad skulle ni gissa är en lämplig matta till den här spelaren? (Andra parametrar som återstår att testa: Andra kablar, annat underlag för spelaren, att ta bort locket helt då det kanske skickar basfientliga resonanser in i chassit.)
  13. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Som inbiten gammal vinyl-DJ-entusiast som dessutom använde en modifierad 1210 mkII som hifispelare under några år så har Technics alltid en plats i mitt hjärta. När det stod klart att Panasonic skulle blåsa nytt liv i märket och återlansera 1200:an kittlade det till rejält i habegäret. Prislappen var något helt annat än för de gamla modellerna men det utlovades en rakt igenom uppdaterad konstruktion med ny drift och en bättre tonarm, något som var en väldigt svag länk på de gamla modellerna. Den limiterade jubileumsmodellen görs bara 1200 numrerade exemplar och när de första 300 sålde slut på en halvtimme i Japan tänkte jag att prislappen till trots så lär man inte förlora pengar om man kniper en sån här. Så jag förbokade en inför USA-släppet och för ett par veckor sedan landade den, märkligt nog med nummer 254 trots att de 300 första sades varit vigda till japan: Den är MYCKET tyngre än de gamla modellerna, inte minst tallriken som är närmast overkligt tung för sina nätta fysiska dimensioner, och spelaren känns allmänt extremt välbyggd på det där tillfredställande japanska sättet. På minuskontot är att den tidigare röda stroblampan och hastighetsindikatorerna nu är blå vilket jag avskyr—varför envisas alla med blått ljus? Strömkabeln och signalkablarna är numera inte fasta utan man kan koppla inte lite vad man vill. Jag har hittills bara testat lakritsremmarna som följer med. Ljudmässigt då; lever den upp till technics ambitioner om att positionera spelaren som en premiumprodukt för audiofiler snarare än för DJs? Efter att jag fått mitt ex kom Stereophiles augustinummer där Herbert Reichert verkar tycka att den spelar väldigt bra. Det är alltid intressant att jämföra recensenters omdömen med sina egna men eftersom mitt testande knappt börjat så övergår den här tråden strax till realtid. För ett första litet test var det bara att lossa pickupskal med monterad Dynavector XX-2 från min Jelco-arm, struva fast på Technics, sätta VTA och VTF (1.75g med digitalvåg) och dra medföljande signalkabel till MC2-ingången på Manley-steget. Det lät omedelbart annorlunda än Dr Feickert-spelaren—någon som vågar blotta sina fördomar/gissningar kring vad skillnaderna i huvudsak bestod i?
  14. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Hur pickupen skulle kunna bidra till svaj förstår jag inte riktigt, jag tänker att det bara är resonans det kan handla om? Den som fingranskar bilden på 7"-skivans omslag ovan kanske känner igen en detalj i yttersta kanten…
  15. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Egentligen tog historien en trasslig omväg på digitalsidan här, men vi hoppar lite i kronologin och återkommer till DAC-världen lite senare. För trots att vinylljudet nu klingade igen så var inte allting helt frid ch fröjd. Woodpecker är den enklaste spelare in Dr Feickert sortiment medan storebror Blackbird har två motorer och värstingen Firebird har tre motorer. Detta kan man anta är för att få ännu jämnare drift, så hur dålig är då farthållningen på trots allt ganska kostsamma Woodpecker? Med pianomusik, vissa stråkar och andra sorters långa, rena toner så anade vi tyvärr en sorts svaj som kändes igen från skiva till skiva. Det skulle ju då antyda att spelaren höll ojämn fart snarare än att mitthålet i alla skivor var lite snett. Som tur är följer det ju med en sjutums testskiva när man köper Dr Feickert-spelare: Den innehåller en 3150 Hz ton som man kan mäta med en app som heter Platterspeed. De flesta har nog sett skärmbilder från den här appen i Michael Fremers skivspelartester i Stereophile. Den mäter dels absolut frekvens vilket moduleras av saker som att ens exemplar av skivan kanske inte har ett alldeles centrerat hål. Av den anledningen körs också signalen genom ett lågpassfilter så man ser hur den varierar över lite längre tid. Jag vet inte vilken sorts handhavandefel det skulle kunna röra sig om men jag får väldigt olika mätvärden varje gång jag testar med Platterspeed. Den enda förklaring jag kan komma på är att skivspelaren har makrovariationer i farthållningen, alltså skiftningar som rör sig över 10, 20 och 30 sekunder snarare än småsvaj. Jag gjorde en ny mätning nu i kväll och den ser ut såhär: Det här är faktiskt en av de bästa mätningar jag fått: Den värsta hade absolut avvikelse på +/- 18Hz tror jag, alltså dubbelt så mycket. Jag har heller knappt stört mig på svaj alls senaste månaderna, så kanske har remmen mjuknat lagom mycket, motorn gått till sig, smörjningen gottat till sig eller planeterna lagt sig i fördelaktigt mönster… Det märkliga är att när jag trycker på minusknappen för att justera hastigheten ner till 3150 så blir alla mätvärden sämre; Jag vet inte om den "rättar sig" över tid men ovanstående är ju faktiskt bättre än vad Fremer redovisade för den mycket dyrare Firebird i Stereophile. Men det är kanske svårt att jämföra då vi har olika exemplar (och kanske olika pressningar) av testskivan. Samtidigt finns det ju ultradyra spelare som visar ännu lite bättre värden, som t ex VPI Classic Direct. Om någon har sluga teorier om varför mina värden varierar så friskt och vad jag kan göra åt det så lyssnar jag gärna. Själv kunde jag inte sluta drömma mig tillbaka till direktdrift som i min dunkla minnesbild inte hade det här svajet. Tänk om det var på gång en uppdaterad version av en legendarisk japansk direktdriftspelare t ex…
  16. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Avslutningsvis då pickupen—Jag visste att jag ville ha en finare MC efter ett liv i MM-världen, men precis som med många av de andra inköpen blev det i princip omöjligt att göra en vettig utvärdering i eget system. Så återigen skummade jag lite tester och var länge sugen på Ortofon Cadenza Black, men så fick jag en väldigt bra deal på den här i ett litet "paketerbjudande" tillsammans med Manley-steget: Det var återigen Audio Concept som stod för hårdvaran och de för mig oväntade rekommendationerna visade sig som vanligt vara fantastiskt bra. När man grottar ner sig i hifi-träsket, precis som i andra specialintressen, upplever jag att man ganska fort springer förbi kunskapsnivån hos många "dussinhandlare". Med Audio Concept och Vinylbutiken finns det ingen som helst risk för det scenariot—De är kunniga på en nivå man inte kan läsa sig tilll i tidningar och på forum. Jag har nog aldrig litat så blint på handlarrekommendationer förr och som lite av en perfektionist och kontrollfreak var det en hög tröskel att ta sig över, men nu när det är gjort gav det mersmak. Så då återstod bara att gå loss med skivbeställningarna… här en leverans från Juno där jag köper mycket elektronisk musik: Men vi är inte färdiga med den här resan än…
  17. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Intressant! Jag har hållit mig från tweakande ett tag nu eftersom man kan fastna så djupt och jag har jättegrejer som måste åtgärdas först, främst då akustiken. Ingen lyckades gissa rätt på phonosteget—Till även min egen förvåning blev jag ägare till ett Manley Steelhead: Konstruktionen är inte superny—modellen har funnits i Manleys sortiment i 15 år—men den låter ljuvligt och har fantastiska justeringsmöjligheter. Jag skulle fortfarande vilja jämföra den med t ex en B.M.C. MCCI men det har jag inte kommit till skott med eftersom allt sånt blir ganska ointressant när det låter så himla bra. Just den reaktionen, att tappa intresset för nya prylar, är nog det bästa betyg en anläggning kan ge. När det enda man bryr sig om är musiken.
  18. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    LasseJ får vinstdiplomet: Jag censurerar phonosteget tills vidare, för vi tar en sak i taget. (Premiärskivan som syns i bild är Nils Frahm – "Spaces".) Skivspelaren som anlände i maj i fjol blev alltså en Dr Feickert Woodpecker med träfanér i palisander. Jag valde till den lite mer påkostade skivtallriken med infällda mässingspuckat för extra stabil drift. Här får jag förvisso inte direktdrift men väl enkla knappar för att byta hastighet och tonarmskompatibiliteten är skyhög. Samtidigt tycker jag den är smärtsamt snygg. Appropå tonarm så hade jag siktet på en Reed 3P men eftersom jag skulle köpa drivverk, arm, pickup och grammofonsteg i samma veva fick jag lugna mig lite med excesserna. I stället blev det en Jelco SA-750EB som jag hittills är mycket nöjd med. Reed-suget puttrar kvar lite på sparlåga men det blir nog ingen uppgradering där på ett tag till, så bra är Jelco-armen. Arm och drivverk beställde jag hos Bengt på Vinylbutiken under ett Sverigebesök. Han har varit varit närmast orimligt hjälpsam och snäll både innan och efter inköpet, så där har vi en till handlare som jag rekommenderar å det djupaste. Även här gick frakten till USA supersmidigt. Men för att spela skivor behövs pickup och förstärkning också. (jag undrar om någon verkligen kan se på den här gryniga bilden vad det är för pickup?) Jag var länge inne på current injection-teknik för förstärkningen och Michael Fremers recension av B.M.C. MCCI gjorde mig nästan totalt övertygad. Jag skulle bara hinna hugga en av de begagnade ex som flöt runt… Men så blev det till slut inte. Jag var villrådig in i det längsta och som med MBL-förstärkaren slutade det med att jag gick relativt blint på en handlarrekommendation där jag fick en deal jag inte kunde motstå, och för första gången i hela hifikarriären, från första anläggningen i 8-årsåldern, så blev jag rörägare! Dessutom landade jag väldigt långt från de pickupbegränsningar MCCI hade inneburit—i stället blev det en riktig universalmaskin. Någon som vågar dra i bromsen redan på tiopoängsnivån?
  19. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Det var inte en beskyllning i tråden utan mer ett konstaterande kring hur jargongen brukar låta. Frågan är dock om det ens är relevant att referera till MBL C51 som klass D? Den låter inte olika beroende på last, den har inte högre distorsion i diskanten och den blir dessutom varmare än andra klass D-förstärkare vilket antyder att den inte har samma höga effektivitet som ett rent IcePower-steg till exempel. Så visst är konstruktionsprincipen där under huven närmast besläktad med klass D, men den vetskapen betyder ingenting för mig som konsument och lyssnare i slutändan, eftersom etiketten inte säger någonting om ljudkaraktären. Det här köpet var otroligt svårt, kanske det svåraste av alla, eftersom lyssningsjämförelser blir praktikt omöjliga. Man vill ju ha samma arm och pickup i samma system, men logistiskt blir detta en mardröm. Så jag har gått på magkänsla, utseende och tester, vilket med extremt stor sannolikhet gör att jag ratat utomordentligt bra skivspelare. Men jag visste att jag inte hade så mycket val, så det var bara att bita ihop. Som boende i USA tittade jag länge och trånande på VPI Classic 3 som ju är mycket billigare här. Estetiskt är den fantastiskt fin tycker jag och enligt alla tester låter extremt bra. Men den gör det lite stökigt att byta tonarm om man skulle få för sig det, speciellt om man vill ha en annan längd. Dessutom byter man hastighet genom att manuellt flytta på remmen vilket jag tycker är ovärdigt en sån här pjäs. Så jag gick vidare. Clearaudio Innovation Compact Löser problemet med både armval, armlängdskompatibilitet och hastighetsändring men hur jag än vrider och vänder på färgvalen tycket jag inte riktigt den talar till mig. Av någon anledning är jag väldigt förtjust i spelare med en mer klassisk plint. Clearaudio Ovation ligger då bättre till men av någon anledning kunde jag inte odla upp tillräckligt habegär för den och armvalet är plötsligt trixigare igen. De finare SME-modellerna blir för dyra och jag är (mestadels ogrundat) skeptisk mot upphängningen; en solid plint känns bättre. Pro-Ject Signature är för mycket Star Trek och modellen Xtension ser lovande ut men jag hittade inga superhyllningar till den och den verkar bara säljas med en inkluderad tonarm som jag kanske inte ville ha. Jag gick vidare. Thoréns TD-350 är ju rakt igenom klassisk skivspelare av det snitt jag vill se, men igen är jag skeptisk till upphängningar av chassit. Jag är uppvuxen med en Thoréns och även om denna säkert är bättre så minns jag med fasa hur känslig den där upphängningen var. Samtidigt är armbyten inte supersmidiga. Nottingham tror jag gott om men det här med supersvag motor så man måste dra igång skivtallriken för hand känns främmande för någon som haft direktdrift så länge: Kanske en annan gång. Avid, Hanss, Verdier, Michell m fl faller på estetiken: En skivspelare ska ju stå framme och jag är inte överens med hur de ser ut. Bergmann, Brinkmann och många andra värstingmärken är för dyra. En Kuzma Stabi M med träpaneler vore en dröm, men priset sätter stopp. Nån som vågar sig på en gissning kring vad det blev…?
  20. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Japp, det är nästa kapitel i berättelsen! Jag spelade i sverige på en ordentligt modifierad Technics 1210 med bl.a. bytt arm. Just armbytet bjorde att jag lärde mig hur otroligt stor skilnad armen egentligen kan göra—innan dess trodde jag det rörde sig om nyanser men det är mycket mer än så. Därför var jag intresserad av att skaffa ett drivverk där jag har flexibilitet med armvalet, samtidigt som jag vill komma så nära 1210:ans enkla handhavande som möjligt. Skivspelare där man för hand flyttar en rem från ett spår till ett annat för att byta hastighet går säkert vänja sig vid, men jag tycker en finare skivspelare ska ha en elegantare lösning än så. Det andra jag ville ha, och som rimligen står väldigt högt på priolistan för alla som köper skivspelare utanför ingångsklassen, är jämn, resonansdöd drift. Att köpa rack och plattformar för fantasisummor känns bakvänt när man kan bygga en plint och tallrik som tar hand om 90% av de här problemen. Sist men inte minst har jag estetiska krav: En snygg skivspelare är ett fantastiskt objekt, men många ser i mina ögon ganska bedrövliga ut. Den ska passa i vårt ganska mid century modern-influerade hem och inte se ut som en abstrakt bit Star Trek-rekvisita. Så vad kunde detta då mynna ut i…
  21. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Ja och att klumpa ihop allt till "klass D" är orättvist, när skillnaden mellan IcePower och Hypex många gånger är större än den mellan andra klassificeringar. Jag tror MBL av många (och med viss rätt) ses som ett helt ekosystem nästan i nivå med Linn, men de enskilda komponenterna är fullt konkurrenskraftiga på egen hand. John Atkinson testade monoblocken i Corona-serien som är två steg upp från min integrerade (det finns ett stereoslutsteg som mellanskikt). Han jämför dem med bl.a. Pass och om man antar att C15 låter i karaktär snarlikt min C51 så håller jag med om mycket som står där. Man kan också läsa lite mer om deras klass D-variant som de kallar "LASA".
  22. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Jag har som sagt svårt att jämföra Pass och MBL eftersom det var 10 månader upphåll och ett annat rum, men jag tycker inte skillnaden är så enorm. Att tekniken bakom är en helt annan visar snarare att det finns fler än en väg till samma mål. Angående Audeze så lär han som säljare veta väl nog att det behövs ett bra hörlurssteg för att göra dem rättvisa. Se också till att källan håller måttet: Om jag på skoj kopplar in mina till laptopen så låter de som om de borde kosta en tiondel, men genom DACen blommar de ut och spelar bättre än alla andra lurar jag hört i hela mitt liv.
  23. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Bravo! Kanske den bästa IPA jag någonsin druckit, och jag har fört logg på åtminstone 210 st olika genom åren. Synd att första bryggningen var mycket godare än de senare försöken på samma öl. De är inte superbekväma, det ska erkännas. Trycket fördelas inte jämnt över huvudet så jag blir öm på en liten punkt mitt uppe på skallen. Men några timmar tar det nog innan det börjar bli tråkigt att ha dem på, och sen uthärdar man gärna lite till för ljudet är helt magiskt. Deras betydligt lättare EL-8 (som finns med både öppen och sluten konstruktion) låter också fantastiskt, även om LCD-X förstås vinner. Sedan finns t ex Dharma D1000 som man defenitivt bör lyssna på om man letar lurar i den här klassen. Jag har inte hört Sennheisers uppdaterade 800S men första 800-modellen gillade jag inte: De har låtit sterila och överanalytiska de gånger jag lyssnat, men det finns ju de som svär att de är ren magi. Smaken, baken, osv.
  24. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    Mina brukslurar är Sennheiser HD-25. Det första paret köpte jag 2002 och de gick i pension först i år, efter att ha rest jorden runt, tjänstgjort på otaliga DJ-spelningar både när och fjärran, samt hängt med i vått och torrt på jobbpendling nästan dagligen under den här tiden. Inte sista ordet i luftighet och hyperupplösning men otroligt slitstarka och pålitliga. För hemmabruk försvinner parametrar som storlek, dämpning av miljöljud och stryktålighet. Eftersom min DAC, en Weiss DAC202, har ett ganska kompetent hörlurssteg (inkl separata DAC-chip för den utgången) så var det dags att skaffa något för finlyssning. Svaret kom i form av Audeze LCD-X: Skivan är Sebastian Mullaert & Eitan Reiter – "Reflections of Nothingness" och tavlan med det aningen mörka motivet är målad av min kompis Robert Sammelin. Bonuspoäng för den som kan identifiera flaskan som agerar hörlursställ.
  25. ukiro

    ukiro släpar stereon till New York

    En Svenskköpt MBL-förstärkare går inte på USA-ström så jag fick även köpa en ny nätdel. Men det gör ju också att jag har en nätdel att byta tillbaka till om jag får för mig att åka tillbaka över atlanten. Bytet skötte jag själv, vilket gick bra genom att förstärkaren är så exemplariskt uppbyggd. Jag besparar er bilderna: de blev inte särskilt intressanta. Uppenbarligen kopplade jag ihop allt som det skulle vara för nu ljöd musik igen, och signalkällan blir tydlig när man kan namnge alla ingångarna: Ljudmässigt är det svårt att uttala sig jämfört med Pass-förstärkaren eftersom jag aldrig hört dem i samma rum och det var sisådär 10 månaders skillnad. Möjligen är MBL trots sin tyska superprecision en gnutta varmare—klass D kan ju ofta kännas så tack vare urkraften i basen—men inte på ett sätt som känns konstgjort skönmålande. Den bygger vad jag förstår på en modifierad version av Hypex-modulerna, matade med MBLs helt egna strömförsörjning. Trots att det här är en relativt blygsamt dimensionerad integrerad sak så väger den förbluffande mycket, det är som att flytta runt ett block solitt järn. Över lag låter den vidöppet, otroligt oansträngt och sakligt på ett sätt som inte är torrt och trist utan mer sakligt som den där riktigt bra läraren man minns för livet: En välvillig, pedagogisk och samtidigt väldigt rakt öppenhjärtlig lots genom musiklandskapen. Det där med oansträngt tål förresten att upprepas: Jag har inte jämfört den här integrerade med monostegen i samma serie men har svårt att föreställa mig hur det skulle kunna bli mer obesvärat och luftigare än så här. Vad saknar den då? Jag har inte hört DartZeels för- och slutsteg tillsammans med Focal Utopia på några år nu men minnet av den kombinationen samt med en tidig Magico-högtalare satte djupa spår. Där fanns en nivå av magi som jag inte tror många förstärkare på planeten besitter, även om jag hittills inte lyckats formulera någon teori om vad den där magin består av. Men Den kombon kostar också hysteriskt mycket mer än den här instegsmodellen från MBL och förblir utom räckhåll för mig. Sakta, sakta fylls det väldigt kala hemmet på med möbler, och den här pjäsen rymde förstärkaren alldeles perfekt. Eftersom den är klass D verkar värmen inte bli för hög i det där skrymslet (hoppas jag i alla fall): Den med hökblick noterar också att vi nu kommit fram till hörlurar…