Björn-Ola Posted November 13, 2009 Posted November 13, 2009 Posted - 2009/11/08 : 19:34:17 -------------------------------------------------------------------------------- För er som inte känner till gruppen så bildades den av Dream Theaters trummis Mike Portnoy år 2000 som ett tillfälligt sidoprojekt. Han kontaktade geniet Neal Morse från Spock´s Beard som i sin tur föreslog att man skulle plocka in Roine Stolt från The Flower Kings som gitarrist. Eftersom de också var Marillion-fans så tog dom också med basisten Pete Trewavas från den gruppen in i projektet. En riktig supergrupp alltså, de mest begåvade musikerna man kan hitta i prog-genren. Två amerikaner och två europeer, därav namnet. 2 hyllade plattor blev det och turné i Amerika och Europa då även Daniel Gildenlöw var med som en femte medlem. Därefter tog det slut. Neal blev frälst och hoppade av alla projekt och började göra soloskivor med religiösa texter. Snopet! Fast musiken på hans soloplattor är samma prog-rock som han alltid gjort. Men förra året talade Gud om för Neal att han skulle återbilda Transatlantic. Eller så var det plånboken... I vilket fall som helst, i år samlades man under fyra (!) veckor för att skriva och spela in material till en ny platta, 8 år efter den senaste plattan. Resultatet har blivit en lång svit på 78 minuter! The Whirlwind! Det måste vara den längsta sviten som gjorts. Dessutom spelade man in ytterligare 4 låtar plus 4 covers som man kan köpa i en dubbel-cd version med extralåtarna som bonusspår. Den versionen jag gick på var den extra lyxversionen på två cd och med en DVD innehållande en amatörfilm om inspelningen av skivan. För 168 spänn så tycker jag att jag fick rätt mycket för pengarna. Men är det bra? Fyra veckor och resultatet av det blev mer musik än vad Broder Daniel åstadkommit under en halv livstid. Man kan ha farhågor om ett framstressat resultat med dålig kvalitetskontroll när det blev så mycket på så kort tid. Innan jag började lyssna gick jag ut på Amazon.com för att se vad folk skrev om plattan. Omdömena var lite blandade, en del tyckte det var det bästa gruppen gjort. Andra var mer kritiska. Kritiken gick som vanligt ut på att det inte var tillräckligt nyskapande, att man körde för mycket i gamla spår, inte tillräckligt vågat eller flashigt. Den vanliga kritiken från snobbar i progvärlden som bedömer musik efter antal taktbyten per sekund. Det kunde jag strunta i. Men några kritiserade plattan för att melodierna var för svaga. Det är allvarligare eftersom det är just melodikvalitén på låtarna som jag tycker skiljer ut de projekt som Roine och Neal är inblandade i från andra projekt inom progvärlden. De brukar helt enkelt skriva jäkligt bra låtar och det är anledningen till att jag lyssnar på dem. Inte för att de spelar snabbare än alla andra, för det gör de inte och det bryr jag mig inte ett skvatt om. Så jag började lyssna på The Whirlwind med en aning sänkta förväntningar. Lite nervös faktiskt eftersom jag så gärna vill att det ska vara bra. 78 minuter är rätt mastigt och efter första lyssningen kunde jag konstatera att det i alla fall kändes rätt bra. Stilmässigt lutar det mer åt progmusiken i The Flower kings senaste platta. Musiken är väldigt mycket "på" och det händer saker hela tiden, men med sköna vilopunkter här och där, där en vacker ballad plötsligt kan dyka upp. Sviten börjar med en slags ouvertyr där flera av melodierna man sedan kommer att använda sig av presenteras. Därefter kommer ett pärlband av låtar, allt från vackra ballader till popslagdängor eller hårdrock inramat med genomtänkt instrumentalmusik. Jag märker fördelen med att lägga ihop alla låtarna till en lång svit. Det ger dem möjlighet och en större frihet att leka med arrangemang. Ibland låter det som om två låtar pågår samtidigt och att man hoppar fram och tillbaka mellan låtarna för att skapa kontraster, melodier som tidigare presenteras kan dyka upp i nya sammanhang. Instrumentalpassager låter inte påklistrade utan naturliga i sammanhanget. Killarna turas om att sjunga. Den första rösten som hörs är faktiskt Roines, på de tidigare plattorna dominerar ju Neal sången. Nu känns det mer fördelat även om Neal fortfarande hörs mest. Roines gitarr hörs betydligt mer än på tidigare plattor med många solon, basen är väldigt tydlig rakt genom hela skivan. Ljudet är klart bra utan den sedvanliga dynamiska komprimeringen. Så var det där med kvalitén på melodierna? Håller de sedvanlig standard? Absolut! Efter tredje genomlyssningen så kunde jag pusta ut. Detta är bra! Det måste fullständigt ha sprutat ut idéer ur skallarna på dem när de satt i studion. Men jag borde inte vara förvånad, Neal Morse är ju en modern Mozart och Roine är känd för sin produktivitet. Två lysande låtskrivare och de andra två är inga duvungar. Just nu tycker jag att detta är den bästa Transatlatic-platta de gjort. Utan tvekan! Den känns jämnare än de tidigare. Jag tycker inte det finns något som faller ur ramen i sviten och det saggar aldrig. De bara matar på med mer och mer bra musik. Precis som med de bästa epics-låtarna av The Flower Kings. De är långa för att det helt enkelt tar så lång tid att spela igenom allt, inte för att man stått och dragit i låtarna från båda ändor. Bonusplattans fyra originallåtar är inte så dumma de heller. Mer pop än prog vilket alltid får progfantasterna att rynka på näsan, så tro inte på det de skriver i Amazon. Coverlåtarna är okej. Genesis-låten "The Return Of The Giant Hogweed" är en av mina absoluta favoritlåtar alla tider och Transatlantic gör en karbonkopia av den, precis som Procol Harums "A Salty Dog". Dessutom lite instrumental Santana-musik. När jag summerar upp året musikåret 2009 så kommer denna plattan att hamna överst på toppen. Quote
Absolute Audio Posted November 13, 2009 Posted November 13, 2009 OJOJoOO nu blev jag ju inte mindre sugen på att höra denna platta!! Älska allt gruppen gjort och även banden medlemmarna kommer ifrån. Neal Morse har en otrolig förmåga att få musik att gå rakt in i hjärtat på mej. Även musiken då han nämner "the J-word" är ju bra, men ändå hör ju Transatlantic och Spock's Beard till den tiden då allt Morse gjorde höll enormt hög klass. Transatlantic tillhör klara favoriter. Kul att Morse tagit sitt förnuft till fånga och släppt en till skiva med detta gäng. Skivan är på väg! Kan tipsa om Guilt Machine & Shadow Gallery som är bra grejer i samma genre som precis släppt skivor. Quote
Recommended Posts
Join the conversation
You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.