Jazz Fusion

[Bebop]

Jazz Fusion - Rockjazz - Fusion Jazz - eller enbart Fusion - kärt barn har många namn ...

För enkelhetens skull kommer jag att kalla det för Fusion, enklast så.

Den slutliga musikhistoriska "sanningen" om fusion är inte helt belagd ännu och det blir den inte efter denna tråd heller.

Det är lite delade meningar var och när startskottet skedde. Stor enighet verkar det dock vara kring Miles Davis som en centralfigur,

precis som han var slutet av 40-talet när han var en av frontfigurerna i den s k cooljazzen och i slutet av 50-talet när den

modala jazzen föddes och som kröntes med plattan Kind of Blue 1959. Miles upptäckte här Bill Evans och

John Coltrane som i egna grupper sedan fulländade formen, men det är en annan tråd.

Miles Davis steg fram i rampljuset via bebopens fader (alltså musiken

) Charlie "Bird" Parker. Charlie Parker lanserade även

andra musiker som sedan tog jazzen vidare, bl a Dizzy Gillespie, Bud Powell, Thelonius Monk, Chet Baker, Red Rodney, Charlie

Mingus, Max Roach, Roy Haynes ... Miles Davis har också lanserat mängder av musiker som sedan dragit vidare.

I diagrammet ges en översiktsbild över de viktigaste musikerna som sedan gjorde fusion till en musikepok, framför allt under 70-talet.

Bilden är inte komplett - här saknas t ex Keith Jarrett, Ron Carter, David Holland med fler, då dessa i huvudsak fortsatte det akustiska spåret.

Sammanställningen visar dock på Miles Davis och hans musikers inflytande på fusion epokens start.

[calle_jr]

Nu är det dags för bildning för min del.

Min framlidne gymnasielärare sa "möjligtvis varbildning", men här tror jag att jag kan lära mig något.

[Bebop]

Sorry, min startillustration föll bort i inledningen, men nu är den på plats på inlägg #1 ...

[calle_jr]

Nu ser man bilden och det är verkar ju som alla är sprungna ur jazzskolan.

Var det så

[Bebop]

Nu ser man bilden och det är verkar ju som alla är sprungna ur jazzskolan.

Var det så

Ja, det kan man säga, eller från klassisk skolning vilket gäller t ex Joe Zawinul, Herbie Hancock och Miroslav Vitous som halkade in på jazzen via klassisk musik. Uppställningen är sann så tillvida att samtliga har spelat med Miles Davis under hans fusiontid utom Cannonball som var med i en tidigare Miles-upplaga men påverkades starkt av Miles nya landmärken. Just vad det gäller förgrundsfigurerna så är det ingen som kommer från rocken, t ex. Men hur är det då med Frank Zappa? Jo, han var med också på ett hörn med t ex Hot Rats men jag ser mer honom mer som förgrundsgestalt inom rock, psycho, avantgard, prog och fusion mellan rock/klassisk.

Det kommer mer ...

[Bebop]

Jag kommer gå igenom schemat jag gjort och ta musiker/grupp var för sig ... fyll gärna i med kommentarer,

tillägg, anekdoter, rättelser som kan passa i sammanhangen ...

Jag tillhör dom som hävdar att Miles Davis "In A Silent Way" var starten till fusion. Som i de flesta utvecklingsfaser var det

naturligtvis en process. Just detta albumet innehåller inspelningar som gjordes under 6-7 månader 1969. En del av materialet

kom också på albumet Filles De Killimanjaro.

Eran med Miles akustiska kvintett var över, d v s Miles Davis(tp), Herbie Hancock(p), Ron Carter(b), Wayne Shorter(ts) och

Tony Williams(tr). Miles öppnade sitt musiklaboratorium för nya musiker och nya vägar. Joe Zawinul hade introducerat el-pianot

i jazzen under hans tid hos Cannonball Adderley. Han fick en stor hit med Mercy, Mercy, Mercy som skrevs av Zawinul men

det var Cannonball Adderley som ledde bandet. Så Zawinul kallades in. Likaså en ung pianist som också anammat elpianot. Det

var Chick Corea från Boston. Miles fastnade också för en engelsk basist, Dave Holland, som ville göra karriär i USA. Tony Williams

spelade fortfarande trummor, men Miles testade också ett par nya namn, bl a Jack DeJohnette. Herbie Hancock fanns fortfarande

kvar i ett hörn liksom Wayne Shorter som nu i huvudsak spelade sopransax.

Jimi Hendrix gjorde stort intryck på Miles Davis som ville ha med en gitarrist. Dave Holland tipsade honom om en kompis och

lovande gitarrist från England, John McLaughlin - han kallades också in.

In A Silent Way satte jazzpubliken i chocktillstånd. Titellåten skrevs av den invandrade österrikaren Joe Zawinul.

Det var vare sig jazz eller pop/rock/soul. Det skrevs om "20 minuter av inget ting" att Miles "lost his way...". Med allt i backspegeln

kan vi idag säga att In A Silent Way var ett grundforskningspojekt i en process som 7 månader senare ledde till det verkliga

genombrottet för fusion.

När albumet kom hade jag ingen låsning till den akustiska jazzen. Jag tyckte det var flummig musik utan klara harmonier, men det

gick rätt ofta ändå, speciellt sena kvällar och nätter när det var föräldrarfritt, droppande ljus i tomma whiskyflaskor typ VAT69 och

första flickvännen på besök

Allt bandades och gavs 2001 ut i en box med 3 CD med allt material som alltså klipptes ner till en LP. Inkluderat är även en 96 sidig

bok som beskriver hela historian med intervjuer av de medverkande som ger deras syn. Mycket köpvärd och lärorik box.

[Björn-Ola]

Den här gruppen kanske kan nämnas i sammanhanget.

Okej, kanske inte vad man tänker på när det gäller fusion, men det var ju tre jazz-musiker som blandade jazz och pop i slutet av 60-talet på ett ganska unikt sätt.

Den här, deras sista platta som kom 1970, tycker jag är riktigt bra.

Tyvärr splittrades gruppen efter plattan och Jojje Wadenius drog till USA och blev medlem i Blood, Sweat and Tears.

[Bebop]

http://www.ginza.se/Archive/Images/item_im...arge/264784.jpg

Den här gruppen kanske kan nämnas i sammanhanget.

Visst hör dom hemma i fusiontråden och det kommer ett avsnitt om den svenska fusionmusiken längre fram, men först fokuserar jag på organigrammet i startinlägget - där allt startade.

Just den Made In Sweden plattan har jag helt missat ... Tradera nästa

[K-man]

Hmm...hur sjutton skall man hinna med och läsa allt och köpa alla skivor i de underbara trådarna som strömmar på vårt forum... Underbart!

\\K-man

[Björn-Ola]

BRAND X

Den här gruppen fick mig att börja lyssna lite på fusion.

Den bildades av Phil Collins som ett "hobby"-band när Genesis hade tagit en paus i mitten av 70-talet.

Men gruppen levde vidare efter att Phil packat ihop sina trummor.

[calm]

Den här gruppen kanske kan nämnas i sammanhanget.

Okej, kanske inte vad man tänker på när det gäller fusion, men det var ju tre jazz-musiker som blandade jazz och pop i slutet av 60-talet på ett ganska unikt sätt.

Den här, deras sista platta som kom 1970, tycker jag är riktigt bra.

Tyvärr splittrades gruppen efter plattan och Jojje Wadenius drog till USA och blev medlem i Blood, Sweat and Tears.

Kul!

Detta är en av mina favoritgitarrister alla kategorier. Fantastisk artist och en trevlig och ödmjuk person. Har sett honom live ett antal gånger och gillar hans spelstil och musikalitet.

Made in Sweden var onekligen banbrytande på sin tid. Jojje kan nog vara värd en egen tråd så småningom.

Calm

[Björn-Ola]

Just "Made in England" är rätt poppig med typisk 60-talscharm.

De första plattorna var väl mer instrumentala?

Som exempelvis detta:

Något man slås av är att en jazztrummis som Slim Borgudd kunde få det att svänga på ett helt annat sätt en dagens trista trummisar.

Jojje bildade ju ett nytt Made in Sweden 1976 med bl.a. Tommy Körberg.

De gjorde en spelning för radioprogrammet tonkraft med låtarna från den kommande plattan.

Helt suveränt. Jag spelade in det på kassett. När plattan sedan kom så var studioversionerna helt underlägsna de som var i radioprogrammet.

Jag minns att jag blev så besviken att jag sålde plattan.

Kassetten har tyvärr försvunnit.

Här är ett Youtube-klipp från den tiden:

[Björn-Ola]

Min favorit Roine Stolt har ju Jojje som sin favoritgitarrist.

I skivorna av hans prog-grupp "the Flower Kings" kan man hitta lite ren fusion ibland.

De har också turnerat som ett rent fusionband.

Roine har nyligen släppt en platta med fusion-musik ihop med superbasisten Jonas Reingold.

3rd World Electric

Kilimanjaro Secret Brew

DAVE WECKL: Drums

ZOLTAN CSÖRSZ: Drums

JONAS REINGOLD: Bass & Bassynth

ROINE STOLT: Guitars, Rhodes & Minimoog

KARL MARTIN ALMQUIST: Tenor & Soprano Saxophone

AYI SOLOMON: Congas & Shakers

LALLE LARSSON: Piano & Synth

Musiken skall bl.a. vara inspirerad av Weather Report.

Tyvärr inte så mycket gitarr av Roine som jag skulle vilja utan saxen dominerar.

[Björn-Ola]

Colosseum var en grupp som bildades av trummisen Jon Hiseman i slutet av 60-talet.

Gruppen fick en kort historia med många medlemsbyten och musiken är lite svår att kategorisera, ungefär som Deep Purple på 60-talet.

En blandning av Jazz, klassisk musik, blues och rock.

Under andra hälften av 70-talet startade han Colosseum 2 med bl.a. Gary Moore och Don Airey.

På den första skivan hade de en sångare och den plattan lutar mer åt prog-hållet till.

Men sångaren hoppade av och de körde vidare utan.

Det gjorde att de två följande plattorna enbart innehöll instrumental fusion-musik som jag tycker är riktigt rolig.

Gary Moore skrev det mesta av musiken.

[Björn-Ola]

Samla Mammas Manna var en grupp med stark egen profil.

Frank Zappa, jazz, folkmusik, Monty Python blandades i en salig röra.

Liknar ingenting som finns idag.

Tycker du att musik måste tas på absolut största allvar så är det här inget för dig.

[Björn-Ola]

Nu har jag droppat namn huller om bladder vilket kanske saboterat en tänkt pedagogisk struktur i den här tråden.

[Bebop]

Det finns mycket kvar på Miles Davis ...

Efter In A Silent Way tog Miles paus i ett halvår men sen var det dags igen. Han byggde på konceptet med en

lite tuffare approach. Albumet som nu skapades från augusti 1969 - februari 1970 och släpptes senare samma år var det

monumentala fusion dubbeln "Bitches Brew"

Med på inspelningarna var följande musiker:

• Miles Davis,tp
  
• Wayne Shorter,ss
  
• Bennie Maupin,bcl
  
• Joe Zawinul,keyb
  
• Chich Corea,keyb
  
• John McLaughlin,g
  
• Dave Holland,b
  
• Harvey Brooks,b
  
• Lenny White,dm
  
• Jack DeJohnette,dm
  
• Don Alias,perc
  
• Jim Riley,perc
  
• Larry Young,keyb
  
• Ron Carter,b
  
• Khalil Balakrishna,sitar
  
• Bihari Sharma,tablas
  
• Billy Cobham,dm
  
• Airto Moreira,perc
  
• Steve Grossman,ss
  
• Herbie Hancock,keyb

Samtliga av dessa är inte med på det slutliga släppet, men allt finns dokumenterat och släpptes i boxen

The Complete Bitches Brew Sessions 1998. Allt är samlat på 4 CD-plattor.

Bitches Brew är inte allas "cup of the". Musiken är inte särskilt trallvänlig. Den är tuff och suggestiv med små enkla teman

som hela tiden vänds in och ut. Min personliga favorit är David Crosbys låt Guinnevere - ni vet han från Crosby, Stills, Nash & Young.

Miles var nu oerhört aktiv och snart släpptes även Miles hyllningsalbum till boxaren Jack Johnson. Även dom inspelningarna har

dokumenterats till fullo och släppts i en box med 5 CD. En del av detta material spelades in parallellt med Bitches Brew

Musikerna på dessa tagningar var:

• Miles Davis,tp
  
• Bennie Maupin,bcl
  
• Chick Corea,keyb
  
• Sonny Sharrock,g
  
• John McLaughlin,g
  
• Dave Holland,b
  
• Jack DeJohnette,dm
  
• Steve Grossman,ss
  
• Wayne Shorter,ss
  
• Billy Cobham,dm
  
• Lenny White,dm
  
• Herbie Hancock,keyb
  
• Mike Henderson,b
  

[Bebop]

Nu har jag droppat namn huller om bladder vilket kanske saboterat en tänkt pedagogisk struktur i den här tråden.

Du sa det ... Jag tror faktiskt att tråden vinner på en viss struktur med någon form av kronologi. Det blir då lättare att gå tillbaka än om att allt hälls ut på golvet med en gång. Jag tänkte mig följa utvecklingen från Miles och framåt och där kommer att bli fullt av tillfällen att lägga in passande album och kommentarer så att allt hänger ihop. Jag har material både till Europeiska och Nordiska förgreningar. Allt faller på plats vad det lider om tålamod och önskan finns ...

[Bebop]

Mycket av det som nu spelades in med Miles var hopplock från live-framträdande. Precis som när Jimi Hendrix dog,

så har det kommit massor av CD och boxar med musik från perioden 1970-75. Om man inte är samlare, så kan man

vara utan mycket av det. Det är mycket experimentverkstad och inte alltid så roligt att lyssna på. Ett par exempel är

dubbel-CD'n Live At Filmore East (March 7, 1970) som Columbia släppte till minnet av Miles 75-årsdag 2001.

Ett annat är 6-CD boxen The Cellar Door Session som spelades in på lokal i Washington DC 16-19 December 1970 med

• Miles Davis,tp
  
• Gary Bartz,ss,as
  
• John McLaughlin,g
  
• Keith Jarrett,keyb
  
• Michael Henderson,b
  
• Jack DeJohnette,dm
  
• Airto Moreira,perc
  

Fler liveupptagningar gjordes fram till 1975 då Miles Davis tog en självvald sorti från musikscenen. Jag tror att Agharta var

hans sista album innan han lämnade scenen. Möjligen näst sista.

De övriga albumen som släpptes 1971-75 var:

• Big Fun
  
• On The Corner
  
• Get Up With It
  
• In Concert
  
• Dark Magus
  
• Pangaea
  

Allt finns samlat i 6-CD boxen The Complete On The Corner Sessions som jag tycker är betydligt intressantare än

boxarna ovan. Det är ett oändligt malande men med en härlig suggestiv och pumpande rythm. Förvänta er dock

inte Miles Davis som hän lät på 40-60-talet.

Många trodde att Miles Davis slut men de misstog sig ... 6 år senare, 1981 kom han tillbaka och skrev historia igen. Det var under

Miles bortvaro hans musiker gick vidare och skapade 70-talets klassiska fusiongrupper (se organigrammet i första inlägget). Detta

återkommer jag till men först skall vi avsluta kapitlet Miles Davis.

[Suomela]

Miles Davis' andra fru, Betty Davis (f. Mabry), bör nämnas som en påverkande faktor för hans inriktning och utveckling under perioden då Filles de Kilimanjaro och In A Silent Way tillkom.

Betty Mabry mötte Miles Davis 1966 och gifte sig med honom i september 1968. Under det år som de kom att vara gifta introducerade hon Miles Davis för bl.a. Jimi Hendrix och Sly Stone. På Filles de Kilimanjaro är spåret "Mademoiselle Mabry (Miss Mabry)" uppkallad efter henne och det är hennes foto vi ser på på omslaget.

Vidare tror vissa att titeln Bitches Brew var en diskret hyllning från Miles Davis till kvinnan vars relationer hjälpte sporra albumets tillkomst. I själva verket är det sagt att han ursprungligen ville kalla albumet Witches' Brew - och att det var Betty som övertygade honom att ändra titeln.

Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Betty_Davis

Betty Davis kom senare själv att skriva musik. Hennes första album Betty Davis släpptes 1973 och följdes av ytterligare 2 studioalbum; They Say I'm Different (1974) och Nasty Gal (1975). Här ett smakprov från den sistnämnda -

.

Dessa 3 studioalbum har återutgivits på Light in the Attic Records och kan vara intressanta för den intresserad i funk-genren.

/Suomela

[Bebop]

Miles Davis' andra fru, Betty Davis (f. Mabry), bör nämnas som en påverkande faktor för hans inriktning och utveckling under perioden då Filles de Kilimanjaro och In A Silent Way tillkom.

Betty Mabry mötte Miles Davis 1966 och gifte sig med honom i september 1968. Under det år som de kom att vara gifta introducerade hon Miles Davis för bl.a. Jimi Hendrix och Sly Stone. På Filles de Kilimanjaro är spåret "Mademoiselle Mabry (Miss Mabry)" uppkallad efter henne och det är hennes foto vi ser på på omslaget.

Man lär sig alltid något nytt på Euphonia. Jätteintressant, Suomela. För övrigt tror jag det är Betty som är med på omslagen till både ESP, Live At the Blackhawk och Sorcerer

[eliot]

Fransmannen Barney Wilén spelade med Miles Davis i slutet på 50-talet och tillsammans improviserade de fram musiken till filmen

medan de såg filmen. Jag älskar Barney Wilén's musik från denna perioden och det dröjde till 80-talet innan han fann tillbaka till den

Därimellan fanns musik som på denna skiva från 1968

“Dear Prof. Leary” is not only a super-rare and highly touted collectors item but also one of the earliest and strangest examples of the upcoming Jazz/Rock Fusion recordings that would soon transform the Jazz world. Originally released in 1968 on MPS, Barney Wilen And His Amazing Free Rock Band’s “Dear Prof. Leary” l.p. was a sextet of two trios, one playing the more Rock style and the other in the Jazz idiom, complete with two drummers, producing what can only be described as psychedelic Free-Jazz.

PS. Denna skiva släpptes alltså ett år innan "In A Silent Way":

Jag tillhör dom som hävdar att Miles Davis "In A Silent Way" var starten till fusion. Som i de flesta utvecklingsfaser var det

naturligtvis en process. Just detta albumet innehåller inspelningar som gjordes under 6-7 månader 1969. En del av materialet

kom också på albumet Filles De Killimanjaro.

[Bebop]

PS. Denna skiva släpptes alltså ett år innan "In A Silent Way":

Det finns även de som menar att Arnold Schönberg och Karlheinz Stockhausen var först, som båda lekte med att klippa och

klistra ihop ljudslingor under 50-talet. Det är också dokumenterat att Miles träffade den engelska kompositören Paul

Buckmaster som spelat upp teman för Miles som har likheter med Bitches Brew som släpptes senare. Betydande input

kom också från Sly Stone och Jimi Hendrix ... men Miles av den som fick till det s a s.

Miles var borta från scenen mellan 1975 - 1981 då han under stort buller och bång släppte The Man With The Horn

Massor av spekulationer föregick det här albumet. Skulle han vara tillbaka till den "riktiga" jazzen eller va det ännu

en ny experimentperiod?

En ny relativt lättlyssnad Miles var tillbaka med mer laid back och harmonisk fusion som byggde på element från soundet av

rockgitarr, funkbas och baktakt. Miles spelade mer trumpet än han gjort sedan slutet av 60-talet. Nya framtidsnamn lanserades

dessutom, främst saxofonisten Bill Evans, gitarristen Mike Stern och basisten Marcus Miller. Så när som på titellåten som tillhör

hissavdelningen så håller albumet fortfarande, tycker jag.

Plattan blev en försäljningsframgång och festivalerna slogs om att få lansera Miles på scen igen. Redan sommaren samma år

(1981) stod han på scen för första gången sedan 1975. Första turnen med liveframträdande från Boston, New York och Tokyo

släpptes på en dubbel "We Want Miles" 1982. Utöver de tre ovan, fanns gamle vapendragaren Al Foster på trummor och Mino

Cenelu på percussion.

Miles var tillbaka i full kraft med ständiga turnéer och en ny platta varje år. Nästa var Star People som släpptes 1983.

Samma gäng som på de föregående men här lanserades även gitarristen John Scofield. Han var känd sedan tidigare från

framför allt Billy Cobhams gäng och Charles Mingus men nu slog han igenom på allvar.

Jag har inte betygsatt plattorna men jag tycker alla håller utmärkt bra än idag. Jag vill inte vara utan någon av dom. För mig

är det 4-5 stjärnor jäms över i den genre vi rör oss inom. Nästa platta kom 1984, Decoy Samma gäng som tidigare men

som vanligt när det gäller Miles, provar han en del nya namn. Här tillkommer Robert Irwing III på keyboards och annan elektronik,

Darryl Jones på bas (som spelat bas hos Stones sedan Bill Wyman la av) samt saxofonisten Brynford Marsalis.

[Bebop]

I och med nästa platta, You're Under Arrest från 1985 tog Miles till sig låtar från popvärlden som han

gillade skarpt. Här finns t ex Human Nature med och Miles största hit någonsin (tror jag), Cindy Laupers

Time After Time. Den låten gjorde Cindy Lauper till dollarmiljonär. Just denna platta sågades fullständigt

av många kritiker som ett kommersiellt jippo utan några som helst kvaliteter. Jag stämde också in i

den kören, men jag har svängt. Ny i gänget är saxofonisten Bob Berg och även gamle Miles musikern John

McLaughlin har kallats in.

Time After Time släpptes också som en extended verision på maxi single samma år.

Något hände mellan Miles och Columbia efter denna plattan. Han lämnade sällskapet och skrev på för Warner Bros. Han

samarbetade mer och mer med basisten Marcus Miller som både skrev och arrangerade för Miles. De följande 3 plattorna

är lika mycket Marcus Miller som Miles Davis på ungefär samma sätt som samarbetet med Gil Evans på 40-, 50- och 60-talen.

En riktig klassiker är Miles hyllning till Desmond Tutu med albumet Tutu från 1986. Foto av nyligen avlidne Irving Penn,

producerad av Tommy LiPuma och George Duke som också arrangerat en låt. I övrig är det Marcus Miller som skrivit och

arrangerat allt. Med få undantag så är det också Marcus Miller som spelar alla instrument utom då trumpet. Ljudet är

förstklassigt liksom musiken.

1987 släppte Miles musik till filmen Siesta och plattan bär samma namn. Har någon sett filmen

All musik komponerad och arrangerad av Marcus Miller som spelar massor av instrument även här. Dessutom är bl a

gitarristerna John Scofield o Earl Klugh med liksom trummisen Omar Hakim. Musiken har likheter med Tutu

Sista albumet i denna Miles kavalkad är Amandla (1989) som också är en av mina favoriter, inte minst för hyllningen till nyss avlidne

Jaco Pastorius. Låten med samma namn är bland de vackraste Miles har spelat någonsin. Alla låtar förutom 2 är skrivna av Marcus Miller

som också arrangerat. George Duke finns också med och en ny saxofonist lanseras. Det är Kenny Garrett som är en av de mest

spännande och bästa altsaxofonisterna idag. Ricky Wellman spelar trummor och märkliga Foley hanterar gitarren.

Det kom också ut några album till, t ex Live Around The World och Doo-Bop men för mig slutat Miles epoken med Amandla

1989. Miles dog 1991 i ett slaganfall. Han ligger begravd i Bronx. Miles är en av 1900-talets mest inflytelserika musiker som påverkat massor

av stilar och som lanserat mängder av stjärnor och låtar. Det handlar inte bara om jazz, utan musik i stort. I så motto kan han jämföras med

Mozart och Beethoven och kommer säkert att inta samma position när musikhistorian skrivs om vartefter. Fusion-bidraget är bara ett av Miles

Davis bidrag men det är inte hans viktigaste, men det faller utanför denna tråden. Se även Wikipedia om Miles

(bild från Wikipedia)

[iroise]

>Bebop, denna musiktråd gör du på ett utomordentligt seriöst sätt, sitter i Stockholm och läser medan den andra hälften shoppar.

Bitches Brew-lp:n väckte/väcker stora känslor hos mina jazzskäggspolare en del anser den förstörde jazzen och att det inte skapats något sedan dess som är bra utan mest plagiat!? Lp.n anses av dessa va skräp!

Själv kom jag in i jazzen via den lp:n och jag har så att säga gått baklänges, fick en Armstrong:lp av Calle häromdagen som gjorde mig glad.

Gillar skivan som en milstolpe och har skivor med alla som var med på den annars är jag väldigt nere med Jack Johnson-lp:n (heter den så) och har även fått den avmålad i olja

[bass]

Herligt, en af mine favoritgenre

Hørte engang en historie om at Miles Davis skulle have udtalt at han begyndte med Cool Jazz fordi han ikke kunne spille som Dizzy Gillespie! Det må siges at være ret heldigt for musikhistorien.´

Vil lige tilføje et nordisk bidrag til denne Miles-kavalkade. I 1985 indspilles Aura med Danmarks Radios Bigband feat. bl.a. NHØP og Marilyn Mazur. Mazur blev kort efter hyret til turneen Live Around the World og er vidst også med på en enkelt skæring på pladen.

[verdad]

Mycket bra läsning, och du skriver på ett mycket lättfattligt sätt också. Ser fram emot att få ta del av en hel del till. Var tvungen att bidra med en kommentar, för detta är riktigt bra. Jag håller också med dig om att Miles var först ut med fusion. Du nämnde även Sly Stone, har för mig att Larry Graham som basisten/sångaren hette egentligen från början spelade gitarr med en grupp med sin mor, och de hade ingen trumslagare och för att kompensera avsaknaden av en trummis hamrade han och knäppte på bassträngarna på gitarren för att markera rytmen. Därigenom utvecklade Larry en egen spelstil på basgitarr.

Någon lyssnade på en spelning och kontaktade discjockeyn Sly Stone han lyssnade. Larry erbjöds 1966 att bli basist i

Sly and the family stone.

Han bildade även senare gruppen Graham Central Station.

Man skulle kunna säga att han var först med denna spelstil, lite thump, kanske?

Ursäkta om jag går Ot, men tyckte du skrev att man fick fylla i med lite kommentarer.

[Bebop]

Ursäkta om jag går Ot, men tyckte du skrev att man fick fylla i med lite kommentarer.

Det är i högsta grad relevant, Verdad. "Smällebasen" som vi sa, eller funkbasen är ju nästan ett kapitel för sig. Där var inte Miles först. Michael Henderson hade lite av det på 70-talet men tekniken är äldre än så. Fanns redan på 20-talet som ett sätt att höras. Men det var ett annan groove, naturligtvis. Horace Silver hade också ett utvecklat funk-groove i sin spelstil men med ett mer jazzstuk.

Wikipedia säger så här om "uppfinnarna" av funkbas/slapping technique: The earliest players of this technique in American music include Steve Brown,[1] Bill Johnson, Pops Foster,[2] Wellman Braud, and Chester Zardis.

[calle_jr]

har för mig att Larry Graham som basisten/sångaren hette egentligen från början spelade gitarr med en grupp med sin mor, och de hade ingen trumslagare och för att kompensera avsaknaden av en trummis hamrade han och knäppte på bassträngarna på gitarren för att markera rytmen. Därigenom utvecklade Larry en egen spelstil på basgitarr.

Någon lyssnade på en spelning och kontaktade discjockeyn Sly Stone han lyssnade. Larry erbjöds 1966 att bli basist i

Sly and the family stone.

Vi var inne på det i Den psykedeliska rockens utveckling, och det är mycket intressant att se hur stilar hänger ihop och hur de initialt utvecklas.

Det finns en återutgåva av Lift To The Scaffold på Speakers Corner. Man kanske borde sikta på den...

[verdad]

Wikipedia säger även så här om uppfinnaren bakom slappingtekniken

"Larry Graham, Jr. (born August 14, 1946 in Beaumont, Texas) is an American baritone singer, musician, songwriter, and record producer. He is best known as both the bass guitar player in the popular and influential psychedelic soul/funk band Sly & the Family Stone, and as the founder and frontman of Graham Central Station. He is credited with the invention of the slapping technique, which radically expanded the tonal palette of the bass, although he himself refers to the technique as "Thumpin' and Pluckin'." [1]"

http://en.wikipedia.org/wiki/Larry_Graham