Jump to content

Den progressiva rockens utveckling


calle_jr
 Share

Recommended Posts

Vad jag funderar på är om inte progen födde hårdrocken :?:

Ja helt fel är det nog inte,Led Zeppelin tolkade ju en hel del blues låtar men man hittar väl klara tendenser både från Psykedeliska o Progressiva,dom själva verkar ju ibland ta åt sig äran för att ha skapat denna genre men med alla dessa grupper i båda trådarna så kan man ju givetvis fundera på vem som inspirerade vem,är ju ganska säker på att bla annat Hendrix skakade om en del,eller som Santana än gång sa,vart kom han ifrån Mars eller... :)

Link to comment
Share on other sites

  • Replies 336
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Nu hänger jag inte med längre. Är progg och hårdrock samma sak. Funderade på att lägga in typ Dag Vag och Ulf Dageby när jag kommer hem men med Uriha Heep och Deep Purple bland proggarna så har jag fel bild av genren.

Nä det är inte samma sak,möjligtvis att dessa grupper i början av sina karriärer hade spår av detta.

Link to comment
Share on other sites

När hårdrock slog igenom 1970 räknades det till "progressiv" musik. Allt som var nytt kallades prog. Då var vanligt att man blandade ihop olika musikstilar för att skapa något nytt.

Sedan har ju det utkristalliserats musikstilar ur detta som hårdrock, fusion, folkrock och allt möjligt.

Det som vi idag menar med prog är väl det man kallade symfonisk rockmusik här i Sverige på 70-talet. Rätta mig om jag har fel.

Musik med inspiration av klassisk musik och med låtstrukturer som gick lite utanför de vanliga ramarna.

Då hör inte Deep Purple, Uriah Heep eller Wishbone Ash dit. Enstaka låtar av dem skulle kunna kallas prog.

När det gäller Jethtro Tull så räknar jag in plattor som "Thick as a brick", "A passion play" och "Songs from the wood" i genren. Men inte Aqualung.

Deep Purples 60-talsplattor är väl lite av föregångare till progen och låg ganska nära Yes 60-talsplattor.

67-77 var en guldålder enligt min mening då allt var tillåtet. Sedan stramade skivbolagen upp och musikpressen blev allt mer inskränkt.

Link to comment
Share on other sites

När hårdrock slog igenom 1970 räknades det till "progressiv" musik. Allt som var nytt kallades prog. Då var vanligt att man blandade ihop olika musikstilar för att skapa något nytt.

Sedan har ju det utkristalliserats musikstilar ur detta som hårdrock, fusion, folkrock och allt möjligt.

Det som vi idag menar med prog är väl det man kallade symfonisk rockmusik här i Sverige på 70-talet. Rätta mig om jag har fel.

Musik med inspiration av klassisk musik och med låtstrukturer som gick lite utanför de vanliga ramarna.

Då hör inte Deep Purple, Uriah Heep eller Wishbone Ash dit. Enstaka låtar av dem skulle kunna kallas prog.

När det gäller Jethtro Tull så räknar jag in plattor som "Thick as a brick", "A passion play" och "Songs from the wood" i genren. Men inte Aqualung.

Deep Purples 60-talsplattor är väl lite av föregångare till progen och låg ganska nära Yes 60-talsplattor.

67-77 var en guldålder enligt min mening då allt var tillåtet. Sedan stramade skivbolagen upp och musikpressen blev allt mer inskränkt.

Detta är ju vad som skrivs på Wikipedia exempelvis,Länk Wikipedia

Sen är det ju som alltid grupper som har spår av olika influenser,jag tror ju inte att någon grupp på den tiden sa vi skall spela den eller den stilen till namnet utan mer till vart vad som kändes rätt

Link to comment
Share on other sites

För mig var Genesis det största prog-bandet på 70-talet.

Yes, Gentle Giant och ELP gjorde bra saker, men var ojämna.

Genesis höll en jämnare nivå och hade en större samlad låtskrivarbegåvning. För stor för att rymmas inom en grupp egentligen, därför blev det till slut att Gabriel och Hackett hoppade av.

Genesis är två olika grupper. 70-tals-Genesis och 80-tals-Genesis

Smaksak vilken som är bäst, men på 70-talet var Genesis mina husgudar och det var då de spelade prog.

Jag har inga plattor av Genesis från 80-talet och skall därför inte uttala mig om vad de gjorde då.

Duke gjorde mig så besviken att jag vände gruppen ryggen.

Jag kan iallafall berätta att jag även blev besviken på ..And then there were three.

När den kom tyckte jag att musiken blivit allt för utslätad.

Men när jag lyssnar på den nu så tycker jag att det är en suverän platta.

Förväntningar och förutfattade meningar om hur det bör låta kan ställa till det.

Jag började lyssna på Genesis runt -75 och då trodde jag att Trespass var deras första skiva.

Men de hade släppt en skiva på 60-talet. Den döptes till "From Genesis to revelation". Namnet gjorde att skivan hamnade i skivbackarna med kristen musik där den tvärdog.

Den återutgavs först 1978.

Producenten som tog gruppen under sina vingar förstod aldrig gruppens intentioner.

Han hatade solon.

Därför klippte han bort dem, tonade ned gruppen och lyfte fram Peter Gabriels röst och smetade stråkar över alltihopa.

Det gjorde de andra till anonyma kompmusiker.

Men det hindrar oss inte från att höra att det är en samling jäkligt bra låtar.

Idag tycker jag att den framstår som en av 60-talets bästa plattor.

Då gjorde 60-tals-soundet på plattan att jag tyckte att det lät mossigt, vilket all 60-talsmusik gjorde för mig då. Det har ändrats.

Intressant kan vara att gitarristen Anthony Philips hade en så framträdande roll i låtskriveriet. I stort sett är all musik från deras andra platta, Trespass, är skriven av honom.

När han, på grund av scenskräck, lämnade gruppen, så blev det deras allvarligaste kris någonsin. De har berättat att de aldrig varit så nära att lägga av som då. De upplevde att det var lättare att tackla Peter Gabriels avhopp fem år senare, för då hade de skaffat självförtroende. Det var det aldrig tal om att lägga av när Peter hoppade av.

Det tog ett halvår för dem att hitta någon som kunde ersätta Anthony. Någon som kunde behärska akustisk gitarr och samtidigt spela som Jimi Hendrix.

Under tiden han de skaffa en ny trummis också.

Att tre av medlemmarna legat etta på USA-listan säger en del om gruppens begåvning.

Alla som medverkat i gruppen är ju lysande låtskrivare och musiker.

För mig är Genesis 70-talets största grupp.

Vill man få en uppfattning om tidiga Genesis, och det var då de var som roligast, så är Genesis Live från -73 ett måste.

214TVYK2JPL._SL500_AA160_.jpg

Det är den plattan som för mig varit den största musikaliska aha-upplevelsen någonsin och ändrade mitt sätt att lyssna på musik fulständigt.

Link to comment
Share on other sites

Rätta mig om jag har fel.

Nej, du har rätt.

Då hör inte Deep Purple, Uriah Heep eller Wishbone Ash dit. Enstaka låtar av dem skulle kunna kallas prog.

Inte som helhet, men som de inledde anser jag. Definitivt DP och UH.

Funderade på att lägga in typ Dag Vag och Ulf Dageby när jag kommer hem

Nej, inte i denna tråden. Det får vara i en separat tråd om progg med två "g" i så fall.

Link to comment
Share on other sites

The Lamb lies down on Broadway och the Wall tillhör egentligen också en annan genre, rockoperan.

Där är väl The Who och the Kinks störst.

Helt klart en intressant tanke!! Har aldrig tidigare hört Rockopera nämnas som egen genre.... men det kanske inte är helt fel.

Lamb lies down on broadway är helt klart en av mina favoritskivor någonsin. Och när vi tidigare diskuterade förstapressar, vanliga pressar och nyutgivna audiofilutgåvor så kan jag passa på att slå ett slag för Genesis nyutgåvor både på SACD och Vinyl. Jag och FZA gjorde en snabb lyssning till en vanlig 70-talspress av Foxtrot mot nyutgåvan på vinyl. Och vi båda föredrog nyutgåvan även i parametern 70-tals charm :D om det nu kan kallas parameter :clown:

Link to comment
Share on other sites

Vill man få en uppfattning om tidiga Genesis, och det var då de var som roligast, så är Genesis Live från -73 ett måste.

214TVYK2JPL._SL500_AA160_.jpg

Det är den plattan som för mig varit den största musikaliska aha-upplevelsen någonsin och ändrade mitt sätt att lyssna på musik fulständigt.

Fantastiskt, Björn-Ola!

För ordningens skull vill jag lägga in;

Yes - Fragile. 1971 Atlantic 2401

DSC_6960.JPG

"Fragile" - Ännu ett mästerverk av kvintetten Anderson, Squire, Howe, Wakeman och Bruford.

Sida 1;

1. Roundabout

2. Cans and Brahms

3. We Have Heaven

4. South Side of the Sky

Sida 2;

1. Five Per Cent for Nothing

2. Long Distance Runaround

3. The Fish (Schindleria Praematurus)

4. Mood for a Day

5. Heart of the Sunrise

Heart of the Sunrise: http://www.youtube.com/watch?v=XyLsqNoK2g0

Link to comment
Share on other sites

Welcome back my friends, to the show that never ends....

e247729fd7a08ef892dbd010.L.jpg

Emerson, Lake & Palmer - Brain sallad surgery

Vi får inte glömma Keith Emerson, Greg Lake & Carl Palmer. Alla i bandet var stora namn redan innan bandet bildades och hade ett förflutet i bl.a The Nice och King Crimson.

Om något band skulle få representera prog-rocken, i min bok, så är dessa tre herrar trogliga kandidater. Allt dom gjorde var progressivt på alla fronter. T.ex att sätta upp Mussorgsky's Pictures at a exhibition. Eller att skriva sina namn på taken av turnelastbilarna i gigantiska bokstäver, så även utomjordingar vet att dom är på turne. Dom var oxå Moog's egen lilla experiment grupp, och allt han tillverkade fick Keith Emerson prova. De hade den första hit-singeln med en moog och var första gruppen som turerade med dessa synthar. På sina instrument var dom helt oöverträffade både i studio och på scene.

Varför detta band är så bortglömt är ett mysterium, men börjar man gräva lite så tycker jag det visar sej att bandet gjort allt som behövs för att bli legender. En av de mest brutala scenshower någonsin, musikaliskt helt nyskapande skivor och på sina instrument var dom fenomenala.

Men som nämts tidigare så var ju allt dom gjorde inte helt lyssande och om något saknas så är det låtarna.

Vi pratade ju om inspelningar förut och denna skiva skulle jag säga håller enormt hög ljudkvalitet.

Link to comment
Share on other sites

Helt klart en intressant tanke!! Har aldrig tidigare hört Rockopera nämnas som egen genre.... men det kanske inte är helt fel.

Lamb lies down on broadway är helt klart en av mina favoritskivor någonsin. Och när vi tidigare diskuterade förstapressar, vanliga pressar och nyutgivna audiofilutgåvor så kan jag passa på att slå ett slag för Genesis nyutgåvor både på SACD och Vinyl. Jag och FZA gjorde en snabb lyssning till en vanlig 70-talspress av Foxtrot mot nyutgåvan på vinyl. Och vi båda föredrog nyutgåvan även i parametern 70-tals charm :D om det nu kan kallas parameter :clown:

Jag har aldrig tänkt på "The Lamb..." som rockopera men BO kanske har rätt. Tillsammans med "Foxtrot" tillhör denna dubbel mina absoluta Genesisfavoriter. Från "A Trick of the Tail" när Collins tog över på sång känns det som en annan grupp.

Link to comment
Share on other sites

För ordningens skull vill jag lägga in;

Yes - Fragile. 1971 Atlantic 2401

"Fragile" - Ännu ett mästerverk av kvintetten Anderson, Squire, Howe, Wakeman och Bruford.

Helt klart så Calle! Detta var förövrigt det första Yes-album jag köpte....sen var jag fast... :D

Har denna både som "original" och som MFSL gold ultra...och idag rippade jag in originalutgåvan...så frågan är om jag inte skall ta och jämföra dessa två i lurarna nu...

\\K-man

Link to comment
Share on other sites

Black Sabbath - Black Sabbath.

1970 Vertigo VO 6 (del 1 av 3)

bs1.jpg

Några av pionjärerna inom Heavy Metal är Ozzy Osbourne (sång), Tony Iommi (gitarr) och Geezer Butler (bas) och Bill Ward (trummor).

Sida 1;

1. "Black Sabbath" – 6:16

2. "The Wizard" – 4:24

3. "Behind the Wall of Sleep" – 3:38

4. "N.I.B." – 6:06

Sida 2;

5. "Evil Woman" – 3:25

6. "Sleeping Village" – 3:46

7. "Warning" – 10:32

Plattan sågs av kritikerna som skräp, dvs inget gick i takt och det lät mest som ett enda jammande. Hur som helst sålde plattan riktigt bra och numera är en första utgåva på Vertigo Swirl hett eftertraktad. Det är bra mastrat, bra ljud och cymbalerna låter kanonfint ... :mm:

Då var det här väldigt nytt - idag är det mest "vanlig rock". Man behöver egentligen bara köpa den här plattan så har man täckt in hur bra rock ska låta. :)

Hur kom jag då in på det här spåret? Jag var synthare på 80-talet ...

Link to comment
Share on other sites

Hur kom jag då in på det här spåret? Jag var synthare på 80-talet ...

Hehe!! :D Jag var synthare på 90-talet. Med Skinny Puppy & Front 242 som favoriter.

Och på något märkligt sätt kändes det lite som cirkeln var sluten när jag läste att mina stor-idoler Skinny Puppy's grundare ,Cevin Key, bestämde sej för att han skulle bli musiker när han såg Emerson, Lake & Palmer live :)

Link to comment
Share on other sites

Oj nä någon syntare har jag aldrig varit ej heller pop offer som dom kallades på 80-talet,uppväxten med Deep Purple sa annat.Tycker Sabbat är riktigt bra även om det känns mer hårdrock för mig,Paranoid var det första albumet jag hörde,"War Pigs"spelades flitigt :)

Link to comment
Share on other sites

Black Sabbath - Master of Reality.

1971 Vertigo 6360 050 (del 2 av 3)

bs2.jpg

Jag hoppar över Paranoid - som är kanske den mest kända låten BS gjort. Paranoid kom också 1970 och blev en uppskattad efterföljare. Att jag inte tar med den här är att det är mindre improvisation och mer producerat så att säga - lite tråkigt. Det är trots det en bra platta!

Master of Reality är mer intressant mycket på grund av att (enligt wiki) Tony Iommi skadat fingrarna tidigare och blivit tvungen att stämma ner gitarren en del. Butler gjorde detsamma vilket gav ett dovt, tungt och lite muddigt sound - men det blev väldigt lyckat.

Side one

1. "Sweet Leaf" – 5:05

2. "After Forever" (Iommi) – 5:27

3. "Embryo" (Iommi) – 0:29

4. "Children of the Grave" – 5:18

Side two

1. "Orchid" (Iommi) – 1:30

2. "Lord of this World" – 5:27

3. "Solitude" – 5:02

4. "Into the Void" – 6:13

Vid tiden 1985 så skulle alla ta ställning och bli synthare, hårdrockare eller nobody så att säga. Så det blev synthare och Depeche Mode, Howard Jones, Falco, Yazoo, Frankie goes to Hollywood mfl var rätt. Hårdrockarna körde med Purple, Sabbath, Dio, Rainbow, AC/DC mfl.

Det är faktiskt Ritchie Blackmore som är länken för mig ...

Link to comment
Share on other sites

Helt klart så Calle! Detta var förövrigt det första Yes-album jag köpte....sen var jag fast... :D

Har denna både som "original" och som MFSL gold ultra...och idag rippade jag in originalutgåvan...så frågan är om jag inte skall ta och jämföra dessa två i lurarna nu...

\\K-man

Har just avlyssnat valda delar av dessa två versioner....och helt klart är MFSL versionen ett klart lyft! Tyckte först att den vanliga lät rätt ok...men efter att ha hört några strofer på MFSL var den gamla rätt platt. Dock kunde jag några gånger uppleva MFSL:n som lite väl separerad...att det var lite frispelande instrument....men klart mer instrumentlika än!

\\K-man

Link to comment
Share on other sites

Har just avlyssnat valda delar av dessa två versioner....och helt klart är MFSL versionen ett klart lyft! Tyckte först att den vanliga lät rätt ok...men efter att ha hört några strofer på MFSL var den gamla rätt platt. Dock kunde jag några gånger uppleva MFSL:n som lite väl separerad...att det var lite frispelande instrument....men klart mer instrumentlika än!

\\K-man

Samma slutsats som jag och mina polare kom till när vi körde Fragile på: CD, CD-remaster, Mofi guld CD och Atlantic vinyl. Mofi håller riktigt hög kvalitet på denna utgåva.

Link to comment
Share on other sites

O YES :D köpte faktiskt 35th Anniversary Collection som ett kompliment för ett tag sedan,skönt när man vill vara bekväm,förutom 90125 så har jag inte så många"nya"med Yes men det går allt att lyssna på det med :)

De flesta medlemmar i dessa numera betraktade supergrupper hade en tendens att satsa på solokarriärer när de inte kom överens med bandet av någon anledning, eller inte fick ta tillräckligt med plats; Peter Gabriel, Tony Banks, Mike Rutherford, Peter Hammill, Rick Wakeman, Steve Howe och inte minst Jon Anderson som redan nämnts. Rick Wakeman har släppt 93 soloalbum! En excess i virtuosa utsvävningar kan höras på "Cost of Living" från 1983. Jag hittar inga spår på YouTube, men kolla upp "Shakespeare Run" som finns med på det albumet.

Gästspel med andra grupper var också vanligt, och här tror jag skivbolagen styrde mer. Jeff Becks "Truth" har redan varit uppe, men det var alltid spännande med ett nytt album där kända gästspelare stod med i liner notes. På senare tid tänker jag på Ian Andersons gästspel på "Acoustically Driven". Man köper skivan för att man ser att Ian Anderson står med som gäst!

Link to comment
Share on other sites

Black Sabbath - Black Sabbath. 1970 Vertigo VO 6 (del 1 av 3)

Black Sabbath - Master of Reality. 1971 Vertigo 6360 050 (del 2 av 3)

Jag köper dessa poster eftersom låtvalen är >5min, eftersom de handlar om trollkarlar och eftersom det ser ut som en Lyra Skala på tonarmen :clown: :app:

Jag gillar också att förgreningen mot olika stilar tydliggörs, men jag tänker ofta att allt det här är efterhandskonstruktioner. Att många av banden vi nämnt inte brydde sig ett skvatt om ifall de spelade rock, blues, folk, psyk, prog eller heavy metal. Det bara kom ut som det gjorde. Who knows :?:

Men längre än såhär tycker inte jag att vi går in på heavy metal, såvida INGEN får för sig att så småningom starta en separat kartläggning :cool:

Link to comment
Share on other sites

Black Sabbath - Vol 4.

1972 Vertigo 6360 071 (del 3 av 3)

bs3.jpg

Vi kommer inte undan så lätt, Calle_Jr, :o utan att ha med den sista delen i transitionen från rock och hårdrock till begynnelsen av heavy metal. Det var med den här plattan det riktiga Sabbath gick i graven och alla andra band tog vid, bl a Iron Maiden mfl.

Side one

1. "Wheels of Confusion/The Straightener" – 8:01

2. "Tomorrow's Dream" – 3:11

3. "Changes" – 4:44

4. "FX" – 1:43

5. "Supernaut" – 4:49

Side two

6. "Snowblind" – 5:33

7. "Cornucopia" – 3:54

8. "Laguna Sunrise" – 2:55

9. "St. Vitus' Dance" – 2:29

10. "Under the Sun/Every Day Comes and Goes" – 5:52

Under inspelningen av skivan sägs det att de var så höga på kokain att det var svårt att överhuvudtaget få till musiken alls. Kanske hörs det ...

Detta blev också vändpunkten för bandet och resten av skivorna som kom senare är visserligen rätt bra men inte så nyskapande som de här tre. Progressivt anser jag.

Att jag snöade in på hårdrock ett tag var via Deep Purples Child in Time som Blackmores Night (Ritchies nuvarande band) spelade. En riktigt bra låt så jag sökte fram rötterna i Deep Purple och hittade dessutom förlagan, Bombay Calling av It's a beautiful day. Kopplingen till Sabbath ligger i att Ronnie James Dio sjöng i Ritchies band Rainbow och senare hoppade Dio av för att gå in i Sabbath och göra Heaven and Hell 1980. Så kan det gå.

Slut på stickspåret ... :mm:

Link to comment
Share on other sites

"Fragile" - Ännu ett mästerverk av kvintetten Anderson, Squire, Howe, Wakeman och Bruford.

Det är ju fantastiskt hur musik kan fånga vår själ på olika sätt. Jag köpte "Fragile" i våras eftersom jag det verkade som det var en viktigt skiva. Jag har spelat den 2-3 gånger och jag är fortfarande ett stor frågetecken om vad det är som är så bra med den. Men jag skall på den igen. Uppenbarligen är det en viktig platta och jag vill gärna förstå och lära mig varför ... :shy:

Link to comment
Share on other sites

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt tänt till på Yes.

Close to the edge och Relayer är väl de två plattor där jag tycker att det mesta föll på plats.

Kanske tog de sig själva på för stort allvar. Man saknar den befriande humorn som dyker upp då och då i Genesis, Gentle Giant och ELP, det som tog ned allting på jorden igen innan allt riskerade att sväva iväg fullständigt.

Link to comment
Share on other sites

Det är ju fantastiskt hur musik kan fånga vår själ på olika sätt. Jag köpte "Fragile" i våras eftersom jag det verkade som det var en viktigt skiva. Jag har spelat den 2-3 gånger och jag är fortfarande ett stor frågetecken om vad det är som är så bra med den. Men jag skall på den igen. Uppenbarligen är det en viktig platta och jag vill gärna förstå och lära mig varför ... :shy:

Jag tycker låten Heart of the Sunrise är det bästa spåret på skivan. Om nu något spår ska "nötas" in. :)

Link to comment
Share on other sites

ELP är väl värda att kolla in.

De och Yes var de enda renodlade progbanden som hittade fram till en större publik i början på 70-talet.

Min favoritlåt är utan tvekan den 20 minuter långa Tarkus. En av de absoluta höjdpunkterna inom prog.

51P4IXwHl5L._SL500_AA240_.jpg

Plattorna är ojämna och ibland slår det över i ren uppvisning, precis som med Gentle Giant, men båda grupperna kunde leverera låtar med urstarka melodier.

För mig är melodier viktigt och prog kräver verkligen stora melodier. Annars blir det luftslott.

De gånger då Yes funkar för mig är när Jon Anderson levererar sina underbara melodier.

Det hittar man bl.a. på denna platta:

41HPPX022YL._SL500_AA240_.jpg

Den 20 minuter långa Gates of delirium är helt och hållet komponerad av honom och då blir det bra.

Slutet hör till det vackraste jag känner till.

Det är verkligen något man kan testa sin anläggning med, långt nere i ljudbilden hittar man massor av små detaljer.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...