Jump to content

Mästarmöte har en vinnare!


Apexorca

Recommended Posts

1 hour ago, byZan said:

Inspirerad av inlägg i tråden så sökte jag i morse på Beethoven på Qobuz och tog en som jag tror är nämnd och det visade sig vara 102 ”låtar” när jag tryckte på spela…

 

det kan ju ses som övermäktigt att ge sig på dessa enorma samlingar med verk när man inte riktigt vet var man ska börja nånstans, man orkar sällan ta sig från början till slut, och det är kanske heller inte riktigt meningen. jag brukar markera mina favoriter så jag sedan bara kan trycka på hjärtat vid fokus och få en lite enklare lista att välja ifrån. No. 23 "Appasionata" är alltid en bra början dock... :smilingeyes:

 

jag är dock inte helt såld på piano sonatas, jag kan känna att jag tappar intresset efter ett tag och det blir lite för entonigt att lyssna på. jag är ju som sagt mer lagd åt symfonierna och därför tycker jag nog piano concertos är lite trevligare som ett "mellanting" där pianot får lite uppbackning av fler instrument. det här är en relativt ny och grym inspelning från Zimerman/LSO/Rattle. Förståsigpåare och recensenter tycker ju såklart att han inte överträffar sig själv från 1989 tillsammans med Wiener/Bernstein, men ljudkvalitén är så mycket bättre så här 30 år senare. (börja bakifrån)

 

xfGqeoK.png

Link to comment
Share on other sites

Jag kan hålla med om att det är lite långtråkigt att lyssna på hela samlingar och att det inte var meningen att göra så. Men morgonen blev leta upp något, trycka på play och se vad det gav? Så jag traskar vidare i ett försök att kitta något som hamnar bland favoritlistan. Har tidigare vurmat lite extra för cello och violin, vemodigt och vackert får mig att bli berörd. Som sagt, jag kollar vidare bland tipsen och ser vad som kan bli till lite av favoriter, typ!

 

/byZan

Link to comment
Share on other sites

5 hours ago, VoicesInMyHead said:

jag är dock inte helt såld på piano sonatas, jag kan känna att jag tappar intresset efter ett tag

Samma här om jag spelar för många. Ett tips, som fungerar för mig, är att köra en temavecka med en sonat om dagen och sedan tar man en paus någon månad. Det är som att äta en elefant; den tar man också bit för bit. Annars går det inte. 
 

Zimermans nyinspelning av Beethovens pianokonserter har jag inte hört men blir lite nyfiken. Jag har några av de han gjorde med Bernstein/WPO. De är magiska så jag kan förstå att kritiker jämför med dem. Men de finns många fina inspelningar och jag lider av sjukan att det jag tycker är bra ”måste” jag ha. Här är några tips. De har alla kvaliteter och jag utser inga vinnare. Det är de alla på lite olika sätt.

 

54B38212-6FEF-4FC9-A8C8-3C769AB14F4C.jpeg

 

D1EF8AAF-1C63-4404-B896-D3C9EC8FF6BF.jpeg

 

49F0A924-621A-4183-9551-8DC321E0EE78.jpeg

 

2169D06A-5E91-4755-B2B2-F584C2752EEE.jpeg
 

Ett annat tips är att lyssna på några inspelningar från stereons barndom 1956 som då ansågs som referens både för ljud och tolkningar. De gavs ut som stereo på band och kopior på dessa masterband finns fortfarande att få tag på. Jag har dem i en ”RCA Living Stereobox” (CD). De låter fortfarande fantastiskt bra och jag får inte känslan av att det rör sig om 66 år gamla inspelningar. De finns på Qobuz. Kan vara intressant att jämför de mot nyinspelningarna ovan.

 

9C3019DC-70FE-4F71-B787-FE715E137984.jpeg

Link to comment
Share on other sites

5 minutes ago, Bebop said:

Zimermans nyinspelning av Beethovens pianokonserter har jag inte hört men blir lite nyfiken. Jag har några av de han gjorde med Bernstein/WPO

 

en lite intressant anekdot som jag inte hade någon aning om men läste idag var att Leonard Bernstein dog innan Zimerman hann spela in alla 5 pianokonserter med WPO, de gjorde bara 3-5 tillsammans medans Zimerman själv dirigerade de två första från bakom sitt piano.

Link to comment
Share on other sites

17 hours ago, Bebop said:

Samma här om jag spelar för många. Ett tips, som fungerar för mig, är att köra en temavecka med en sonat om dagen och sedan tar man en paus någon månad. Det är som att äta en elefant; den tar man också bit för bit. Annars går det inte. 

 

Det tar ju rätt mycket tid att ta sig igenom alla i en följd. Dock gillar jag det. Men de sonater och satser jag gillar kan jag kör om och om igen. För mig, och det är säkert individuellt, så tycker jag när jag lyssnat mycket på ett stycke, sonat, symfoni eller vad det nu är, att jag börjar förstå det bättre, tränger djupare in i det och jag upplever en djupare förståelse och upplevelse av verket. När jag börjar kunna det så jag vet vad som skall hända, vilka toner, anslag,  tempo osv som kommer, så jag kan nynna med hela tiden eftersom jag vet exakt vad som skall komma,  så upplever jag en ny nivå av musikalisk upplevelse som för mig är svårslagen. Samma princip gäller all musik för mig,  men är mest uttalad i den klassiska tycker jag.  

Jag tycker generellt i kulturyttringar och konst att den bästa konsten och i detta fall musiken så kan man ta till sig den på ett ytligt och lätt sätt men också välja att dyk ner i det och hitta djupare svårare och mer komplexa detaljer. Tar vi Beethovens Pianao sonat nr 14 (månskenssonaten) så är det tidiga temat från start något alla kan ta till sig som vackert, men det är faktiskt bara en fantastisk men liten del av vad hela nr 14 verkligen är och man kan välja själv på vilket djup man vill grotta in sig i den. Detta är sann musikalisk kvalitet och genialitet tycker jag. 

Link to comment
Share on other sites

17 hours ago, VoicesInMyHead said:

Leonard Bernstein dog innan Zimerman hann spela in alla 5 pianokonserter med WPO

Här tänkte jag att @VoicesInMyHead har fel information. Jag har ju trippel-cd’n med alla 5 pianokoncerterna med Zimerman/Bernstein. Eftersom jag är lite kalenderbitare när det gäller jazz och klassiskt tog jag fram beviset…

 

 

24CDB058-9641-4D0D-8AE2-6A48B1D687E8.jpeg
 

… som visar att @VoicesInMyHead har helt rätt. CD 1 med 1:a och 2:a pianokonserten spelas och dirigeras av helt riktigt av Krystian själv. Det har jag inte noterat innan. Ännu en dag med ny kunskap. Tack för det.

Link to comment
Share on other sites

9 hours ago, Apexorca said:

För mig, och det är säkert individuellt, så tycker jag när jag lyssnat mycket på ett stycke, sonat, symfoni eller vad det nu är, att jag börjar förstå det bättre, tränger djupare in i det och jag upplever en djupare förståelse och upplevelse av verket.

Jo, så är det. Jag börjar t o m gilla Bruckner men det har varit en kamp. Herbert Blomstedts förklaringar av verken om var storheten ligger har också varit till stor hjälp. Det finns många interviewer på YouTube där han introducerar musik av bl a Mahler, Bruckner, Beethoven, Schubert och Brahms (mest på tyska men även engelska). De har gett mig ett snabbspår in till musikens inre väsen. Här ett exempel:

 

https://www.gso.se/gsoplay/klipp/blomstedt-intervju/


Det här blev ett inspirerande inslag i din fina tråd, @Apexorca. Jag spelade Beethoven hela dagen igår, mest äldre inspelningar från mina boxar faktiskt, som sällan brukar få ”chansen” hos mig. När vi är inne på pianosonater så måste jag få nämna Schubert som också var en mästare som tog vid efter Beethoven (som var hans stora idol) och tog sonaten vidare på ett annat plan. Om Beethoven införde dynamiken, dramat, tekniken, och spänningen till helt nya nivåer så utvecklade Schubert innerligheten, klangen, skönheten, poesin och melodin till helt nya nivåer. Han växlade mellan dur och moll och tonarter som gav en ”blötare” klang. Många solister brukar säga att Beethovens (Liszts och Rachmaninov) är utmaning rent tekniskt att spela. Schuberts sonater (även Mozarts) är synbarligen betydligt ”enklare” om man ser på notbladen men en större utmaning när det gäller få ut klangen och skönheten för att fånga musikens innersta skäl och därmed åhörarna. Horowitz har beskrivit detta i intervjuer. Jag kan inte låta bli att tipsa om tre album som jag tycker fångar Schuberts sonater på mästerligt sätt. Det är nästan så att jag får tårar när jag hör musiken. Här får man vara försiktig med volymen. Mitsukos tolkning av Schuberts sista sonat börjar väldigt soft och mjukt men bli inte förskräckta och lurars av detta. Det skall vara så. Ni förstår vad jag menar när ni hör stycket…

 

Schuberts musik visar också på vilka olika öden de upplevde. Beethoven var stor redan under sin levnad. Schubert var enbart känd för sina sånger av sin samtid typ en underhållare i mindre sammanhang. Han fick aldrig höra sina symfonier och hans sonater upptäcktes och gavs ut först 10 efter hans död. Men det var först 100 år efter hans död, 1928, som sonaterna först presenterades på en konsertscen. Sist ut att spela hans symfonier var Wiens Philharmoniker, som dittills mer såg hans musik som ”folkmusik” utan större intellektuell kvalitet. Maestro Claudio Abbado har berättat om detta i en dokumentär. Wienarna hade haft samma åsikt om Mahler, men när de såg att hans popularitet ökade i övriga Europa svängde de i början av 70-talet. Claudio noterade önskemålet men menade att vägen till Mahler går via Schubert. Först måste ni klara Schuberts musik, sedan kan vi ta oss an Mahler.

 

Tre väldigt olika tolkningar av Schuberts musik men visar på en klangvärd som är väldigt annorlunda än Beethoven. 


3080655A-116F-4F29-B764-4403220E0FC4.jpeg
 

7B27739E-B355-4185-983C-656C36ECE461.jpeg
 

B3B5286A-6AA1-40FA-932E-D0E249D20A21.jpeg

 

Link to comment
Share on other sites

Jag dök på en video som på ett ytterst förenklat sätt förklarar nyttan med headroom hos en förstärkare med tanke på en transistor. Alltså nyttan med att ha en stor överkapacitet i antal watt. Det är inte den enda faktorn för välljud så klart, men det är en mycket viktig faktor. 

 

Headroom

 

 

Link to comment
Share on other sites

On 2022-12-03 at 09:57, Bebop said:

Det här blev ett inspirerande inslag i din fina tråd, @Apexorca.

 

Tack!

Det är ju det roliga med detta forum att man blir inspirerad och får ideer.  Schubert fick morgonpasset med lurar.

 

Schubert har jag inte penetrerat annat än ytligt så det kan bli en avstickare via honom. Tack @Bebop.

Jag uppfattar honom som mer lyriskt finstämt romantisk (Schubert alltså... :grinquint:) och Beethoven mer översvallande dramatiskt romantisk. 

Eftersom jag är inne på ffa Piano Sonater just nu så spelar jag detta album som verkar ha fått bra kritik.

 

image.jpeg.3d330fbfc0fd25ddd1d3582cc1686dc2.jpeg

Piano Sonat nr. 20 D. 959 och Nr. 21 D. 960

Det är mycket fint och har en helt annan framtoning än Beethoven. Beethoven är en upplevelse för hela kroppen som en rollercoaster där jag blir sittande svettig och hämtar andan när det är slut. Ett jäkla drag kort sagt.

De Zimerman spelar ovan bygger på lugn finstämdhet i grunden och man sjunker ner ett mjukt lugn. När det väl blir högre tempo så så är det också med ett lugnare mjukare skirt flyt tycker jag. Mycket lättare att hänga med i än Beethoven, mer lätt att smällt skulle jag tro. Har man svårt för klassisk musik kan nog Schubert vara lättare att ta till sig kasnke?

Helt olika typer av lyssning och funkar helt olika i mig. Båda har en plats så klart. Jag använder musik som verktyg för vilken upplevelse jag vill ha. Förstärka eller ändra en sinnesstämning. 

Efter Schubert känner jag mig melankoliskt avslappnad, nöjd och funderar på att skita i dagens benpass på gymmet och istället bara hänga i soffan, dricka kaffe och småfixa hemma. Morgonpasset med Schubert ändrade mina planer för dagen. Det är meditativt som skulle passa bättre efter träning eller efter ansträngning på jobb eller så för att vila och slappna av. I det lugnare delarna kan man ju hinna fylla på mer kaffe innan förra anslaget klingat ut och utan att missa så mycket. I piano sonat nr 21 får ett lite virvlande dansant fläng på slutet där pulsen går upp lite men fortfarande mjukt.

Blinkar du när du lyssnar på Apassionata så får du börja om...  :rolllaughing: Skämt åsido, det är vackert, fint och skitbra och annan typ av musik än Beethovens. Så skall det vara. 

Om jag skulle spela Beethovens Appasioanata skulle jag säkert ändra mig igen, höja vikterna och köra ett extra långt pass.

Kanske borde återgå till Beethoven så jag får mer gjort i dag... :grinsmilingeyes:

 

Schubert kan jag lättare spela som bakgrundsmusik och koppla av och på fokuset och när jag än gör det så kommer jag in i det och och kan njuta. Beethoven slukar mig helt och tar upp mycket mer av min energi och fokus och jag fastnar i musikflödet. Det krävs mer för att följa med i svängarna upplever jag. 

 

Kan tänka mig att de lite från etablissemanget kritiserade minimalisterna, som jag iofs gillar mycket och haft en ganska lång period som jag lyssnat till, hittat en del inspiration från olika avsnitt i Schuberts alster och lugnat ner det ytterligare. Vackert, drömskt och meditativt. Där hinner man verkligen fylla på kaffe...

 

 

Link to comment
Share on other sites

On 2022-12-03 at 09:57, Bebop said:


 

B3B5286A-6AA1-40FA-932E-D0E249D20A21.jpeg

 

 

Jo det blev träning även efter att jag slappade till mentalt av Schubert. 

Så här kommer min syn på olika pianisters förmåga att göra Schuberts Impromptus Op90 rättvisa. 

Med trötta ben vilandes i högläge gav jag mig i kast med Schuberts mycket vackra Impromptus för piano. @Bebop's tipps om Khatia's mycket välljudande inspelning ovan testade jag så klart.

Jag började med D899 op.90 som jag också fokuserade på lite extra eftersom den är mycket trevlig att lyssna på och är svår att tröttna på.

Jag började ju med Kathias Buniatishvilis tokning. Det jag hörde med en gång efter första ackordet var att det var otroligt långsamt. Jag har hört dennas Impromptus innan men det är nog det mest långsamma jag hört. Blev nästan otålig. Det är bra botten i flygen och en nära känsla. Påminner mycket om Igor Levets inspelning av Beethovens Piano Sonater. 

Körde samma stycke med Daniel Barenboim från -79 här går det fortare och med mer attityd, tydligare tempo i anslaget, tydligare anslag och det märks ffa i 4e satsens (Allegretto) början, Barenbiom känns som han har mer kontroll på sina nävar i anslagen. Jag kan följa drillar och anslagen snabba partier bättre, där Khatia släpar lite mer i anslagen och det låter lite "blurrigare" och det blir inte samma vågrörelse fingersättningen i drillarnas avslut och början, de flyter ihop. Jag upplever det klumpigare. Kan det vara inspelningen?

Krystian Zimermans inspelning (från -91 tror jag) DG Digital, har också mer driv och snabbare tempo, mer som jag känner igen det. Även här ännu bättre anslag och tydlighet tycker jag.

Vlademir Asckenazy har en slags acceleration in i de snabba partierna de andra inte har där.  Han missar inte i anslagen eller nyansering. Hissnande tempo emellanåt! Grym kontroll och teknik. 

Alfred Brendel har också lite högre tempo och nyanserar det mycket bra.

Hörde också en gammal liveinspelning med Sviatoslav Richter live i Moskva. Han har allt, både mjukheten tempot anslaget men inspelningen är lite inte så rolig. Han fingrar känns reptilsnabba med känsla och mjukhet. 

Mitsuko Uchida är fjäderlätt i sina mjukt anslag. Det är fint och ganska långsamt, lite entonigt i anslagets dynamik (orsakat av inspelningen?). Även här lite för långsamt driv för min smak. 

Wilhelm Kempff har också mycket distinkta korta anslag och med fin nyansering och känns riktigt vass på detta stycke. Det går fort här och var men eftersom det är en sådan fulländning så låter det inte så fort. När han spelar detta stycke så låter det som om han har "ett headroom" och nästan vilar sig igenom de krävande passagerna. Imponerander. Det låter enkelt även om det inte är det. En slags självklart pianospel. Känns naturligt och perfekt. Han får med allt i tempo anslag nyansering och de dynamiska variationerna.

Herrarna har lite mer av en staccato, kortare mer precisa anslag där Kathia har ett mer släpande mjukare anslag så även med Mitsuko, säkert medvetet gissar jag. Dessa kvinnor gör det mer drömskt och de andra mer med mer medryckande med dansant rytm.

 

 

 

Har hört flera inspelningar av detta stycke än de jag tar upp ovan och så klart skiljer sig alla åt. Jag tenderar att gilla det som driver på lite mer i de snabbare partierna. 

Även om Kathias inspelning låter jättebra gillar jag inte att den går så himla långsamt och att det är lite "blötare" anslag i spelandet. Jag missar lite av det som finns i detta stycke tycker jag. 

 

Valet blir Kempff strax före Alfred Brendel och Krystian Zimerman men Ashkenazy är mycket bra också om jag nu måste välja. Det var en mycket givande övning detta. Kan rekommendera den. 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

5 hours ago, Apexorca said:

Valet blir Kempff

Det är ju den sämsta… :flush: Han spelar ju inte ens i rätt tonart… Wilhelm Kempf är bl a känd för att han envisades med att spela den felaktiga transkriptionen som först gavs ut som. Han spelar i G dur istället Gess-dur. Det blir en öppnare klang och inte den innerliga känslosamma nakna klang som Schubert eftersträvade. De upptäckte man när man granskade originalpartituret. Kempf var så fast i de felaktiga noterna att han aldrig klarade att sadla om. 
 

Det fanns en serie i TV som hette ”I döda mästares sällskap”. Där illustreras bl a Schuberts musik, den felaktiga tonarten, om Schuberts tonspråk mm. De programmen rekommenderas för den som vill få ett litet djupare porträtt av bl a Schubert. Han var mycket säregen i sitt tonspråk. 
 

https://www.svtplay.se/video/jNgREbK/i-doda-mastares-sallskap/avsnitt-3?id=jBgB9xK

 

Av de du nämner har jag svårast för Kempf och Barenboim (som jag tycker har för mycket stackato i sitt spel, lite kantigt. Däremot gillar jag hans Debussy-sonater t ex. Asckenszy lite sådär mittemellan generellt sett men jag har inte hört honom spela Schubert. Jag har hans kompletta inspelningar av Beethovens sonater och de tycker jag inte han gör så intressanta.
 

Jag tycker också att Kathia kör den lite väl lusigt men jag gillar hennes mjuka anslag som klär Schubert men knappast t ex Rachmaninov. Paul Lewis och Mitsuko Uschida är lite favoriter just nu, men det ändras. Brendels är också bra. Där är jag nog lite färgad av att jag har hört honom live ett par gånger. Även Horowitz var en intressant Schubert-tolkare. Han var inte känd för att hålla igen men med Schubert var det lite annorlunda. 

 

Men i slutändan är det naturligtvis upp till betraktaren hur det skall låta och det kan, som du är inne på, växla från gång till gång. Jag tycker också det är intressant att läsa/veta vad som ligger bakom en komposition; vad ville han förmedla, var i livet var han och hur kan det ha påverkat det man hör eller förväntar sig få höra; under vilka omständigheter komponerades det. Det är därför det är så roligt att höra olika versioner och tolkningar av hur andra ser på styckena. T o m en så annorlunda tolkning som Kathia gör. Den är lite utanför boxen; samma sak med hennes Rachmaninov-konserter där jag förväntar mig mer glöd men det är ändå mycket njutbart.
 

 

Link to comment
Share on other sites

Jag har inte hittat någon bra inspelning med Richter ännu men är nyfiken på hur han gör det. Han var extremt noga med att försöka tolka stycket som han misstänker tonsättaren önskade. Han vill ge så lite egen inspiration till stycket som han kan. 

Link to comment
Share on other sites

12 hours ago, Bebop said:

Det är ju den sämsta… :flush: 
 

 

 

Jag gillar den. Jag lyssnar mycket efter driv, tempo,  tajming i anslag och nyansering och där gör Kempff det riktigt bra. Många hör man kämpar i de snabba partierna och får till noterna men lite utom kontroll. Det är också därför jag gillar I Perlman på violin. Nästan ingen kan få det att svänga med takt och tajming i de snabba partierna som han. Varje ton/anslag får ett egen plats runt sig. Det snabba låter då kontrollerat och stämmer. Jag är nog extra känslig för "tidsfelen" i anslagen. Det hörs oftast i snabba partier. 

Link to comment
Share on other sites

16 minutes ago, Apexorca said:

Jag är nog extra känslig för "tidsfelen" i anslagen.

Jag gillar att följa den här diskussionen om klassisk musik från sidlinjen, både lärorikt och berikande. Det du skriver om tidsfelen, vad är det för något? Behöver man inte sitta med kompletta noter och en metronom för att kunna avgöra det? 

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, Terminator said:

Jag gillar att följa den här diskussionen om klassisk musik från sidlinjen, både lärorikt och berikande. Det du skriver om tidsfelen, vad är det för något? Behöver man inte sitta med kompletta noter och en metronom för att kunna avgöra det? 

Behöver ej noter om man kan stycket, villket jag tycker jag kan om jag lyssnat mycket. 
Metronom behövs inte.

Jag menar att man kan höra när der går fort att tajmingen inte blir rätt i anslagen. Troligen pga att det är svårt tekniskt. 

Link to comment
Share on other sites

On 2022-12-05 at 12:44, Terminator said:

Jag gillar att följa den här diskussionen om klassisk musik från sidlinjen, både lärorikt och berikande. Det du skriver om tidsfelen, vad är det för något? Behöver man inte sitta med kompletta noter och en metronom för att kunna avgöra det? 

 

Jag svarar på frågan igen utifrån mitt sätt att lyssna. 

Jag har lite erfarenhet av att spela instrument, jag lärde mig ok utan att satsa ordentligt och utan att ha ambitioner att bli musiker. Jag var 

för ung när jag slutade och inte intresse att välja bort sport och annat för att spela. Det ångar jag nu. Har klinkat lite sedan dess.  

En sak som dock gick upp för mig är att känsla och teknik hänger ihop med hur bra det kommer låta när man spelar. Tekniken används för att kunna använda sitt uttryck i ett instrument, sätta sin touch på det. När man kan sitt instrument och kan använda hela verktygslådans tekniska resurser kan man också vara friare i sitt personliga uttryck. Ta tex Miles Davis. Han spelade i en genre där han skapade medans han spelade till stor del.  I den klassiska musiken det sällan uttryck för improvisation. Det är skrivet med en tydlig avsikt i hur det skall låta och utöver gängse noter, uttryck och symboler skrevs det också ofta instruktioner. Visst finns det de som tolkat om verk och skrivit om dem osv, men musiken vi beskriver ovan är lite mer strikt och det övergripande målet är ofta att hamna "rätt" gentemot en förmodad önskan hos upphovsmannen. Det som oftast skiljer instrumentalisterna är inte tonerna (även om visa spelat i annan skala som @Beboppåpekat) utan mer ofta betoningen av toner, anslagen, tempot, nyanseringar, dynamik etc. Vissa klarar detta i rasande tempo andra klarar det sämre. 

Hör jag ett stycke som jag kan väl vet jag vilka toner och ackord som skall komma innan de kommer.  Det är alltid samma och alla de duktiga instrumentalister ovan spelar dessa stycken rätt för det mesta. Vad som kommer skilja dem åt mer och även samma person mellan olika gånger är när och hur de träffar tangenterna. Säg att vi har 10 anslag på olika toner som skall göras med höger hand. De kan spelas på ett oändligt antal sätt dessa 10 anslag. Troligen också så att man inte ens känner igen sig alls. Noterna visar lyckligtvis tonernas längd i förhållande till varandra. Helnot, halvnot, fjärdelar etc. punktering osv.  Håller man sig till det kan det ändå spelas olika fort, men man får inte missa deras inbördes tidsrelation även om de på en tidsaxel dras ut eller trycks ihop. Missar man det blir det en annan upplevelse av takten. Tex utmanar Kathias Buniatishvilis detta i exemplet och drar ut tidsaxeln men tonernas inbördes förhållande i tid stämmer med noterna. Det är ju hennes tolkning av hur det skall spelas eller ett sätt att uttrycka det hon vill med stycket. Upp till henne... Metronomen har inte med det att göra, den sätter ju en bestämt tidstempo eller tidslinje. Kathia kan spela rätt i förhållande till noterna utan att hålla sig till metronomens typ av tempo. 

Evelyn Glennie, slagverkaren, såg jag i ett program visa detta på slagverk och hur olika det kan uppfattas. Samma slagserie kunde gå från skittråkig att höra till alldeles  underbar. (som snövit skulle ha sagt).

Visst kan man inom vissa gränser som tex inom Jazzen dra och slira lite på detta får att få en viss känsla. Jag uppskattar det. 

I de stycken vi hör ovan är det inte det jag talar om. Jag vet mycket väl sedan mina egna tekniska övningar med olika skalor som man ökar tempot i efter hand. När det börjar gå fort finns inte utrymme för teknikfel. Det kan vara svårt nog att ta ena handens 5 fingrar och spela de vita tangenterna bredvid varandra upp och ner snabbare och snabbare och försöka göra det i jämn takt. Ganska snart kommer den jämna takten inte vara så jämn. Det är det jag menar med "tidsfelet", men kanske lite slarvigt uttryckt. Tänk då att men med ena handen dessutom korsa fingrarna i en fingersättning för att flytta hela handen för att göra det med tex 10 toner bredvid varandra och eller med längre avstånd... i lika jämn takt. När man hör tex Ashkenazys tempo så gör han det med perfekt tajming, anslag och temp som inte fallerar trots att det går så fort som närmar sig max för hur man kan röra sina fingrar. Då är marginalerna små. Det blir tydligt lätt att hänga med och låter inte så snabbt som det är. Det jag älskar och som fyller min kropp med musikalisk vällust är när detta sitter perfekt. Nu menar jag inte att det alltid låter bättre för att det spelas snabbt, men när det är snabba partier skall de spelas bra och med rätt betoning i anslaget. Då blir det bättre tycker jag.

Om vi fortsätter med just de stycke jag analyserat ovan, så gör en del detta på ett mindre tajmat sätt och då försvinner lite av magin för mig. Eller snarare... det blir mer magi när det blir riktigt bra gjort. 

Tar vi alltså Schuberts Impromptus OP.90 4e satsens (Allegretto) helt i start så drar det igång i rasande fart. Om ni jämför olika pianister ovan så är det tydligt vilka som snubblar över dessa toner på ett vis där det blir lite svårare att avgöra takten och tempot gentemot vissa som med all önskvärd tydlighet får varje anslag att stå ut för sig själv och man förstår helheten i det avsnittet. Visst skulle någon kunna säga att det är deras tolkning att det skall vara så, men jag tror det är olika förmåga i tekniken. Tar vi tex Carmen Fantasia som är Pablo Sarasates fantastiska tolkning av Bizet's Carmen men för violin så skiljer det mycket i de snabba svåra partierna mellan olika violinister. Jag har hört många. Jag har dock inte hört någon kunnat nyansera och mejsla ut varje ton för sig själv och med innerlighet i dessa partier på ett så bra sätt som Izhak Perlman. Han har headroom nog för detta stycke. Många man hör ligger precis vid sin gräns och får nätt och jämt ihop det. De tar tonerna, men har inte teknisk förmåga att nyansera det och ge det en mening.  

Hoppas ni fattar hur jag menar. Så klart finns ett mått av tyckande i detta som med all musik, jag gillar teknisk kontroll ihop med känsla. 

Det samma gäller vår utrustning. Viss utrustning har en förmåga att få musiken olika delar att tajmas bättre i anslaget på något det spelas upp. Det ger mig större upplevelse av tempot och rytmen. 

 

 

Tänk att instrumentalisten missar den tidpunkt då anslaget skall komma och gör det pga att det är tekniskt svårt blir det utan känsla som annars ger det ett "skönt sväng".  Den missar för att den missar, och det sabbar takten tajmingen och det musikaliska uttrycket. Jag vet inte om jag är känslig men jag reagerar rätt lätt på när detta uppstår. Vissa instrumentalister har det tekniska-headroom jag beskriver ovan att spela fort eller svårt med bibehållen teknisk förmåga till att betona anslaget och träffa tonen i rätt tid. Alltså har de den tekniska skicklighet att det kan göra detta om och om igen och dessutom lägga till ett känslomässigt uttryck i anslaget som tex hur hårt det gör det och hur länge tonen slås an. Detta kan ge en otroligt stor skillnad i hur det upplevs i musiken. 

Nar jag skärskådat det stycke jag talar om ovan har jag bla lyssnat till dessa egenskaper. Vi kan utgå från att alla dessa enormt duktiga pianister träffar alla toner... men de gör det mycket olika. 

 

Hoppas detta förklarar vad jag menar @Terminator

 

 

Link to comment
Share on other sites

13 minutes ago, Apexorca said:

Tänk att instrumentalisten missar den tidpunkt då anslaget skall komma och gör det pga att det är tekniskt svårt blir det utan känsla som annars ger det ett "skönt sväng".  

Inom jazzen utnyttjar man just detta. Klassiska musiker som försöker sig på att spela jazz känns ofta stelt och kantigt. Svänget uteblir. Det finns undantag, t ex Wynton Marsalis, Ron Carter och André Previn som alla är klassiskt skolade och började i symfoniorkestrar. Monica Zetterlund var mästare på på att ligga lite off som gav mycket av hennes känsla i låtarna. Det kallas för synkopiering; Synkop är en förskjutning av betoningen inom en takt, det vill säga betoning på ett annat ställe än i den normala pulsen.

Link to comment
Share on other sites

7 hours ago, Bebop said:

Inom jazzen utnyttjar man just detta. Klassiska musiker som försöker sig på att spela jazz känns ofta stelt och kantigt. Svänget uteblir. Det finns undantag, t ex Wynton Marsalis, Ron Carter och André Previn som alla är klassiskt skolade och började i symfoniorkestrar. Monica Zetterlund var mästare på på att ligga lite off som gav mycket av hennes känsla i låtarna. Det kallas för synkopiering; Synkop är en förskjutning av betoningen inom en takt, det vill säga betoning på ett annat ställe än i den normala pulsen.

 

Ja. Jag kommer ihåg när Lars Roos, som ackompanjerade Birgit Nilsson, försökte sig på jazzigare tongångar. Pannkaka. 

Link to comment
Share on other sites

15 hours ago, Apexorca said:

 

Jag svarar på frågan igen utifrån mitt sätt att lyssna. 

Jag har lite erfarenhet av att spela instrument, jag lärde mig ok utan att satsa ordentligt och utan att ha ambitioner att bli musiker. Jag var 

för ung när jag slutade och inte intresse att välja bort sport och annat för att spela. Det ångar jag nu. Har klinkat lite sedan dess.  

En sak som dock gick upp för mig är att känsla och teknik hänger ihop med hur bra det kommer låta när man spelar. Tekniken används för att kunna använda sitt uttryck i ett instrument, sätta sin touch på det. När man kan sitt instrument och kan använda hela verktygslådans tekniska resurser kan man också vara friare i sitt personliga uttryck. Ta tex Miles Davis. Han spelade i en genre där han skapade medans han spelade till stor del.  I den klassiska musiken det sällan uttryck för improvisation. Det är skrivet med en tydlig avsikt i hur det skall låta och utöver gängse noter, uttryck och symboler skrevs det också ofta instruktioner. Visst finns det de som tolkat om verk och skrivit om dem osv, men musiken vi beskriver ovan är lite mer strikt och det övergripande målet är ofta att hamna "rätt" gentemot en förmodad önskan hos upphovsmannen. Det som oftast skiljer instrumentalisterna är inte tonerna (även om visa spelat i annan skala som @Beboppåpekat) utan mer ofta betoningen av toner, anslagen, tempot, nyanseringar, dynamik etc. Vissa klarar detta i rasande tempo andra klarar det sämre. 

Hör jag ett stycke som jag kan väl vet jag vilka toner och ackord som skall komma innan de kommer.  Det är alltid samma och alla de duktiga instrumentalister ovan spelar dessa stycken rätt för det mesta. Vad som kommer skilja dem åt mer och även samma person mellan olika gånger är när och hur de träffar tangenterna. Säg att vi har 10 anslag på olika toner som skall göras med höger hand. De kan spelas på ett oändligt antal sätt dessa 10 anslag. Troligen också så att man inte ens känner igen sig alls. Noterna visar lyckligtvis tonernas längd i förhållande till varandra. Helnot, halvnot, fjärdelar etc. punktering osv.  Håller man sig till det kan det ändå spelas olika fort, men man får inte missa deras inbördes tidsrelation även om de på en tidsaxel dras ut eller trycks ihop. Missar man det blir det en annan upplevelse av takten. Tex utmanar Kathias Buniatishvilis detta i exemplet och drar ut tidsaxeln men tonernas inbördes förhållande i tid stämmer med noterna. Det är ju hennes tolkning av hur det skall spelas eller ett sätt att uttrycka det hon vill med stycket. Upp till henne... Metronomen har inte med det att göra, den sätter ju en bestämt tidstempo eller tidslinje. Kathia kan spela rätt i förhållande till noterna utan att hålla sig till metronomens typ av tempo. 

Evelyn Glennie, slagverkaren, såg jag i ett program visa detta på slagverk och hur olika det kan uppfattas. Samma slagserie kunde gå från skittråkig att höra till alldeles  underbar. (som snövit skulle ha sagt).

Visst kan man inom vissa gränser som tex inom Jazzen dra och slira lite på detta får att få en viss känsla. Jag uppskattar det. 

I de stycken vi hör ovan är det inte det jag talar om. Jag vet mycket väl sedan mina egna tekniska övningar med olika skalor som man ökar tempot i efter hand. När det börjar gå fort finns inte utrymme för teknikfel. Det kan vara svårt nog att ta ena handens 5 fingrar och spela de vita tangenterna bredvid varandra upp och ner snabbare och snabbare och försöka göra det i jämn takt. Ganska snart kommer den jämna takten inte vara så jämn. Det är det jag menar med "tidsfelet", men kanske lite slarvigt uttryckt. Tänk då att men med ena handen dessutom korsa fingrarna i en fingersättning för att flytta hela handen för att göra det med tex 10 toner bredvid varandra och eller med längre avstånd... i lika jämn takt. När man hör tex Ashkenazys tempo så gör han det med perfekt tajming, anslag och temp som inte fallerar trots att det går så fort som närmar sig max för hur man kan röra sina fingrar. Då är marginalerna små. Det blir tydligt lätt att hänga med och låter inte så snabbt som det är. Det jag älskar och som fyller min kropp med musikalisk vällust är när detta sitter perfekt. Nu menar jag inte att det alltid låter bättre för att det spelas snabbt, men när det är snabba partier skall de spelas bra och med rätt betoning i anslaget. Då blir det bättre tycker jag.

Om vi fortsätter med just de stycke jag analyserat ovan, så gör en del detta på ett mindre tajmat sätt och då försvinner lite av magin för mig. Eller snarare... det blir mer magi när det blir riktigt bra gjort. 

Tar vi alltså Schuberts Impromptus OP.90 4e satsens (Allegretto) helt i start så drar det igång i rasande fart. Om ni jämför olika pianister ovan så är det tydligt vilka som snubblar över dessa toner på ett vis där det blir lite svårare att avgöra takten och tempot gentemot vissa som med all önskvärd tydlighet får varje anslag att stå ut för sig själv och man förstår helheten i det avsnittet. Visst skulle någon kunna säga att det är deras tolkning att det skall vara så, men jag tror det är olika förmåga i tekniken. Tar vi tex Carmen Fantasia som är Pablo Sarasates fantastiska tolkning av Bizet's Carmen men för violin så skiljer det mycket i de snabba svåra partierna mellan olika violinister. Jag har hört många. Jag har dock inte hört någon kunnat nyansera och mejsla ut varje ton för sig själv och med innerlighet i dessa partier på ett så bra sätt som Izhak Perlman. Han har headroom nog för detta stycke. Många man hör ligger precis vid sin gräns och får nätt och jämt ihop det. De tar tonerna, men har inte teknisk förmåga att nyansera det och ge det en mening.  

Hoppas ni fattar hur jag menar. Så klart finns ett mått av tyckande i detta som med all musik, jag gillar teknisk kontroll ihop med känsla. 

Det samma gäller vår utrustning. Viss utrustning har en förmåga att få musiken olika delar att tajmas bättre i anslaget på något det spelas upp. Det ger mig större upplevelse av tempot och rytmen. 

 

 

Tänk att instrumentalisten missar den tidpunkt då anslaget skall komma och gör det pga att det är tekniskt svårt blir det utan känsla som annars ger det ett "skönt sväng".  Den missar för att den missar, och det sabbar takten tajmingen och det musikaliska uttrycket. Jag vet inte om jag är känslig men jag reagerar rätt lätt på när detta uppstår. Vissa instrumentalister har det tekniska-headroom jag beskriver ovan att spela fort eller svårt med bibehållen teknisk förmåga till att betona anslaget och träffa tonen i rätt tid. Alltså har de den tekniska skicklighet att det kan göra detta om och om igen och dessutom lägga till ett känslomässigt uttryck i anslaget som tex hur hårt det gör det och hur länge tonen slås an. Detta kan ge en otroligt stor skillnad i hur det upplevs i musiken. 

Nar jag skärskådat det stycke jag talar om ovan har jag bla lyssnat till dessa egenskaper. Vi kan utgå från att alla dessa enormt duktiga pianister träffar alla toner... men de gör det mycket olika. 

 

Hoppas detta förklarar vad jag menar @Terminator 

 

 

Tack för utläggningen @Apexorca, uppskattas. Och ja, jag blev om inte annat lite klokare. Kanske är det så att du, som du skriver, är mer känslig än genomsnittet för den här delen av den musikaliska upplevelsen och därför reagerar mer på den? Kan det också vara så att det är individuellt och vi som individer därför kan uppskatta olika musikaliska utövare mer eller mindre just för att de lyckas spela på ett stycke på ett sätt som kopplar till just mina sinnen? 

Link to comment
Share on other sites

1 minute ago, Terminator said:

Kan det också vara så att det är individuellt och vi som individer därför kan uppskatta olika musikaliska utövare mer eller mindre just för att de lyckas spela på ett stycke på ett sätt som kopplar till just mina sinnen? 

 

Det tror jag absolut. 

Link to comment
Share on other sites

3 hours ago, Terminator said:

Kanske är det så att du, som du skriver, är mer känslig än genomsnittet för den här delen av den musikaliska upplevelsen och därför reagerar mer på den?

 

Jämfört med andra så vet jag inte hur det är, men jag triggar på att tempot och takt och att anslag är bra. För mig ger det drivet och det medryckande i musiken. Jag reagerar och gillar samma egenskaper hos en anläggning eller produkt. Tempo,  driv och anslag  kan uppfattas mycket olika hos olika produkter. Jag väljer gärna åt det hållet där detta prioriteras i återgivningen. 

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

För att inte tappa fokus i @Azurs tråd och diskussion om hans puppa så tar jag lite tankar jag fick och citat här i min tråd istället...

De passar in i en slags sammanfattning jag tycker kan vara bra för mitt eget system.

 

@Bebop citat" Jag tycker och tror att väldigt många är mer intresserade av prylar och teknik än musik. Inget fel i det, men jag känner inga bytesbehov när det funkar bra enligt devisen; if it ain’t broke, don’t fix it"

 

Visst är det så! För att komma dit kan det dock krävas en hel del jobb. Roligt jobb.

Det finns lika många sätt att vara audiofil som det finns människor som intresserar sig för att lyssna på reproducerad musik. Man definierar sina egna mål med detta och målen ändras över tid som du beskriver. Tillfälliga svängningar av intresse, pengar, tid och livet i stort formar om målet igen och igen. 

Har man intresse av att komma till ett visst läge med sin återgivning är det nog bra om man har ett mer långsiktigt mål att sikta mot med det hela. Om man är intresserad av musikens återgivning som den stora biten i detta tror det är bäst att utgå från ljudidealet och minimera egenintresset av själva prylarna. Välj efter ljud och inte efter pryl. För min egen del har det gjort att jag köpt prylar från -70,-80,-90 och 2000-talet. De matchats med helt nya produkter. 

 

@calle_jr Citat "Det finns massor att göra med de prylar man redan har.

Det finns det alltid, och det är inte fler burkar som är receptet utan tålamod och intresse."

 

Ja verkligen och hur det hänger ihop lär man sig bara efter att testa, testa och testa. 

Mitt eget mål med återgivningen formades om för drygt 10 år sedan. Det var efter att jag hört några system som klarar av dynamik och kraft i musik och instrument bättre än jag tidigare hört. Bättre än jag visste var möjligt från ett Hifi-system. Det passade det i musiken jag gick igång på när jag lyssnar.

För mig blev det svårt vanebildande eftersom jag tyckte det efterliknade det jag gillar med musik live från akustiska instrument bättre och gav mig så mycket bättre upplevelse totalt med all typ av musik. Då startade en mer intensiv resa att försöka komma dit. Jag hade då ett system som jag trimmat "hela vägen" tyckte jag, men insåg att det var vägens ände för det systemet i mitt rum och jag ville försöka få till mer.

Jag startade med ett ganska tydligt mål med hur det skulle låta. Dock inte alls lika klart hur jag skulle nå dit. Då fick jag lyssna runt mycket och testa mycket själv. Först sovra ute bland andra system och gärna testa hemma i mitt systemet. Det första och viktigaste tycker jag var att hitta en högtalare som i grunden klarar av dynamik och kan spela stort. Det visar sig vara högtalare som är fysiskt stora också. Så blir det bara. Där är verkligen den viktigaste delen runt man sedan kan laborera i det oändliga för att nå dit man vill. När man provar nya saker till högtalarna kanske det fyller en önskan,  men kan börja avslöja andra brister. När rullbanden kom in i mitt system visade det sig brister som jag inte funderat över innan. Inte hört eller reflekterat över. Det handlade om den dynamiska förmågan, slagkraften, snabbheten hos förstärkar-elektroniken. Fixad till det och därefter insåg jag även att det verkligen lyfte de andra signalkällorna, men det var rullbandens unika förmågor som satte ljudset på det från början. 

Även om just inte mina mål stämmer för alla så vill jag påstå att man ändå måste börja med höghtalaren och för att hitta rätt och om man tycker det är kul att vara noga med det så måste man lyssna runt mycket. 

 

Senaste tiden, de senaste åren, ungefär från pandemins början, börjar säcken knytas ihop.  Med ffa rullbandspelare, bra med effekt i förstärkarna och stora högtalare med förmåga att spela stort så tycker jag att det spelar som jag vill höra musik. Men det är kul att trimma småsaker i systemet. Och det är verkligen som @calle_jr skriver. 

Det är kul att "komma i mål".  

 

@calm Citat "Jag uppmanar alla att läsa Peo:s eminenta artikel "Det smutsiga nätet". Bland den bästa artikeln på detta forum. Har man inte koll på nätströmmen får man jobba!"

 

Kan inte hålla med mer. Jag har fått göra rätt mycket med strömmen undervägen. Det har också visat sig när jag hållit på hur den påverkar ljudet riktigt mycket. 

Inte bara nätströmmen utan även jordprylar etc. 

 

När man tar sig uppåt på stegen mot bättre återgivning så blottas hela tiden nya brister som kanske försvunnit i "bruset" innan. Därför är det verkligen en lång resa som tar tid. Men mycket lärorik och rolig. 

 

 

 

 

 

Edited by Apexorca
Link to comment
Share on other sites

Mitt system är färdigt... eller?

 

Tänkte dela upp mitt systembygge lite mer i specifika delar. 

Tråden började när jag gjorde intåget på Sonus fabers väg.

 

Högtalarna:

Högtalarmärken som passerat i mitt system är Pioneer, Yamaha. Bose, Dux Sound Project, några Acoustic Energy, QLN, Monitor Audio, Dynaudio, Usher och några Sonus faber. Många fler har stått här och testats. 

Sonus faber passar mitt sätt att lyssna. Jag blir gärna förförd av musiken och gillar inte "skyltdockor". Jag vill glömma högtalarna när jag lyssnar och föras iväg i upplevelse och tanke in i musiken. Romantiken och värmen är viktig för mig, men det skall kunna riva till i kroppen av tex cymbaler, skriande elgitarrer och bleckbås på ett organsikt analogt sätt. Stora högtalare klarar ofta att spela stort och dynamiskt bättre än små. 

Det finns många olika högtalarmärken som klarar detta bra. Visst finns det ett visst av tillfälligheter i vad man väljer. Hela marknaden går inte att studera på ett praktiskt sätt utan man får välja av det som man på rimligt sätt kan utvärdera. Så det finns säker sådant som kanske skulle passa mig ännu bättre men i allt väsentligt är dessa så bra att jag kan trimma ljudet inom mitt ideal. När man väl gjort ett högtalarval börjar ju resan att trimma resten åt det håll som stämmer med ljudidealet. Så har jag gjort. Eftersom jag bytte högtalare inom Sonus faber och med i grunden samma ideal var det lättare med kringutrustningen. Jag gillade ju fortsatt deras sätt att presentera musik. De har fortsatt i princip samma ljud i deras senare modeller även om de gått mot lite mer betoning uppåt i diskanten som ger en känsla av mer upplösning men också lite kallare framtoning. Det verkar ha varit en trend i ca 10 är att bli mer så generellt hos nästan alla märken... tills kanske precis nu... när jag hört märken som kommer mer från det "korrekta" kallare hållet i grunden så har de börjat släppa nyare modeller som blivit mer romantiska i ljudet, men det blir en annan historia. Mycket intressant dock tycker jag.

 

 

Signalkällor:

 

Jag har testat många olika rullbandspelare i mitt system. Allt från sådana som nätt och jämt funkar till de perfekt trimmade. Jag har testat med allt från skräpkablar till Nordost Valhalla. Det verkar som om rulbandsteknikens välljud inte går att förstöra. Det låter alltid kalasbra även med skitkablage. (Självklart talar jag inte om misslyckade inspelningar utan allt normalt bra inspelat låter bra). Rullband är det bästa man kan spela om man skall se vad systemet klarar och vilka brister som finns i andra delar. Effekten alla förändringar/förbättringar i systemet kommer visa sig som bästa med rullband. Även om man först inte märker skillnader lika bra tex digitalt eller från vinyl så märker man det och uppskattar det efter att det trimmats med rullbandsljudet som avslöjat det. Visst blir rullbandspelarna bättre när man ger dem bättre förutsättningarna men deras lägsta nivå är ändå bättre än alla andra typer av signalkällor utan tvekan. 

 

Sedan jag köpte vinylspelaren Brinkmann Balance med den Brinkmann EMT-ti puppan som låter jättebra tycker jag har hela tiden tanken varit att ha en nivå till kvar. Tanken var hela tiden att det skulle vara en tvåstegsraket med valet av puppa. Jag ville liksom lära mig ljudet ur Balance för att se vad jag gillade. EMT-ti har vekligen ett mycket skönt sound. Men efter några år med den, efter att jag hört många andra märken på både spelare och puppor och rullband,  så gillade jag ofta Lyra som jag tycker har en "Nordostlik" snabbhet och kontroll, klarhet luftigt och öppenhet. Allt detta utan hårdhet tycker jag. Lyra tycker jag är ärlig utan att vara tråkig. Så jag visste vad jag skulle köpa när EMT-ti började spela på sista versen. Det var också så att när jag hört rullbandens fantastiska kvalteer på alla plan i återgivningen gav det "skadeverkningar " på alla signalkällor. Bristerna avslöjas här och var...

Jag hörde både på vinylen och på den digitala sidan vad som "borde" bli bättre. Lyrta Atlas Lambda är det närmaste rullband jag tror jag kan komma i dessa egenskaper generellt. Vill man färga lite åt ena eller andra hållet kan man ta en annan väg. Det är inget jag har något emot, men jag ville få till ännu mer snabbhet och dynamik som rullbanden har. Då tyckte jag Lyran var en bra bit på väg. 

 

När jag började streama lärde jag mig vad det var. Det hördes från första tonen. Det var inget kul. Det var lite för stort kliv ner mot vad jag brukade lyssna på. Det är ju lite kräset kanske, men jag tyckte inte det var så roligt att lyssna. Det är en förbannelse när man är van vid ett visst ljud och man får lyssna under längre tid på något som avslöjar så mycket brister mot vad jag var van vid. Öronen led och jag fick inte den goa musikiplevelsen. Jag orkade inte lyssna utan zappade bara runt. Platt stelt hårt oengagerat. 

Jag saknade min vanliga uplevelse mycket. Valet bestod av att i stort sätt lägga ner streamingen eller försöka nå upp till minst till min CD-speres nivå. En ny resa uppdagades alltså oväntat. Jag trodde verkligen från start inte att det skulle ta den vägen. 

Det visade sig fungera att få bra streamingljud. Testade en stor del av skalan från enkla till mer avancerade produkter.  Ännu en oväntad upplevelse/kunskap var att att Switchen var så sjukt viktig. Så då blev det en vända där också.... För att boosta den upplevelsen lite till så testade jag nya DAC'ar och med ny DAC och bra musikserver så tycker jag det låter avspänt och fint från digitalsidan och med streaming. Det är på rätt nivå för mitt system nu och jag får fullt ut bra musikupplevelser från min digitalsida nu.  Nya DAC'ar låter mer organiskt tycker jag. Det har tagits ett kliv till där. Det är ett klart lyft från den gamla digitalriggen. Det jag kallar digitala artefakter ffa i frekvenser i mellanregister och uppåt är mycket marginella. Jag har dem sällan och störs ej av det som tidigare. Det är mycket roligare att lyssna digitalt nu och gör det mycket mer än tidigare. 

 

 

Effektförstärkare:

 

Även är är det rullbandspelarna som lyft på locket och släppt ut alla egenskaper, bra och dåliga. Gryphon Antileon har en klang, textur och luft som är grym och mitt i prick för mitt ideal. När jag nästan av misstag testade med mer kraft med lite av vintage Krell, så hörde jag bristerna i 150watt för mina högtalare och med rullband. Det var ganska lika i sin karaktär men Krell var snabbare och med bättre tryck i dynamiken, men annars mycket lika.  Har det med kraften att göra? Jag tror det. Förtsatte att köpa Krell-steg så att jag till slut kör triampat. Alltså Monobloc sedan biampat sedan triampat. Denna resa var mycket spännande men svår att få til med all arenoveringar skickande av steg fram och tillbaka. Fixande med nätström pga trasig säkringar både här och där. Det tog några år innan allt var på plats 100% vilket det är nu.

När jag backade från triampat till biampat under några månader i höstas för sista renoveringen så är det löjligt tydligt vad skillnaden är. Kost och gott kan man säga at man tappar auktoritet i återgivningen. Med triampat så är det en sjuk kontroll och lätthet i musiken. Med triampat är det inget  i vägen för musiken, den bara flödar. Rullbandens kvaliteer är inte lika tillbakahållet. Allt släpps löst.

 

Förförstärkare: 

 

Eftersom jag fastnat för Krell FPB som effektförstärkare så skulle ju ett försteg väljas och jag testade en del olika från Krell  och fastnade för det som utvecklats till denna serie. Krell KCT blev alltså efter mycket testande. Krell kabelfunktion Cast är bra, men även Krell KCR HR som kom precis innan CAST är riktigt bra.  Den är lite för varm och mullig i jämförelse och Krell Evo 202 var lite för snäll och grå i tonen jämfört med KCT. Mer HiFi än musik.  KCT var för mig bäst trots att den är enklare byggd utan extern nätdel tex. Går i Klass A och blir mer än fingervarm. 

 

 

Kablar:

 

En mycket viktig del ang vinylriggen som gör en avgörande skillnad i mitt system  var verkligen tonarmskabeln Nordost Valhalla II. Jag har skrivit det förut men det är troligen den kabel som gör störst positiv skillnad i mitt system. 

Nordost har kommit att passa mitt system. De lyfter kvaliteer jag gillar och vill få till. Snabbhet, tajming och luft. 

 

Nätström:

 

Jag landade till slut i 2 dedikerade grupper i proppskåpet med HiFi-kabel i väggen, dubbla uttag i väge, uppgraderade säkringar på lister och i proppskåpet. 

Jag funderar dock på att ge front end en egen grupp till så det blir 3 grupper och 3 kablar i väggen och 3 uttag. Ingen brådska med det dock. När lusten och andan faller på kan jag testa det. 

 

Jord:

 

Har ägt en hel del olika från Monster, Isotech, Entreq via massa andra märken jag testat men återigen landat i Nordosts prylar. Deras helhetstänk och ljludliga kvaliteer passar mig.

Nordost hela QRT system gör ffa bättre svärta och lugn. Det städar i ljudbilden och allt låter renare och lugnare. 

 

Akustik:

 

Var något av det första jag fixade tidigt i denna process, men även det blev utmanat när rullbanden gjorde sit intåg. Då uppstod pga dynamik och kraft nya akustiska brister jag fick trimma till. Men grunden var god nog så med lite enkla knep så löstes det. Jag har stämt av med proffs under resans gång flera gånger. Jag har fått akustiken verifierad med mätningar i tillägg till hur jag tycker det låter. Oftast har öronens upptäckter både positiva och negativa verifierats av mätningar. Så det går mycket bra tt komma långt med öronens hjälp för att trimma akustiken.

 

Högtalarplacering:

 

Sedan de kom på plats har det flyttats lite på olika sätt. I början var det lite större avstånd. Upp mot flera decimetrar även om den absolut första placeringen också var i rätt härad. Även här ändras egenskaper när man byter prylar och kan optimeras när saker i systemet byts, men det har inte varit stor förlyttningar sedan mina första positioner. På slutet har det mer varit centimetrar. 

Något som kan vara en kompromiss är att jag kanske borde spela på ett annat håll i rummet med högtalarna någon meter till från bakväggen. Jag kan tänka mig att det kanske skulle vara lite bättre ändå, men nuj har jag trimmat mot hur de står i dag på alla vis och det låter som det skall tycker jag. Att svänga systemet 90 grader skulle säkert gå bra för att optimera ytterligare men det skulle kräva stora insatser som jag inte i nuläget är beredda att göra. Tänk när man är klar med det och det inte blev så bra av orsaker jag inte förutsätt. Inte värt det när jag är så pass nöjd som det är. Men jag är ju nyfiken av mig så tanken sparas till tider då jag behöver något utmaning. Så är det inte just nu.  

 

Racket och underlag:

 

Racket bytta jag, men det är svårt att säga om det låter olika. Det är i vart fall inte avgörande i mitt fall tror jag. Tror mer fötter och stenar jag trimmat med hörseln givit mer effekt.

Vissa säger att det inte är bra med prylar mellan högtalarna och att det skall vara tomt där. Jag vet i tusan. Jag har hört system på båda sätt och kan inte säga att jag hört att de med prylarna bredvid haft fördelar när jag lyssnar. Att testa detta är princip omöjligt, men jag tror utan att vara 100% säker på att det är överskattat att ha tomt mellan högtalarna.

Det som givit bäst effekt generellt när jag testat har nog varit att ha stenar som står dämpade mot det de står på och enheterna med fast stabil koppling mot stenen. Alltså mjukt under stenen och hårt under prylarna mot stenen. Det är min grundide för stereons grund.

 

 

Som det är nu kan jag hålla med @Bebop. Du verkar ju ha landat efter många års resa och lärande. 

Jag älskar musik och tycker den audiofila resan varit mycket intressant och rolig och den har gjort mig uppmärksam på musikens helhet och i alla dess skrymslen på ett sätt jag inte tror jag kunnat komma till annars.

Jag saknar inget i någon vrå av vad som påverkar återgivningen mitt system nu. Jag har ju så klart drivit detta "lite längre" än nödvändigt för att kunna njuta av musik.  Njuta av återgiven musik kan man och jag göra långt innan detta. När jag lyssnar i mitt system nu är jag i rätt härad av där mitt ljudideal är. 

Jag kan dock inte sticka understol med att det är roligare att lyssna när det låter som man vill. 

 

Eftersom jag sedan några veckor fått tillbaka det sista monoblocket Krell 350 mc left som till slut lyckades bli renoverat efter ett ett antal olika turer fram och tillbaka så tycker jag det känns som om systemet är i mål på riktigt. Jag har inga för mig uppenbara väsentliga detaljer kvar att penetrera. 

 

Så ja. Mitt system är i grunden klart nu även om der går att småfixa lite för skoj skull. 

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Jag skulle vilja understryka behovet att ha just en röd tråd genom hifi-karriären och ett bestämt ljudideal utifrån hur man ser på musik som helhet eller enskildheter. Själv har jag alltid låtit klangen i framförallt pianot vara som riktmärke. Det kan upplevas som inte lika upplöst och transparent som det vore möjligt att åstadkomma med dagens moderna förstärkare, diamant- och berylliumdiskanter och digitala produkter som ytterligare skruvar till det. Detaljnivån ala mode är enligt mitt tycke allt för uppskruvat. Min tes är att vad som är tekniskt möjligt är inte alltid musikaliskt önskvärt om man lyssnar på musik som helhet och dess klangvärld. All musik i ensembleform har ett mål utöver det egna instrumentet är att samverka i något som kan beskrivas som 1+1 blir 3. Körklangen är det tydligaste exemplet, varje enskild röst bidrar men skall inte stå som en solitär i ljudbilden, det är just den gemensamma körklangen som är huvudsyftet. Samma sak kan sägas om enskilda instrument i en konstellation, det är just det faktum att olika klanger bildar nya harmonier och inte bara enskildheter. Allt detta kokar ner till en anläggning som inte "står på tå" rent ljudmässigt utan leder till en harmonisk grund som ljudideal som är mer mjuk än tillspetsad. Lite som jag uppfattar att musik är i dess naturliga form är, dvs live och oförstärkt. Vad tillför det rent musikaliskt att höra dammråttorna leka i studiohörnen, brukar jag skämtsamt säga som en liten provokation eller kanske  en raljant överdrift?

 

Calm

Link to comment
Share on other sites

3 hours ago, calm said:

Jag skulle vilja understryka behovet att ha just en röd tråd genom hifi-karriären och ett bestämt ljudideal utifrån hur man ser på musik som helhet eller enskildheter. Själv har jag alltid låtit klangen i framförallt pianot vara som riktmärke. Det kan upplevas som inte lika upplöst och transparent som det vore möjligt att åstadkomma med dagens moderna förstärkare, diamant- och berylliumdiskanter och digitala produkter som ytterligare skruvar till det. Detaljnivån ala mode är enligt mitt tycke allt för uppskruvat. Min tes är att vad som är tekniskt möjligt är inte alltid musikaliskt önskvärt om man lyssnar på musik som helhet och dess klangvärld. All musik i ensembleform har ett mål utöver det egna instrumentet är att samverka i något som kan beskrivas som 1+1 blir 3. Körklangen är det tydligaste exemplet, varje enskild röst bidrar men skall inte stå som en solitär i ljudbilden, det är just den gemensamma körklangen som är huvudsyftet. Samma sak kan sägas om enskilda instrument i en konstellation, det är just det faktum att olika klanger bildar nya harmonier och inte bara enskildheter. Allt detta kokar ner till en anläggning som inte "står på tå" rent ljudmässigt utan leder till en harmonisk grund som ljudideal som är mer mjuk än tillspetsad. Lite som jag uppfattar att musik är i dess naturliga form är, dvs live och oförstärkt. Vad tillför det rent musikaliskt att höra dammråttorna leka i studiohörnen, brukar jag skämtsamt säga som en liten provokation eller kanske  en raljant överdrift?

 

Calm

 

Håller med. Har man erfarenhet nog av olika system och av musik man gillar, gärna med livereferenser  och har som du beskriver en röd tråd från start så kommer man nog närmare sin nirvana. 

 

Jag har liknande syn som du på hur jag gillar att höra reproducerad musik tror jag. Nya prylar med det ljudidealet som är på modet är inte heller alltid i min smak, men som jag skrev ovan så tycker jag mig höra en lite förändring är det mer organiska, klangfulla och med lite mer värme i en del märken som inte haft det innan. Kanske är ett nytt mode på gång? 

 

Som princip kan jag inte tycka att detaljer och upplösning är en nackdel. Det är nog snarare hur det betonas i en del utrustning och att jag inte alltid tror det är rätt för mig. Dessutom undrar jag om det inte distar lite konstigt också ibland.

Jag misstänker i alla fall att det ibland är överbetonat och som du beskriver "uppskruvat".   Det gäller många märken jag hört. Det tar fokus från mellanregistret som egentligen är det vi och våra öron är trimmade att reagera och fokusera på. Detta har jag testat flera gånger. Jag har lite svårt för det. Dessutom tycker jag inte att musik låter så live. Jag fick tillfälle att vara med på en jazzinspelning två dagar för ett tag sedan och gjorde så klart referenser till mitt och andra system. Vid denna inspelning finns inget av det jag beskrev ovan som är så vanligt i många moderna högtalare. Så klart kan man tycka om att få lite mer sprutt och betoning  i diskanten, det får det att låta verkligt friskt och spänstigt. Det är ju tycke och smak, men det är inte mitt första val. 

 

 

Link to comment
Share on other sites

3 hours ago, calm said:

Själv har jag alltid låtit klangen i framförallt pianot vara som riktmärke.

Jag gör det något enklare för mig. För mig handlar det om att det låter bra oavsett om det är röster, akustiska gitarrer, piano, orkester, duo… you name it. Att hitta goda kandidater för det har aldrig varit några större problem. De som excellerat hos mig på just dessa punkter i min resa är Spendor, Dynaudio och Quad. Men det räcker inte. För mig krävs det också en stor ljudbild med bredd och djup och inte minst dynamik. Ett crescendo från en orkester, ett trumset eller sopran låter i mina öron direkt illa om man lägger en osynlig barriär för att hålla tillbaka dynamiken. Då låter det pressat ungefär som man får kisa i motljus. 
 

Men för att att få till detta räcker det inte att fokusera på högtalare, pickuper, dacar, kablar, ström eller elektronik. Då måste man tänka helhet och då går det inte hoppa över akustik, lyssningsposition och uppställning. Vad hjälper det att lägga ribban på en höjdhoppsställning på 3,20 om ingen klarar mer än 2,38. Det hoppar väl inte högre för det…
 

Jag har en historia av att jag trodde att det mesta handlade om högtalare och/eller elektronik. Att det inte är så blev jag varse om den dag @Engelholm Audio drog in med sina mikrofoner och mätutrustning för drygt 10 år sedan, som ledde till både basfällor och diffusorer där hänsyn togs till elak akustikpåverkan både från golv-, tak- och hörnpåverkan. Det var en investering som hamnade kring 50% av vad en Valhalla signalkabel kostar. @calle_jr var här och pekade på en del mekaniska problemområden. Det kostade en öl eller två.

 

De förbättringar jag nått de sista 10-15 åren kommer uteslutande från den typen av förbättringar. Det gör att jag blir väldigt tveksam till att det ständiga sökandet efter bättre ljudupplevelse tycks handla om elektronik, högtalare, ström och kablar. Min erfarenhet är att om man har en hygglig grunduppställning, vilket de flesta här på forumet har, så ligger de största landvinningarna på att våga satsa på rummet och akustiken. Det kostar betydligt mindre än många tweaks, kablar och strömförsörjning att få sitt rum uppmätt och få en bild över hur bra eller dåligt det är och vad som kan göras åt det hela. Men uppenbarligen är det inte så många som är intresserade av det vilket för mig är förvånande om man nu vill sträva mot en en audiofil tillvaro. Jag har gjort det liksom, @calle_jr, @calm, @Apexorca och säkert några till. Men många tycks lägga detta åt sidan och anförtro sig helt åt prylar som en Messias för alla problem som inte påverkar akustiken det minsta. 

Link to comment
Share on other sites

@Bebopjag har i mina tidigare beskrivningar av min hifi-resa beskrivit vändpunkten när jag för första gången kom i kontakt med Matts Odemalm på SMT. Han "räddade" mitt hifi-liv med sina goda råd och annorlunda sätt att se på rum och rumspåverkan. Dessförinnan höll jag på att kvävas rent musikaliskt i ett rum som blev mer och mer dämpat med allt mer inlassade absorbenter. Till och med skulle enligt råd baksidan på möbler och tavlor kläs med filt och även under mattor skulle filten in. Blev så tråkigt rent ljudmässigt att jag var beredd att lägga av med hifi.  Ständiga byten av utrustning skulle rädda situationen sas det, men ledde  möjligen till att göda  hifihandeln istället. 

 

Sedan kan jag också se mellanregistret som bärare av mycket av det musikaliska budskapet,  dess gestaltning och innehåll. Man behöver bara studera de olika instrumentens frekvensmässiga positionering för att förstå att det är här fokus borde vara. Sedan kan man alltid diskutera övertonsskalan.

 

https://osirisguitar.files.wordpress.com/2011/04/frequency-chart.png

 

Nota bene om man inte är orgelfantast förstås. Eller älskar piccolaflöjt.

 

 

Calm

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...