Vilken musikgenre är "finast"?

[Ragge]

På grund av en diskussion irl som jag fört med en medlem här på Euphonia så skulle jag vilja ha lite synpunkter från er. Eftersom jag inte är helt på det klara vad det är han egentligen menar så blir frågeställningen lite luddig, ungefär så här:

Finns det någon musikgenre som är bättre, finare eller som har högre kulturellt värde än någon annan genre eller som tyder på att lyssnaren, som gillar genren i fråga, har större mognad och högre musikaliskt intellekt?

Dr. Horace

[Andy]

Rent spontant skulle jag säga jazz eller klassisk musik, det är musik som är svår att smälta och många har svårt att ta den musiken till sig.

Svårlyssnad musik tenderar ju alltid att uppfattas "finare" och är rätt så hårt nischad, rätt så få som gillar den men de brukar oftast ha ett större intresse.

[calm]

På grund av en diskussion irl som jag fört med en medlem här på Euphonia så skulle jag vilja ha lite synpunkter från er. Eftersom jag inte är helt på det klara vad det är han egentligen menar så blir frågeställningen lite luddig, ungefär så här:

Finns det någon musikgenre som är bättre, finare eller som har högre kulturellt värde än någon annan genre eller som tyder på att lyssnaren, som gillar genren i fråga, har större mognad och högre musikaliskt intellekt?

Dr. Horace

Intressant fråga!

En del vill göra gällande att det finns en grov indelning i vad som är att betrakta som seriös musik och populärmusik.

Klassisk musik skulle då betraktas som särskilt seriös eftersom den oneklingen är äldst och under århundranden har stötts av etablisemanget. Dvs musik för besuttna eller styrande i samhället.

Jag kan inte hålla med. All musik som har en tanke och som berör får anses finare än den som inte gör det. Musik bygger på upplevelser antingen av intellektuell natur eller känslomässig.

Detta ämne skall bli intressant att följa!

Calm

[bbking]

Nej, Naturligtvis är det inte så.

Olika musik har olika betydelse och värde för olika mäniskor och kan således inte bedömas generellt av en person.

Musikgenre som är bättre ,finare och högre kulturellt värde... Såklart inte! Enligt ovan.

Sen kan man ju ha en personlig uppfattning om kvalitet och betydelse i olika musik men den gäller ju specifikt för dig och kanske inte för mig.

Och här kommer säkerligen både du och jag att tycka att våra genreer är den "bästa"

mvh bb

[Andy]

Ok, det beror väl hur man tolkar "finast" men alla måste väl hålla med om att tex Mozart eller dylik bidragit mer till musiken än vad tex tAkida gjort.

Håller med både Björn B och calm men om man ser på det objektivt så anser jag viss musik vara "finare" trots att jag inte lyssnar på det.

En annan frågeställning skulle kunna vara: En dålig låt med suverän kvalité eller en bra låt med dålig kvalité

[ukiro]

Det finns för många parametrar för att ge ett enhälligt svar. Musik som är svår att framföra kan uppskattas för sin tekniska prestation, men då måste man nästan själv vara musiker för att förstå fullt ut. Och risken finns att teknikaliteter tränger undan den faktiska musiken, känslorna. Musik som bryter mot normer kan vara extremt framåtskridande och utmanande, men normbrytande kan lika gärna bero på inkompetens.

Vad som är "svårt" är förstås helt avhängigt vad man är van. Den som är uppvuxen på Ligeti tycker nog att det är närmast självklar musik, men för många andra är det sannolikt ganska hög tröskel. Och i kategorin "svårt" finns ju givetvis riktigt extrema uttryck som t ex distade vattenfall (LP-versionen är i min mening den tyngsta och bästa av de tre versionerna; CD, LP och kassett!)

[Bebop]

Ok, det beror väl hur man tolkar "finast" men alla måste väl hålla med om att tex Mozart eller dylik bidragit mer till musiken än vad tex tAkida gjort.

För att återanknyta till Calms inlägg så ligger väl detta lite i betraktarens öra, men då tänker främst på upplevelsen. Om vedebörande får en större upplevelse av tAkida än av Mozart så är ju tAkida bättre, finare eller vad vi nu väljer för term.

Håller med både Björn B och calm men om man ser på det objektivt så anser jag viss musik vara "finare" trots att jag inte lyssnar på det.

Det tycker jag också. Om termen "fin" är den riktiga kan ju diskuteras förstås. Men om vi håller oss till Mozart eller den s k klassiska musiken, så är den tekniskt sett mer komplex. Den innehåller ett språk som för den oinvigde kan vara lite knepigt att förstå, ungefär som ett matematiskt system. Att skriva musik och "se" hur den kommer att låta, typ Beethovens 9:a har en större komplexitet och kräver mer av kompositören i form musikteori, harmonik, kontrapunktur etc. Det kräver också att kompositören vet varje instruments möjligheter och begränsningar både rent speltekniskt, dynamik, ton och hur detta kan blandas med andra instrument.

Mycket av detta gäller även jazzmusiker där det idag kräver 6-7 års studier på musikhögskola/konservatorie. Samma sak med de klassiskt skolade musikerna.

Så ur detta perspektiv kräver denna musik mer av sin utövare. Det är väl också därför dom ses som flitiga gäster vid skivinspelningar. De kan läsa musiken och spela den rätt upp och ner och i takt, vilket sparar studiotimmar.

Men att därmed säga att denna musik är "finare" är att ta i. Men någon form av objektivitet finns det säkert, men jag kan inte riktigt formulera den. Det är ju samma sak inom konsten. Vilka objektiva mått är det som gör Picasso, Miro, Cezanne med fleras verk som bättre konst än den s k Hötorgskonsten? Det finns de som kan formulera detta men jag är inte tillräckligt kompetent för det.

Men om jag då får en större upplevelse av Hötorgskonsten än av t ex Picasso, vad är då bäst rent objektivt sett? Förmodligen är det fortfarande Picasso. Det handlar ju också om vad jag som betraktare har för kompetens.

Jag tycker inte att Rock står mot Jazz eller Klassikt mot Visan. Det handlar kanske mer om bra, mindre bra och dåliga bidrag inom varje genre. En del tycks det finnas enighet kring, t ex att Deep Purple är mer klassisk än Status Q och att Beethovens musik är större konst än Petersson-Berger och att Keith Jarrets trio jazz är större konst än det Tollarparens trio förmådde. Men kan man också säga att Keith Jarret är en större konstnär än Paul Simon? Så tycker inte jag man kan jämföra. Ungefär som att försöka slå fast om torsk är godare än lammfilé.

Vad jag försöker göra är att vara öppen mot olika genrer. Jag botaniserar både inom jazz, klassisk, pop, rock, country och försöker lära mig inse och förstå men ibland tar det emot. Jag har t ex väldigt svårt för Elvis, jag kan heller inte med Neil Young när han spelar med Crazy Horse och jag har problem med John Coltranes fria period. Men jag vill inte säga att det är dålig musik, men det ger mig inga upplevelser av välbehag. Men uppenbarligen är det andra som tilltalas och det är ju helt OK.

Igår köpte jag på mig Doors plattor som jag inte tände riktigt på under 60-talet. Men jag gör ett nytt försök ...

[jonnythefox]

Jag skulle nog säga att det finns flest anala "tycka till:are" i Proggrock genren. Snacka skit om Rush med ett fan och du kommer få veta att du lever.

Men annars känns det ju definitivt som att Jazz är en sådan genre som folk vill kunna och vill kunna tycka om. Jag vet. Jag är en av dem =)

[Timbre™]

Den innehåller ett språk som för den oinvigde kan vara lite knepigt att förstå, ungefär som ett matematiskt system.

Musik, liksom övriga konstarter, är ju en kommunikationsform och jag tycker mig se gemensamma nämnare med just språk och dess hantering. I en inlärningsprocess är det lätt att imponeras av komplicerade språkbruk, avancerade ordval eller högtravande formuleringar. När språket väl sitter där är det inte så märkvärdigt längre och den emotionella delen får allt större utrymme. Enligt mina begränsade erfarenheter gäller samma förutsättningar för musik.

[conan]

Det finns ingen musik som är finare än någon annan rent generellt. Som många är inne på ligger det mycket i betraktarens ögon vad som är fint.

För mig är det en kombination av kompositionen, tolkningen, arrangemanget, framförandet, inspelningen, mixen, mastern och lyssningstillfället. När alla delar faller på plats hos mig - då är det fint.

[Hasse]

Rent spontant skulle jag säga jazz eller klassisk musik, det är musik som är svår att smälta och många har svårt att ta den musiken till sig.

Svårlyssnad musik tenderar ju alltid att uppfattas "finare" och är rätt så hårt nischad, rätt så få som gillar den men de brukar oftast ha ett större intresse.

Det går nog inte att påstå att klassiskt eller jazz generellt sett skulle vara mer svårlyssnad och uppfattas som "finare". Det finns jazz och klassiskt som är väldigt lättillgängligt jämfört med exempelvis King Crimson. Det är nog som Bebop skriver nedan att det mer handlar om bra och dåliga bidrag inom varje genre men att "svårare" musik inom respektive genre kanske uppfattas som "finare".

[Sigge]

Det finns ingen musik som är finare än någon annan rent generellt. Som många är inne på ligger det mycket i betraktarens ögon vad som är fint.

För mig är det en kombination av kompositionen, tolkningen, arrangemanget, framförandet, inspelningen, mixen, mastern och lyssningstillfället. När alla delar faller på plats hos mig - då är det fint.

Så tycker jag också. Hur gott är det att dricka champange i en telfonkiosk (rätt dricka i fel miljö)? Men jag tror också det finns fler aspekter.

Jag tror det är frågan om tillvänjning. Jag tror inte det är en tillfällighet att barn lätt fastnar för enkla melodislingor.

I den moderna musiken är det ju ofta en kombination mellan musik och poesi. Komplexitetsgraden i båda kräver olika av mottagaren. Om en textrad avslutas med hjärta så är förmodligen oddset att nästa rad slutar på smärta ca. 80%, således inte speciellt komplicerat. På samma sätt i The Beatles tidiga musik, "She loves you..." är ganska enkelt att begripa. Senare i samma decenium, hör vi Procal Harum spela "A Whiter Shade of Pale", lyssna och försök förklara vad de menar. Lyssnar vi på de stora poeterna inom den moderna musiken som Bob Dylan, Leonard Cohen & Van Morrison så krävs stor koncentration och givetvis mycket bra kunskaper i det Engelska språket för att förstå vad de menar.

På samma sätt är det med musik, svårare musik kräver mer av mottagaren, enklare mindre. "Svår musik" anser jag classisk och jazz, enkel musik ser jag som "dansbandsmusik", därimellan finns allt annat.

[iroise]

Musik, liksom övriga konstarter, är ju en kummunikationsform och jag tycker mig se gemensamma närmnare med just språk och dess hantering. I en inlärningsprocess är det lätt att imponeras av komplicerade språkbruk, avancerade ordval eller högtravande formuleringar. När språket väl sitter där är det inte så märkvärdigt längre och den emotionella delen får allt större utrymme. Enligt mina begränsade erfarenheter gäller samma förutsättningar för musik.

Mums va bra uttryckt och vilket ämne att diskutera jag ger upp direkt, som att diskutera vilken konst/konstart som är finast!

[conan]

Ett exempel:

På LMK:s skivor spelar Caroline Lavelle på cello. På en bra anläggning och i rätt stämning är det bland det finaste som existerar inom musik. Vi kan ta "In the Bleak Midwinter" för dig som vill hålla med mig

Någon annan har säkert ett helt annat exempel?

[PL300]

Klassiskt, gärna opera!

Men det går ju lika väl fråga vilket är det skönaste konstverket?

[toobs]

Håller med om det ovan sagda. vi talar ju snarast (utgår jag från) om "fin" musik som sådan som kräver mer av lyssnaren - och därför kanske ger mer tillbaks.

Tyvärr tror jag dock att det oftast i begreppet "fin musik" snarast ligger en värdering snarare av lyssnarens inteligens och allmänna människovärde än av musiken som sådan - då i betydelsen "....den där plattnacken Fistelkvist som bara lyssnar på xxx-musik..." (ja - jag gillar Berglins).

En väldigt trist attityd som väl tyvärr återkommer i alla andra delar av samhället, ifrån vilket mineralvatten du dricker till vilket bostadsområde du har råd att bo i.

För att lämna det misantropa tonläget får jag ändå konstatera att jag här på Euphonia ändå ser bevis på det sunda musikintresset i betydelsen "vilken upplevelse kan det här ge mig?" Det är fantastiskr vad mycket ny upplevelserik musik jag fått tips om här!

[shaft]

Som svar på ursprungsfrågan så är min uppfattning att man skall akta sig väldigt noga för att klassificera musik som finare eller mindre fin. Man kan älta detta i evighet utan att egentligen komma fram till så mycket. Bara definitionerna på t.ex. fin är ju inte så lätt att komma överens om.

Det skulle dock vara intressant att höra vad som föranledde diskussionen

Bebop slog väl annars huvudet på spiken i sitt personliga och övervägda svar....

/Shaft

[JonasR]

Jag undrar om det finns ett enkelt svar på denna fråga?

För mig är det viktigaste med musiken att den påverkar mina känslor eller humör. Och inte bara passerar rakt genom hjärnan utan att säga mig nåt.

Olika dagar kan det vara olika musik som påverkar mig. Hårdrock kan funka en dag, för att nästa så vill jag lyssna på något stillsamt.

Den typ av musik som bara passerar förbi blir för mig bara hissmusik, oavsett om den är finmusik eller ej. Och spelar man den på en bra anläggning händer inget mera än att ljudbilden får ett format som en varuhiss.

[Bebop]

Det skulle dock vara intressant att höra vad som föranledde diskussionen

Jag har mina aningar ...

Jag, Dr Horace (Ragge), Vinylkalle och Storhövdingen pratade eller snarade tjabbade och gav lite gliring kring det vi tycker är bra och dålig musik. Bl a nämnde jag att Ram av och med Paul McCartney som jag blivit tipsad var "rena skräpet". Och sedan var det igång om vilken nivå vi nått i vår musikaliska utveckling där blues fick tillnamnet "pinnstolsrock" eller "verandapop" och min och Dr Horace smak är outvecklad etc. "Jag får omdömet att inte vara någon rockare och jag kommer heller aldrig att bli någon rockare..." osv

Men låt mig också tillägga att det var ingen seriös diskussion - det var mer från den skämtsamma sidan från samtliga. Åtminstone ser jag det så. Jag är rätt så säker på att vi respekterar varandras smak och olikheterna skapar intressanta spelningar hos varandra.

Men frågan som Dr Horace ställer är ändock intressant.

[calm]

Frågan är snarare filosofisk än kopplad till musik som konstform. Den kan lätt överföras till litteraturen.

Vad är finast Stieg Larssons trilogi eller Mario Vargas Llosas romaner?

Stieg Larsson lär knappast ha fått Nobelpriset om han levt även om hans böcker slår alla försäljningsrekord.

Pris som en mätare på vad som skall anses fint och högtstående intellektuellt har nog ändå fått ett genomslag

Polarpriset har en annan inriktning och form och är mer inriktat på att ge erkänsla för alla former av musik.

Jag tror som många här skriver att det handlar om kvalitet, känslomässig beröring och kommunikation.

Det som är äkta känns intuitivt igen och får då också en annan status, än det som bara handlar om popularitet, insmickrande och publikfriande.

Calm

[Bebop]

Vad är finast Stieg Larssons trilogi eller Mario Vargas Llosas romaner?

Stieg Larsson lär knappast ha fått Nobelpriset om han levt även om hans böcker slår alla försäljningsrekord.

Jag hörde en intervju med en amerikansk litterturvetare som sa ungefär samma sak. Han menade också att Stieg Larsson inte skulle varit en

kandidat för Nobelpriset, däremot har hans böcker ett oerhört stort underhållsvärde som få Nobelpristagare når upp till, sa han. Det är fint det också.

[das Boot]

Wikipedia har denna förklaring på vad finkultur är:

Finkultur

Finkultur är en vanligen nedsättande benämning för kulturella uttryck som anses göra anspråk på att vara mer bildade eller värdefulla än andra kulturella uttryck. Motsatsen är vanligen populärkultur eller folkkultur, men gränserna däremellan är oklar.

Termen finkultur myntades av sociologen Harald Swedner år 1965 då han gjorde en utredning av kulturella institutioner i sex stora svenska städer, och användes då bara ironiskt, med anspelning på finrum. Det är som bekant rum som är vackert möblerade men sällan används. Swedner ansåg att "finkulturen" hade en liknande funktion för de borgerliga samhällsklasserna.

Anhängare föredrar ofta termen "högkultur". De kan hävda att det finns allmängiltiga estetiska värden och att dessa åtminstone delvis förvaltas och utvecklas inom den etablerade högkulturen. De skulle kunna hävda att en dokusåpa är mindre värdefull och ger tittaren mindre långsiktig behållning än en film av Ingmar Bergman.

Förr talade man ofta om kvalitet som kriterium för finkultur, men numera har detta blivit mindre vanligt då uppfattningen att kvalitet alltid är subjektivt vunnit terräng. Vissa anhängare av finkultur kallar offentligt populärkultur för "skräpkultur". Andra ser populärkulturen som berättigad, men menar ändå att högkulturen har kvaliteter som gör det önskvärt att försvara den och göra den tillgänglig för en bred publik.

Finkultur har i viss mån varit associerat med de övre samhällsklasserna, men detta samband har delvis bleknat. Numera används begreppet ibland om den kultursyn som återspeglas på de stora dagstidningarnas kultursidor, av somliga kallat kulturelitism.

Tidigare var finkulturens eller högkulturens ställning som normgivare självklar i västerlandet. I dag har denna ställning försvagats och ibland hävdas att högkulturen blivit en subkultur bland andra i det samtida samhället.[1]

/das Boot

[new order]

Lätt att svara på vilken musik som är fulast däremot.Allt från Fame factory och alla idol programmen,är det inte dags att begrava detta snart?i stort sett allt som spelas på Rix FM,NRJ och Bandit.Maken till hjärntvätt! Och snart kommer melodifestivalen att börja ta upp etern igen.Bara att gå i ide.

Nä,nu är det tamigtusan dags för en ny punkvåg,en ny indievåg eller vad som hellst som rensar bort lite skräp och skakar om lite.

Så nu är det upp till den unga generationen att revoltera lite.Det är fan på tiden!

/n.o

[Ekman]

Lätt att svara på vilken musik som är fulast däremot.Allt från Fame factory och alla idol programmen,är det inte dags att begrava detta snart?i stort sett allt som spelas på Rix FM,NRJ och Bandit.Maken till hjärntvätt! Och snart kommer melodifestivalen att börja ta upp etern igen.Bara att gå i ide.

Nä,nu är det tamigtusan dags för en ny punkvåg,en ny indievåg eller vad som hellst som rensar bort lite skräp och skakar om lite.

Så nu är det upp till den unga generationen att revoltera lite.Det är fan på tiden!

/n.o

En våg av nånting vad som helst vore faktiskt nästan lite skönt? just nu känns det helt stendött.

Vad är finast förresten, amerikansk muskelhifi typ Krell eller handgjorda japanska småmärken där varenda resistor är handlindad?

Har flera gånger hört att de som inte har rör ännu inte har "mognat" i smaken tillräckligt ännu...

Edited November 19, 2010 by Ekman

[conan]

Har flera gånger hört att de som inte har rör ännu inte har "mognat" i smaken tillräckligt ännu...

1. Förr eller senare brukar alla med mer eller mindre hifiintresse landa med rörsteg och elektrostater ...

2. De som inte landar med rörsteg och elektrostater. Se punkt 1.

[lindvall]

Nåväl, kan nog tänka mig att efter det 18e rörhaveriet är risken stor att man börjar snegla mot amerikansk stridsvagnshifi... Om dom nu inte lagt produktionen i Kina förstås...

[Conny T]

Kul fråga, jag har i många år funderat på varför klassisk musik kallas seriös och all annan musik kallas kommersiell. Sanningen är att Mozart och grabbarna var lika kommersiella, fick dom en beställning gällde det att få beställarens gillande annars var det kört både med karriären och uppehället.

Något riktigt svar har jag aldrig fått under alla dess år, tills nu sommaren 2010. Då hade jag äran

att få prata med två numera pensionärer man och hustru som hade haft sitt yrkesliv som musiker i kungliga filharmonikerna.

Frågan ställdes varför är er musik ansedd som seriös enligt ovan. Svaret blev:

Oj bra fråga men vi kan inte svara, senare på eftermiddagen hade hustrun funderat och hennes svar var detta: Klassiska verk måste jag som musiker spela exakt så som dirigenten begär av mig, jag har inget eget utrymme för varken idee'r eller improvisation. När jag spelat vid skivinspelningar för exempelvis Svensktopps artister (vilket ofta hände) fanns helt andra konstnärliga utrymmen.

Därefter frågade hon mig om svaret var gott nog, för mig är det gott nog efter alla års funderande.

Musik är som skönhet, det ligger alltid i betraktarens ögon/öron. Bara viktigpettrar har behov att

göra vissa genrer av musik, konst, mode till något speciellt. Någon kan allt om klassisk musik en

annan allt om jazz, pop rock osv. sanningen för mig är simpel, är det bra så är det bra och då spelar inte viktigheten eller genren någon roll. Säljer en skiva en miljon ex så måste den vara bra, åtminstone för en million köpare vare sig jag gillar den eller inte. Jag ser musik som en evolution

genom åren har min musikresa fört mig både framåt,bakåt och på sidovägar där det funnits nya

upptäckter att göra.

Conny T

[Timbre™]

Musik är som skönhet, det ligger alltid i betraktarens ögon/öron.

Där har vi pudelns kärna och i en konkurrensutsatt värld är det befriande att kunna göra egna val.

[Bebop]

Bara några små kommentarer...

Sanningen är att Mozart och grabbarna var lika kommersiella, fick dom en beställning gällde det att få beställarens gillande annars var det kört både med karriären och uppehället.

Stämmer, framför allt från kyrkan och kungahus, grevar och baroner där Esterhazy är kanske den mest kände beställaren som bl a livnärde Haydn. Men det fanns de som stack upp. Beethoven t ex som gjorde revolt mot beställarkulturen. Han började skriva musik utifrån egna känslor och upplevelser. Eroican (3:e symfonin) rörde om ordentligt i grytorna. Bl lär Haydn har uttryckt en fara med att musiker börjar uttrycka egna känslor. Man skall ge folket det dom vill ha.

Klassiska verk måste jag som musiker spela exakt så som dirigenten begär av mig, jag har inget eget utrymme för varken idee'r eller improvisation.

Har blivit en liten klyscha. Det är ju sant i förhållande till t ex jazz och det är också så för orkesterna musiker som skall återgre dirigentens tolkning men en dirigent har stora möjligheter att påverka ett stycke liksom solister. Om du lyssnar på violin och pianokonserter så är det en jäkla skillnad mellan tolkningarna. Solisterna har ju också ett cadenza att briljera och improvisera med.

Musik är som skönhet, det ligger alltid i betraktarens ögon/öron

Absolut!

[Björn-Ola]

Svaret är enkelt.

Allt som är populärt är inte fint.

Det som få känner till och lyssnar på är fint.

Självklart kan man inte tycka lika dant som kreti och pleti, utan en fin musiksmak utmärker sig av att skilja sig från alla andra.

Det handlar om ren elitism. Musikrecensenter har ofta denna inställning, upplever jag. Å andra sidan är ju deras jobb att vara just smakdomare.

Själv aktar jag mig noga att kritisera någons musiksmak när jag känner att musiken skänker personen glädje när hon lyssnar.

Det är ju huvudsaken att man har en smak.

Folk som saknar musiksmak är sådana som överhuvudtaget inte bryr sig om musik. Det kan man ju inte kritisera heller.