Stockholm Jazz Fest 09

[calm]

Stockholms jazzfestival pågår på Skeppsholmen 15-19 juli.

Hade nöjet att bevista första eftermiddagen och kvällen och här kommer en liten rapport. Tyvärr råder fotoförbud men har några reportagebilder tagna med mobilkameran som jag kan visa senare.

I år finns tre scener, dels stora scenen med sittplatser, dels nya scenen som är mer intim och bara med ståplatser och slutligen ett audiotorium inne i själva Moderna Museet. Fick möjlighet att bevista alla tre.

Första konserten var på Stora scenen med blues-legendaren Dr John på solopiano. Kanske inte musik direkt i min smak men man rycks med i vänsterhandens rytmiska komp och högerhandens musikslingor och sången med texter som handlar om livets frågor. Bra performance men uselt ljud.

Hoppade över Kullhammar som jag hört och sett förut men uppenbarligen skönt gung på Nya Scenen vad jag kunde höra. Passade på att äta lite mat under den stekande solen och svalka med en kall öl. Trevlig stämning och underbart väder.

Nästa konsert var med Allen Toussaint pianist, låtskrivare och bla producent till Dr John. Lite mer rockig blues men med tydliga rötter i den amerikanska söderns musik. Bra skönt rytm och ett band som uppenbarligen var på spelhumör med rytm och blås i mycket bra klass.

Kvällens höjdpunkt kom som nästa konsert på Nya scenen. Stående ända längst fram vid scenen fick jag uppleva en livs levande Lee Ritenour uppenbarligen gillande både miljön, publiken och stämningen. Med sig hade han ett skönt band med Patrice Rushen på gudabenådad keyboard och sång, en basist Mel Davis med 6 strängad fuzzbas som inte gick av för hackor och en trummis med bra beat i Will Kennedy.

Lee kan på skiva i mina öron ibland låta nästan lite för perfekt men här släppte han loss ordentligt till en entusiastisk publik som bara ville ha mer. Så några korta extranummer blev det, trots att arrangörerna hade lagt ett mycket tight tidschema.

Återkommer med nya intryck från första dagen med bl.a. Richard Bona bas, Rabalcaba piano och Richard Galliano Dragspel!!

Calm

[gcs]

SR P2 sänder varje dag från kl.19:30 till 24:00 från Skeppis. Hörde man Dr. John i fullstereo från scenen. Jag hörde utsändningen igår och då kunde man höra honom i fullstereo. Vad tyckte du om Jan Lundgren? Jag hörde det igår också på radio och jag tyckte det lät otroligt fint. Synd bara att dom inte sänder det i DAB radion.

[calm]

SR P2 sänder varje dag från kl.19:30 till 24:00 från Skeppis. Hörde man Dr. John i fullstereo från scenen. Jag hörde utsändningen igår och då kunde man höra honom i fullstereo. Vad tyckte du om Jan Lundgren? Jag hörde det igår också på radio och jag tyckte det lät otroligt fint. Synd bara att dom inte sänder det i DAB radion.

Jag vet inte om man kan kalla det full stereo om man har en flygel och en mick. Kunde nog varit vad som helst. PA-anläggningen lät uppriktigt sagt skit, mer som spikpiano än en fullödig Steinwayflygel.

Eftersom jag inte gillade musiken kom jag att irriteras av att man faktiskt presterar så dåligt ljud också med hänsyn till biljettpriserna.

Återkommer till övriga konserter senare.

Calm

[calm]

Lyssnade även till Magnum Mysterium med Jan Lundgren piano, keyboard, Lars Danielsson bas, cello och Gustav Sjökvists Kammarkör. Ca 15 sångare i blandad kör.

Äldre klassisk musik men i jazztolkning. Något helt annat än tidigare konserter. Utomordentligt vackert, klangrikt och nästan sakral stämning i en hörsal med 200 knäpptysta åhörare.

Har inte upplevt detta på skivan med samma namn, men live var detta en upplevelse.

Kvällen avslutades med ytterligare en upplevelse av rang, nämligen Richard Galliano med dragspelsjazz.

Har väl egentligen aldrig tyckt att vare sig fioljazz eller dragspelsjazz varit något för mig, men detta var svårt att inte ryckas med av. Så proffsiga medmusikanter som Gonzalo Rubalcaba piano, Richard Bona bas och Clarence Penn vid trummorna.

Konserten gick i en worldmusic-stil som tilltalade mig mycket. Gonzalo som jag hört en hel del på skiva nu och som får väl betraktas som ett pianounder från Cuba med starka latinamerikanska rötter, Richard Bona med sina nästan afrikanska rötter och lätthet i spelet med genialitet liknande Jaco Pastorius och Clarence Penn som spelat med de stora med beat och driv i spelet som tilltalar. Ovanpå detta ett ackordion som pulserar från det franska musettdragspel till ett rockinspirerat instrument på gränsen till det avgantgardistiska improvisationerna. Medryckande och musikaliskt i en nästan lite lågmäld ton. Mycket bra.

Återkommer efter eftermiddagens och kvällens övningar med Roy Hardgrove, McCoy Tyner, Palle Danielsson och Mike Stern och förhoppningsvis med en avslutning med Nguyen Le Saiyuki den veitnamesiske gitarristen som jag börjat lyssna på skiva.

Sammantaget så här långt ett riktigt bra programm. Smakar det så kostar det!

Calm

[minesota]

Ska bli kul att höra Sony Rollins. Men varför i helefriden släppte dom in lee ritenour på festivalen och i radio sändning. Tror det var det sämsta jag någonsin hört

[calm]

Ska bli kul att höra Sony Rollins. Men varför i helefriden släppte dom in lee ritenour på festivalen och i radio sändning. Tror det var det sämsta jag någonsin hört

Tycke och smak skall man inte diskutera, men likafullt så gör man det ändå.

Jazz kan ta sig många uttryck. Detta är välpolerat och artigt. Bra musikerinsatser både av Lee och övriga.

Vi som var på plats tyckte att detta var mycket bra performance. Av publikreaktionerna så var vi fler som delade den uppfattningen.

Gillar man inte artisten i fråga så är det ok, men att därifrån såga föreställningen är väl att gå ett steg för långt.

Fördelen med upplägget är att man kan välja och välja bort så slipper man att lyssna på det som man inte gillar. Liksom det finns en avstängningsknapp på varje radio mig veterligt.

Calm

[stargazer]

Någon som såg Blind Boys of Alabama? Kan ni isf ge en liten recension?

[calm]

Någon som såg Blind Boys of Alabama? Kan ni isf ge en liten recension?

Fick bara en liten glimt av detta mellan förflyttningarna till och från Magnum Mysterium.

En fantastisk "röstorgel" med underbara mörka klanger och en svung i framförandet som hette duga.

Kanske inte min musik, men så länge jag hörde, en utomordentligt bra performance av ett antal sångarproffs med ordentliga klanglådor i svalget.

Calm

[calm]

Så kom dag två också i strålande sol.

Eftermiddagen inleddes med Roy Hargrove Big Band. Roy har jag tidigare mött på platta och gillar hans ton. Här var det storband i kubik, med scenkostymer och allt. Sångerska i snygg blåsa fullständigade bilden av en artig och välkammad musik.

Fullt brass så att de flesta satt med öronpropparna i. Stora Scenens ljudanläggning är tyvärr miserabel, full av distortion så blir inte diskanthöga toner njutbara. Eftersom jag heller inte är någon fan av den musikgengre så var det mer vädret, vinet och maten man njöt av. Men förstå sig påarna gillade uppenbarligen insatserna och ett hängivet gäng bakom applåderade varje gubbes soloinsats i takt med att kapellmästare Hargrove kallade in dem för "extra tjänstgöring".

Tog en liten paus och missade därmed Headhunters på Nya Scenen, av ljudet att döma så var det en lyckad Hancock-nostalgitripp.

Sedan intogs Stora Scenen av kvällens absoluta höjdpunkt McCoy Tyner med special guest Bill Frisell som fick sällskap med en äldre tenorsaxofonist som jag tyvärr missade namnet på men som uppenbarligen var en stor stjärna eftersom så mycket sköna toner flödade ur denna lur. Fruktansvärt bra!!!! Utan tvekan så är detta en av de absolut bästa grupperna vad gäller pianojazz i mindre sättningar, som jag har stött på live. Musiken är så integrerad med känsla,ton och fraseringar att man nästan fick köldrysningar i sommarvärmen. McCoy i högform vad jag kunde se och höra. Som sagt fruktansvärt bra!!!

Hoppade Magnus Lindgren Batacuda Jazz.

Palle Danielsson med gäster spelade bra och medryckande musik med både känsla och karaktär. En kvartett som växte i olika konstellationer. Palle är en gudabenådad basist som har spelat med de flesta musiker inte minst i trion med Jon Christensen och Bobo Stenson. Bobo som jag hälsade på och som uppenbarligen var på festivalen för att lyssna på McCoy Tyner.

Sedan var det dags för den andra höjdpunkten i form av Mike Stern med band. Mike som skulle varit med för två år sedan men som ställde in sedan man missat ett plan från Spanien.

Jag gillar Mikes spelstil även om det är gränsfall om man kan kalla detta jazz. Med saxen som eggande motpart fick man höra en trevlig musikalisk konversation understödd med Tom Kennedys bas och Dave Weckels trummor. Bob Franceschini är en kraftfull motor i denna tunggung funk med sin sax och Mikes gitarrspel är flödande samtidigt som det är otroligt skickligt. Medryckande musik av lättlyssnat slag. Det var värt att vänta två år för denna upplevelse.

Kvällen avslutades med en speciell upplevelse i form av den vietnamesiske gitarristen Nguyen Le. Här i en speciell sättning med med Mieko Miyazaki på koto och Prabhu Edourd på tablas.

Koto är ett traditionellt japanskt stränginstrument som man lätt känner igen. Med Nguyens lyriska gitarrspel och tablas blev detta en speciell upplevelse av musik som bara tycktes sväva i luften och suga med en in i ett suggestivt sagolanskap. Mycket bra!

Calm

[Bebop]

Sedan intogs Stora Scenen av kvällens absoluta höjdpunkt McCoy Tyner med special guest Bill Frisell som fick sällskap med en äldre tenorsaxofonist som jag tyvärr missade namnet på men som uppenbarligen var en stor stjärna eftersom så mycket sköna toner flödade ur denna lur. Fruktansvärt bra!!!!

Grattis, Calm. Bra konserter med McCoy har varit en sällsynthet sista åren. 2007 i Montreal, buade publiken ut hans sextett och ljudet. Han återkom för någon form av upprättelse förra året men då i duoformat vilket inte heller gick hem vid sidan om Hank Jones och Dave Brubecks soloframträdande.

McCoy är dock ytterst kababel och det är skoj att Du fått vara med om en kväll när det stämde. Hans 80-talsbesök i Kristianstad med Joe Henderson är klassiker för mig.

Saxofonisten i bildreportaget ser ut att vara Argentinaren Gato Barbieri som hade stora framgångar på fusion scenen på 70- och 80-talet. Spelade en hel del med Santana. En av sydamerikas mest bemärkta musiker.

[calle_jr]

Lyssnade även till Magnum Mysterium med Jan Lundgren piano, keyboard, Lars Danielsson bas, cello och Gustav Sjökvists Kammarkör. Ca 15 sångare i blandad kör.

Äldre klassisk musik men i jazztolkning. Något helt annat än tidigare konserter. Utomordentligt vackert, klangrikt och nästan sakral stämning i en hörsal med 200 knäpptysta åhörare.

Har inte upplevt detta på skivan med samma namn, men live var detta en upplevelse.

Som det kan bli!

Nu kanske skivan uppskattas mer framledes!?

Jan Lundgren behöver någon tillförd ingrediens tycker jag, och här verkade det vara mer rätt element för honom än föregående konsert.

Saxofonisten i bildreportaget

Bildreportaget

[Bebop]

Bildreportaget

Att man skall behöva förklara allt in i minsta detalj ...

Bilder från Sthlms jazzfestival

[conan]

Lånar här en post. Fredagen med Nina Simone band var utsökt. SMV var kul att ha sett men tre galna basister på scen blir nästan för mycket för mig också. Sonny Rollins är inte helt min musiksmak men jag tyckte framträdandet var ok och definitivt roligt att ha sett en gigant inom jazzen.