Leaderboard

Innan provlyssning måste naturligtvis inkopplingen ske av kabel, jordfelsbrytaren och Klangmodulen. Min modell heter Klangmodul III G från Svalander https://www.svalander.se/shoppen/saekringar/klangmodul-saekringshaallare Jag valde en säkring i koppar på 12 A. Den tidigare porslinssäkringen var på 13 A. Jag tror att det räcker gott med 12 A vilket ger 2.760 VA. Den säkringen klarar hela min anläggning med god marginal. Annars är säkringen en dyr historia om den skulle brännas, så inga påslag med hela anläggningen inkopplad. P10 har reläer så där kan man reglera tillslag med fördröjning per uttag i P10:an. Installationen gick relativt smärtfritt. Nu är allt inkopplat efter konstens alla regler. Calm

Ständigt dessa ukrainare... Boris Lyatoshynsky - Symphony No. 3 / Grazhyna Chandos - CHSA 5233 Lyatoshynsky fick inte mindre än två Stalinpriser för sina kompositioner, och tilldelades Leninorden. Det innebar inte att han sympatiserade eller att han hade en enkel tid. Hans musik är experimentell och baseras ofta på slavisk folkmusik, med atonala inslag för att beskriva sovjetlivet för en ukrainare. Han kommer kanske lyftas fram mer när orkestrar i väst börjar spela hans kompositioner. Sedan ett stycke svensk musikhistoria; Amanda Maier - Piano Trio In E Flat Major, String Quartet In A MAjor, St Nicholas-Schwank, Klavierstück & Preludes dB Productions Sweden - dbCD188 Amanda Maier var violinist och kompositör från Landskrona. Hon var Sveriges första kvinnliga utexaminerade musikdirektör. Hon blev god vän med Edvard Grieg och umgicks även med Anton Rubinstein och Johannes Brahms. Skivbolaget dB Productions råkar ligga 500m från där jag bor Inte i Landskrona då, utan Amanda Maier träffade en kille i Leipzig och de flyttade till Amsterdam där hon tyvärr slutade komponera och dog i sjukdom alldeles för ung. Kul läsning om henne i en 120 år gammal artikel: http://www.ub.gu.se/fasta/laban/erez/kvinnohistoriska/tidskrifter/idun/1896/pdf/1896_33.pdf Men Boris Giltburg slår det mesta just nu. Han har i rask takt diskat av Liszt, Rachmaninov, Beethoven, Prokofiev och Schumann. Här tar han sig an Shostakovich, och förutom de två pianokonserterna har han även efter samtal med kompositörens familj fått klartecken att transkribera Shostakovich stråkkvartett no. 8. Inspelningarna är från Liverpool med Rhys Owens på trumpet och den kungliga orkestern. Shostakovich, Boris Giltburg - Piano Concertos Nos. 1 And 2 / String Quartet No. 8 (Arranged For Piano) Naxos - 8.573666

Ett ämne som intresserar mig lika mycket som ren ström Som LISTEN TO MUSIC säkert kommer ihåg började jag redan under slutet av 80-talet att labba med separata baslådor. På den tiden var målet transparens och ambiens, att måla upp en ljudbild, att återskapa inspelningslokalen. Ojojoj så bra det kunde bli. Idag, 30-talet år senare det mer fokus på dynamik och då blir placeringen av sub-basarna en helt annan. Jag har alltid varit nyfiken på dipolbas och är det fortfarande. I min tankevärld handlar det inte i första hand om att finna synergi med huvudsystemet utan få bättre interaktion i rummet. Då spelare det ingen roll om man kör Magnepan eller en dynamisk högtalare....den här tråden sporrar, kanske dags ta tag i det där igen..... //Kenneth

Där blev man litta nyfiken, ett ex på väg till Oxie.

Jag håller med dig till 100%! Basen är typ basen i musiken Och i mitt fall är det nyfikenheten som driver mig framåt!

Ja Cirklo är en skön typ Qts på 0.59 får man nog räkna till ”högt”. 0.20-0.35 är väll mer vanligt, och det är det som ja tycker är så svårt/konstigt med det här. Jag vet ju hur grymt bra dina dipol-basar låter plind och jag läser om hur fantastiskt nöjda folk är med andra dipol bas system (byggda med ”dipol” element) och sedan försöker man sätta sig in i tänket som Cirklo förklarar och till slut vet man inte vem man ska tro på... Eller spelar högt qts mindre roll i verkligheten än på pappret. Som vanligt är det antagligen praktiska prov som gäller. Och det är dom som jag inte hunnit med...

Då jag inte är tillräckligt påläst i ämnet så klipper jag in lite kommentarer jag har fått (på annat forum) och som fått mig att börja fundera på så kallade "dipol-element" I en avlägsen forntid då DSP var väldigt dyrt så var det förädiskt lockande att använda höga Q-värden för att få en önskad "slät" tonkurva i öppna bafflar.Högt Qts innebär ett klent motorsystem och dålig kontroll av konen.Helt ok om man skall återge enkla sinusvågor, men upplösningen brister om man skall återge komplexa signaler.Man kan få en tung överlastad Volvo V70 med utslitna stötdämpare, bromsar och styrled och kraftigt slirande koppling att rulla på en rak slät väg, men den skulle vara ruskigt usel att köra rally med.Idag då DSP är vanligt förekommande så är det mycket bättre att köra motorstarka element och EQa fram önskad tonkurva.En B&C 18IPAL eller 15DS115 är mycket bättre dipolelement än AEs såkallade dipolbasar, även om de kräver en MiniDSP eller liknande för att styra upp. De kanske låter jättetrevligt och bra på många sätt, så jag vill inte "såga" dem. Jag tycker dock att det finns en trist rädsla för slagkraft, dynamisk spänst och svårtyglat ursinne inom hifi. När jag lyssnar på finhifi och dyrhifi på mässor, hifibutiker och hos folk som har fingrejor så tycker jag att allt låter snyggt, polerat och väluppfostrat men det saknas nästan alltid lite skarpa kanter, lite liv och engagemang. Sånt som gör att musiken lever. Sånt som får en att vilja dansa och röra på sig (nicka till räknas inte som "röra på sig").Jag tror nog att de där Dipolelementen kan låta riktigt trevligt och behagligt på alla sätt, men jag föredrar det illa tyglade ursinnet i nått som tex B&C 18IPAL eller 15DS115. Jag vet att jag föredrar min ROAR12 framför nästan alla andra basar jag någonsin hört, vilket är lite paradoxalt då den är lika rumsren som ett skadeskjutet vildsvin. Den är så långt från finrummens ljumma rödvin och dyrhifi man kan komma. Även på väldigt låga volymer så har den en fysisk karaktär som sätter väggar och golv i rörelse. Den går inte alls att använda kvällstid då man förnimmer den fysiskt i luften och den bärande strukturen i hela huset innan man hör den ovanför min dators processorfläkt.Med ett par hundra watt som kommer grannen från huset 50 meter bort och klagar.Det handlar dock inte om att kunna spela högt. Det handlar om att kunna återge icke-linjära akustiska signaler, dvs toner som avviker från enkla sinusvåger. En ljudvåg från hårt trumslag, en orgelpipa eller ljudbangen från ett supersoniskt flygplan innehåller ickelinjära komponenter där vågformen starkt avviker från enkla eller sammansatta sinusvåger, å detta kan hög-Qiga konstruktioner inte alls återge. Destå högre Q destå mer är elementet en sinusiodal resonator (jämför med en pendel). Destå lägre Q destå mer kan elementet frångå sinusiodala vågformer.Jämför de jämna mjuka vågorna ute på öppet hav i lugnt väder med de kraftigt brytande ojämna vågorna när stormen piskar vattnet och vågorna bryter mot en klippig kust.För att kunna återge trycksättning och alla de underliga moduleringarna som finns i musik-signaler så måste elementet kunna frångå pendelns enkla mjuka sinusvågform och göra plötsliga knyck och ojämna rörelser som dessutom skall kunna skeva asymmetriskt runt 0-punkten. För detta krävs det motorstyrka. Från https://en.wikipedia.org/wiki/Nonlinear_acousticsOckså intressant:http://acoustics.org/pressroom/httpdocs/131st/lay06.htmlhttp://www.nime.org/proceedings/2017/nime2017_paper0068.pdf

Tackar värden för en trevlig upplevelse, både smaklökarna och hörselgångarna är nöjd efter kvällens sejour! Hoppas vinet smakar! Det ska helst avnjutas i lugn och ro med bra musik.

Well, nu vet inte jag om JBL 2240H eller 18Sound 18LW2500 är direkt billiga, men spela, det kan dom! Körde lite Yello igår så huset skakade för att jämföra attacken mellan dipol och basreflex...och jäklar vilken punch ! Men som Double A påpekar, mycket effekt gäller för att hålla konerna i styr! Emotiva XPA-DR2 på2x550W, 8ohm, klippte men en Yamaha T5n tycker bara det är roligt! PS! Vill bara tillägga att Emotivan spelar i en riktigt hög klass med tanke på priset! Driver idag mina TAD-horn med den äran, aldrig vasst eller ansträngt utan öppet med en massa detaljer och utklingning och inte en tendens till lyssningströtthet. Prisvärt!

See you tomorrow friends. Some new faces.

Här är en intervju som gav mig väldigt mycket matnyttigt när det gäller klockor, digitala signaler, jitter och protokoll. Det är John Darko som intervjuar R&D ingenjören på Innous. Nuno Vitorino menar att allt spelar roll i ett ett system - därför kommer man också få olika resultat. Det är t ex därför som vissa användare menar att USB är bäst från källan A. Medan andra som har samma källa (men annan DAC) får ett bättre resultat med en annan anslutning. Trots att vissa menar att det är omöjligt då det handlar om ettor och nollor. Innous menar att varje anslutning/protokoll har sina egenheter och problem. Det handlar bara om att välja den man tror mest på och arbeta för att göra den så välljudande som möjligt. Här fick jag också en bra förklaring till varför det uppstår avvikelser vid överföring av digital information. Trots att det "bara" är 1 och 0. Förklaringen, mycket enkelt, är att 0 och 1 representeras av en spänningsförändring (t ex 0 resp 5V). Och därmed har vi klivit in i den analoga världen vilket i sin tur innebär att man introducerar avvikelser från den perfekta (binära) fyrkantsvågen som eftersträvas Varför digital audio inte bara handlar om 1 och 0. Väldigt intressant att lyssna till en duktig ingenjör som är ödmjuk inför faktumet att man inte vet allt eller kan mäta allt. Istället menar han att "här står vi idag - men i morgon kan det dyka upp nya fakta som gör att vi ändrar vår position helt."

Komentaren från min sida var att jag haft det stora nöjet att lyssna på byZans båda system vid olika tillfällen och om nu Absolare gav ett så bra intryck i hemmasystemet så hade det säkert varit ett alternativ. Vid ett tillfälle så fick jag lyssna hemma hos byZan med den "gamla" upppsättningen elektronik och senare på kvällen med nuvarande elektrónik men på TAD CR 1 i ett annat rum. De är ju klart att Stevie Ray Vaugham kräver lite power. Har även varit och lyssnat på TAD i Vimmerby vid et antal tillfällen och varit lika imponerad. Annars är nog min favorit kombo Absolare med Kaiser.

Förlåt att jag inte kunnat gå vidare med vårt dipol-projekt. Jag brukar försöka hålla mig till det jag snackar om, men detta projekt har jag tyvärr fått lägga på is så länge pga en massa olika orsaker, vissa personliga, vissa högtalar-projekt relaterade. Och dom hoppas jag verkligen jag kan få återkomma framöver När det gäller dipol basar så tror jag en väg framåt hade varit ett modul-uppbyggt system med en 15"are i en U baffel som man kan "stacka" men flera om det behövs eller man bara vill. Drivningen kan man med fördel låta ett Lab Ipd 1200 eller 2400 stå för. AE bygger fantastiska element, frågan är om man ska använda ett dipol element (högt qts), jag har haft den diskussionen med duktiga gubbar på annat håll och med Dsp så kan man tydligen använda bra pa element till dipol applikationer. Ja finns här om det är något jag kan bistå med.

Du är välkommen, hör av dig i god tid innan så vi kan planera in en tid. Double A och jag var på gång med ett dipolbas projekt. Han kände till ett amerikanskt märke som har extremt bra element och hade väldigt fina element för dipolbasar. Men vem vet Anders kanske tar upp denna tråd på nytt.... Hittade länken till dipolbasarna http://aespeakers.com/shop/dipole/dipole15/ PS dessa basar ihop med ett Lab-steg då är du hemma

Hur pass bra precision kan man räkna med i en iPhone (e.d.)? Jag tror jag hittade en annan app, men med liknande syfte, och jag fick justera hastigheten lite först. Sedan snurrade det fint på Viella:

Motorstyrningen är baserad på Arduino, inte på Pi. Jag valde Arduino eftersom jag är bekant med det konceptet. Här kommer en sammanfattning av hur experimentet utvecklade sig och jag börjar med ett blockschema. Hjärtat (eller hjärnan) är en enkortsdator av modellen Arduino DUE. DUE har två inbyggda 12-bitars DAC:ar och klarar att sampla med tillräckligt hög frekvens för det här ändamålet. Jag har valt att sampla med 36 KHz för 33 rpm och öka till 48,6 KHz för 45 rpm. Signalen från DAC:arna (+/- 1 V) måste på något sätt förstärkas till de 115 VAC som motorn behöver. Det var faktiskt det "lilla" problemet som kostade mest tid/bekymmer och jag testade med allt från diskreta transistorsteg till rör. Oavsett vilka förstärkande komponenter som användes hade jag hela tiden problemet med den höga likspänningen och det är inte så lätt att hitta komponenter som tål minst 200 V längre. Att aktivt förstärka signalen från DAC:arna till 115 VAC fungerade visserligen riktigt bra, men det blev både onödigt komplicerat och det genererade onödigt mycket värme. En positiv sak som kom ut ur experimenten är att katten aldrig kommer att hoppa upp på min arbetsbänk igen och att jag nu vet hur Tudor kom på sin logga. Hade syftet varit att bygga en kommersiell produkt hade jag tveklöst fortsatt på rör-spåret. Jag är nämligen helt övertygad om att det hade varit betydligt enklare att ta ordentligt (t.o.m. oskäligt mycket) betalt om det satt ett par rör i den, även om slutresultatet till och med hade blivit sämre än med modern halvledarteknik. Jag valde att ta den "fega" vägen och jobba med en relativt låg spänning och sedan höja den med en transformator istället. Till slut landade det på en färdig förstärkarmodul baserad på kretsen TPA3116D2 från Texas Instruments. TPA3116D2 har lovprisats och höjdes till skyarna av "DIY-nissarna" för några år sedan. Givetvis kunde jag inte låta bli att testa en också, men det var definitivt inte något som kunde konkurrera med en hyfsad hifi-förstärkare. Den blev liggande i "bra o ha"-lådan och det var tur, för nu har jag äntligen hittat ett lämpligt användningsområde för den också. Den blir bara svagt ljummen när jag driver en 28 W motor. Klass D tekniken har helt klart sina fördelar. Jag tog några genvägar under utvecklingen och började med att att spänningsmata förstärkaren med ett switchat nätaggregat från en HP-laptop. Det visade sig under resans gång att det inte fanns något att klaga på med den matningen, så jag har fortsatt på det spåret. Aggregatet levererar 19 Volt 65 W och det behövs bara en utsignal från förstärkaren på omkring +/- 8 V. Förstärkarens utsignal transformeras sedan upp med ett par "vanliga" nättransformatorer (230/15V), fast på "fel" håll (T1 och T2 på blockschemat) till önskad spänning. Jag har begränsat signalen så att utspänningen inte kan bli högre än 130 VAC per fas. Nu kunde jag äntligen påbörja mätningarna. I första hand fokuserade jag på att mäta frekvens/rotations-stabiliteten, vilket också krävde någon form av noggrann rpm-mätare. Inget vi hade på jobbet dög till uppgiften, så det var bara att lösa det på egen hand. Eftersom det handlar om en motorstyrning var jag bara intresserad av motorns varvtal, inte tallrikens, så jag monterade en liten flagga av eltejp på motoraxeln och använde en läsgaffel som givare. En läsgaffel fungerar som en fotocell och när ljusstrålen bryts av eltejpen startar en timer som räknar antalet µS (1 mikrosekund = 0,000001 sek) till nästa gång eltejpen åker förbi. Att sedan omvandla tid till varvtal är ju inget större matematisk bedrift och därför ansåg jag glatt att uppgiften var fullbordad. Men, ack vad jag bedrog mig, det går givetvis inte att använda samma dator (klocka) för att både takta ut data till DAC:arna (och därmed indirekt även motorns varvtal) och att mäta resultatet. Driver datorns klocka kommer varvtalet att förändras, men så gör ju även tidbasen för rpm-mätningen. Tillbaka till ruta 1. Den enklaste lösningen var att komplettera motorstyrningen med ytterligare en "dator" som var dedicerad till att bara mäta varvtal. Till denna uppgift valdes en Arduino NANO. Nono är en löjligt liten enkortsdator som på Ebay bara kostar några tior. Jag köpte en 5-pack för 120:- (free shipping). Först var jag tvungen att kontrollera hur stabil den är beroende på omgivningstemperatur och matningsspänning. Vid rumstemperatur (24°C) kontrollerades den mot en pulsgenerator med extremt hög precision och jag fick då resultatet 1000004 µS ( 1,000004 sekunder) med en 1-sekundspuls. Efter en natt på balkongen med temperatur omkring nollan gjordes en andra mätning som gav resultatet 1000001 µS. Den tredje mätningen utspelade sig i ett torkrum i föreningens gemensamma tvättstuga. Gissa om "kärringarna" tittade konstigt på mig när jag låg där på alla fyra med spänningsaggregat, mängder av kablar, pulsgenerator, laptop och ett oscilloskop på golvet utanför torkrummet. Det var ingen mening att ens försöka förklara, de får tro vad de vill. Nåväl, denna tredje mätning gav resultatet 1000008 µS vid en temperatur på 46°C. Den är alltså inte riktigt temperaturstabil, däremot verkar den helt immun mot rimliga förändringar av matningsspänningen (+/- 0,5 V). Varje mätning bestod av tio serier och varje serie bestod av tio 1-sekundspulser. Spridningen var förvånansvärt liten och i de flesta fall var det bara +/- 1-2 µS. Med en 24-polig motor som roterar med 250 rpm blir det en felvisning vid 0°C på 0,00025 rpm (0,0001%), vid 24°C på 0,001 rpm (0,004%) och vid 46°C blir det 0,002 rpm (0,008%). Nu var frågan om jag skulle behöva temperaturkompensera mätningen, eller inte. Jag konstaterade snabbt att sannolikheten för att omgivningstemperaturen i min verkstad ska variera i en omfattning som påverkar är minimal och att en statisk felvisning på t.ex. 0,001 rpm vid 24°C inte spelar någon som helst roll för mina fortsatta mätningar. Nästa problem var att lösa informationsöverföringen från rpm-mätningsdatorn (NANO 1 i blockschemat ovan) till huvuddatorn (DUE). Valet föll på en internbuss som går under namnet "Inter-Integrated Circuit", IIC eller allmänt kallad I²C. I²C använder tvåvägskommunikation via två ledare och jobbar enligt master/slav-principen. I mitt fall är huvuddatorn (DUE) master och rpm-mätningsdatorn är slav. Omvandling från tid till varvtal sker i slaven och resultatet skickas som ett 32-bitars värde till mastern (på begäran) med överföringshastigheten 100 kb/s. Smidigt, snabbt och elegant. Under utvecklingstiden hade jag även en USB förbindelse från rpm-mätningsdatorn till min PC för kontinuerlig dumpning av mätdata till Excel. 250 värden i minuten orkar man inte hantera manuellt om man vill ha lite längd på mätserien, en 5 minuters mätning ger 1250 mätvärden och på ett dygn ger det 360 000 mätvärden. Nu fick jag äntligen till en tillräckligt noggrann och konsekvent mätning och märkte snabbt skillnaden mellan att driva motorn via min motorstyrning vs vägguttaget. Jag har till största delen använt motorn från en Dual 505 och den har en 16-polig motor som snurrar med 375 rpm. Med motorstyrningen ligger varvtalet och pendlar mellan 374,99 och 375,01 rpm vilket är nära upplösningen i själva mätprincipen, men matad direkt från vägguttaget varierade varvtalet mellan 373,18 och 376,75 rpm vid en slumpmässigt vald 5 minuters mätning. Den korta serien representerar inte den största avvikelsen jag har mätt upp, vid en heldygnsmätning hade jag varvtalsvariationer mellan 370,09 och 379,11 rpm vid nätdrift. Det är alltså en avvikelse på styvt +/- 1%. Hörs det någon skillnad med stabilare motorrotation? Ja det gör det verkligen, men det är helt beroende på hur snabbt frekvensen ändrar sig och vad man lyssnar på. Jag kan generera ett förutbestämt frekvenssvaj med hjälp av motorstyrningen och ett frekvenssvaj på +/- 0,5Hz med en periodtid på 1-5 sekunder är utan tvekan hörbart (t.o.m vansinnigt irriterande), men låter jag periodtiden vara över 40-60 sekunder kan jag inte alltid med säkerhet detektera det, valet av musik avgör. Pianomusik visade sig vara väldigt avslöjande. (den genererade frekvensavvikelsen ändrar sig sinusformat, inte till/från) Röda kurvan visar styrsignalen för frekvenssvajet och den blå visar utfrekvensen. Bilden är kraftigt överdriven av pedagogiska själ. Vad händer om vi har ett statiskt frekvensfel då? Jag hör definitivt inte skillnad om motorn snurrar med 373, 375, eller med 377 rpm så länge den roterar stabilt, det är de snabba variationerna som hörs. Jag märkte att den utspänning som jag justerar in när motorstyrningen är obelastad och vad det blir för spänning när jag ansluter motorn kan skilja en hel del. Vissa motorer drar bara 3-5 W och andra drar >10 W. Det krävs alltså någon form av mätning/återkoppling för att få en konsekvent utspänning. Problemet var att jag ville hålla de utgående faserna galvaniskt skilda från övrig elektronik och den enklaste lösningen var då ett par transformatorer till. T3 och T4 i blockschemat. Jag transformerar ner fasernas 120 VAC till mer hanterbara 12 VAC. Den vanligaste mätmetoden är att omvandla växelspänningen till likspänning med en likriktare, filtrera den med en glättringskondensator och mäta likspänningen med en AD-omvandlare. Givetvis var det också den första metoden som testades, men det blev inte alls bra. För det första blev det en fördröjning/tröghet av mätvärdet och för det andra blev inte mätningen linjär, ju lägre fasspänning, desto mer avvek mätvärdet från det verkliga värdet. Att redogöra för orsaken känns lite onödigt här och nu. Lösningen blev att AD-omvandla direkt på den positiva halvperioden av sinuskurvan och plocka ut det högsta värdet (toppvärdet). Det kräver tyvärr att en ansenlig mängd AD-omvandlingar måste göras varje sekund. För att hitta toppvärdet med någorlunda repeterbarhet behövde jag sampla minst 40 gånger på en halvperiod, vilket innebär 2000 AD-omvandlingar per sekund och fas. Nemas Problemas, eller? Arduino DUE har inbyggda AD-omvandlare som med råge är tillräckligt snabba för ändamålet, men problemet var att AD-omvandlingen störde taktningen av DAC:arna som genererar sinusspänningen till motorn. Kontentan blev att motorn svajade mer än vid nätdrift. Shit!!! På det igen. Ny lösning. Det slutade med ytterligare en Arduino Nano dedicerad till att bara kolla utgående fasspänning. Nu kan jag göra 100 samplingar / halvperiod utan att det påverkar DAC:arna. Även denna Nano hamnade på samma I²C-buss som rpm-mätningsdatorn. Själva regleringen av utspänningen sker i huvuddatorn och den får de aktuella spänningsvärdena skickade till sig via bussen. Så länge fasspänningen ligger inom +/- 0,5 V från det önskade värdet kommer ingen ny data att skickas och ingen korrigering kommer heller att göras. På så vis kommer huvuddatorn (DUE) bara att syssla med sin huvduppgift, (d.v.s. genereringen av de båda 50 Hz faserna) så fort motorn har kommit upp i varv (vilket tar 3-5 sekunder på min Kuzma). Det verkar inte behövas inte någon spänningskorrigering under tiden som skivan spelas, det är bara under uppstart/acceleration som korrigeringen har behövt jobba. Teoretiskt kan alltså motorspänningen få svaja med +/- 0,5 volt under spelning utan att motorstyrningen lägger sig i, men i gengäld kan nätet svaja med +/- 10 volt under samma tid. En klar förbättring alltså. Jag lägger till en bild som visar innehållet i lådan. Det blev lite trångt, men det fick plats. Jaha, och hur viktigt är det att spänningen hålls kontant då? Jag börjar med att citera en tidigare mening. "Rent teoretiskt ska varvtalet hos en synkronmotor vara helt okänsligt för spänningsvariationer, så länge det inte inkräktar på momentet, d.v.s. att motorn blir så svag att den inte längre orkar driva tallriken med rätt varvtal." Mäter jag på en obelastad motor kommer rotationshastigheten att svaja märkbart redan vid +/- 3-4 Volt spänningsvariation, men ju tyngre tallrik den driver, desto mindre påverkan blir det. En periodisk (0,5Hz) sänkning/höjning med +/- 5 Volt på Dualen med sin lätta tallrik ökade svajet från 0.003% till 0.021 % på motoraxeln, samma förfarande men med +/- 10 volt på min Kuzma ökade bara svajet från 0,002 % till 0,003 %. Tung tallrik (stor roterande massa) är alltså att föredra i det här läget. Amplitudmoduleringen gjordes i tvära steg av den enkla anledningen att det är så nätet oftast beter sig. Vid start av en tung last kommer spänningen att sjunka omedelbart. Sänker jag spänningen till stabila 90 Volt kommer varken DUALen eller Kuzma'n att påverkas nämnvärt, men under 85 Volt börjar DUALen att bära sig riktigt illa åt. Kuzma'n går att köra ner till 70 Volt innan motorn börjar "kogga". Nu hör det till saken att DUALen har en 16-polig motor, medan Kuzma'n har två 24-poliga motorer. Det är nog inte helt rättvist att jämföra deras beteende. Jaha, och varför bry jag mig om hur mycket man kan sänka matningsspänningen? Jo, det visar sig att motorvibrationerna minskar drastiskt redan vid en ganska moderat spänningssänkning, det är inte linjärt. Vibrationerna i Dual-spelarens motor mer än halveras vid en sänkning från 115 VAC till 95 VAC och fenomenet fortsätter ner till ungefär 85 Volt. Där börjar motorn "kogga" och vibrationerna ökar drastiskt igen. På Kuzma'n händer inte lika mycket, men en sänkning av spänningen från 115 Volt till 90 Volt minskar motorvibrationerna med 20-25 %. Vibrationerna mäter jag med en vanlig pickup, en Ortofon OM10 där nålspetsen vilar mot motorn. Signalen förstärks med ett MC-riaa och utsignalen skickas till ett oscilloskop för visning. När jag skriver att vibrationerna minskar till hälften, är det signalamplituden efter riaa-steget som har minskat till hälften. Hörs det någon skillnad? Både ja och nej. Om vi börjar med DUALen, så är den största skillnaden att det mekaniska oljudet från själva skivspelaren nästan försvinner helt. Jag har även testat med att haka av drivremmen, lägga ner pickupen på en stillastående skiva, starta motorn och höja volymen på förstärkaren tills motorvibrationerna hörs tydligt i högtalarna. Det krävs förvisso en relativt hög volym för att oljudet ska bli mer än bara förnimbart i lyssningsposition, vilket jag tolkar som att vibrationerna inte borde påverka musiksignalen nämnvärt. Däremot minskar den elektromagnetiska strålningen från motorn med 40 % vid en spänningssänkning från 115 till 90 Volt. Detta kan säkert spela en större roll beroende på hur välskärmade signalkablarna är, hur nära motorn som riaa-steget står o.s.v. Kuzma'n har inget hörbart motorljud oavsett spänning och jag kan inte höra något i högtalarna oavsett volym, men det elektromagnetiska fältet minskar här också i proportion med spänningssänkningen. Inget gott utan att det har något ont med sig, sänker jag spänningen gör det att skivspelaren har svårt att starta på egen hand. Jag måste alltså hjälpa den igång och det stör jag mig på. Gamla slutkörda mopeder fick man springa igång och det var väl OK, men att skivspelaren inte startar utan assistans känns definitivt som ett misslyckat steg i utvecklingen. Lösningen för min del var att låta motorstyrningen leverera 115 Volt vid uppstart, för att sedan successivt sänka den till 90 volt efter ett valbart antal sekunder. Jag kallar funktionen med fullgas vid uppstart för "Boost" och både startspänning och tid är konfigurerbart via menyn. Efter boost kommer spänningen att rampas ner till den valda drivspänningen under en valbar tid för att eliminera svaj. Nu fick jag det bästa ur två världar, skivspelaren startar utan personlig assistent och det elektromagnetiska fältet kunde reduceras planenligt. Jag har målmedvetet under lång tid försökt att eliminera så mycket elektromagnetiska fält som möjlig i anläggningens omedelbara närhet och jag tycker det har gett ett mycket positivt resultat. Det så ofta använda uttrycket "svärtan", eller tystnaden som jag väljer att kalla den för, är beroendeframkallande när man väl har upplevt den. Störfältet jag talar om påverkar alla övriga apparater i sin närhet, men inte tallrikens hastighet, såvida de inte stör ut själva motorstyrningen. Jag kollar störfältet på ett väldigt primitivt sätt med en typ av faspenna och mäter avståndet där pennan tystnar. Vid 115 V fasspänning ut till motorn ligger pennans avkänningsgräns på 335 mm och vid 90 V fasspänning ligger den på 195 mm. Störfältet har ett pulserande utseende med fyra pulser på en sinusperiod. Dessa "elaka" störningar kan ju/kommer att induceras i både signalkablar, nätkablar och apparater som befinner sig tillräckligt nära om skärmningen inte är 100%. Mitt riaa-steg befinner sig 160 mm från motorn, signalkabeln mellan pickup och riaa-steg är bara 200 mm från motorn och försteget som står jämte skivspelaren blir ju helt överöst av motorns störfält. Pickupen klarar sig bra eftersom tallriken skärmar av fältet förvånansvärt bra och det är knappt mätbart på ovansidan av tallriken. 40 mm aluminium gör bevisligen nytta. Jag kan tänka mig att en bristfälligt skärmad SUT skulle fungera som en utmärkt mottagare. Det är inget som hörs i högtalaren, typ ett brum, men det solkar (finns det ordet?) tveklöst ner bakgrunden. Det är faktiskt skillnad på svart och väldigt mörkgrått, eller det är kanske bättre att skriva tyst och nästan tyst. Det blev ingen vacker skapelse, men det är ju bara en prototyp för labbändamål. Förutom huvudbrytaren finns det en liten TFT-skärm och en ratt på fronten. Skärmen visar normalt vald hastighet, drift-mode, aktuell frekvens, spänningen för respektive fas och vinkeln mellan faserna. Även varvtalsmätningen kan presenteras på skärmen. Förutom start/stopp och hastighetsval används ratten för att via ett menysystem ställa in frekvens, spänning, fasvinkel och diverse mer eller mindre onödiga finesser. På bakre panelen finns kontakter för matningsspänning in, ut till motorn, den 5-pol DIN-kontakten som Kuzma använder och en kontakt för anslutning av rpm-sensorn. I kontakten för motorn finns några extra stift som jag använder för funktionsväxling av motorstyrningen. Byglas två stift kommer utsignalen att bli en 1-fas spänning med valbar amplitud mellan 24VAC till 260VAC. Boost och rampfunktionerna fungerar som vanligt och frekvensbyte för 33/45 rpm likaså. Detta är ett läge som jag använder när jag inte kan/vill bygga om testobjektet.Vinsten att få en amplitudstabil, frekvensstabil och störningsfri matningsspänning bruka vara relativt stor, men vill man få ut maximalt av en motorstyrning ska man tveklöst avlägsna resistorn och kondensatorn som till 99% används för spänningsanpassnig och för att skapa den 90° fasförskjutningen som krävs. Slutsats: Om jag äger en skivspelare med synkronmotor som drivs av nätspänning, direkt eller via transformator, hade jag utan tvekan satsat på en bra motorstyrning. De störningar/avvikelser som vi har i nätet idag ställer till med både mätbara och hörbara problem redan nu och värre kommer det att bli. Tack vare att jag har kunnat simulera både frekvensvariationer och amplitudvariationer med min motorstyrning, har jag också kunnat få en hyfsat god uppfattning om hur och vad störningarna påverkar samt var gränsen går. Jag har lekt med en DUAL 505 som har en relativt lätt tallrik och jag har även jämfört med min Kuzma Stabi Reference som har en medeltung tallrik. Nätets frekvensvariationer påverkar utan pardon motorns varvtal och därmed också tallrikens varvtal. Motorns moment vs den roterande massan avgör hur snabb och hur stor avvikelsen på tallriksrotationen blir. Dynamiska frekvensvariationer på mindre än +/- 0,3 Hz är utan tvekan hörbart, men ett statiskt frekvensfel på 0,5 Hz skulle jag lätt kunna leva med. En motorstyrning som genererar en stabil frekvens och stabil spänning oavsett vad nätet håller på med räcker för mig, jag känner inget större behov av en varvtalsåterkopplad motorstyrning som strävar efter att ställa in exakt 33,33333 rpm. Hade jag haft absolut gehör hade nog önskemålet funnits där, men så är inte fallet. Risken finns att en varvtalsreglering ställer till med mer problem än vad den gör nytta. Teoretisk skulle den kunna orsaka en dynamisk frekvensvariation som är långt värre än nätets om förutsättningarna ändras, t.ex. en tung skivpuck. Vartalsåterkoppling är när det uppmätta (aktuella) varvtalet styr utgående frekvens. För lågt varvtal, höjer frekvensen så att motorn snurrar snabbare och tvärtom. Jag har givetvis också testat att köra med varvtalsåterkoppling, men både DUALen och Kuzma'n är så pass stabila att det inte behövs kontinuerlig passning. En initialmätning av tallrikens varvtal räcker för att avgöra hur skivspelarens tillverkningstoleranser ligger. Snurrar tallriken med t.ex. 33,355 rpm vid 50 Hz, så är det bara att sänka frekvensen lite och den mekaniska avvikelsen som är orsaken till felet finns ju kvar även vid nästa skiva, nästa dag och nästa år. Diametern på remskivorna ändrar sig inte med tiden och är bara frekvens och spänning till motorn konstant, så snurrar den också med samma varvtal varje gång. Att kunna påverka motorns drivspänning kan minska motorvibrationerna markant, men uppbyggnaden av skivspelaren avgör om det är en nödvändig funktion. Min Kuzma isolerar motorvibrationerna tillfredsställande, DUAL:en var väl sådär, men jag har även testat på en äldre ProJect Debut med 230 V motor och där var skillnaden häpnadsväckande. I stort sätt allt rumble försvann och det blev som en helt ny spelare när vi sänkte spänningen från 230 VAC till 180 VAC och därmed blev den av med det konstanta bakgrundsljudet (morrandet) som motorn orsakade. Ett stelt verk med motorn monterad i plinten tycks vara betydligt känsligare för motorvibrationer än vad ett flytande verk är, vilket också känns ganska logiskt. För min egen del är det viktigare att kunna sänka drivspänningen för att minska på det elektromagnetiska fältet som motorn avger, än att minska vibrationerna, eftersom min skivspelare inte kopplar motorvibrationerna vidare till avspelningen. Nackdelen är (som jag skrev tidigare) att motorn inte orkar dra igång tallriken på egen hand när jag sänker spänningen för mycket. För vissa av er är det kanske inget problem att behöva hjälpa till, men för mig är det en helt otänkbar manöver. Jag har ju även skapat möjligheten att finjustera fasförskjutningen med min motorstyrning och beroende på motor kan faktiskt några graders fintrimmning åt endera hållet göra ganska mycket på vibrationerna. Jag har inte forskat vidare på anledningen, men jag har mina teorier. Det finns gott om mätresultat som ligger till grund för mina slutsatser, men jag tror inte att någon av er blir lyckligare av att läsa dem och de gäller ju bara för just den specifika skivspelaren och med min hembyggda motorstyrning. Några frågor? Jag kör oftast med Kuzmas original motorstyrning, mest för att mitt hembygge har varit på vift mest hela tiden. Ljudmässigt kan jag inte påstå att det spelar någon större och avgörande roll vilken av dem jag använder. Hembygget har bara använts till min Kuzma i 2-3 veckor totalt, men jag ska göra en längre test när det finns tid och bygget är hemma. Orkar jag göra ett snyggare chassi så blir det nog den som används, men den ser lite väl amatörmässig ut just nu för min smak. Jag hoppas det har varit en intressant läsning och att jag t.o.m. kanske har sått några nya frön i ert hifi-grubbleri. //PEO

Håller med dig helt Gringo Nordic är fantastiskt bra och mitt absoluta favorit märke idag. Åker ofta ditt på vägen hem och köper ett par paket. Alla är extrem trevliga på Gringo och visar stor passion för sitt hantverk. Har testat deras espressorostningar: Outsider, Basic, Prime, nu har jag deras Radical i kvarnen. Alla har sina kvaliteter och väl värda att testa. men jag dricker en del cappuccino och då föredrar jag Outsider, och Radical, men Basic är mycket bra också, har verkligen mycket klassisk enkel tydlig kaffesmak med toner av frukter, choklad, nötter och sötmandel. Outsider är lite råare, och tydligare karaktär passar grymt fint ihop med mjölk. Prime är extrem god som espresso med en tydlig sötma. Men kanske är Radical mitt absolut favorit kaffe just nu. Har en härlig kryddighet och bra bett. Ett väldig lättarbetat och förlåtande kaffe som inte sviker dig med kraftig beska eller syrlighet om din shoot inte blev perfekt. Läs mer här vet jag: https://www.gringonordic.se/

Märkligt att reportern inte tog upp försämrad ljudkvalitet när hon räknade upp exempel på hur vi kan drabbas