Veckans skivtipps : V42 2004

[plundin™]

Konceptalbumet som hyllning...

Efter förra veckans konceptalbum från början av åttiotalet låter vi almenackan snura ett par år tillbaka. 1979 gav oss så många goda ting, inte för att jag minns så många av dom, när jag tittar tillbaka i den anteckningbok jag förde över min då gryende skivsamling så hade jag den 10 Oktober skaffat 127 LP, 4 singlar och sju kassetter hitintils under det året. Mer än hälften av dessa hade jag köpt efter att ha utförligt noggrannt studerat Ginzas stencilerade, men digra utskick . Dagens skivtipps upptäckte jag inte förren året där på i en av M-lådorna på Wessman & Pettersons skivavdelning i butiken på Adelsgatan i Visby.

Jag inbillar mej att Joni Mitchell är lite mer känd bland läsekretsen än förra veckans Van Dyke Parks. Inte minst för att hon 1996 tilldelades Stickan Anderssons Polar Music Prize. Hon debuterade också på skiva 1968, då med ett självbetittlat album (som idag återutgivet kallas "Song to a seagull"). Mitchells musikaliska rötter hittar man dels i traditionell nordamerikansk folkmusik och dels inom Jazzen. Hennes rötter norr om gränsen (dvs i Kanada) har fått mej att tro att hon (likt många kanadenare jag paddlat i lag med) har ett lite mer lättsamt förhållade till stilblandningar samtidigt som dom tar det hela på blodigt allvar.

"Mingus" (Electra/Asylum AS 53 091 / 505 / 1979)

Det här albument är en hyllning till den då (1979), nyss bortgångne legendariske Jazzbasisten och kompositören Charles Mingus - Här blandar Mitchell egna låtar med Minguskompositioner som hon satt brillianta texter till (Det finns även några dokumentära snuttar med Mingus röst..).

Bland musikerna på albumet hittar vi musiker som idag nått legendstatus på egen hand, ¨den tragiskt tidigt bortgången basisten Jaco Pastorius, saxofonisten Wayne Shorter, klaviaturisten Herbie Hancock, trummisen Peter Erskine samt två slagverkare Don Alias och Emil Richards. Plattan är rattad av Henry Lewy och Steve Katz, dessutom mastrad av legenden Bernie Grundman - så ljudet på LPn jag har är "Göööör" bra.

Musikaliskt är den jazzig (Mingusinfluensen) och det som först hänger sig i mitt öra är Jaco Pastorius distinkta basspel och sedan Joni Mitchels röst och gitarriff och så faller låt efter låt på plats. Lyssna gärna på klippen genom länken ovan.. Spår två och nio är bra ingångar. Som LP är denna inspelning utmärkt att använda för att lyssna in subtila dynamiksskiftningar. (Ikväll har jag beställt den på CD för att kunna kolla om den är lika bra mastrad för det mediet.)

LPn får Eufonier av fem!

Andra Joni Mitchell plattor från sjuttiotalet jag kan rekomendera att Ni provar...

Blue : (Warner Bros. 2038 / 1971)

Heijra : (Electra/Asylum 1087 / 1976)

Don Juan's reckless daughter : (Electra/Asylum 701 / 1977)

/ptr

(Alla skivlänkar och bilder från Amazon.com för att ni skall får nöjet att provlyssna där..)

[Guest Bernt]

Jag har två av skivorna ovan. Joni Mitchell tillhör definitivt mina största favoriter. Ytterligare rekommendabla skivor är "Wild things run fast", "Dog eat dog" och "Chalkmark in a rainstorm", dessa tre är mina favoriter. Det finns många fler som är bra.

[Mattias]

Härliga tips! Man bockar och bugar

/Mattias

[Naimare]

Jag håller med. Mingus är ett helt suveränt album! Köpte ett perfekt exemplar i våras på statsmissionen för 25 kr.

Jag skall titta efter de andra tipsen också!

Anders

[KeNy]

Mingus är en suverän platta.

Jag hade toktur förra helgen, hittade en begagnad USA-press (vinyl alltså...) i perfekt skick för en hundring.

Inte för att på något sätt tillrättavisa Plundin, men en intressant aspekt med "Mingus" är att Joni och Charles alltså samarbetade på flera spår under våren -78.

Utöver klassikerna (Blue/Don Juan/Hejira) skulle jag vilja rekommendera några andra toppskivor:

• Court & Spark (1974)

och från de senaste åren

• Turbulent Indigo (1994)

• Both Sides Now (2000)

Och undvik för allt i världen "Dog Eat Dog". På papperet en spännande uppställning: Joni M + Thomas Dolby (som var fantastisk i sina yngre år 1980-84) borde ha blivit en riktigt bra platta, men... någonting hände. Överproducerat och stelt. Det känns som TD kanske hade för stor respekt för sångerskan.

Försök få tag i DCC-utgåvorna (CD) av "Blue" och "Court & Spark" (tyvärr väldigt out of print). Alltså mastrade av Steve Hoffman. De låter otroligt mycket bättre än de nya HDCD-versionerna som Joe Gastwirth har rattat. Varmt och fylligt med vacker diskant, inte alls lika hårt och processat som Reprise-utgåvorna. OK, de är inte billiga - $70 och uppåt, mycket uppåt... – men de är värda vartenda öre. Leta på Amazon, eBay eller DCC Blowout. "Court & Spark" finns dessutom på en suverän LP-release från DCC...

/Kent

[aplodon]

Har aldrig lyssnat på Joni Mitchell tidigare. Inte direkt min typ av musik. Nyligen köpte jag dock DVDn "Shadows and Light" enbart för att Jaco Pastorius spelar på denna konsertinspelning från 1979 (tror jag det var).

Måste säga att stora delar av konserten är riktigt bra. Joni sjunger underbart på några låtar och bandet hon har med sig består, förutom Pastorius som håller full fart på basen mest hela tiden, bara av toppmusiker. Vad sägs om Pat Metheny, Lyle Mays, Michael Brecker och Don Alias?

Några av låtarna på "Mingus" finns även på DVDn, bl.a. en fantastisk version av Pork Pie Hat.

Enda felet med DVDn är de inklippta filmsnuttarna. Inte vill man se bilder på James Dean när Pastorius öser för fullt på basen! Men för mig är den ändå värd pengarna för att få se Pastorius. Har sett honom live ett par gånger och det var bland mina största musikupplevelser.

Har förstått att han spelar även på "Mingus" så det är lite lockande att köpa även denna. Vad tror ni som hört den? Något för en Pastorius-diggare?

Spelar han på fler av hennes skivor?

[KeNy]

Skaffa in "Mingus" omgående.

Och "Hejira". Och "Don Juan's Reckless Daughter".

Båda med JP.

/K

[Mikke]

Ja Shadows and Light, en dobbelt live-LP fra 1980 satte mig i gang. Herefter blev det både retrospektiv og prospektiv indsamling af stort set alt, hvad Joni Mitchell har udgivet.

Shadows and Light er vel nærmest en slags "Greatest hits" med fantastiske musikere. Det var i øvrigt også via den LP at jeg fik øje på Pat Metheny og Jaco Pastorius.