Jump to content

Jazz Fusion


Bebop

Recommended Posts

Det finns en återutgåva av Lift To The ScaffoldSpeakers Corner. Man kanske borde sikta på den...

Den är helt klart köpvärd men det är ingen fusionplatta. Det är den akustiska Miles under hans bästa år och har mer släktskap med hans period på Prestige. Inspelad 1957, alltså 12-13 år innan In A Silent Way och Bitches Brew där hans elektriska period eller fusion satter fart.

Link to comment
Share on other sites

Vi går vidare och ny synar vi en annan av giganternas gigant inom såväl

komposition, akustisk jazz, fusion, funkjazz, hip-hop-jazz, rockjazz , r&b ...

HerbieHancock2.jpg

Det finns massor att läsa av om Herbie Hancock på nätet och jag tänker inte dra hela hans historia men något ändå.

Det är en vital 70-åring som vägrar åldras musikaliskt. Han var ett s k underbarn och spelade 22 år gammal in plattan

Takin' Off där hans Watermelon Man blev en omdelbar hit i jazzvärlden. Samtidigt med detta höll Miles Davis på

att forma en ny grupp efter den fantastiska sextettet som bl a spelade in Kind of Blue 1959 med stjärnor som John

Coltrane, Bill Evans och Cannonball Adderley som gick vidare i egna spår.

Trummisen Tony Williams tipsade Miles om en ny spännande pianist, Herbie Hancock. Resten är historia, som det brukar heta.

Hancockcollage.jpg

För omväxlings skulle kan vi ju börja bakifrån med Herbie Hancocks senaste album River; The Joni Letters som gav

honom sin 11:e och 12:e Grammy Award 2008, bl a för "Album Of The Year" som inte hänt ett jazzalbum sedan Stan Getz 1965.

Plattan är en hyllning till Joni Mitchells musikgärning.

River.jpg

Men kvickt tillbaka till 70-talet. Miles akustiska kvintett var upplöst. Miles experimenterade friskt vilket bl a gav oss Bitches Brew

Herbie startade eget och samlade ett gäng kring sig och försökte bygga sin variant av den nya tidens jazz. Han skrev på för Warner

Bros. och gav ut 3 album: först ut var Fat Albert Rotunda (nere till vänster i kollaget) som kom 1969 men kan knappast kallas

för fusion. Mwandishi 1970 (till höger) och Crossings 1972 (mitten) hade lite drag mot fusion men flörtade mer med avantgardjazzen.

Det blev heller inga storsäljare. Herbie skrev på för Columbia och gav ut Sextant 1973 (överst till vänster). Den var också rätt

"svår" - byggde på Miles nya musik men inte tillräcklig unik för att "utmana" Miles.

Hancocksfrsta.jpg

Som en liten parentes kan nämnas att Herbie Hancock spelade på första Åhus Jazzfestival premiäråret 1971 med musiken från Mwandishi

Den gruppen har i efterhand kallats "The Sextett" och bestod av förutom Herbie Hancock på klaviaturer; Buster Williams,bas - Billy Hart,dm - Eddie Henderson,tp - Bennie Maupin,saxar -Julian Priester,tb. Många festivalbesökare var oerhört besvikna. Dom hade väntat sig Herbie Hancock som han lät på Blue Note-tiden och under den akustiska epoken med Miles Davis.

Herbie satte sig vid ritbordet och skapade en ny strategi och senare samma år (1973) slog han igenom med buller och bång ...

Link to comment
Share on other sites

1973 gav Herbie Hancock ut Head Hunters som blev en oerhörd succe. Herbie ville fusionera mer mot funk och

r&b än den rena jazzen eller rocken. Precis som för Miles Davis, så var Sly Stone en viktig influens för Hancock.

Med Headhunters hittade han ett eget spår som kom att påverka många grupper. Den stora hiten på albumet var "Chamelon"

och "Watermelon Man" från 1962 som nu fick en ny funkig tolkning.

Det här är ett album som fortfarande håller, 33 år efter lanseringen.

HeadHunter73.jpg

Följand musiker spelade:

  • Herbie Hancock, keyb
  • Bennie Maupin, saxar
  • Harvey Mason, dm
  • Paul Jackson, b
  • Bill Summers, perc

På YouTube finns ett smakprov på just Chamelon från 1974

Link to comment
Share on other sites

Det var väl ungefär här som jag började upptäcka att det fanns en värld utanför Memphis och Detroit :o:) vilket skulle bekräftas av ett knock out-album lite längre fram.

Vilket album kan det vara tro? Kanske redan några av dessa där det finns en gitarrist med felstavat namn på någon av dina plattor, tror det var ett Joe Sample album

:unsure:

Herbie Hancock följde upp succeen med Head Hunters året efter, 1974. Samma gäng förutom Harvey Mason som

lämnat plats bakom trummorna till Mike Clarke, som sedan fortsatte turnera under namnet Head Hunters men utan Hancock.

Den nya plattan hette Thrust och även den blev en succé. På denna finns klassikerna "Butterfly" och "Spank-A-Lee"

Thrust.jpg

Både Thrust och Head Hunters blev stora framgångar och hamnade på Billboards Top 20-listor. Med framgången i ryggen

blev det också turnéer och nu var det inte rökiga jazzklubbar längre. Herbie Hancock fyllde allt större arenor och blev Miles Davis l

ike därvidlag. 1975 banades en av hans konserter i Japan och gavs ut på japanska Sony samma år på en dubbel under namnet

Flood. Nu fanns också en gitarrist med, Dewayne "Blackbird" McKnigth, som figurerade med Herbie från och till 1975-1978 men

som sedan hörts mest med Funkadelic, Parliament och P-Funk.

Flood.jpg

Efter dessa plattor stuvade Herbie om lite och gjorde musiken något mer "listorienterad" men utan att för dens skull göra

den mindre spännande. Ok, allt är inte bra, men det är få plattor som är hundra. Perioden var lite av ett sökande, men

samtidigt började skivbolag och producenter ta brösttoner. Här fanns ju klöver att tjäna, så det blev allt fler som ville bestämma

hur musiken skulle vridas till för att sälja ännu mer. Det blev inte alltid så lyckat, men Herbie Hancock balanserade rätt så bra trots allt.

Nästa platta Man-Child kom 1975. I stort sett ordinarie "Head Hunters" men förstärkt med lite andra musiker, t ex gitarristen

David T Walker, basisten Louis Johnson och Stevie Wonder med sitt munspel. Fortfarande rätt så funkinspirerat i långa rytmiska

låtar men utan den typiska funkbasen. Herbies musik var mjukare och inte så stötig som t ex Sly Stone.

Manchild.jpg

1976 kom Secrets som satte punkt för Head Hunters perioden. Det var dock inte slut på hans fusion-plattor ...

Secrets tycker jag är kronan på verket. Oerhört suggestivt, funkigt, stötigt men med melodiska teman. Inte minst

tillför gitarristen Wah Wah Watson en ny dimension med sitt fantastiska komp. Han introducerar även s k voice bag som

Herbie återkommer med på senare album. Melvin "Wah Wah Watson" Ragin står också listad på Man-Child, men han sätter

inte samma prägel på den plattan som här. Om Wah Wah Watson kan skrivas en egen tråd. Han spelade med i Motowns

studioband "The Funk Brothers" och kompade därmed massor av Motown-artister. Om Du inte känner till honom är jag

nästan säker på att Du hört honom.

Secrets.jpg

Efter Secrets gick Herbie tillbaka till rötterna med suberbandet V.S.O.P. som i prinicp var Miles Davis kvintett från 60-talet

minus Miles men plus Freddie Hubbard. Tony Williams (dm) tog ledigt från sin fusiongrupp "Lifetime", saxofonisten Wayne Shorter

skippade "Weather Report" ett tag och Freddie Hubbard tog paus från sina fusion försök. Endast Ron Carter spelade det han hela

tiden gjort, dvs trygg ståbas. Även V.S.O.P. perioden blev enorm framgång för Herbie. De fyllde stora konsertsalar och t o m baseball

arenor världen över med akustisk jazz och spelade in ca 10 mycket fina album. Här behandlar jag bara det första eftersom det hade

med Herbies olika band, bl a "Head Hunters"

På sidan 3 är det Herbies musik och musiker från Mwandishi som spelar och sidan 4 upptar musik och musiker från Man-Child och

Secrets. Övriga V.S.O.P. album har inget med fusion att göra.

VSOP.jpg

Link to comment
Share on other sites

Japp, mycket bra tråd, Bebop! Jag har alltid gillat typ Corea, Return to Forever och Weather Report, och tyckte att till exempel Bitches Brew var alldeles för flummig. Men jag har återupptäckt den lite mer flummiga delen av fusionmusiken de senaste åren, och det är jättekul.

Köpte precis Billy Cobhams Spectrum på DVD-A, antar att du kommer att skriva om den senare. :)

Link to comment
Share on other sites

Japp, mycket bra tråd, Bebop! Jag har alltid gillat typ Corea, Return to Forever och Weather Report, och tyckte att till exempel Bitches Brew var alldeles för flummig. Men jag har återupptäckt den lite mer flummiga delen av fusionmusiken de senaste åren, och det är jättekul.

Köpte precis Billy Cobhams Spectrum på DVD-A, antar att du kommer att skriva om den senare. :)

Tror/hoppas också han skriver om Cobham, tror mig veta att bebop har lp:n och det skulle va kul att höra hans syn på första låten på lp:n :);)

Link to comment
Share on other sites

Tror/hoppas också han skriver om Cobham, tror mig veta att bebop har lp:n och det skulle va kul att höra hans syn på första låten på lp:n :);)

Första låten är ju kanon, det går kanske lite för fort för somliga...? :D

Ursäkta Bebop, du kanske återkommer till Cobham senare?

Link to comment
Share on other sites

Härlig tråd Bebop!

Herbie har unde åren varit en favorit ;-)

Kul att Man-Child gillas. Jag lånade vinylen av min äldre kusin för herrans massa år sedan och sedan har den varit en favorit. Köpte på mig MFSL utgåvan som guldskiva och den har varit mitt förstaval för att lyssna på just den :D

Secrets är underskattad helt klart och har varit svår att få tag på CD.

/Shaft

Bebop, antagligen hoppar du över Herbies disco-period?

Link to comment
Share on other sites

För den intresserad av en översikt av Herbie Hancock's 17 år långa karriär på Columbia Records och hans skapande under perioden 1972 - 1988 kanske The Herbie Hancock Box utgiven av Sony kan utgöra en fin introduktion.

Med sina totalt 34 spår spänner de två första skivorna i denna 4 CD-box över den akustiska perioden med V.S.O.P. 1976 - 1981 medan de två följande skivorna omfattar Hancock's elektriska alster som föregick och följde efter projektet V.S.O.P. (jepp - "Rockit" är inkluderad ;)).

Materialet i boxen, som omfattar en 20 sidig booklet med Hancock's egna kommentarer till varje spår (utdrag från Verve Records president Chuck Mitchell's intervju av Hancock 2002), är remastrat med vad jag förstår varsam hand.

/Suomela

Link to comment
Share on other sites

Köpte precis Billy Cobhams Spectrum på DVD-A, antar att du kommer att skriva om den senare. :)

Den går inte undvika ... en av milstolparna. Den och flera andra Cobham kommer i anslutning till Mahavishnu redovisningen.

Link to comment
Share on other sites

Tack för en trevlig och lärorik tråd.

Har dock en liten synpunkt.

Det skulle vara ännu bättre om tråden var ren från kommentarer (ska jag säga). :)

Det skulle vara lättare och intressantare att läsa Bebops inlägg fria från andras inlägg även om de också är är bra.

Har jag fel ...?

Link to comment
Share on other sites

Kanske ett sidospår men som ett tidigt bidrag till genren bör Eumir Deodato Almeida's "Prelude" utgiven på CTI Records (Creed Taylor Inc.) 1972 nämnas.

Visst hör CTI hemma i denna tråd och det kommer mycket CTI längre fram som blivt en egen skola. Först går jag igenom den stora strömmen som följde direkt från Miles. Jag kommer att följa uppställningen på mitt startinlägg Organigram med Miles och sedan Hancock, Chick Corea, McLaughlin, Adderley, Zawinul/Shorter och deras musikers framfart. Det innebär t ex relativt kompletta redovisningar av dessa musiker och deras band, men även andra musiker, och fusion från olika världsdelar och olika typer av fusion. Det här kommer att bli en lång tråd :). Fusionmusiken nådde också storbanden som också kommer att behandlas.

Link to comment
Share on other sites

Tack för en trevlig och lärorik tråd.

Har dock en liten synpunkt.

Det skulle vara ännu bättre om tråden var ren från kommentarer (ska jag säga). :)

Det skulle vara lättare och intressantare att läsa Bebops inlägg fria från andras inlägg även om de också är är bra.

Har jag fel ...?

Tack, kul att tråden uppskattas.

Jag kör tråden på öppet forum vilket innebär att det är OK med kommentarer. Som jag skrivit kommer jag att gå fram enligt sammanställningen på första inlägget. När denna är gjord kommer jag att göra en ny sammanställning så var och en kan se när det är dags att planera in respektives fusionplattor i rätt ordning så att man kan gå tillbaka och hitta respektive musiker utan avbrott.

Jag tycker också det är bra om vi håller oss till en röd tråd, men att ett och annat sidospår får vi nog räkna med. Deodato kommer med en gång till lite senare med lite sidostory för att få in plattan rätt i tiden. Likaså svensk fusion som Björn-Ola visade lite av tidigare.

Jag förbereder nu ytterligare Hancock plattor. Det är säkert 10-15 till som skall med i om honom. Sedan blir det Zawinul/Shorter och deras lärjungar.

Link to comment
Share on other sites

Bebop, antagligen hoppar du över Herbies disco-period?

Vad menas med disco? Att det går att dansa till musiken behöver inte vara fel. När jag började gå på diskotek spelade Credence Clearwater Revival disco-musik men idag kallar vi det inte så. :) Sanningar är en produkt av tiden som aldrig står still och därmed ändras sanningarna också. ;) Men jag förstår vad Du menar - Herbie gjorde bra "disco-musik" men även en del bottennapp, men de flesta plattor har alltid något att gotta sig åt.

Link to comment
Share on other sites

Ok, inga problem, jag kan ju alltid scrolla :D

Fråga: Kommer det något om Larry Coryell?

Inte så mycket eftersom han aldrig slog riktigt och han gjorde inte så många fusion plattor, men något får vi ha med om honom och hans Eleventh House. Jag har också plattor med honom och Philippe Cathrine och Alphonse Mouzon och även senare alster med Victor Bailey och Lenny WHite

Link to comment
Share on other sites

De få av Herbie Hancocks soloalbum jag hört har inneburit ständiga spårbyten och slutligen skivbyte för mig, t.o.m River.

Men...

...

Nästa platta Man-Child kom 1975. I stort sett ordinarie "Head Hunters" men förstärkt med lite andra musiker, t ex gitarristen

David T Walker, basisten Louis Johnson och Stevie Wonder med sitt munspel. Fortfarande rätt så funkinspirerat i långa rytmiska

låtar men utan den typiska funkbasen. Herbies musik var mjukare och inte så stötig som t ex Sly Stone.

http://i106.photobucket.com/albums/m271/Ro...ma/Manchild.jpg

...

:mm::mm:

Link to comment
Share on other sites

De få av Herbie Hancocks soloalbum jag hört har inneburit ständiga spårbyten och slutligen skivbyte för mig, t.o.m River.

Det kan jag förstå eftersom Herbies fusion album sällan håller sig till ett manér. Om man dessutom har mer rock och

popbakgrund så kan en del låtar bli lite väl "off". Herbie flirtar mer med soul, r&b och jazz än med pop o rock.

Nästa album Sunlight från 1978 är ett typiskt sådan album. Den innehåller "smetig" pop, funk, hårdsvängande jazz och

r&b. Men det som skiljer Herbie från rena diskolåtar eller slagdängor är den höga kvalitet som komp och solister besitter. Det

gör att jag kan även njuta av det mest smetiga. Det intressantaste med denna platta rent jazzhistoriskt är att fantombasisten

Jaco Pastorius (som jag återkommer till senare) och Tony Williams har parats ihop på en låt.

Jag gillade inte alls plattan när den kom, kommersiellt dravel var min reaktion då, men idag kan jag lyssna på den med lite

andra öron. Hiten "I Thought It Was You" där Herbie sjunger genom en s k vocooder gillar jag bättre idag än då vilket har att göra med

upplevelse från en livekonsert. När Herbie gör såna här låtar på scen är det svårt att sitta still.

Sunlight.jpg

På baksidan redovisas Herbies utrustning. Idag antar jag att det räcker med ett keyboard och sedan resten i en PC.

Sunlightbaksida.jpg

I samband med detta album åkte Herbie ut på världsturné med sitt gamla gäng med basisten Paul Jackso, Bill Summers,perc

och saxofonisten Bennie Maupin. Dessutom trummisen Alphonse Mouzon, gitarristen Ray Obiedo och ytterligare en keyboardkille,

Webster Lewis. Delar av konserten släpptes enbart i Japan på Sony-CBS på en s k Direct Disk, vilket inte är detsamma som

Direct Cut. Jag antar att det var ett sätt att beskriva en pressning från en digital master. Plattans titel är Directstep

och släpptes 1979 i Japan.

Det här är en läckerhet med den fina "Butterfly" och en hel sida med "I Thought About You" från Sunlight med ett makalöst funk - r&b-sväng.

DirectStep.jpg

Nästa studioalbum kom också 1979, Feets Don't Fail Me Know. Det här albumet fick inte många stjärnor i jazztidningarna på sin tid,

men det var heller inte jazzen som Herbie dedikerade detta album. Målgruppen här var pop och diskomarknaden. Det gav honom också

en hit med låten "You Bet Your Love". Tillhör Herbies bottennapp i min smak.

FeetsDontFailMeKnow.jpg

"Skadan" reparerades 1980 med Mr Hands. Det här albumet gillar jag, men fortfarande är det en blandad karamell med

"straight ahead" jazz, fusion och r&b. Jag tycker denna platta fortfarande håller bra. Precis som på Sunlight, är Jaco Pastorius och

Tony Williams med på ett hårdsvängande jazzspår. Borta är också sången.

MrHands.jpg

Kritiken mot Herbie Hancock kring 1980 var inte nådig. Han sågades fullständigt av kritikerkåren och hans följande album

Monster (1980), Magic Windows (1981) och Lite Me Up (1982) var inte välkomna. Jag köpte inte heller dom albumen

så jag har inte hört dom och har därmed inget omdöme om dessa skapelser.

HerbieLP80_tal.jpg

Herbie kom snart tillbaka för att bryta ny mark med ny fusion musik som återigen var stilbildande... mer om det i nästa inlägg ... :)

Link to comment
Share on other sites

Måste te ytterligare en fråga. Miles Davis Lift to the Scaffold.

Jag har den men min heter Jazz Track, men har samma omslag som visats i tråden.

Min är utgiven på Samson - som jag aldrig hört talas om, någon som kan berätta.

Putte

Link to comment
Share on other sites

Hejsan Bebop!

Stämmer in i kören av uppskattning av tråden och ber att få tacka för ditt val av ett intressant ämne. Jag ser fram emot en lång och lärorik tråd :)

Om det, trots den omfattande information som du delat och avser att dela med dig av, finns något jag kan bidra med här kommer dessa inlägg att göras där/när detta är lämpligt mot bakgrund av din planerade uppbyggnad och utveckling av ämnet.

/Suomela

Link to comment
Share on other sites

Måste te ytterligare en fråga. Miles Davis Lift to the Scaffold.

Jag har den men min heter Jazz Track, men har samma omslag som visats i tråden.

Min är utgiven på Samson - som jag aldrig hört talas om, någon som kan berätta.

Putte

Originalomslaget är såvitt jag vet det som Eliot visar i #22. Calle_Jr omslag i post # 29 är en senare variant. Plattan gavs ut på Fontana i båda fallen. Det finns ett skivmärke som heter Samson Records startat 1998 som bl a har David Crosby i sitt stall, men jag underar om det är samma bolag. Skulle vara kul om Du kunde lägga ut en bild på etiketten.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...