Jump to content

Frank Zappa and the Mothers of Invention


calle_jr

Recommended Posts

Jag har den amerikanska pressningen från 1973. Musiken är bra men jag kan inte med någon vilja i världen få den till att låta bra hifi-mässigt. Jag har varit nära att köpa den senaste pressningen som kom i år eller om det var 2009. Vad jag har hört skall ljudet på den vara avgjort bättre.

Är det något du (eller någon annan känner till)?

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

burnt.jpg Burnt Weeny Sandwich släpptes i februari 1970 av Frank Zappas & The Mothers of Invention. Albumet innehåller nio spår varav sju är instrumentala, och är i huvudsak en postum Mothers-utgåva eftersom det släpptes efter Zappa hade upplöst bandet. Den mångsidige Ian Underwoods bidrag är påtagligt på detta album, och mycket av materialet kommer från MoIs arkiv av tidigare outgiven musik.

Det mesta är studiomaterial och sammanvävda Zappa-kompositioner, såsom albumets huvudnummer "Little House I Used To Live In", som är uppbyggd i satser av sammansatt 11/8-takt med en melodi i 10/8-takt.

Albumets något märkliga titel sägs komma från någon form av snabbmat som Zappa gillade, och som bestod av bränd hebreisk korv som lagts mellan två senapsbredda brödskivor.

Det är mestadels ett instrumentalt album, men börjar och avslutas med doo-wop covers i form av förstaspåret "WLPJ" och sistaspåret "Valarie". "WLPJ" spelades ursprungligen in av The Four Deuces och "Valarie" av Jackie & The Starlites.

Jag gillar detta album. Spåren var för sig är bra, men det är sammansättningen som förvånar och överraskar. Det skulle inte förvåna om kompositionerna och improvisationerna i huvuddelen av albumet ska symbolisera korven som lagts mellan doo-wop brödskivor  :D

"Igor's Boogie" påstås av en del vara en referens till en av Zappas största influenser, Igor Stravinsky, men en del har hävdat det syftar på prof. Frankensteins puckelryggade assistent.

Original-LPn innehöll en 120cm lång svart/vit poster ("The Mothers Of Invention Sincerely Regret To Inform You") som aldrig har reproducerats på någon av cd-utgåvorna. Samtliga cd-utgåvor har en dropout i början av "Little House I Used To Live In" som inte finns med på original-LPn.

Lowell George (gitarr, sång) var med även på Hot Rats, men på Burnt Weeny Sandwich har han en framträdande roll och har även blivit krediterad, vilket han inte blev på Hot Rats. Ian Underwood (keyboards, klarinett, piano) är annars den som får ta störst plats. Övriga musiker är Frank Zappa (orgel, gitarr, sång), Jimmy Carl Black (slagverk), Roy Estrada (bas, sång), Gabby Furggy (sång), Bunk Gardner (blås), Buzz Garner (trumpet), Don "Sugarcane" Harris (violin, sång), Don Preston (bas, piano, keyboards), Jim Sherwood (gitarr, sång) och Art Tripp (slagverk).

Frank told us that one of these pieces was going to be recorded on stage and that if the band didn't get it right the first time, we'd sit quietly while they played it again. They didn't and we did.

DSC_0238.JPG
Zappa gör ett försök att smälta in vid MoIs första resa till London i sept 1967 (Tony Gail / pictorialpress.com)



Låtlista

Sid 1

Sid 1

1. WPLJ (Four Deuces) - 3:02

2. Igor's Boogie, Phase One - 0:40

3. Overture to a Holiday in Berlin - 1:29

4. Theme From Burnt Weeny Sandwich - 4:35

5. Igor's Boogie, Phase Two - 0:35

6. Holiday In Berlin, Full Blown - 6:27

7. Aybe Sea - 2:45

Sid 2

1. Little House I Used to Live In - 18:42

2. Valarie (Jackie and the Starlites) - 3:14

Text och musik av Frank Zappa om ej annat anges.

Ena delen av brödet till korven återfinns i "
".

Som nämnt är det ett album man helst spelar från början till slut för att få en sammanhållning, men de klassiska kompositionerna som mixats med jazz-improvisation i "

" står ut som höjdpunkt. Även "Holiday In Berlin, Full Blown" ska nämnas, och lyssna speciellt på Zappas gitarrsolo ungefär halvvägs in i låten (har tyvärr ingen länk).

I fotot till höger är nästan hela bandet avbildat, med Lowell George och Roy Estrada sittande längst till vänster. Dessa kom senare att bilda Little Feat (Foto: basementrug.com). De som fattas på bild är Gabby Furggy (aka Janet Ferguson) och Don "Sugarcane" Harris.

mothers-.jpg

Sugarcane Harris turnerade med Johnny Otis under sent 50-tal. Det var Otis som gav honom smeknamnet "Sugarcane". Han gjorde inspelningar på Johnny Otis's Eldo-etikett på 60-talet och en Beatles-tribut ihop med Larry Williams, Johnny "Guitar" Watson och Dewey Terry 1964. Från mitten av 60-talet gjorde han åtskilliga spelningar med exvis Little Richard, Johnny Otis, John Mayall och Frank Zappa.

 

DSC_0252-.JPG
DSC_0253-.JPG

Ian Underwood käkar upp en sko. Bilden tagen av Cal Schenkel vid Europaturnén '68.

DSC_0254-.JPG 

Mitt ex är en tysk Reprise REP 44083.

DSC_0250-.JPG Uppvikt gatefold (klickbar)

Omslagsdesign av Cal Schenkel.

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1970 Bizarre RS 6370. LP, stereo, gatefold med blå etikett och poster. Alla originalutgåvor har både Bizarre och Reprise logos på framsidan och på etiketten. Det står 30,975/6 under skivnumret. Vita eller svarta innerpåsar. Albumtiteln är svart på originalen (ej röd som jag avbildat).

1973 Reprise RS 6370. LP, stereo, gatefold med brun Reprise-etikett.

Engelska utgåvor

1970 Reprise RSLP 6370. LP, stereo, gatefold. 1:a-pressen hade den stora rosa, guld och gröna "flodbåtsetiketten".

1971 Reprise K 44083. LP, stereo, gatefold med senapsgula UK Reprise-etiketten.

rs6370-.jpg

Amerikanska originalet med blå etikett.

 

Captain Beefheart aka Don van Vliet - R.I.P

15 januari 1941 – 17 december 2010

I'm now Beefheart's biggest enemy, it seems. He just don't talk to me anymore... He asked me top assemble a bluesy, commercial album because he wanted to earn some money. So, I got a whole set together for him, and the next thing I know he hates me for selling-out to commerciality or something... I think Don is fantastic but he's un-marketable.)

Well I assure you sir, this thing sucks.

DSC_9617-.JPG

 
Link to comment
Share on other sites

DSC_0255--.JPG Weasels Ripped My Flesh släpptes i september 1970, samtidigt i både USA och UK. Albumet innehåller elva spår, och kan ses som fas två av Burnt Weeny Sandwich.

Båda albumen består av tidigare outgivna Mothers-låtar som släpptes efter nedläggningen av det ursprungliga bandet, men medan Burnt Weeny Sandwich generellt har en mer stabil och genomtänkt struktur med studioinspelningar, känns Weasels Ripped My Flesh som ett hopplock av diverse live-upptagningar.

"Weasels Ripped My Flesh" är späckat med kaosartad improvisation och avantgardistisk frijazz.  Albumet är svårtillgängligt med osammanhängande och ostrukturerad musik. Åtminstone under de tio gånger jag har hört det. Man tycker sig förstå Zappas vision om att verkligen tänja på gränserna inom alla genres, och hans vilda pendlande mellan musikaliska ytterligheter inom klasssisk musik, jazz, rock och R&B. Men på detta album känns det som att allt platsar, vilket trots det innebär att det finns ett par guldkorn.

Titelspåret (som avslutar albumet) är inget annat än en kakafoni där alla i Mothers gör vad de kan för att producera så mycket buller och feedback de kan i två minuter. Man kan dock höra någon i publiken vråla efter mer i slutet av spåret. Ett bra spår är "Directly From My Heart to You", där Don "Sugarcane" Harris bluesfiol och sång glänser. Det spåret kommer egentligen från sessionerna för Hot Rats.

Burnt Weeny Sandwich och Weasels Ripped My Flesh kom även tillsammans som återutgåva i dubbel-LP, där de bägge originalomslagen avbildats i en öppen gatefold. Främre och bakre omslag avbildade en pistol som sköt tandkräm på en tandborste.

CD-versionen innehåller flera versioner av "Didja Get Any Onya?" och "Prelude to the Afternoon of a Sexually Aroused Gas Mask", vilka togs bort på originalalbumet på LP. En del av detta användes som bakgrundsspår för "The Blimp" på Captain Beefhearts "Trout Mask Replica", som ju försiktigt producerades av Frank Zappa. 

2originals.jpg

(bild: lukpac.org) 

Musiker på detta album är Lowell George (gitarr, sång), Ian Underwood (altsax), Frank Zappa (gitarr, sång), Jimmy Carl Black (slagverk), Roy Estrada (bas, sång), Bunk Gardner (tenorsax), Buzz Gardner (trumpet och flygelhorn), Don "Sugarcane" Harris (elfiol, sång), Don Preston (piano, orgel, effekter), Motorhead Sherwood (baritonsax) och Art Tripp (slagverk).

After Zappa broke up The Mothers in the autumn of 1969, he mentioned a twelve-record set tentatively titled "The History And Collected Improvisations Of The Mothers Of Invention". What emerged instead were "Burnt Weeny Sandwich" and, in the summer of 1970, "Weasels Ripped My Flesh". Both were amalgams of material extracted from various 1968 and ‘69 shows and studio tapes.

WeaselsRippedMyFlesh.jpg
Inspirationsbild som Zappa bad Neon Park utgå ifrån till omslaget (bild: Man’s Life, September 1956)



Låtlista

Sid 1

Sid 1

1. Didja Get Any Onya? – 3:42

2. Directly from My Heart to You (Richard Wayne Penniman) – 5:16

3. Prelude to the Afternoon of a Sexually Aroused Gas Mask – 3:47

4. Toads of the Short Forest – 4:47

5. Get a Little – 2:31

Sid 2

1. The Eric Dolphy Memorial Barbecue – 6:52

2. Dwarf Nebula Processional March & Dwarf Nebula – 2:12

3. My Guitar Wants to Kill Your Mama – 3:32

4. Oh No – 1:45

5. The Orange County Lumber Truck – 3:21

6. Weasels Ripped My Flesh – 2:08

Text och musik av Frank Zappa om ej annat anges.

Det finns några bra spår på detta album; definitivt tolkningen av R.W. Pennimans (Little Richards) "Directly from My Heart to You" med fiolspel av Sugarcane Harris, samt "My Guitar Wants to Kill Your Mama". Även "Oh No" har lyssningsvärda kvaliteter.

Kakafonin i avslutningsspåret är upplagt på YouTube: "Weasels Ripped My Flesh".

Omslaget av illustratören Neon Park är en beställning av Zappa utifrån två bilder som han diskuterat med Cal Schenkel (se bild ovan och till höger).

This is it. What can you do that's worse than this?

Lowell George gillade Neon Parks arbete, och han har senare gjort omslagen till Little Feats "Sailin' Shoes", "Dixie Chicken", "Feats Don't Fail Me Now", "The Last Record Album", "Time Loves A Hero" och "Waiting For Columbus".

SaturdayEveningPost-.jpg

(bild: Zappateers.com)

ianunderwood.jpg Multi-instrumentalisten Ian Underwood är förmodligen den som stod Frank Zappa närmast, och man återkommer till honom gång på gång i samband med Zappas livsverk. Hans insatser för att konkretisera Zappas visioner måste ha varit avgörande. Han har inte gjort så mycket eget material efter sin långa karriär med Zappa, utan mest jobbat som studiomusiker där hans skicklighet på Minimoog är välkänd ihop med bland annat Quincy Jones, Flo & Eddie, Barbra Streisand, Ronee Blakley, Hugh Cornwell, Freddie Hubbard, Dave Grusin, Lee Ritenour, Barry Manilow med flera. Han har även varit aktiv inom filmmusik, exvis Knight Rider, Titanic, och Sneakers.

Ian Underwood. Bild: united-mutations.com

If you will play my music, I will make you rich and famous

Här hör vi en version av "MGWTKYM" med Joe Satriani, Eric Johnson och Steve Vai; "My Guitar Wants To Kill Your Mama".

I think that if you use the so called "strong words" you'll get your point across faster and you can save a lot of beating around the bush. Why are people afraid of words? Sometimes the dumbest thing that gets said makes the point for ya.

 

DSC_0255-.JPG
DSC_0256-.JPG
DSC_0257-.JPG 

Mitt ex är ett engelskt original RSLP 2028.

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1970 Bizarre MS 2028. LP, stereo. Blå Bizarre-etikett. Första FZ-album som inte är gatefold.

1973 Reprise MS 2028. LP, stereo. Brun Reprise-etikett.

Engelska utgåvor

1970 Reprise RSLP 2028. LP, stereo, sepasgula UK Reprise-etiketten.

1971 Reprise K 44019. LP, stereo, även denna med senapsgula UK Reprise-etiketten.

Tyska Reprise ändrade omslaget på förstapressen till det så kallade "Rat Trap Cover". Varken FZ, Cal Schenkel eller Neon Park hade ett dugg att göra med det omslaget, som är skapat av Dieter Boé. Zappa har kommenterat att "Det ser verkligen ut som ett tyskt omslag", och att "Det omslag jag ville ha var tillräckligt fult, jag behöver inte detta".   German_Reprise_RS%202028-.JPG 
 

Captain Beefheart aka Don van Vliet - R.I.P

15 januari 1941 – 17 december 2010

I'm not even here. I just stick around for my friends.

Efter albumet "Ice Cream For Crow" (1982) slutade Captain Beefheart med musiken, för att ägna sig helt åt måleri. En av hans målningar;

82659-.jpg

Bild: www.artfacts.net

rsbeef-.jpg

 
Link to comment
Share on other sites

Jag har ett särskilt gott förhållande till alla Zappas-lp f.o.m Hot rats fram till One size.., Burnt weeny däckade mig fullständigt :mm: likaså Uncle meat :mm: , efter One size sjönk intresset. Zoot-lp:n uppfattade jag när dem kom som någon sorts hårdrockssörja :dead: utan de vanligtvis rätta musikerna/bra kompositionerna. Istället gick jag nu bakåt i tiden o började lyssna på Freak out :mm: o de andra första skivorna o upptäckte då, förutom musiken, texterna, betraktelserna kring diverse företeelser i det amerikanska samhället och föll åter som en mätt elefant. :mm:

Sedan lämnade jag Zappa, förutom de 3 protestalbumen Studio T, Sleep D o Ochestral..., dessa gillade jag o var ganska ensam om det!

Först på senare år har bl a Calle fått mig att upptäcka senare produktion såsom tex Joes garage-skivorna och jag försöker ibland ta mig in i den ännu senare produktionen men flera av dem tycker jag är för, tja, hmm, vad skall jag säga, kassa-låtar, bara långamusikstycke med gitarr-onnani, opersonliga/kassa texter om lavemang mm dock skall sägas att alla lp har någon/något mästerverk värt att spela!

Hatten av för alla som skriver om bra musik/musiker på forumet, det är mycket trevligt att läsa och berikar hifi-livet/ökar musikspelandet o håller mitt hifi-pryl-intresse stånget, vilket ibland behövs! :o:)

Link to comment
Share on other sites

Jag har ett särskilt gott förhållande till alla Zappas-lp f.o.m Hot rats fram till One size.., Burnt weeny däckade mig fullständigt :mm: likaså Uncle meat :mm: , efter One size sjönk intresset. Zoot-lp:n uppfattade jag när dem kom som någon sorts hårdrockssörja :dead: utan de vanligtvis rätta musikerna/bra kompositionerna. Istället gick jag nu bakåt i tiden o började lyssna på Freak out :mm: o de andra första skivorna o upptäckte då, förutom musiken, texterna, betraktelserna kring diverse företeelser i det amerikanska samhället och föll åter som en mätt elefant. :mm:

Sedan lämnade jag Zappa, förutom de 3 protestalbumen Studio T, Sleep D o Ochestral..., dessa gillade jag o var ganska ensam om det!

Du är inte ensam, Iroise. Jag har liknande erfarenheter men jag gillar Zoot, inte då men nu. Jag tycker också om de nya musikerna även om det är något speciellt med Ruth och Ian Underwoods klanger. Men Terry Bozio och t ex Napoleon Murphy Brook, som kom senare drog upp nivån tycker jag, liksom Ike Willis. Men jag fick också nog av Zappa vad det led. Men jag går händelserna i förväg ...

Link to comment
Share on other sites

Jag har ett särskilt gott förhållande till alla Zappas-lp f.o.m Hot rats fram till One size..,

Samma period som jag finner mest intressant även om jag också gillar de senare "Zappa in New York", "Studio Tan" och "Sleep Dirt". Med Sheik Yerbouti" tog dock intresset slut för min del men det är som sagt att gå händelserna i förväg.

Link to comment
Share on other sites

Tackar för alla hejarop :)

Vi har avverkat 9 officiella album och några angränsande, och vi är inte ens halvvägs.

En ungdomsvän introducerade Zappa för mig. Han spelade alltid hans skivor verkade det som.

Det lät jazzigt men vid den tiden var jazz för mig antingen Preservation Hall eller nå'nting bara musiker ägnade sig åt.

Även om jag tyckte Zappa var svårt, så var det nå't annat. Fräscht, kaxigt och rebelliskt.

Denna resa kommer bli lång.

Link to comment
Share on other sites

Zappa's musik står högt i kurs även här på fjällsidan och mitt Zappa-universum startar

med Over-Nite Sensation från 1973 och framåt, det tidigare är lite svårtillgängligt :blush i mina öron.

Mycket arbete ligger bakom varje inlägg från calle_jr så jag böjer på nacken. :)

Link to comment
Share on other sites

Tack, och Over-nite Sensation ligger inte våldsamt långt bort...

Sid 2

1. The Eric Dolphy Memorial Barbecue – 6:52

Måste nämna att jag, JFK och iroise besökte en vän igår och lyssnade på Eric Dolphy - Out To Lunch på Sugden Masterclass och Cabasse Pacific :mm:

En upplevelse...

eric_dolphy_out_to_lunch.jpg

Link to comment
Share on other sites

Tack för tipset... Nu har jag spelat den också. Den var bättre än jag någonsin upplevt den.

Om Eric kan skrivas en hel del... Jag har då och då varit inne på en Mingus-tråd där han hör hemma. Kanske dags nu.

Tråden handlar om Zappa men jag tar mig friheten med en liten tråkig historia om Eric Dolphy.

Efter Out To Lunch som spelades in februari 1964 flyttade han till Europa (Tyskland). I sista meningen på konvulutet citeras Eric: I'm on my way to Europe to live for awhile. Why? Because I can get more work there playing my own music, and because if you try to do anything different in this country (läs: USA), people put your down for it.

Han hann med en turné i Europa med Charles Mingus plus några spelningar. 29 juni 1964 dog han endast 36 år gammal, alltså drygt 4 månader senare. Det finns lite olika versioner om varför. Troligen pga insulinchock eller insulinkoma. En version säger att han fick för stor dos av insulin så att han gick in i koma och en annan att man inte gjorde något eftersom man misstänkte att han var drogad och bara lät honom ligga för att sova ruset av sig.

Hursomhelst, tragiskt var det. Han hade betydligt mer att ge, även till Frank Zappa.

Link to comment
Share on other sites

Jag visste att Dolphy dog väldigt ung och har undrat hur det gick till :diss:

Måste fråga om det var Out To Lunch på Blue Note original? Mono/Stereo?. Den lät väldigt bra på cd igår, och jag tror det var en japansk press.

Blue Note originalen är i stereo vid den här tiden (1964). Eventuella monoupplagor är efterkonstruktioner.

Jag har den "bara" på CD utgiven 1987 i Nice Price serien. Även den låter fantastiskt bra, betydligt bättre än vad Blue Note från denna tiden gör. Det står att "no multitrack recording was used and consequently no mixing was required. Therefor, this CD was made by transferring the one step analog master to digital" Man har mao inte varit inne och kladdat med masterbanden. Kan kanske vara en förklaring. :Thinking:

Link to comment
Share on other sites

Aha, men BLP-4163 då :?:

Du menar att man gjorde en monomix av banden i efterhand men i samband med utgivningen :?:

Yes - i samband med Analogue Productions senaste Blue Note re-issue series "avslöjades" att betydligt fler originalmastrar var gjorda i stereo redan från början men gavs ut i mono av marknadsskäl (stereo var inte i var mans hylla då). Många av dessa plattor har fått en stämpel på att dom hade efterkonstruerad stereo. Sådana fanns också men bara under en kort period.

Så här skriver Steve Hoffman i ett informationsblad:

The Truth about Blue Note Monos

Many customers have wondered why we've chosen to favor Stereo over Mono in our latest Blue Note Records reissue project. It seems there's a fair amount of misinformation out there regarding a perception that Mono Blue Notes are superior to their Stereo counterparts. The truth is, every Rudy Van Gelder Blue Note session after October 30, 1958 was recorded in Stereo only. The Mono releases of those recordings were created by folding down the Stereo master tape. In other words, there was no true Mono master, only a Stereo master that then birthed the Mono master! There was a short period of time - March 1957 to October 30, 1958 - when RVG did in fact run dual Mono and Stereo session tapes. For Blue Notes from that period of time, the Mono version was in fact cut from a Mono master. But for all others, every Mono was cut from a folded-down Stereo tape. In fact, the master tape boxes from these great sessions each include a notation by RVG himself that says, "monaural masters made 50/50 from stereo master."

Link to comment
Share on other sites

  • 2 months later...

ChungasRevenge.jpg Chunga.JPG släpptes i USA den 23 oktober 1970, och något senare i UK. Albumet innehåller tio spår, och kan ses som en ny fas i Zappas musikaliska resa. Med Chunga's Revenge signalerar Zappa att han går vidare - igen. En sådan markering är att han tar med de tidigare Turtles-medlemmarna Flo & Eddie i bandet.

Textmässigt lämnar han den politiska satiren från 60-talet, och musikaliskt lämnar han fusionstilen från Hot Rats. Men nya element tillförs. Med Flo & Eddie, med gitarrspelet, med blues- och jazzelementen, avantgardistiska improvisationer och rena popspår är hans eklektiska stil bibehållen.

Chunga's Revenge blir en milstolpe där lyssnarskaran delar sig i de som lämnar Zappa, och de som stannar kvar.

Som illustrerats åtskilligt tidigare hade Zappa inga isolerade projekt. Det mesta hängde ihop och gick i vartannat. Sångerna på Chunga's Revenge är en försmak av vad Zappa planerade för filmen 200 Motels, och delar av albumet var tänkt att tas med i filmen. Andra delar spelades in antingen under sessionerna för Hot Rats eller för uppföljaren till Hot Rats som aldrig blev av.

Det som inte passade i produktionerna för "Weasels Ripped My Flesh" eller "Burnt Weeny Sandwich" togs med på Chunga's Revenge eller på långt senare album.

Omslagsbilden som togs av Phil Franks är ännu en lustifikation av Cal Schenkel. Det som ser ut som ett vrål av Frank Zappa är i själva verket en jäspning. Uttrycket Chunga's Revenge är Zappaitiska för uttråkning.

Musiker på detta album är Ian Underwood (orgel, gitarr, piano, alt- och tenorsax), Frank Zappa (gitarr, slagverk, sång), Don "Sugarcane" Harris (elfiol, orgel), Max Bennett (bas), George Duke (orgel, trombon, piano, ljudeffekter, sång), Aynsley Dunbar (slagverk, tamburin), John Guerin (slagverk), Howard "Eddie" Kaylan (sång), Mark "Flo" Volman (sång), Jeff Simmons (bas, sång).

All the vocals in this album are (ordet "are" skrivet ovanför det överstrukna "were") a preview of the story of 200 MOTELS. Coming. Soon. Near. You.

ts.jpg

Ex-Turtle Mark Volman aka The Phlorescent Leech, ihop med

Zappa på en konsert i Hamburg 1971. (Bild: Heinrich Klaffs)

Låtlista

Sid 1

1. Transylvania Boogie - 5:01

2. Road Ladies - 4:11

3. Twenty Small Cigars - 2:17

4. The Nancy & Mary Music - 9:30

.....part 1 - 2:42

.....part 2 - 4:11

.....part 3 - 2:37

Sid 2

1. Tell Me You Love Me - 2:43

2. Would You Go All the Way? - 2:30

3. Chunga's Revenge - 6:16

4. The Clap - 1:24

5. Rudy Wants to Buy Yez a Drink - 2:45

6. Sharleena - 4:07

Text och musik av Frank Zappa om ej annat anges.

Utmärkande och värt att lyssna på är gitarrspelet i

och titelspåret Chunga's Revenge.

FZs hopp mellan stilar blir tydligt med det efterföljande bluesspåret "Road Ladies", och därefter den jazziga 

, som hämtats från sessionerna i Hot Rats. Detta är alltså ett spår som var planerat till Hot Rats del 2, ett album som ju aldrig blev förverkligat.

 

"The Nancy and Mary Music" är en tredelad avantgardistisk improvisation hämtad från King Kong.

Albumet är lättlyssnat och många av spåren (de flesta omöjliga att hitta på video) är poplåtar, exvis "Tell Me You Love Me", "Would You Go All the Way?",

och även
.

Här är sonens version av

som spelades på ZPZ-turnén.

A gypsy mutant industrial vacuum cleaner dances about a mysterious night time camp fire. Festoons. Dozens of imported castanets, clutched by the horrible seduction of it's heavy duty hose, waving with marginal erotic abandon in the midnight autumn air.

inside_left-.jpg

Gipsy mutant industrial vacuum cleaner.

 

DSC_0261-.JPG
DSC_0262-.JPG
DSC_0263-.JPG 

Mitt ex är en kanadensisk MS 2030.

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1970 Bizarre MS 2030. LP, Stereo, blå Bizarre-etikett. Bizarre inner, röd rygg. 1:a-press listar "The Nancy & Mary Music" med parts 1-3.

Följande originalpressar listar ej "The Nancy & Mary Music" med parts 1-3. I övrigt lika.

1973 Reprise MS 2030. LP, Stereo, brun Reprise-etikett. De första med text på etikettkant som avslutas med "MADE IN USA". Röd rygg.

Senare med text på etikettkant som börjar med "MADE IN USA". Vit rygg. ASCAP, handskrivet matrisnummer W 44020.

Engelska utgåvor

1970 Reprise RSLP 2030. LP, stereo. 1:a-press med grönt konvolut och brun Reprise-etikett.

1971 Reprise RSLP 2030. LP, stereo. 2:a-press med rött konvolut och brun Reprise-etikett.

1971 Reprise K 44020. LP, stereo. Följande pressar varav 3:e-pressen har omnumreringen (K 44020) ditsatt som en sticker på konvolutet.

chunga_mexican_sleeve-.jpg  Amerikansk MS 2030 med blå Bizarre-etikett. chunga_US_bluelabel-.jpg 
Mexikanskt omslag till "La Venganza de Chunga" 
 

 
Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

DSC_0258--.GIF Fillmore East June 1971 är ett av Zappas konceptalbum i live-tappning, med Flo & Eddie, Ian Underwood, Aynsley Dunbar, Jim Pons, Bob Harris och Don Preston. Zappa berättar historier om livet för ett rockband på turné, och albumet är starkt sammanflätat med de filmprojekt Zappa hade under denna tid.

LPn släpptes den 2 augusti 1971, bara två månader efter den spelats in.

Mothers skildrar ett stereotypiskt porträtt av bandmedlemmar som förhandlar med ett gäng tjejer om "a quick roll in the hay". Tjejerna förolämpas när bandet tror de är groupies och att de skulle attraheras bara för att de är rockmusiker. I Bwana Dik försäkrar Eddie (Howard Kaylan) tjejerna att han är utrustad bortom deras "wildest Clearasil-spattered fantasies". Denna typ av humor fortsätter med historier som att dessa groupies har som standard att bara umgås med de som har en "big, hit single in the charts – with a bullet!" och "a dick that’s a monster".

Det mest kända spåret är The Mud Shark, en historia som numera refereras till som "the shark episode". En del säger att några av medlemmarna i Vanilla Fudge berättade historien för Don Preston, andra hävdar att det var
som berättade historien för Mothers på en flygplats.

Historien handlar om ett hotell, Seattle Edgewater Inn, där hotellgästerna kunde fiska från hotellrummen. I berättelsen fångar en av medlemmarna i Vanilla Fudge en haj från hotellrummet. Eftersom det samtidigt fanns en groupie på rummet, Mark Stein med en filmkamera, möjligen John Bonham och Led Zeppelins turnéledare Richard Cole så utvecklades det hela till en helt absurd händelse. Zappa har senare gjort intervjuer med personer som möjligen visste vad som hänt. 

Edgewater.jpg

(bild: wikipedia.org) 

Albumet överraskade många Zappa-fans genom att inte ha en perfekt ljudmässig produktion. LP-versionen har ett burkigt och aningen skramligt ljud som rimmar illa med Zappas tidigare perfektionistiskt gjorda skivor. Å andra sidan är Fillmore East också det första Zappa-albumet som gjordes helt och hållet live. Mothers hade ofta ett tufft konsertprogram: Stockholm 19 nov, Aarhus 20 nov, två spelningar i Köpenhamn 21 nov, Odense 22 nov, Düsseldorf 23 nov, Berlin 24-25 nov, Hamburg 26 nov, nästa kväll Rotterdam, kvällen efter två spelningar i Frankfurt, därefter München, Wien osv... Efter varje spelning ska utrustningen demonteras, lastas in i bilarna och köras till nästa gig. Vid ett tillfälle frös en av lastbilarna i en storm utanför Malmö. Möjligen var det vid det tillfället de fick låna instrument och PA av John Mayall för att kunna genomföra spelningen i Danmark.

Skivans styrka är dess humor och energi, två egenskaper som före detta The Turtles-medlemmarna Mark Volman och Howard Kaylan bidrog kraftigt med, för de som uppskattar deras unika stämsång. En del fans ogillar skivan som de tycker fokuserar den mer triviala sidan av Zappas humor, men sett till den period då den är gjord är den väldigt representativ för Zappas produktion vid den tiden. Humorn är densamma som på Chungas Revenge och 200 Motels, men serverad på ett mindre anspråksfullt sätt, vilket för många gör den mer aptitlig och lättillgänglig.

Musiker på konserten var Ian Underwood (keyboards, sång), Frank Zappa (gitarr, slagverk, sång), Bob Harris (keyboards), Aynsley Dunbar (slagverk), Howard "Eddie" Kaylan (sång), Mark "Flo" Volman (sång), Jim Pons (sång), Don Preston (Moog).

A mind is like a parachute. It doesn't work if it's not open.

zappa_lennon_ono.jpg

Yoko Ono, John Lennon och Frank Zappa (Bild: www.united-mutations.com)

Låtlista

Sid 1

1. Little House I Used to Live In - 4:58

2. The Mud Shark - 5:16

3. What Kind of Girl Do You Think We Are? - 4:51

4. Bwana Dik - 2:27

5. Latex Solar Beef - 4:22

6. Willie the Pimp Part One - 2:50

Sid 2

1. Willie the Pimp Part Two - 1:54

2. Do You Like My New Car? - 7:08

3. Happy Together (2:57)

4. Lonesome Electric Turkey - 2:34

5. Peaches en Regalia - 3:22

6. Tears Began to Fall - 2:46

Text och musik av Frank Zappa om ej annat anges.

Det finns gott om material på YouTube just från detta album, exvis inledningsspåret Little House I Used To Live In och What Kind of Girl Do You Think We Are som spelas efter ovannämnda "Mud Shark".

Willie The Pimp Part Two togs bort på återutgåvan på CD, och den sista minuten av Latex Solar Beef har lagts i början av Willie The Pimp Part One. Oklart om detta gjordes avsiktligt.

Både Phlorescent Leech, Eddie och Jim Pons är med från The Turtles, och här är de i högform med deras största hit Happy Together.

Albumet avslutas med Peaches En Regalia och Zappas kanske mest lyckosamma rock&roll-pastisch Tears Began to Fall, vilken också släpptes som singel.

Återigen står Cal Schenkel för skivomslaget som utstrålar lågbudget och mer liknar en bootleg.

monalisa.JPG

Affisch till en konsert i Boston 1970 (Bild: www.backstageauctions.com)

jam_01-.jpg

jam_02-.jpg

Som extranummer under en av de två nätterna på Fillmore East kom John Lennon och Yoko Ono fram från kulisserna för att spela med bandet. Lennon imiterade Zappa genom att dirigera bandet med handrörelser, enligt Don Preston gjorde han ett utmärkt jobb. Zappa bjöd med hela publiken och vid ett tillfälle kom en säck fram som träddes över den ylande Yoko Ono för att symbolisera "Scumbag". Yoko fortsatte yla även ett tag efter att bandet lämnat scenen och hon sägs ha varit arg på Lennon flera år därefter för att ha lämnat henne i säcken.

Zappa kom överens med Lennon om att de skulle ha varsin kopia av denna del av konserten som de kunde göra vad de ville med. Zappa kom dock aldrig överens med Lennons manager, så tillstånden blev aldrig klara. Dock släpptes materialet under Lennons namn ihop med "Some Time In New York City", där denna del ligger med på bonus-LPn "Live Jam". Lennon använde en kopia av omslaget till Zappa-albumet, där han lagt till sina egna handskrivna anteckningar med rödpenna. "Some Time in New York City" är för övrigt ett åtråvärt album, där Plastic Ono Band bestod av Eric Clapton, George Harrison, Keith Moon, Jim Keltner, Klaus Voormann m.fl.

Även spåret "Jamrag" ´finns med och är krediterad till Lennon/Ono fast det i själva verket är Zappas låt "King Kong" från Uncle Meat.

Scumbag

Well Baby Please Don't Go 

There are more love songs than anything else.

If songs could make you do something we'd all love one another.

 

DSC_0258-.JPG
DSC_0259-.JPG
DSC_0260-.JPG 

Mitt ex är den engelska K44150.

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1971 Bizarre MS 2042. LP, stereo. Blå Bizarre-etikett.

1973 Reprise MS 2042. LP, stereo. Brun Reprise-etikett.

Engelska utgåvor

1971 Reprise K 44150. LP, stereo, senapsgula UK Reprise-etiketten.

 Amerikansk WLP av MS2042.   ms2042wlp-.jpg 
 

Captain Beefheart aka Don van Vliet - R.I.P

15 januari 1941 – 17 december 2010

Kolla in den här Beefheart-spelningen från Cannes;

Är det Ry Cooder eller Jeff Cotton som spelar slide :?:

CaptainBeefheart.jpg

Bild: www.youaintnopicasso.com

 
Link to comment
Share on other sites

Denna skiva får väldigt gärna tonsätt nedvarvningen en sen fredagskväll. :app:

Trots att ljudet knappast lämpar sej för "11" på volympotten så tycker jag att det totala budskapet och musikernas skicklighet kommer fram. Men visst är det en gnutta bootleg varning på ljudet.

Texterna och hela konsertens tema och upplägg måste ju ha varit väldigt kontroversiellt år 1971. Och till viss del fortfarande. Vad som händer på The Edgewater Inn och hela skilldringen av gropie fenomenet utan en tanke på genus problemen som uppstår. Tror dock aldrig den blev någon klassiker i gay kretsar. :)

Zappa har sagt att tiden med Flo & Eddie var den roligaste i hans karriär och han skulle gärna ha fortsatt ett par plattor till för att se var det skulle kunna leda till. Kan verkligen hålla med, men med viss reservation för att det skulle kunnat spåra ur totalt.

Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
Zappa har sagt att tiden med Flo & Eddie var den roligaste i hans karriär och han skulle gärna ha fortsatt ett par plattor till för att se var det skulle kunna leda till. Kan verkligen hålla med, men med viss reservation för att det skulle kunnat spåra ur totalt.

Flo & Eddie var för Zappa som ett par hundar - de var alltid med på noterna. Jag tror inte heller de gnällde så mycket om musikers vedermödor, löning och annat "sekundärt" :)

Jag vill här inflika tips om ett spännande album som jag aldrig sett tidigare;

Eric Dolphy - Unrealized Tapes. 1964/1988 West Wind LP016

DSC_1307-.JPG DSC_1308-.JPG DSC_1305-.JPG

Ett mycket bra album; spännande, lekfullt, melodiskt, bluesigt. Med över 40 år på nacken låter det förvånansvärt fräscht och modernt.

Som fortsättning på detta lilla intermezzo i albumkronologin kan vi ta lite kuriosa kring vad som egentligen hände i...

Smoke on the water - världens mest kända gitarriff?

I slutet av Europaturnén vintern 1971 hade Mothers en konsert på Montreux Casino vid Genèvesjön. Det var sista giget som planerats för det gamla och eleganta kasinot innan det skulle stängas för vintern, och Mothers spelade i balsalen. Det tar lång tid innan bandet kommer igång, och när de en efter en ansluter på scen värmer de upp en kvart innan de inleder med "Peaches En Regalia". Det finns bootlegs från denna konsert och de fortsätter med "Call Any Vegetable" och en 18-minuters version av "Sofa". Zappa hade idéer om att alltid översätta delar av texterna till det lokala språket och låta Flo & Eddie sjunga medan Zappa om vartannat läste på engelska. Texten till "Sofa" hade således översatts till tyska. Montreux ligger dock i den fransktalande delen av Schweiz, vilket var en liten miss...

Nåväl, medlemmarna i Deep Purple fanns i publiken. De hade bokat balsalen de kommande tre veckorna för att spela in albumet "Machine Head". Mothers spelar "A Pound For A Brown On The Bus", "Wonderful Wino", "Sharleena" och "Cruisin' For Burgers". En minut in i "King Kong", just som Don Prestons moog börjar låta som en siren, är det någon i publiken som avfyrar en signalpistol. Skottet landar bland el-dragningarna i undertaket.

Ian Gillan påstod att det tog bara sekunder innan det stod stora lågor och salen fylldes med rök. Enligt Gillan var Zappa mycket lugn och behärskad. Han bad publiken att lugnt gå mot utgångarna. Mothers lämnade instrument och PA och gick ut på baksidans parkering.

Deep Purple återvände till sitt hotell. De satte sig i restaurangen och såg den vackra byggnaden fullkomligt blossa i natten. Vinden från bergen blåste röken ner över Genèvesjön, och Roger Glover kom med idén "Smoke On The Water" och rafsade ner textraden på en servett. Sista versen av texten beskriver hur Deep Purple spelade in sitt album i det i övrigt tomma Grand Hotel i Montreux.

Mothers minns denna turné som en katastrof, och detta var som lök på laxen efter att tre lastbilar havererat. Zappa beskådade kasinobranden från verandan på sitt hotell och sa' till Dick Barber, "Get me on the first plane back to the US".

DeepPurple.jpg

Deep Purple 1971 med Ritchie Blackmore, Ian Gillan, Roger Glover, Jon Lord, Ian Paice. Bild: drumnuts.com

His anti-Christianity stance might have played a little role in the negative things that happened in Montreux

Montreux-Casino-goes-up-in-smoke.jpg

Bild: frogstorm.com

Smoke On The Water ger 10400 videoträffar på YouTube. Personligen tycker jag att

är en bättre låt :)
Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...

200_motels.GIF 200 Motels var ett efterlängtat filmprojekt med inspelning på Pinewood Studios i Buckinghamshire tre mil väster om London.

Filmen släpptes den 10 november 1971 och soundtracket släpptes den 4 oktober 1971.

Så fick då slutligen Zappa göra en film!

DSC_1327-.JPG

200 Motels har kallats en surrealistisk dokumentär. Jag har sett den, men är bara måttligt kapabel att redogöra för handlingen. Medverkande är Frank Zappa, Mothers of Invention, Ringo Starr, Theodore Bikel, Keith Moon, Royal Philharmonic Orchestra, Lucy Offerall från

(Girls Together Outrageously) och Janet Ferguson. Zappa, Howard Kaylan, Mark Volman och Jeff Simmons har skrivit manus.

Filmens pressade budget och korta inspelningstid återspeglas i resultatet. Tony Palmer hade anlitats av Zappa efter att han sett hans arbete med avskedskonserten "Goodbuy Cream", hans dokumentär "All My Loving" och hans bok "Born Under a Bad Sign". Palmer fick utbrott och lämnade filmen mitt under inspelningen. När filmningen efter fem dagar var klar bad han att få sitt namn borttaget från listan över medverkande. Efter editeringen bad han om att få ha med sitt namn igen.

DSC_1325-.JPG DSC_1326-.JPG

Zappas medverkan i filmen är endast vid sidan av som musiker, nästan avskilt från själva handlingen. I stället verkar det vara Larry the dwarf (Ringo Starr) som tror han är Zappa, med zappaperuk, -skägg och -mustasch och exakt likadana kläder. Keith Moon spelar nunna. Emellanåt medverkar även en uppstoppad pappfigur som liknar Zappa. Jag tyckte mig se Gypsy mutant industrial vacuum cleaner dansa in från Chunga's Revenge. Den som vet kan gärna bekräfta eller dementera detta :-)

Handlingen kretsar kring ett turnerande band och jag uppfattar det som en serie korta händelser med vaga kopplingar till varandra.

DSC_1332.GIF
He had a lot of problems during the making of this film. He was on the verge of a divorce, he had the 'flu and he seemed to be a fairly ill-tempered individual even on a good day. I don't want to be unkind to him but on the production of the film, he did two things which I will always remember.

One: at the completion of principal photography, he had demanded of the producer that his name be left off the credits for fear that it would harm his career. And then, once the editing was started on the film, he decided he did want to have his name on the credits.

Two: in a little fit of pique in the middle of production, Gail happened to be walking by and overheard him saying that he was threatening to erase all of the master tapes of the movie if something wasn't done to his satisfaction. So it was not easy working with him.

I had a certain amount of control over what got done and actually it would have been quite a different movie if he hadn't decided that he didn't want to have his name on the credits. Because at that point he refused to even go into the editing suite. And I'd never edited video. Now, remember, they did not have computers then. All editing was done by using a felt pen and making a mark on the edge of the tape, reeling it back ten seconds, playing it in, waiting for it to lock and then your edit would roll.And it was all manual and it was unbelievably primitive. And to edit you stood in an ice-cold room for ten hours a day.

That's a far cry from today's video editing suites. It was like guerilla warfare to put this film together.

DSC_1333.GIF

Här är en trailer till filmen:

.

Många delar är en mix av konsertupptagning och galna sekvenser. Detta är de klart bästa avsnitten och

och
är exempel på detta.

Soundtracket kom ut som ett dubbelalbum ungefär samtidigt med filmen.

Not all the music in the film is on the album, and not all the music on the album is in the film. Some of the music written for the project is not in the movie or on the soundtrack album.

DSC_1328-.JPG DSC_1329-.JPG DSC_1331-.JPG

 
Link to comment
Share on other sites

  • 2 months later...

Ett litet mellanspel, där Zappa gjorde ett fynd.

Aynsley Dunbar spelade med John Mayall på fyra album fr.o.m A Hard Road, och i Jeff Beck Group ihop med Ron Wood och Rod Stewart från och till.

Jimi Hendrix hade svårt att välja mellan Dunbar och Mitch Mitchell, och Hendrix bestämde den senare genom att singla slant. Robert Fripp försökte värva honom som trummis i King Crimson, och Dunbar försökte under ombildandet av King Crimson värva Fripp till hans band Blue Whale. För att nämna några har han därefter spelat med Bowie, Lou Reed, Nils Lofgren, Journey, Jefferson Starship m.fl.

Men från och med Chunga's Revenge spelade han med i Zappas band, och som vi vet slarvar inte Zappa med slagverket.

Dunbar hade en egen grupp som släppte fyra album, varav de två första är rena mästerverk;

The Aynsley Dunbar Retaliation - S/T.

1968 UK Original Liberty LBL 83154E A-1/B-1 Mono. Full laminated cover

Dunbar-Retaliation.jpg

The Aynsley Dunbar Retaliation - Doctor Dunbar's Prescription.

1969 Sonet SLP-73 (UK original på Liberty LBS 83177 avbildat)

Dunbar-Prescription.jpg

Link to comment
Share on other sites

  • 1 year later...

DSC_1269--.JPG

Just Another Band from L.A.

är ett livealbum av The Mothers of Invention från 1972. Albumet innehåller Mothers-uppsättningen med Flo & Eddie.

Minioperan "Billy the Mountain" finns med i en nedskalad version på albumet, och en fullständig version på albumet Playground Psychotics. Låten "Eddie, Are You Kidding?" är en referens till Edward Nalbandian.

De fem spåren på Just Another Band From L.A. spelades in live den 7 augusti 1971 på Pauley Pavilion, UCLA i Los Angeles.

Det är det sista Mothersbandet som Zappa turnerade med innan han råkade ut för en scenolycka, vilket gjorde honom rullstolsburen i ett år.

Originalalbumen har texten "Any visual similarity between the cover of this album and the 'Uncle Meat' illustrated booklet (not to mention Ruben & The Jets) is thoroughly intentional and contains 4 secret clues".

Dessutom har dessa den kompletta albumtiteln "LAS MOTHERS - Just Another Band From LA - RIFA".

Zappa hade rötter i Glendale, och albumtiteln anspelar på stilarna med gatugängen i Tooner Ville Rifa.

"

" är en märklig historia med inslag av Paul Ankas "Johnny's Theme" och Stephen Stills' "Judy Blue Eyes". Billy är ett levande berg som talar och har två stora grottor till ögon och käken är en klippa som puffar ut sten när han talar. "Ethell The Tree" växer på hans axel. De två har bestämt sig för att åka på semester till New York, och det blir ett rafflande äventyr när "Studebaker Hoch" försöker stoppa dem...

Det finns även en ny version av "

" från "Absolutely Free", som är det bästa spåret på detta album.

Albumet är en uppvisning där Zappa med total oblyghet blandar komedi med komplexa arrangemang. Komedi med hjälp av Flo & Eddie, och musikalisk komplexitet med övriga i bandet.

Musiker på detta album är Ian Underwood (träblås, keyboards, sång), Frank Zappa (gitarr, sång), Don Preston (keyboards), Aynsley Dunbar (slagverk, tamburin), Jim Pons (bas, sång), Howard "Eddie" Kaylan (sång), Mark "Flo" Volman (sång).

Billy and Ethell probably got a bad case of acid rain right now. Billy is probably a lot smaller now about the size of a nub.

DSC_1272--.JPG

På den uppslagna gatefolden ser man Cal Schenkel som kollapsat när han håller på med

grafiken till Billy The Mountain.. (Bild: Cal Schenkel (!!))

Låtlista

Sid 1

1. Billy The Mountain - 24:42

Sid 2

1. Call Any Vegetable - 7:22

2. Eddie, Are You Kidding? - 3:10

3. Magdalena - 6:26

4. Dog Breath - 3:41

Text och musik av Frank Zappa om ej annat anges.

Smoke On The Water i Montreaux var inte det enda missödet för Mothers 1971.

En vecka senare knuffade en kille i publiken ner Zappa i orkesterdiket under en konsert på Rainbow Theatre i London. Bandet trodde att han dog. Förutom flertalet benbrott och hjärnskakning skad ade han sin nacke och strupe allvarligt. Skadorna gjorde honom rullstolsbunden ett år och han tappade 30% av sin röst.

Zappa uttalade sig även om att det ena benet läktes kortare än det andra (vilket vi senare skulle höra om i "Zomby Woof" och "Dancin' Fool"). Skämtsamt som vanligt, men det resulterade i kroniska ryggsmärtor.

Zappa-wheelchair.jpg

 

DSC_1269-.JPG
DSC_1270-.JPG
DSC_1272-.JPG
DSC_1274-.JPG 

Mitt ex är en us-press MS 2075.

De bästa pressarna

Amerikanska utgåvor

1972 Bizarre MS 2075. LP, Gatefold, blå Bizarre-etikett. Albumtitel "LAS MOTHERS - Just Another Band From LA - RIFA" och texten "Any visual similarity between the cover of this album and the 'Uncle Meat' illustrated booklet (not to mention Ruben & The Jets) is thoroughly intentional and contains 4 secret clues".

1973 Reprise MS 2075. LP, Gatefold, brun Reprise-etikett.

Engelska utgåvor

1972 Reprise K 44179. LP, gatefold. 1:a-press med brun Reprise-etikett.

    K44179-.jpg
    UK-original

 

 
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...