Jump to content

Lite vinylfunderingar


Timbre™

Recommended Posts

Att utgåvan spelar roll är en självklarhet i vinylsamlandets värld men ibland går det inte som man har tänkt sig... :icon_smile_angry::D

Detta fick även earwinSE uppleva när vi körde måndagsvinyl och uppsprättandet av Marvin Gaye's What's Going On i 180 g blev något av en antiklimax... :) Albumet är utgivet av Vinyl Lovers som löper parallellt med etiketten 4 MEN WITH BEARDS och man behöver inte surfa länge på internet för att läsa om höga förväntningar och kvalitet. Denna tungviktsutgåva släpptes 2008 av Lilith Records och redan det inledande sorlet i studion är av en mörkare, mer dämpad och avslagen karaktär jämfört med E.M.I RECORDS inhandlad 1972.

CD:n är fortfarande totaldistanserad men här känns det som att det tidsmässiga avståndet till originalet har en avgörande betydelse. Mycket av den tidens Tamla Motown som fanns att bläddra fram i våra skivbutiker var just Englandspressningar som med varsam behandling uppenbarligen står sig än idag.

Det kommer mer... ;):)

vinyl046.JPG

Link to comment
Share on other sites

Nästa jämförelseobjekt tar oss tillbaka till 1966 och det handlar om en USA-pressad originalutgåva som i likhet med Marvin Gaye's album har spelats otaliga gånger genom åren. Kan inte säga att det hörs vid jämförelse med dagens förseglade lack vare sig det gäller knaster eller renhet.

The Exciting Wilson Pickett innehåller två av Pickett's mest kända hits genom åren. In The Midnight Hour finns med i stereo trots att det fortfarande låter som mono :) och Land of 1000 Dances var kanske den största försäljningsframgången någonsin. På originallacket får man en intensiv stämma med lutning åt det ljusa hållet, kompet är förhållandevis distinkt och här finns en kraft & energi som är medryckande. Blåset är väl separerat från resten av soulgunget.

pickett076.JPG

Link to comment
Share on other sites

Albumet finns givetvis med på CD-boxen The Atlantic Studio Recordings och Rhino Records har lagt ner ett stort arbete på att få till det på bästa sätt. Jämfört med många andra digitala Pickettutgåvor är detta ett guldkorn men Wilson Pickett's stämma hade en förmåga att plocka fram de digitala lagringsmediernas allra värsta artefaktiska drag.

Det kan lätt bli grötigt, isande kallt och platt.

pickett617.JPG

Link to comment
Share on other sites

...här känns det som att det tidsmässiga avståndet till originalet har en avgörande betydelse.

Det är därför jag helst köper förstautgåvor och varför dessa betingar högre pris ;)

Jag hade Rolling Stones Black and blue som amerikansk promoutgåva när jag fick tag på samma album som "gatefold" men utan Guldfärgade texten "For promotional use only". Jag gav bort min promoutgåva eftersom Gatefold utgåvan (tidigare!) lät så mycket bättre....

Link to comment
Share on other sites

Dags att stega fram till 2006 och fyra skäggiga män... :) Det känns först lite ovant att hantera en 180-grammare efter alla dessa år med Wilson Pickett på standardvinyl. Här tycker jag mig höra ett rundare ljudkaraktär, en fylligare klang men kanske inte lika explosivt som originalet. Däremot upptäcker jag nya detaljer på inspelningarna som t.ex. en tydlig efterklang i studion på Land of 1000 Dances. Små saker som höjer närvarokänslan och det här skulle bli ett svårt val om jag tvingades välja ett enda album. Vilket lack som kommer att snurra mest den närmaste tiden är dock helt klart och skivan är faktiskt "manufactured by Rhino Entertainment Company" vilket bör handla om samma master som till CD-boxen och därmed har jag inhandlat min sista PCM-lagrade silverskiva i detta hifiliv.

"Ninety-Nine And A Half (Won't Do)" för att citera Wilson Pickett himself... :)

vinyl031.JPG

Link to comment
Share on other sites

Otroligt kul initiativ! :mm:

Har själv samma uppfattning även om jag skulle vilja att det inte var så.... :diss: Men det finns mer än samlar-mani som sätter priset på förstapressar, tyvär. Dock är det ett par fall då jag inte direkt kunnat kora orginalpressen som direkt vinnare. Så det finns hopp :)

Ibland kan jag få känslan av att re-master arbete är en rätt automatiserad process med ett batteri plug-ins som körs. De gångerna det varit jämnt eller t.o.m. ett lyft verkar bandet själva varit direkt involverade. T.ex Genesis och King Crimson.

Själv blir jag mest intresserad om någon av dessa är involverad: Classic Records, Acoustech, MoFi och Speakers Corner.

Link to comment
Share on other sites

Det är därför jag helst köper förstautgåvor och varför dessa betingar högre pris ;)

Jag hade Rolling Stones Black and blue som amerikansk promoutgåva när jag fick tag på samma album som "gatefold" men utan Guldfärgade texten "For promotional use only". Jag gav bort min promoutgåva eftersom Gatefold utgåvan (tidigare!) lät så mycket bättre....

Vinylbilden börjar klarna och det kommer att bli ännu tydligare i nästa step.

Man lär sig något varje sommarlov... :icon_smile_cool::D

Link to comment
Share on other sites

Jag hade Rolling Stones Black and blue som amerikansk promoutgåva när jag fick tag på samma album som "gatefold" men utan Guldfärgade texten "For promotional use only". Jag gav bort min promoutgåva eftersom Gatefold utgåvan (tidigare!) lät så mycket bättre....

Borde inte promo-pressen vara ett par veckor frächare än först-pressen :?::blush Iom att tidningarnas recension brukar vara klar lagom till att skivan ska släppas. Men visst, lät den bättre så är den bättre det går ju inte att komma ifrån.

Link to comment
Share on other sites

Borde inte promo-pressen vara ett par veckor frächare än först-pressen :?::blush

Det kan tyckas men det släpps även promoskivor av senare pressningar. Det finns alltså promoutgåvor med senare etikett eller som i fallet som jag nämnde: med "promotional...." på ett senare skivomslag och sedan är det ju inte garanterat att skivan i ett skivomslag med nödvändighet var i detta skivomslag från början ;)

Link to comment
Share on other sites

"Ninety-Nine And A Half (Won't Do)" för att citera Wilson Pickett himself... :)

http://euphonia-audioforum.se/timbre/music/vinyl031.JPG

Tänk om exvis riaa eller motsvarande kunde ge utgivare tillstånd att sätta kvalitetsstämpel på nya utgåvor. Kunde egentligen gälla alla media.

Man kan ju för allt i världen inte bara spela audiofil-utgåvor, och kvalitetsspannet mellan utgåvor är så stort att det påverkar om man tycker ett nytt album är bra eller mindre bra.

Jag har inte lyssnat på Wicked Pickett i år, men jag har hört 99½ ett par gånger. Kan bara inte komma på med vem :Thinking:

Link to comment
Share on other sites

Albumet finns givetvis med på CD-boxen The Atlantic Studio Recordings och Rhino Records har lagt ner ett stort arbete på att få till det på bästa sätt. Jämfört med många andra digitala Pickettutgåvor är detta ett guldkorn men Wilson Pickett's stämma hade en förmåga att plocka fram de digitala lagringsmediernas allra värsta artefaktiska drag.

Det kan lätt bli grötigt, isande kallt och platt.

pickett617.JPG

Tycker ofta att just nysläppen av soul är misslyckade rent ljudmässigt, låter ofta tunnt utan bas, ja så kass att spelglädjen försvinner. Cd:nyutgåvorna tex motown-boxen är inte heller så kul, stirrigt utan tyngd. Stax-cd-boxen däremot håller måttet.

Link to comment
Share on other sites

Tycker ofta att just nysläppen av soul är misslyckade rent ljudmässigt, låter ofta tunnt utan bas, ja så kass att spelglädjen försvinner. Cd:nyutgåvorna tex motown-boxen är inte heller så kul, stirrigt utan tyngd. Stax-cd-boxen däremot håller måttet.

Soulmusik kan vara både det ena och det andra :) men den får aldrig vara tunn. Marvin Gaye-CD:n är ett typiskt offer för den digitala återutgivningsvågen runt 1990.

Link to comment
Share on other sites

Musiklyssning handlar ofta om tillfälligheter och jag råkade bläddra fram ett exemplar av Lionel Richie's Can't Slow Down i en av Götets många second hand-butiker. Konvolut plus innehåll såg helt oanvänt ut och det handlar om en Tysklandspressning. Dansspåret All Night Long spelades minst en gång per nattklubbstimme när det begav sig sommaren 1984. På Florida Club i Nairobi fylldes dansgolvet varje gång nätterna igenom och jag trodde först att det handlade om något regionalt :) men Lionel Richie skapade säkert samma effekt världen över. På något märkligt sätt utvecklades aldrig All Night Long till dansgolvsplåga trots mer än sex minuters gung. Det var nog ganska mycket på den tiden.

Tillsammans med Sade's Diamond Life blev detta mina två första tillslag vid hemkomsten och bägge inhandlades som CD.

Mycket att fixa innan stereon kopplas in... :)

vinyl054.JPG

Link to comment
Share on other sites

Även CD:n är en samtida Tysklandsprodukt och enligt uppgift "Transferred Directly To Digital From The Original Master". År 1984 hade väl knappast PCM-tekniken gjort sitt intrång i välljudets domäner så jag utgår från att masterbandet är analogt. Jämfört med mycket annat är denna CD hyfsat dynamisk och inspelningen har faktiskt inte havererat. Vinylalternativet var verkligen i nyskick och efter några dagars jämförelser kan jag inte höra några kvalitetsskillnader vare sig över högtalare eller hörlurar. Möjligen någon svag scratch som avslöjar att det är vinylen som snurrar.

Allt skulle kunna vara frid och fröjd :) om jag nu inte hade vinylinventerat och bläddrat fram två UK maxisinglar från samma album och tid. Det handlar visserligen om 45 RPM Disco Mix av fyra spår men skillnaderna antar alltför stora proportioner. Det var ju så här det lät och jag vill att det skall låta! :icon_smile_cool: Drivet, kraften och kroppen är tillbaka.

vinyl007.JPG

En hypotes tar form och "Made from masters of Motown Record Corporation" (LP:n) eller "Transferred Directly To Digital From The Original Master" kan ju faktiskt vara samma digitalkopia som har skickats över Atlanten. Som Ed Meitner uttryckte det: Once there - there's no way back och öronen hävdar att så är fallet.

Link to comment
Share on other sites

Maxisinglar kan vara riktigt bra men man skall kolla ursprungslandet. Jag har det amerikanska originalet av Tina Turner: Private Danser och köpte den som Maxisingel - problemet var att det stod "Made in EC" på etiketten och den låter fullständigt blodlös :black:

Link to comment
Share on other sites

Maxisinglar kan vara riktigt bra men man skall kolla ursprungslandet. Jag har det amerikanska originalet av Tina Turner: Private Danser och köpte den som Maxisingel - problemet var att det stod "Made in EC" på etiketten och den låter fullständigt blodlös :black:

Ja, det stämmer tyvärr. Var nere i källaren och letade bl.a. fram en Radio Edit/Dub Mix/Club Mix av en och samma låt med Galaxxy från 1984. Skivan är made in France men bolaget Record Productions hör definitivt hemma i New York. Det blev bara en spelning :D och liknande lack kommer fortsättningsvis endast att användas till akustikbefrämjande insatser... :)

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...