Jump to content

Inspelad orkestermusik låter ofta lite gällt


Strmbrg

Recommended Posts

Jag har försökt få igång en diskussion om detta på annat forum men, antingen är det inte intressant eller så har ingen funderat över det.

(Eller så skiter folk i hur stor orkestermusik låter...)

Det har mest blivit snack om hur olika mik-typer beter sig och att det finns frekvenskurvefel hos mikar.

Jag vill inte tro att förklaringen ligger där.

Varför skulle man i så fall inte ha gjort något åt det?

---

Det saknas ofta lite "fyllighet" eller resonansbotten i inspelade symfonier och orkesterverk.

Vore det brister i hemma-anläggningen som är orsaken, så skulle ju även kvartetter och liknande brista på samma sätt.

Men det gör de oftast inte.

Idén om att anläggningen inte går djupt nog (under 20 Hz eller så) tror jag inte på. Fylligheten hos instrument som inte spelar så djupa toner brister ju också.

Mitt huvudspår är att mikrofonerna hanteras "felaktigt" när en stor orkester skall spelas in.

Eller kanske inte felaktigt. Men det prioriteras för annat än klang-riktigheten.

Detaljinformationen kanske inte går att kombinera med en "fyllig klang"?

Detaljer - gissar jag - är viktigare än autentisk känsla, för många av oss hifi-intresserade.

Det kan ju möjligen bottna i att många saknar referenser till verkliga konsertupplevelser.

Eller inte tänker på felet.

Eller helt enkelt är apparat-prestanda-fokuserade. Och engagerar sig mer i detaljpresentationen som ett tecken på just denna prestanda.

Bara spekulationer, dock. Tycker hursomhelst att spekulationer kan vara bar att ta till, om man är medveten om att de är just spekulationer och använder dem försiktigt.

---

I en konsertsal hör man betydligt mindre av detaljer i instrumentljuden.

I hemma-anläggningen hör man betydligt mer av detaljerna.

I en konsertsal låter det oftast "varmare och fylligare".

Hemma låter det gärna lite gällt.

---

Mikrofonerna sitter förmodligen inte speciellt ofta på de platser där konsertbesökarna brukar sitta.

Ibland är det massor av mikrofoner, emellanåt bara ett x/y-par.

Men, inte ens då det bara är två mikar är de placerade på en lyssningsplats.

Såvitt jag förstått.

Det borde väl finnas hifi-ambitioner redan vid inspelningen?

Annars är det väl (lite) meningslöst alltsammans?

Eller handlar hifi bara om att optimera sina egna apparater?

;)

Link to comment
Share on other sites

Av just denna anledning har jag aldrig gillat stativhögtalare (i vart fall inte sedan jag gick över till golvare). Mitt recept har varit och är fullreisterhögtalare som också kan återge dynamik utan att låta pressat och ansträngt. Desssutom ordentligt med muskler i slustegen som kan pytsa ut det som finns i musiken utan att "ta sats".

Dessbättre upplever jag inte de problem du beskriver idag. Är det något som är begränsande så är det rummet, men även det är på väg att lösas.

Link to comment
Share on other sites

Jag känner inte heller riktigt igen det du beskriver som ett inspelningsfenomen, utan snarare som en högtalarbegränsning. Desto mer djup i basregister, desto mer naturlig återgivning är min erfaren.

Ett sådant exempel är de nyligen anlända MBL 101 X-trema som har ett basdjup och naturlig återgivning som sällan kan jämföras med något annat. På toppen av detta en ljudbild som är bred och djup. Toppen låter avslappnad utan att tappa detaljer.

Mina Ktêma har också den här naturliga avslappnade tonen som gör att orkestrala inspelningar låter helt obesvärade. Detta hörs också i piano som kan få samma hårdhet i toppen vid fel matchning.

Calm

Link to comment
Share on other sites

Jag upplever att det emellanåt saknas "botten", i de instrument som "lirar lite högre upp"..

Snarare upplever jag inte några störande problem i de rena basinstrumenten.

Det är något annat det handlar om.

Jag gissar på att det är för mycket energi någonstans högre upp än att det saknas nivå nedåt.

Bleckblås kan vara ett bra exempel på vad som ofta inte låter speciellt trovärdigt.

Tycker jag alltså.

Link to comment
Share on other sites

Jag upplever att det emellanåt saknas "botten", i de instrument som "lirar lite högre upp"..

Snarare upplever jag inte några störande problem i de rena basinstrumenten.

En gissning är att du råkar ut för det som många gånger är akilleshälen för just den typen av högtalare du har, att det kan låta lite pressat i det övre mellanregistret. Absolut Sound har i flera år propagerat för att Maggisar kräver kraftiga slutsteg för att spela ut ordentligt. Det kan aldrig bli för mycket, enligt TAS.

Kan vara intressant att läsa vad Hasse tycker. Han kör ju också med Maggisar men han har betydligt mer pulver i sina slutsteg än vad du har.

Här ett utdrag ur TAS forum där Jonathan Vallin säger vad han tycker om förstärkarkraft till 1,6 (men har förespråkar kraft till alla Maggisar - de 35 watt som nämns som minimum på Magnepans hemsida är förmodligen mer ett uttryck för att inte utesluta några kunder).

I'd tend to go with a more powerful amplifier with the 1.6s--something like the Parasound Halo A21 with 250Wpc into 8 ohms and 400Wpc into 4 ohms (or, if you have the dough, the Parasound Halo JC1 which offers 400Wpc into 8 ohms and 800Wpc into 4 ohms). The new Parasound JC2 preamp is simply superb.

Link to comment
Share on other sites

Mikrofon eller inte -- något är det som fattas i de flesta anläggningar om man jämför med "verkligheten".

Det jag upplever är -- konsertljud är ofta lite aggressivare än genom en högtalare -- ljudet tenderar att bli mer polerat i en anläggning. Och kraften i basen saknas som regel. Även ett högupplösande system tar bort en hel del av färg och fyllighet.

Jag skulle tro att det handlar om dimensionering.

Att skapa ett system som låter vackert och någorlunda troget när det gäller kammarmusik är inte så svårt idag.

För att återge orkestermusik både vackert och med verklig bas och dynamik kärver överdimensioner och hög kvalitet i komponenterna.

Den överdimensionering blir väldigt dyr.

Jag tror att det som upplevs som bristande fyllighet kan vara brister i både bas och diskant.

Så det är nog bara att ta fram plånboken och satsa på stora Tannoy, MBL, Kharma, Mårten, Wisdom eller andra STORA system med tillräcklig upplösning för att få en orkesterupplevelse.

Själv har jag högtalare som faktiskt expanderar fylligheten i mellanregistret något. Hög mysfaktor -- men ibland vill jag ha ett mer "verkligt" ljud.

Link to comment
Share on other sites

Nja nu gick det väl lite fort när de flesta börjar racka ner på Strombergs högtalare och föreslå en uppgradering. Han skriver ju faktiskt att stråkkvartetter låter med rätt balans ;-)

En symfoniorkester är ju inte lätt att spela in som de flesta vet. Och visst låter många inspelningar för tunt i ljudet och då menar jag inte heller bas utan instrumentens klangfärg i sig. Min egen lilla teori är att mikrofonerna ofta sitter för nära orkestern vilket kan medföra att det högfrekventa ljudet från instrumenten inte hinner "klinga av" naturligt på det korta avståndet. Som ni vet så klingar diskant av tidigare än bas. Är det dessutom många mickar som sitter hyfsat nära så blir det ju än värre - typ äldre DG-inspelningar.

Men hur låter det på Living presence och andra shyssta och ofta äldre inspelningar Stromberg?

/Shaft

Link to comment
Share on other sites

Enbart kul att spekulera i denna typ av frågor :)

Mitt huvudspår är att mikrofonerna hanteras "felaktigt" när en stor orkester skall spelas in.

Eller kanske inte felaktigt. Men det prioriteras för annat än klang-riktigheten.

Detaljinformationen kanske inte går att kombinera med en "fyllig klang"?

Jag kan tänka mig att du i många fall har rätt här, om man med "felaktig" menar att alla musiker inte ges samma prioritet vid mickningen.

Om man ser hur musikerna sitter och hur mickningen görs så inser man att direktljudet totalt dominerar över efterklangen, och att högfrekventa instrument sitter närmast centrum. Ju längre från podiets centrum desto fler lågfrekventa instrument.

Upplevelsen borde då bli helt annorlunda än om man sitter på parkett alltså.

För att haka på shaft; vi borde kunna hitta lite bilder på hur man mickat på exvis MLP :Thinking:

Link to comment
Share on other sites

En gissning är att du råkar ut för det som många gånger är akilleshälen för just den typen av högtalare du har, att det kan låta lite pressat i det övre mellanregistret. Absolut Sound har i flera år propagerat för att Maggisar kräver kraftiga slutsteg för att spela ut ordentligt. Det kan aldrig bli för mycket, enligt TAS.

...

Det kan vara en gissning naturligtvis.

Men, som jag skrev så upplever jag samma grunddrag oavsett vilka högtalare eller andra apparater jag har haft.

Det är ju dessutom så att även med olika hörlurar så finns denna lite verklighetsfrånvända gälla karaktär kvar.

Jag är kanske jobbigt envis i detta, men är fortfarande mest inne på att det handlar om något generellt "fel" i hanteringen av mikrofonerna och dessas placering, samtidigt som inspelningsfolket tycks prioritera detaljer.

Eller så är detta något som inte alla lyssnare är lika känsliga för helt enkelt?

Link to comment
Share on other sites

...

En symfoniorkester är ju inte lätt att spela in som de flesta vet. Och visst låter många inspelningar för tunt i ljudet och då menar jag inte heller bas utan instrumentens klangfärg i sig. Min egen lilla teori är att mikrofonerna ofta sitter för nära orkestern vilket kan medföra att det högfrekventa ljudet från instrumenten inte hinner "klinga av" naturligt på det korta avståndet. Som ni vet så klingar diskant av tidigare än bas. Är det dessutom många mickar som sitter hyfsat nära så blir det ju än värre - typ äldre DG-inspelningar.

Men hur låter det på Living presence och andra shyssta och ofta äldre inspelningar Stromberg?

/Shaft

Som du tar upp, så tror jag att vi lite till mans fokuserar lite väl mycket på våra egna apparater och våra egna rum.

Naturligtvis så är det ju de bitarna vi kan påverka på ett någorlunda enkelt sätt, men likafullt: Allt kan nog inte förklaras med hemma-apparaturens egenskaper. Tror jag.

Möörkury, har jag ju ett lite gäng av.

De har definitivt sina fel och brister. Bland annat så excellerar de väl inte alltid med ett stort djup. Det är ganska mycket "pang på palsternackan" eller vad det heter.

Men, något i karaktären gör dem mer realistiska än de tvärtysta moderna inspelningarna.

Kan inte sätta fingret på vad, men jag tänker inte så mycket på ljudet när jag lyssnar på dem.

Link to comment
Share on other sites

En gissning är att du råkar ut för det som många gånger är akilleshälen för just den typen av högtalare du har, att det kan låta lite pressat i det övre mellanregistret. Absolut Sound har i flera år propagerat för att Maggisar kräver kraftiga slutsteg för att spela ut ordentligt. Det kan aldrig bli för mycket, enligt TAS.

Kan vara intressant att läsa vad Hasse tycker. Han kör ju också med Maggisar men han har betydligt mer pulver i sina slutsteg än vad du har.

Här ett utdrag ur TAS forum där Jonathan Vallin säger vad han tycker om förstärkarkraft till 1,6 (men har förespråkar kraft till alla Maggisar - de 35 watt som nämns som minimum på Magnepans hemsida är förmodligen mer ett uttryck för att inte utesluta några kunder).

I'd tend to go with a more powerful amplifier with the 1.6s--something like the Parasound Halo A21 with 250Wpc into 8 ohms and 400Wpc into 4 ohms (or, if you have the dough, the Parasound Halo JC1 which offers 400Wpc into 8 ohms and 800Wpc into 4 ohms). The new Parasound JC2 preamp is simply superb.

Jag upplever nog inte att det låter pressat i övre mellanregistret men jämfört med att höra en symfoniorkester i konserthuset så visst saknas väl den rätta botten, oavsett om det rör sig om basinstrument eller de som "lirar lite högre upp".

Om det är mellanregistret som Bergström tycker spelar lite gällt och tunnt så kanske man skall ta fasta på det man skrev i recensionen av 20.1 i TAS: "The midrange is transparent, open, and powerful. It seems to be impervious to overload or strain. It certainly isn’t lacking body, but because it is a planar design you will not want to use associated equipment on the thin side of neutral. This is probably why I (and many others) prefer tubes with these speakers". Saltzman använde VTL 450 och det är nog tyvärr de större stegen man får titta på om man vill spela symfonisk musik på lite högre volym med planarerna. Jag ser nu att den gälla klangen tydligen kvarstår via lyssning i hörlurar så då ligger det väl trots allt huvudsakligen i inspelningen..... om nu inte även hörlurarna är bristfälliga ;)

Link to comment
Share on other sites

Alltså, det rör sig ju egentligen inte om ett så stort "problem" detta.

Det mest anmärkningsvärda är väl att det inte är mer diskuterat än vad det är.

Flertalet vax kan ju utmärkt avlyssnas trots den lite gälla klangen, naturligtvis.

Men med det exeptionella finlirsfokus och detaljanalyserande som hifi-intresset ofta innebär, så är ju detta ett betydligt allvarligare fel än mycket annat som vi grottar ner oss i.

Tycker jag, alltså.

Dessutom kan ju kanske detta "fel" ge ett litet annorlunda perspektiv på detta med att återskapa musik för hemmalyssning:

Min lilla slutsats - just nu - är att man kanske emellanåt kan ta det lite lugnt med "oron" för brister i sina hemmamanicker och sitt rum.

Många av de irritationsmoment man ställs inför kanske helt enkelt inte beror på anläggningen överhuvudtaget.

Jag har personligen många gånger under årens lopp, klankat ner på återgivningen, utan att inse att det ibland är en defekt i inspelningen jag stör mig på.

Link to comment
Share on other sites

Detta med förstärkarkraft kan jag också skriva under på. När jag så småningom kopplade in MF Supercharger och inte minst gjorde något åt baspuckeln i 50 Hz fick jag den märkliga effekten att det både rensade ut resonanser i denna region, men samtidigt fick både mellanregistret och diskanten att klarna.

Det verkade som en bumlig bas dolde vad övriga delar levererade.

Jag skulle säga att min erfarenhet vad gäller förstärkarkraft gäller alla de Sonus Fabermodeller i det övre segmentet jag testat. Cremona, Memento, Amati A och Stradivari. De kräver rejält med kräm. Verkar inte som Ktêma skulle behöva lika mycket, men jag är inte riktigt klar med min utvärdering än.

Kanske tesen om hög förstärkarkraft är generell och sammanhänger med både dynamik och transientförmåga som är de faktorer som får framställningen att låta naturlig?

Calm

Link to comment
Share on other sites

Jag lyssnar hellre på denna musikgenré på vinyl. Av exakt de skälen du anger. Jag tycker att vinylen klarar den dynamiska komplexiteten, kropp och storskaligheten mycket bättre än CD. Högupplöst är en annan sak. ;-)

Link to comment
Share on other sites

Jag har personligen många gånger under årens lopp, klankat ner på återgivningen, utan att inse att det ibland är en defekt i inspelningen jag stör mig på.

Inspelningen är brister i - men jag tror att mycket sitter i mix och master också. Om återgivningen är god nog så kan man avgöra var felet ligger. Är det ens egen anläggning, inspelningen, mixningen eller mastringen?

Link to comment
Share on other sites

Intressant det där med mikrofoner nära instrumenten: det har jag heller aldrig trott på. Jag har hört att de bästa orkesterinspelningarna görs med 3 (!) mikrofoner, högt upp; aldrig nära enskilda instrument. Sätt dig bredvid en trumpet under konsert; klart du får ont i öronen! Om det sitter en mikrofon där så låter säkert ofta uppspelningen via stereon väldigt ansträngt och otrevligt. Närgånget, kliniskt, och ointressant, ingen luft mellan instrumenten, eftersom just micken sitter 1 m från instrumenten finns inga reflexioner; rumsakustiken blir helt förvriden osv.

Jag var i Berlins konsertsal för ett par år sedan: Mikrofoner överallt! Ett helt nätverk. Slutsats: det är långt ifrån alltid stereon det är fel på...

Jag ser att ota är det en väldig massa mickar placerade bland orkestern i konsertsalar idag. Känns inte helt rätt. Slutsats: Det är långt ifrån alltid det är stereon det är fel på.

Äldre inspelningar kan vara bra men tekniskt bristfälliga. Där saknas ofta bas. Egentligen varför vet jag inte.

/Hermes

Link to comment
Share on other sites

Råkade visst skriva samma sak 2 ggr nu... går det att ta bort ett av inläggen? /Hermes

Jag slog ihop dina två inlägg. De var inte exakt lika. Editera om det behövs// Calle_jr

Edited by calle_jr
Link to comment
Share on other sites

Jag har försökt få igång en diskussion om detta på annat forum men, antingen är det inte intressant eller så har ingen funderat över det.

(Eller så skiter folk i hur stor orkestermusik låter...)

Det har mest blivit snack om hur olika mik-typer beter sig och att det finns frekvenskurvefel hos mikar.

Jag vill inte tro att förklaringen ligger där.

Varför skulle man i så fall inte ha gjort något åt det?

---

Det saknas ofta lite "fyllighet" eller resonansbotten i inspelade symfonier och orkesterverk.

Vore det brister i hemma-anläggningen som är orsaken, så skulle ju även kvartetter och liknande brista på samma sätt.

Men det gör de oftast inte.

Idén om att anläggningen inte går djupt nog (under 20 Hz eller så) tror jag inte på. Fylligheten hos instrument som inte spelar så djupa toner brister ju också.

Mitt huvudspår är att mikrofonerna hanteras "felaktigt" när en stor orkester skall spelas in.

Eller kanske inte felaktigt. Men det prioriteras för annat än klang-riktigheten.

Detaljinformationen kanske inte går att kombinera med en "fyllig klang"?

Detaljer - gissar jag - är viktigare än autentisk känsla, för många av oss hifi-intresserade.

Det kan ju möjligen bottna i att många saknar referenser till verkliga konsertupplevelser.

Eller inte tänker på felet.

Eller helt enkelt är apparat-prestanda-fokuserade. Och engagerar sig mer i detaljpresentationen som ett tecken på just denna prestanda.

Bara spekulationer, dock. Tycker hursomhelst att spekulationer kan vara bar att ta till, om man är medveten om att de är just spekulationer och använder dem försiktigt.

---

I en konsertsal hör man betydligt mindre av detaljer i instrumentljuden.

I hemma-anläggningen hör man betydligt mer av detaljerna.

I en konsertsal låter det oftast "varmare och fylligare".

Hemma låter det gärna lite gällt.

---

Mikrofonerna sitter förmodligen inte speciellt ofta på de platser där konsertbesökarna brukar sitta.

Ibland är det massor av mikrofoner, emellanåt bara ett x/y-par.

Men, inte ens då det bara är två mikar är de placerade på en lyssningsplats.

Såvitt jag förstått.

Det borde väl finnas hifi-ambitioner redan vid inspelningen?

Annars är det väl (lite) meningslöst alltsammans?

Eller handlar hifi bara om att optimera sina egna apparater?

;)

Tycker du slår huvudet på spiken. Enligt mitt sätt och se det så är ”High end ” hyperdetaljerade sound helt enkelt inte naturligt. Det gör sig bäst på icke naturlig musik.

Tänker på Radiolagrets herrar som körde med långa kablar, blinda osv för att minska ner detaljerna. Har själv deras väldigt musikaliska Melos högtalare. Som är extremt bra på att presentera akustisk musik. Rent tekniskt så är självklart High end högtalare bättre, djupare bas, förmåga att spela högre för ett stort rum, stereobild, osv. Men jag har hört mångdubbelt dyrare saker som missar just lite svårare klassisk musik.

Sedan tycker jag man få ha i åtanke att en skiva är en musikalisk presentation i sig. Det är inte meningen att det skall låta precis som live.

Link to comment
Share on other sites

Tycker du slår huvudet på spiken. Enligt mitt sätt och se det så är ”High end ” hyperdetaljerade sound helt enkelt inte naturligt. Det gör sig bäst på icke naturlig musik.

Jag har ingen aning om hur sk "High End" brukar låta.

Det kanske låter så som du beskriver det.

Och om det gör det, så tycker jag att det verkar lite boring.

"Åh, fy fasen vilka detaljer! Vilken kompetent anläggning!!"

;)

Link to comment
Share on other sites

Råkade visst skriva samma sak 2 ggr nu... går det att ta bort ett av inläggen? /Hermes

Jag slog ihop dina två inlägg. De var inte exakt lika. Editera om det behövs// Calle_jr

Helt OK! Tack!

Angående Melos högtalare. Tycke också de var fenomenala på akustisk musik, men jag var aldrig så imponerad av orkestermusik; kammarmusik eller solo så var de snudd på oöverträffade. Men på orkestermusik blev de lite bummliga i basen som jag aldrig fick bukt med. Nu kör jag med Elac, som är korrekta, mer mångfassetterade, men vist får jag betala med lite tråkighet kanske; men gör sitt jobb; och de låter rätt skoj även om jag alltjämt tycker diskanten är för ljus som jag skrivit på en annan tråd...

/Hermes

Edited by Hermes
Link to comment
Share on other sites

Har faktiskt reflekterat lite vidare i frågan om orkestral musik är problematisk återgivningsmässigt generellt. Vi kan konstatera att i stort sätt ingen spelar denna typ av musik som demo på mässor. Jmfr Sweetspot nu i helgen. Någon som hörde storbandsjazz i fullt blås? Jag tror inte det!? För när jag tänker på mitt eget spelande så kör jag sällan eller aldrig just storbandsjazz för att den ofta tippar över till att precis som Strmbrg skriver blir en smula gäll och onjutbar.

I verkligheten kan storbandsjazz vara en smula gällt i fråga om saxar och tromboner och ibland även trumpeter. Symfoniorkestrar tenderar däremot låta "mäktigt" om blåsinslagen mestadels består av träblås.

Är det någon som delar min erfarenhet?

Calm

Link to comment
Share on other sites

Har faktiskt reflekterat lite vidare i frågan om orkestral musik är problematisk återgivningsmässigt generellt. Vi kan konstatera att i stort sätt ingen spelar denna typ av musik som demo på mässor. Jmfr Sweetspot nu i helgen. Någon som hörde storbandsjazz i fullt blås? Jag tror inte det!? För när jag tänker på mitt eget spelande så kör jag sällan eller aldrig just storbandsjazz för att den ofta tippar över till att precis som Strmbrg skriver blir en smula gäll och onjutbar.

I verkligheten kan storbandsjazz vara en smula gällt i fråga om saxar och tromboner och ibland även trumpeter. Symfoniorkestrar tenderar däremot låta "mäktigt" om blåsinslagen mestadels består av träblås.

Är det någon som delar min erfarenhet?

Calm

Ja absolut, när jag hörde Chick Corea med Trondhim Jazz Orchestra i Konserthuset tyckte jag blåset lät rätt hårt och kanske även gällt.

Storband har definitivt en tendens att låta alltför "tutig", även i en bra anläggning.

Link to comment
Share on other sites

Har faktiskt reflekterat lite vidare i frågan om orkestral musik är problematisk återgivningsmässigt generellt. Vi kan konstatera att i stort sätt ingen spelar denna typ av musik som demo på mässor. Jmfr Sweetspot nu i helgen. Någon som hörde storbandsjazz i fullt blås? Jag tror inte det!? För när jag tänker på mitt eget spelande så kör jag sällan eller aldrig just storbandsjazz för att den ofta tippar över till att precis som Strmbrg skriver blir en smula gäll och onjutbar.

I verkligheten kan storbandsjazz vara en smula gällt i fråga om saxar och tromboner och ibland även trumpeter. Symfoniorkestrar tenderar däremot låta "mäktigt" om blåsinslagen mestadels består av träblås.

Är det någon som delar min erfarenhet?

Calm

Jag bad några gånger i olika rum om att få höra "nån storskalig orkestermusik" när jag var på Sheraton-mässan.

Det var inte så himskans lätt att få respons på det önskemålet.

Asså, jag kan inte för mitt liv bedöma återgivningens neutralitet när det spelas "en massa effektmusik".

Inte så att jag ratar "den musiken", men den ger mig ingenting om jag vill bedöma hur naturliga instrument återges.

Link to comment
Share on other sites

Ja orkestrala stycken hör till undantagen på mässor överhuvudtaget och jag har faktiskt en viss förståelse för detta. Utställaren kommer kvällen innan till ett vanligen okänt rum och skall på några få timmar trimma in systemet så att det låter optimalt utifrån förutsättningarna. Om vi trimmar och tweakar i år får vi till det riktigt bra förhoppningsvis. Så förutsättningarna är inte riktigt rättvisa. Därför kan man egentligen inte dra så många växlar på ett mässuppträdande.

Men min iakttagelse rörande storbandsjazz är mer än vid mässtillfällen. Blåsinstrument är enligt min erfarenhet svårare att återge än stränginstrument och särskilt i mångfald och i volymstarka stycken. Det finns redan i livesammanhang en risk för dissonans och som i återgivningen kan övergå i rena distorsionsliknande missljud. Kanske jag har en särskilt känslig hörsel för detta som jag kan ibland uppfatta i flöjter till exempel. Högupplösande system blir ibland en ren pina i detta sammanhang och kanske därför att jag mer tycker om silkeslen och avrundad diskant?

Calm

Link to comment
Share on other sites

Jag lyssnar hellre på denna musikgenré på vinyl. Av exakt de skälen du anger. Jag tycker att vinylen klarar den dynamiska komplexiteten, kropp och storskaligheten mycket bättre än CD. Högupplöst är en annan sak. ;-)

Nja, jag skulle nog påstå att man får skilja på vad man gillar att höra och vad system klarar av. Jag kan inte se att rent tekniskt CD-systemet är sämre på någon punkt jämfört med vinyl utom över 20kHz. Däremot kan det ju låta sämre. Dynamik är ju definitivt inte skivspelarens styrka men man har i regel olika mastrade inspelningar så upplevs skivspelaren mer dynamisk så beror det nog mer på inspelningen. Idag är ju praktiskt taget alla inspelningar digitala så man kan inte vinna mer dynamik än vad som finns där om det inte är så att man förlorar mer dynamik till den faktiska CD-utgåvan. Storskalighet och kropp är ju lite svårare att jämföra men vi har en stor faktor i sämre kanalseparation i vinylspelandet som klart påverkar ljudbilden.

Men att vinyluppspelning rent faktiskt kan vara att föredra är det väl ingen tvekan om, men ibland kanske det är så att man föredrar begränsningarna i systemet och gillar dom som förrdelar.

mvh/Harryup

Link to comment
Share on other sites

:mm: Jag har dröjt lite med en kommentar eftersom det var ett tag sedan jag lyssnade på storbandsjazz. Rätt underligt egentligen. Mitt register säger att jag har 861 storbands-/orkester skivor men ändå spelar jag dom så sällan. Det ligger väl inte i tiden... :Thinking:

Jag är mycket tacksam för denna tråden för här har det spelats storband må ni tro. Jag fick en nytändning ... det är väldigt få jag lyssnat på över mina VTL, Simon Yorke och Dynaudio Temptation. Nedan har ni ett gäng plattor jag spelat idag, och jag känner inte igen något av det ni skriver. Det låter välbalanserat med både tyngd, bredd och djup. "Som om stodo de i rummet och spelade" som det hette i annonserna för de gamla resegrammofonerna. Det är nästan som att jag dristar mig till att säga att jag inte förstår vad ni menar ... men bara nästan.

Dåliga inspelningar och masters finns naturligtvis, men jag har inget underlag för att hävda att det ena eller andra orkester formatet skulle skilja sig på den punkten.

Kan det vara så att ni kommit över remastrade analoginspelningar på CD-mediet? Eller fattas det något annat i er kedja ...? Inte vet jag, men följande plattor som jag spelat idag låter fantastiskt bra, oerhört levande och inga som helst tecken på överstyrningar eller andra defekter. Samtliga plattor rekommenderas.

Woody Herman från 1954 med bl a Richie Kamuca och Bill Perkins på tenorsax. Gammal platta men låter som nysprättad med fantastiskt ljud. Samtliga Capitols

plattor i den s k T-serien (som jag har hört) har fantastiskt ljud. Just denna har nummer T658

WoodyHerman.jpg

En klassiker från 1968 med Kenny Clarke-Francy Boland Big Band, som var ett försök att samla Europas bästa musiker att utmana amerikanerna. Från Sverige deltog legendariska Åke Persson från Hässleholm (trombon) där han för övrigt pryder stan med sin byst. Rökaren "Sax No End" är en klassiker av format.

KennyClarke.jpg

Ett favoritstorband var också Toshiko Akiyoshi - Lew Tabackin Big Band. Här en inspelning från 1981. Sicket ensemblespel :mm: Och Lew's solo får en att resa sig ur

sweetspoten...

Toshiko.jpg

Count Basie gav ut en hel del storbandsplattor på 70-talet under Norman Granz ledning på Pablo. "I Told You So" är från 1976. Mycket bra ljud. Prislappen på

32:- sitter kvar. Det var standardpriset på LP-skivor hos Ginza vid denna tid.

CountBasie.jpg

Här en liveplatta från 1968 där Dizzy Gillespie jubilerade sina legendariska storband 20- och 30 år tidigare. MPS-Basf hade oftast fina pressningar.

Gillespie.jpg

Buddy Rich är storbandens okrönte konung eller är det så att han faktiskt är krönt. :unsure: Detta är hans sista riktigt bra storbandsplatta som kom 1977

och i anslutning till en Europa-turné, bl a på Jazzfestivalen i Kristianstad då han slog publikrekord.

BuddyRich.jpg

Slutligen spelade jag den mest kände av tyska storbanden, Peter Herbolzheimers Rhythm Combination & Brass från 1976. Fantastisk fräscht fortfarande med låtar

av Herbie Hancock, Stevie Wonder, Nat Adderley, Al Jarreau och eget material.

Herbolzheimer.jpg

Storbandsjazzen är inte död utan den ligger och tar igen sig lite till publikum åter är mogna att ta till sig dessa fantastiska plattor. Låter det illa ljudmässigt så är jag inte

så säker på att felet skall sökas bland plattorna - i vart falle inte mer än med annan musik.

ur sweetspoten...

Link to comment
Share on other sites

Har ibland upplevt det "gälla" i mer komplicerad musik där mycket toner i mellan/diskant ligger och pockar på gemensam uppmärksamhet. Det är bara de allra bästa högtalarkonstruktionerna (inte nödvändigtvis de dyraste) som klarat att återge musiken. Det verkar också som om elektrostater har lite lättare att klara av det.

Link to comment
Share on other sites

Har ibland upplevt det "gälla" i mer komplicerad musik där mycket toner i mellan/diskant ligger och pockar på gemensam uppmärksamhet. Det är bara de allra bästa högtalarkonstruktionerna (inte nödvändigtvis de dyraste) som klarat att återge musiken. Det verkar också som om elektrostater har lite lättare att klara av det.

Kan det vara en effekt av dopplerdistorsion?

Mitt spontana intryck är nämligen att små membran ger mig denna upplevelse oftare än stora.

Link to comment
Share on other sites

Kan det vara en effekt av dopplerdistorsion?

Mitt spontana intryck är nämligen att små membran ger mig denna upplevelse oftare än stora.

Jag har en känsla av att det handlar om diskantens förmåga att återge en komplex signal som nästan liknar brus på ett korrekt sätt med låg distortion. Om det "grötar till sig" mellan höger och vänster kanal blir det ju inte så bra. Jag minns hur mina ESL:er lät när diskantmembranet hade "fastnat". Ena kanalen arbetade inte fritt längre och det lät ganska grötigt. Jag kan inte hitta nåt bättre ord. Gällt i högfrekvensmening kan jag inte säga att det lät men kanske gällt i mellanregistret kanske. Felet jag hade distorderade men sänkte samtidigt bias på membranet vilket sänkte signalnivån.

Dopplerdistortion låter intressant - det borde vara mindre på planhögtalare för att membranet rör sig mycket mindre än en kon vid samma ljudtryck på ett visst avstånd som jag antar behöver vara "mycket längre" från elementet än elementets storlek.

Edit: Missförstod vad som menades med doppler i högtalarsammanhang ..

Edited by conan
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...