Jump to content

Den tunga bluesrockens utveckling


calle_jr

Recommended Posts

Jag gillar inte tävlingar i musik men lite kul är det ändå att läsa hur olika musiker värderas utifrån deras livsgärning - i det här fallet

världens bluesgitarrister. Tidningen The Guitarist har gjort en sådan ranking i specialnummer tillägnad bluesen gitarrhjältar.

BluesGuitarHeroes.jpg

Här har vi plats 40-11:

  • 40: Philip Sayce
  • 39: Jeff Healey
  • 38: Ry Cooder
  • 37: Lonnie Johnson
  • 36: Walter Trout
  • 35: Bonnie Raitt
  • 34: Joe Bonamassa
  • 33. Mick Taylor
  • 32: Charley Patton
  • 31: Mike Blomfield

  • 30: Hubert Sumlin
  • 29: Son House
  • 28: Rory Gallagher
    • 27: Lightin' Hopkins
    • 26: Gary Moore
    • 25: Johnny Guitar Watson
    • 24: Duane Allman
    • 23: Guitar Slim
    • 22: Otis Rush
    • 21: Peter Green
    • 20: Howlin Wolf

    • 19: Elmore James
    • 18: T-Bone Walker
    • 17: Leadbelly
    • 16: Johnny Winter
    • 15: Jimi Hendrix
    • 14: Bo Diddley
    • 13: Robben Ford
    • 12: Robert Cray
    • 11: Albert Collins

    Min omedelbara reaktion är att Peter Green hamnat för lågt...

    Därmed är vi inne på Top 10. Här kommer 10-6:

    BluesGuitarHeroes6_10.jpg

    Och nu krävs er medverkan. Vilka tror ni är de återstående 5 gitarristerna och hur placerar dom sig?

Link to comment
Share on other sites

  • Replies 114
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Jag tror Eric Clapton är som nr 1 oavsett han är bäst eller inte,ofta handlar det nog lika mycket om att ta hänsyn till personen i fråga som hur personen spelar på sitt instrument.

Det går inte att tävla på detta viset o jag tycker att flera av dessa borde ha en annan placering bla Peter Green,som i mitt tycke spelar bättre än Eric Clapton o berör mig mer med sin musik o gitarr spel än vad Clapton aldrig kommer göra hos mig. Jag tänker då framförallt på Peter Greens spelande på 60-70 tal.

Jag hoppas BB King kommer som nr 1 så har man tagit hänsyn till alla parametrar. :)

Link to comment
Share on other sites

Jag tror Eric Clapton är som nr 1 oavsett han är bäst eller inte,ofta handlar det nog lika mycket om att ta hänsyn till personen i fråga som hur personen spelar på sitt instrument.

Det går inte att tävla på detta viset o jag tycker att flera av dessa borde ha en annan placering bla Peter Green,som i mitt tycke spelar bättre än Eric Clapton o berör mig mer med sin musik o gitarr spel än vad Clapton aldrig kommer göra hos mig. Jag tänker då framförallt på Peter Greens spelande på 60-70 tal.

Jag hoppas BB King kommer som nr 1 så har man tagit hänsyn till alla parametrar. :)

SRV nr 5

Muddy Waters 4

Eric Clapton 3

Robert Johnson 2

BB King 1

så tror jag eft att omvärderderat lite(även om jag skrev att Clapton hamnar först)

(#rättelse av mig själv )

Edited by Käera
Link to comment
Share on other sites

SRV nr 5

Muddy Waters 4

Eric Clapton 3

Robert Johnson 2

BB King 1

Din gissning är mycket trovärdig, men var fanken är Roy Buchanan???

Förutom Peter Green borde Hendrix och Rory Gallagher hamna ljusår före sopor som Gary Moore och Mick Taylor. Ry Cooder borde inte vara på denna lista, även om han är ett geni.

Clapton bland topp fem :unsure: Han har inte spelat mer Willie Dixon än vad Jimmy Page har gjort. Eller Jack White för den delen...

:)

Link to comment
Share on other sites

Din gissning är mycket trovärdig, men var fanken är Roy Buchanan???

Förutom Peter Green borde Hendrix och Rory Gallagher hamna ljusår före sopor som Gary Moore och Mick Taylor. Ry Cooder borde inte vara på denna lista, även om han är ett geni.

Clapton bland topp fem :unsure: Han har inte spelat mer Willie Dixon än vad Jimmy Page har gjort. Eller Jack White för den delen...

:)

Håller med och jag ser inte heller röken av Robin Trower... :Thinking:

Link to comment
Share on other sites

Håller med och jag ser inte heller röken av Robin Trower... :Thinking:

Han och Roy kanske finns med på Top 50 :)

Hendrix menar man betytt mer för rocken än bluesen antar jag. John Lee Hooker är ett bra exempel. En urusel bluesgittarist som ändå betytt mycket.

Link to comment
Share on other sites

Det måste vara en tysk som sammanställt den listan! :icon_smile_cool:

Det saknas massor av Delta-blues-snubbar utan vilka snubbar som Eric Clapton, Ry Cooder och Derek Trucks bara vart en till i raden av vita rockgitarrister...

Lowell Fulson

Clarence "Gatemouth" Brown

Blind Lemon Jefferson

Mance Lipscomb

Big Bill Broonzy

Sleepy John Estes

Robert Johnson

Bukka White

Mississippi Fred McDowell

Pinetop Perkins

Big Joe Williams

Blind Boy Fuller

För mej är nog John Lee nr 1!

/ptr

Link to comment
Share on other sites

Eller vad tänker du på?

..med magen, ingen av Herrarna King gör mej speciellt sugen bluesfrosseri*, medan oavsett var jag gör nedslag i Mr Hookers karriär så hittar jag nått som tillfredsställer mitt sug på sött, salt, beskt och surt. (där jag upplever hans samarbete med Heat som det minst intressanta! :black: )

För mej är det lite som kampen mellan det intellekt och känsla, en analogi; jag förstår på det intellektuella planet att Eric Clapton är en briljant gitarrist medan min känsla säger att han med få undantag alltid varit en astråkig lutfisk, på sin höjd en skicklig imitatör (vilket man många gånger kan komma väldigt långt på)...

Och, nej! Jag säger inte att varken Albert eller B.B. är astråkiga eller utan känsla, utan att dom bara inte platsar på min top 10 lista! Nu är det ju så, att så fort man börjar lista musiker efter skicklighet eller originalitet eller vad det nu må vara så hamnar man snart i ett ställningskrig om personliga upplevelser.

Alla har rätt till sina egna upplevelser eftersom vem som är bäst i musik aldrig kan vara subjektivt!

/ptr

*eller någon av dom andra 6 dödssynderna för den delen!

Link to comment
Share on other sites

Den personliga listan o den som man tror hamnar topp 5 här är nog med få personer undantaget inte samma,det vore för jäkla tråkigt om alla tyckte lika o ännu mer konstigt om alla skulle ha samma magkänsla.

Min personliga lista hade blivigt annorlunda, med ytterligare ett exempel så kan jag tycka att Robert Cray har gjort en del bra. Men inte att hamna på Nr 12. Clapton hade ju inte hamnat topp 5 heller.

Link to comment
Share on other sites

Här kommer de som hamnat överst. De är redan nämnda av Käera och här kommer bekräftelsen.

BluesGuitarHeroes4_5.jpg

Clapton är alltid en nagel i ögat för många och så blir det ofta för musiker som är framgångsrika. Eftersom de varit

framgångsrika så kan de inte vara bra eftersom det innebär att de tillgodoser massorna och det är oftast fel för puritaner.

Så tycker jag resonemanget går många gånger för ett antal artister.

Man må gilla Eric eller inte. Jag tror ändå att det råder stor enighet om att han betytt mycket för bluesen och för tusentals nya

gitarrister. På 60- och delar av 70- talet, när jag växte upp var han Gud Fader själv, framför allt i samband med John Mayall och Cream.

Och pga av den framgång han rönte banade han väg för Chicago-bluesens uppswing och erkännande på hemmaplan. BB King och

Muddy Waters har i olika sammanhang vittnat om Eric Claptons betydelse för deras erkänsla och framgång på hemmaplan. Eric har också

bidragit starkt till att lyfta fram Robert Johnsons storhet och gjort hans låtar till bluesens standardrepertoar.

När man läser intervjuerna med de 55 bluesgitarrister i Guitar Heroes så får man en ganska tydlig bild av Eric Claptons påverkan som bluesgitarrist.

Jag tycker Eric är värd alla dom hyllningar han har fått. Hans betydelse är svår att blicka förbi även för den som tycker att han

skall jämföras med lutfiskt - julens höjdpunt.

Här kommer nr 2-3. Vare sig Muddy och Robert är väl några överraskningar och det är inte ettan heller...

BluesGuitarHeroes3_2.jpg

BluesGuitarHeroes1.jpg

Link to comment
Share on other sites

jag upplever hans samarbete med Heat som det minst intressanta! :black:

Av en händelse spelade jag Hooker 'n' Heats dubbelalbum från början till slut igår morse.

Jag förundrades över att samma malande i 80 min kunde vara intressant.

Annars hade jag nog kommenterat hans placering när jag såg Bebops lista...

En duett med Bonnie Raitt är något annat: http://www.youtube.com/watch?v=vHEJfyx1bBI

Clapton hade ju inte hamnat topp 5 heller.

Claptons största insats kanske var att balansera popinvasionen :?:

Link to comment
Share on other sites

Clapton är alltid en nagel i ögat för många och så blir det ofta för musiker som är framgångsrika. Eftersom de varit

framgångsrika så kan de inte vara bra eftersom det innebär att de tillgodoser massorna och det är oftast fel för puritaner.

Så tycker jag resonemanget går många gånger för ett antal artister.

Man må gilla Eric eller inte. Jag tror ändå att det råder stor enighet om att han betytt mycket för bluesen och för tusentals nya

gitarrister. På 60- och delar av 70- talet, när jag växte upp var han Gud Fader själv, framför allt i samband med John Mayall och Cream.

Och pga av den framgång han rönte banade han väg för Chicago-bluesens uppswing och erkännande på hemmaplan. BB King och

Muddy Waters har i olika sammanhang vittnat om Eric Claptons betydelse för deras erkänsla och framgång på hemmaplan. Eric har också

bidragit starkt till att lyfta fram Robert Johnsons storhet och gjort hans låtar till bluesens standardrepertoar.

När man läser intervjuerna med de 55 bluesgitarrister i Guitar Heroes så får man en ganska tydlig bild av Eric Claptons påverkan som bluesgitarrist.

Jag tycker Eric är värd alla dom hyllningar han har fått. Hans betydelse är svår att blicka förbi även för den som tycker att han

skall jämföras med lutfiskt - julens höjdpunt.

Jag köper nog detta :Thinking:

Strange Brew:

Link to comment
Share on other sites

Av en händelse spelade jag Hooker 'n' Heats dubbelalbum från början till slut igår morse.

Jag förundrades över att samma malande i 80 min kunde vara intressant.

Tack för det. Jag köpte dubbeln för en månad sedan på uppmaning då det skulle vara ett mästerverk. Jag reagerade

på samma sätt som Calle_Jr. Eller rättare sagt, har jag köpt rätt album - finns det ett annat dubbelalbum?"

John Lee Hooker har gett ut över 50 album och jag har inte hört alla, långt ifrån. Men av dom jag har hört så finns det ett

mästerverk som jag kan rekommendera. Jag tänker på It Serves You Right to Suffer Den är riktigt bra. Men för övrigt så tycker jag

att John Lee Hookers boogie woogie blues är lika tråkig och enformig som Bo Diddley.

Link to comment
Share on other sites

Hendrix menar man betytt mer för rocken än bluesen antar jag.

Ähum :dry:

Du har säkert rätt, men jag tycker de har fel.

Hear My Train A Comin': http://www.youtube.com/watch?v=t9LPoU8j7hI

Once I Had A Woman: http://www.youtube.com/watch?v=wO323dn95go

Lover Man: http://www.youtube.com/watch?v=juaWASNuW54...feature=related

//Calle_jr, fortfarande lite putt för att inte Roy Buchanan fick vara med...

Link to comment
Share on other sites

//Calle_jr, fortfarande lite putt för att inte Roy Buchanan fick vara med...

Du får trösta dig med följade rad från Wikipedia om Roy. Det kanske kan hjälpa din putt.

Despite never having achieved stardom, he is still considered a highly influential guitar player.[3] Ranked #57 on the

Rolling Stone list "100 Greatest Guitarists of all Time," Guitar Player praised him as having one of the "50 Greatest Tones of all Time."[1]

Link to comment
Share on other sites

Det är alltid kul att något som detta publiceras som man får lite att prata o fundera över. Jag har alla Eric Claptons CROSSROADS Guitar Festival hemma dom kom ut 2004,2007,2010. Oavsett om man tycker om Clapton eller anser han är Gud eller skall hamna topp 5 på sin personliga lista så tycker jag att DVD skivorna är värda att köpa o titta på,så mycket bra musik med olika artister dyker ju inte upp överallt. Anledningen till Festivalen är att samla in pengar till behandlingshemmet i Antigua för som Clapton själv säger,för dom som för mig som startat dricka men inte vill göra det något mer. Givetvis är det ju många hurra rop runt Clapton men jag tror det är här han kanske visar sitt rätta jag inte som en gitarr gud utan som en person som i grund o botten tycker om blues o andra människor runt musiken.

Om Claptons egna spelande på skivorna så tycker jag så här.Han spelar ut mer på vissa låtar än vad jag upplever honom göra på skiva, han spelar ju även med andra artister o i mellanåt så dyker det upp ett mer frigjort spelande som jag tilltalas av mer än det traditionella han brukar spela. Detta nämner han själv.

Hade Eric Clapton spelat ut mer vågat gå utanför ringen i mellanåt så hade han kunnit hamnat topp 5 hos min personliga lista.

Jag tror att det som Bebop skrev om Eric Clapton är så man ska se det i en sådan lista, han har betytt mkt för många men jag kan i mellanåt rent musik,spel,känslomässigt tycka att det inte håller,detta gäller ju även andra artister. Tack för listan :)

Link to comment
Share on other sites

Samsara Blues Experiment - Long Distance Trip. 2010 World In Sound wis-3505.

http://www.euphonia-audioforum.se/calle_jr...ock/samsara.jpg

For the Lost Souls: http://www.youtube.com/watch?v=CZLgHSyCt-E

Singata Mystic Queen: http://www.youtube.com/watch?v=6HtAqR1uP0g...feature=related

Army of Ignorance:

Ska tjata på Malmöaktörerna att ta hit SBE...

Hi carl,

we wish to play scandinavia, but yet there are no concrete plans.

we had an offer to play malmö and copenhagen already two years ago, but these never happened.

dont know why exactly since most our concerts run through a booking agency.

so i can only tell you to check our website from time to time, i really hope to come up north one day...

best,

chris

Link to comment
Share on other sites

Ett bidrag från den yngre generationen bluesrockare

/Torbjörn

Mycket power där!

Inte ofta man ser dubbla trummisar.

Red Dirt - Red Dirt. 1970 Fontana STL 5540.

red_dirt.jpg

Brain Worker:

Memories:

Death Letter:

Red Dirt gjorde ett album med 12 spår tung bluesrock som sålde i 200 ex. De försvann därefter för att inte på något sätt återuppstå.

De var på fel plats vid fel tillfälle - det här är mycket bra.

Holy grail, som iroise skulle ha kallat det...

Link to comment
Share on other sites

  • 5 weeks later...

Ingen bluesrock utan blues, och det är aldrig fel att varva med mästare som får backning av europeiska lärlingar från rocken;

Curtis Jones - Now Resident In Europe. 1968 UK-press Blue Horizon 763207

CurtisJones-Resident.jpg

Eddie Boyd - 7936 South Rhodes. 1968 UK-press Blue Horizon 763202

EddieBoyd-7936.jpg

Alexis Korner, en av grundarna av brittisk blues, var framför allt skicklig på att föra samman musiker som bildade band. Han hade mycket stort inflytande på vad som skapades i England på 60-talet.

Efter medverkan på B.B. Kings album "In London" gjorde han ett eget super session-album med Keith Richards, Peter Frampton, Nicky Hopkins och Joe Cocker's Grease Band;

Alexis Korner - Get Off My Cloud. 1975 UK-press CBS 69155

AlexisKorner-Get-Off-My-Cloud.jpg

You Got To Reap: http://www.youtube.com/watch?v=JGPo6su85Nw...feature=related

She's Real: http://www.youtube.com/watch?v=6Yw9ASY4Ta8

Get Off My Cloud:

Robert Johnson: http://www.youtube.com/watch?v=_jLMi9axMjQ

Link to comment
Share on other sites

Har kollat upp Freddie King sedan Bebop skrev om Texas Cannonball.

Här uppbackad av Leon Russel, Don Preston, Donald Duck Dunn, Chuck Blackwell, John Gallie och Charles Myers plus kör;

Freddie King - Getting Ready. 1971 US Shelter SW8905

freddie_king.jpg

Going Down:

Five Long Years: http://www.youtube.com/watch?v=B7G_b239mbc

Same Old Blues:

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

Följande album är en klockren trådmatchning :app::mm:

Robin Trower - Bridge of Sighs. 1974 US Chrysalis CHR 1057

RobinTrower-BridgeofSighs.jpg

Robin Trower lämnade Procol Harum 1971 för att satsa på en solokarriär med en power trio, och det första albumet, Twice Removed from Yesterday, kom två år senare. Bridge of Sighs är nummer två och kom året efter.

Det slår mig när jag lyssnar på detta album nu, att såhär låter det som var är bra i modern tid, och att detta är ett recept för väldigt mycket modern bluesrock;

Blues formatterad i UK + förstklassiga musiker + a little bit of prog + a little bit of Hendrix.

Jag har inte hört olika utgåvor, men jag tror det är viktigt för upplevelsen att söka sig till de amerikanska Chrysalis-pressarna.

Bridge of Sighs:

In This Place:

Too Rolling Stoned:

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

Aynsley Dunbar Retaliation - To Mum From Aynsley And The Boys. 1969 Liberty LBS 83223.

US-press Blue Thumb Records BTS 16

Trummor - Aynsley Dunbar

Bas - Alex Dmochowski

Gitarr - John Moorshead

Piano, Orgel - Tommy Eyre

Sång - Victor Brox

Producerad av John Mayall.

aynsley_dunbar-to_mum.jpg

Alla fyra originalalbum från Aynsley Dunbar Retaliation gavs ut på Liberty i UK och vad jag vet gavs de tre första ut på Blue Thumb Records i US.

Singeln Warning som Sabbath gjorde en cover på till sitt debutalbum gavs ut på Blue Horizon och finns inte med på något av albumen.

Dunbars senare projekt, Blue Whale, bytte bolag till Warner/BYG, är betydligt mer prog-orienterad och innehåller en 16-minutersversion av Zappas

.

Don't Take The Power Away: http://www.youtube.com/watch?v=HYhrmFIlEMg...feature=related

Journey's End:

Let It Ride:

Link to comment
Share on other sites

Killing Floor - Out Of Uranus. 1970 Penny Farthing PELS 511.

Återutgåva 2002 på Akarma AK 232 samt 2011 på Sommor Records SOMM005

Gitarr - Mike Clarke

Sång - Bill Thorndycraft

Trummor - Bas Smith

Piano - Lou Martin

Fiol, effekter - Paul Spencer Mac

Bas, sång - Stuart McDonald

DSC_4604.JPG

Son Of Wet:

Acid Bean:

Milkman: http://www.youtube.com/watch?v=TY6Kr9HcGow...feature=related

Lost Alone:

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

När man ser de här logotyperna runt skivplasten i butikerna är det lätt att börsen decimeras på lite pulver ...

180glabelB.jpg

RhinoB.jpg

Så även denna gång. Rhino har släppt de 4 första Black Sabbath-plattorna på 180 gram till priser som är lösbara. Jag gav 185:-/styck.

Black Sabbath har mer än 30 album bakom sig, inklusive live-album men exklusive samlingsalbum. Med originalsättningen gjorde de 8 studioalbum mellan 1970-1978.

Bandet drog igång 1968 i England (Birmingham) samtidigt som Deep Purple och strax efter Led Zeppelin. Först hette de Polka Tulk, sedan Earth innan de slutligen hittade ett ledigt namn som de, enligt Wikipedia, tog efter en översättning av den italienska filmen I Tre Volti Della Paura - Black Sabbath. De har av många klassats som hårdrockband, men i början var de mer orienterade mot bluesrock, vilket tilltalade mig mer än DP och LZ.

Originalbandet bestod av:

  • Ozzy Osbourne, sång
  • Tony Iommi, gitarr
  • Geezer Butler, bas
  • Bill Ward, trummor

Första plattan hetter kort och gott Black Sabbath men den första i detta släppet är Paranoid från 1970

ParanoidB.jpg

Nästa var Master of Reality men Rhino hoppar till Vol. 4 - en av deras bästa. Den är en fold-out och jag tror det är så här den släpptes i USA, inklusive Warners gröna etikett. I England släpptes den på Vertigo om jag minns rätt.

Vol4B.jpg

FoldoutVol4B.jpg

Vol4etikettB.jpg

Efter Vol 4. kom Bloody Sabbath (1973) som också släppts igen.

Sabbat.jpg

Slutligen har också Sabotage från 1975 nått hyllorna.

SabotageB.jpg

Har man dessa 4 plattor med Black Sabbath så har man en fin samling av deras kanske bästa album.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...