calm

Den moderna jazzens utveckling

Recommended Posts

Jazz EP nr 1 på svenska blev redan vid utgivningen en framgång vilket jag tror att det beror på att den slår an en folklig melankolisk ton i moll/dur ackord. Försiktigt tolkade av Jan Johansson i samklang med originalens melodier. De flesta folkvisorna spelades entonigt så det nya var naturligtvis att Jan lade till ackordföljder och bastoner. Beträffande just basen så var denna "nedstämd" ibland en kvint för att riktigt ligga lågt i melodin, vilket märks på skivan som ibland upplevs som riktigt basrik vid Georg Riedels spel. Som jag nämnt tidigare i tråden var inte "uppjazzning" av folkmusik okontroversiell utan snarare både sett ur folkmusikperspektiv som jazzperspektiv tveksam.

Men som sagt så var det sannolikt tonen och den varsamma tolkningen av melodierna samt sättet att spela som gjorde skivan i princip odödlig.

Andra försök att göra om folkmusik till jazz gjordes vid samma tid med helt annat resultat historiskt, som denna platta som från 1962 som jag inte tror så många kommer ihåg.

 

R-1696843-1273440745.jpg.b0c105e19772d19edd0a7977083c5b8a.jpg

 

Bengt-Arne Wallin som ingick i Arne Domnérus Orkester samtidigt med att Jan, gav ut denna platta med storbandsinspirerad folkmusik som nog tolkades mer som en amerikaniserad form av dansbandsjazz, som vid denna tid kändes ganska gammalmodig, trots att melodierna är hämtad från samma musikskatt, dvs. folkmusik.  Dansanpassad jazz var vid denna tid mer för äldre medan yngre föredrog rock, schlager och pop. Jazzen bland initierade hade rört sig mer mot jazz för ren lyssning.

Låtlistan finns på Discogs från vilket fotot är hämtat, https://www.discogs.com/Bengt-Arne-Wallin-Old-Folklore-In-Swedish-Modern/master/694128

Som synes bara svenska folkmelodier. DUX DLPS 1700

 

Calm

Edited by calm

Share this post


Link to post
Share on other sites

Om man ser till Bengt-Arne Wallins satsning så var den naturligtvis en helt annan än Jan Johanssons "Jazz på svenska". Även om den innehåller samma folkviseanslag så blir sättningen en helt annan med en mer traditionell storbandssättning med trumpetsektion, brass med tromboner och träblås med saxar och klarinetter. Till detta skall läggas rytmsektion med bas trummor och piano. Jämför man med den instrumentering som vanligtvis användes i originalversioner av folkmusik på landsbygden i Sverige så handlade det mest om ett antal fioler och ibland om möjligen dragspel eller munspel. De melodier som kom att tolkas i jazzsammanhang var oftast instrumentala polskor som har en dansant grundrytm som oftast skapades med fotstamp. Skillnaden var nog den att Jan Johansson anslog en "blå ton" mer glidande medan Bengt-Arne blev mer precis och nästan militärisk utifrån de amerikanska rötterna. Genom Jans sätt att spela blev det mer inhemskt än internationellt och därmed ett visserligen inte ett nytt sätt att spela folkmusik, men avskilt från det amerikanska sättet att spela. Vi kan jämföra det med bluesens utveckling från New Orleans och framåt mot entonigt gitarrspelande till storbandsdito i Chicago, Los Angeles och New York.

Jag vill ändå påstå att denna jazzform även om den tog avstamp i folkmusiktraditionen så som den spelades i det gamla bondesamhället, så blev det en mer urban tolkning som jag menar är utgångspunkten för den moderna jazzens utveckling här och kanske också i Norden. Skild från nationalromantiken med Grieg, Peterson-Berger och Alfvén som främsta förespråkare. Det fanns naturligtvis motsvarande strömningar i Europa i övrigt, men där var det andra folkmusiktraditioner som rådde.

 

Calm

Edited by calm

Share this post


Link to post
Share on other sites

Tack för dina informativa poster @calm! Det här är verkligen intressant och om än jag inte insåg det först så ser jag nu en stor formare av nordisk jazz, även så som den formats vidare av t.ex. Esbjörn Svensson, Bugge Wesseltoft, Arild Andersen med flera.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Det har pratats mycket om Jan Johanssons speciella anslag som ett kännetecken för hans spelstil. Han och många andra hävdar dock att det på ett mekaniskt instrument som piano inte går att påverka mekaniken på ett sådant sätt att det skulle ge en signifikant annorlunda klang än den som hammarens anslag på strängen skulle ge. Sista delen av kedjan är hammaren frikopplad från mekaniken eftersom den då faller fritt mot strängen och endast hastigheten har betydelse. Den kan naturligtvis variera men strängens klang blir densamma vid ett och samma anslag. På sin tid har docenten vid KTH Anders Askenfelt i kontrollerade empiriska studier funnit att det inte föreligger någon skillnad rent mätmässigt mellan enstaka toner anslagna med samma styrka. Samma vibrationsamplitud med samma spektrala övertonsinnehåll. Andra hävdar att så inte är fallet, men skillnaden ligger kanske mer på på timing och balans samt synkronisering av toner i ackord. Oavsett dessa aspekter så kan man diskutera ämnet utifrån hur man kan identifiera Jan Johanssons sätt att spela och som gör att man kan höra att det är just han och hans speciella ton,  som är ytterst personlig.

 

Som i hans andra LP Innertrio, Megafon MFLP 2.

 

P1140176.jpg.1e8f67e97087aa6491b1265d1a634cb2.jpg

 

P1140178.jpg.67a832049433041f9500b6b4528413a5.jpg

 

Tillsammans med Georg Riedel (b) och Egil Johansen (tr) ger han både i låtval och spelstil prov på sin egna mycket kännetecknande temporala och utmärkande ton.

 

Jag återkommer till analys av de enskilda melodierna.

 

Calm

 

Edited by calm

Share this post


Link to post
Share on other sites

Sid 1, på skivan Innertrio sker en blandning av mer moderna tongångar mer åt det atonala hållet som 3,2,1, go som inleder skivan i ett raskt tempo med variationer över ett bluestema och nästa nummer Bolles Vaggvisa som går mot det folkmusikmässiga hållet med sköna klanger och lugna harmonier. Skillnaden mot ep:n Jazz på svenska, vol. 1, är utan tvekan Egil Johansens taktfasta spel. Den följs av den mer konventionella Svallvåg där den numera typiska Johanssonska tonen blir mer uppenbar. I I found a new baby, ges ett prov på hur en amerikansk standard kan omformas på ett nytt sätt under Jans arrangemang. Intressanta ackordföljder och improvisatoriska löpningar över klaviaturen med eftertryckligt och tydligt tempo.

Sid 2 innehåller The Chant  av Mel Stitzel, skriven 1926 med en tydlig ragtime-anknytning omarbetad med kraftigt ackordspel mellan melodislingan som kommer in i början och slutet på låten. Snälltåg ger verkligen en illusion av ett framrusande tåg med ett häftigt tempo förstärkt via pianots lite nerviga spel och trummor och cymbaler i ultratempo. I följande spår den välkända The trill is gone är tempot betydligt lugnare och mer konventionellt spelad, dock med en egen twist på Jans numera kända  sätt att hantera tonen och fraseringen. I titellåten Innertrio framtonar George Riedels bas på ett mer tydligt och framträdande sett och mer uppenbart blir hur triospelet sker i samklang. I den avslutande Premiär skapas ett lågstämt bottentempo genom att Georgs bas stäms ned ett halvt tonsteg och Egil slår taktfast på lågstämd puka, likt ett orientaliskt tema.

 

Sammanfattar man denna skiva kan man säga att den innehåller både amerikanska standards spelade på lite nytt sätt och folkmusikanknyten musik som fortsättning på succén med Jazz på svenska och man kan förstå att Jan inte låser in sig i viss gengrebildning utan testar lite olika spår i olika riktningar. Den gemensamma röda tråden är Jans signifikanta sätt att spela, hans ton och temporala skicklighet. En bra skiva enligt mitt sätt att se och ett bevis att Jan numera behärskar tekniken till fullo.

 

Ljudingenjör är även denna gång Olof Swembel och omslaget formgivet av Tor Alm. Inspelad 17/7 1962 i Stockholm. Skivmärke Megafon MFLP 2.

 

Calm

Edited by calm

Share this post


Link to post
Share on other sites

Tråden går fram med myrsteg, vilket jag beklagar, men ju mer man gräver ju mer hittar man. Har nyligen varit på besök hos Svenskt Visarkiv i gamla Bonnierhuset på Torsgatan i samband med min startade universitetskurs "Swedish Music" som i den första övergripande föreläsningen med överblickar av svensk musik under 1800-talet och framåt, innefattande all sorts svensk musik även jazz. Här nämns naturligtvis Jan Johansson som en av portalgestalterna.

 

För att fortsätta i tråden så var 1962 ett omväxlande år för Jan Johansson med mer eller mindre fast engagemang med Arne Domnérus Orkester, men också med andra arbeten som medmusiker i andra än egna produktioner. Här är ett exempel:

 

P1140181.jpg.62cda06f42820e392d0ba68a4958706d.jpg

 

P1140182.jpg.e8645d00748513968961469068d49ec8.jpg

 

Sonya Hedenbratt var en välbekant sångerska  från tiden på Chalmers som gärna var med i de musikövningar som gavs på Gasquekällaren där.

Här sjunger hon tillsammans med Jan Johanssons Trio i fyra låtar med växlande kompositioner. Gemensamt är att Jan ges stort utrymme både i intron, improvisationer  och solon på skivan.

Här kan man verkligen höra att det numera är en driven och säker pianist bakom tangenterna och spelet är omväxlande starkt ackordspel och avancerade melodislingor och inte minst skickligt utfört.

 

Sid 1

 

Pia; skriven av Eric Nordström tenorsaxofonisten som Jan tidigare samarbetat med. Svensk text Bo Blide

 

Så nära som nu;  ( The Nearness of you, H.Charmichel) Svensk text av Olof Ernebo

 

Sid 2

 

Kors i taket; av Sonyas bror Östen Hedenbratt

 

En bra sabla du; ( Embraceable you, G.Gershwin) 

 

Jan Johanssons Trio består denna gång av Sture Nordin (b) och Egil Johansen (tr.)

 

 

Inspelat i Stockholm den 27/8 1962 mellan kl. 13-15.20! Låtarna tillsammans är ca 10 minuter så det lär väl skett en del omtagningar kan jag tro?

 

Tekniker Bengt Runsten och omslag Tor Alm

 

Megafon MFEP 11

 

Calm

 

 

Edited by calm

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag måste återvända till plattan Innertrio. Jag kom nämligen över ett nytt exemplar utöver mitt tidigare lite raspiga mono-original. Detta är i stereo och i mycket bra skick. Beteckning Megafon MFLP S2 och enligt Discogs en reissue från 1974. Vilket vad jag förstår inte är en remastrad variant utan en återutgivning av ursprunget eftersom även i original finns i stereo med samma beteckning som mitt ex från senare datum.

Den tekniska kvaliteten och skicket är överlägset, vilket gör att det musikaliska innehållet framstår än mer som lysande. Ibland blir den musikaliska upplevelsen lidande pga ljudkvaliteten skymmer sikten.

Måste nog säga att denna LP växer några storlekar i mina öron nu jämfört med tidigare. Plötsligt blir det interaktiva spelet klarlagt på ett helt annat sätt och namnet på skivan blir helt uppenbart. Detta tillsammans med LP:n 8 Bitar blir plötsligt till en ytterligare dimension av ett konstnärsskap som står ut i det svenska jazzpianots historia. Lysande skulle jag vilja påstå och toppklass!

 

Calm

Share this post


Link to post
Share on other sites

Året 1962 var ett händelserikt år musikaliskt för Jan Johansson. Gyllene skivan delades ut för 1961 med priset till 8 Bitar, men på andra plats kom Rune Gustavsson; Young Guitar, på vilken även Jan medverkar. Prisutdelningen skedde av Oscar Peterson, i närvaro av  Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Nu ytterligare ett bevis på framgång. 1960 års Gyllene skiva hade han redan fått för Mäster Johansgatan 12.

En rad studiouppdrag fick han under året som pianist på skivor med Monica Zetterlund, Siw Malmkvist, Toots Tielemans och Arne Domnérus Orkester.

Därutöver hade han allsköns uppdrag att skriva jinglar och musik till bl.a. reklamfilm.

 

På det privata planet blev det för arbetsamt att pendla till Göteborg där sonen och hustrun fanns, eftersom jobben fanns mycket i Stockholm. Det blev därför flytt till Upplands Väsby och ett nybyggt radhus.

 

Filmmusik hade det också 1962 blivit med Siska (Alf Kjellin) och nu blev det aktuellt för Bo Widerberg att söka musik till sin långfilmsdebut Barnvagnen. Om man får tro baksidestexten på denna skiva:

 

P1140185.jpg.501f9ed6fdff681d2701f7c26fb7ac05.jpg

 

P1140186.jpg.2a7ce27ef458ffebfa2e375cee695a46.jpg

 

så var valet redan gjort av Bo men först i att filmen i princip var klar skedde musiksättningen den 25 och 26 februari 1963, då Bo och Jan jobbade tillsammans ihop denna i Europa Films ateljéer i Sundbyberg. De sista delarna föll på plats sent på natten. Medverkande var förutom Jan även Arne Domnérus, Bjarne Nerem, Weine Renliden trumpet, Jimmy Woode på bas och Egil Johansen. Låtarna blev följande:

Medan kolapappren prasslar

Faster Ellas krona

Starkare på de brutna ställena 

Britts nya biff ( samtliga skrivna av Jan Johansson)

 

1. Inleds lugnt med bas/bastrummor och sedan kommer trumpeten och saxarna in. Pianot mer på, med snabba ackord som följs av kompet i samma tempo och sedan omväxlande mellan saxarna i solo.

2. Börjar med pianosolo melodiskt långsamt i melodistämma för att sedan bas och cymbaler faller in och övergår i ackordföljder och ett improviserande på melodistämman.

3. Piano  spelar typiskt Johanssonskt  med  lite "haltande" tempo med trummor och bas.

4. Mycket trum- och cymbalspel med skatch-sång och tempoväxling med pianot i snabb bluesslinga med fåtal ackord som klingar ut i tempo.

 

Bo Widerberg ville ha musiken glest fördelad i filmen och utöver Jans bidrag musik av Vivaldi och en gles dialog.

 

Framgår inte vem som ansvarade för tekniken eftersom den är tagen från filmens ljudband , omslag Tor Alm.

Megafon mfep 12

 

Calm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Edited by calm

Share this post


Link to post
Share on other sites

Vi rullar vidare i Jan Johanssons skivproduktion och musikaliska liv som verkligen tagit fart i olika riktningar på det tidiga 1960-talet. Jans relation till musik och dans var alltigenom positiv och egentligen där han startade sin karriär med spelningar tillsammans med skolkompisar i de Norrländska hemtrakterna och deras olika dansbanor. Vidare i Göteborg och  Stockholm i diverse spelengagemang både generellt och i jazzsammanhang. För att senare också inkorporera ren lyssningsjazz med folkmusik, amerikansk mer avancerad jazz och vidare till filmmusik. I grunden handlar det om hans sällsynta förmåga till rytmik, harmoni och spelförmåga. I Sverige övergick 1950-talets guldår till 1960-talets krisår för svensk jazz och i synnerhet den dansbaserade. Den vanliga danspubliken började vända jazzmusiken ryggen och in kom annan populärmusik som schlager och rock. Allt färre arrangörer vågade låta jazzen stå som ensamt nummer när ungdomarna ville höra och dansa till nyare musik. Lyssningsjazzen ansågs av många som "svår" och de musiker som behärskade den typen av musik var långt färre än den som kunde spela hygglig dansbandsjazz. Så de mer professionella jazzmusikerna som behärskade musik och teknik bejakade utvecklingen medan dansbandsjazzen  fick allt färre publik.

 

Med nya influenser från USA dök en ny form av jazzdans upp kallad jazzbalett som inledningsvis både utövades av såväl amatörer som proffs ofta i form av danskompanier i rena föreställningar som "Jazzbalett 63" uppsatt och koreograferad i Stockholm av den österikefödda Lia Schubert och hennes primiärdansare Walter Nicks. Lia hade startat en utbildning i Balettakademin som var i grunden en professionell utbildning för blivande dansare utanför den klassiska baletten och Operans utbildning.

West Side Story som både var uppsatt som musikal 1957 och som sedermera som film var typexempel på produktioner i jazzbalettens anda. 

Georg Riedel var engagerad sedan tidigare hos Lia Schubert som kompositör och arrangör för musik till hennes balett.

 

Jan blev involverad genom denna skiva 1963. Rörelser, inspelad under maj och juni detta år.

 

1627985633_P1140187(1).jpg.de897da36713fec92784f3cd9bd952d5.jpg

 

2048933050_P1140188(1).jpg.70942b8213dc1c1015a4c8ace452a393.jpg

 

 

Med på skivan är också Arne Domnérus ts, Jan Allan tp, Egil Johansen tr, Rune Falk bs och bascl, Georg Vernon, Andreas Skjöld tb, Bengt Arne Wallin tp och Jimmy Woods b. Här spelar också Jan vibrafon.

 

Sid 1

 

Rit

Studsa, Studsa G.Riedel)

Steg för två( G Riedel)

Kullerbyttor

 

Sid 2

 

Bråttom (G Riedel)

Vittnesbörd (G.Riedel)

Rotation

Dinosaurus ( G Riedel)

Tre rörelser

 

Personligen tycker jag att denna platta är svår. Mycket är baserat på afro-amerikanska dansrytmer mycket baserade på Walter Nicks och Lia Schuberts önskemål och mer baserad och inspirerad  av den musik som framfördes på Jazzbalett 63. Musiken är i grunden  med en taktfast rytm spelad på congas, rörklockor och trummor. Få, riktiga solon med pianot som bas, mer som ibland atonala "blåsardueller" mellan trumpet, sax och trombon.

 

Megafon MFLP 3

 

Teknik Olof Swembell, Gert Palmkrantz, Björn Ahlmstedt och Lars Karlsson. Omslag Tor Alm.

 

 

Calm

 

 

 

 

 

 

Share this post


Link to post
Share on other sites

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now