Jump to content

Leaderboard

Popular Content

Showing content with the highest reputation on 2019-01-06 in all areas

  1. calle_jr

    Swing Low

    Det blev mycket bättre, och jag stannar vid dessa NF tills vidare. Om man bjuder på öl så får man hjälp med sandfyllningen. Man kan tycka att detta är overkill och i praktiken onödigt, och de frivilliga sandfyllarna instämde snabbt i detta. Jag gjorde därför en demonstration, där vi först spelade med tomt rack och sedan med sandfyllt. Utan sandfyllning får man obönhörligen ett zingande missljud som blandar sig med diskanten.
    5 points
  2. Det tror jag är en ganska bra konklusion. Jag slänger dessutom in en brandfackla och påstår att det också handlar om kärlek till prylar snarare än till musik och som drivs av fåfänga. Det hittar vi även inom andra områden, t ex klockor och bilar. Ingen älskare av dessa ting hävdar att man har ett särskilt intresse för tid eller för att färdas från A till B. Där fåfängan ges plats skapas också en marknadsplats som mättar vårt behov av att släcka vårt prylbehov. Det märkliga är att få vill medge sin fåfänga. Istället ersätter man begreppet med mer eller mindre krystade rationella och funktionella begrepp typ "mer svärta" och som tjänstgör som argument för att spendera ytterligare tusenlappar. Är detta en anklagelse? Nej, inte alls. Det här är väl kända och dokumenterad fakta inom konsumtionssociologi (gruppbeteende) och psykologi (individnivå). Jag drivs av precis samma fåfänga som alla andra även om den kan ha lite andra "dialektala" anslag - det är alltid en blandning av genuint intresse, funktionella krav och krav styrda av beteenden styrda av helt andra själ (sociala/psykologiska). Det sistnämnda försöker vi trycka undan vilket är bingo för den som fyller behoven (marknaden). Jag tycker att när man utvärderar produkter så är det inte fel att också ta hänsyn till mänskliga beteenden som ligger utanför de rent funktionella och rationella. Det är viktigt att tillfredsställa de behov vi har för att skapa "lycka". Konsumtion skapar större lycka för de flesta än att behålla pengarna. För övrigt har jag aldrig förstått begreppet "svärta". Någon hjälp från ordböcker har jag inte hittat: svart färg; svarthet; (bildlig betydelse, i till exempel litteratur) markerad dysterhet, pessimism eller dylikt || -n en dykand || -n; svärtor göra svart; svärta ned (bildlig betydelse) svartmåla, förtala || -de
    4 points
  3. Jag är inget fan av Queen och har ingen aning om deras skivor, men jag brukar tycka det är "kul" att leta efter bästa utgåvor av skivor... Steve Hoffmans forum är ofta en bra källa för diskussioner om remasters och olika utgåvor. Det finns en tråd om Queen där de flesta verkar uppskatta 2011 remaster varianterna, medan en del tycker att de är alldeles för komprimerade och hänvisar till den här tråden istället, med en ganska omfattande lista.... https://forums.stevehoffman.tv/threads/rolands-favorite-cd-versions-of-queen-albums.141208/
    2 points
  4. När jag läste ordet som calm skrev "mörkholografiskt" kom jag att tänka på mina senast köpta svarta signalkablar. Länk till info om kabeln: https://www.holographicaudio.com/produkter/kablar
    2 points
  5. AlfaGTV

    Välljudande Queen?

    Jag är eg. inte någon superentusiast av Queen, men det är svårt att förneka deras kvalitet. Däremot är det oftast en besvikelse ljudmässigt oavsett platta, därav denna frågeställning. Vad kan ni tipsa om när det gäller Queen och deras mest välljudande utgåvor? Helst digitalt, men även vinyl skulle kunna funka? (jag var så korkad att jag skeppade iväg mina Queen-vinyl när jag gjorde min stora utrensning) /Micke
    1 point
  6. Apexorca

    Välljudande Queen?

    Jag har gillat Queen sedan barnsben. Jag gillar det oavsett om de är från analogt eller digitalt. Jag har en del Queen på rullband (sk masterbandskopior) och The Game från 1980 låter fantastiskt. De album jag har som är från runt 1990 låter inte lika bra. De är ljusare och skrikigare i ljudet. Dock är de bättre än digitalversionerna och även vinylen. Om det finns någon utgåva som låter bra digitalt vet jag inte. Jag har en del på CD och de är bara medelmåttiga ljudmässigt men toppklass musikaliskt. Vill du höra Queen med bra ljud så får det bli rullband alltså.
    1 point
  7. byZan

    Välljudande Queen?

    Jag har lyssnat på Queen sedan 1972 och håller med om att deras utgåvor inte har hållit en speciell hög klass när det gäller ljud men deras konserter var desto bättre i både ljud och ljus. Jag har aldrig trots mitt intresse för hur det låter aldrig kollat igenom min samling cd/vinyl om vilka utgåvor som låter bäst, jag har bara diggat musiken Så det kanske är så att musiken går före ljudet när man lyssnar till sina favoriter? Men hoppas att någon kan tala om för oss @AlfaGTV vilka utgåvor som är bäst ljudmässigt, har jag de inte så kanske jag bör skaffa dessa? /byZan
    1 point
  8. calm

    Swing Low

    Som det heter ; Små sår och fattiga vänner skall man aldrig förakta och nu kan man tydligen också tillägga inte heller små tweaks. Hur är det med fötter under Studern? Sylodyn även under denna? Eller är tanken att bandaren och underlaget skall bilda en enhet tillsammans? Calm
    1 point
  9. Ganska bra liknelser och sammanfattning som man känner igen sig i, men en hobby är ju en hobby av anledning, om man "bara" lyssnade på musik och man inte var speciellt intresserad av allting runtomkring så är det ju nånting annat, absolut inget fel med det dock. Som jag skrivit tidigare har jag ju gjort exakt ovanstående resa och landat i ett väldigt minimalistiskt enkelt system i dagsläget. Jag är supernöjd, men jag hade ju för allt i världen inte velat haft allt det andra ogjort längs vägen. Tror jag kan uppskatta det jag har idag på ett helt annat sätt just på grund av det, men jag är också övertygad om att jag höjt mina egna gränser och krav ett par snäpp, jag hade ju aldrig landat i det jag har idag om jag från början bestämt mig för att köpa en enkel integrerad lösning för att lyssna på musik. Man måste ju utforska vad som finns där ute.... Jag sålde några överblivna vibrationsfötter till en kille för några veckor sedan, och som vanligt när man står och jiddrar en stund så ville han ju komma in och lyssna lite (ta da!)... Men det var väldigt kul att få komplimanger för hur det lät med vad han tyckte väldigt få grejer och en snudd på osynlig anläggning då hans egna anläggning var raka motsatsen minst sagt.
    1 point
  10. Det har jag funderat på flera gånger. Om jag skulle börja på ett vitt papper idag så hade jag gjort helt andra val. Framför allt betydligt färre burkar men utan att behöva ge avkall på musikupplevelsen. Däremot hade det inte varit utan "fåfänga". Man kan ju inte ha vilken "skit" som helst och jag vill ju fortfarande platsa i "high-end"-gruppen med "rätt" prylar.
    1 point
  11. Jag tror att begreppet svärta skall mer tolkas så som att något framträder mot en svart bakgrund eller för den delen ett evigt djup. Jag pratar gärna om mörkholografiskt sätt att betrakta en ljudbild där instrumenten är framstående på ett sätt som gör de möjliga att betrakta lite utifrån olika dimensioner både i djup, höjd och breddled. Till skillnad mot en mer forward presentation som egentligen saknar djupdimensionen och framförallt samklang mellan instrumenten, där de mer framstår som platta solitärer i ljudbilden. Från musikvetenskapligt betraktelsesätt pratar man om analysbegrepp av ljudbild utifrån "The Sound-Box" en fyrdimensionellt betraktelsesätt, dvs tre rumsdimensioner men även tid som en fjärde dimension. Ruth Dockwray och Allan Moore skriver om detta utifrån en vetenskaplig studie "Configuring the sound-box 1965-1972 där analys görs av 1.000 inspelningar av populärmusik. Morten Michelsen prof. vid Köpenhamns Universitet har också skrivit om detta i " Michel Jackson´s soundstages 2012. I dessa lite olika studier görs djupanalys av just dimensioner, men också t.ex. timbre och texture och dynamik. Jag tycker dessa lite mer musikvetenskapliga betraktelser om än kanske en smula teoretiska har en god praktisk användning när man analyserar ljudsystem på ett mer ingående sätt och mer frikopplat från tekniken. Mina egna universitetsstudier har givit mig en ytterligare en dimension i musiklyssnandet, nämligen ett mer strukturerat sätt att göra analys. Men i grunden är musiklyssnandet fortfarande en känslomässig upplevelse. Ytterligare ett steg som jag överväger är att mer lära mig om själva musikens uppbyggnad i grundläggande musikteori, men det förutsätter att jag kan återväcka sovande kunskap om notifiering. Det var decennier sedan jag sist läste noter. Calm
    1 point
  12. octavia rs

    Gott nytt år.

    Har bara varit där på hösten men nyår hade varit fräckt att uppleva där
    1 point
  13. Engelholm Audio

    Gott nytt år.

    Slog min tårta med 25 skott för 149kr. Fortsatt gott nytt 2019 på er!
    1 point
  14. Egentligen tycker jag att försteg på linjenivå borde vara ungefär det enklaste man kan tänka sig att konstruera men det finns faktiskt några problem att ta hänsyn till. Grundfunktionen är att det ska finnas en förstärkning som är hög nog för att driva efterföljande steg och den bör var anpassad för att passa förstärkningsgraden i dessa steg och också ha en lämplig utgångsimpedans. Om det är dåligt anpassat kommer volymkontrollen att hamna antingen för högt eller lågt vid normal användning och ingetdera är riktigt bra. Med de förstärkare jag använder är en förstärkning på minst 2 och max 20 gånger lämplig. En annan funktion hos försteget är att ge en enkel drivning för de apparater som kopplas in på ingången. I mitt fall hade jag vid tidpunkten behov av en mycket hög ingångsimpedans för att få maximalt välljud ur min DAC (jag kommer att återkomma till den). Jag valde att köra 470 kohm på ingången och detta gjorde det mindre lämpligt att sätta volymkontrollen direkt på ingången som man ofta gör. Det är en enkel och ofta fullt tillräcklig konstruktionslösning men i och med den höga ingångsimpedansen hade det varit svårt att få till en volymkontroll (470k) som inte påverkar återgivningen påtagligt pga Miller-kapacitans. Volymkontroll på utgångssidan är olämplig då det ger för hög utgångsimpedans så den måste då in mellan 2 steg. Med volymkontrollen mellan 2 steg i förförstärkaren finns det i princip 2 val som kan göras, förstärkning före eller efter potentiometern. Läggs förstärkningen i första steget svingar ingångsröret alltid maximal spänning och med hög ingångsnivå kan linjäriteten försämras och om förstärkningen läggs efter potentiometern försämras signal-/brus-förhållandet. Jag valde alternativet med förstärkning först. Så här långt i processen går det att välja lämpligt rör för förstärkningsdelen och eftersom jag återanvände en befintlig nätdel i Consonance Basie var jag begränsad till den matningsspänning (trevligt nog med rörlikriktare) och glödspänning som fanns att tillgå. Glöden är stabiliserad DC på 12.6V och det är bra men många rör använder 6.3V och seriekopplade glödtrådar kan ge matchningsproblem men lyckligtvis är det röret med 6.3V jag landade i avsett att kunna användas med seriekopplad glödspänning! För utgångssteget valde jag en dubbeltriod med 12.6V glöd. Då är det spikat att det blir 3 rör och vilka det blir avslöjas i nästa post.
    1 point
  15. Det är en alldeles så viktig reflektion att fundera på hur stor en förändring blir i relation till något man egentligen varit nöjd med men upplever att det finns en ytterligare potential. Lätt att tjusas av nya upplösta upplevelser, men viktigt att fundera på om detta är något jag kan leva med i ett längre perspektiv? Är det en marginell förändring så kommer säkert hjärnan att ställa om till "det nya ljudet", men svårt att backa tillbaka. Har upplevt motsvarande då jag lät uppgradera min ASR. I början upplevde jag förändringen som en klar försämring men efter ett tag började både hjärnan att vänja sig och förstärkaren "mjukna" vid inspelningen av de nya komponenterna. Men vissa steg blir för stora i relation till ljudidealet och radikalt förändrar ljudkaraktären som mitt test med Absolare. Någon stans måste man välja väg, känner i vart fall jag. Det finns två vägar som jag ser det, den högupplösta och den mörkholografiska. Sedan kan man själv välja vilken man föredrar. Som att jämföra konst med fotografi. Båda kan skildra ett objekt eller företeelse fast på olika sätt. Konstnärligt eller tekniskt brilliant? Mer en skillnad i betraktelsesätt och vad som är möjligt att åstadkomma eller vad man vill uppleva med musiken, för att hårdra det hela. Calm
    1 point
  16. Förr eller senare så brukar vi ju prova "något annat"... det är väl lite av vad hobbyn går ut på Att just testa kablar och rangordna dessa efter egen smak kan ju skapa lite huvudbry. Jag tänker närmast på ... var ska man stanna, och då menar jag inte prismässigt utan var i stegen sett till kabelns "signatur"... Jag har gått från en lite sötare och kraftfull smak till att gilla lite mer högupplöst och detaljrikt vilket ju måste ta stopp någonstans på skalan. En vana eller smakinriktning bryter man ju inte så lätt sett till ett längre perspektiv... ångern kan ju smyga på menar jag. Det är lätt att förföras av nyheter och kristallklara detaljer men källmaterialet man spelar kan ju tippa hela "tårtan" och innan man vet ordet av så har man kanske desarmerat sin skivsamling till hälften då dessa låter skit p.g.a att utrustningen inte längre förlåter sämre musikproduktioner. Den gyllene medelvägen får nog råda i mitt fall känns det som och fick jag möjligheten och kunnandet att gör en egen kabel så skulle det bli en 50/50 fläta av märket "Vertsuz" Att få Vertere's klarhet kombinerat med den otroliga svärta och upplösning som Ansuz förmår att måla upp vore en dröm, men bara idag.... för imorgon kanske det har bytts något i kedjan och så får man börja om och... Det blir nog bra det här... när jag vant mig vid vad som än kommer att ske
    1 point
  17. Visst är det så och det är lätt att skena iväg ibland, speciellt högtalarkablar tycker jag är tråkigt att "behöva" köpa, de är i regel alltid alldeles för kostsamma då det såklart blir mer kabel av det hela, men även i relation av vad man får för pengarna, där jag kan tycka att det är mer värt att lägga pengarna på strömkablar istället. Phono kabeln kan jag tro är väldigt viktig dock, men sedan jag sålde min vinylspelare så har jag inte behövt fundera så mycket på det. Ju mindre prylar, desto mindre kablar.... Ska man lyssna på musik också alltså? Jag fick "skäll" för att jag alltid lyssnade på samma låtar, om och om igen, jag testade väl för mycket grejer helt enkelt. Men det fick mig ändå att tänka efter litegrann och numera försöker jag lyssna mer generellt och avslappnat på blandad musik istället för ett par enstaka testlåtar, även när jag "testar" saker.... och gärna under längre stunder än att hålla på och byta fram och tillbaka.
    1 point
  18. Tonkontroller ???... ... antagligen, eller ska man kalla det för "filter" ? Oavsett så gör de ganska stor skillnad enligt min nyligen uppdaterade erfarenhet på området. Om jag backar redogörelsen en aning så var ju min egna phono-kabel en vanlig rca/rca signalkabel av märket Nanotec. Dessa är terminerade med ett par "no-name" kontakter i metall med så där lagom prålig guld/silver plätering. Huruvida kontakter i sammanhanget har stor eller liten betydelse kan jag inte orda om, men någonting gör de säkert. I alla fall så lät min egen kabel lite väl tillbakadragen och grovkornig jämfört med den Vertekabel, Pulse B, jag först tog mig an att jämföra med. Så den "tonkontrollen" var inte så svår att höra. Hela den här testperioden slutade faktiskt med att jag inte en enda gång lät Nanotec-kabeln få ta plats igen. Övriga kablar lät helt enkelt mycket bättre. Visst, dessa är med all säkerhet utvecklade för en mycket svagare signal så jämförelsen haltar en hel del p.g.a det och är med största sannolikhet väldigt orättvis. Till Nanotec'ens försvar ska man heller inte förglömma att den är "senioren" bland juniorerna sett till när den utvecklades. Vertere Pulse R blev min nya referens i den fortsatta jämförelsen och den öppnar verkligen fönstret och släpper in en syrerik och frisk bris. Den ger ett ljud som är både detaljrikt, mjukt och klangfullt på ett realistiskt sätt, vad nu realistiskt är i sammanhanget får väl tas med en nypa salt med tanke på varje enskild lyssnares tycke och smak. Samtliga frekvenser hänger ihop på ett föredömligt sätt och dynamiskt är den väldigt fint balanserad. Just dynamiken upplever jag som den bästa sett till övriga kablar i denna lilla utvärdering. Den är smidig att få på plats och är inte det minsta bångstyrig sett till att den ligger kvar där man vill att den ska vara. De tunna trådarna, före det att dessa försvinner in i din-kontakten, känns lite skört vid en första hantering och kopplande men det finns en fördel med det också... nämligen att den med lite tur kan ersätta en 90 graders din-kontakt då kablarna lätt går att vika undan om utrymmet är snålt. Vertere Pulse B har i stort sätt samma egenskaper som R-modellen men med den skillnaden att jag upplever en livligare och mer energirik diskant. Detta märks lite extra då källmaterialet är av en lite mindre nogräknad kvalité. Med det omvända, lite mer audiofil-producerad källa, så tar Pulse B sig upp en bit på skalan igen. Båda modellerna ser väldigt lika ut i sin konstruktion men vid en mer okulär besiktning så skiljer antalet enskilda kablar i uppbyggnaden. Pulse R har fler kablar/kardeler, större "låda" på magen och mer påkostade och lite större rca-kontakter. Om detta enskilt gör att de låter lite olika har jag inte kunnandet till att avgöra men då R-kabeln är rejält dyrare så kan jag inte annat än att tycka att Pulse B är väldigt mycket mer prisvärd... dock vinner Pulse R sett till endast ljudpresentationen. Nordost Frey 2 Här blåser det också friska syrerika vindar men på ett lite annat sätt än vad jag fick smak för med Vertere-kablarna. Mellanregistret känns en aning i skymundan eller också är spridningen av dynamiken lite annorlunda ? Här öppnas det m.a.o upp för en annan sorts "tonkontroll" och smakinriktning. Just denna kabel var terminerad med rca/rca vilket skapade en extra kontaktövergång innan riaa-steget som till viss del kanske kan påverka ? Signalföljden blev m.a.o från tonarmens din-kontakt via skivspelarens rca-utgång till riaat's rca-ingång. När vi ändå är inne på rca-kontakter så märkte jag att Nordost använder en liten fjäderbelastad "hylsa" som skydd runt stiftet på kontakten. Mycket smart att skydda sig mot oförsiktighet där eventuell kortslutning riskerar att uppstå. Kabelns smidighet att få på plats bakom apparater och hyllplan var det heller inga problem med. Att man lätt vänjer sig vid den ena eller andra kabeln var påtagligt då jag körde en längre testperiod med bara en av modellerna. Började jag med Nordost Frey 2 så lät Vertere-kablarna nästan lite väl "på". Det intrycket blev ganska påtagligt då nästa kabeltillverkare fick ta plats, nämligen... Audience Au 24 SX Helt klart den kabeln som fick "tonkontrollen" att gå åt en mer "laid back" känsla. Nu var denna kabeln helt ny och ospelad och tid till att försöka "bränna in" den fanns inte riktigt till mitt förfogande. Sen vet jag inte om jag riktigt tror på det här med inbränning/inspelning av kablar ? I min värld handlar det nog lite mer om tillvänjande skulle jag vilja påstå... rätt eller fel kanske man kan testa sig fram till den dagen både ny och välspelad kabel av samma "kvalisort" finns tillgängligt. Oavsett, om jag vid bytet efter Au 24:an kopplade in Vertere Pulse R så var det inte längre tal om en tonkontroll utan nästan som en volymkontroll. Nu känner jag mig nästan elak mot Audience men samtidigt kan jag inte låta bli att bli glad över att jag kunde höra en så pass stor skillnad kablarna emellan, och jag som inte ens topsade öronen före lyssningen. Sen kan man ju också dra nytta av egenskapen, i ett annat system med annan elektronik, där jakten om det bättre ljudet går i en annan smakriktning än vad jag själv försöker uppnå... och vad det är har jag, trots denna test, inte riktigt fått kläm på än... tror jag... eller kanske. Jag testar vidare helt enkelt och frågan är om jag har sparat den bästa till sist ? Ansuz A2 Som en del av er säkert märkt så svänger det en del mellan vad respektive kabel kostar men jag vill för egen del ha en hyfsad höjd på det området för att lättare få en känsla för vad det kan ge i eventuella ljudligare skillnader men kanske mest för att jag ska kunna höra skillnader i över huvudet taget Minns jag rätt så befinner vi oss i prisspannet 10-30-tusen med ev. avvikelser beroende på kontaktdon och kabellängder. Men, som sagt vi var ju inne på Ansuz bidrag... Helt klart är att detta är testets bångstyrigaste kabel dessutom med en rak och ganska lång din-kontakt. Detta fick till följd att jag fick skjuta skivspelaren sidledes så att tonarmsplattan hamnade utanför bänkskivans kant så att jag fick dit kontakten på undersidan. Med en vinklad motsvarighet torde där inte uppstå några problem om nu inte kontaktens stift är ställda i en höger eller vänster konfiguration sett till om man vill ha kabeln bakåt eller framåt, det senare gör att man får brotta tillbaka kabeln i en slinga för att komma åter till baksidan av all elektronik och någonstans i racket står det ju antagligen ett riaa-steg som också måste till för att ljud ska uppstå. Kan ju i.o.f.s vara så enkelt att det är justerbart i kontakten i sig ? Här dök det återigen upp en "låda på magen"... vad fyller dessa för funktion egentligen ?... för det är väl inte alla som "dekorerar" med dessa ? Ansuz har enligt min mening lyckats ganska bra med att få till "tysta" kablar lite generellt sett till övriga platser i signalkedjorna i en anläggning. En demonstration av tillverkaren själv kan ju vara nog så välmatchad, eller hur jag ska uttrycka det, men den tystheten/svärtan som jag upplevt vid dylika demonstrationer finns med i testets A2:modell också. Och den (A2 phono-kabeln) har jag inte fått prov på vid de demos jag deltagit vid. I början av jämförelsen med Vertere Pulse R tyckte jag att det saknades dynamik och en aning diskant på något vis. Efter ett väldigt kopplande mellan de två kom jag fram till att jag uppfattar A2:an som mer högupplöst och än mjukare i diskanten än vad jag tyckte då jag jämförde Vertere Pulse B med R. Dessutom gör den nästan berömda "svärtan" i Ansuz-kabeln att jag uppfattar ljudet som ett par oktaver lägre. Eller är det så att Ansuz A2 "filtrerar" elektriska orenheter på ett annorlunda eller bättre sätt än Vertere ? Vid de inledande lyssningarna tyckte jag att det skilde en del i var på scenen sången kom ifrån men det stod snart klart i att det hela berodde på att Ansuz mjukhet/upplösning antagligen inte markerar s-ljud på liknande sätt som Vertere Pulse R. Därav att Pulse R sköt fram positionerna närmare lyssnaren då det bidrog till en helt annan "närhet". Oavsett vad denna lilla redogörelse om phono-kablar har att ge en eventuell läsare så har det givit undertecknad en del a-ha upplevelser. Mina beskrivande jämförelser haltar en del sett till scendjup/bredd, basåtergivning etc. men jag har i mitt lyssnande försök att ringa in en helhet för att kunna komma till ett eventuellt skott om att finna en ny kabel jag kan ge förtroendet åt. Och favoriten är.... ... inte korad riktigt än. De var två av dessa som jag tyckte lät väldigt bra på sitt speciella och lite olika vis så jag nödgas nog att också försöka få fatt i högtalarkablar från båda dessa tillverkare. Att centrera en test runt endast en kabel i en signalkedja är ju förenat med lite risk om att det senare kan tippa åt ena eller andra hållet vid byte av nästa kabelsort som ska föra signalen vidare. Och ska man vara noga kanske det vill till att förse sig med strömkablar också för att kunna löpa linan fullt ut. Synergieffekter ska nog inte underskattas... och antagligen inte ekonomin heller... Tycke och smak är alltid svårt att orda om men jag hoppas ni finner något av värde i det ni just har läst... ... och om någon undrar om jag tog mig vatten över huvudet sett till antalet testobjekt ? Så blir svaret... Helt klart ... men det var det värt Tack för ordet så länge...
    1 point
  19. Ligger kanske lite efter, men Yo-Yo Man's inspelning av Bachs Cellosviter "Six Evolutions" var fantastiskt bra! Gillar den skarpt! Dessutom min kära hustru börjat gilla Bach efter att ha lyssnat på den :-)
    1 point
×
×
  • Create New...