Leaderboard

Tja, det var väl allt jag hade att berätta om The Gryphon Diablo 333. Eller jag kanske ska nämna något om ljudet också? 😁 Så vad händer när ett innovativt hifi-företag som The Gryphon får 8 år på sig att förfina en produkt som Diablo 300? Ja, i mitt huvud tänkte jag att Diablo 333 skulle komma att utgöra en 2.0-version av Diablo 300. Men jag upplever att steget är betydligt större än så – det här är en helt ny skapelse. 300:an är en mycket bra integrerad förstärkare som under sin tid genererat en aldrig sinande ström av hyllningar i press och på forum. Sällan har man upplevt så mycket välljud ur en och samma ”låda”. 333:an skulle jag beskriva som en magisk musikförmedlare oavsett om man ställer den mot integrerade eller separata enheter. Det första som slog mig när jag kopplade in 333:an var den enorma transientsnabbheten. Om det beror på jätte-trafon eller en ny arkitektur vet jag inte. Men anslagen i musiken upplever jag nu som mycket kraftfullare vilket bidrar till ökad känsla av närvaro och äkthet. Jag skulle likna den med det man får när man lyssnar på musik via ett riktigt bra rullband. Det låter inte nödvändigtvis starkare volymmässigt, men tack vare en mycket snabbare attack blir det även en fysisk upplevelse. Sen så har vi den ökade storleken på ljudbilden. Detta är dock något som jag upplevt kommit med tiden under inspelningen. Från början var den samma som Diablo 300 men nu spelar den mycket stort, väl utanför högtalarna till höger och vänster. Dessutom med massor djup och luft. Jag är en ”sucker” för rum & rymd vilket i min bok är när jag kan höra akustiken från platsen där musiken spelades in, knarr i golvet eller någon som flyttar sig i lokalen. Tack vare förmågan att återge dessa mikrodetaljer hör jag nu saker i musiken som är helt nya för mina öron. Det finns knappast någon recensent av Diablo 300 (eller ägare) som inte kommenterat dess förmåga att spela med enorm pondus i de lägre registren. Det tycks inte finnas något slut på grävandet i de sista oktaverna. Men ibland kan det bli för mycket av goda (jag vet, det låter galet). Hos mig kunde de allra lägsta tonerna sätta igång icke önskade rumsresonanser när man spelade väldigt högt. Den nya ”djävulen” spelar lika djupt men med en klart bättre kontroll över högtalarna. Basen får ännu mer timbre och struktur, något som t ex visar sig i en ståbas-strängar som nu får ett tydligt vibrato hela vägen ner ”i källaren” utan att rummet lägger sig i. Jag har testat men både akustisk och elektronisk musik men ännu inte lyckats ”mätta” rummet. Så det som jag från början trott var ett akustiskt problem kan också ha varit brist på kontroll av högtalarelementen… Gryphon har över lag en tonalitet som ligger helt i linje med min smakprofil. Och Diablo 300 var inget undantag. Här fanns en organisk värme utan att det blev jolmigt. Men – när jag spelade på riktigt hög volym kunde jag uppleva att den blev något rå och opolerad. En hårdhet som kanske bäst skulle kunna beskrivas som en viss ”grovkornighet”. Detta är en egenskap som inte följt med över till 333:an. Nu kan jag spela högt utan att det blir hårt på något sätt. Jag vill tro att denna ”finkornighet” också bidrar till 3D-känslan i presentationen där instrument och röster har sin egna, ännu tydligare plats i presentationen. Summering: Diablo 300 var en brutal pjäs som levererade högoktaniga musikupplevelser. Det saknades aldrig kraft och när det skulle spelas bas pekade Diablo 300 med hela handen. 333:an är den vuxna versionen av samma skapelse. Grunderna finns kvar, väl inbäddade i generna. Men nu har kraften och viljan att leverera i alla lägen kombinerats med den typ av belevad pondus och självförtroende som kommer med åren. Diablo 333 kan därför leverera delikata, akustiska musikstycken både varsamt och inkännande. Men när volymen åker upp och musikstilen blir tuffare så åker handskarna av och det är en helt annan ”djävul” som tar plats på arenan.

Visst är det en Gryphon Diablo 333 som kommit för att fylla tomrummet som 300:an lämnade efter sig. 🤩 Då jag var väldigt förtjust i det som föregångaren presterade i mitt system kändes det som en naturlig fortsättning. Samtidigt måste jag erkänna att det varit nervöst. Att köpa något helt ohört på den här nivån är minst sagt... pirrigt. Och att hantera en 67 kg låda är inte heller oproblematiskt - tur då att man bor granne med en @Apexorca 💪🏻 Här nedan ser vi baksidan på "monstret". Mycket är sig likt layoutmässigt, men den har fått två luckor på baksidan för installering av Phono och Dac-moduler. En av många fina uppgraderingar av det yttre är skruvarna för att fästa högtalarkablarna. Helt magiskt trevliga att hantera. Väldigt lika utseendemässigt som de samma som sitter på deras top of the line maskin Apex. Längst ner så sitter strömförsörjningen. Denna låg tidigare i linje med dagens XLR-kontakter, men har nu fått plats i källarvåningen och kontakten är en C20. Kraftmässigt har den uppgraderats till att levera 333 W vid 8Ohm, 666 W vid 4 Ohm och 1100 W vid 2 Ohm. Så jag har inga grubblerier om den ska klara av att driva mina Amati Futura, även om de kryper ner under 3 Ohm vid 60-120 Hz. Och vet allt för väl hur det kan låta om förstärkaren inte har styr på membranen när det ska spelas låga toner. Som tur är har den nya Diablon nästan identiska mått som den gamla trotjänaren vilket gör att den passar som en smäck. Men den har definitivt "lagt på sig". Hela 25 % för att vara precis och vågen passerar nu 50 kg. Det gör det inte lättare att den försetts med 4 fasta spikes undertill. Men det har man på Gryphon tänkt på. Därför medföljer det två 50 cm långa och 5 cm breda "ull-tassar" som man kan ställa de bakre fötterna på och sedan slajda in ekipaget på plats. Mycket uppskattat. Jag har dock valt att låta den vila på två Sortkones TC där bak och två BC där fram. Har inte lyssnat på 333:an om det gör någon skillnad, men vet från tester på 300:an att det gav ett lyft med denna kombon av fötter. Framsidan har fått ett rejält lyft och domineras nu av en riktigt fin tryckkänslig skärm där också menyerna fått sig en översyn och nu är riktigt användarvänliga. Utseende mässigt matchar den perfekt Brinkmann Bardo med Hana Umami Red.

Det blev inte en TD124 denna gång... Det är en Garrard 401. Den är fullständigt genomgången och intrimmad med produkter från specialistfirmor i Ungern, Italien och från England kommer det mesta. Bland annat... ny plint nytt mellanhjul nya lager större tyngre och bättre (sägs det) tallrik. Fötter som lyfter och dämpar spelaren magnetiskt så att den svävar. Något säljaren framhävde som extra läckert var en gummimatta Garrard orginal i rött. På denna ligger en glasskiva. Det verkar som om den inte används av så många. Fick rekommendationen att köra vinylen mot gummit och skippa glaset. Säljeren hade använt det som damskydd. Ortofon TA-210 som visst modifierats (till det bättre hoppas jag) av en Portugis tror jag det var. det var också extra tillbehör, tex 2 extra armbod mm. Den Norska säljaren hade renoverat och byggt om skivspelare i många årtionden och hade så vitt jag kan bedöma örnkoll. Numera är det hans yrke. Reglagen som har rätt typ av "klonk-känsla" Det nya mellanhjulet. Magnetfötter. Skivborste/skivtvätt... vet ej om jag kommer använda den? Den Röda mattan. Med glaset på. Här ser man att talriken är större. Det skall visst låta bättre. Ortofon TA-210. Nu ser bänken ut så här. Det var en huv med också. Förutom att den var i så fin ordning så måste jag erkänna att jag föll pladask för utseendet och finishen.

Idag fick jag och Bardo besök av Bengt från @SOUND BY VINYL för en hälsoundersökning (av vinylriggen alltså). Istället för stetoskop hade han med sig en välfylld rullväska med all tänkbar utrustning och där navet utgjordes av AnalogMagik V2. Frågan som alltid gnager är så klart om man optimerat sin set up - eller finns det mer att hämta med det man redan investerat i? Och idag skulle jag får svaret. Efter 4,5 timmar av mätande, skruvande, lyftande och analyserande meddelade Bengt från lyssningsrummet att nu det dags. Och det var inget snack om saken att allt lyft sig ytterligare en nivå. Det var som om Bardon tillsammans med Umami Red växt en storlek. Allt presenterade med ytterligare lite mer pondus och storlek. Mest framträdande, i mina öron, var den ökade detaljrikedomen där svaga utklingningar svävade längre, något som gav känslan av ännu mer rymd. Dessutom blev basen ytterligare mer definierad och fick mer kärna. Tack Bengt för proffsig leverans och givande hifi-diskussioner. Jag vet att turnén fortsätter i GBG och jag är säker på att ni andra också får samma fina lyft.

Plötsligt blev det lite tomt i uppställningen Många som vet mycket.... Ja, det är ju faktiskt bästa medicinen dessutom. Ni har naturligtvis rätt allihop! Första "skottet" är alltid gratis, sen får man slanta upp Hemma efter 2 veckor i den afrikanska solen och jag får meddelande av både @Daniel och @Akkelis Audio. NU är den här för avhämtning. Några timmar senare inkopplad och står på inspelning

@Audionet det stämmer! Den blev för enkel, attans! Magico S1 har hittat hit, blev mycket lyckat. Ska bara trimma in dom lite till men än så länge gillar jag det jag hör! Nu behöver jag bara skaffa någon möbel.. Svårt det också.

Det är väl ingen hemlighet att Bengt på SOUND by Vinyl är en mästare på det analoga. Och under det senaste året har han även lyckats bemästra det häftiga om än lite komplicerade verktyget Analogmagik 2. För att fult kunna utnyttja detta verktyg tror jag efter en eftermiddag tillsammans med Bengt att man måste ha goda förkunskaper om hur man ställer upp en skivspelare. Häng med på en liten resa med mig och Bengt när vi ger oss på att ställa in 2 olika spelare, med ganska olika pickuper. Resultatet visade sig vara rätt magiskt.

Nu har även jag blivit med streamer och valet föll på en LUMIN U2 Mini (med en SBooster PSU). Min välutvecklade SMPS-allergi/fobi (f.f.a. i hifi-sammanhang) var en bidragande orsak till att jag valde en som var ombyggd till LPS. Streamern levererades alltså med SBooster och jag kan därför inte svara på om den gör någon skillnad, eller inte. Det blir åtminstone lugnt i själen med den här lösningen. Jaha, jag bytte alltså ut en simpel Raspberry Pi4 (med Ropieee XL) som spelare, mot en LUMIN U2 Mini, blev det "så mycket bättre" då? Både ja och nej, visst finns det klart hörbara skillnader på viss musik, men samtidigt kan jag inte med säkerhet avgöra om det är Lumin eller RPI'n som står för signalen med ett annat musikval. I huvudsak kommer Lumin att användas för avspelning av lokalt lagrade flac- och DSD-filer, men jag har ju också fått möjlighet att använda Tidal eller Qobuz om jag vill. Nyfiken som jag är så krokade jag på ett 30-dagars testabonnemang hos Qobuz, men jag blir inte riktigt kompis med varken deras egna gränssnitt eller via Lumins app. Jag får väl testa om jag gillar Tidals gränssnitt bättre, de har väl också prova på-abonnemang. Lumin-appen och jag var inte heller speciellt bra kompisar i början, men efter några timmars utbildning av @Bebop (stort tack för hjälpen) så går det nu riktigt bra och appen växer för var dags användning. Jag föredrar dock att presentera min egna musik via "folder view" istället för via Lumins koncept, jag kan då själv bestämma hur det ska visas genom att göra mina personliga inställningar i Minimserver. Utan hjälp från @AlfaGTV hade jag aldrig lyckats konfigurera Minimservern så att det hade fungerat som jag ville ha det. (1k tack för supporten) DACen är fortfarande en Denafripps Ares II och den har klarat sig bra genom ett flertal jämförande tester mot andra DACar (av varierande dignitet). Det är egentligen bara en enda DAC hittills som har piskat den med tillräckligt god marginal för att locka till en uppgradering. Jag gillade verkligen det jag hörde och för första gången var skillnaden inte bara marginell gentemot Ares II. Dyker det upp en sådan på begagnatmarknaden så kommer jag nog att få svårt att hejda mig, vill ha! När frugan och barnbarnen lärt sig att använda Lumin-appen så ryker både CD-spelaren och CD-skivorna. Mina skivor är redan rippade och det här konceptet låter inte sämre än CD-spelaren, så varför ska den då vara kvar? En ny NAS (till musiken och till Minimservern) är på gång, men jag har lite svårt att bestämma mig för om jag ska bestycka den med SSD eller med "snurrediskar". I dagsläget klarar jag mig med 2TB till musik-filerna, men man vill ju helst ha lite att växa i. Tyvärr är SSD fortfarande ganska dyrt/TB. Jag har en trött gammal 4x4TB (raid 5) NAS för den "vanliga" fillagringen (och ännu så länge för musik + Minimserver), samt en liten (1x1TB SSD) NAS (med inbyggd SQL-server) för min vinyldatabas. Jag gillar att ha dedicerade system till respektive uppgift och därför får det bli en egen NAS till musiken. Anläggningen ser i stort ut som innan, inga andra nya prylar. Pickupen är nu garanterat inspelad (150h) och den låter helt fantastiskt, mycket bättre än vad den gamla gjorde (i.a.f. som jag mins den). (Inställningen av den nya pickupen är förvisso lite noggrannare utförd än på den gamla, men jag tror att den gamla var slutkörd) Jag har tvingats byta fas till anläggningen. Jag är bortskämd med en helt tyst (kolsvart) bakgrund och helt plötsligt så var det inte så längre. Jag såg på mina mätningar att något hade hänt, 3:e och 5:e överton hade ökat från 1,1% resp. 0,6% till 2,7% resp. 1,9%, den 11:e och den 15:e övertonen hade också dykt upp och de har inte funnits där tidigare. Nu är det troligtvis inte övertonerna i sig som ställer till det (de är snarare bara en symtom, ungefär som feber), men de är en bra indikation. Någonting i omgivningen hade alltså börjat skicka ut "skit" på den fasen jag använde (L3). Jag mätte upp att L2 nu var den "renaste" fasen och efter lite omflyttningar i centralen så var det lugn och ro igen. Lätt fixat. (L2 ger ungefär samma värden som L3 gjorde innan, lite mer av den 6:e övertonen, men det är försumbart lite och orsakar bara några få mV DC) Vad som orsakar "slasket" på L3 vet jag inte med säkerhet, men jag har mina misstankar. Det är ovanligt mycket störningar i området 5-15kHz vilket tyder på en modern laddare. Jag tänker inte jaga "skitgrisen" i dagsläget, jag är nöjd med att den inte skitade ner alla tre faserna. Jag önskar er alla en skön sommar, så hörs vi kanske till hösten.

Fast även med gängor skalet kan man ju anvisa ett åtdragningsmoment som är mildare, kan man tycka. 😉 Nåväl, jag har nu kommit till den "slutliga" stationen längst ned i Blue's Alley Efter lite inledande tveksamheter är vi nu de allra bästa kompisar! En av Göteborgsbutikerna i Stenkullen hade ett "tillbud" på en demo-körd Hana Umami Blue som jag inte kunde motstå. Det här är ju en korsning mellan Hana Umami Red och Hana ML, den senare har jag ju ojat mig över och hyllat ogenerat som en suverän danspartner till Brinkmann Bardo med sin 10.0-arm. Efter lite inledande grus i maskineriet pga missförstånd kan jag konstatera att en Hana behöver viss inspelning innan den kan navigera de mest brutala skivorna i samlingen, och denna hade inte alls de timmarna under vingarna. Nu har den iaf jobbat bort den mesta av den initiala stelheten och jag måste säga att den tveklöst möter alla mina förväntningar! Om ni klickar upp bilden kan man faktiskt se att det är en MicroRidge-diamant. Har inte identifierat detta tidigare! Den här blå juvelen plockar upp fantastiskt mycket information ut spåren, har en dynamik och en pondus som bara ruskar om lyssnaren! Men all önskvärd finess och grace finns där också och den här kommer garanterat bli en bestående favorit i samlingen. Jag tycker den är en riktig allätare och braskar på klassiskt med all den kraft som en stor orkester uppbringar, likväl som den återger en liten intim jazzklubb när så krävs. Men jag gillar ju rock, electronica och liknande också och det är nog ändå där som den drämde till så jag blev helt frälst! Angel med Massive Attack, Chameleon med Trentemøller och Smoke On The Water från Made In Japan chockerade nästan! Riktigt, riktigt bra och faktiskt en fullvärdig konkurrent till den optiska kollegan på spelaren intill!

Efter 11år i "nya lägenheten" är den inte så ny längre och jag har länge funderat på en "downsizing" så nu är handpenningen lagt till ett nybyggnadsprojekt som börjar bli klart. Att gå från 75m2 till 51m2 är givetvis en utmaning och blir även en utmaning för en "hemmabio kille" som mig. Jag har levt med projektor o duk med högtalare bakom duken i många år nu men nu blir det slut på projektor och jag skall ta en annan väg. När jag flyttade hit så va jag mer en hifikille men bio som "extra" men senare tiden har det varit nästan bara bio i stora systemet. men nu vill jag hitta en mellanväg. Första steget blev att bestämma bild, och då mitt nya rum bara är 303cm brett så valde jag en 77" tv och här ville jag inte kompromissa alls Valet föll på en FWD-77A95L från Sony Pro och det är så långt jag har kommit än Jag kommer (troligen) behålla min Trinnov Altitude 32 som försteg, kommer även behålla 4st Procella P5V som bak/atmos och min Procella sub Vad som skall köpas är då en ny "front" och ett slutsteg till denna Så bara början på resan, skickat lite idéer till min handlare så får vi se vart det bär av, men tanken är en mer HiFi front än ren biofront som jag haft innan Rummet, TVn kommer hänga där dom tre uttagen är på västerväggen

Genom åren har jag testat en mängd olika kablar, men en som jag återkommit till gång på gång är Transparent. Den känns som en gammal trygg vän som man vet var man har och som alltid är pålitlig. Nyligen köpte jag Kimber signal-kablar och även om de är väldigt fina kablar, stötte jag på det eviga dilemmat inom hifi-världen: synergi mellan komponenter. Tyvärr visade det sig att Kimber, trots sina fantastiska egenskaper, inte riktigt funkade i min anläggning. När jag först kopplade in Kimber-kabeln märkte jag genast en ökning i detaljer mer snärt och mer microdetaljer i inspelningen. Men efter att ha lyssnat på några låtar började något kännas fel. En känsla av olust och brist på harmoni med musiken och musikerna smög sig på. Det kändes som om något blev framlyft på ett onaturligt sätt vilket gjorde att det inte lär naturligt, lite som min första CD-spelare från Siba som, trots alla detaljer, erbjöd ett kallt och oengagerande ljud. Efter att ha lånat en Reidar signalkabel började allt falla på plats. Det fick mig att fundera på att göra ett test med en pålitlig vän, Transparent. Så jag kontaktade @zood och bad honom ta med sin Transparent Ultra MM2. Vi kopplade den till DAC och försteg och efter att ha jämfört med Kimber-kabeln, var vi båda överens om att Transparent passade mycket bättre i min anläggning. Det var som om musiken plötsligt fick en otrolig närvaro och lyfte fram det bästa med min Aqua La Scala DAC - dess livliga och analoga ljud. Förra veckan besökte jag Per på Hifi Puls och lånade den senaste versionen av Transparent Ultra generation 6 här kände man igen det trygga ljudet fast det kändes som den gamla vännen hade skaffat en ny frisyr och kostym som är mer tightare och skräddad än den gamla lite pösigare kostymen. Jag kände igen den trygga klangen, men den hade fått en modernare touch. Ljudet har svärtan som Transparent alltid har levererat, men här känns det att röster och instrument tar ett steg fram i rummet har mer 3-D mer fart och umpff i mellan basen. Borta är som några har sagt innan att man kunde uppleva att dom äldre transparent inte var lika snabbfotade i basen. Både jag och @zood konstatera hur mycket en enda kabel kan göra för att få rätt harmoni i ljudet fast vi vet att kablar gör skillnad. Det fick mig att fundera över hur många som håller fast vid fel kabel i sina system utan att våga prova andra märken och modeller. Många kanske byter ut elektroniken eller högtalarna istället för att utforska olika kabelalternativ. Det är bara att inse och vara öppen för att nya möjligheter är avgörande för att uppnå den bästa ljudupplevelsen. Jag kommer att testa några andra märken till så får vi se var det landar!

Om jag nu fått tag i ett drivverk från Garrard och en arm från Ortofon så behövs ju en puppa också. Som det är nu är det tomt. Det går att råda bot på. Jag vill gärna ha en Ortofon SPU. Det passar denna gamla spelare så det blev en Royal GM MkII. Den har en "vass" nål som läser hela spåret sägs det. Vissa gillar de rundade mer och det kanske blir att jag testar en sådan men jag tror jag kommer gilla denna. Den är ju snygg tycker jag.

Jag har kört el-bil ett år nu och laddat från ladd-box hemma. Vi har legat för nära mina 25A per fas alldeles för ofta. Särskilt när jag spelar stereo!!! Då tycker lastbalanseraren att det legat för nära max för många gånger på raken och då bryts strömmen till bil-laddaren helt och startar inte av sig själv igen. Jag måste aktivt startar den själv. Det händer varje dag när jag spelar musik och lagar vi mat tvättar samtidigt är det än värre. Det är enerverande och ibland glömmer jag starta laddningen och har ont om el i bilen dagen efter. Jag fick därför uppgradera till 35A per fas. Då behövde det bytas en del prylar i inkommande el. Jag fick byta till annat elavtal. Helt nytt elskåp behövdes. Så nu borde det funka tycker jag. Mitt tri-amping projekt med strömstarka gamla Krellar och subbasen Gotham V2 slukar en hel del ström. Det förde med sig en massa utmaningar med elen. Det började i Nordost QB8 x2 + QB4 strömlisterna med illaluktande brända säkringar så fort man höjde över konversationsvolym, jag fick ha dubbla eluttag i vägen för slutstegen, 2 ny kablar ner till elskåpet, jag fick ha 2 grupper med 16A hifi- säkringar i elskåpet och nu byta till starkare inkommande elsystem till hela huset. Kabel in till huset funkade visst för 35A vilket var skönt så jag slapp gräva upp parkering, plattor, gånga rabatter osv, mm mm. Det är ju galet men rätt kul. Men om någon undrar om jag tycker det är värt det så är svaret: ABSOLUT! Kan det finnas några ljudliga fördelar för mitt system när inkommande el inte ligger och nosar nära max när jag spelar längre? Jag spelar ju mest på kvällar när temp sjunker i huset och värmen går i gång, laddar bilen, tvättar, lagar mat och så på med stereon. Det har ju varit vinter och sedan i höstas har det varit problemet med den inkommande elens maxförmåga. Provar med utmanande klassisk musik med stor orkester i fullt drag från alla instrument. Pukslag, blås och ståkinstrument i full kraft. Detta kan jag inte ta gift på, det är svårt att byat tillbaka lite fort och testa... men nog tycker jag det är lite luftigare, mer kontroll och samtidigt lugnare ljud jämfört med innan det byttes. Är det möjligt eller inbillar jag mig? Behöver man spela in elskåpet några 100-timmar? Det hade nog Shunyata och Nordost gjort om de tillverkat sådana. Hmm

Ett strävsamt par likt Rockna's dac och streamer gör ju inte så stort väsen av sig om de inte får lite sällskap. För dagen dukades racket också med följande: Gryphon Essence för & slutsteg... Kopplingssnören från Vertere & Nordost... Och högtalare från YG's Peaks-serie modell: Ascent... Skivspelarna... "gjorde sig icke besvär" den här gången.

Rockna Wavelight dac + server Med tanke på dagens väderlek i Stockholm så var det lätt att söka lite skydd hos Stylus Audio. Nu rockades det inte direkt mer än vanligt men vi som var där fick en väldigt trevlig pratstund och framför allt lyssning. Häng med för det kommer snart mer av både text & bild.

@calm Nu är riaat helt nytt till skillnad mot det inspelade som jag lånade i februari, så det behöver lite inspelning. Men vis av det testet/lånet kan jag säga att det är väldigt upplöst och luftigt på ett sätt jag inte haft tidigare i systemet. Eventuell oro kring bristande värme är helt onödig… Detta är ett mycket dynamiskt riaa oavsett om jag spelar Lenco med SPU eller SME o Soundsmith. Jämförelse med band är generellt orättvis. På en bra inspelning/master så vinner band. BTW det är ju inte tomt i racket längre

Inspirerad av bl a @lindome, @calm, @Bebop m fl så funderade jag på att skriva om Queen och varför jag är ett stort fan av dem. Började skriva och för att att hitta fakta via Google, Wikipedia så insåg jag att det kan väl alla hitta och läsa själva, så det blir en kort version hur jag minns hur det startade och ”slutade”. Hade en kompis pappa som jobbade i England på slutet av 60-talet och början på 70-talet. Eftersom han var mycket musikintresserad så gick han ofta på klubbar och vid iaf ett tillfälle så lyssnade han på Smile innan de blev Queen och sedan på Queen när Freddie hade anslutit sig. När han kom hem så hade han en kassett eller skiva som han spelade för mig och hans son, berättade om upplevelsen han hade varit med om och hur ”nytt” och fräscht det låtit. Där och då blev jag ”frälst” och när deras debutskiva Queen kom -73 så var jag i stan och köpte den samma dag eller någon dag senare. Hem och spela upp den, jag blev så begeistrad så jag bjöd in flera av mina kompisar för en lyssning, den mottogs med både bu och bä, men jag hade hittat något som skulle visa sig bli mina husgudar. Köpte alla skivor som kom med jämna mellanrum och njöt som bara den, men var nog ganska ensam i min bekantskapskrets av avguda dem. Det var nog först när * A Night at the Opera med Bohemian Rhapsody kom som många fick upp ögonen för Queen, det är vad jag tror? Det blev några minnesvärda konserter och särskilt en på Råsunda fotbollsstadium där jag hade med mig två jobbarkompisar som sedermera blev hängivna Queen fans, kul! Finns det någon som kan få med ett helt folkhav på flera hundra tusen att vara med i uppträdandet? Jag tvivlar! Även om det finns flera som säkert gjort det, men i så många år som Queen och särskilt Freddie gjorde det är jag tveksam till? När de började med ”arenarock” så var det nog inte bara musiken i sig som gjorde de populära, jag tror att deras ljussättningar, nyskapande sound och att de var som gjorda för att uppträda var en anledning till deras populäritet (bara egna funderingar). Jag gillade ALLT! Åren gick, barn, radhus och sedan Live Aid galan på TV (-85), livet lekte! När Queen äntrade scenen (efter en turbulent tid med rykten om splittring m m) så satt jag faktiskt med tårar i ögonen av glädje, gåshud var bara förnamnet, jäkla vad bra de framförde sina låtar. När jag senare fick höra att Elton John med flera sa att de ägde scen och publik så undrar jag om jag inte fick tårar i ögonen då också. Jag fick höra att Wembley Stadium skulle rivas och en ny arena skulle byggas, tror att året var -90, även om det var byggstart planerat till långt senare. Queen hade önskemål att få uppträda en sista gång innan rivningen drog igång och innan Freddie blev alltför sjuk. Jag väntade otåligt på att deras önskan skulle slå in samt på biljettsläpp, av det blev det intet. Freddie gick bort nov -91 och världen blev en mega artist fattigare och jag själv blev otroligt ledsen. Men alla minnesprogram, intervjuer och Tribut konserter för att hylla Freddie läkte de värsta såren i mig. Spelade Queen’s album flera ggr i veckan förr och numera ett eller några låtar i veckan eller iaf var fjortonde dag för att jag mår bra av det. Det blev en liten historia om mina största husgudar som nu blev förevigade via detta forum. R.I.P Freddie och tack för musiken Freddie, Brian, Roger och John /byZan

Marten kämpar på och tänker visa sin nya högtalare på en mässa snart... Jag har varit med och lyssnat nu på sluttampen och under olika stadier i färdigställandet. Vågar inte visa hur de ser ut riktigt ännu, men nu börjar konstruktionen ta sin slutliga form och ljudet lika så. Jag var ju med i ett tidigare stadie med testlådor osv. Jag kommer var lite mer utförlig framöver, men kan säga att Martens nya konstruktion och utveckling har verkligen varit lyckosam för musiken. Det finns bla en portion viktig egenskap i ljudåtergivningen jag gillar som tagits till en ny nivå hos Marten. Den totala upplevelsen är minst sagt stor. Jag tog lite bilder för att läska er. Nu är högtalaren ganska nära färdig. Lite jobb på lådan kvar och då behövs säkert lite justeringar i filtret innan Leif är nöjd. När vi pratar om hur det låter och vad vi gillar i återgivningen är det tydligt att Leif har en tydlig ide om slutresultatet. Ett ljudideal. Detta strävar han mot i modell efter modell. Det senaste resultatet är ett betydande steg. Integrerat, försteg- slutsteg, försteg-monoblock, Bi-amping, Tri- amping... . Marten har ju så klart hörsammat mitt ljudideal och har nu mera mitt system som referens, så därför ... Quadruple... det där Jörgen sa att de gärna byter in mina Sf... för att använder dem på valborg, kan man ju fundera över. Men de vill säkert spela körsånger som handlar om våren på dem tänker jag. Exklusiva material. Nu har Marten hittat teknik för att göra detta snyggare och bättre. Men det är inte klart på denna bild. Baffeln är fortfarande provisorisk och kolfibern är inte färdigbehandlad. Ett nytillskott... ett av flera. Jag återkommer med fler bilder innan den där mässan som är lite viktig för de som gillar musik och är audiofiler. Då är det helt klara. Misstänker att Marten kommer lyckas mycket bra med återgivningen där. Stay tuned.

Nytt namn, nytt rum, samma griniga gubbe 🥸 Var hemma hos @AlfaGTV på musikafton häromdagen och blev inspirerad. När de övriga deltagarna åkt hem grävde han lite bakom en hylla och fram kom en likadan Kuzma som han hjälpte mig införskaffa för några år sedan. jäklars vad den spelade berörande musik. Delos passade den verkligen perfekt så när jag kom hem var det bara att montera min egen som legat i avbytarlådan en tid. Inställningarna behöver justeras lite till då den spårar dåligt men gött köttigt ljud såhär spontant när jag bytte från Cadenza Black.

Då jag har en effekt på ungefär 2 W i mitt slutsteg kände jag att det inte riktigt gick att få den dynamik jag önskade. Det finns flera sätt att lösa det och visst skulle man kunna argumentera att 2 W inte är speciellt mycket och att lite mer effekt göra susen. Men den lätta vägen är inte alltid den rätta (eller kanske snarare roligaste, men det rimmar inte...) Mot sågen för nu ska det snickras!

En separat dac-modul är på G. Detta var en lösning som jag var mycket nöjd med i min Diablo 300. Vid det laget hade jag redan en MSB Analog Dac med separat PowerBase, så jag kunde jämföra dem side-by-side. Och i mina öron spelade bägge precis lika bra digitalt, dvs fart och fläkt kombinerat med organisk pondus. Då kostade MSB-kombon 50% mer än modulen. Dessutom så slipper jag som konsument att lägga pengar på signal- och strömkabel. Och tillverkaren behöver inte ta fram ett snygg men kostsamt chassi med digital display att lägga godsakerna i. Istället lägger de (förhoppningsvis) slantarna på välljud. Nu har det gått 8 år sedan den förra modulen togs fram och mycket har ju som bekant hänt i den digitala världen, så jag har höga förväntningar. Och med tanke på hur magiskt deras CD-spelare Ethos låter tror jag inte jag kommer bli besviken. I väntan på Dac-modulen så har jag en mycket värdig inhoppare i form av Moon 680D, ett mästerligt bygge som betingar ett nypris på 126 000 kr. Stort tack för suverän support av @Daniel och killarna på @Stylus Audio. Här finns så klart alla tänkbara gränssnitt för överföringen och jag kör som tidigare med USB. Hur bra jag än tycker att den låter så hoppas jag inte att den utklassar den kommande modulen nu när jag vant mig 🫣.

Långfredagsmusik... Återgår till Shostakovich. Det jag nu skall skriva passar rätt bra att tänka på en Långfredag. Inget stoj och glam precis. I min mening dock ett fantastiskt konstverk vars inramning i sin tid gör det stort på ett vis som inte mycket annan musik kan göra. Shostakovich Symfoni Nr. 7 Op. 60 den så kallade Leningrad Symfonin är sannerligen ett mästerverk. Bortsätt från det rent musikaliska, som är ett mästerverk, så finns en otroligt intressant historia kring detta verk som höjer det ytterligare. Man kan minst sagt säga att det "hanterades" på ett ovanligt sätt i storpolitiken. Det användes till och med handfast som psykologisk krigsföring mot Nazisterna. Shosta testade första satsen på en grupp musiker i Leningrad under början av ockupationen av Nazisterna 1941. De fick avbryta för flyganfall och Shosta hämtade sin familj och flydde ner i skyddsrum. Han kom sedan tillbaka, men gruppen musiker ville höra satsen igen så det tog om det efter anfallet. Sedan fortsatte Shosta att skriva sats 2... Shosta hade redan tidigare i samband med Leningrads belägring börjat inse att det han påbörjat var menat att bli något större. Så han lade manken till. Shosta skrev klart verket i december 1941 efter att blivit evakuerad från Leningrad till Moskva någon månad innan. Världspremiären var i mars -41. Det premiärspelades i Leningrad 9e aug 1942. Det var ungefär 1 år efter att Nazisterna börjat belägringen av staden och samma datum Hitler bestämt att fira Leningrads fall. Ockupationen varade omkring 900 dagar. De vedermödor befolkningen genomled var groteska. Kanske upp mot 1 miljon av stadens invånare dog. (finns lite olika siffror). Detta verk är som Shostakovich många övriga. Man kan kan inte missta det för något annat verk. Kanske kan det betraktas som bland det absolut största. Det är extremt emotionellt involverande och det finns bla mycket klassiska militärmusikinfluenser i olika avsnitt. Lidande, triumf hopp och patriotiskt motstånd porträtteras mycket känslomässigt och kraftfullt. Shostakovich har många referenser i sina verk, både till sig själv och andra tonsättares verk. I första satsen finns klara flirtar med Ravels Bolero tex. Det var ingen lätt sak att få till premiären i Leningrad. Orkestern hängde ihop med nöd och näppe. Många hade dött och det var bara 15 medlemmar kvar. Man fick leta upp andra musiker i Leningrad som kunde tänka sig att ställa upp. Vissa musiker klagade på repetitionerna pga att de var svaga och utmärglade. De ville spara på sina krafter för att orka överleva. Sovjet bombade ryskt artilleri inför premiären för att det skull vara tyst nog så att symfonin skulle höras bra. Det helt otroliga är att de sände ut detta verk från stora högtalare mot tyskarna som ett tecken på motståndsvilja och uthållighet. Det sändes till stora delar av Sovjet också. Konserten i Leningrad spelades alltså upp och spelades in och sändes mot Tysklands arme i Leningrad. Makalöst egentligen. Shosta döpte de olika satserna till War, Memories, My Native Field och Victory men tog sedan tillbaka det. Det blev väl för mycket till slut. Känslan och budskapet är ju tydligt ändå i själva musiken när man sätter det i sitt sammanhang. Less is more... musiken talar för sig själv... kanske han tänkte och tänk er in i en tysk soldats hjärna där han sitter på vakt och blir fullständigt pepprad med detta verk. Lite kårar längs ryggraden skulle jag tro. Jag tänker ffa på ett avsnitt i första satsen som börjar ca 6 min in i verket. Det Bolero flirtande... Shosta började skriva verket innan i belägringen och säkert var det ett verk allmänt avsätt för att beskriva kriget, men det fick en kuslig träffsäkerhet i tiden när belägringen inleddes. Detta är som filmmusik men komponerad i och för verklighetens händelser i realtid. Makalöst. På Leningrads begravningsplats spelas ofta detta verk. Shostakovich 1942. Man kan förstå att Shostakovich extremt sällan har en munter uppsyn. Han hade redan sedan unga år pressats av politisk storpolitik och fick tidigt reda på av Stalin att hålla sig på rätt sida. Shosta uppfattade hotet om fångläger och död som närvarande varenda sekund. Hans musik hade kanske varit briljant även utan denna påtagliga omständighet, men den hade helt säkert inte låtit på detta vis. Finns flera bra exempel på inspelningar som är bra. Här är två ur mängden. Det finns olika sorters musik med olika syften. Detta är en sort som skiljer sig rätt mycket på flera plan mot tex melodifestivalens bidrag. Verket ovan kan inte alla gilla, som det är med all musik. Man gillar olika saker, helt ok. Det är svårt. Intresse, tid, träning och koncentration behövs. Men om och när polletten trillar ner så ger det så mycket mer musikupplevelse för de hugade. Jag upplever detta verk som makalöst musikaliskt. Det är engagerande, medryckande vackert i melodier och klanger och det är unikt. Man behåller intresset. Det finns stor påverkan i verket av Shostas egna sinnesstämningar. Det har en personlighet som stämmer med Shostas och som framträder tydligt i musiken . Det väver samtidigt in den unika samtiden politiskt, kriget, ockupationen och lidandet på flera plan. Understundom glimmar det till små hopp, stolthet och motstånd. Hur kan detta gå till? Ja det händer ju i åhörarens huvud efter den musikaliska stimulansen. Vilken makalös grad av kommunikation musik och annan konst kan vara. Men oft behövs lite bakgrund till stor konst för att den skall blomma ut till fullo. Försöker då och då i denna tråd dela med mig av det jag upptäcker på detta vis i förhoppning av att inspirera fler att sitta och lyssna till långa komplicerade klassiska verk. För mig ger de stora kompositörernas verk den optimala musikupplevelsen och ffa efter lite extra djupdykning. Detta är mitt musikaliska tips denna dödens stilla Långfredag. Glad påsk!

Ni som hängt med i den här tråden vet att @persve har kört med ett slutsteg i klass-D och varit nöjd med det. Jag har också tyckt att det verkar göra det som behövs men lite av en slump har det utmanats av ett par gamla "hyllvärmare". Det började med att vår "kompis B" skulle göra ett besök för att lyssna på SW-lösningen som han varit med och inspirerat till. Kvällen innan fick jag ett mail om att mötet kanske måste ställas in eftersom slutsteget krånglade och då frågade Per om jag hade någon förstärkare att låna ut. Jag tänkte efter lite och tänkte att en Quad 405 nog borde göra jobbet tillfredsställande. Per satte sig i bilen och dök upp en stund senare och lämnade med en förstärkare under armen. Provkörningen avlöpte utan missöden och när jag och "B" dök upp dagen efter kunde vi lyssna på anläggningen med Quad 405 och precis som Per meddelat mig lät det förvånansvärt bra! Vi saknade inte den gamla förstärkaren och tyckte att allt lät förträffligt. Quad 405 kom på slutet av 70-talet och var en smärre revolution konstruktionsmässigt och den marknadsfördes som "a straight wire with gain". Detta grundades på att de gjort lyssningstest med jämförelse av ingången och utgången med resultatet att det lät likadant. Proven gjordes med 8 ohms resistiv last och senare prov med mer komplex last har resulterat i smärre skillnader och den har då inte klassats som helt transparent. Förstärkare med högtalare som last är inte riktigt samma sak som med rent resistiv last och vi återkommer till det. VI nöjer oss med att konstatera att Quad 405 gör det man kan förvänta sig av en bra förstärkare så länge högtalarlasten är "rimligt snäll". Pers Coltrane-högtalare är inte så svåra efter att basreflexporten pluggats och borde fungera med förstärkaren. Jag provkörde förstärkaren i mitt experimentsystem nyligen och tyckte att det spelade riktigt bra och att det gav en snygg presentation utan lyssningströtthet. Ganska lättlyssnat skulle man kunna beskriva det som och läser man recensioner på nätet klagar de lite på att den allra lägsta basen kanske är lite återhållen och att den översta diskanten kan sakna en aning lyster men att det ändå uppför sig väl vid normal lyssning. Det har säkert sin grund i att Quad har sett till att filtrera bort allt uppåt och nedåt som "inte behövs" för att få förstärkaren så stabil som möjligt. Stabilt är det, den gör inte bort sig men drivningen av låga impedanser är inte den bästa och därför kom det en version 2 med kraftigare strömdrivning efter ett tag. Lyssningen som föranledde inkoppling av Quad 405 avlöpte utan problem och vi var alla rätt förvånade över hur bra förstärkaren presterade, vi saknade egentligen ingenting. Per fortsatte att lyssna på den efter "mötet" och rapporterade att han var chockad över hur bra det lät. Hur det senare fortsatte tar vi i nästa inlägg.

En vy från sidan. Och slutligen en bild på hela stapeln. Jag tycker förstärkaren matchar fint till resten av elektroniken.

"The Eagle has landed..." Då har den lilla månlandaren var ute på äventyr! Nere hos @Gryphon300 fick den mäta sina krafter som transport för Roon i batalj mot en Auralic Aries G2.1. Som alltid, situationen ger förutsättningarna och det kan inte bli en "1 till 1"-jämförelse, då den paj-baserade är en SPDIF-transport medan Aries G2.1 är fokuserad på USB, även om den också skulle kunna spotta ur sig SPDIF. Som synes fick IAN Canada-pajen ström från sin vanliga iFi iPowerX och den kablades med en Supra ethernet till en Innuos Phoenix Net. SPDIF till inbyggd DAC i Gryphon utgjordes av min Marcus Cable 75 Ohm Coax Digital. Aries hade Valhalla2 ethernet till Innuos PhoenixNet samt en Valhalla2 USB till Gryphon, så den hade absolut förutsättningarna på sin sida. Efter en stunds uppvärmning så hade vi en liten spellista klar för att växla mellan transporterna, via Roon (som befinner sig på en ROCK NUC med en Farad Super 3 strömförsörjning, och media på extern USB-disk, även denna med en linjär psu). Vi spelade: ... och flera låtar. Det mest uppseendeväckande torde vara att vi på fullt allvar kunde jämföra dessa båda utmärkta transporter med givna förutsättningar! Det här var INTE någon promenadseger, för vare sig Aries G2.1 eller IAN Canada-pajen. Jag kan inte säga att jag lyssnat till Gryphon Diablo 300's DAC via dess SPDIF-ingång tidigare, vad jag vet, och om vi egentligen jämförde DAC'ens ingångar eller transporter måste lämnas obesvarat. Aries lämnade ett mått mera bas men det var inte otvetydigt om det var en fördel eller nackdel. Pajens bas upplevdes fastare och mera strukturerad och fullt tillräcklig i kvantitet. Pajen transporterade röster på ett sätt som fick dem att bli mjukare och mindre sibilanta, men möjligen mindre tydliga i konturer. Den upplevdes även ha en svärta som inte riktigt kunde hittas vid USB-överföring. Hmm... Nu är det ju helt klart att Aries erbjuder mycket mera funktionalitet, design och möter flera tänkbara krav som en aspirerande streamare kan ha. T.ex. en väl fungerande och trevlig styrapp, möjlighet att peta in en disk och utgöra musikserver för ett multirumsystem, väldigt smidig växling mellan flera digitala inputs (Airplay, Spotify, Tidal connect etc) Att den ser mera "vuxen" ut med fin skärm osv kan såklart också spela in. Men, i en väletablerad streaming-infrastruktur som t.ex. ett Roon-ekosystem så utgör den lille pajen ett ljudmässigt alternativ till så pass kostbara apparater som Aries, iaf för dessa öron. Den kan givetvis konfigureras att agera som endpoint i en UPnP- eller Squeezebaserad miljö också, med lika gott (bättre?) resultat! Den ser ut som labbutrustning, måste knåpas ihop av ngn och har nog lite sämre audiofil kredd... Oförtjänt säger jag, stärkt av dagens övning!

Tillbaka till digital-övningarna en stund! Jag snodde hem en till HAT till Raspberry Pi, då det dök upp en till salu i Jämtland och jag kände spontant att jag hade bruk för en till. Det betyder att jag kan koppla in två stycken IAN Canada TransportPi DIGI samtidigt till Denafrips Ares II och vara välja rätt coax-ingång på denna. Topp, då har jag hela tiden en referens! Vad skiljer dem åt? Jo, den primära har ju "finström" både till Pi och till HAT via IAN Canada PurePi Accar och SuperCap's. Denna i sin tur strömförsörjs av en iFi iPowerX. Den har även en "piffigare" Ethernet-kabel från antingen Ghent eller @octavia rs, samt en iFi LAN iSilencer. SPDIF-sladd är en okej QED. Denna spelar fortfarande med de SMD-baserade klockor som medföljer TransportPi DIGI (bra, men enklare). Jag kan väl konstatera att den låter väldigt, väldigt trevligt och Denafripsen växte rejält med denna koppling. Den andra Pi'en är (tyvärr) inte helt identisk, då det är en Pi3B, medan det i den förra sitter en 2B. Båda kör dock DietPi med samma inställningar. I övrigt strömförsörjs denna av en sBooster BOTW+Ultra, kopplas med en 8m UTP Cat5 ethernet-sladd som varit med sen länge. SPDIF-kabeln är en helt OK Marcus Cable som går till Coax2 på Denafrips. De inledande jämförelserna mellan dessa båda pekade förhållandevis tydligt till "månlandaren" ovan. Men, den andra Pajen har nu fått Accusilicon lågbrusiga och fas-tajta klockor istället: Let's get ready.... ....to RUUUMBLLLEEE!

Tack @Apexorca. Särskilt kul är ju att den då var kall, direkt ur låda och spelades tillsammans den medföljande no-name-kabeln som strömsladd. Efter 2 veckor bytte jag ut kabeln mot en Nordost Valhalla, en manöver som gav ytterligare stringens i de lägre registren. Men framför allt luft och längd i de ljusare partierna. Diablo 333 är inspelad på fabrik men man menar att den kommer behöva någon vecka till för att fullt blomma ut. Stänger man av den (standby) så ska det räcka med 45 min att nå full prestanda. Men det har jag inte testat - här står den på 24/7.

I mitten av April ska jag besöka Göteborg för montering och justering av pickup och tonarm. Jag kommer stanna några dagar, så om det är någon som behöver en översyn av sin vinyl-rigg är ni välkomna att höra av er. Ring 070-2907292 eller skicka mig ett PM. Jag erbjuder och kan bistå med: - Montering och optimering av pickup (oavsett fabrikat och modell) - Inställning av drivverk, tonarm och RIAA försteg - Rådgivning gällande systemmatchning, uppställning, förbättringspotential och uppgraderingsvägar. Jag kommer även ha med mig analysprogrammet AnalogMagik V2 för att kunna utföra en analys av pickup- och tonarms-inställningar med mera för den som önskar det. https://www.analogmagik.com/ AnalogMagik analyserar följande: Rätt hastighet, och ojämnheter av skivtallriken (Wow & Flutter). Kanalbalans. Azimuth. Zenith. VTA och SRA (stylus raking angel). Optimalt nåltryck (VTF). Rätt anti-skating. Mäter upp optimal Loading och Gain (pickup/RIAA). Mäter upp vibration och resonans-frekvens (tonarm och pickup). Mäter vibrationer. Inre vibrationer och hur väl skivspelaren är isolerad från omgivningen. Under tiden man analyserar är det mitt jobb att justera för att få allt att spela optimalt. Här följer text vad två kunder säger om sitt ljud efter min insatts ihop med analysprogrammet: "Sångare och solister låter nu mer riktiga och står en bit framför högtalarna. På Eric Dolphy spelar någon på en vibrafon en bit in i låten slår dom ganska hårt på plattorna, När jag hade enklare anläggning var det svårt att höra att det var vibrafonplattorna han slog på, det lät mer som ett plåtsjok. Med bättre grejor hörde man att det kanske var vibrafonen men nu hör man ju tydligt att det är vibrafonen han slår på och tonen klingar också ut. Äntligen!" — Gunnar (efter justeringar med AnalogMagik). "Jag har nu spelat igenom den testskiva jag använt mest genom åren: Testskiva 1 från Opus 3. Varje spår lät klart bättre än det någonsin gjort, alla instrumenten framträdde oerhört klart och separerade från varandra. Rösterna i kyrkan hade en klang som aldrig förr. Detta är verkligen något som du kan göra reklam för, Bengt, en mycket tydlig och klar förbättring av ljudet i anläggningen." — Jan (efter justeringar med AnalogMagik). Med vänlig hälsning, Bengt / SOUND BY VINYL https://soundbyvinyl.com/analogmagik-v2/

Då har jag varit på RC Ljud och Bild i Umeå och spelat på Soulnote och Vertere. Det var A2, E2, D2 och klockan X3 samt Vertere DG1. Dessa produkter har varit runt Norden en hel del de senaste veckorna och det blev uppenbart att Verteren inte lät som den skulle. Efter ett byte av pu till Hana istället för Sabre och en justering av alla parametrar så lät det i alla fall anständigt. Både det digitala och analoga spelade fin musik. Jag blev själv förvånad över hur stor skillnad den externa klockan X3 gjorde! Mycket trevligt gäng med Magnus, Peter, Stig, Bengt och Tommy som underhöll gästerna och bjöd på fika.

Besök i musikrummet ikväll! Och då blev det dags att lyfta fram en gammal favorit som inte spelat med Soulnote tidigare, även om jag fick höra en liknande kombo i förra veckan! Den gamla Kuzma Stabi S med Stogi S tonarm gör ingen besviken, och jag är så glad att jag köpte den gamla goa Delos för många år sedan. Still going strong!💪🏻

Börjat handla lite trots att jag inte flyttat än, Blev ett nytt rack. . solidtech HY-2 som kommer står mellan mina CLIC bänkar och om jag räknar rätt blir detta exakt samma bredd som Tvn

Lånade en anna typ av SPU också. Ortofon med eliptisk slipad nål. Skal bli spännande att höra på hur de skiljer sig åt och vad jag gillar bäst. Tänkte lyssna in mig på denna först. När man byter SPU är det lätt att justera in eftersom deras geometri är mkt lika. Kanske helt lika. Lätt med Ortofonarmen också där VTA och tracking force fixas jättelätt. Lite bökigt att få plast och fler kablar blir det... Puh... Men för att testa mig fram lite funkar det.

Det blir lite bättre med puppa på. Mitt Einstein - The Turntables Choice Mono Riaa är jag nöjd med. Detta Mono Riaa är inte det mest smidiga att jobba med. Det är extremt "naket" och bara en balanserad ingång och en utgång. Motstånden kopplas manuellt i och ur. Det passar inte för 2 st spelare således. Men jag tycker det låter himmlans bra så jag vill inte byta ut det till min Brinkmann Balance. Jag behöver ett Riaa till innan det blir ljud. Återkommer troligen snart om det.

Eftersom man är sprungen ur mellanmjölkens land så fick den bli en matta. En liten .. Och som troligen inte ställer till det med särskilt mycket: Åt andra hållet har jag sedan tiden då jag gick all in med akustikmätning ett par betongplattor som ska motverka reflex i golvet till sweetspot. I taket varvat med diffussorer och vanliga takplattor. Första raden i vinkel. Lite svårt att se kanske.. också för att mota bort första reflex. Skälet till att två saknas är ändring på toaletten ovanför så jag ville skapa inspektionshål.. . (Det var torrt) Har någon gång i karriären dämpat för mycket and I'm not going down that road again.

300 var mycket bra. Helt i min smak. Jag håller med om analysen om dess egenskaper i systemet. Nu när man hör 333 så är det lättare att förstå vad som kunde bli bättre. Så är det ju alltid när man klättrar på stegen. Först när utmanaren är bättre uppdagas egenskapernas för och nackdelar. 333 visar att 300 kunde bli lite tjock i basen eftersom kontrollen där var sämre. Jag tänkte inte på det innan men nu blev det uppenbart när man hör hur det skall vara. Det som slog mig direkt är kontrollen som jag imponeras av. 333 har en grym kontroll att styra elementen till perfektion. Snabbheten i makro och microdynamik ger ett klart luftigt anslag som blir mycket trovärdigt. Det är ett avslöjande ljud, men med hjärta och själ. Inte analytisk, luft detaljer med organiskt skön textur, bara musik. Jag trodde inte att Sf Amati Futura i @bigblue's system skulle kunna lyfta sig så mycket som de gjorde med 333. Jag tyckte redan med 300 att de var mycket bra och någonstans slår en högtalare i taket och kurvan planar ut för förbättringar. Men jag blev lite mållös med en gång vi startade 333. Hela systemet höjde sig från en redan hög nivå till en helt ny nivå. Jag kan detta system nästan lika bra som mitt eget och därför hörde jag förbättringen men en gång. Hade väntat mig att man skulle höra viss förbättring och att man behövde vänta in inspelningstiden för att verkligen höra det, men det var så bra från start att den väntan inte behöver skyndas på. Jag fick lite samma känsla av förbättring som när man går från integrerat till för- och slutsteg. 333 är otroligt bra helt enkelt och som min analys av Sf varit i många år så älskar Sf bra elektronik och kan prestera och följa med i den utvecklingen utan att själva plana ut och begränsa. Men nu då? Är 333 där kurvan börjar plana ut för systemet? Frågan behöver inte besvaras tycker jag. Det är ett mycket bra system nu som lyfte det till himmelska höjder i musikupplevelse. Ser mycket fram mot framtida musikstunder i detta system. Jätteroligt att det överträffade mina och jag tror nog kanske även dina förväntningar. Stort Grattis

Vid en första anblick så ser det onekligen bekant ut 🧐. Är det så att lådan kommit tillbaka i retur? Dubbla handtag på sidorna - vad ska det vara bra för.... Ahhh. Det tycks vara med Hifi som med några av oss som lyssnar - det blir bara tyngre för varje år som går.

Efter nästan nästan 8 år med min Diablo 300 var det så dags att gå skilda vägar. Lite vemodigt då vi varit med om många musikaliska äventyr tillsammans. Men oavsett vad, har den alltid stått pall....

Nästa "blå juvel" som kom in i mitt liv har inte en lika enkel historia, då jag inte har ngn koll på hur många hussar den haft egentligen. Den köptes ursprungligen av @Dynamik Harry iaf, och jag tror den hade sin första sejour på en VPI Classic och gav signal in i en McIntosh, med bara MM-möjlighet. Den har varit i min ägo, inte bara en gång men alltid återvänt. Den har vid flera tillfällen varit utlånad och jag har aldrig sett någon anledning att göra mig av med den då den har varit trevlig, men jag kände inte att jag kunde höra hur den lät förrän jag skaffade Röcklinger PH-1 och då gain och impedans kunde ställas så det passade, vilket avslöjade att den var faktiskt en riktig pärla. Och för den som inte identifierar pickuper som löpande vatten så är det en Benz Micro ACE SH, alltså en high output moving coil. Jag har haft en Ace SL (röd) också, den som syns på bilden på Cello ovan. Lite lurigt är att denna inte har den "vanliga" diamanten bondad i en fasning av boronröret som sina andra "S"-syskon? Den nedre är alltså den "vanligaste" diamanttypen för mig, den övre delen är unik, men diamantformen är väldigt lik Ortofon Cadenza Bronze t.ex. Den ser absolut mera ut som en Ortofon Replicant, vilket är förvånande? Oavsett, så inser jag att jag nog gillar den här rackarn, och trots många vändor på utlån så håller den en väldigt fin återgivning än idag. Och det känns skönt att den inte börjar närma sig slutet på levnadsbanan.

Förutom att testa DACar har jag under längre tid testat om det går att få ännu bättre ljud ur min streamingsetup genom optimeringar i nätverket. Jag har bland annat testat English Electric och iFi Audio’s LAN isolatorer, EE1 respektive iSilencer och vad dom tillför på olika ställen i mitt nätverk. På bilden syns testobjekten förutom en iSilencer som jag skickade till @octavia rs Även lite cable management som är nog så viktigt skymtar på bilden där signalkablarna vilar på sin egna hylla😊 Sammanfattningsvis kan jag rekommendera att testa vad det kan ge, även om det lät riktigt bra innan så låter det ännu lite bättre nu. Vilka LAN isolatorer man väljer att testa och var i nätverket de gör mest nytta överlåter jag till var och en att avgöra. Jag har otvetydigt kommit fram till att denna konfiguration låter bäst i mina öron här hemma.

Shostakovich kunde verkligen uttrycka skör ångest synnerligen vackert. Han träffar mig nästan alltid mitt i hjärtat och ibland tappar jag andan. Hans fräcka tempon och driv, hans unika klanger och gåtlika lite udda mellodier fångar mig mer än mycket annat. Detta album är fantastiskt. Inspelat i London -83. Som vanligt kantades Shostas liv av mycket ångest och depression och när han precis börjat skriva piano trio no2 så dog hans mycket nära vän. Detta nästan förlamade Shosta som trodde att han aldrig skulle kunna skriva en enda not igen. Så blev det inte som tur var. Verket blev klart och han spelade själv på premiären i Leningrad. Det blev succé! Stalin prisade honom. Hur glad Shosta nu blev för det är oklart. Han var sällan glad. Teg och led eftersom han innerst inne var mycket kritisk till Stalin och hela systemet. Han balanserade sitt musikaliska uttryck så att Stalin inte skulle nacka honom utan gilla det han komponerade men samtidigt tycker jag man hör smärtan och kritiken i detta verk, som i många andra. Genial konstnär och bedårande musik i mitt tycke. Digitalt inspelad. Låter jättebra på vinylen. Digital recording is superior to conventional analog tape recording in dynsmic range mm… skriver Chandos Digital Recordings själva. Bra låter det i vart fall.

Inspälning på G...power å riaa... Säger det igen "kvalitet före kvantitet" störst er ikke alltid bäst mvh

Det dröjde innan nästa "studie i blått" hittade till mig, efter utflykter i både Bronze, Black och andra färger och kombinationer. Men ganska nyligen hittade denna blå skönhet hem till mig och den har väldigt goda egenskaper som gör att jag ser den som en del i en långvarig relation. Den här har magi och en röståtergivning som är oerhört fängslande, och skulle lätt kunna vara en referens, ständigt monterad på en av de tonarmar som står redo i lyssningsrummet. Jag måste dock gnälla lite: det är synnerligen korkat och troligen straffbart i civiliserade delar av världen, att inte erbjuda gängor i pickuphuset, för montage! Om vi använder öronproppar under den delen av monteringsövningarna och låter bli att montera av den så ofta kan jag troligen leva med det ändå, för att den är så go! På akustisk musik och gärna röster är det här full pott, vill jag påstå. Men, den gör inte "allt" optimalt. Den kan bli en smula snäll och kanske inte med de transienter jag gärna upplever. Absolut prisvärd dock!

2-wattaren är en Decware Zen kit1 vilket är en DIY variant av deras populära Zen Triode. De är inte exakt lika kittet och den färdiga produkten, bland annat är det inte likriktarrör i kit-varianten utan den är helt diodbaserad. Valfriheten kring utgångstransformatorer är också en skillnad där Decwares färdiga kommer med deras egna transformatorer som inte går att köpa. De flesta som bygger dessa använder Edcor transformatorer som är det Decware rekommenderar till kittet. Jag har dock Lundahltransformatorer i min. Förstärkaren är Single Ended med triod-kopplade EL84:or i utångssteget och 6922 som drivrör i min. Decware kör ryska motsvarigheten (som dock inte är exakt lika, men snarlik) i sina. När jag först startade upp förstärkaren märkte jag att det var ganska stora problem med nätbrum. Byggs nätdelen enligt Decwares ritning verkar det som att det inte är tillräcklig isolering och en del brum letar sig igenom. Jag har modifierat nätdelen i min och i stället för motstånd i nätdelen har jag en choke. Det och att det inte är samma transformator som i Decwares kit har medfört att jag har lite annan spänning över utgångsrören vilket säkerligen påverkar ljudet högst påtagligt. Allt som allt låter den mycket bra. Möjligen skulle man ha önskat sig lite mer effekt.... men det går ju alltid att lösa på annat sätt

Jag passar på att promota en, i mitt tycke, unik platta som har sina rötter i fosterlandet: Jag nämner denna med jämna mellanrum, dels för att jag bara älskar den svarta synth-musiken med Alison Moyet och Vince Clarke! Men, den har en annan egenhet också, den låter helt jädra underbart! Jag använder den gärna som demoplatta när någon kommer med fördomar som "80-tals dussinpressar", typ. Läste lite på discogs om denna utgåva, och det är alltså den svenska originalpressningen från -83 som gäller: https://www.discogs.com/release/706473-Yazoo-You-And-Me-Both Jag har ingen erfarenhet av reissue'n från -89 med GRAMMOPLAST i deadwax, så den är inte föremål för diskussionen. Men denna graverades av en Lars Rosin på Cutting Room och plattorna pressades hos Toolex Alpha. Jag är inte medveten om jag har fler jobb av den grabben i min samling, men kan tänka mig att denna inte är en lyckoträff. Jag tycker det här är ett av de bästa exemplen på hur känslosam och engagerad syntbaserad 80-talsmusik kan vara, men mycket hänger såklart på Alison's röst. I kombo med ljudkvaliteten är denna en given rekommendation! Köp den så länge den är så här billig! Kort sagt, här slog blixten ned två gånger på samma ställe/platta!

Fick ett paket till mitt kabelprojekt som jag håller på med!

Den nästan ständiga frågan... Hur lät det då ? Ja säg det Vad lät och vem/vilken del etsade mest signature i ljudspåret ? Jag går inte in på några detaljer utan nöjer mig med att det lät riktigt bra sett som en helhet. Den "a/b-test" som utfördes var att skifta server... Rockna servern mot en Roon Nucleus... "Nucken" står faktiskt lite där den hör hemma, på golvet, eller lite som i skamvrån. Det var inga milsvidda skillnader men både bas och diskant, främst sibilanter, skilde klart på ett hörbart plan tyckte jag. Ni som redan rest runt i den streamade ljudåtergivningens värld har säkert redan koll på vad som kan skilja olika digitala signalpolerare men att Rocknan var åt ett mer hifi-betonat håll stod för mig utom tvivel. Basen blev mer väldefinerad och skarp i konturen och en lite essig äldre vokal-jazz inspelning fick klart mer s-betonade kanter att mjukna då Rockna's server fick sköta sitt. Prisskillnaderna vet jag inget om men som vanligt får jag väl antaga att Rocknan's hifi-hemma-hörighet gör att den är dyrare i inköp ? Jag var ju mest intresserad av Rockna Wavelight dacen. Den får jag naturligtvis försöka låna hem för test innan jag kan kommentera. Min akustik, högtalare, förstärkning, strömkvalité o.s.v spelar ju strörre roll än vad jag kan utröna i en nästan okänd stack med andra tillverkare så därav att jag inte gjorde några dac-analyser under denna sittning. Det var faktiskt en grej till som fastnade i mitt medvetande denna dag och det var bänken från Beaudioful. Riktigt snyggt hantverk där man tydligen kan custombygga en del som jag förstod det. Den tål att tänkas på för egen del är jag rädd @Daniel har kanske något att tillägga så jag säger - Varsågod om så är fallet

Det blev helt plötsligt några dagar med endast en artist som spelas och inspirerad av några som fastnat för Bob Dylan m fl, mitt val föll på David Bowie. Minns mina tidiga tonår (senare 60-tal) då han blev populär med Space Oddity som var den första skivan med honom som inhandlades, riktigt känd blev han väl först när han blev ”Ziggy” för den stora allmänheten och tog musiken och scenframförande till en helt ny nivå? Han blev och är fortfarande lite av en husgud hos mig och tillika stilikon, men sminket skippade jag. Skrev mycket av musiken själv och hade bra musiker runt sig oxå, med blås etc som bidrog till sound som iofs ändrades titt som tätt och som jag gillade oavsett (nästan). Minns min första egna bil (Opel Ascona 19SR) med en bra stereo i (Pioneer KEX-??? vill jag minnas), hämtade den en solig dag i Norrtälje och for ut på väg 276 med med ett kasettband med albumet The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars i kassettbandspelaren. Jäkla vilken känsla jag fick av både bilen och musiken, hög volym och fort gick det, jag minns det som igår. Även om inspelningen hade ett pat år på nacken och att det kommit fler skivor så var det Rise and Fall……. som då gillades allra bäst. Åren med DB fortsatte och jag gillade det mesta som släpptes och framfördes, tyvärr så blev det aldrig av att få se honom live vilket skaver otroligt mycket idag. Nu har jag inte så många album kvar att spela, men sitter ibland med en tår i ögat och minns både min tid och hans tid tillsammans, han som en verklig världsartist och min som ett stort fan, RIP ”Ziggy” och tack för din musik. /byZan

Man kan ju undra lite varför jag tar mig till en demo av dylikt mått då det ju aviserats om att det hela går ut på att streama Som vän av analog ordning så kan jag redan nu berätta att jag står inte vid tröskeln att ta upp det här med datalagrad/serverbaserade ljudteknisk återgivning. Gammalmodig ja, men jag tycker för den delen ändå att denna typ av återgivning låter förbaskat bra nu för tiden. Nej det var nog mer Rocknas dac som lockade lite men framförallt att få komma ifrån hemmet en stund och få tillfälle att språkas lite med likasinnade. Men nog om det. Jag gör det riktigt lätt för mig och hänvisar redan nu till Rocknas hemsida då det gäller tekniska lösningar och specifikationer då det gäller både dacen och servern... Wavelight Server Wavelight Dac Tror man finner det man behöver för att mätta sitt eventuella teknikintresse och skulle inte den informationen räcka till så hoppas jag @Daniel på Stylus kan vara behjälplig med att svara på frågor eller få fram svar på ett eller annat sätt.

R2R i stugan! Min Studer B67 som renoverades mycket omsorgsfullt av Pac på Hififorum för några år sedan är verkligen välljudande vid avspelning och tyst förövrigt. Ett kanonjobb Nu har den fått spela på lite och roligt att få testa den i anläggningen här (Absolare Int Signatur och TAD CR-1). Hade väl på känn att det skulle låta bra och att risken för att den skulle få ta plats här skulle bli dagens sanning. Mina intryck såhär långt är att det t o m låter bättre än jag kanske velat tro (av någon anledning?). Rent och klart, finfin ljudbild, bra dybanik och inget som sticker ut så som förmycket av någonting, klangmässigt riktigt bra och harmoniskt. Tycker nog att alla register låter bättre än vid streaming (kan förvisso vara nyhetens behag som spökar?) En lyckad test men med framtida merkostnader och jobb som följd; typ nya NAB som måste införskaffas (någon som kanske har ett par som ligger och som vill byta ägare?), lösa placeringen med en ev ombyggnad och säkert några band som måste kopieras så jag slipper släpa dessa fram och tillbaka. Roligt att testet blev av och att jag blev positiv till att verkligen försöka få till det för alla parter i stugan. Kan ni tänka er att jag en tidig sommar morgon sitter här och tar en eller två espressos medans jag lyssnar på klassisk musik med slutna ögon och kanske t o m somnar om? Jag kan själv se det framför ögonen och det behöver inte ens vara espresso eller sommar, det fungerar avslappnande och är fullt njutbart närhelst på dygnet och på året, jag lovar Lite Itzhak Perlman - Paganini violinkonsert No 2, så vackert och njutbart Nä nu laddar jag ett annat band…….. /byZan