Timbre™ Posted December 28, 2008 Posted December 28, 2008 Oundvikligt, tillika inspirerande och lärorikt. Skivjakten på Alberts King's inspelningar är i full gång och den här tråden är tänkt att mynna ut i en heltäckande presentation av Albert King's musikaliska karriär. Musik utan inbördes kronologisk ordning men här finns redan väl förankrade milestones i bluesmusikens historia att luta sig mot. Mycket kungligheter i den amerikanska södern och här gäller det att kryssa sig fram så att man inte hamnar fel... :cool: Häng med på en känslofylld lyssningssväng via Stax Records till Memphis Tennesse... Quote
iroise Posted December 28, 2008 Posted December 28, 2008 Kul tråd, gillar Albert och har därför samlat ihop en 14 lp/ett par cd med honom. Stax-perioden samt något av det senaste är det jag fallit pladask för. Även de amerikanska utgåvorna på tomato/atlantic är bra. Svårast att hitta är en Lp på KING rec. som heter Big blues, denna kom ut 1963 och betingar några stycken tusingar om man får tag i den! Har du den Timbre? Quote
calle_jr Posted December 28, 2008 Posted December 28, 2008 Spara på krutet, iroise Detta vill jag avnjuta lååångsamt. Quote
Timbre™ Posted December 28, 2008 Author Posted December 28, 2008 King Albert finns givetvis porträtterad i denna fantastiska samling levande bluesmiljöer som har dokumenterats av en äkta göteborgare vid namn Erik Lindahl. Boken blev för min del en överraskande julpresent och är utgiven i detta år 2008. En fantastisk äkthetskänsla i motiven och redan bilderna ger inspiration till ett bluesstepping adventure och vem kan då vara bättre ledstjärna än Albert Nelson, född vid en bomullsplantage i Indianola vid Mississippi... Albert hann med ett debutalbum för King Records redan 1962 men sedan skulle det bli Stax Records utefter hela den klassiska vägen och Albert King var trogen Stax ända tills bolaget slog igen. Vi börjar direkt med en klassisk inspelning men först skall det bläddras lite i blueslektyren... :cool: Quote
Timbre™ Posted December 28, 2008 Author Posted December 28, 2008 Kul tråd, gillar Albert och har därför samlat ihop en 14 lp/ett par cd med honom. Stax-perioden samt något av det senaste är det jag fallit pladask för. Även de amerikanska utgåvorna på tomato/atlantic är bra. Svårast att hitta är en Lp på KING rec. som heter Big blues, denna kom ut 1963 och betingar några stycken tusingar om man får tag i den! Har du den Timbre? Den är på väg under täckmantel i CD-format... Än så länge ingen vinyl men The Big Blues är på väg som en blixt och jag räknar kallt med att den hinner fram... Dessutom blir det jämförelser av två spännande CD-album i tidig US-utgåva med dess remastrade återutgivningar i nytt format. Quote
Käera Posted December 28, 2008 Posted December 28, 2008 Hmm,det kan nog bli att kontot blir mer belastat iom denna tråd Quote
Timbre™ Posted December 28, 2008 Author Posted December 28, 2008 Hmm,det kan nog bli att kontot blir mer belastat iom denna tråd Jag är där redan nu och det blev vare sig kalkon, skinka eller lutfisk i julhelgen... Quote
calle_jr Posted December 29, 2008 Posted December 29, 2008 Man kan hitta en del återutgåvor på Stax, Analogue Productions och Sundazed, men en snabbsök på ebay ger en hel del träffar.. Quote
eliot Posted December 29, 2008 Posted December 29, 2008 Dessutom blir det jämförelser av två spännande CD-album i tidig US-utgåva med dess remastrade återutgivningar i nytt format. Jag har den högra i ytterligare ett "nytt" format: APLP7501-45 Albert King with Stevie Ray Vaughan, 45rpm 2 LP's Quote
Timbre™ Posted December 29, 2008 Author Posted December 29, 2008 Jag har den högra i ytterligare ett "nytt" format: APLP7501-45 Albert King with Stevie Ray Vaughan, 45rpm 2 LP's Här finns alltså tunga alternativ :cool: och med våra vinylvänner vid blueskontrollerna kan den här tråden växa i flera dimensioner och vi kanske når upp i samma omfång som höstmyset med Diana Krall... Då har Du redan tagit del av mellansnacket och det måste väl vara något av det mest oregisserade som har tagits upp på ett masterband... Albert King hade inte hundra procent koll på vem han egentligen skulle spela ihop med under denna jam session... :cool: Quote
calle_jr Posted December 29, 2008 Posted December 29, 2008 Albert King hade inte hundra procent koll på vem han egentligen skulle spela ihop med under denna jam session... SRV är nästan en husgud, men i upptagningen av samtalen framstår han som en liten sparvel jämte Albert King. Quote
Timbre™ Posted December 29, 2008 Author Posted December 29, 2008 Ljudupptagningen ägde rum i december 1983 vid en kanadensisk TV-inspelning i Hamilton, Ontario. Albert King och Stevie Ray Vaughan hade träffats tidigare men det var först vid själva återföreningen som polletten trillade ned. Albert hade sedan länge varit en av Stevie's största idoler och förebilder. Inspelningen är gjord i CHCH Studios och detta är en remix av Stephen Hart vid Fantasy Records (bolaget som ekonomiskt tog över the Stax label) och här finns mycket känsla av "live in studio". Utmärkt ljudkvalitet men samtidigt får man komma ihåg att detta är en Staxutgåva från 1983 - inte 1963. Här finns paradnummer och man bjuds en femtonminutersversion av morgonfunderingar i Blues At Sunrise, sannolikt en milstolpe i både Albert King's och bluesmusikens historia. Andra klassiker som framförs är T-Bone Walker's Call It Stormy Monday samt Stevie Ray Vaughan's genombrott Pride And Joy. Mycket blueskänsla och det historiska värdet i "Pep Talk" får man på köpet. Quote
Timbre™ Posted December 29, 2008 Author Posted December 29, 2008 SRV är nästan en husgud, men i upptagningen av samtalen framstår han som en liten sparvel jämte Albert King. Ådersbetingad självsäkerhet från Alberts sida... Har du detta album på vinyl... Quote
calle_jr Posted December 29, 2008 Posted December 29, 2008 Ådersbetingad självsäkerhet från Alberts sida... Har du detta album på vinyl... Säkert, gammal är äldst. Jag har den inte på vinyl (återutgåvan på Analogue Productions ska de ha 50$ för - tar alltid emot ) Jag har sett inspelningen på video. Quote
Timbre™ Posted December 31, 2008 Author Posted December 31, 2008 Blues At Sunrise förknippas starkt med Albert King och det är en egen komposition men frågan är om inte I'll play the Blues for You är ännu ett strå vassare... Här möts det bästa ur två världar och jag är helt såld på Staxblåset som framförs av Memphis Horns. Hela albumet I'll Play The Blues For You är så otroligt mycket Stax och flera av spåren som Little Brother (Make A Way), Breaking Up Somebody's Home och High Cost Of Loving rör sig i gränslandet mellan soul och blues. Gränsen är dock utsuddad och det här kunde lika gärna ha varit Otis Redding som B.B. King. Den första CD-utgåvan (US Import SCD-8513-2) låter alldeles utmärkt och Memphis Horns står tydligare utskurna i ljudbilden än vad den senare SACD-remixen presterar. Quote
Timbre™ Posted December 31, 2008 Author Posted December 31, 2008 Inspelningen är gjord för Stax i Memphis år 1972 och även om CD:n har allt på plats kan den kännas något slank då det ju handlar om en tung performer i många bemärkelser. Lösningen blev lika enkel som opuristisk och plötsligt får man den fyllighet i både gitarrutsvävningar och bluesröst (Albert King hade en fantastisk och medryckande stämma) som gör det hela så njutbart. Compensator 1 som kompensation för CD-utgåvan, inte för hörlurssystemet. Quote
Timbre™ Posted December 31, 2008 Author Posted December 31, 2008 Tvättstugor kan vara problematiskt territorium och Answer to the Laundromat Blues är inget undantag. Här ur en annan vinkel och tillsammans med det inledande titelspåret samt klassikern Angel of Mercy bildar detta just nu en topptrio bland mina bluesfavoriter oavsett artist. SACD-hybriden har en annorlunda framtoning och det kan låta som klyschor men ljudbilden är större, Albert King sträcker på sig och det är ett varmare ljud. Dock är den inte lika stram och utmejslad som CD-utgåvan så när det gäller mikrodetaljer & nyanser föredrar jag CD:n. Förutom Memphis Horns medverkar även The Bar-Kays och delar av The Movement. Här finns likheter med Isaac Hayes vars tidiga album ofta var samordningsprojekt med gräddan av bolagets studiomusiker inblandade. Albumet bjuder även på liveinspelning med en mycket entusiastisk publik. James Brown kommer på tal och publiken är med på noterna. Intensivt och lagom stökigt i I'll Be Doggone, en melodi som ju förekommer i diverse inspelningar. Quote
Timbre™ Posted January 2, 2009 Author Posted January 2, 2009 I detta gränsland är det kanske right time to get funky men man hinner knappt tänka efter då albumet I Wanna Get Funky direkt kastar in lyssnaren i den bästa av Staxvärldar. Öppningsspåret lämnar ingen soul- eller bluesvän oberörd och med minsta läggning för audiofila observationer får man nypa sig i skinnet och verkligen dubbelkolla att detta är en CD-återutgivning från tidigt nittiotal... Recorded at Stax Studios, July 1972, digital remastering 1990 och här måste vi få med mannen bakom kontrollerna - Phil de Lancie, Fantasy Studios. Loudness in och återgivningskvaliten är på sina ställen helt otroligt bra. Hur många av dagens soulmixar kommer upp på denna nivå och hur många dåliga inspelningar känns inte ännu mer komprimerade ifall man skulle få för sig att kompensera... Underbar uppstart i I Wanna Get Funky och snart blir det riktig bluesstämning med Walking the Back Streets and Crying. Fortsatt stark blueskänsla i 'til My Back Ain't Got No Bone och speciellt den inledande delen bjuder på överraskande välljudsupplevelser. Några minuter in på spåret dyker det dessutom upp ett kort biljud som låter misstänkt likt äkta vinylknaster... På en del nummer förekommer även bandkrångel i någon kanal men det känns bara naturligt och ökar närvarokänslan i förhållande till masterbandet... Den femte titeln, Flat Tire, känns som specialanpassad för blues men här pumpas det istället på med alla Staxsoulingredienser på en och samma gång. The Memphis Horns imponerar igen och får sällskap av The Memphis Symphony Orchestra samt köruppbackning av Hot Buttered Soul. Mer renodlad blues i I Can't Hear Nothing But The Blues och den ständiga frågan kommer tillbaka. Hur bra och involverande får Albert King egentligen lov att vara... Den förhållandevis korta Travelin' Man är en Kingkomposition som följs av drygt sju minuter Crosscut Saw, där Memphis Horns briljerar och visar hur ett riktigt blås förstärker rytm, feeling och melodi i samma svep - så långt från utfyllnad och påfyllnad man kan komma. Avslutningsvis That's What The Blues Is All About och vad mer kan man göra än att bara hålla med... US Import STAX SCD-8536-2 Quote
Timbre™ Posted January 4, 2009 Author Posted January 4, 2009 Ett steg tillbaka i tiden och dags för tråden att tränga in i en av Memphisbluesens allra innersta boningar... :cool: Albert King föddes 1923 i hjärtat av Mississippideltat och hans far, som var kringresande predikant, lämnade familjen när Albert var fem år. Som så många andra i bluesmusikens värld var Albert King självupplärd på sitt instrument och stämman måste betraktas som en väl förvaltad gåva. Undet tonåren var det lantliv som gällde på moderns gård i Arkansas. Det berättas också att läsning inte var King Alberts favoritsyssla vilket kunde bidra till att nya sångtexter mötte ett viss motstånd och att inspelningarna fick spridas ut i tid. Quote
Timbre™ Posted January 4, 2009 Author Posted January 4, 2009 Det allra första instrumentet var självtillverkat och bestod av en ståltråd som hade virats av från ett sopkvastskaft. När Albert hade spänt tråden mellan en pinne i marken och en spik i lagårdsväggen kunde de första övningarna starta upp. Nästa album kan stå som en symbol för hjärtat av the Memphis Sound och vad kan vara mer äkta vara än Albert King uppbackad av kvartetten Booker T. Jones på keyboards, Steve Cropper på gitarr, Donald Duck Dunn på bas och Al Jackson på trummor... In med Compensator 2 och dags att köra igång... Quote
Timbre™ Posted January 4, 2009 Author Posted January 4, 2009 Här når man kanske inte upp till närvarokänslan i I'll Play The Blues For You men med dubbel kompensation går det att få till ett fylligt, lite avrundat sound som på något underligt sätt passar väldigt bra till musiken. Lite tillbaka till sextiotalet även ljudmässigt och dessa inspelningar är gjorda vid Stax Studios, Memphis, mellan den 25 mars 1966 och 22 mars 1968. Inledningsvis serveras förspelet till tvättstugedramat och som så många gånger förr handlar det om otrohet och avsaknad av tillit. Laundromat Blues är en stark öppning som direkt får igång bluesnerven. Samma dag spelades även Overall Junction in och det är albumets enda monospår. En instrumentalkomposition av Albert King som knappast kan ha gått till historien som något av de mer kända numren. Mycket Staxsound på nästa spår, Oh, Pretty Woman som inte skall blandas ihop med en känd poplåt... Nummer fyra, Funk-Shun, är en en instrumentell höjdpunkt med huvudaktörens v-formade Gibson i centrum. En lunkande, härlig bluestakt och kompositionen som är av eget märke spelades in den 3:e augusti 1966. Just precis här får albumets titel ALBERT KING - KING OF THE BLUES GUITAR sin fulla innebörd och man kan med fog misstänka att Albert King har varit förebild för fler bluesgitarrister än Stevie Ray Vaughan. The Memphis Horns finns naturligvis med och Wayne Jackson har hoppat in som ersättare. I början av detta album har blåset en lite tillbakadragen mixposition men i och med en tidig version av Crosscut Saw känns allt precis som vanligt igen... Konturskarpt och vitalt. US Import Atlantic 8213-2 Quote
Timbre™ Posted January 4, 2009 Author Posted January 4, 2009 Listan på inblandade låtskrivare avslöjar lite om några av soulmusikens djupaste rötter. Förutom Albert King själv är Booker T. Jones inblandad och här finns klassiska soullegender som William Bell och David Porter. Albumet innehåller sex "bonusspår" och bland dessa kan man hitta några riktiga höjdpunkter. Den egna kompositionen Down Don't Bother Me är så mycket blues det kan bli och Kansas City beskriver positiva förväntningar inför ett planerat besök vilket hörs redan på kompet... Hela bandet är inblandat i tillkomsten av The Hunter och det är mycket Booker T. & The MG's över det spåret. Den 9:e juni 1967 måste ha varit en aktiv dag i Staxstudion och bland fem melodier som spelades in detta datum finns ett lågmält, finstämt och mycket känslosamt spår, As The Years Go Passing By, som på något sätt blottlägger bluesens innersta väsen. Ett tvärkast och oväntat grepp från samma session kommer via The Very Thought Of You, ett stycke entertainmentjazz som mer påminner om hur Frank Sinatra kanske borde ha låtit under sin storhetstid. Välarrangerat och bra ljudkvalitet i en annorlunda form. Sam & Dave och Carla Thomas förs på tal i Cold Feet och sedan följer en kärleksförklaring där rivaler uppmanas hålla sig borta och det visar sig slutligen handla om King's älskade gitarr i hyllningen I Love Lucy. Finalen You're Gonna Need Me rullar på i typiskt blueslunk men Lucy tar i med gäll och distad stämma. Obligatorisk musik för såväl soul- som bluesvänner. Quote
calle_jr Posted January 4, 2009 Posted January 4, 2009 Jag suger i mig Vad gör egentligen den där Compensator Quote
Timbre™ Posted January 5, 2009 Author Posted January 5, 2009 Vad gör egentligen den där Compensator Äntligen får man plocka in en mätgraf... :cool: Compensator 1 fungerar som halv loudness med förstärkning vid lägre frekvenser och Compensator 2 påminner om klassisk loudnessfunktion med höjning av bas och diskant. Frekvenskurvan rätas ut med stigande volym och ofta upplever jag att CD-återutgivningar av lite äldre musik närmar sig den ursprungliga utgåvan med inkopplad Comp. Denna Accuphasevariant har hängt med ända från debutförsteget 1973 men påverkad som man blir av alla puristiska trender har jag nästan aldrig använt dessa knappar förrän på senare tid. Lite korkat egentligen, för låter det bättre så är det ju bättre. Quote
Engelholm Audio Posted January 5, 2009 Posted January 5, 2009 Äntligen får man plocka in en mätgraf... :cool: Garv! Quote
calle_jr Posted January 5, 2009 Posted January 5, 2009 CD-återutgivningar av lite äldre musik närmar sig den ursprungliga utgåvan med inkopplad Comp. Aha, det kan jag förstå i så fall. Ungefär som ecs var inne på i en annan tråd (vilken det nu var...). Man kanske skulle ta och testa det med sådant cd-material i Foobar. Jag har sett att den spelaren har en equalizer i skogen av DSP-verktyg; Quote
Timbre™ Posted January 5, 2009 Author Posted January 5, 2009 Aha, det kan jag förstå i så fall. Ungefär som ecs var inne på i en annan tråd (vilken det nu var...). Man kanske skulle ta och testa det med sådant cd-material i Foobar. Jag har sett att den spelaren har en equalizer i skogen av DSP-verktyg; Det kan bli överraskande resultat och framlyssnade inställningar följer således respektive utgåva. På många CD behöver man ju aldrig kompensera och då får det alltså bli purism som gäller... Quote
Timbre™ Posted January 10, 2009 Author Posted January 10, 2009 Det kommer att dyka upp en hel del kungar i denna rojalistiskt inriktade tråd... Här har vi ett skivbolag som gärna tar på sig rollen och Gusto Records, Nashville Tennessee, kan lätt räknas in i bluesbältet även om Nashville oftast förknippas med country music. Där finns ju även ett Country Music Hall of Fame men här har vi en kung till på listan... :cool: Albert King's öknamn "The Velvet Bulldozer" passade utmärkt då Mr. King arbetade med just bulldozers innan han blev musiker på heltid. Quote
Timbre™ Posted January 10, 2009 Author Posted January 10, 2009 Det handlar om His 1st Album och THE BIG BLUES finns numera återutgiven på CD av årgång 2008. Här finns den första listframgången, Don't Throw Your Love On Me So Strong, som klättrade upp till #14 på försäljningslistan år 1961. Quote
Timbre™ Posted January 10, 2009 Author Posted January 10, 2009 Uppstarten av The Big Blues blev en överraskning och jag var helt inställd på hörlurslyssning med full loudness men smygstartade lite med CD:n som bakgrundsmusik när Gusto slog till med ett kraftfullt och dynamiskt förstaspår med inslag av storbandsjazz som fyller hela lägenheten... Har aldrig varit i närheten av vinylen men det måste ha jobbats ordentligt med denna utgåva och Let's Have A Natural Ball låter som en betydligt senare inspelning. De två följande spåren är mer bluesaktiga och säkert mer tidsenliga både ur musik- och inspelningssynpunkt. Riktigt Detroitsextiotal på två andra ställen med Had You Told It Like It Was (It Wouldn't Be Like It Is) och This Funny Feeling. Kvinnlig vokaluppbackning som fyller i texten på välkänt Motownmanér och det bjuds på ett härligt femtiotalsgung. Överraskande ljudkvalitet även här. Quote
Recommended Posts
Join the conversation
You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.