High Fidelity - Hög Naturtrogenhet...

[Bimota]

I vårt stora och härliga intresse finns en mer eller mindre uttalad "sanning" om att målet för alla apparat-tillverkare och system-ihopsättare är ett och samma heliga:

"Att komma så nära VERKLIGHETEN som möjligt."

Jag har klämt och känt på det här ett bra tag. Så här börjar jag en tråd som kanske skulle kunna heta "Filosofiska Hörnet" eller något liknande.

Jag menar - vadå VERKLIGHETEN. Om man ser på verkligheten så nyktert och kliniskt som möjligt ur ett HiFi-perspektiv, så bör det till att börja med handla om tillfället då musiken som hamnar på mediat framfördes.

Det kan ju för enkelhetens skull handla om ett live-framträdande i det här resonemanget. En multi-mickad studioproduktion med oändliga instrument-insatser och omtagningar blir ju väldigt många verkligheter att ta hänsyn till, åtminstone i ett filosofiskt resonemang.

Vi tittar då på live-framträdandet som ska ner på band eller digitalfil eller liknande. Kanske direktgraveras till vinyl, till och med.

- Vad har vi då i denna verklighet att fånga upp?

Dessutom: Kreatören av resultatet som hamnar på skivan/filen, - vem är det egentligen?

- Vilka beståndsdelar ur verkligheten är realistiskt att hoppas på att försöka få hem till vardagsrummet?

- Vilka är INTRESSANTA att få hem?

- Hur låter det egentligen i verkligheten, jämfört med hur det låter på skivan?

Jag funderar själv mycket över detta, men är framförallt nyfiken på hur DU tänker om det här.

- Vad säger du?

[fredrik]

Jag har märkt att det många gånger spårar ur, gärna på Audiogon men även andra forum, till att bli diskussioner kring att det ena ljudet är mer "rätt" eller "naturtroget" än det andra. Att komma så nära VERKLIGHETEN som möjligt, som Ludwig beskriver det, känns ju helt ointressant. Det viktiga måste ändå vara att man blir mer lycklig när man lyssnar. Att ens egen upplevelse är måttstocken. Många av oss plöjer ned en helt otroligt massa pengar i sin lyssningsutrustning, att då försöka uppfylla något annat än sin högst personliga glädje framstår ju som den ultimata pengaförstörelsen.

För att travestera en ganska känd, möjligen död kille. "Döm ej över andras ljudieal, om du icke själv vill bli dömd"... (Gud (!), vad flummigt detta blev nu då, och kanske inte ens svar på frågan)

Edited March 11, 2011 by bfjohansson

[Guest Musicus]

Enig med bfjohansson i at ens egen opplevelse er det ultimate målet, jeg siterer en klok sammenfatning: "Att ens egen upplevelse är måttstocken. Många av oss plöjer ned en helt otroligt massa pengar i sin lyssningsutrustning, att då försöka uppfylla något annat än sin högst personliga glädje framstår ju som den ultimata pengaförstörelsen".

Vil jeg ha virkeligheten går jeg på konsert, hjemme vil jeg ha en slags troverdig illusjon av den, dvs for meg er det å hente frem det beste i det som ligger i den aktuelle kilden (cd, vinyl, hd osv) klarer oppsettet å skille mellom lydkvaliteten forskjellige innspillinger så kjenner jeg meg på rett vei, men det er meg.

Mange ganger kjenner jeg at det man driver med innen hifi til tider er langt fra virkeligheten ......

mvh

Edited March 11, 2011 by Musicus

[Bebop]

VERKLIGHETEN ser jag mer som en översättning till något som mer kan liknas vid balans, renhet, djup, bredd... att det låter bra. Att inget sticker ut mer än det andra, t ex vass diskant och ingen bas, eller bas och diskant utan mellanregister. Men tänk om det var så det lät i verkligheten ... Men då blir det en "dålig inspelning".

Det där med VERKLIGHETEN är för mig enbart en klyscha. Du har en verklighet på första rad, en annan på 10:e rad. Du har också en verklighet för musikerna på scenen. En verklighet för killarna bak mixerbordet som utgår från det dom hör och mastrar inspelningen dit dom VILL vilket blir då en verklighet som tar utgångspunkt från det dom upplevt och tolkat.

Jag utgår istället för hur jag tycker det skall låta hemma och då återkommer jag mitt första stycke. Jag tycker t o m att det låter bättre än verkligheten i de flesta fall.

[calm]

Onekligen ett intressant spörsmål som jag själv grunnat en hel del på. Hur ser min verklighet ut i relation till andras? För det finns nog knappast en verklighet som gäller alla eftersom den innehåller så mycket subjektiva moment Min förmåga att tillgodgöra mig intentioner i musiken som antingen är rent intellektuell eller rent känslomässig och mina rent fysiologiska förutsättningar som min hörsel och perceptionsförmåga. Den utrustning som jag har och skaffar.

Men om man börjar i andra ändan dvs vid inspelningsögonblicket vad händer där?

Andrew Jones på TAD tog just upp detta ämne vid demon på HighEnd-mässan och berättade om sina studier rörande inspelningar och förutsättningarna vid dessa. Han träffar genom sitt jobb en hel del musiker, men också producenter och resonerar med dem vad de vill åstadkomma vid inspelningar musikmässigt och hur det påverkar kedjan framåt tills inspelningen träffar lyssnaren. Han intentioner är att återskapa detta inspelningsögonblick genom både elektroniken och högtalarna. I vilken mån han lyckas får lyssnaren själv avgöra, men jag tycker att det alltid låtit bra.

Själv försöker jag med mitt systembyggande efterlikna min minnesbild av konsertögonblicket. Hur låter ett piano eller snarare en flygel, en trumpet, en bas och så vidare. Jag försöker så ofta jag kan lyssna på riktiga konserter och ser det som min verklighet. Det innebär att mitt system inte är så upplöst. Detaljerna finns men överbetonas inte, utan söker sitt sammanhang precis som på en konsertscen. Just scenen och dess utbredning och djup är en parameter som är viktig för mig. Ljudbilden blir då heller inte 100% homogen. Intrument kan ta olika plats och vara olika accentuerade. Den andra viktiga parametern är dynamik och transientförmåga som skapar spänning och fysisk närvarokänsla. Den tredje handlar om behandling av övertoner och att de framställs harmoniskt. Det värsta är dissonanser i diskantområdet som förtar hela upplevelsen. Den fjärde är sång- och röstbehandling och framförallt mellanregistret. Den femte basbehandlingen som stöd för den övriga framställningen, takten och känslan sitter här.

Detta blir då säkert inte i alla lägen en total överensstämmelse med inspelningen, men en verklighet för mig.

Calm

[Timbre™]

Det där med VERKLIGHETEN är för mig enbart en klyscha.

Verkligheten försvinner i samma nanosekund som den första tonen når den första mikrofonen.

Allt annat är bara trams och referensen är egentligen en kopia...

[ukiro]

Den här artikeln i Stereophile slog mig som väldigt träffsäker och genomtänkt när den publicerades i höstas: Why Music Matters Most av Michael Lavorgna.

Strax efter skrev Steve Guttenberg Being There, också mycket läsvärt.

[Engelholm Audio]

Verkligheten försvinner i samma nanosekund som den första tonen når den första mikrofonen.

Allt annat är bara trams och referensen är egentligen en kopia...

Mickrofoner som är utvärderade genom att lyssna via högtalare som är utvärderade genom att lyssna på inspelningar inspelat via Mickrofoner som är utvärderade genom att lyssna via högtalare som är utvärderade genom att lyssna på inspelningar inspelat via Mickrofoner som är utvärderade genom att lyssna via högtalare som är utvärderade genom att lyssna på inspelningar inspelat via Mickrofoner som är utvärderade genom att lyssna via högtalare som är utvärderade genom att lyssna på inspelningar inspelat via Mickrofoner som är utvärderade genom att lyssna via högtalare som är utvärderade genom att lyssna på inspelningar inspelat via...

Intressant läsning i ämnet finns här:

Det är fakta uppblandat med raljerande kring "the art of music reproduction" för att bara inte nämna personliga reflektioner.

Ett av ledorden är "the art", för nog är det en konst att få ihop hela kedjan till något vettigt! Från musiker till mick till lagringsmedia till högtalare via ett rum till en hörselmekanism hos en person med en sinnesstämning.

Sista tiden har för mig inneburit en resa mot musikupplevelse. Verkligt eller inte, är sekundärt. Musikupplevelsen är mitt nyckelord. Den upplevelsen kommer i många former, ibland förvånande, ibland självklara.

[calle_jr]

Den här artikeln i Stereophile slog mig som väldigt träffsäker och genomtänkt när den publicerades i höstas: Why Music Matters Most av Michael Lavorgna.

Den var bra!

Listening to music on a hi-fi is one of the most luxurious uses of time there is. It's completely and totally unproductive—unless we want to count enjoyment as a factor of the Gross Domestic Product.

[P-pan]

Verkligheten försvinner i samma nanosekund som den första tonen når den första mikrofonen.

Allt annat är bara trams och referensen är egentligen en kopia...

Det här är ju en riktig "nöt" i sammanhanget.

För en tid sedan besökte jag ett liten föreläsning, kan man nog kalla det, av Petter Berndalen

där vi i publiken bla fick lyssna till olika mikrofoninspelningar.

Petter hade nämligen gjort provinspelningar av ett stort antal mikrofoner som var utsatta för test inför

investering av nya.

Det var väldigt stor skillnad på dessa och pris/prestanda fick en klart ny innebörd, eller mer rätt är kanske att

säga - Den personliga smaken bedrar sig lätt inför höga priser om priset sätts efter lyssning & bedömning.

I mina öron fanns det m.a.o billigt som lät mycket bättre än dyrt.

Att man som ljudfantast sedan försöker vrida tillbaka ljudet till sina egna ideal efter denna första signalmottagare

är ju en femma för var och en.

Appropå ljudåtergivning...

låter man musikglädjen och stampa takten känslan styra så tror jag att man har gjort en lång "tweakresa"

bra mycket kortare än vad många gör den till.

Det kan ju vara dagsformen som avgör en sådan sak men ni förstår säkert vad jag menar.

En kamrat och jag brukar fastna i intensiva diskussioner i ämnet.

Han är lite av musiker (semiproffs) och verkar inte bry sig ett dugg om återgivningskvalitén.

För honom räcker det med att bara lyssna till toner och takt som smeker fram i luften.

-Musiken blir väl inte bättre för att du spelar den på din anläggning jämfört med min (hembiopaket av stormarknads karaktär).

-Men i en bra anläggning låter det ju renare, brukar jag kontra.

-Visst men är det inte samma musik då ?

Så här brukar vi hålla på och varje gång är vi alltid lika överens om att vi lyssnar lite olika.

Hur musik ska låta är ju väldigt personligt så för egen del vill jag nog ha ett ljudsignum som är lätt att lyssna till.

Hårda och kalla inspelningar blir för kliniskt, basöverstyrda blir mörka och luddiga.

En ren och klar återgivning passar nog mig bäst oavsett om liveframförandet varit av annan karaktär i studion eller vid

verkligt uppträdande.

Viktigaste detaljen för undertecknad blir nog närvaron av en scen där varje instrument har sin naturliga plats och

volymutrymme.

Och som sagts tidigare...

Det är ju den personliga musikupplevelsen som är det viktiga.

Tur att smaken är som... sittverket ...

Alltför lika smak kan ju dämpa diskussionen

Edit: tillägg av bild, det blir ju ingen bildtråd annars

Edited March 11, 2011 by P-pan

[calle_jr]

För honom räcker det med att bara lyssna till toner och takt som smeker fram i luften.

-Musiken blir väl inte bättre för att du spelar den på din anläggning jämfört med min (hembiopaket av stormarknads karaktär).

Om man inte uppskattar skillnaden kan man väl lika gärna hålla sig till att läsa noter

Det är som att jämföra samma musik framförd av Carola och Aretha Franklin.

Inget ont om Carola, men det är en annan liga.

Omvända förhållandet finns också, och det binder lite ris åt "vår" rygg. Alltså àla test-cd där framförandet och musiken är sekundär. Det finns mycket så'nt där överproducerat skräp, så din kompis gör säkert en bra insats för att balansera debatten.

[conan]

Det finns en liten text som fångade mitt intresse. I den lilla boken "The Quad Electrostatical Loudspeaker" skrives följande:

"What then is the aural effect of smoothness ?"

Smoothness är idén om att signalen in till högtalaren också lämnar högtalaren utan förvanskning. Det här är naturligtvis säljargument - men jag kommer till en poäng som är viktig, tror jag.

"Thus if a loudspeaker is smooth and yet has an unbalanced frequency response reproduces a violin, the sound will be that of a real and natural violin, the effect of unbalance being that of playing under peculiar conditions."

Det som är så intressant är att det spelar inte så stor roll om frekvensresponsen är lite fel, avrullad, förhöjd här och där. Det viktiga är att signalen inte förvanskas i tiden - t ex att högtalaren själv lägger till lite resonanser eller annat olinjärt. Om jag bara får en känsla av att det är en riktig fiol - då är jag nöjd. Sedan om det låter som en fiol i en stor konsertsal eller en fiol i studion - det bryr jag mig inte så mycket om.

[Bimota]

Jag dyker in här lite snabbt på fredagkvällen och kikar om jag fått några tänkvärdheter och åsikter i ämnet, och...

J A C K P O T F U L L S T Ä N D I G T J U ! ! ! ! ! ! !

VÄLDIGT givande läsning att ta del av era tankar kring detta, och jag VISSTE att ni var fler som funderade i samma banor som jag själv gör.

Jag har lite snöat in på att inspelningsteknikern och producenten vid en inspelning har en ack så avgörande roll för slutresultatet som själva musikerna. Och dirigenten, om sådan finnes.

De måste ju dels välja inspelningsutrustning, och monitoreringsutrustning, och dels placera upp allt så att det går att få till en övertygande och musikaliskt tilltalande helhet för konsumenten, som ju betalar deras lön i slutänden.

Jag var också med på Petter Berndalen-demon som P-Pan nämner i sitt inlägg. Det var mycket tankeväckande.

Han när-mickade väldigt många av sina percussion-instrument, för han ville komma åt den VERKLIGHET som fanns bara några millimeter från t ex en vibrerande cymbal. Vi som lyssnade kunde sitta kvar i stolarna, men ändå via HiFi-systemet förnimma att det faktiskt finns avgrundsdjup bas i en turkisk cymbal av beskedlig storlek.

Vi fick pröva att lägga örat tätt intill denna dovt resonerande cymbal. När man kom riktigt nära, kunde man faktiskt höra de avgrundsdjupa tonerna. Som att titta i mikroskop! Med öronen!

Vikten av valet av mikrofoner illustrerades med stor tydlighet. Vi fick gå igenom fler än 20 olika mikrofoner, som lagrats i Petter Berndalens hårddisk. Ett baskaggeslag gav fler än 20 olika intryck. Vi kunde faktiskt enas om att EN viss mikrofon gjorde jobbet bäst. Den var förhållandevis billig, till och med.

Vi sitter alltså hemma och roar oss med egenhändigt tillagade illusioner. Inspelningen är en frystorkad portion musik, som vi ska tina upp och tillreda efter egna preferenser. Och avnjuta i hemmet.

Och här kommer ett litet stridsrop från mig:

OM vi ska kunna tilltala fler medmänniskor och få dem att få upp öronen inför vårt intresse, då bör vi nog skippa allt det där snacket om "det perfekta ljudet" och "det fantastiska mätresultatet" och snacket om att "den dubblar ända ner till 1 Ohm" eller "har en helt perfekt kub med raka kanter hela vägen" och allt sånt.

Vi kanske ska låta bli att skryta om att vi har fått tag på en viss jättesällsynt superinspelning från 1944 som bara gavs ut i hemlighet på järnvägsstationen i Bratislava och liknande.

Vi borde nog istället tala om för våra medmänniskor att vi har hittat ett sätt att faktiskt befinna oss i NUET.

Vi har inte många tillfällen i dagens snurriga värld att faktiskt befinna oss i nuet. Det är alltid igår eller sen som gäller.

Men i lyssningsfåtöljen kan du träffa dig själv, och befinna dig i nuet. Och njuta.

Plötsligt blev du pigg igen. Du som var så trött. Har du en hälft, så kanske den knackar dig på axeln och säger att den går och lägger sig nu. Men du sitter kvar, för du är ju mitt inne i åkturen. När du väl går och lägger det, så är det med ett STORT SMAJL på läpparna.

Visst känner du igen detta!

Du behöver inte sova lika länge som om du hade gått och lagt dig tidigare på kvällen med alla plikt-tankar snurrande i huvudet. Du har fått mening, djup och blivit underhållen och kittlad av andra själar som valt att spela in sin VERKLIGHET för att du ska kunna ta emot den. Portionerad och upplagd enligt dina preferenser.

Det är DET vi bör tala om att vi har våra system till.

Hög Naturtrogenhet, som sagt. - Gentemot vadå?

Kanske gentemot vår subjektiva förnimmelse av en kollektiv servering av instrument- och röstalstrade ljudmolekyler i rörelse mot vår egen kropp, och förnimmelsen av vilka molekyler som reser direkt och vilka som tar omvägen via inspelningshallens naturliga akustik eller möjligen via producentens avsiktliga omväg genom en eller flera ljudprocessorer.

Pure Stereo Recording kan låta rätt boring ibland. Även om den anses "rätt".

Avslutar med en samvetsfråga: Hur många av er har ställt in tonkontrollerna på bilstereon på helt neutralt ljud?

TACK för alla inlägg hittills och för att ni förgyllde min fredagkväll!

Bästa hälsningar från Ludwig

[conan]

Avslutar med en samvetsfråga: Hur många av er har ställt in tonkontrollerna på bilstereon på helt neutralt ljud?

Faktiskt står de på neutral återgivning ...

[Bebop]

Faktiskt står de på neutral återgivning ...

Även hos mig. I Saabs anläggning skall det motsvara läget för klassisk musik. Undrar vilken tanke som ligger bakom detta Om man trycker in "jazz" så höjs diskanten ... och på "rock/pop" hissar man både diskant och bas, vill jag minnas. Undrar vem som tänkt till och definierat dessa verkligheter

[new order]

Alla kommentarer i denna tråd är så kloka och välformulerade att det inte går att sägas på annat eller bättre sätt.

OM vi ska kunna tilltala fler medmänniskor och få dem att få upp öronen inför vårt intresse, då bör vi nog skippa allt det där snacket om "det perfekta ljudet" och "det fantastiska mätresultatet" och snacket om att "den dubblar ända ner till 1 Ohm" eller "har en helt perfekt kub med raka kanter hela vägen" och allt sånt.

Välljud behöver ju inte vara raketforskning och är inte det heller.Det du nämner ovan är kanske skrämmande och främmande för den oinvigde.Det kan jag förstå.

Men de allra flesta är utrustade med fungerande hörselorgan,och lär man sig uppskatta en bra ljudåtergivning så är jag säker på att de allra flesta

oinvigda skulle bli fascinerade över hur otroligt roligt det kan vara att höra bra musik över en bra anläggning.Höra hur mycket mer en skiva kan ge i lyssningsupplevelse.

Få en upplevelse i hur härligt vitaliserande det är att riktigt uppslukas av en skiva och bara glömma allt annat för att ge sig hän åt musiken.

Jag tror att det inte går att frälsa alla,men det bör finnas potential för att fler människor upptäcker hur välgörande och roligt det är att riktigt LYSSNA på musik,istället eller kanske komplement till att ha den endast som något slags bakgrundsljud medans man städar eller lagar mat.

Lyckas detta så kan alla idol och talangshower hälsa hem.Börjar det ställas kvalitetskrav på musiken så är denna formen av underhållning dömd att dö.

Man kan ju alltid hoppas!

mvh

/n.o

[P-pan]

Vi fick pröva att lägga örat tätt intill denna dovt resonerande cymbal. När man kom riktigt nära, kunde man faktiskt höra de avgrundsdjupa tonerna. Som att titta i mikroskop! Med öronen!

Vilken kille va... tittar med öronen

Du... den utnämner jag till årets ljudbeskrivning ... klockren.

Här en bild på aktuella Gong - Go.... cymbaler menar jag.

[calm]

Eftersom trådskaparen inledde med att säga att diskussionen går mot det filosofiska så tänkte jag lite vidare kring frågan.

För mig handlar musiklyssnande om känslor. Känslor av välbehag, avslappning, skönhet och känna att man faktiskt lever och att man lever ett rikt liv. Detta handlar inte om materiell rikedom, utan ett liv fullt av upplevelser. Upplevelser kan vara av helt olika slag och beröra helt olika sinnen. Syn, lukt, smak, ljud, känsel etc.

Senaste forskningen som jag läste om i någon tidning var att musiklyssnande kan få samma effekt på hjärnans belöningssystem som när endorfiner utlöses av en joggingtur, alkohol eller smakupplevelser.

I de bästa stunderna i mitt lyssnande så kan jag komma på mig själv att helt uppslukas av musiken och egentligen befinna mig i den på ett obeskrivligt sätt. Min andning, min puls och mina muskler påverkas också. Ett sorts meditativt tillstånd där tid och rum inte finns. Jag bara njuter. Detta tillstånd infinner sig oftast i konsertsammanhang där jag vet att inget kommer att störa mig i mitt lyssnande. Det finns inga förpliktelser, inga måsten. Jag har faktiskt betalt en biljett bara för att njuta. Improduktivt tycker uppenbarligen ledarskribenten för Stereophile, men där håller jag inte alls med. Jag påstår att detta är det mest produktiva för en hjärnas utveckling som finns. I en stressad tillvaro av jobb, familj och allt annat att ta ansvar för måste det finnas andningshål för återhämtning och rekreation. Det är synnerligen produktivt i den mening att det ger kraften och energin att faktiskt lyckas åstadkomma något på andra plan. Utan denna återhämtning skulle man helt enkelt gå under. Bli utbränd helt enkelt. Så för mig så är hifi det medel som skall skapa förutsättningarna för denna totala avkoppling och njutning som gör livet uthärdligt.

Detta blir min verklighet när musik kan förmedlas på ett sådant sätt att det berör!

Calm

[Timbre™]

Instämmer i beskrivningarna av verklighetens där och då men som lyssnare har jag ingen som helst kontroll över situationen. Skulle möjligen vara om publiken lyckas applådera in Van Morrison till ett extranummer och det talar till kopians fördel...

Flyttar över tråden till Hififorum trots ett par trevliga bildbidrag.

[calle_jr]

Ett sorts meditativt tillstånd där tid och rum inte finns.

Instämmer, calm. Människan är ju batteridriven.

Låt oss omdefiniera fidelity som återhämtningsgrad.

Skulle möjligen vara om publiken lyckas applådera in Van Morrison till ett extranummer

Om man lyckas pricka in den konserten har man tur. En på tio gissar jag.

[iroise]

Eftersom trådskaparen inledde med att säga att diskussionen går mot det filosofiska så tänkte jag lite vidare kring frågan.

För mig handlar musiklyssnande om känslor. Känslor av välbehag, avslappning, skönhet och känna att man faktiskt lever och att man lever ett rikt liv. Detta handlar inte om materiell rikedom, utan ett liv fullt av upplevelser. Upplevelser kan vara av helt olika slag och beröra helt olika sinnen. Syn, lukt, smak, ljud, känsel etc.

Senaste forskningen som jag läste om i någon tidning var att musiklyssnande kan få samma effekt på hjärnans belöningssystem som när endorfiner utlöses av en joggingtur, alkohol eller smakupplevelser.

I de bästa stunderna i mitt lyssnande så kan jag komma på mig själv att helt uppslukas av musiken och egentligen befinna mig i den på ett obeskrivligt sätt. Min andning, min puls och mina muskler påverkas också. Ett sorts meditativt tillstånd där tid och rum inte finns. Jag bara njuter. Detta tillstånd infinner sig oftast i konsertsammanhang där jag vet att inget kommer att störa mig i mitt lyssnande. Det finns inga förpliktelser, inga måsten. Jag har faktiskt betalt en biljett bara för att njuta. Improduktivt tycker uppenbarligen ledarskribenten för Stereophile, men där håller jag inte alls med. Jag påstår att detta är det mest produktiva för en hjärnas utveckling som finns. I en stressad tillvaro av jobb, familj och allt annat att ta ansvar för måste det finnas andningshål för återhämtning och rekreation. Det är synnerligen produktivt i den mening att det ger kraften och energin att faktiskt lyckas åstadkomma något på andra plan. Utan denna återhämtning skulle man helt enkelt gå under. Bli utbränd helt enkelt. Så för mig så är hifi det medel som skall skapa förutsättningarna för denna totala avkoppling och njutning som gör livet uthärdligt.

Härligt skrivet Calm o även Bebop skrev ett tidigare inlägg om verkligheten som jag skriver under på.

Senaste koncerten jag var på var med Zappas son Dwezil, väldigt obehagligt i mina öron o ofta när jag lyssnar i kyrkan på vår mycket fina flygel slår det mig att det låter bättre hemma. Vad det gäller liveuppträdanden har jag varit på massor, förr i tiden, på Dwezil blev jag lite chockad, ljudet var för högt o grötigt, kunde inte njuta utan tänkte mest på att detta inte kan va nyttigt för mina lite torra gamla trumhinnor som säkert hade mått bra av en omkantning!

Fö har musiklyssnande här hemma samma effekt på mig som Calm beskriver. Har dock funnits tider då jag varit fast i hur det låter istället för att njuta av musiken, numera har detta släppt o njutningen är därmed på topp.

[Harryup]

Som varandes bl.a korrekturläsare på firman är jag helt skoningslös.

High fidelity betyder hög naturtrogenhet och för att se betydelsen av begreppet måste man se hur det historiskt har uppkommit. Källor är lite oklara men slutet engelskt 50-tal brukar vara ett normalt antagande och då försökte man återskapa känslan av akustisk levande musik i hemmet. Elektroniska instrument stryks direkt som tänkbart att förmedla några som helst naturtrogna upprepbara återgivningar. Manipulerade inspelningar i avsikt att skapa ett sound likaså.

Återstår klassiska uppsättningar, jazz etc av akustisk typ.

Sen om vi inte tycker att definitionen passar så bör man se sig om efter en ny om det inte finns en allmänt utbredd internationell acceptans särskilt hos de som har engelska som hemspråk.

Att ge begrepp olika betydelser skapar bara förvirrning.

Tänk er bara hur kul det skulle vara om vissa krogar serverade "stor stark" i litet dricksglas men priset var detsamma.

Eller att fransmännen själva tyckte att nu har metern blivit lite kort med tiden, vi lägger på en tum för att uppdatera den.

Så för min del är jag helt kompromisslös. Att man tycker det låter bra kan betyda att det är hifi men inte tvunget.

Sen är begreppet vagt i sig vad som är "högt" men detta fösökte man senare sätta på pränt iom DIN-normen. Så för min del anser jag att man försökte beskriva att man med hjälp av sin inre referens tyckte att så här låter ju en violin i verkligheten också när man lyssnade på sin stereo. Tidigare har ju redan fonografrullar ansetts kunna återge kinnoröster naturtroget men det känns nog tveksamt. Kraven kan ha ökat över åren.

Så min åsikt är att oavsett anläggning så är det få inspelningar som gör att man kan uppleva hög naturtrogenhet.

Däremot låter ju mycket "bra".

Mvh /Harryup

Psst. Ni behöver inte hålla med mig men det vore lämpligt.

[Guest Musicus]

Eftersom trådskaparen inledde med att säga att diskussionen går mot det filosofiska så tänkte jag lite vidare kring frågan.

För mig handlar musiklyssnande om känslor. Känslor av välbehag, avslappning, skönhet och känna att man faktiskt lever och att man lever ett rikt liv. Detta handlar inte om materiell rikedom, utan ett liv fullt av upplevelser. Upplevelser kan vara av helt olika slag och beröra helt olika sinnen. Syn, lukt, smak, ljud, känsel etc.

Senaste forskningen som jag läste om i någon tidning var att musiklyssnande kan få samma effekt på hjärnans belöningssystem som när endorfiner utlöses av en joggingtur, alkohol eller smakupplevelser.

I de bästa stunderna i mitt lyssnande så kan jag komma på mig själv att helt uppslukas av musiken och egentligen befinna mig i den på ett obeskrivligt sätt. Min andning, min puls och mina muskler påverkas också. Ett sorts meditativt tillstånd där tid och rum inte finns. Jag bara njuter. Detta tillstånd infinner sig oftast i konsertsammanhang där jag vet att inget kommer att störa mig i mitt lyssnande. Det finns inga förpliktelser, inga måsten. Jag har faktiskt betalt en biljett bara för att njuta. Improduktivt tycker uppenbarligen ledarskribenten för Stereophile, men där håller jag inte alls med. Jag påstår att detta är det mest produktiva för en hjärnas utveckling som finns. I en stressad tillvaro av jobb, familj och allt annat att ta ansvar för måste det finnas andningshål för återhämtning och rekreation. Det är synnerligen produktivt i den mening att det ger kraften och energin att faktiskt lyckas åstadkomma något på andra plan. Utan denna återhämtning skulle man helt enkelt gå under. Bli utbränd helt enkelt. Så för mig så är hifi det medel som skall skapa förutsättningarna för denna totala avkoppling och njutning som gör livet uthärdligt.

Detta blir min verklighet när musik kan förmedlas på ett sådant sätt att det berör!

Calm

Mycket vel sammenfattad, og jeg er helt på linje, igjen spesiellt de uthevde (uthevd av meg) punktene ....

mvh

[Strmbrg]

Lite funderingar:

Egentligen kanske det spelar mindre roll om ljudet här hemma verkligen är nära verkligheten?

Eller annorlunda uttryckt: Hur nära verkligheten ljudet är.

Jag vet inte om ovanstående funderingar är meningsfulla utgångspunkter, men jag vill inte heller fimpa dem utan vidare.

Frågan är kanske om inte det enda väsentliga är upplevelsen?

Det kanske kan låta lite flummigt att tala om upplevelsen, men samtidigt är ju upplevelsen av det man hör, det enda som man har kontakt med.

Man kan även fundera lite kring vad som är syftet med att engagera sig i musikanläggningen.

Det kan naturligtvis finnas fler syften, för en och samma person.

Mitt huvudsyfte är att tillgodogöra mig musik på ett trovärdigt sätt.

Jag lyssnar huvudsakligen på akustisk musik, men man kan vidga det till att säga "på ett tillfredställande sätt", så får man med ickeakustisk musik dessutom.

De två parametrarna för att nå syftet menar jag är tekniken och jag själv.

Dessa två tillsammans ger resultatet.

Man kan säga att det finns två ytterligheter här:

Den ena är att jag är extremt "svårflörtad" och kräver väldigt mycket av den tekniska parametern för att få en god upplevelse.

Den andra är att jag är väldigt "förlåtande och kompenserande" i mitt lyssningssätt. Det räcker då med en mycket enkel teknik för att jag skall få den goda upplevelsen.

I praktiken är det dock få som befinner sej i någon av dessa ytterligheter. Däremot kan nog spridningen vara ganska stor på linjen mellan dessa.

Edited March 12, 2011 by Strmbrg

[calle_jr]

Sen om vi inte tycker att definitionen passar så bör man se sig om efter en ny om det inte finns en allmänt utbredd internationell acceptans särskilt hos de som har engelska som hemspråk.

Att ge begrepp olika betydelser skapar bara förvirrning.

Man kan säga att en entrecôte med tomatsallad består av en sammansättning kemikalier. Men ingen skulle beställa den om man namngav den så.

Det är ett problem inbyggt i termen High Fidelity. För mig signalerar det att det låter naturligt som en positiv egenskap. Det kan vara färgat med artificiella eller elektriskt förstärkta instrument, eller i nån annan del av kedjan.

[Sigge]

Om man lyckas pricka in den konserten har man tur. En på tio gissar jag.

Nu är ni elaka mot The Man. :Shame On You: Jag har väl sett honom ett tiotal gånger och han varit på gott humör rätt många gånger. Jag minns på Olympen i Lund, där även "Miss Ireland" deltog på scenen, Van sken som en sol, för övrigt var det det sämsta jag hört honom prestera. En annan gång under ett utomhusuppträdande i Malmö, då de ösregnade och publiken blev genomblöt, om jag minns rätt fick vi nog två extranummer, extra långa. En annan gång i Macrom på Irland var han så "glad" att han behövde hjälp av scen. Och liveinspelningen av Astral Weeks ler han på omslaget. I Köpenhamn var han lite sur och lämnade scen mitt i spelningen, men publiken lyckades få tillbaka honom och slutföra muttrande.

[wakkz]

Det som är viktigast för mig är att ljudet känslomässigt engagerar mig. Jag vill kunna känna en viss kontakt med det jag hör. Jag hör hellre "själen" i musiken än varenda mushål i upplösning. Det absolut viktigaste är att jag ej får lyssningströtthet. Detta ständiga sug efter att få sätta sig ner och spela musik måste finnas för mig

[Timbre™]

Det som är viktigast för mig är att ljudet känslomässigt engagerar mig. Jag vill kunna känna en viss kontakt med det jag hör. Jag hör hellre "själen" i musiken än varenda mushål i upplösning. Det absolut viktigaste är att jag ej får lyssningströtthet. Detta ständiga sug efter att få sätta sig ner och spela musik måste finnas för mig

Närmare än så här kan man nog inte komma förhållandet till hifi. Design är kul och utmejslade detaljer kan imponera men i slutändan handlar det om daglig användning och njutning.

[DrKlang]

Superintressant tråd --

Conan skriver:

"Det som är så intressant är att det spelar inte så stor roll om frekvensresponsen är lite fel, avrullad, förhöjd här och där. Det viktiga är att signalen inte förvanskas i tiden - t ex att högtalaren själv lägger till lite resonanser eller annat olinjärt. Om jag bara får en känsla av att det är en riktig fiol - då är jag nöjd."

För mig låter det väldigt vettigt. I alla fall i termer av vad som kan konstituera "naturligt ljud". Tid är avgörande.

Jag går regelbundet på konserter och jag lyssnar regelbundet på min anläggning. Syftet är inte detsamma.

På konsert blir jag antingen väldigt emotionell (om det är bra) och kan tjuta som en unge. I andra fall riskerar jag att somna. Tyvärr är detta sällan detsamma som att "njuta och koppla av".

På min anläggning hör jag förstås gammal musik, precis som Bimota uttrycker det:

"...en frystorkad portion musik, som vi ska tina upp och tillreda..."

Det är sällan jag blir lika berörd av en inspeling som en konsert. Men om jag har haft visheten att välja komponenter som kan veckla upp den "tidskapsel" som en inspelning är på bästa sätt så är jag nöjd. Då menar jag att anläggningens uppgift är strikt att lyda materialet. "Verkligheten" skapar jag sedan själv.

[Matrixen]

Psst. Ni behöver inte hålla med mig men det vore lämpligt.

Jag håller med! Om man inte känner igen sig i eller tycker om en vedertagen definitions betydelse, så är det bättre att hitta på en ny än att skapa sin egen tolkning. Det leder som sagt bara till förvirring och polemik. Funderingarna som yppas i tråden är dock intressanta och jag kan relatera till det mesta i någon grad.