Jump to content

For the benefit of Mr Kite


calle_jr
 Share

Recommended Posts

  • Replies 219
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Top Posters In This Topic

Posted Images

Tänkte bidra med en länk till en intervju

Intressant intervju med Allan Rouse!

new technology has allowed us to remove or improve technical faults with the recordings, for example bad edits, tape drop outs, sibilance etc. Noises that were part of The Beatles’ performances such as breaths, lip noises and squeaky bass drum pedal were left alone. Finally, EQ has been used where appropriate to enhance the sound.
Link to comment
Share on other sites

Det där är ju relativt :)

Om man råkar ha några tidiga originalpressar som var och en är värd någon tusing kan det ju vara kul att veta :unsure:

De riktiga rariteterna lär vi inte inte se så många här, och ju mer man avlägsnar sig från musikinnehålllet desto mer förlorar man mitt intresse.

Sitter iofs inte här hemma och värderar skivsamlingar men det är mycket bra att ha hum om vad verkligen är värda både vid köp/sälj, det är därför nästa alla Beatlesböcker i ämnet, deras skivor, har någon info om värdet.

Record Collector talar om vad de är värda i England, Goldmine i US och även stora beatlesboken/Elvisboken gällande svenska utgåvor har värdering men anger stjärnor och ej vad de är värda i kronor.

Stora popboken/Proggboken/Ep-boken har samma stjärnsystem. Detta sätt att värdera är egentligen vettigast då priserna ändras över tid. Record Collector/Goldmine stämmer ofta inte så bra med det egentliga marknadsvärdet i sverige, de övervärderar ofta och utgår inte från den svenska marknadens tillgång på olika lp! Jag sitter själv med åtminstone 7 Engelska beatlesorginal och jag misstänker starkt att recordcollector övervärderar dem. Detta är inte bra då man kan bli ganska lost in the blåst av denna desinformation och få ge fel pris vid köp! Sklulle iofs kunna bli bra pris vid sälj! ;)

Link to comment
Share on other sites

Record Collector/Goldmine stämmer ofta inte så bra med det egentliga marknadsvärdet i sverige, de övervärderar ofta och utgår inte från den svenska marknadens tillgång på olika lp! Jag sitter själv med åtminstone 7 Engelska beatlesorginal och jag misstänker starkt att recordcollector övervärderar dem.

Hmm, om man kollar vad tex PMC 1255 sålts för på eBay så ligger priserna mellan £30 och £130. Värdet för en mint förstapress i Record Collector är satt till £50.

Landsgränserna suddas ju ut mer och mer och för en köpare spelar det knappt någon roll alls om albumet köps från Umeå eller Manchester.

Link to comment
Share on other sites

För att få veta något om värdet via t ex eBay så måste ni kolla hur många gånger den är såld för ett visst pris om den är såld en gång för en summa så talar det endast om att denna gång satt det kanske två stycken och bjöd mot varandra och det var denna gång den var värd summan!

Andra gånger kan en lp ha gått mycket billigt billigt men då kan det vara en säljare som inte har så många goda omdömen, de som inte har det får ej heller så mycket för sina skivor samt då också tvärtom dvs många goda omdömen ger högre pris. Förekommer mycket oärligheter på eBay eller i bästa fall okunskaper!

För att få koll på hur många gånger en skiva sålts för ett visst pris samt när det var i tid kan ni kika in på popsike.com och söka på er artist. Ni har ca 5 minuter på er sedan vill sajten ha er som medlem dvs pengar! :)

Link to comment
Share on other sites

För att få koll på hur många gånger en skiva sålts för ett visst pris samt när det var i tid kan ni kika in på popsike.com och söka på er artist. Ni har ca 5 minuter på er sedan vill sajten ha er som medlem dvs pengar! :)

Det kostar inget att vara medlem :app:

Link to comment
Share on other sites

Mint betyder i min värld ocirkulerat och inte ens en ospelad lp från 60-talet använder jag gradering mint på, utan istället M-, NM eller EX, sedan kan man lägga till - eller +

Tror inte att RC trissar upp något utan de lyckas inte hänga med i marknadssvängningarna men boken är kul att ha och man får ett hum om priserna, vi hörs imorgon nu skall jag på middag. :)

Prisdiskussionen är OT så över nu till mera musikaliska fakta!

Link to comment
Share on other sites

image.png
Rubber Soul är det sjätte albumet, och det gavs ut på EMI/Parlophone den 3 december 1965. Detta är gruppens kanske mest helgjutna album såhär långt och av många ansett som deras bästa.

När Rubber Soul kom var Beatles' sound väletablerat. I och med den nya skivan tog deras sound klivet ut i världen på allvar. Tidigare skivor hade visat prov på olika musikinfluenser samt ett och annat intressant arrangemang. Rubber Soul visade att gruppen kunde göra helt nydanande musik och var en försmak av vad som skulle komma. Genom att till exempel använda en indisk sitar på låten "Norwegian Wood" visade gruppen att det inte fanns några gränser för vilka instrument en poplåt kunde innehålla. Vidare hör vi Mal Evans spela hammondorgel på "You Won't See Me", och McCartney spelar fuzz bass på Harrisons "Think For Yourself".

I mitten på 1960-talet var det inte ovanligt att album gavs ut i en brittisk och en amerikansk version. På den amerikanska versionen av Rubber Soul är fyra låtar, "Drive My Car", "Nowhere Man", "What Goes On" och "If I Needed Someone" bortplockade till förmån för "I've Just Seen a Face" och "It's Only Love", två låtar som var med på den brittiska versionen av albumet Help!, men som inte var med på den amerikanska versionen av det albumet. Detta gör att den amerikanska versionen av Rubber Soul framstår som mer av en folkrock-skiva.

Samtidigt med Rubber Soul släpptes singeln "We Can Work It Out"/"Day Tripper" (dubbel A-sida).

 

DSC_5016.JPG
Foto: Daily Mail
I slutet av 1965 tog Beatles så stora kliv, och i så många riktningar, att ett enda album är på tok för lite för att fånga in deras landvinningar. Rubber Soul är ändå ett gott försök. Kostymerna var på väg bort, håren blev längre, mer gräs röktes och Bob Dylan-influenserna var starkare (det melodiska temat i ”Norwegian Wood” återanvände Dylan själv senare i "Third Time Around"). Gruppen är nu en grupp, en enhet. Musiken är tyngre och texterna mer tänkvärda. På Rubber Soul hör vi också för första gången George Harrisons intresse för indisk musik.

En annan viktig strömning är hur Beatles ännu ivrigare än tidigare utforskar den dagsfärska amerikanska soulmusiken, med vinklingar åt både sydstaterna i Redding-Picketts-anda som i "Drive My Car";

 


Hör också den mer tillrättalagda popvarianten "You Won’t See Me" som gjordes av Motownartister som Four Tops. Själva albumtiteln är bandets självmedvetna erkännande om sin tacksamhetsskuld. Lyssna speciellt till McCartneys stringenta basspel som mer och mer utvecklats;
 


Även om influenserna är många gör Beatles det till något väldigt eget. Det gjorde väl även Small Faces och Stones och Yardbirds m.fl, men sättet som Beatles omformade och nyskapade musik gör dem helt unika.

Många år senare skrev John Lennon texten till "Woman", och Rubber Souls bästa spår fanns då i tankarna. De är inte alls lika utan det handlar mest om att åren har gått;
 

- Girl -

Låtlista

Sida A

1. Drive My Car - 2.30

2. Norwegian Wood - 2.05

3. You Won't See Me - 3.22

4. Nowhere Man - 2.44

5. Think For Yourself (G Harrison) - 2.18

6. The Word - 2.41 (G Martin spelar harmonium)

7. Michelle - 2.40

Sida B

1. What Goes On (Lennon/McCartney/R Starr) - 2.50

2. Girl - 2.33

3. I'm Looking Through You - 2.27

4. In My Life - 2.28 (G Martin spelar piano)

5. Wait - 2.16

6. If I Needed Someone (G Harrison) - 2.23

7. Run For Your Life - 2.18

Alla låtar är skrivna av Lennon-McCartney, där inget annat anges.


I Girl hör man McCartneys och Harrisons vokala trumljud som i arrangemanget var tänkt som dit-dit-dit-dit, men som på skämt uttalas tit-tit-tit-tit. De djupa andetagen i refrängen sägs ha symboliserat inandningen av marijuana. Jag vill också länka till spåret "In My Life", som ursprungligen innehöll en text om Lennons vardag i ungdomen, men som i sin helhet skrevs om av Lennon-McCartney för att bli mer textmässigt diffus;
 

- In My Life -

DSC_5018.JPG  DSC_5015.JPG

Till vänster en bild från turnén i Japan, där Beatles spelar på Budokan Hall. Till höger ses John och Paul omgivna av en samling dansöser medan de förbereder ett TV-program som hyllar deras musik. Foto: Daily Mail


Omslagsfotot är återigen taget av Robert Freeman, och detta var det första album som inte hade texten "The Beatles" på omslaget. Albumtiteln kommer från ett uttryck som svarta musiker använde för att beskriva Rolling Stones' musik, och som McCartney parodierade från det ursprungliga "Plastic Soul" till "Rubber Soul". Fotot är taget hemma hos Lennon. Det framstår som förvridet, och det var vid visningen av olika förslag som Robert Freeman råkade tippa originalbilden i projektorn som effekten framstod. Beatlarna fastnade för den utsträckta bilden och utbrast "Kan vi ha det så?", och Freeman menade att det skulle väl gå bra. Texten "Rubber Soul" är designad av Charles Front.

 

DSC_4924-.JPG

Normalt sett angavs endast

albumtitel på omslaget till

Rubber Soul. På vissa

utgåvor står det även "stereo"

DSC_4925-.JPG
DSC_4933-.JPG
Mitt ex är den engelska fjärde-pressen från 1973.
DSC_0007-.JPG

Här ser vi Leif Erikssons ex av en andrapress, som egentligen borde

blivit förstapress om man lyckats stoppa den första.

De bästa pressarna

Förstapressar

Med "The Gramophone Co. Ltd" och "Sold in UK" etikett-text.

1965 Parlophone PMC 1267 Garrod & Lofthouse eller E.J. Day omslag. Mono.

1965 Parlophone PCS 3075 Garrod & Lofthouse eller E.J. Day omslag. Stereo.
 

Andrapressar

Med "The Gramophone Co. Ltd" etikett-text men utan "Sold in UK".

1969 Parlophone PMC 3075 Garrod & Lofthouse eller E.J. Day omslag. Mono.

1969 Parlophone PCS 3075 Garrod & Lofthouse eller E.J. Day omslag. Stereo.
 

Tredjepressar

Silver-svart Parlophone-etikett med en boxad EMI logo längst ner på etiketten

Med "The Gramophone Co. Ltd" perimetertext följt av "All rights of the manufacturer".

1969 Parlophone PMC 1267 Garrod & Lofthouse omslag. Mono.

1969 Parlophone PCS 1267 Garrod & Lofthouse omslag. Stereo.

 

Fjärdepressar

Med laminerat omslag och silver-svart Parlophone-etikett. Texten "All rights of the manufacturer" längs etikettkanten inleds med "The Gramophone Co. Ltd." Två boxade EMI-logos.

1971 Parlophone PCS 3075 Stereo.
 

Femtepressar

Med laminerat omslag och silver-svart Parlophone-etikett. Texten "All rights of the manufacturer" längs etikettkanten inleds med "EMI Records Ltd." Två boxade EMI-logos.

1973 Parlophone PCS 3075 Stereo.
 

Återutgåvor

 

1982

Tunn vinyl med gul-svart etikett och texten "mono".

Parlophone PMC 1267 Mono.

Anm: Granska gärna mina uppgifter om de tidiga pressarna, för både XEX 579 och YEX 178 har en snårig pressningshistorik redan från start. Framför allt eftersom de allra första av den första monopressen var tonalt obalanserade och man ganska snabbt fick justerat den mixen (XEX 579-1 blev ommixad till XEX 579-2). Att man dessutom under en tid blandade den bättre mixen på sid 1 med den obalanserade på sid 2 gör inte saken enklare. De allra första pressarna kan vi i detta fall alltså inte kalla "De bästa".
 

På ett litet fåtal av förstapressarna till PCS 3075 stavades 2:a-spåret "NORWEIGIAN WOOD" på etiketterna. Dessa ex är speciellt värdefulla.

 

 
DSC_5017.JPG

Fotot är från den 1 maj 1966, då Beatles gör vad som skulle bli deras sista riktiga spelning i Storbrittannien.

Det är på Empire Pool i Wembley. En brittisk turné var inplanerad mot slutet av året, men den lades på is.

Foto: Daily Mail

 

Link to comment
Share on other sites

Även andrapressarna har "Sold in UK" På etiketten, och Matrix XEX 579-4 och XEX 579-5.

Jag har en andra press i Mono med XEX 579-4 och den har "Sold in UK" på etiketten.

Vi har valt att kalla XEX 579-4 och XEX 579-5 för första monopressning eftersom XEX 579-1 var en mer eller mindre misslyckad lack ;)

- Vi är medvetna att detta skiljer sig från Record Collector - men det har den fördelen att det vi kallar andra pressningen har samma etikett för stereo som mono och samma sak gäller efterföljande pressningar....

PS. Enligt Record Collector släpptes andra pressningen av PCS 3075 samtidigt med tredje pressningen av PMC 1267 vilket vi tycker är att göra det onödigt komplicerat när orsaken till det hela är en misslyckad gravering som råkade komma i omlopp.

Link to comment
Share on other sites

Även andrapressarna har "Sold in UK" På etiketten, och Matrix XEX 579-4 och XEX 579-5.

Jag har en andra press i Mono med XEX 579-4 och den har "Sold in UK" på etiketten.

Kul, Leif!

Jag tycker att din pressning är den som är mest intressant av alla Rubber Soul, och nu vill jag har foto på etiketten igen :shy:

Link to comment
Share on other sites

Immediately following the final mixing of the tracks, the master tape was prepared and sent to the factory for production. After the first pay of production a sample pressing was sent to producer George Martin for inspection. When he played the record it was immediately apparent that the “gain” was set to higher than normal level. This caused the record to play at a louder volume than normal. George immediately rectified the problem and a new master was sent to the factory and production of trong>XEX 579-1 was halted. Further problems at the factory rendered trong>XEX 579-2 and trong>XEX 579-3 unusable and no records were pressed using those matrix numbers. The new master was assigned the matrix trong>XEX 579-4. The records pressed with matrix trong>XEX 579-1 that had been previously pressed were packaged and shipped. Since the number of records pressed were at a minimum trong>EMI did not initiate a recall.
Källa

Det står inte omnämnt hur den lät :?:

När det gäller Living Stereo LSC 2436 Respighi, The Pines of Rome, The Fountains of Rome med Fritz Reiner/CSO så graverades första lacken 1s med sådan dynamik att dåtidens skivspelare inte klarade av att spela skivorna - de är nu eftertraktade eftersom de lär låta helt fantastiskt (se länk). Själv har jag den mest eftersökta graveringen av LSC 1817: Gaite Parisienne (se länk) och den är graverad till några mm innan etiketten :mm:

Link to comment
Share on other sites

For the first few days of release, the mono Rubber Soul album was pressed with a stamper that came from a mother that was improperly EQ'd. The sonic balance is off, and when the volume is turned up you miss the bass and many of the highs. This is called the "loud cut," and if you want to listen to the record...AVOID it. A matrix number ending in -1 on a side indicates the "loud cut." Since you're a listener, you'll want an LP that has -4 or higher on each side.

Med "that came from a mother that was improperly EQ'd" kan han inte mena moder utan det skall nog vara lackfolie :)

...Enligt citatet i föregående inlägg verkar det som om man gjort ett nytt masterband - men det borde väl då ha ett annat nummer än XEX 579 :?:

En sak jag inte förstår är att EMI verkar använda ytterst få lackfolier - de flesta skivor är gjorda från lackfolie 1 eller 2. Decca använde många fler och då är numret på lackfolien mer utslagsgivande. De anger också med en bokstav vem som graverade lackfolien och där finns faktiskt vissa som är bättre än andra ;)

It is vitally important to note that during the mid sixties a mono stamper would produce approximately 300 impressions before replacing the stamper.
Link to comment
Share on other sites

Jag spelade upp de första 4 CD:arna ur stereoboxen igår. Det är bara att sträcka vapen. Beatles var fantastiska - faktiskt bättre än vad jag minns dom. Under mina tonår var det inte alltid "comme-il-faut" att gilla dom eftersom alla andra gjorde det. Men nu kan man ju lägga sådant bakom sig. :)

Ljudet på de nya remastrade CD-skivorna är fantastiskt bra. Tänkte ett tag skaffa mono-boxen också, men efter en lyssning tycker jag inte det behövs. Stereoboxen säljs nu på Amazon.com för 200 $ (tidigare 260 $) och monoboxen för 230 $ (tidigare 300 $) men det är bara i Stereoboxen man får samtliga oficiella plattorna.

Link to comment
Share on other sites

Stereoboxen säljs nu på Amazon.com för 200 $ (tidigare 260 $) och monoboxen för 230 $ (tidigare 300 $) men det är bara i Stereoboxen man får samtliga oficiella plattorna.

På Elusivedisc har stereoboxen alltid kostat 208$ och monoboxen 240$....

Link to comment
Share on other sites

Jag spelade upp de första 4 CD:arna ur stereoboxen igår. Det är bara att sträcka vapen. Beatles var fantastiska - faktiskt bättre än vad jag minns dom. Under mina tonår var det inte alltid "comme-il-faut" att gilla dom eftersom alla andra gjorde det. Men nu kan man ju lägga sådant bakom sig. :)

Ljudet på de nya remastrade CD-skivorna är fantastiskt bra. Tänkte ett tag skaffa mono-boxen också, men efter en lyssning tycker jag inte det behövs. Stereoboxen säljs nu på Amazon.com för 200 $ (tidigare 260 $) och monoboxen för 230 $ (tidigare 300 $) men det är bara i Stereoboxen man får samtliga oficiella plattorna.

Jag lyckades komma över båda boxarna. :)

Båda boxarna låter mycket bra, kanske lite mer tryck i vissa äldre låtar i monoboxen. Allting låter tydligare överlag (i båda boxarna), man hör detaljer och missar som iaf inte jag har hört förut. Har lyssnat på 6st i monoboxen och 5 st i stereoboxen.

Det här med att det skulle vara en ren stereo- resp mono-box stämmer inte till 100%. :o

I mono-boxen skickar man även med stereomixen för Help resp Rubber Soul som fanns på orginalutgåvorna. Dessa finns inte i stereoboxen....

Vanudå?? Jo, i samband med att man släppte Beatles på CD första gången 1987 så gjorde George Martin nya stereomixar av Help och Rubber Soul. Det är dessa som finns i stereoboxen. Knepigt kan man tycka, man kanske borde ha fått båda stereomixarna i stereoboxen?

Hursomhelst, de "nya" stereomixarna av Help och Rubber Soul är klart bättre. De gamla mixarna var bitvis jobbiga med en stereopanorering som inte var helt lyckad.

Dessutom, i stereoboxen finns det även en låt som endast finns med i en monoversion.... :o

Återkommer om det när aktuell platta dyker upp senare i denna tråd.

OBS I monoboxen ingår ej Yellow Submarine, Let it be och Abbey Road, de finns endast i stereoboxen. Dessutom innehåller ej Past Masters samma låtar och så får man i monoboxen ej de minidokumentärer som följer med stereoboxen. Men man får iaf snygga vinylreplicas......

Link to comment
Share on other sites

image.png

 

Revolver är Beatles' sjunde album och det gavs ut på Parlophone/EMI den 5 augusti 1966. Det har ofta refererats till som det bästa albumet i musikhistorien.

Revolver innebar att Beatles på allvar började utmana idén om vilken typ av musik som kunde anses kommersiell. Med Revolver visar gruppen att de är på väg att helt och hållet lämna sitt gamla pop-/rock-sound bakom sig. Endast ett fåtal låtar på skivan följer det klassiska Beatles-receptet. Albumet är präglat av Indien-utflykter och tablettmissbruk, och både indisk musik och klassisk musik blandas med en strävan att göra psykedelisk musik. Även om musiken på skivan till största delen är skapad i samarbete mellan gruppmedlemmarna kan de tre stilarna spåras till var och en av de tre låtskrivarna på skivan - McCartney drogs åt det klassiska hållet, Harrison intresserade sig för indisk musik och Lennon stod för det psykedeliska. Vidare tog gruppen den tekniska aspekten av popmusik till en ny nivå med Revolver. Arrangemang med gitarrsolon som spelas upp baklänges, den målande ljudbilden i "Yellow Submarine" samt de många finesserna i "Tomorrow Never Knows" är exempel på detta.

Jag har bara den amerikanska (eg. kanadensiska) stereoversionen, men många anser att man bör ha både en mono- och en stereoversion. Och "I'm only sleeping" är en av Lennons bästa låtar och den finns inte med på US-versionen. Även "Doctor Robert" och "And Your Bird Can Sing" saknas på US-versionen, eftersom de hade givits ut tidigare på ett annat US-album med Beatles.

Revolver kommer i topp vid olika albumröstning än idag, och många anser att detta är deras bästa LP. Det innehåller inte ett dåligt spår på denna magiska samling låtar. Psykedeliskt Rickenbackerskräll i en mix av pop, rock och soul, och där melodierna än en gång är av bästa snitt.

Strax innan Revolver kom släpptes singeln "Paperback Writer"/"Rain". Från skivan släpptes singeln "Eleanor Rigby"/"Yellow Submarine" (dubbel A-sida).

 

RevolverStrip.jpg

Bild: www.voorman.com

Omslaget är illustrerat av den tyskfödde basisten Klaus Voormann (Manfred Mann, Plastic Ono Band) och tillika konstnär. Han kom att bli en av Beatles' äldsta vänner från deras tid i Hamburg. Illustrationen är en mix av pennteckning och kollage med foton av Robert Whitaker, som också tagit bilden på omslagets baksida. Ett foto på Voormann samt hans namnteckning är inlagt i Harrisons hår.

Detta album är fullsmockat med bra låtar. Jag slits med vad jag ska välja redan mellan "Taxman" och "Eleanor Rigby". Dessa har dock de flesta hört redan och jag väljer därför det sista spåret på sida A;

 

- She Said She Said -

 

McCartneys "For no one" tillhör också favoriterna, trots att hans sång inte är den bästa;

 

- For No One -

 

Även om jag har US-versionen vill jag pusha för baklängesgitarrerna i Lennons tillbakalutat psykedeliska ”I’m Only Sleeping”;

 

- I'm Only Sleeping -

 

Revolver kan ev betraktas som det allra första psyk-albumet som gjorts. Det är inte bara snabba växlingar i stämning, tempo och stil utan produktionen är nedsållad med nya ljudmönster på instrumenteffekter. Det finns otaliga exempel, baklängesriffen i "I'm Only Sleeping" har nämnts. Andra är sitaren i "Love You To", de svampiga gitarrerna i "She Said She Said", för att inte tala om måsskriken, gnidljuden, megafonsången och hastighetsglidningarna i "Tomorrow Never Knows".

Låtlista

Sida A

1. Taxman (G Harrison) – 2:39

2. Eleanor Rigby – 2:07

3. I'm Only Sleeping – 3:01

4. Love You To (G Harrison) – 3:01

5. Here, There and Everywhere – 2:25

6. Yellow Submarine – 2:40

7. She Said She Said – 2:37

Sida B

1. Good Day Sunshine – 2:09

2. And Your Bird Can Sing – 2:01

3. For No One – 2:01

4. Doctor Robert – 2:15

5. I Want to Tell You (G Harrison) – 2:29

6. Got to Get You into My Life – 2:30

7. Tomorrow Never Knows – 2:57

Alla låtar är skrivna av Lennon-McCartney, där inget annat anges.

 

Den barnsliga "Yellow Submarine", som skrevs av McCartney och var tänkt som en barnsång till Ringo, skulle knappt vara lyssningsbar utan de otaliga psykedeliska ljudeffekterna - genialt!

Lennon uttalade sig 1972 om i vilken utsträckning droger påverkade Beatles kreativitet; "It's like saying, 'Did Dylan Thomas write Under Milk Wood on beer?' What does that have to do with it? The beer is to prevent the rest of the world from crowding in on you. The drugs are to prevent the rest of the world from crowding in on you. They don't make you write any better. I never wrote any better stuff because I was on acid or not on acid."

 

DSC_0008.JPG  whitaker.jpg

Till vänster ser vi Beatles repetera. Foto: orfeosinlira.wordpress.com. Till höger ett kollage med Beatles och Salvador Dali som var en Lennon-fan, Foto: Robert Whitaker

 

En för produktionen starkt bidragande teknik som användes för första gången var s.k. ADT, Automatic Double Tracking, som uppfanns av Ken Townsend vid EMI. Tekniken använder kopplade bandspelare för att skapa dubbla sångspår med automatik, i stället för att spela in sången flera gånger. Hela bandet, men speciellt Lennon var lättad över att bli kvitt detta obehag. Tekniken användes därför flitigt på Revolver, och blev snabbt därefter en standard som även vidareutvecklades.

 

Titeln Revolver är, precis som Rubber Soul, en ordlek. Det syftar såklart till ett handeldvapen, men även till den roterande LPn på en skivspelare. Tanken var ursprungligen att albumet skulle heta Abracadabra, men det upptäcktes att den titeln redan var använd av ett annat band (vilket inte hindrade Steve Miller 1982). Beatlarna hade därefter skilda åsikter om titel; Lennon ville att det skulle heta Four Sides Of The Eternal Triangle, och Ringo föreslog skämtsamt After Geography (anspelar på Stones' Aftermath). Andra förslag var Magical Circles, Beatles On Safari, Pendulum, men slutligen blev alla fyra överens om Revolver.

 

 

DSC_4904-.JPG
DSC_4905-.JPG
DSC_4912-.JPG

Mitt ex är en kanadensisk press på Capitol.

beatlesrevolver-.jpg

Här ser vi shafts 1:a-press av stereoversionen.

De bästa pressarna

Förstapressar

Med "The Gramophone Co. Ltd" och "Sold in UK" etikett-text.

1966 Parlophone PMC 7009 Garrod & Lofthouse eller E.J. Day omslag. Mono.

1966 Parlophone PCS 7009 Garrod & Lofthouse eller E.J. Day omslag. Stereo.

En mycket tidig förstapress, känd som remix 11, med matris XEX606-1 hade en annorlunda mix av "Tomorrow Never Knows". Räkna inte med att få tag på den så enkelt.
 

Andrapressar

Med "The Gramophone Co. Ltd" etikett-text men utan "Sold in UK".

1969 Parlophone PMC 7009 Garrod & Lofthouse eller E.J. Day omslag. Mono.

1969 Parlophone PMC 7009 Garrod & Lofthouse eller E.J. Day omslag. Stereo.
 

Tredjepressar

Silver-svart Parlophone-etikett med en boxad EMI logo längst ner på etiketten.

Med "The Gramophone Co. Ltd" etikett-text.

1969 Parlophone PCS 7009 Garrod & Lofthouse omslag. Stereo.

 

Fjärdepressar

Silver-svart Parlophone-etikett med två boxade EMI logos på etiketten

Med "The Gramophone Co. Ltd." etikett-text

1971 Parlophone PCS 7009 Garrod & Lofthouse omslag. Stereo.
 

Femtepressar

Silver-svart Parlophone-etikett med två boxade EMI logos på etiketten

Med "EMI Records Ltd" etikett-text.

1973 Parlophone PCS 7009 Garrod & Lofthouse omslag. Stereo.
 

Återutgåvor

 

1982

Tunn vinyl med gul-svart etikett och texten "mono".

Parlophone PMC 7009 Mono.
 

Lägg märke till att man i samband med Revolver övergick till samma nummerserier för mono- och stereoversionerna.

 

 
DSC_4942.JPG

Foto: Daily Mail

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...