Jump to content

Mästarmöte har en vinnare!


Apexorca

Recommended Posts

en intressant del i detta var att innan 1975 så användes en specialbandspelare för att ge en sk preview för att styra graververket då man behövde justera spårbredden beroende på var på skivan man graverade för att få plats på en skiva. Där hade man två uppspelningshuvuden, där det första gav en sk preview och det andra själva signalen. Däremellan drog man bandet "sicksack" för att skapa delay så att gravutmaskinenen skulle hinna justera. Nedan en bild på en sådan maskin

previewmaskin.JPG?raw=1

Link to comment
Share on other sites

On 2022-11-24 at 15:30, secanbj said:

Det betyder att de flesta skivor producerade efter 1975 har trots analog inspelning passerat en digitalomvandlare innan press

 

Det var ju intressant. Det har inte jag hört om. 

Det finns säkert massvis av synpunkter på detta och i ljuset av det blir ju Mofi diskussionen intressant igen. Studionerden och Audiophilen har olika synsätt. Det är inget nytt. Men vi borde nog umgås mer med studionerdar. Det finns mycket att lära av dem.

Studiosidan verkar ofta inte vara lika känslig för digitala delar i den analoga kedjan och kanske inte ser det som lika "skitigt" som vi analog-audiophiler gör. Personligen struntar jag i vilket,  jag är glad då det låter bra. Jag tenderar att gilla när man kryddat med så mycket analogt det går och helst servera det analogt.

Av någon anledning låter källor som spelas upp analogt mer tilltalande i mina öron. Jag har massvis av Deutsche Grammophon-pressar som har en liten skrytsam dekal från då det begav sig där det står DIGITAL RECORDING. Yeah! NY TEKNIK ÄR BRA!  JA, och det låter jättebra och de har ett digitalt ursprung. Innan jag hörde att det faktiskt lät bra så var jag lite tveksam till dessa vinylalbum. 

Av någon anledning så är det viktigt hur musiken spelas upp. Spelas den upp från en digital eller analog spelare? Oberoende hur digital eller analig inspelningskedjan är blir det bättre om det spelas upp Analogt. Det lägger säkert till analog och härlig distorsion till signalen som mina öron gillar bättre.:grinsmilingeyes:

 

Det var en välkommen information @secanbj. Tack för det. 

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Mitt senaste analoga tillskott handlar om vinyl som alltså säkert tagit ett varv genom någon ADC/DAC.

Det är några väl valda och välljudande Piano Sonater med Vlademir Askenazy i toppform 1987. Åter igen London Records-press för US och Canada som låter jättebra och på Audiophilnivå. Inget att klaga på,  kraft, ren upplöst bra klang från flygeln. 

 

image.jpeg.4837ba677ec3632aa4d31eb562eaf68b.jpeg

 

image.jpeg.14c836edea24fd63f42525b2d8d5014b.jpeg

 

Kan inte annat än att anbefalla denna inspelning och den är bra pressad. Lite nyfiken på att beställa DECCA-versionen pga nyfikenhet, men det är så många variabler i dette så det blir jättesvårt att värdera resultatet. Vilken pressning, vilken ordning från stampern osv osv. 

Men ändå, kanske kan man höra skillnad som kan härledas till att DECCA av vissa sägs pressa snäppet bättre? 

 

 

Link to comment
Share on other sites

16 hours ago, Apexorca said:

Jag har massvis av Deutsche Grammophon-pressar som har en liten skrytsam dekal från då det begav sig där det står DIGITAL RECORDING. Yeah! NY TEKNIK ÄR BRA!  JA, och det låter jättebra och de har ett digitalt ursprung. Innan jag hörde att det faktiskt lät bra så var jag lite tveksam till dessa vinylalbum. 

Den jag köpte min Studer bandspelare av var under många år teknikansvarig för Studer vid bl a Deutsche Grammophines inspelningar. Han berättade för mig att de alltid hade två spelare där den ena var reserv. Det fick bara inte bli fel. 105 musiker på plats som just gått igenom och repeterat stycket under ledning av Karajans och av hans ”lärjungar” som t ex Claudio Abbado. Dessutom ofta i lokaler som klimatanpassats under några dagar för instrumentens skull. Att då säga att ”spelaren fungerar inte” var rena självmordet. Det gällde även annan teknik förstås.

 

Deutsche Grammophone började spela in digitalt 1980. Det kravet kom inte från tekniksidan utan från marknadshåll. Man kände sig tvingade av marknadsskäl. För att hitta en kompromiss med teknikerna så drog man kablar från mixerbordet både till en digital och en analog bandare vilket pågick under många år Det var den digitala inspelningen som släpptes på vinyl. En av de första på DG var denna från 1981 där man tydligt markerade att det var en digital upptagning, både på konvolut och etikett.

 

Däremot har ett par masterbandkopior hittat hit från de analoga parallellupptagningarna av Beethovens 9:a med Karajan/BPO och Tchajkovskis violinkonsert med Karajan/Mutter. Vilka band som finns kvar vet jag inte. De flesta av dem är i vart fal inte färdigmastrade. Det arbetet färdigställdes i huvudsak med de digitala upptagningarna. 

 

B50BE8AA-824D-40DC-A17E-B1BE82A78067.jpeg

 

Även Philips hade motsvarande utveckling. Albumen såldes med den ”digitala kvalitetsgarantin”, som då var ett starkt säljargument. Jag har en kopia av den analoga upptagningen av José Carreras ”Missa Creola”. Dessvärre har det bandet en defekt med kraftig baston i botten som tydligen finns med även på originalet. Alternativt har jag blivit lurad. Det slipper man på den digitala inspelningen. Både LP’n och CD’n låter fantastiskt. Mark Levinson brukade ofta spela denna på Göteborgsmässan förr. Det blev en inköpssignal för mig.

 

957C2C00-2A81-4CAA-A3DE-FDBBA710DA55.jpeg

Link to comment
Share on other sites

3 hours ago, Bebop said:

Dessvärre har det bandet en defekt med kraftig baston i botten som tydligen finns med även på originalet. Alternativt har jag blivit lurad.

 

Det är ju lite lurigt med tape på det viset. Jag har en rätt kass kopia på Camille Saint-Saën , 3e Symf (orgel symf) där man på slutet hör ett knäppljud som skulle kunna vara från en vinyl...  Ve och fasa. 

Link to comment
Share on other sites

Läste precis om en artikel jag läste för några år sedan från ett nummer i HiFi & Musik 1995. 

 

Det handlar om hur Decca arbetar och pressar. 

 

London är namnet de var tvingade att använda i USA pga att det redan fanns ett märke som hette Decca där. 

 

Här kommer hela artikeln för de som vill läsa. Intressant tycker jag. 

 

 

IMG_8012.jpg.358bdae67f8065fade50bac8e679999f.jpgIMG_8013.jpg.625a90613b194f4d29ecfdbb68c33e27.jpgIMG_8014.jpg.d458694295d87cee4f923fbf1d439740.jpgIMG_8015.jpg.ec764a139b574169764dca92f59c7f41.jpgIMG_8016.jpg.61090f93240945974d039f028cf89e92.jpgIMG_8017.jpg.1b1efe78a502d0d049fc55a15363ab60.jpgIMG_8018.jpg.5b1ea01f43fbe4c993dfb2a2942b8eff.jpgIMG_8019.jpg.61578f1a7a2a7db1991c7cdaf7b7124e.jpgIMG_8020.jpg.19ec628545157feaeac081ca30b81ea2.jpgIMG_8021.jpg.1308e4ec7936a49f0264f8cdfdee2f74.jpgIMG_8022.jpg.142e0df18a55920f951828d172e6465e.jpg

Link to comment
Share on other sites

Här är en Decca box D77D5 från 1977. Inte alltid är bedömningen NM eller M så att jag håller med, men detta ex ser ospelat ut och är i perfekt skick. Mycket trevlig blandning av Beethoven framfört på bästa sätt. Att inspelningen är bra behöver nog inte påtalas. :grinsmilingeyes:

 

 

image.jpeg.d1aab4a5f6224cca054c58aa7038b38c.jpeg

 

IMG_8037.jpg.9cf868eb214519c696befe08fe9db4c3.jpg

 

IMG_8038.jpg.85404d5448fb34f65e32e0aa50128b65.jpg

Link to comment
Share on other sites

Noterar i texten från 1995 i Hifi & Musik att man använder sig av begreppet "en vanlig knädator"! :D De skulle bara vetat hur de närmsta 25 åren skulle te sig...

 

Man jag konstaterar även att just Beethovens 5:a som du visar finns på andra utgåvor än boxen. Den verkar vara pressad -77 vad jag kan se, men hittar inte boxen på discogs.

Hursom, just 5:an verkar finns till salu i alla möjliga butiker och kostar mindre än ett smörpaket...

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, Apexorca said:

ser ospelat ut och är i perfekt skick

Min erfarenhet av LP-boxar är att de ofta verkar ha få speltimmar. Jag har själv bidragit till detta. Jag har en hel boxar som är näst intill ospelade. Spelar jag dem är det sällan jag drar igenom samtliga LP. Verkar vara ett bra urval. Isserstedt har jag inte så stor erfarenhet av. Jag har bara en LP men den är jäkligt bra även om 5:an och 8:an inte är mina Beethoven-favoriter.

 

428F6C54-76A4-47B1-84E2-0CDB8B396CC2.jpeg

 

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

9 hours ago, AlfaGTV said:

Noterar i texten från 1995 i Hifi & Musik att man använder sig av begreppet "en vanlig knädator"! :D De skulle bara vetat hur de närmsta 25 åren skulle te sig...

 

Man jag konstaterar även att just Beethovens 5:a som du visar finns på andra utgåvor än boxen. Den verkar vara pressad -77 vad jag kan se, men hittar inte boxen på discogs.

Hursom, just 5:an verkar finns till salu i alla möjliga butiker och kostar mindre än ett smörpaket...

 

Klassiska mästeverk med toppklass-inspelning och tolkning är mycket prisvärda. 

Link to comment
Share on other sites

7 hours ago, Bebop said:

Min erfarenhet av LP-boxar är att de ofta verkar ha få speltimmar.

:thumbsup: Ja det är min erfarenhet också.

 

7 hours ago, Bebop said:

Jag har bara en LP men den är jäkligt bra även om 5:an och 8:an inte är mina Beethoven-favoriter.

 

Ok. Vad har du för Beethoven-favoriter då?

Link to comment
Share on other sites

Av symfonierna: 3:an "Eroica" och 7:an. Pianokonserterna, framför allt 3-5. Pianosonaterna överlag och de många stråkkvartetterna. Han gjorde 16 stycken och de brukar delas in i tre grupper; 1-6 som han komponerade i 20-årsåldern, 7-11 då han var 35-40 och de sista 5 som han skrev de sista 3 åren av sitt liv. De har rärr olika karaktär men fantastiska i mina öron. Just stråkkvartetter och andra mindre sättningar var musik jag bekantade mig med relativt sent. Idag lyssnar jag mer på de än symfonier. Jag tog till mig följande fras från en musiktidning:

 

 Haydn is called the ‘father’ or the "inventor" of the String Quartet, and Mozart took the form to new heights, then Beethoven – characteristically – took hold of it and completely transformed it.

 

Lägg sedan till kammarmusik av Mendelssohn, Bartok, Dvorak, Berg, Schubert med flera. Det finns makalöst fin musik för mindre sättningar.

Link to comment
Share on other sites

9 hours ago, Bebop said:

Av symfonierna: 3:an "Eroica" och 7:an

Instämmer.

Det är hyfsat vanligt med Beethovenboxar eftersom det verkar vara en milstolpe bland dirigenter att spela in allihop.

Jag är imponerad av Blomstedts versioner, men ännu mer av Robert Trevinos tolkning av just 3:an och 7:an, på Ondine.

Samma sak gäller för pianister som gärna avverkar alla Beethovens konserter och/eller sonater. Imponerande!

Där tycker jag faktiskt att många av det gamla gardet pianister som Brendel, Backhaus och Rubinstein är mossiga. Det är Glenn Gould, Martha Argerich och Sviatoslav Richter som står sig, men de är inte så framskjutna med just Beethoven.

 

Jag vill hellre flagga för Boris Giltburg när det gäller sonaterna;

 

 

 

…eller Khatia Buniatishvili när det gäller konserter;
 

 

 

Tycker det stämmer som @Bebop påpekat tidigare att man har med omfattande och djupgående forskning lagt betydligt mer av pusslet med de gamla giganterna. Men resultatet finns såklart alltid kvar hos tolkaren, och där spelar mest tycke och smak in hos oss lyssnare.

 

 

Link to comment
Share on other sites

Visst finns det olika intressanta och inspirerande symfonier av Beethoven. Att lyssna på symfonierna i en följd från 1-9 om och om igen ger en intressant  upplevelse av hans utveckling även om jag uppskattar vissa symfonier mer än andra.

 

I de 2 första håller han sig till de strikta regler och format som klassicismen innebär. Men det var nog så att Beethoven kände sig låst i detta format... som om han kanske var för oerfaren och räddhågsen för att komma loss tidigare. Klassicismen hade gjort sitt. Det behövdes något nytt mer fritt och kreativt mot de strikta "vetenskapliga" förfarandet i musikbygget. Så var det kanske redan i 1a symf. men så fick det bli en till med liknande stuk med symf . 2 och sedan exploderade han fullt ut med 3an och där blev det ett stort kreativt grepp som är nytt. Med 3an upplever jag att han uppfinner romantiken och proppen gick ur alla hämningar och musiken blir friare. Hoppet mellan det som han gjort och alla andra gjort innan 3an är enormt och denna kreativa period visar sig även i Pianokonserter, Pianosonaterna där tex nr 23 Appassionata kanske ändå är min favorit och hans enda Opera Fedelio mm, mm kommer från denna period. Vilken sjukt produktiv och kreativt nydanande period egentligen. Så klart var han genial och halvt galen (som sig bör), en särling som när någon mötte honom på gatan gärna tog en extra stor sväng runt honom, men skriva musik kunde han.

 

Men som sagt, Symfoni nr 3 är en enorm milstolpe och mycket bra. Det var nog hans "break" och sedan kan man nog säga att det bara rullade på.

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

det finns ju väldigt mycket Beethoven att upptäcka i olika former, men för mig är symfonierna helt klart fortfarande höjdpunkterna.

 

en modern string quartet cycle som fått väldigt bra omdömen är den ifrån Dover Quartet som nyligen avslutades med sin tredje och sista del nu i oktober.

 

image.png.74bf34db2089eed6b83947d3a6b39fd4.png

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, Bebop said:

Lägg sedan till kammarmusik av Mendelssohn, Bartok, Dvorak, Berg, Schubert med flera. Det finns makalöst fin musik för mindre sättningar.

 

Ja verkligen. Skulle man vilja dyka ner i hela det klassiska musikfältet så kommer man hitta så mycket bra musik att det inte finns varken tid eller musikalisk anledning att någonsin lyssna på Anna Book eller Måns Semmmelöv. :sunglasses:

Link to comment
Share on other sites

11 hours ago, calle_jr said:

Jag vill hellre flagga för Boris Giltburg när det gäller sonaterna

Den flaggan tog jag emot när jag var hemma hos @calle_jr efter hans inköp av Brystons fina dac. Jag trodde knappt mina öron då han spelade den cd som ligger sist i mitt kartotek nedan. Och då menar jag både tolkning och ljud. Lite senare släpptes samtliga sonater under ca ett års tid med Giltburg som nerladdningsfiler i 24/96 som för mig var självklara inköp. De finns även som cd som också låter utmärkt.

 

79607F85-F4F6-4F74-B745-E816F12570ED.jpeg

 

11 hours ago, calle_jr said:

som @Bebop påpekat tidigare att man har med omfattande och djupgående forskning lagt betydligt mer av pusslet med de gamla giganterna.

Det är inget eget påhitt. Det har stått en hel del om detta i t ex Grammophone (engelsk tidning för klassisk musik). Även Blomstedt har berättar om det i intervjuer och i hans biografi. En del kompositörer hade mycket noggranna noteringar i sina partitur om nästan varje takt och not, t ex Mahler. Där finns tydligen inte så mycket mer att hämta. Men samtidigt skrev han brev om sina funderingar och när man lägger ihop detta ges utrymme för andra tolkningar av vad tonsättaren avsett. Ännu mer gäller detta Beethoven där det funnits olika meningar om vad hans noteringar inneburit, t ex att man tolkat siffror som inställning av tempo på en mentometer men som varit något annat. Dessutom omfattande korrespondens om sina skapelser, noteringar från samtiden vad som sagts och föregåtts vid t ex repetitioner. Partitur som ändrats efteråt av andra där man sedan hittat originalen. När musikvetenskapen lägger ihop allt detta så har den ”rätta” tolkningen ändrats något. En del mer och andra mindre. Just Blomstedt har gjort en grej av att han vill återge de senaste landvinningarna. Andra hänger fast vid gamla tolkningar. Blomstedt menar att en av dirigentens viktigaste uppgifter är att försöka förmedla den mest aktuella och trovärdiga versionen av kompositörens avsikt, inte att spegla det hen anser vara den bästa tolkningen. Som vanligt finns det olika läger om detta.

 

Ett känt exempel är Schuberts kända Impromptu No 3 som han skrev 1827. No 3 i G-dur publicerades först 1857. Senare när man granskat originalnoterna upptäckte man att Schubert skrev stycket i G♭-dur, vilket är betydligt svårare att spela än i G-dur och ger en fundamentalt helt annan ödesmättad klang. Förlaget hade helt enkelt ändrat partituret för att nå en större kundkrets.  Den rådande ”rätta” tolkningen stod bl a Wilhelm Kempf för. Men numer är det Schuberts original som gäller som den ”rätta”.


Det är många ”b” och svarta tangenter att hålla rätt på i Schuberts originalpartitur i jämförelse med G-durversionen.

9B704A96-039C-47E4-87BA-51D0657318B8.png

 

Though written in G♭ major the work was printed by the first publisher, almost 30 years later, in G major. The original version is now generally preferred.

 

Bach är intressant eftersom där vet man knappt något om hur han ville det skulle låta utöver tonerna, stämmor och instrumentering. Den ”rätta” tolkningen av hans musik är s a s den som den s k marknaden för varje tid anser vara den bästa.

Link to comment
Share on other sites

6 hours ago, Bebop said:

Förlaget hade helt enkelt ändrat partituret för att nå en större kundkrets

Respektlöst.

 

6 hours ago, Bebop said:

Det är många ”b” och svarta tangenter att hålla rätt på i Schuberts originalpartitur

Jag tycker Evgeny Kissin gör allt bättre än Wilhelm Kempff;

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, calle_jr said:

Jag tycker Evgeny Kissin gör allt bättre än Wilhelm Kempff;

Instämmer. Kissin är en fantastisk pianist. Min helt ovetenskapliga observation är att det numer finns betydligt fler makalösa instrumentalister och även orkestrar än förr. Egentligen inte så konstigt med tanke på hur utbildning och satsningar som görs världen runt på allt från konserthus, dirigentet, musiker och inspelningar. För nämndes i stort sett endast orkestrarna i Lepzig, Dresden, Berlin, London, Boston och Chicago, Amsterdam och deras dirigentet med full respekt. Idag är denna pallett betydligt större.

 

Beträffande Schuberts Impromptu No 3, Opus 90, så attraheras jag mer av lite mjukare och "innerliga" tolkningar á la Horowitz och Buniatishvili men det finns många fantastiska inspelningar som kan framhållas. Recensenter brukar lyfta fram Radu Lupus version på Decca. Den har jag inte ens hört (ännu). Jag tycker mångfalden av tolkningar är en del av tjusningen med klassisk musik.

 

 

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, Bebop said:

Min helt ovetenskapliga observation är att det numer finns betydligt fler makalösa instrumentalister och även orkestrar än förr.


Håller med om att toppen är mycket bredare nu, men frågan är om inte den absoluta toppen förr var lite högre? Eller så är jag bara nostalgisk. Men tar vi kanske Richter, Heifetz och en handfull till, då så ser jag ingen riktigt jämlik i dag.

Link to comment
Share on other sites

4 hours ago, Apexorca said:

Men tar vi kanske Richter, Heifetz och en handfull till, då så ser jag ingen riktigt jämlik i dag.

Det är naturligtvis en smaksak. Richter håller jag med om men inte riktigt om Heifetz. Jag har många favoriter och de flesta är verksamma idag. Bland violinisterna lyfter jag fram Hilary Hahn, Janine Jansen, Lisa Batiashvili, Frank Peter Zimmermann, Isabelle Faust, Christian Tetzlaf och Vadim Gluzman. 

 

Bland pianisterna slår jag ett slag för Yuja Wang, Hélène Grimaud, Leif Ove Andsnes, Mitsuko Uchida, Krystian Zimerman, Marta Agerich, Lang Lang, Evgeny Kissin, Vikingur Olafsson, Khatia Buniatishvili och Arcadi Volodos.

 

Det finns fler. På skivbolag som Ondine, BIS, Chandos, Hyperion, Naïve  och även på de stora klassiska bolagen dyker det upp nya hela tiden som är jättespännande att följa. 

 

Jag hävdar inte att dessa är bättre än de "gamle". Men jag tycker deras inspelningar känns fräschare och roligare att lyssna på än de tidigare stjärnorna som i sin tur kändes fräschare än deras föregångare. Orkestrarna och dirigenterna är också annorlunda och idag spelar de flesra orkestrar mrd mer utnyttjande av dynamiken. Men det är svårt att jämföra, framför allt om man måste utse vinnare. Jag har ett tjugotal cd-boxar med klassiska upptagningar från Metcury, Decca, Philips, DG, EMI och Harmonia Mundi som representerar ca 800 LP. De är också fantastiska och jag spelar dem gärna. Men jag är mer nyfiken på det nya som ges ut. Det kommer så mycket att det är näst intill omöjligt att hålla full koll. Jag använder tidningarna Grammophone och BBC Music för att hitta mina pärlor och hålla mig uppdaterad kring vad som händer. De är till stor hjälp. Ofta går de också igenom typ "10 bästa tolkningarna av..." där både nytt och gammalt blandas. Mycket lärorikt.

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, Bebop said:

10 bästa tolkningarna av

Hur bedöms detta objektivt?

Intrycket jag får av de som är hyfsat pålästa om klassisk musik är att det är ganska klarlagt vad som är ett bra framföranden eller inte?
Nästan lika självklart som att inspelningen är av hög kvalitet eller inte? :)

 

För mig som inte är insatt kan jag bara bedöma hur jag påverkas av att lyssna till en komposition och det är ju lika objektivt som simhopp, backhoppning och tävlingsdans... Dvs allt utom ett magplask är subjektivt värderat.. :grimacing:

Link to comment
Share on other sites

4 hours ago, AlfaGTV said:

Hur bedöms detta objektivt?

Svaret är nog att det i huvudsak är en subjektiv bedömning. Men det finns trots allt fundamentala faktorer som kunniga kritiker beteakrar lite mer utifrån musikfakta. Jag är ingen specualist på det men t ex hur väl man följer kompositörens intentioner i partituret, konsekvens över hur man hanterar klang och dynamik genom stycket, mellan instrumentsektioner och liknande, att stämmor som skall lyftas fram extra i vissa partier och andra hålls tillbaka; att detta verkligen görs, hur följsam orkestern är mot solisten osv. Dessutom rent subjektiva skönhetsupplevelser så klart, publikens reaktioner osv.

 

En kritikers röst är inte en sanning på det sätt som t ex @calle_jr förmedlar natematiska samband. Man behöver m a o knte hålla med. Det intressanta, tycker jag, är att läsa hur de resonerar och argumenterar. Det är där min nyfikenhet triggas för en lyssning. Ofta håller jag med men inte alltid. Ibland driver de rena vendettor mot vissa solister. Ett exempel är mot pianisten Lang Lang där hans inspelning av Rachmaninov sågades vid fotknölarna. När man sedan läser recensionen så handlar det mest om hans "överdrivna" känslogester på scen eller att han kompat Andrea Boccelli på en julkonsert vilket, enligt recesenten, inte skulle vara tillräckligt seriöst. Även Jaqueline Du Près numer legendariska och mycket älskade inspelning av Elgars cellokonsert som någon skrev ner som ett kommersiellt jippo. 

 

Över tid lär man sig vilka kritiker man helst lyssnar till. Det är lite som med hifi. Fast där är det ännu värre med subjektiva utsagor över ljudkvaliter där logga och pris tycks påverka resultat mer än hur prylen är anpassad och matchad med övriga enheter. De värsta exemplen hittar man över uttalanden kring dacar, kablar och streamers. Det är min helt subjektiva uppfattning. De tyska hifitidningarna har ofta tabeller där man listar produkter efter poängsättning baserat efter ljudkvalitet. Det är en nästan fullständig koppling till pris och ljudkvaliter. De hade inte behövt göra några tester. Det hade räckt med att trycka prislistan så får man bilden klar för sig.

Link to comment
Share on other sites

1 hour ago, AlfaGTV said:

För mig som inte är insatt kan jag bara bedöma hur jag påverkas av att lyssna till en komposition

Samma här, är oxå ganska så oduglig på namn etc, men gillar jag något jag hör eller får tips om så köper jag eller lägger i en lista för streaming.

Inser också hur jäkla lite klassisk musik jag egentligen lyssnar och lyssnat på, det dyker upp namn på tonsättare, musiker etc som jag aldrig ens hört talas om, men kul att det finns personer som kan förmedla/tipsa via forumet, uppskattat:thumbsup:

 

/byZan

Link to comment
Share on other sites

2 hours ago, AlfaGTV said:

För mig som inte är insatt kan jag bara bedöma hur jag påverkas av att lyssna till en komposition

 

Ja och vare sig jag är insatt i det jag lyssnar på eller inte så är upplevelsen viktgast. Det är ju allt. Det finns mängder med underbarn som klarar det tekniska helt fenomenalt men rör det mig inte i märg och ben blir det inte det jag väljer.

Så det är en helhet tycker jag. Om vi sorterar bort skräpet av musikstycken, inspelningar och dåliga musiker så skulle jag säga följande. Om jag värderar och viktar faktorer för min musikupplevelse så skulle jag på första plats först ranka själva musikstyckets komposition, sedan instrumentalisternas förmågor och och orkesterledarens tolkningen, därefter kvaliteten på inspelningen och sedan min stereo. Det finns tillfällen då den inbördes ordningen kan blandas lite men i grunden är det så för mig. 

Till det @Bebop skrev om att moderna instrumentalister är bra får jag nog lägga till att det ofta låter bättre på dagens inspelningar på ffa ett instrument. Det piano, men inte tex. violin.  som kan låta magiskt på äldre inspelningar tycker jag. Även inom Jazzen är pianot det som ofta låter sämst på gamla inspelningar. Man saknar ofta kroppen i instrumentet tycker jag. Även de som låter bra i sin helhet så är det ofta något med pianots karaktär som är lite off. 

Tar vi tex alla de inspelningar jag hört på Beethovens piano sonater digitalt eller analogt, så är det så att de äldre saknar lite kraft och botten generellt jämfört med Igor Levets tolkning och inspelning. Det är kul att lyssna på eftersom Igors flygel har ett så härligt ljud och jag flirtas av det så klart. 

Jag har jättesvårt att välja den bästa totalt sätt. När det då finns så många bra tolkningar som är jättebra bir det ju kanske lite roligare att ta fram en version där det blir lite mer "live like" presentation. 

 

Sedan får jag nog säga att jag har svårt att inte gilla Beethovens 5e symfoni. Den är dramatisk och vacker. Där tycker jag att ni tycker fel.:winking:

Link to comment
Share on other sites

52 minutes ago, Apexorca said:

Där tycker jag att ni tycker fel.

Det handlar nog mer om att jag hört den för mycket plus en massa annat som tagit dess plats. T ex Brahms symfonier som jag tycker mycket om. Samma öde har Tjaikovskis B-mollkonsert drabbats av liksom Schuberts ofullbordade och en del av Mozarts symfonier. Ibland får man lägga dem i träda.

Link to comment
Share on other sites

20 hours ago, Apexorca said:

frågan är om inte den absoluta toppen förr var lite högre?

Det kanske finns en poäng i att konst ska vara plågsamt för att det ska bli äkta och riktigt bra :smile:

Det är ingen slapp vardag för en solist som ska ligga på topp. Varken då eller nu.

Men solister och kompositörer som Richter, Milstein, Tchaikovsky, Horowitz, Mullova, Khatchaturian, Kogan mfl mfl hade en ganska tuff tillvaro som lök på laxen utöver deras värv. 
Utan att bli politisk kan man konstatera att de flesta av de musiker som hunsades, deporterades och terroriserades betraktades som småryssar av Moskva, även om begreppet Malorossiya har haft olika innebörd i historien.

 

14 hours ago, AlfaGTV said:

Intrycket jag får av de som är hyfsat pålästa om klassisk musik är att det är ganska klarlagt vad som är ett bra framföranden eller inte?

Om man lyssnar på Musikrevyn i P2, där "experterna" sätter betyg, så är det ganska vanligt att de inte är alls överens.

Men när de allihop sätter fyror och femmor så är det alltid bra.

 

Link to comment
Share on other sites

Inspirerad av inlägg i tråden så sökte jag i morse på Beethoven på Qobuz och tog en som jag tror är nämnd och det visade sig vara 102 ”låtar” när jag tryckte på spela…

 

IyBWBCr.png

 

…så nu spelas det Beethoven för fulla muggar, nja kaffet är slut:smile:

 

/byZan

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...