Jump to content

Den progressiva rockens utveckling


calle_jr

Recommended Posts

titel2.gif

Den progressiva rocken utvecklades från sent 60-tal ur psykedelian, som en typisk tendens inom rocken att ta inspiration

från mer och mer udda influenser. För progressiva rockband handlade det om att utveckla och sträcka på de tekniska och

kompositionella gränserna från vers-refräng-baserade strukturer. Till detta skall man lägga influenser från klassisk-, jazz-

och världsmusik. Helt instrumental musik blev vanlig, medan låtar med sång ofta var konceptuella, abstrakta eller

fantasibaserade, och albumen var ofta baserade på något tema.

prog2.jpg

Vem var dessa rockens pionjärer :?:

Som flera säkert misstänkt måste vi förstås skapa en glidande övergång från psyken, och därför tänkte jag

att vi i denna tråd kunde tipsa om progressiv rock. Psyk-tråden får rulla på parallellt.

- Vilka är de stilbildande grupperna :?:

- Vem har gjort de bästa albumen och vilka är de :?:

- Varifrån kom influenserna och

- Vilka är de bästa anekdoterna :?:

Alla får hjälpa till!

:)

Link to comment
Share on other sites

Hej

Ännu en spännande tråd.

I min värld är och var Yes det största och bästa bandet.

Albumen:

The Yes Album, Fragile och Close To The Edge är stilbildande och helt suveräna, sedan blev det aldrig bättre.

Såg dem i Scandinavium 1977 och det är fortfarande en av mina största konsertupplevelser nästan lika bra som Little Feat på Konserthuset i Stockholm året innan.

Link to comment
Share on other sites

Håller helt klart med om Yes,men även Jethro Tull var tidiga med bla "Thick as a brick"

riktigt bra i mina öron :)

Pink Floyd platsar ju i båda trådarna

Genesis även om jag inte gillar dom lika mkt var bättre senare tycker jag.

Den senare vågen på 80-talet,lyssnade jag en hel del på Marillion

Link to comment
Share on other sites

- Vilka är de bästa anekdoterna :?:

I progens underbara värld finns en uppsjö anekdoter! Med tanke på det storhetsvansinnet som rådde under tiden och en allt-är-möjligt-anda. Efteråt har det väl konstateras att bara för att något är möjligt behöver ju nödvändigtvis inte betyda att det är bra :D

Progen har ju varit enormt bespottad i media ända sedan slutet på 70-talet då den officiellt dog ut, och de stora grupperna var tvungen att gå under jorden eller ändra stil. Legenden säger ju att punken tog livet av progen, men det är nog inte helt korrekt. Och efteråt har ju många punk-musiker kommit ut ur garderoben som stora progfans. Av de jag känner som spelade i punkband på 80-tal är det inte en ända som inte suttit och lyssnat på Rush - 2112 om och om igen och förundrats över hur bra det kan låta när man lärt sej spela sitt instrument.

Men sedan slutet på 70-talet så har bilden på Emerson, Lake & Palmers turnelastbilar* få symbolisera progens översdåd och smaklöshet i media. Tre stycken svarta Amerikanska lastbilar med texten Emerson - Lake - Palmer på taket :o , vilket betyder att du måste ha en helikopter om du ville se spektaklet. Men det finns värre anekdoter än så i progens magiska värld, men dom sparar vi ett tag ;)

*Hittar inte någon bild, men jag ska leta rätt på en. :)

Link to comment
Share on other sites

I progens underbara värld finns en uppsjö anekdoter! Med tanke på det storhetsvansinnet som rådde under tiden och en allt-är-möjligt-anda. Efteråt har det väl konstateras att bara för att något är möjligt behöver ju nödvändigtvis inte betyda att det är bra :D

Progen har ju varit enormt bespottad i media ända sedan slutet på 70-talet då den officiellt dog ut, och de stora grupperna var tvungen att gå under jorden eller ändra stil. Legenden säger ju att punken tog livet av progen, men det är nog inte helt korrekt. Och efteråt har ju många punk-musiker kommit ut ur garderoben som stora progfans. Av de jag känner som spelade i punkband på 80-tal är det inte en ända som inte suttit och lyssnat på Rush - 2112 om och om igen och förundrats över hur bra det kan låta när man lärt sej spela sitt instrument.

Men sedan slutet på 70-talet så har bilden på Emerson, Lake & Palmers turnelastbilar* få symbolisera progens översdåd och smaklöshet i media. Tre stycken svarta Amerikanska lastbilar med texten Emerson - Lake - Palmer på taket :o , vilket betyder att du måste ha en helikopter om du ville se spektaklet. Men det finns värre anekdoter än så i progens magiska värld, men dom sparar vi ett tag ;)

*Hittar inte någon bild, men jag ska leta rätt på en. :)

Vissa säger tom att punken räddade musiken! Känsla för musiken var det man saknade, man var trött på alla goda musiker som kunde allt som den stora lyssnarskaran aldrig skulle kunna lära sig. Punken skulle väl då få alla att inse att alla kan spela. Här kan man tänka på Six Pistols som för det mesta använde två akord ist för de vanliga tre! Själv gillade jag mycket av det som kom ur punken t ex sena the Clash. Prog/fusion var det som folk skulle räddas från! :)

Link to comment
Share on other sites

Angående progressiva favoriter!

Ian Anderson i Jethro Tull fick frågan om favoritband från eran och svarade:

Gentle Giant

Av den anledningen att han tyckte dom representerade både det bästa och det sämsta med genren. Virtuosa musiker som spelar för glatta livet och har all kompetens som behövs för att förverkliga varje galen idé dom får. Underbart ibland... andra gånger... inte fullt lika :unsure:

Själv älskar jag GG och tycker den bästa plattan är denna:

6360%20080ITA.jpg

Gentle Giant - Octopus

Spåret "The Boys In The Band" börjar med ett mynt som kastas och låter riktigt roligt och realistiskt, helt klart en sådan detalj som vi hifinörd kan snöa in på.

Bland övrig trivia om bandet är bl.a att sångarnen jobbar på skivbolag och är ansvarig för att gett bandet Pantera ett skivkontrakt. I efterhand kanske inget att skryta med då gitaristen blev skjuten på scenen och sångaren i bandet kan titulera sej som världens mest heroineberoende person. :diss:

Link to comment
Share on other sites

Det finns ingen anledning att hacka på prog.

99% av all punk-musik som gjorts är skräp, medan bara 80% av all prog-musik är skräp. Progen vinner med bred marginal.

Dålig musik finns i alla musikstilar, prog inget undantag. Det är väl möjligtvis så att fallhöjden är lite högre i prog.

På tal om punk, så måste vi nämna Johnny Rottens favoritsångare, Peter Hammill.

Han är utan tvekan en av de viktigaste inom prog-musiken.

Han ledde Van Der Graaf Generator som släppte sin första skiva -68.

De och King Crimson får väl anses som de första renodlade prog-banden, av det slag som vi kallade symfonirockband på 70-talet, här i Sverige.

VDGG släppte fyra stilbildande plattor mellan åren 68-71, därefter låg bandet i träda då Peter Hammill hoppade av för att satsa på en solokarriär.

Efter fyra soloplattor återbildades gruppen och släppte tre suveräna plattor åren 75-76. Då tycker jag att de peakade.

Sedan ombildades gruppen -77 och släppte ytterligare en platta men efter det kom ju den stora prog-döden och gruppen förlorade sitt skivkontrakt och därmed var det slut.

Peter Hammill har fortsatt som soloartist, men det var i VDGG som han var som bäst.

Han var oerhört produktiv på 70-talet då han släppte 8 soloplattor och 6 VDGG-plattor, om jag räknat rätt. Soloplattorna visar upp hans bredd, allt från operaarior till ren punkrock.

Plattan "Over" ger en bra bild av detta.

212Q1XW8M0L._SL500_AA130_.jpg

Jag tycker att han var den störste låtskrivaren inom genren på 70-talet, det är låtkvalitén som är hans styrka, kanske inte som musiker. Det har alltid funnits en punkig attityd hos honom, han skriksjunger för det mesta, kanske är det därför Jonny Rotten gillade honom.

När Yes lade år i studion på att finslipa alla detaljer, verkade killarna i VDGG bara gå in i studion, spela låten en gång, rycka på axlarna och gå därifrån.

Sättningen var lite annorlunda då de istället för gitarrist hade en saxofonist i gruppen. Annars är det mycket keyboard i deras sound.

Robert Fripp gästspelade lite på de tidiga plattorna, annars väldigt lite gitarr.

Man gjorde en kort återförening för några år sedan och släppte två plattor, men de är mest för inbitna fans.

Ett litet urval:

41AW5783KDL._SL500_AA240_.jpg

Pawn Hearts från -71. Den 20-minuter långa sviten " A Plague Of Lighthouse Keepers " är höjdpunkten

51WG9MVYZAL._SL500_AA240_.jpg61CEW15QHNL._SL500_AA240_.jpg

Godbluff och Still Life är två systerplattor som spelades in samtidigt 75-76, suveräna låtar.

Link to comment
Share on other sites

Oj! :o

Det började ju bättre än väntat.

Roger Dean är redan representerad i flera inlägg, 2112 hade jag som Bankomatkod i 10år och VDGG tillhör definitivt giganterna.

Tack för det!

Vad gäller brytningen mot punk var det nog en nödvändighet precis som ni skriver, och det behövdes en frisk fläkt.

Jag tror också att en avgörande faktor var att de som är jämnåriga med mig kom in i bilden. En ny generation vill ha ny musik!

Jag har dock äldre syskon, och många av husgudarna är nedärvda från dem och deras kompisar.

Vad säger ni om;

Frank Zappa - Hot Rats. 1969 Bizarre RS-6356

DSC_6966.JPG

Hot Rats är Zappas första soloalbum efter att det ursprungliga Mothers of Invention upplösts. Den enda sång som finns med på albumet är i låten "Willie the Pimp", där Captain Beefheart såklart står för sången. Ett jazz-album som är allt annat än jazz på nå't sätt. Andra medverkande är Ian Underwood, Jean-Luc Ponty, Lowell George m.fl.

Sida 1

1. Peaches en Regalia

2. Willie the Pimp

3. Son of Mr. Green Genes

Sida 2

1. Little Umbrellas

2. The Gumbo Variations

3. It Must Be a Camel

Peaches en Regalia: http://www.youtube.com/watch?v=v-cEkk-n8OA

It Must Be A Camel: http://www.youtube.com/watch?v=q1gxC0xpXd4

Link to comment
Share on other sites

Det finns ingen anledning att hacka på prog.

99% av all punk-musik som gjorts är skräp, medan bara 80% av all prog-musik är skräp. Progen vinner med bred marginal.

Dålig musik finns i alla musikstilar, prog inget undantag. Det är väl möjligtvis så att fallhöjden är lite högre i prog.

På tal om punk, så måste vi nämna Johnny Rottens favoritsångare, Peter Hammill.

Han är utan tvekan en av de viktigaste inom prog-musiken.

Han ledde Van Der Graaf Generator som släppte sin första skiva -68.

De och King Crimson får väl anses som de första renodlade prog-banden, av det slag som vi kallade symfonirockband på 70-talet, här i Sverige.

VDGG släppte fyra stilbildande plattor mellan åren 68-71, därefter låg bandet i träda då Peter Hammill hoppade av för att satsa på en solokarriär.

Efter fyra soloplattor återbildades gruppen och släppte tre suveräna plattor åren 75-76. Då tycker jag att de peakade.

Sedan ombildades gruppen -77 och släppte ytterligare en platta men efter det kom ju den stora prog-döden och gruppen förlorade sitt skivkontrakt och därmed var det slut.

Peter Hammill har fortsatt som soloartist, men det var i VDGG som han var som bäst.

Han var oerhört produktiv på 70-talet då han släppte 8 soloplattor och 6 VDGG-plattor, om jag räknat rätt. Soloplattorna visar upp hans bredd, allt från operaarior till ren punkrock.

Jag tycker att han var den störste låtskrivaren inom genren på 70-talet, det är låtkvalitén som är hans styrka, kanske inte som musiker. Det har alltid funnits en punkig attityd hos honom, han skriksjunger för det mesta, kanske är det därför Jonny Rotten gillade honom.

När Yes lade år i studion på att finslipa alla detaljer, verkade killarna i VDGG bara gå in i studion, spela låten en gång, rycka på axlarna och gå därifrån.

Sättningen var lite annorlunda då de istället för gitarrist hade en saxofonist i gruppen. Annars är det mycket keyboard i deras sound.

Robert Fripp gästspelade lite på de tidiga plattorna, annars väldigt lite gitarr.

Håller med om procentsatsen :D

Van der graaf generator tillhör ju verkligen giganterna och Pawnhearts kommer helt klart med på min topplista.

Angående Hammills sångstil så måste den varit rätt banbrytande för sin tid och jag vet att många inom punken och hårdrocken har honom som förebild. T.ex Rob Halford i Judas Priest. Själv så får jag haksläpp varje gång av sånginsatsen i låten Arrows på Godbluff. Helt makalöst! :o Och på Pawnheart då Hammill bara viskar textstycket "Still waiting for my savior, storms tear me limb from limb." så låter det som han ska explodera. Helt klart en unik talang, och för att knyta an till vår parameter-tråd, så besitter Hammill de där kvaliterna som är nästan omöjliga att beskriva med ord.

Som musiker är ju VDGG inte riktigt på samma nivå som andra giganter inom progen. Men känslan finns i kubik!

Måste man vara skicklig instrumentalist för att spela prog :?:

Link to comment
Share on other sites

Kul att ni nämner Peter Hammill och VDGG, spelade bl.a hans "The Silent Corner and the Empty Stage" ofta då det begav sig.

De äldre Zappa-skivorna håller väl i stort sett samtliga högsta klass och "Hot Rats" är definitivt en av klassikerna. Själv tycker jag det gick lite utför i och med "Sheik Yerbouti".

Link to comment
Share on other sites

Zappa är ju helt klart ett kapitel för sej, men visst var det progressive rock.... iaf några skivor.

Slälv så är jag barnsligt förtjust i Beefhearts sång, och Willie the pimp går väldigt ofta här hemma.

Omslaget är oxå underbart snyggt, även om inte Roger Dean varit inblandad.

Kan ibland få intrycket av att Zappa ville hålla sej på armlängds avstånd från den progressiva rocken och tittade mer åt jazzen för att hitta musiker. Dock så blev det ju en och annan tema-platta vilket är ett av progens signum. Texterna var ju ofta surrealistiska men ändå väl förankrade i verkligheten istället för kosmos, främande galaxer eller fablernas värld.

Humor var ju ofta ett tema i Zappa's musik och texter. Progen var ju annars en ganska humorbefriad genre. Efter Hot Rats följde ju en enormt rolig tid med Flo & Eddie på sång och mellansnack. Och dessa herrar kan ju inte beskrivas som friska någonstans. *

flo1.jpg

*bildbevis 1a :D

Link to comment
Share on other sites

Jag är inte riktigt säker, men jag tror dessa plattor också hör hemma här eller är dom för nya?

Jon & Vangelis "Short Stories" från 1979 (Jon Anderson från Yes) köpte jag faktiskt p g a ljudet. Tillhör inte mina favoriter men platsade rätt bra då.

JonVangelis.jpg

Manfred Manns Earth Band och "Roaring Silence" var en hit 1976. Jag såg dom i Lund vilket var en höjdarkonsert. Här är det ganska poppigt medan tidigare plattor, t ex "Messin'" var mer progg. Den har jag dock sålt.

ManfredMann.jpg

Link to comment
Share on other sites

Inte alltid helt lätt att genrebestämma prog. Jon & Vangelis kanske även kan kallas synthmusik, eller? Har iofs inte hört plattan!

Själv lyssnade jag idag på The Wall sida 1 och undrar nu om Pinkan vid denna tid spelade prog!? De allra tidigaste kallar iaf jag psykklassiker men det gör jag defenetivt inte med The Wall, den är kanske endast arenarock eller prog!? Vad säger ni?

Sedan gick jag över till "Selling England..." med Genesis och hela sida ett är ett mästerverk :mm: och tvärprog. Både Collins/Gabriel är med. Ljudet lämnar dock en del att önska, lite platt och inget ös i trummor/bas. Jag är mycket glad över min sub vid dessa tillfällen. Den fyller sin funktion alldeles utmärkt. Konstigt att dessa duktiga musiker inte la sig mera vinn om att få till inspelningarna bättre.

Link to comment
Share on other sites

Jag skulle vilja slå ett stort slag för detta album :)

Yes-close.jpg

Yes - Close to the edge

Jag älskar Yes! Alla skivor utom ett få undantag är helt fantastiska och deras karriär firar snart 40års jubeleum. Men med alla skivor måste du acceptera hur Yes levererar sin musik. Det är långa intron ibland utan någon större poäng, långa instrumentala partier med milslånga solon, texter som inte kan förklaras som mer än flumigt dravel. Vi alla fans vet det och vi accepterar det och ofta njuter vi oxå av det. Men vi tar sällan strid för hur bra det är utan kapitulerar och säger att det inte är så alla vill ha biffen serverad.

MEN!!

En skiva och framför allt en låt innehåller allt det jag berättade om, men framfört med en sådan perfektion att om du inte förstår detta så är det ditt fel och problem. :D Låten Close to the edge på 18min43sek ojojoj!!! :mm: Här peek'ar verkligen hela detta kollektiv musiker, Howe, Bruford, Wakeman, Anderson & Squire. Aldrig för eller efter har dom i någon konstalation levererat musik på det här sättet, helt befriat från pretantioner eller egofixering kring sin egen virtuositet. T.ex så spelar Rick Wakeman bara EN ton i ett stort parti av låten, bara frenetiskt hackandes på denna tangent i konstiga takter. Inte direkt vad som förväntas av mannen bakom "The Myths and Legends of King Arthur and the Knights of the Round Table, vars synthsolon är längre och mer pretto än titeln. Chris Squire' basspel är helt fantastiskt och även han överger melodierna och går mer på takt för att ge utrymme till de andra musikerna. Det andra musikerna gör sitt livs prestation och man hör hur mycket bandet vill och vilket enormt självförtroende dom har som band och musiker. WOW!!

Detta är kanske det bästa albumet jag har i min ödmjuka lilla samling! :app:

Link to comment
Share on other sites

kansas skrev:

En skiva och framför allt en låt innehåller allt det jag berättade om, men framfört med en sådan perfektion att om du inte förstår detta så är det ditt fel och problem. Låten Close to the edge på 18min43sek ojojoj!!! Här peek'ar verkligen hela detta kollektiv musiker, Howe, Bruford, Wakeman, Anderson & Squire. Aldrig för eller efter har dom i någon konstalation levererat musik på det här sättet, helt befriat från pretantioner eller egofixering kring sin egen virtuositet. T.ex så spelar Rick Wakeman bara EN ton i ett stort parti av låten, bara frenetiskt hackandes på denna tangent i konstiga takter. Inte direkt vad som förväntas av mannen bakom "The Myths and Legends of King Arthur and the Knights of the Round Table, vars synthsolon är längre och mer pretto än titeln. Chris Squire' basspel är helt fantastiskt och även han överger melodierna och går mer på takt för att ge utrymme till de andra musikerna. Det andra musikerna gör sitt livs prestation och man hör hur mycket bandet vill och vilket enormt självförtroende dom har som band och musiker. WOW!!

Detta är kanske det bästa albumet jag har i min ödmjuka lilla samling!

En helt suverän beskrivning.

Själv köpte jag skivan efter att ha läst Henrik Salanders enormt positiva recension i Hifi & Musik.

Måste ha varit någon gång 1972.

Henrik Salander var med i popbandet Hounds på 60-talet, arbetade senare på UD.

Link to comment
Share on other sites

Jag är inte riktigt säker, men jag tror dessa plattor också hör hemma här eller är dom för nya?

Jon & Vangelis "Short Stories" från 1979 (Jon Anderson från Yes) köpte jag faktiskt p g a ljudet. Tillhör inte mina favoriter men platsade rätt bra då.

http://i106.photobucket.com/albums/m271/Ro...JonVangelis.jpg

Båda är lite sena än (vi har inte kommit så långt) men det är fantastiska skivor, och för mig är det lite som att bränna av allt krut.

Fantastiskt vackert;

...och kolla upp

!!!! (som är alldeles för bortglömd)

Samt varför inte

nu till jul?
Link to comment
Share on other sites

Jag skulle vilja slå ett stort slag för detta album :)

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/0/09/Yes-close.jpg

Yes - Close to the edge

En skiva och framför allt en låt innehåller allt det jag berättade om, men framfört med en sådan perfektion att om du inte förstår detta så är det ditt fel och problem. :D Låten Close to the edge på 18min43sek ojojoj!!! :mm: Här peek'ar verkligen hela detta kollektiv musiker, Howe, Bruford, Wakeman, Anderson & Squire. Aldrig för eller efter har dom i någon konstalation levererat musik på det här sättet, helt befriat från pretantioner eller egofixering kring sin egen virtuositet. T.ex så spelar Rick Wakeman bara EN ton i ett stort parti av låten, bara frenetiskt hackandes på denna tangent i konstiga takter. Inte direkt vad som förväntas av mannen bakom "The Myths and Legends of King Arthur and the Knights of the Round Table, vars synthsolon är längre och mer pretto än titeln. Chris Squire' basspel är helt fantastiskt och även han överger melodierna och går mer på takt för att ge utrymme till de andra musikerna. Det andra musikerna gör sitt livs prestation och man hör hur mycket bandet vill och vilket enormt självförtroende dom har som band och musiker. WOW!!

Detta är kanske det bästa albumet jag har i min ödmjuka lilla samling! :app:

Vi lär nog inte få någon bättre framöver heller :unsure:

Suverän beskrivning kansas, och jag är glad att vi hittade denna stig.

Link to comment
Share on other sites

Mike Oldfield - Tubular Bells. 1973 Virgin V2001

DSC_6971.JPG

Virgin Records gör succé med sitt första album. Oldfield spelar över 20 instrument själv, och dominerar såklart. Jag minns ett program som visade när Oldfield gick omkring på en bilskrot för att spela in samplingar till sin Prophet 5. Några år efter. men helt utflippat.

Sida 1

1. Tubular Bells, Part 1

Sida 2

1. Tubular Bells, Part 2

http://www.youtube.com/watch?v=bYmIKcP7Nbc

Link to comment
Share on other sites

Vad är progessive rock?

En förklaring jag hört är: Rock'n Roll, men med alla blues influenser bortskalade. På vissa håll säger de efteråt att de reagerade mot Amerikaniseringen av musik. Istället tittade de åt jazz, folk och klassisk musik för inspiration, men det finns undantag.

Kansas - Song for America

51okKxNJ+fL._SS500_.jpg

Detta är andra skivan från Kansas som framhålls som USA's prog-rock kungar. Här saknas det inte bluesinfluenser även sydstatsrock & country är klart påtagligt. Här delar episka "Song for America" på 9minuter sida med Down the road som är en blueslåt i hypertempo, båda låtarna innehåller många accenter ur takt och andra proginslag. Min kompis som gick på Rythmus i Stockholm berättade att de fick lära sej Devil Game för att öva hur synkade en grupp måste vara när markeringarna börjar gå ner på 16-delar och det ska fortfarande svänga. En tydlig sak med denna skiva är att låtarna som gitaristen Livgren skrev lät väldigt annorlunda mot de som skrevs av dom andra medlemmarna. Livgren var som många andra bra låtskrivare en sökare, och han hoppade senare av för att ägna sej helt åt bibeln. (Även bassisten Dave Hope är idag präst) På skivorna efteråt framgår det än tydligare att de övriga medlemmarna är bra låtskrivare men Livgren är en mästare.

Icarus från Don Kirshner show 74

Kansas kom dock lite sent för att slåss med drakarna och nämns oftast inte i sammanhanget. Själv tycker jag att dom borde nämnas varje gång genren diskuteras eftersom de fyller ett stort tomrum med deras prog väl rotad i den Amerikaska södern. De slogs ju oxå som hårdast under tiden då punken svepte över världen men lyckades ändå hålla sej kvar långt in på 80-talet med många hits. Än idag tillhör "Carry on my wayward son" en av de mest spelade låtarna i Amerikansk rockradio och "Dust in the wind" är en given låt på varje "prom" i USA.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...