Jump to content

Hifirecensentmusik!


lindvall

Recommended Posts

Sporrad av mina tidigare erfarenheter med insamlandet av hifiklyschor (en bit ner i posten) har jag gett mig ut på jakt igen! Denna gången har jag försökt att snappa upp hänvisningar till låtar och album från olika hifirecensenter. Jag har kollat upp om låtarna finns på Spotify, och så har jag lagt dem i en spellista. Jag har också själv blivit mer digital i och med inskaffandet av en HRT MusicStreamer, vilket gör det lite roligare med musik från datorn.

Det blir helt enkelt en liten minnesbank av mer eller mindre spektakulär audiofilmusik. Ämnet tangerar alltså "Hifiklyschor", elller mässmusik, om man så vill, men här är tanken att det som beskrivs inte nödvändigtvis tillhör allmängodset, även om det säkerligen finns en och annan klassiker bland låtarna. Förhoppningsvis smyger det in en viss bredd i musiken, men man vet aldrig. Kanske alla audiofiler lyssnar på samma sorts musik, och använder sig av samma plattor? Den som hänger med får se.

Varje titel är en länk till Spotify, och därefter kommer en bild på albumet (om jag orkar leta upp någon). Sen kommer ett stycke där någon uttalat sig om låten i förhållande till dess ljudkvalitet, och kanske vad man då lyssnat efter i utvärderingen av en speciell apparat. Är man nyfiken finns det en länk till recensionen där jag hämtat texten från. I vissa fall avslutar jag med en egen reflektion. Jag tar bort namnen på det som recenseras så det inte blir förrvirring i sökmotorerna. Efterhand kanske jag också länkar till låtar jag själv upptäckt och skriver lite om dem. Jag hoppas att även de som inte har Spotify kanske kan få ett och annat tips.

Nu kör vi!

Link to comment
Share on other sites

Red Horse – Wild Horse

51Ew7W6zXwL._SL500_AA300_.jpg

On “Wildhorse”, from Glikyson, Gorka and Kaplansky’s Red Horse [Red House Records], the sibilants were natural and the backing vocals had good space; each instrument stood out clear, and yet was properly placed forward or backward in the mix as the producer no doubt intended.

Källa:

http://www.avguide.com/review/cavalli-audi...yback-45?page=1

Kommentar: Förmodligen hörde jag Lucy Kaplanski första gången på Musikbolaget, ett program på P4 med Kalle Oldby. Därför var det lite extra kul att stöta på henne i ett audiofilsammanhang. Jag minns att jag redan då tyckte att det lät riktigt bra om hennes skivor, trots att jag ännu inte hade blivit ordentligt biten av hifibacillen på allvar.

Link to comment
Share on other sites

Jim Brock – O Vazio

RR%2031s.jpg

But if you want to hear the XX go low, and I mean really low, jump forward to another track from Jazz Kaleidoscope: namely, “O Vazio”, as performed by the Jim Brock Ensemble. The song opens with the plunging sound of low-pitched percussion instruments, whose deep, dark voices are contrasted against delicate high-pitched chimes, gongs, and cymbals. But at about 30 seconds into the track, you’ll hear the mind-blowingly subterranean sound of a large and ultra low-pitched drum arrive. What’s impressive through all of this is not just the ease with which the XX goes way down low (tapping the full bass potential of headphones as few other amps can do), but the impressive pitch definition it maintains while doing so. You can easily hear, for example, the subtle modulations of even the lowest notes.

Källa: http://www.avguide.com/review/hifiman-ef5-...yback-45?page=2

Kommentar: Jag hittade denna låt på ett Reference Recording-album, som heter Tropic Affair, så det är inte samma album som recensenten hänvisar till, som förmodligen är en samlingsskiva från RR. Imponatormusik ÄR kul!

Link to comment
Share on other sites

Shelby Lynne – I Cry Everyday

g76250o6mny.jpg

Cymbals on Shelby Lynne’s "I Cry Every Day" [suit Yourself, Capitol] seemed clear and clean, even though the cymbals were place well back in the mix—an indication of the amp’s excellent rendition of spatial cues. Instrumental separation, too, was excellent, especially with the electric organ, for example, which came through very clearly even though it was positioned off to the side of the soundstage.

Källa: http://www.avguide.com/review/cavalli-audi...yback-45?page=1

Kommentar: En till, denna gången inte helt okänd, singersongwriter. Skönt laidback musik, farligt nära sömnpiller med det avslappnade trummandet och den vilande hammonden i bakgrunden. Det rycker upp sig efterhand med lite förstrött handklapp, och när Lynne börjar ta i lite mer så man vaknar till. Och så blir det en paus när man tror det tar slut, men så är det på't igen nån minut till...

Link to comment
Share on other sites

Conspirare – Triptych - Excerpt

512VJRR7bsL._SL500_AA280_.jpg

“Triptych (Excerpt)” from the Craig Hella Johnson/Conspirare, Company of Voices album Conspirare in Concert [Harmonia Mundi]. This choral and instrumental piece has proven to be a bellwether track of sorts, in that it can sound hauntingly engaging and realistic on good equipment, but a little edgy and thus incoherent on not-so-good gear. // The particular piece I’ve cited features both percussion and especially vocal swells that push some amps up to and then far beyond their “comfort zones”—making the choir sound uncharacteristically rough and out of control, which just isn’t right. // ...pleasingly three-dimensional presentation during those powerful vocal swells, so that I was able to enjoy a sense of the distinct groupings of choral sections spread out upon a large soundstage within the recording venue (the Long Center in Austin, TX, where I had the privilege of being in attendance when portions of this recording were being made).

Källa: http://www.avguide.com/review/audioengine-...yback-45?page=2

Kommentar: Körmusik. En genre som kan vara fruktansvärt påfrestande. Det här är är ingen musik som man låter Tivoliradion puttra på med, medan man svänger ihop fredagspizzan. Här krävs det aktiv lyssning, och en anläggning minst ett par pinnhål över en köksradio för att man ska få något ut av körstycket.

Link to comment
Share on other sites

Cachaito Lopez – Tumbao No. 5

e769085i882.jpgo90163ov56s.jpg

- Put on a warm, rich, threedimensional recording such as Orlando “Cachaito” Lopez’s “Tumbao No. 5” from Cachaito [Nonesuch], and the XX system gives you the dark, earthy sound of Cachaito’s acoustic bass as captured in the resonant interior of an old studio in Havana.

Källa: http://www.avguide.com/review/boston-acous...-speaker-system

Kommentar: (Originalalbumet hittade jag inte på Spotify, men låten finns med på en samlingsskiva, därav de två bilderna...)

Det här är skojigt. Percussion och lite sånt där rissel-rassel här och där i ljudbilden. Dynamiskt och gungigt. Något enerverande saxofon om man slölyssnar. Men det gör ju inte vi audiofiler. Vi låter vänsterfoten gunga i takt med cymbalen medan vi sträcker oss efter fjärrkontrollen och höjer ett par snäpp...

Link to comment
Share on other sites

Isabelle Olivier – Mister

p74902u5khs.jpg

Peter Erskine performs a definitely great duet on "Mister" (harp/drums) which coaxes from Isabelle Olivier a very subtle game indeed. The harp here is both discrete and present, percussive, harmonic, melodic and heavenly.

Källa: http://www.6moons.com/musicreviews/2011_march/olivier.html

Kommentar: Jazzflöjt är vi ju bekanta med sedan vi såg Anchorman där Will Ferrell plötsligt drar upp en tvärflöjt ur kavajärmen och jazzar loss på Tino's club. Men jazzharpa? Kan man blåsa eld med en harpa? Kan man stampa sönder vinglas på borden när man bärs bort av musikens livsbejakande kraft och låter musiken styra ens handlingar? Knappast, även om omslagets lite busiga bild av Isabelle Olivier nästan låter påskina något sådant. För den adrenalintörstande själen kan detta möjligen vara marginellt roligare än att titta på när målarfärg torkar. Själv tycker jag det är småmysigt. Lite sporadiska trummor som låter bonkeli-bonk och tockeli-tock då och då. Sånt vi audiofiler gillar. Varje subtil förändring i våra system kan ju ibland få oss att uttrycka oss i termer av: "Det var som att dra bort en gardin!" "Det var som att släcka lyset!" "Det var som att tvätta fönstrena!" "Det är som jag fått en helt ny skivsamling!". Denna förmåga att upptäcka små nyanser och uppleva dem som stora, gör att vi också kan förmå att uppskatta jazzharpa, som verkligen är "A very subtle game indeed".

Link to comment
Share on other sites

Kul initiativ! :)

Har vid ett par tillfällen jagat rätt på musik som recencenter beskrivit med målande adjektiv. Ibland på vinst ibland på förlust. Nu mer är t.ex. Srajan Ebaen's tips om Haduck Trio något som snurrar här hemma med jämna mellanrum.

Efter att ha skummat igenom senaste Stereophile ska jag kolla om Colin Stetson -New History Warfare Vol. 2: Judges finns på Spotify.... :mm:

Link to comment
Share on other sites

Tack för det In The Air! Colin Stetson verkar finnas!

Jag hoppas att det framgår att jag gör detta med kärlek, men med ett visst mått av självdistans. Inte för att raljera, men ändock med en viss glimt i ögat.

Link to comment
Share on other sites

ville inte kommentera först för att inte störa det fina flytet, men nu är ju ytspänningen redan bruten ;) Speciellt intressant är kommentarsektionen som ger en personlig touch! Oftast den som saknas i det vanliga snacket kring såkallade "audiofilskivor".

Link to comment
Share on other sites

Tack för det Matrixen! Det är kul med kommentarer! Bara för det så tar vi en till!

Charlie Haden – La Pasionaria (Haden)

i84064xt49y.jpg

On "La Pasionaria" both musicians (Charlie Haden (double bass) / Antonio Forcione (guitar)) deliver beautifully virtuoso solos while the album is otherwise more sparse on fireworks. Audiophile listeners will appreciate the harmonic extension, silent background and bass extension. It's certainly one of the better recorded album from among Haden's prolific discography. The fine recording technique and balance of the protagonists' game makes this one of the most intimate jazz CD I have in my collection.

Källa:http://www.6moons.com/musicreviews/2010_de.../heartplay.html

Kommentar: Sånt här kan vi aldrig få nog av! Dynamiskt gitarrplinkeplonk med en ståbas som morrar i de nedre regionerna. Har vi otur sätter nån av de lägre tonerna igång en stående våg som får allt löst i vårt lyssningsrum att vibrera, och vi börjar tänka på Helmholtz, Doppler (eller var det Kepler?) och Svanå och allt vad dom heter, istället för på musiken. Men så påminner vi oss om att det ju är vägen som är målet i hobbyn. Trist om allt skulle vara fix och färdigt på en gång. För tillfället kan det få sjunga lite i basen. Det är ju rätt gött det med.

Link to comment
Share on other sites

Jäkligt trevlig tråd med läsning.

Det narrativa återgivandet försvinner så lätt i jazzflöjtens korrupta apparat dimma.

Glimten i ögat är det roligaste som finns!

(outro; Black Sabbath – Wicked World, 00.00-00.34)

Mvhälsning

Kepsen mitt i hand men med tummen upp

Link to comment
Share on other sites

  • 3 weeks later...

Efter ett par veckors semester i nästan total avsaknad av internetuppkoppling är jag nu tillbaks, och redo att ånyo ta er med in i den delen av musikens värld som jag just nu går på upptäcksfärd i. Senast jag var tillstädes var Euphonia det icke, på grund av en Köpenhamnsk översvämmning... Nåväl, nu är vi alla redo att återgå på färden mot välljudets höjder! Vi bjuds här på en i våra sammanhang ganska så känd artist:

Pat Metheny – Are You Going With Me?

513cThkLKIL._SL500_AA300_.jpg

Reworking material from Metheny's prolific catalog in addition to traditional Polish songs and originals by Jopek, Upojenie is a soft and romantic production that gives rise to Metheny's lyricism and Jopek's delightful vocals. Sung in Polish, the lyrics are obviously beyond most listeners but Jopek's voice is a perfect duettist for the American guitarist. Like many fans, one of my favorites is undoubtedly ""Are You Going With Me?" for which I'd never have imagined adding a voice like Jopek's to Metheny's synth guitar.// The generous pleasure of the whole disk seems unreasonable short in the end. As time goes by, it's already whittled down to the last track and I compulsively reach for the "play it again Sam" button. Again...

Källa: http://www.6moons.com/musicreviews/2010_fe...y/upojenie.html

Kommentar: Eterisk, hypnotisk ljudbild som får oss att slappna av ordentligt där vi sitter i våra stoppade fåtöljer och låter tankarna fara vidare mot nästa uppgradering som hägrar i framtiden. I den senare delen av låten har vi antingen blivit uppstressade, och kanske börjat fundera på kabelbyten, eller om vi hellre skulle ta och uppdatera oss på diverse audiofilforum, eller så har vi gått in i andra andningen och låter oss bäras hän mot de högre rymder som endast musiken eller någon annan av de sköna konsterna förmår elevera oss till.

Link to comment
Share on other sites

James Blake – The Wilhelm Scream

51tBkpaLAjL._SL500_AA300_.jpg

The key is in the timing: the synthetic beats of James Blake’s The Wilhelm Scream start and stop with superb precision, and each vocal layer is well separated, which really glues the track together.

Källa: http://www.whathifi.com/Review/Mission-MX1/

Kommentar: Här har vi ett ungt electronica-pop-hopp som även vanligt folk uppmärksammat. Minimalistisk electrosoul med spektakulärt ödsligt ljudlandskap. Suggestivt och fångande. Helt klart något som oförvägna hifidemonstratörer skulle kunna använda sig av med glädje.

Link to comment
Share on other sites

Truckfighters - Mania (album). Första spåret: Last Curfew

61Px16l3DZL._SL500_AA280_.jpg

...För den här musiken ställer stora krav på effektreserver. Som gjord för XXs (Tyskt kromglänsande märke man kan spegla sig i) slutsteg. Dessutom är inspelningen välgörande fri från påträngande distorsion.

Källa: Hifi & Musik nr. 4 2011, s. 65 (Har av förklarliga skäl ingen länk här, då jag plockat det från papperstidningen.)

Kommentar: Det här är rock, med klanger från 90-talets grunge-era. Välproducerat mangel helt enkelt, som kan få oss att se ett hopp för rocken bortom “The Loudness War”. Det är sånt här man använder när man vill blåsa ut systemet och rensa hjärnan. Lägg på den här plattan istället för Densen DeMagic nästa gång du vill “avmagnetisera” anläggningen. Den har förmodligen samma effekt, men är betydligt njutbarare att lyssna på.

Link to comment
Share on other sites

Tack för tipset Niklas F!

Här har jag hittat samma låt två gånger, varav en är remastrad. Det kan ju vara kul att jämföra för de intresserade!

Dead Can Dance - Nierika

51b1dlOqp8L._SL500_AA300_.jpg

Dead Can Dance – Nierika (Remastered)

41a-yt9SLpL._SL500_AA300_.jpg

On "Nierika", the opening track on Dead Can Dance's Spiritchaser record, the song begins with a quick panning of this spacey/helicopter-sounding pad effect, followed by African drumming, which is reverse faded up into the soundstage (the sound comes in incrementally). This is one of our acid tests for both imaging and bass. The richness of the midrange was superbly delivered, and the lower bass was striking and seemingly uncompressed.

Källa: http://www.positive-feedback.com/Issue43/satori_usb_dacs.htm

Kommentar: Jag börjar mer och mer upptäcka att etno-electronica är en genre går hem hos audiofiler. Gärna med en del reverb på rösterna, för att få till den där “stå-och-blicka-ut-över-nejderna-medan-man-sjunger-på-ett-snart-utdött-urbefolkningsspråk”-känslan. Det är fantastiskt att man kan få sig en tripp i både tid och rum, där man sitter hemma framför sitt hifialtare och offrar tid till förmån för sin inre människas uppbyggelse och avslappning. Vi har i sanning en fantastisk hobby!

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

Kamalesh Maitra – Raag Deen Todi

SFW40436.jpg

Pandit Kamalesh Maitra is the last master of the tabla tarang, a melodic instrument consisting of between ten to sixteen tuned tabla. Tarang means "waves" and aptly describes how rhythm and melody, even harmony, are woven into one flowing element. Trilok Gurtu, known for his eclectic percussion artistry in the jazz world, accompanies on tabla. These four early morning todi create a mood of quietness and devotion: a unique audiophile CD with a richly illustrated 56-page booklet. 76 minutes. "A historic world music milestone." — Option Magazine

Källa: http://www.folkways.si.edu/albumdetails.aspx?itemid=2375 (Här hittar du även liner-notes på pdf som berättar om musiken och instrumenten. På sidan 47 får du även veta hur inspelningsteknikern resonerat, och vilka mikrofoner han använt.)

Kommentar: Detta är en imponatorskiva utan dess like! Trumskinnens klanger bara hänger där i luften och väntar på att förvandlas till gåshud på den hängivne audiofilens största organ. I en riktigt bra anläggning kan du avgöra huruvida den malande vinkelslipen i bakgrunden är en DeWalt från 1979 eller en Bosch från tidigt 90-tal.

Link to comment
Share on other sites

Kenny Loggins – Leap Of Faith

6185QXPBHTL._SL500_AA300_.jpg

I use Kenny Loggins' 'Leap of Faith' disc to test systems/speakers. I can't count the number of times that a rep was busy bragging on his system, then I pop in Leap of Faith, track #2, --- You'll see everyone in the immediate area gather around and listen intently. Powerful sound, and and excellent recording.

The contrast of Kenny's 'high' end vocals with the driving and tight bottom end brings out the absolute best and worst in a system -- (read: truth).

Also, beginning fairly mellow and building to a near-frenzy at the finish, this takes the listener/system through it's paces dynamically....

This is one of the Cleanest Recordings ever made, many great tracks here.

Check this one out, I'm confident you'll add it to your top ten for Quality Recording.

Källa: http://www.sweetwater.com

Kommentar: Här har jag gått ifrån de rena recensionerna, och hittat lite vad likasinnade tipsat om på forum runt omkring i världen. Nu rör vi oss i klassisk västkustmiljö, och då pratar vi inte Bohusläns klippor! Här är vi så långt från skriande måsar och Håkan Hellström vi kan komma. Detta är slick musik i Michael Ruff-land med skön falsettsång, ibland påminnande om George Michael. Låten avslutas med ett något hetsigare upptempo-parti som efterhand planar ut som en longboard mot solnedgången över Stilla Havet. Inte kunde jag ana att Kenny Loggins gjorde musik i denna stilen, jag som bara hört hans rockiga monsterhit "Footloose" från filmen med samma namn där Kevin Bacon (som för övrigt har en slående likhet med allas vår forumvärd Timbre) gjorde huvudrollen.

Link to comment
Share on other sites

Kenny Loggins – Leap Of Faith

6185QXPBHTL._SL500_AA300_.jpg

Källa: http://www.sweetwater.com

Kommentar: Här har jag gått ifrån de rena recensionerna, och hittat lite vad likasinnade tipsat om på forum runt omkring i världen. Nu rör vi oss i klassisk västkustmiljö, och då pratar vi inte Bohusläns klippor! Här är vi så långt från skriande måsar och Håkan Hellström vi kan komma. Detta är slick musik i Michael Ruff-land med skön falsettsång, ibland påminnande om George Michael. Låten avslutas med ett något hetsigare upptempo-parti som efterhand planar ut som en longboard mot solnedgången över Stilla Havet. Inte kunde jag ana att Kenny Loggins gjorde musik i denna stilen, jag som bara hört hans rockiga monsterhit "Footloose" från filmen med samma namn där Kevin Bacon (som för övrigt har en slående likhet med allas vår forumvärd Timbre) gjorde huvudrollen.

Kul att du hittat Kenny Loggins. En av favoritgrupperna under 70-talet var Loggins & Messina. Stämsång och akustiska gitarrer i melodiska pop/rock arr.

Jim Messina kom från grupper som Poco och Buffalo Springfield och var med och producerade Kenny Loggins och blev sedan en duo. De splittrades under senare delen av 70-talet, men återförenades för en tour under 2005. Michael Ruff tillhör också favoriterna i denna gengre, även om han kör keyboard.

Skall köpa ditt tips och se vad som hänt sedan dess. Har fortfarande vinylerna kvar.

Calm

Link to comment
Share on other sites

Kul att du hittat Kenny Loggins. En av favoritgrupperna under 70-talet var Loggins & Messina. Stämsång och akustiska gitarrer i melodiska pop/rock arr.

Jim Messina kom från grupper som Poco och Buffalo Springfield och var med och producerade Kenny Loggins och blev sedan en duo. De splittrades under senare delen av 70-talet, men återförenades för en tour under 2005. Michael Ruff tillhör också favoriterna i denna gengre, även om han kör keyboard.

Skall köpa ditt tips och se vad som hänt sedan dess. Har fortfarande vinylerna kvar.

Calm

Kul med lite bakgrundsinfo till artisten! Om du vill se vad som hänt, och höra hur albumet låter, så kan du ju lyssna på Spotify, eller allmusic.com om du inte vill köpa grisen i säcken.

Link to comment
Share on other sites

Vi går vidare med...

Radiohead – Packt Like Sardines In A Crushed Tin Box

51asaTXwMNL._SL500_AA300_.jpg

The track begins with a pad that sounds like a tin drum, followed by an electro-stabbing kick. The force of the kick should give any speaker a work-out. The XX sounded effortless. The bass line of this song is a warbled, freaky, hovering synth-like bass note (or notes rather) that travel like ripples on a pond. I've heard other bookshelf-style speakers crumble under the weight of this sound, but the XX nailed it without so much as a hick-up.

Källa: http://www.positive-feedback.com/Issue46/

Kommentar: Häromveckan när vi hade besök av norska vänner fick jag frågan om jag gillade Radiohead, och hade något “Radiohead-moment”. -"Nej", sa jag, "jag har faktiskt inte lyssnat på Radiohead av någon underlig anledning..." Men så kom jag på att jag i en hifirecension faktiskt hade snappat upp en låt som gått varm i min electronica-spellista! Här bjuds vi på en rätt som redan låtens titel låter oss ana. Vi får stora smaker en liten burk, på gränsen till klaustrofobiskt, men drivet och envisheten och den noggrant avvägda produktionen kittlar våra trumhinnor, och får oss att ropa “Mer, Mer!” Den audiofila aptitretaren ger en mersmak som dröjer sig kvar och vi örongourmeter låter oss väl smaka och tackar Radiohead för den salta, men sparsmakade anrättningen.

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

Det har tagit ett litet tag mellan uppdateringarna, men här är en till!

Harry Connick, Jr. – Joe Slam and The Spaceship

51XmTFnYmxL._SL500_AA300_.jpg

Believe it or not, HARRY CONNICK, JR., has a track on his 'She' album with two admirable qualities. #7 (Joe Slam and the Spaceship) not only has one of the funkiest yet relaxed grooves in modern music, but is sonically amazing. The drums sound great, the guitar runs the same riff as the bass, and Connick's organ smoothes it all out. If you need a clean EQ in a hurry, get this CD.

Källa: http://www.sweetwater.com/

Kommentar: Lite väl enformig tråk-funk för min smak. Men hamnar man väl i gunget så kan man nog stå ut under de 7 minuter och 10 sekunder det handlar om. Och den börjar lite småspektakulärt med lite submarina ubåtsreparationsljud som kan vara värd en lyssning, men därefter känns det nog mest som en taktövning. Men stämmer anläggning och humör så är det i det stora hela ganska oförargliga 7 minuter.

Link to comment
Share on other sites

  • 3 weeks later...

Musica Nuda (Petra Magoni and Ferruccio Spinetti) – Il Camello E Il Dromedario

4197l3MjckL._SL500_AA280_.jpg

We played a track from Musica Nuda, the Italian singer and bass player duo recorded live at the Fip studios in Paris. The track "Il camello e il dromedario" is a killer and can make or break a system. Here the exhibitor aimed to please us by adding a giant XX subwoofer to the already far from bass-shy XX. Luckily we could persuade him to switch the beast off right away. An acoustic bass thundering like a Saturn rocket take-off spills the tea in our cup.

Källa: http://www.6moons.com

Kommentar: Finns det något som kan vrida upp förväntningarna så högt hos en audiofil som när de första tonerna i en låt består av en stråkes färd tvärs över strängarna på en kontrabas? Knappast. Vi spetsar genast öronen för att utröna om stråken är hartsad med sommar- eller vinterharts.

När det sedan rör sig om en live-inspelning, så ler vi gillande för oss själva. I början kan vi höra lite ljud från publiken, och när vi bestämt oss för att det förmodligen är vinterharts kommer den extremt välartikulerande sångerskan in och vi kan med lätthet avfärda en anläggning som betonar sibilanterna eller maskerar en hostning från publiken vid 1.05 in i låten. Vid låtens slut belönas vi med stående ovationer och busvisslingar, vilka kan få vilken anläggning som helst att donera sina brända talspolar till forskningen. Personligen tycker jag att albumet i sig innehåller en handfull fler spännande låtar än den valda, varför inte lägga örat till I will survive, Day Tripper, eller You're the one that I want (som är så där härligt full med jazzhumor).

Edited by lindvall
Link to comment
Share on other sites

Willie Nelson – I Just Can't Let You Say Good-Bye

51ko5s820hL._SL500_AA300_.jpg

I put on one of my all-time favorite CDs (and one about which I'd love to write a feature at some point - it's that good) - Willie Nelson's Teatro [island 524548]. You don't like country music? How 'bout magnificently crafted and delicate songs of love and loss sung poignantly in a beautiful acoustic space over rhythmic Spanish acoustic guitar accompaniments in an ethereal, almost new-age atmosphere? That's Teatro! It's simply a gorgeous album and I despise country music as a rule!

Immediately on the first song "Ou Es-Tu, Mon Amour? (Where Are You, My Love?)", the delicate haunting tone of Willie's first few nylon-strung guitar notes had me captive. There was an innate tonal rightness here which caught me off guard. When people think XX, they often think "amazing imaging" and "big bass/small woofer", but do they think of "tone"? The little XX prove they should if they don't already. As the CD continued, most notably a minute or so into my favorite song "I Just Can't Let You Say Goodbye", there is a magical moment when Willie's sister, his accompanist on this album, joins in with her voice. That was a magical union, allowing me to hear into that cavernous space while being possessed of a tonal right-on-ness that was downright BBC-like without the midbass bump.

Källa: http://www.6moons.com/

Kommentar: Willie Nelsons Stardust har snurrat många varv på finvinylpress i Kristianstads Dirty Music-gäng till Den Lille Trumslagarpojkens förtret, som tycker det är patetisk skit (jag minns inte exakt hur hans ord föll, men positiva var de inte!). Men vi får ha överseende, han är bara musiker, inte en hängiven audiofil. Dr Horace spelade bara A-sidan på Stardust en lång period, tills han till slut fick för sig att lyssna även på B-sidan, som till hans förvåning också hade sina ljusa stunder. Se där vad vinyl kan ställa till med! På detta album sjunger dock Willie mestadels sina egna låtar, oftast tillsammans med Emmylou Harris, som mig veterligen inte alls är syster till Willie, så där har vår käre recensent på 6moons fått något om bakfoten. Gillar du Emmylou Harris gnälliga röst och Daniel Lanois produktioner får du naturligtvis inte missa denna platta. Gör du det inte tenderar det att bli ganska tråkigt.

Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...

Stevie Ray Vaughan And Double Trouble – Tin Pan Alley (aka Roughest Place In Town)

61i9mbJbgPL._SL500_AA300_.jpg

To hear both the subtlety and sheer power of the XX on display at the same time, play “Tin Pan Alley” from Stevie Ray Vaughan’s Couldn’t Stand The Weather [sony Legacy]. On this track Vaughan’s famous backing band Double Trouble provides percussion work that is at once subtle and delicate, yet high in impact, plus rock-solid low-frequency bass guitar support. But most of all, you’ll hear the full range of both Stevie Ray Vaughan’s voice and his famous Fender Stratocaster guitar, which has perhaps never been captured more powerfully or eloquently than on this track.

Listen carefully to the way the XX handle the sound of the drum kit, and you’ll be floored by how distinctively they present (and effortlessly they differentiate) the voices of each individual drum and cymbal. Where some headphones leave you somewhat in the dark as to how players are managing the dynamics of their instruments, the XXs show you exactly what is going on. On the bass guitar, the XX reveal both the instrument’s sheer depth and weight, while also showing you bassist Tommy Shannon’s deft touch and timing on the fingerboard, which means the right supporting notes always appear at precisely the right moments and with just the right level of emphasis (or de-emphasis, as the situation warrants).

But it is Stevie Ray’s Stratocaster that steals the show, in part because the XX are able to show how the instrument can—in the master blues man’s hands—speak with soft, almost subliminal runs of notes and trills at one moment, and then turn on a dime to fairly explode with fierce outbursts of sound in the next moment.

Källa: www.avguide.com

Kommentar: Jag var lite osäker på om jag skulle passa denna låt, då jag fått för mig att den är en hifi-klassiker av ganska stora mått, men den får ändå vara med här. Det är ju skönt att få falla tillbaka på något bekant emellanåt. När man lyssnar på låten förstår man att det är(?) en klassiker. För vad bör en låt innehålla för att bli en klassiker? Naturligtvis ska det låta “bra”. Låten får gärna vara spartansk, med få instrument och ljud, som gör det omöjligt för vilken anläggning som helst att gröta ihop ljudbilden. En självklarhet är också att det ska komma dynamiska utbrott, gärna av både mikro- och makrokaraktär. Det får också gärna vara lätt igenkännliga ljud; som till exempel en röst (här har vi en något hes mansröst), ett välkänt instrument (här en Fender Stratocaster). Låten bör också innehålla bas (för att visa på anläggningens baskompetens) och gärna en rytm att hänga upp foten på (så att PRaT-folket inkluderas). Jag tror att vi här har en låt som uppfyller de allra flesta kriterierna.

Edited by lindvall
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...