Jump to content

Den tunga bluesrockens utveckling


calle_jr

Recommended Posts

titel.gif

Det är väl egentligen ingen som vet var den startade, och speciellt var det ingen som visste då (när det hände).

Men med början i slutet av 1960-talet transformerade brittiska och amerikanska musiker bluesrötter från

Robert Johnson, B.B. King, Muddy Waters, Howlin' Wolf m.fl till tung rock. De flesta i publiken hade

aldrig hört bluesförebildernas musik, och när den framställdes med ett elektrifierat tre- eller fyra-

mannaband och full dynamik var det otänkbart att någon kunde lämnas oberörd.

rory.jpg

Men, vem var dessa tunga bluesrockens pionjärer, och var står vi idag :?:

- Vilka är de stilbildande grupperna :?:

- Vem har gjort de bästa albumen och vilka är de :?:

- Varifrån kom influenserna och

- Vilka är de bästa anekdoterna :?:

Alla får hjälpa till!

:)

Link to comment
Share on other sites

  • Replies 114
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Mm, själv lite för ung. De här herrarna spelade redan på 40-talet och en del ännu tidigare. Fick själv upp ögonen för bluesen på 60-talet via engelska bluesmusiker som Alex Corner och John Mayall & the bluesbreakers (skolade bl.a Eric Clapton, Mick Taylor, Jeff Beck, Peter Green). Annars är väl John Lee Hooker är väl den som har hållit flaggan hög alla år. Han fick ju en rätt stor uppmärksamhet med albummet "Don´t look back" tillsammans med Van Morrison några år innan han dog. Men det är kanske inte "tungt" nog. Men på musikklubbarbbarna på 60-talet spelades Boom Boom & Dimples flitigt.

Link to comment
Share on other sites

Det kanske inte var alla lyssnare som hade hört Blues företrädarnas musik,men utan att hoppa fram för långt direkt så har jag en skiva som heter LED ZEPPELIN´S SOURCES OF INSPIRATION,där blues legenderna avlöser varandra.Trevlig skiva.Länk skiva. Inspirationen började ju givetvis tidigare än Led Zeppelins första skiva.

Link to comment
Share on other sites

Intressant tråd calle_jr Tackar :mm: Hoppas inlägget passar i ämnet?

Jag saknar skärpan i berättandet som Calle har men skall försöka bidra då tråden har ett stort värde hos mig

I slutet 60-Talet växte hippirörelsen som mest och sydstatare som levde On The Country-Side fick snart smak på Flower Power-Vågen och den klassiska Countryn kändes för stelbent för den nya generationen som växte upp. Dom bodde ofta på landet i närheten till naturen satt ofta på hästryggen eller spelade i någon Lada, De lyssnade och sysslade mest med Country-Musik men med hippirevolten började ungdomar i Södern mixa Contry Bluegrass Gospel Blues.

Där finns många intressanta band och musiker från den här tiden men jag väljer att visa mitt senaste inköp som jag tycker e ett fräckt Tidsdockument från den perioden.

Delta swamp rock – sounds from the south at the cross roads of rock country and soul.

Denna dubbel-CD pack, komplett med en 68-sidig booklet, undersökningar bredden i södra hybrid av country, blues, soul, pop, gospel och rock som faller löst under samlingsnamnet "Southern rock." På 25 spår, det är knappast en uttömmande studie, och klipper av Allman Brothers ("är inte Wastin 'Time No More") och Lynyrd Skynyrd ("The Seasons") är här, naturligtvis, men det är så varierande och intressanta sidor som Joe söderns "Tyst", Tony Joe White: s "Polk Salad Annie" Big Stars "Thirteen" och Johnny Cash är "Om jag var en snickare", bland andra, som visar hur den musikaliska kretsar i Memphis, Nashville, och Shoals Muscle alla arbetat med och stänga av varandra för att skapa sydstatsrock genren mellan 1969 och 1975.

Här en recention av cdn.

http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer101/Mu...k_20110619.html

mvh

Link to comment
Share on other sites

I USA utvecklades bluesen på flera sätt, den lite tyngre och lite tidigare kom från Chicogo. Paul Butterfield tillsammans med b.a. Mike Blomefield startade "The Paul Butterfield Bluesband". Influenser från blues och jazz med ett rätt tungt sound. De var tidiga att föra den svarta bluesen "to the masses". Sen kom Jimmi Hendrix, och inget var sig likt.

Samtidigt som Hendrix i USA, började, i England Eric Clapton (tidigare Jardbirds & John Mayall) spela tillsammans med Jack Bruce och Ginger Baker i Cream, det första "super bandet". "Fresh Cream" och "Disraeli Gears" håller än idag. Tidiga Fleetwood Mac (med Peter Green) spelade också en bra och tung blues, likaså Eric Burton & the Animals. Även Rolling Stones startade som ett bluesband, det gick så vansinnigt fort "back then".

Edited by Sigge
Link to comment
Share on other sites

Det här var ju en strålande start :)

Det finns ingen utstakad story från min sida, så det är mycket tacksamma bidrag som redan kommit in.

"Sources of inspiration" är ju som en lärobok, och de exempel som Sigge nämner är pang på det.

De flesta är för unga för att ha varit med, men som redan nämnts går vi musiksökare ofrånkomligen bakåt i tiden när ny musik upptäcks. Jag själv hamnade ungefär där anders.s beskriver, på 70-talet ovetande om att det var samma rötter som togs upp av banden i UK. Idag vet jag det, men det kommer fortfarande aha-upplevelser när man gräver i historien - pusselbitar trillar på plats.

Jag börjar med Truth, som innehåller ett sådant exempel. Beck var förbannad på Jimmy Page i flera år för idéstöld, men Page påstår än idag att han var helt ovetande om Becks version av You Shook Me när Zeppelin gjorde braksuccé med sin debut-LP. Lite märkligt eftersom både Page och John Paul Jones var inblandade på Truth. Albumet tog förvisso två år att spela in på Abbey Road Studios, och man vet inte när i processen som låtvalen satt sig.

Jeff Beck Group - Truth. 1968 Columbia SX6293 / SCX6293

DSC_6963.JPG

Let Me Love You: http://www.youtube.com/watch?v=6G9uTUhkXRQ...feature=related

Blues Deluxe: http://www.youtube.com/watch?v=1n9AlHKZImE...feature=related

Link to comment
Share on other sites

I USA utvecklades bluesen på flera sätt, den lite tyngre och lite tidigare kom från Chicogo.

Det var Chicago-bluesen som elektrifierade sångerna, och här hittas väldigt många av förebilderna. Snacka om aha-upplevelse när unga vita musiker hörde detta. Häri fanns både nycklarna, formlerna och förutsättningarna att kunna spela heavy.

Basisten Willie Dixon arbetade med låtar, inte album, och han skrev över 500 låtar. Jag köper aldrig singlar, och tur är väl det för hans "Walking The Blues" London HLU8297 får man ge 1.500£ för i original.

Ett par album har han dock fått ge ut och här är ett av dem:

Willie Dixon - I Am The Blues. 1970 Columbia CS9987

DixonF.jpg

Willie Dixon är ingen sångare av klass, men varenda låt han framför på detta album är musikhistoria, och det är fräckt att höra honom själv framföra dem.

I Can't Quit You, Baby:

Link to comment
Share on other sites

det gick så vansinnigt fort "back then".

Det som triggade mig att starta denna tråd var en diskussion häromdan med iroise, där vi diskuterade var olika band kommer in i jazz-rock-blues-pusslet. Se övriga trådar jazz, psyk, prog.

Juicy Lucy har en plats i historien, men den hör inte riktigt hemma i någon av de nämnda diskussionstrådarna. Den hör faktiskt hemma här!

Juicy Lucy - S/T. 1970 Vertigo VO2

Juicy-Lucy-Juicy-Lucy-.jpg

Detta är Vertigos andra albumutgåva (efter Valentyne Suite). Fantastiskt bra album rakt igenom...

She's Mine, She's Yours: http://www.youtube.com/watch?v=GtclRyF3i7E...feature=related

Just One Time:

Link to comment
Share on other sites

Härliga trådar detta, :mm: framför allt när det berör starka minnen från min tonår där Bluesrock i högsta grad var ett begrepp.

Om jag minns det hela rätt för egen del, så hamnade jag där via Kinks, Small Faces och Rolling Stones som tillhörde husgudarna. Men jag gled mer och mer över till den bluesorienterade musiken och om jag minns rätt så var min första platta i genren Yardbirds (1966), som fortfarande finns i mina hyllor. Dessutom i original av första stampen som pressades i enbart några hundra ex (enligt Repeat Records som varit här och kännt på den).

Yardbirds2.jpg

Den stora hiten på plattan var Over Under Sideways Down som var mer en popdänga men det finns andra godbitar här också. T ex Jeffs Boogie. Jeff i sammanhanget är Jeff Beck som efterträtt Eric Clapton, som jag då inte visste så mycket om.

Jeff Beck var nog min inkörsport i bluesrocken.

Yardbirds.jpg

Fick sedan höra talas om ett gäng som kallade sig John Mayall & The Blues Breakers. Dom hade gett ut en platta som hette A Hard Road (1967). De skulle ha en gitarrist som var rätt bra. Han hette Peter Green. I bandet fanns också trummisen Aynsley Dunbar som senare spelade med Frank Zappa och basisten John McVie som följde Peter till sin nya grupp Fleetwood Mac

.

Jag föll pladask både för Peter Green och John Mayall och jag sparade ihop 25:- och köpte även John Mayall with Eric Clapton som kom året innan. Inte riktigt lika vass, men fortfarande bra. Vare sig Peter Green eller Eric Clapton blev långvariga hos Mayall, men John vaskade snart fram en ny gitarrist. Denna gång den tonårige Mick Taylor. Debuten kom på John Mayall’s Crusade i slutet av 1967. Även det ett album av högsta karat. Mick fanns med några år och spelar även på de kommande Bare Wires och Blues From Laurel Canyon. Även det mästerliga Mayall album men lite mindre rotade i rocken.

Här ligger det tre rariteterna som fortfarande är musik av bästa märke. Rekommenderas varmt.

Mayall.jpg

Jag har inte kvar mina första album av Fleetwood Mac. Vid ett svagt ögonblick och en knäpp i skallen så sålde jag dem. Fråga mig inte varför. De kommer att hitta hit igen. I väntan på det så har jag köpt en utmärkt samling. Här är det bästa med och ljudet är dessutom förstklassigt. Observera att detta är Peter Green's Fleetwood Mac som inte har så mycket att göra med popgruppen Fleetwood Mac. Det är en annan historia.

Fleetwood.jpg

Link to comment
Share on other sites

Jag jobbade extra efter skolan och la allt på skivor. Exakta kronoligin på när jag köpte vad har jag tappat bort men utgivningsdatumen

ger lite ledtrådar.

Som tidigare nämnts sålde jag senare ut en hel del av dessa rariteter i samband med att jag blev helt såld på jazz.

Men några finns kvar i original. Bl a Paul Butterfield Blues Band The Resurrection of Pigboy Crabshaw från 1967 och den köpte jag när

den kom. Här spelade altsaxofonisten David Sanborn med men det skulle dröja ytterligare några år innan han blev kändis. Stjärnan vid sidan om

Paul var gitarristen Elvin Bishop. På denna plattan kan man ana visst släktskap med ett annat band som var på uppgång, Blood Sweat & Tears,

framför allt formatet med blåssektion som inte var så vanligt vid den här tiden.

Butterfield.jpg

För något år sedan köpte jag även deras andra album East West på en nyutgåva från Sundazed. Som framgår så sätter All Music Guide

5 stjärnor på denna, men jag tycker att det är ett överbetyg. Men det är en bra platta och intressant historiskt med båda gitarristerna Elvin Bishop och

Mike Blomfield

Butterfield2.jpg

Nya plattor inom gebitet kom slag i slag. En ny grupp, Canned Heat, från amerikanska västkusten slog igenom med en låt som hette Going Up The Country som

var en gammal blueslåt från 20-talet. Det blev en internationell hit och likaså uppföljaren On the Road Again som var en blueslåt från 50-talet i ny tappning.

Den kom 1968 och finns med på deras andra album Boogie With Canned Heat. Den släpptes helt nyligen på Pure Pleasure i en fantastisk pressning och mastring.

Deras frontfigur var sångaren Bob The Bear Hite men det var deras munspelare Alan Wilson som stod för sång i de två hittarna som fortfarande rankas bland det bästa som getts ut i genren, tycker jag. Han var också en makalöst bra munspelare. Dessvärre ändade en trasig själ hans liv - ännu en av dessa 27-åringar. Canned Heat var ett tungt bluesrock/boogie band med härligt gung. Undantaget var Alan Wilsons tolkningar som hade en helt annan "touch".

CannedHeat.jpg

En annan frontfigur som kom fram 1969 för en större publik även Johnny Winter som verkat lokalt i Texas. Hans stora influenser var B.B. King, Muddy Waters och Bobby Bland. Johnny blandade upp bluesen med ännu mer Muddy Waters och rock och han blev en portalfigur in bluesrock. Hans första 2 album från 1969 på Columbia är riktiga milestones. Hans tolkning av Bob Dylans Highway 61 Revisited tillhör nästan Johnny mer än Bob.

Winter.jpg

Winter2.jpg

Link to comment
Share on other sites

Hur var det i Sverige då?

Det fanns en svensk musiker som var över i USA och spelade med de stora bluesmusikerna. Han fick namnet "Linking Lusiana", någon som kommer ihåg vem?

Jovisst, det var Per-Åke Tommy Persson, även kallad Peps. Han gav ut en Chicago-inspirerad platta 1972 - The Week Peps Came To Chicago, hans 3:e. 1975 svängde han över till raggae istället. Peps är också en fantastisk musiker, men han är/var för mig mer genuin blueskille.

Link to comment
Share on other sites

När man nämner Paul Butterfield och Johnny Winter, så får man också ta med Al Kooper, Mike Blomfield och Steve Stills Super Session från 1968. Al Kooper har haft sitt finger med i många grupper och produktioner. Bl a var det Al Kooper som lyfte fram Johnny Winter i rampljuset. Det var Al som startade Blood, Sweat & Tears. Från Butterfield tog han Mike Blomfield och Steve Stills var en ny talang som är samme Stills som i Crosby, Stills & Nash. Super Session var mycket omtalad när den kom.

Kooper.jpg

Link to comment
Share on other sites

Det sägs att Mike Bloomfield tyckte igentligen att detta var ett ett dåligt kommersiellt jippo, och lämnade inspelningen efter en dag, Steven Stills lär ha kommit in som en "stand in", även Santana lär finnas med i bilden. Jag tycker dock att det det är en ett briliant album. :app:

Edited by Sigge
Link to comment
Share on other sites

Det sägs att Mike Bloomfield tyckte igentligen att detta var ett ett dåligt kommersiellt jippo, och lämnade inspelningen efter en dag, Steven Stills lär ha kommit in som en "stand in", även Santana lär finnas med i bilden. Jag tycker dock att det det är en ett briliant album. :app:

Intressant. Här lär man sig alltid något nytt... :Idea: Det kan ju förklara att Steve Stills endast är med på sidan 2. Jag kollade omslaget men inget sägs om Santana. Det behöver inte betyda något. Det står heller inget om Eric Clapton Beatles omslag.

Link to comment
Share on other sites

Kul!

Här hugger ni in på min ungdoms favoriter! Dags att börja botanisera i den gamla vinylsamlingen nu när spelaren och tvätten är införskaffad. Borde ha en hel del av herrarna Bloomfield och Kooper. De tillhörde favoriterna. Supersession finns definitivt!

Calm

Link to comment
Share on other sites

Jag tror inte jag far med osanning om jag påstår att den tyngste influensen för den hårda bluesrocken var Muddy Waters som skapade citybluesen i Chicago. Det var tiden efter hans folkblues-period på 50-talet. Början på den tyngre Waters finns dokumenterad på skivbolaget Chess. Dessvärre har jag inga skivexempel från den perioden.

Jag har dock ett par album från en av hans comeback perioder andra halvan av 70-talet. Det var Johnny Winter som höll i trådarna och övertygade Columbia-ägda Blue Sky att skriva ett kontrakt med Muddy Waters. Det första av dessa var Hard Again som kom 1977 och följdes upp med I'm Ready året efter.

Waters.jpg

Hard Again är ett viktigt dokument över Muddy Waters men jag tycker I'm Ready är betydligt bättre (även ljudmässigt). Jag tycker munspelaren James Cotton blåser sönder Hard Again och den har inte riktigt samma gung som I'm Ready där den betydligt behagligare Jerry Portney tagit över munspelet. Jimmy Rogers, en annan blueslegend, är också med på I'm Ready liksom Johnny Winter som spelar på båda albumen. Det här är riktigt tung bluesrock :icon_smile_cool:

Link to comment
Share on other sites

Lysande! :app: :app:

Det var "Progressive Blues Experiment" som var Johnny Winters debut. Även den passar här med nedtyngda blues-standards som "Rollin' and Tumblin'", "Help Me" och "Forty-Four".

Johnny Winter - The Progressive Blues Experiment. 1968 Sunset SLS 50264

winter_prog.jpg

Tribute to Muddy: http://www.youtube.com/watch?v=JxpPL_PVo_w...feature=related

Rollin' and Tumblin': http://www.youtube.com/watch?v=XS_YWck-Ogk

Help Me: http://www.youtube.com/watch?v=98EiLGgAUuM

johnnywinter.jpg

Angående Santana, har jag kollat vidare. Jag blandade ihop "Super Sesion" med "The Live Adventures of Mike Bloomfield and Al Kooper".

Att Santana fick rycka in hängde ihop med Bloomfields problem att stå upprätt under halva inspelningen...

Super Session är ett bättre album.

Mike Bloomfield & Al Kooper - The Live Adventures of Mike Bloomfield and Al Kooper. 1969 Dubbel-LP CBS 66216

DSC_7816.JPG

Refugee:

Link to comment
Share on other sites

En helt underbar tråd. Mycket minnen och kunniga skribenter. Tack! :41:

Med inspiration av "lindvall" och hans Spotifylista - "Hifirecensentmusik" tar jag mig friheten att bygga vidare på hans idé. Jag skapar en ny spotifylista över de låtexempel som tas upp i tråden. En möjlighet att skaffa sig en egen uppfattning om hur det lät/låter. Personligen tycker jag att det är otroligt många bra exempel som tål att lyssnas på.

Vissa av låtarna har jag inte lyckas få fram utan har då istället valt nåt jag tycker är bra från samma artist. I andra fall har jag lagt till fler då det är så himla bra. Jag fyller på låtlistan efterhand som tråden växer.

Det blir ju ett utmärkt tillfälle att provlyssna på låtarna innan man eventuellt skaffar en vinyl eller cd.

Som säkert de flesta känner till finns det bra textkommentarer till flera av albumen som berättar en och annan historia kring albumet och dess innehåll.

Hoppas att länken funkar. Första gången jag lägger upp en låtlista på spotify. Är ganska ny spotifyanvändare.

Enjoy!

Klicka på länken:

Den tunga bluesrockens utveckling

//Shamrock

Edited by Shamrock
Link to comment
Share on other sites

Bortsett från ett undantag kommer mina tips från den amerikanska söderns mylla, Jag kommer att skriva om musik i mitt absoluta favoritår kanske kommer jag skriva om redan nämnda men jag skriver så läsaren kan följa min musik och historia.

Mitt favoritår var inte bara musikaliskt utan även under en tid i samhället där det fanns så mycket gott och positiva saker som återspeglar sig i musiken.

1971

Ett Engelskt tips först!

Min första Lp jag köpte var med T-Rex Marc Bolan Electric Warrior 1971! Marc Bolan kunde konsten att spela bra gura och blanda blues och rock, Inte ett dåligt spår så den skivan är ett givet köp eller klicka in den som stjärna på spotify det är den värd.

I USA under samma tid 1971 Allman Brother Band Som var i ropet och stilbildande, Här kommer ett gäng skivor i svansen efter Allman Brothers Band på sånt jag tycker är värd att nämnas.

En Handfull med Live-skivor som inte skämmer för sig, Lite blandade årtal men jag vill gärna nämna dom tillsammans.

The Allman Brothers Band Live at Fillmore East. Live 1971

Live Johnny Winter And. 1971

J. Geils Band Full House "LIVE"1972

Humble Pie Live 1973 från England.

Zz Top - Fandango Live 1975

Lynyrd Skynyrd One more from the road. Live 1976

Foghat Live 1977 Från England.

Blackfoot Highway Song Live 1982

Lynyrd Skynyrd. Southern by the Grace of God. Live 1988

Ett par skivor till värda att nämnas.

Lynyrd Skynyrd Second Helping 1974 (Vinyl)199:-

Lynyrd Skynyrd - Pronounced 'Leh-'Nérd 'Skin-'Nérd 1973 (180 Grams Audiophile Vinyl)249 kr

Zz Top - Tres Hombres 1973 (Expanded & Remastered) (Bonus Tracks)129 kr

mvh

Edited by anders.s
Link to comment
Share on other sites

Wow!

Vilken spellista det blir :app:

Bortsett från ett undantag kommer mina tips från den amerikanska söderns mylla

Samma här, jag stod djupt i den. Men vad jag förstår tog du också dig ur den.

Intressant att du nämner så många live-album. Ibland är man på det humöret, ibland är studioalbumen bättre.

Link to comment
Share on other sites

Bluesen utvecklades på flera håll, och detta är ett. Fast Steve Marriott spelade väl aldrig blues, inte i ens Small Faces, och Humble Pie kan väl närmare betraktas som ett stolpskott. Med hårdrocken försvann själen i bluesen, och därmed mitt intresse. Fast jag har full respekt för de som inte håller med.

Edited by Sigge
Link to comment
Share on other sites

Bluesen utvecklades på flera håll, och detta är ett. Fast Steve Marriott spelade väl aldrig blues, inte i ens Small Faces, och Humble Pie kan väl närmare betraktas som ett stolpskott. Med hårdrocken försvann själen i bluesen, och därmed mitt intresse. Fast jag har full respekt för de som inte håller med.

Nej, Steve Marriot spelade (sjöng) aldrig blues. I första svängen var det väl pop med låtar som "Sha la la la lee" och "My Minds Eye" och senare gled han över i mer r&b och psychovågen med låtar som "Tin Soldier".

Men trådens tema Bluesrock är inte alldeles självklar var gränserna sätts. I vart fall inte efter de första pionjärerna. Lynard Skynard är också tveksamt. Jag tycker dom hamnar mer i gruppen som fusionerade rock med country, lite föregångare till Eagles.

Däremot fanns det ett par andra band som för mig hör dit:

Och inte att förglömma Stones med sin läromästare:

Muddy Waters & Mick Jagger

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...