Timbre™ Posted May 18, 2010 Posted May 18, 2010 Ett nytt lyssningsprojekt har tagit fart och ännu en gång blir det tvära kast mellan millennierna... Soul-legenden Donny Hathaway gjorde en intensiv men alltför kort karriär via bolag som Chess, Stax & Atco Records. Debutalbumet, som skulle bli ett av mina mest efterlängtade vinylinköp i början av sjuttiotalet, övertygade världen om att en ny soulstjärna var tänd. Livet och karriären fick dock ett tragiskt slut redan den 13:e januari 1979 men som ett ljus i mörkret finns musiken dokumenterad och familjen Hathaway hann dessutom sätta två döttrar till världen som skulle komma att ägna sig åt musik. Lalah Hathaway går i sin faders fotspår och här blir det en samlad kompott. Quote
iroise Posted May 19, 2010 Posted May 19, 2010 Sommar på väg, vädert är superbt idag o då kommer första sommar-soul-musik-reportaget, härligt. Vår/sommarkänslor!? Quote
Zalve Posted May 19, 2010 Posted May 19, 2010 Lalah Hathaway var en klart trevlig bekantskap. Satt just och letade efter lite fräch soul för att lätta upp dagen lite, och så kommer detta... TACK Mr T! Quote
Ekman Posted May 19, 2010 Posted May 19, 2010 Fördelen med Lalah är att man gärna sitter och tittar igenom konvolutet samtidigt som man lyssnar... Quote
Mattias Posted May 19, 2010 Posted May 19, 2010 Va trevligt, detta måste undersökas. Helt otrampad mark! /Mattias Quote
Timbre™ Posted May 20, 2010 Author Posted May 20, 2010 Sommar på väg, vädert är superbt idag o då kommer första sommar-soul-musik-reportaget, härligt. Vår/sommarkänslor!? Med inslag av flyktkänslor och dessa nostalgitrippar kan vara en väg att gå. New York-gruppen Odyssey hade en jättehit med Lamont Dozier's Going Back To My Roots för trettio år sedan. Ännu längre rötter leder tillbaka till sextiotalet och efter diverse samarbete med t.ex. Aretha Franklin, Mavis Staples och Curtis Mayfield var det så dags för egna inspelningar som kom igång hösten 1969. Resultatet blev debutalbumet Everything Is Everything som släpptes i sjuttiotalets begynnelse. Donny Hathaway hade vuxit upp med gospel och det är inte utan att dessa rötter träder fram. Den första singlehiten The Ghetto fyllde säkert på intresset för skivdebuten på Atco Records. Den samtida vinylutgåvan ligger väl förpackad i kartongernas värld, jag har inte lyssnat på detta album sedan studietiden men favoritspåren är inte oväntat desamma nu som då... Förutom svängiga The Ghetto finns godbitar som I Believe To My Soul, gospelinfluerade Thank You Master (For My Soul) samt Nina Simone's To Be Young, Gifted And Black. Quote
Timbre™ Posted May 20, 2010 Author Posted May 20, 2010 Donny Hathaway föddes i Chicago men växte upp hos sin farmor i St Louis och då Martha Cromwell var etablerad gospelsångerska blev det kyrklig sångdebut redan som treåring. Med tiden utvecklades även pianofärdighet, vilket bl.a. skulle öppna upp för ett framtida samarbete med Curtis Mayfield och Curtom Records. Vid sidan av musiken fick Donny Hathaway uppleva personliga problem och livet avslutades på en trottoar femton våningar ner från ett hotellrum i New York. Åldern var 33 år och listan på kända artister som via musiken har hedrat Donny Hathaway kan göras lång. Quote
Timbre™ Posted May 21, 2010 Author Posted May 21, 2010 Donny Hathaway har varit inblandad i hälften av kompositionerna. Tiden med Curtis Mayfield gav erfarenheter som producent och en hel del bekanta musiker medverkade på dessa inspelningar. Willie Henderson på saxofon, Ric Powell, Henry Gibson (som senare gifte sig i Sverige och slog sig ner i Stockholm) samt Philip Upchurch och King Curtis på gitarr. Quote
Timbre™ Posted May 21, 2010 Author Posted May 21, 2010 Lalah Hathaway var en klart trevlig bekantskap. Satt just och letade efter lite fräch soul för att lätta upp dagen lite, och så kommer detta... TACK Mr T! Nu vet jag inte vilket album du har lättat upp dagen med men här kliver vi 38 år framåt i tiden och trots en hel del modern beats går det inte att ta miste på rötterna. Self Portrait har sakta men säkert arbetat sig in mellan öronen och här finns stunder av absolute magic soul. Concord Music Group har slagit till igen och inspelningskvaliten är i mina öron helt enorm. Quote
Timbre™ Posted May 21, 2010 Author Posted May 21, 2010 Som om detta inte vore nog kan den hängivne nostalgikern finna sin Stax finger snap logo och som synes har denna utgåva beteckningen STXCD-30308. Quote
Timbre™ Posted May 25, 2010 Author Posted May 25, 2010 Musiksmak är ju i högsta grad subjektiv och jag kommer aldrig att ta till mig hela detta album men här finns några verkliga soulkarameller att suga på... Vid det första dussinet genomlyssningar upplevde jag stundtals ett tradigt upprepande av melodislingor som aldrig tycktes upphöra men här finns godbitar som växer för varje genomlyssning. Tunggunget i inledningsspåret Let Go är ett typiskt exempel på R&B som kräver tillvänjningseffekt. Quote
Timbre™ Posted May 25, 2010 Author Posted May 25, 2010 Väl inlyssnad känns Breathe som ett djupt andetag inför en av höjdarna och Stax Soul Music när den är som allra bäst. I mina öron gör sig Lalah Hathaway allra bäst i klassiska soulballader vilket hon redan har bevisat i samarbete med Joe Sample och George Benson. On Your Own har alla ingredienser och är en försmak på magin i That Was Then. Det finns något i Lalah's vokala timbre som påminner om pappa Donny Hathaway och för min del känns det tryggt att sådan här soulmusik fortfarande produceras i vårt nya millennium. Learning To Swim är en mycket stillsam ballad med vilseledande titel om man nu skulle tolka den rent musikaliskt... Lalah Hathaway är ett fullfjädrat proffs. Quote
Timbre™ Posted May 25, 2010 Author Posted May 25, 2010 "Flashback to a midwest town" inleder ett självutlämnande stycke om att växa upp i skuggan av kändisskap. Mycket känsla och reflektion. Quote
Timbre™ Posted May 27, 2010 Author Posted May 27, 2010 Little Girl leder oss vidare till albumets tredje höjdare What Goes Around och trippeln On Your Own, That Was Then & What Goes Around är värt albumets pris flera gånger om i mina öron. Soulballader när de är som allra bäst och Lalah Hathaway har varit inblandad i komponerandet av albumets samtliga spår. Som en slags hifibonus bjuds man även på Naked Truth med kraftigt markerad trumhantering som är placerad flera meter bakom baffellinjen. Musiken kommer jag dock aldrig att kunna ta till mig och även UDO känns som en tröstlös upprepning trots att det handlar om ett Unidentified Divine Object... Här finns tydliga inslag av fusion jazz på sina ställen och finalen Tragic Inevitability är ett typiskt sådant spår. Det känns som att Lalah Hathaway testar och experimenterar i sina kliv mellan musikstilar på detta album och för min del blev det till slut väldigt lätt att hitta favoriter... Quote
Timbre™ Posted May 27, 2010 Author Posted May 27, 2010 Hathaway-resan går vidare och så har det blivit dags för ett klassiskt album i skivhögen. Efter det musikaliska genombrottet började Donny Hathaway lyssna på inre röster som antydde att han var förföljd av vita människor som ville förgöra honom genom att koppla upp psyket till en maskin som skulle lägga beslag på hans musikaliska uppslag, erfarenheter och verk. DONNY HATHAWAY, the second album, released 1971. Quote
Timbre™ Posted May 28, 2010 Author Posted May 28, 2010 Redan inledningssessionen Giving Up känns som en vitamininjektion. Något har hänt och efter 38 år upptäcker jag att Jerry Wexler & Arif Mardin har producerat. Al Jackson som lämnade Memphis och Booker T. & The MG's för ett litet avbrott medverkar på hälften av inspelningarna plus att fler soulveteraner finns med på de spridda tagningarna. Denna Japanproducerade CD bjuder dessutom på en fantastisk återgivningskvalitet och jag måste nog leta reda på sjuttiotalsvinylen för en jämförelse. Här finns pianoklanger och mikrodetaljer som jag inte tänkte på när albumet snurrade som mest under sjuttiotalet och Donny Hathaway's stämma är något i särklass. Med första steget Compensator inkopplat blir det hela oerhört njutbart. "I´ve been so many places in my life and time" är en klassisk inledning på en odödlig komposition och Leon Russell's A Song For You blir lyft ovan molnen. Donny Hathaway's piano hjälper till och hur bra får det egentligen lov att bli... Billy Preston's Little Girl börjar med lite trevande bakgrundskör men även detta spår mynnar ut i högsta divisionen. Efter ytterligare en klassiker, He Ain't Heavy, He's My Brother, bjuds det på äkta känslofylld gospel till marschtakt och Magnificent Sanctuary Band är nog den enda inspelning jag kan komma på där marschrytmer får mig att falla pladask... Obeskrivligt bra! She Is My Lady är en soulful ballad och därpå följer anledningen till att jag en gång köpte vinylen första gången det begav sig. I Believe In Music är precis lika bra nu som då men i ärlighetens namn skulle det ta nästan 40 år innan jag kom till insikt om resten av albumet. Epokgörande inspelningar som måste vara en av soulmusikens absoluta höjder all times. Finalen går i ren gospeltradition och med debut vid tre års ålder kan man lugnt säga att Donny Hathaway vandrade den långa vägen. Put Your Hand In The Hand tonas ner väldigt snabbt och man får en känsla av att masterbandet plötsligt tog slut... Quote
Timbre™ Posted May 28, 2010 Author Posted May 28, 2010 Albumet stärkte populariteten bland initierade soulvänner och klättrade snabbt upp bland top ten på Billboards R&B. Skivan förde en mer anonym tillvaro på försäljningslistorna men det var endast en tidsfråga när Donny Hathaway skulle slå igenom på allvar i de breda lagren av musikkonsumenter. Det genombrottet kom året därpå i samarbete med en gammal klasskamrat... Quote
Timbre™ Posted June 5, 2010 Author Posted June 5, 2010 Pendeln slår framåt igen och nu blir det en del kvinnodominans i bägge riktningar... Outrun the sky från september 2004 bjuder i mina öron på en mer lättillgänglig soul än Self Portrait. Inlyssningssträckan är överlag kortare och inledningen How Many Times känns snabbt som lättlyssnad radiosoul och det hela är behagligt. I Back Then handlar det om tidstypiska beats med snabbtillvänjning. Konstant trumprogrammering utan taktväxlingar i Your Favorite Song och efter en stunds hjärnprogrammering inser man att det är just takten som är favoritsångens styrka... Så plötsligt, helt utan förvarning, slår Lalah Hathaway till igen... Den jazzinfluerade, härliga balladen Forever, For Always, For Love visar vilka känslor och makalösa soulkvaliteter Lalah's stämma kan plocka fram. Sången är skriven av Luther Vandross och som singleutsläpp nöp spåret förstaplatsen på den traditionella R&B-listan. Äpplet har rullat närmare trädet och i fortsättningen duggar höjpunkterna tätt... Quote
Timbre™ Posted June 5, 2010 Author Posted June 5, 2010 Ljudkvaliten på denna Mesa/Bluemoon-utgåva är utmärkt och jag börjar så smått bli bortskämd. Alla dessa jazz-soul-fusion-utgåvor från senare tid håller hög klass och bottennappen ser ut att lysa med sin frånvaro. Albumet gungar vidare med Better And Better samt titelspåret Outrun The Sky. Plötsligt är vi där igen och det bjuds på ett flytande steel sound i härliga soulstycket If U Ever. Nattlivet skall ha sitt och In The End känns som ett stycke bumpig housemusik. Inte min smak. Nästa stycke, Admit It, bjuder på tvära kast mellan soulfyllda vokala utsvävningar och en refräng som gärna kunde ha blivit utbytt. Stämman övertygar i de stillsamma avsnitten och jag gillar Lalah Hathaway allra bäst när hon låter värmen flöda fritt rakt in i mikrofonen. Som omväxling ett stycke tidigt Motownsound i Stronger. De tre avslutande spåren känns som en utflykt till Cloud Nine och We Were 2 är en lång, härlig Stax-regression. Man blir nästan förvånad över att Booker T & the MG's inte finns med i sättningen... Precis har man hämtat andan och så kommer More sweet soul music som en påminnelse om hur det kan vara. Det här är fint! Den egna kompositionen Boston är en värdig final av högsta klass. Erfarenheter ur livets vandring och precis när man har greppat fjärren för att starta om CD:n dyker det plötsligt upp 50 sekunder blues roots. Hur mycket hade jag inte betalat för att få höra en fortsättning på detta överraskande tilltag... Quote
calle_jr Posted June 5, 2010 Posted June 5, 2010 http://euphonia-audioforum.se/timbre/music/hathaway023.JPG oj Quote
Timbre™ Posted June 6, 2010 Author Posted June 6, 2010 oj Nästa kort i Hathawaysamlingen bjuder på ännu en sjungande dam men här blir det mer sjuttiotalsstuk över det hela... År 1972 slog sig Donny Hathaway ihop med Roberta Flack och skapade ett album som skulle öppna nya dörrar. Förutom den gemensamma kopplingen till Atlantic Records sträckte sig bekantskapen tillbaka till studier vid Howard University i Washington. Inhandlade albumet ROBERTA FLACK & DONNY HATHAWAY utan check-up på Waidele hösten 1972. På den tiden fanns en rejäl disk med vinylsvarvar och hörlurar för säkerhets skull men jag ansåg detta vara ett säkert kort. Helgens reprislyssning har därför blivit en lång räcka aha-upplevelser... Quote
Timbre™ Posted June 6, 2010 Author Posted June 6, 2010 Rent ljudmässigt märker man här att steget mellan 1972 och 2004 är ett sjumilakliv även om denna USA-utgåva är helt okey. Tonkontroller eller loudness är inte fel i sådana här lägen och med Compensator inkopplad ökar njutbarheten markant. Albumet skulle komma att bredda publikunderlaget för både Roberta & Donny med tre singelutsläpp som gjorde entré på försäljningslistorna. Albumet klättrade dessutom upp till plats tre på den amerikanska poplistan... Quote
Timbre™ Posted June 6, 2010 Author Posted June 6, 2010 Albumet öppnar förtroendeingivande med Roberta Flack som direkt ger mersmak på I (Who Have Nothing), en tidigare hit för Ben E. King. Duetten är snabbt igång och jag minns att förväntningarna växte inför resten av inspelningarna. Här finns många covers och det bäddar oundvikligen för jämförelser. Nästa spår blev en single och Carole King's You've Got A Friend har bl.a. spelats in av James Taylor och Dusty Springfield. I mina öron kommer ingen i närheten av originalet med Carole King på albumet Tapestry från 1971. Ronny Shannon har komponerat en del välsäljande material för Aretha Franklin och dit räknas Baby I Love You. Den här versionen känns överflödig. Flack-Hathaway är inblandade i nästa komposition och känslan från inledningsspåret är tillbaka. Härlig soulmusik och Be Real Black For Me släpptes även som single. Därpå följer en välspelad radiohit och You've Lost That Loving Feeling har varit med ett tag. Den här versionen känns aningen överdriven och jag föredrar Dionne Warwick på albumet Soulful. Duon kompenserar direkt med en hel underbar version av en klassiker från 1934. Roberta Flack vid pianot, Donny Hathaway vid sångmikrofonen och listan över artister som spelat in For All We Know kan göras lång. Joe Sample & Lalah Hathaway har med den på albumet The Song Lives On. Mitt favoritspår 1972 och mitt favoritspår idag även om nästa sång, Where Is The Love, kanske har blivit mest känd. Etta på Billboard R&B singles och femma på försäljningslistan. When Love Has Grown känns lite som en dussinduett i Burt Bacharach-stil. Finalen går från gospel feeling i Come Ye Disconsolate till klassiskt piano i Roberta Flack's egen komposition Mood. En fin avslutning och spelar man sent på kvällen kan den fungera som insomningsmusik. Arif Mardin förstärkte säkert sin berömmelse via dessa inspelningar men smaken är subjektiv och jag tycker att både Roberta Flack och Donny Hathaway har gjort mer fascinerande album på egen hand. Quote
Timbre™ Posted June 7, 2010 Author Posted June 7, 2010 Pendelamplituden avtar för varje skiva och det har blivit dags för Lalah Hathaway's debutalbum. Det finns ett album till på Virgin, A Moment, men produktionen har upphört och priserna rusar i höjden på sedvanligt manér. Runt $130 för denna CD så jag avvaktar tills den kommer ut igen. Debuten bär kort och gott titeln Lalah Hathaway och porträttet indikerar att vi är tidigt ute. År 1990 närmare bestämt. Quote
Timbre™ Posted June 15, 2010 Author Posted June 15, 2010 Det här albumet kräver en rejäl inlyssningssträcka innan det är dags att luta sig tillbaka för selektiv njutning. Starkt varierande karaktär på de olika numren och produktionen som helhet är oberäkneligt ojämn i mina öron... Här finns allt från fin debutsoul till riktiga bottennapp. Ljudet är stramt och välartikulerat med ett nervigt driv på många spår. Inte på något sätt tunt, men lite lågfrekvent kompensation sätter pricken över i och plötsligt fick jag en hifiupplevelse på köpet. Fröken Hathaway visar vid upprepade tillfällen att hon var en skönsjungande dam redan år 1990... Quote
Timbre™ Posted June 15, 2010 Author Posted June 15, 2010 Inledningen Somethin' är ett lättsmält stycke jazz-soul med tydliga signaler om att vi har en ny soulstjärna på gång. Kanske inte det mest engagerande i genren men Lalah Hathaway's vokala begåvning framträder med hela sin styrka. Heaven Knows består av lite mer uppskruvat R&B-gung och den växer med antalet genomlyssningar. På tredjeplats tar gnällandet över och dessa programmeringsövningar i kombination med en urtråkig melodi kan jag vara utan. Lite mer positivt i Smile och på något sätt tycks numrens kvalitet hänga ihop med antalet samarbetspartners i studion. Smile får därför med viss tvekan godkänt men melodin hänger på en skör tråd... En snabbtitt i skivhäftet indikerar att U-godit Gowin On tillhör en av albumets höjdpunkter och det rytmiska drivet är engagerande även om vi bara har en musikant till samtliga instrument. Ett stycke artificiell men välljudande soul. Dags för den absoluta njutningen och I'm Coming Back är exempel på en härlig soulballad med modernt snitt. Mycket riktigt blev den till ett singleutsläpp vid sidan av Somethin' och Baby Don't Cry. Hur den senare kunde nå artonde plats på den amerikanska R&B-listan är emellertid en gåta för mina öron... Quote
Timbre™ Posted June 15, 2010 Author Posted June 15, 2010 Fortsättningen Stay Home Tonight håller stilen med bra soulingredienser och I Gotta Move On handlar om klassiska livsförändringar. Ett härligt saxintro och hela kompositionen sätter sig efter ett tag. Så kommer vi till avslutningsspåren Sentimental & Obvious. Obviously finns det ingen minimigräns och en ensam snubbe räcker uppenbarligen inte till för den instrumentella uppbackningen. Kanske var dessa stycken tänkta som klubbmusik till någon dansstil som helt gick min näsa förbi men sämre än så här blir det knappast... Quote
Timbre™ Posted June 15, 2010 Author Posted June 15, 2010 Nu finns det ytterligare inspelningar med Donny Hathaway (bl.a. två live-album) men jag avrundar denna tråd med den passande titeln Extension Of A Man. Det skulle bli hans sista studioalbum. Quote
Timbre™ Posted June 22, 2010 Author Posted June 22, 2010 Hathaway-lyssningen har tagit fart igen med Jormas RGC-24 på plats... Extension Of A Man är helt enkelt ett makalöst album som dokumenterar en soul-ikon under full utveckling. Var hade denna musikaliska klättring slutat om inte Donny Hathaway hade störtdykt från femtonde våningen i New York... Den USA-tillverkade Rhinoutgåvan bjuder dessutom på en föredömlig ljudkvalitet och jämfört med många andra CD-återutgivningar från 1973 är detta ett guldkorn... Quote
Timbre™ Posted June 22, 2010 Author Posted June 22, 2010 Donny Hathaway både finslipar och breddar sitt register. Jazzinfluenserna har fått ett större utrymme samtidigt som albumet bjuder på laddade flashbacks tillbaka till Donny Hathaway 1971. En instrumental inledning där I Love The Lord; He Heard Me Cry Part II mycket väl kan ha varit inspirationskälla till Sade's Soldier Of Love. Fick upp öronen för Someday We'll All Be Free på George Benson's senaste album och Donny Hathaway visar än en gång att han var långt före sin tid. Redan övergången mellan de två spåren är en diamant... Quote
Recommended Posts
Join the conversation
You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.